Balsam för intrycksbombade hjärnor

Hemma igen efter långhelg med busfröt i min hemstad. Allt har varit super och efterlängtat, men som vanligt strular min sömn och gör att allt blir så ansträngande. Man ska träffa familj, släkt och vänner och allt ska synkas med busungen som inte alltid vill samarbeta. Plus att jag klämde in en heldag på Ullared, som ni vet. När vi kom hem till Karlstad igår kände jag mig väldigt glad och väldigt utmattad på samma gång.

Inatt sov jag hela åtta timmar (obs! inget skämt!), vilket förmodligen är mer än jag sovit totalt sedan i torsdags. Jag har en allmänt skön tyngd i kroppen och känner en sån fantastisk lättnad över att ha sovit ikapp.

aktiv återhämtning för högsensistiva

Att nu bara gå vidare funkar emellertid inte riktigt om man är högsensitiv. Iallafall inte om man vill må bra. Man måste låta även sinnena få återhämta sig och då räcker det inte att bara sova. Det räcker heller inte att ligga i soffan och kolla film eller Instagram. Nej, hjärnan behöver inte mer input. Istället behöver den ges utrymme att aktivt kunna bearbeta alla intryck den bombarderats med.

Promenera är att meditera

Mina bästa aktiviteter när jag är så här jobbigt intrycksbombad är sådana man gör slentrianmässigt (och såklart utan krävande sällskap eller inget sällskap alls). Aktiviteten i sig kräver ingen tanke, utan ger istället tillfälle för tanke. Då kan hjärnan jobba sig igenom alla intryck och tankarna kan sväva iväg lite halvt omedvetet. Här är några tips:

  1. Gå promenader (bästa terapin?!)
  2. Träna fysiskt (typ simning, lättare jogging eller sådant som inte är för hårt)
  3. Meditera
  4. Diska, städa, kratta löv, fixa hemma och liknande

Barnvagnspromenad i höstsolen vilar huvudet

Så idag unnar jag mig precis detta. Bara sådant jag behöver. Samtidigt som jag gör lite nytta. Har ni några fler tips på aktiviteter för intrycksbombade hjärnor?

9 timmar på Ullared

Är det ingen som undrar var jag har varit idag? Någon som vågar sig på en kvalificerad gissning? Snälla gissa!!

Just det, Ullared. Blev både julklappar, grejer till busungen och lite till mami herself. Och en hel massa annat också som jag redan tycks ha glömt bort. Konstigt det där, hur mycket man plötsligt inser att man behöver. Hur klarade man sig egentligen innan?

Nu står vi iallafall i kö, min lika Ullareds-tokiga vän och jag. Trötta är vi. (Ja, jag körde förstås på min sedvanliga Ullared-strategi och har maxat hela dagen). Och uttråkade till döds – hur många timmar ska det egentligen ta innan vi är förbi kassan? Ingen som vet, ingen som vet.

Öronproppar, hörselkåpor och brus-appar är mina bästa vänner

Jag har hört att det finns människor som får panik när det är tyst. Som alltid ser till att ha radion eller tv:n på. Eller helst både och. Gärna samtidigt som de pratar i telefon.

Vad är det för människor egentligen?!

Själv blir jag totalt överväldigad av alla ljud som dagligen bombarderar oss. En stor del av min tid och mitt liv går åt till att fly oljud. Ta bara idag. Kunde inte koncentrera mig hemma på grund av busungen. Flydde till biblioteket. På biblioteket var det två killar som höll på att installera lampor i taket eller något annat skojigt vars ljud skar ända in i benmärgen. Går då in i ett så kallat tyst rum… Ja, ni anar fortsättningen… Story of my life.

Jag är ljudkänslig och störd av de flesta ljud

På samma gång som det inte går att ta bort högkänslighet, går det heller tyvärr inte att få omvärlden att vara tyst. Det är bara att inse att det här är mitt problem, eftersom det är jag som blir störd. Dessutom blir man lätt sedd som en surkärring när man ber folk dämpa sig och jag skulle gissa att de flesta högkänsliga är minst lika känsliga för omgivningens eventuella upprördhet som för själva ljudet i sig. Alltså brukar jag försöka kämpa på med min ljudkänslighet på egen hand (såvida inte någon är totalt respektlös såklart, då säger jag alltid till).

En stor dröm jag har är att isolera mig själv i ett ljudisolerat rum (ja, alla har vi olika drömmar här i livet…). Eftersom det är ganska svårt att få till, är mitt minimum att åtminstone vara utrustad med öronproppar. Jag går ärligt talat ingenstans utan ett par öronproppar i väskan – jag får panik av bara tanken. Räcker inte detta (och det gör det i princip aldrig) tar jag dessutom på mig hörselkåpor ovanpå. Ja, såvida jag är hemma då (jag går inte runt på stan med hörselkåpor, jag lovar). Om inte detta heller skulle räcka byter jag ut kåporna mot riktigt rejäla omslutande hörlurar, sätter på brusreduceringsfunktionen på lurarna OCH kopplar på typ brown noice eller liknande på Youtube. Ifall jag inte skulle ha tillgång till internet har jag alltid en installerad brus-app så att jag kan lyssna även offline. Bruset är min bästa vän, eftersom alla andra (o)ljud försvinner in i bruset. I samma sekund som bruset går gå på känner jag bara aaaaaaaahh. Känslan av att kunna andas igen. Att kunna höra vad jag själv tänker. Magi.

Att lyssna på brus dämpar oljud

Så öronproppar, rejäla hörlurar och högt brus är vanligtvis mina räddande änglar när jag sitter på offentliga ställen, så som typ tåget, biblioteket och liknande. Sen räcker det inte alltid alla gånger, men man har i alla fall bättre förutsättningar. När man inte har någon naturlig förmåga att skärma av ljud, utan allt bara går rakt in i själen utan förbehåll, behöver man strategier för att inte blir totalt utmattad och uppäten av alla ljud.

Finns det några ljudreducerande strategier jag har missat? Hit me!

Insomnia

Vi har haft det lite kämpigt med vår sömn (eller borde jag säga brist på sömn?) här hemma senaste tiden… Att något som borde vara så enkelt, att bara lägga sig ned och slappna av, ska behöva vara så svårt och komplicerat.

Om vi börjar med busungens dagsvila har hon i princip sovvägrat totalt. Varenda dag har vi försökt söva henne i minst två timmar och när hon tillslut somnar (om hon somnar alls) har hon vaknat redan efter 40 minuter. Trots att hon bevisligen varit övertrött har det varit samma procedur även på kvällen. Vi har alltså lagt ned orimligt mycket tid på att försöka få henne att sova och knappt fått egen tid varken på dagen eller kvällen. Detta gör mig lite (läs: mycket) stressad. Hon är ju trots allt bara 1 år och 7 månader, känns lite väl tidigt att redan sluta sova på dagen? Igår verkade det dock bättre, så håller tummarna krampaktigt för att det bara är en tillfällig fas.

Blir för övrigt så provocerad när jag får höra om alla andra barn som sover heeeela tiden. Flera timmar på dagen och sen somnar de ändå helt utan problem redan kl 19. De där tabellerna som finns för att visa ”normal” sovtid för bebisar och barn i olika åldrar, har alltid känts främmande för oss. Busfröt har aldrig någonsin sovit så mycket. Egentligen är jag jätteglad att hon är en så sprallig och livsbejakande liten unge (livet är alldeles för spännande för att slösa bort det på att sova!), det är bara det att det är så svårt att hinna få något gjort.

Som för att spetsa till mitt tålamod lite extra har jag knappt sovit någonting själv heller. Lägger mig kl 23 och somnar kl 04, och så upp igen vid 7, inga konstigheter. Fick plötsligt nog igår och ringde gråtfärdig vårdcentralen angående sömnpiller. Jag har testat tabletter förut, men ingenting som inte varit gravt beroendeframkallande har bitit på mig. Skämtar alltid om (eller hmm, är det verkligen ett skämt?) att någon ska skalla mig med en stekpanna så jag tuppar av. Det är förmodligen det enda som fungerar på mig. Så några större förhoppningar om dessa piller har jag inte, men värt ett försök i alla fall! Borde förmodligen ha tagit tag i situationen för längesedan och krävt att få testa hela arsenalen av piller, men har fått sådan ångest av blotta tanken på att diskutera mina sömnproblem med nonchalanta och överrestriktiva läkare ovilliga att skriva ut något starkare än Alvedon. Det är något med vården och att aldrig riktigt bli tagen på allvar…

Höstens färger ger energi när man är trött

Så med detta sagt… vem kan egentligen klandra mitt stackars barn? Hon brås ju för guds skull bara på sin mor! Jag har varit så här extrem hela mitt liv. Jag minns när jag själv var liten och sovvägrade. En gång minns jag speciellt… Min farmor var barnvakt och satt tålmodigt i mitt barnrum och löste korsord timme efter timme i väntan på att jag skulle somna. Hon hade förmodligen plöjt igenom hela korsordsboken och hunnit läsa samma Allers tio gånger, men inte somnade jag för det. Oh nej. Jag hade stenkoll. Varje gång hon sneglade åt mitt håll för att kolla sovstatus, tittade jag upp som en liten ubåt från sängen för att visa att jag absolut inte på jättesuperlånga vägar hade somnat. Förmodligen världens jobbigaste ungjävel.

(Obs! Min sambo sover, och har alltid sovit, som en KUNG. Ifall någon undrade…)

Man får energi av alla vackra höstlöv

Nog om sömnbrist. När jag för en gångs skull inte försöker sova, behöver jag kanske inte lägga min tid på att skriva om det…  kan man tycka. Hur som helst. Jag njuter åtminstone mycket av alla färger runt omkring mig just nu. Det ger ju energi, om man ska tänka lite positivt. Ska försöka suga in alla fina färger nu inför den långa gråa vintern som väntar!

Hur man bäst spenderar en helgmorgon

Ja, jag förstår att ni är många som undrar! Så här ska ni få höra hur man går tillväga (tillika ett referat av vår fantastiska söndagsmorgon):

Klockan 4.30 (tja, varför inte?) slår mami upp ögonen. Redo och i givakt för vad eller vem som nu möjligen kan tänkas behöva mig. Var det en hostning, en motorcykel, eller kanske bara min egna stress?

Olustkänslan från gårkvällen infinner sig genast. Jag och sambon hade tänkt chocka världen (och inte minst oss själva) med att UMGÅS. Kanske se en FILM lördagen till ära (här snackar vi ordentliga utsvävningar, jag vet, sjukt). Busfröt hade emellertid andra planer och somnade så sent som kl 22. Då hade jag hunnit bli tillräckligt trött och grinig för att känna att jag lika gärna kunde gå lägga mig själv också och prioritera den stackars sömnen istället. Men tja… vad trodde jag, att jag skulle kunna sova? Årets skämt. Såklart kunde jag ändå inte somna förrän efter kl 1.

Så med mina tre timmars sömn ligger jag alltså och vrider mig och vrider mig… för att kl 5.30 ge upp. Bestämmer mig för att gå upp och jobba istället. Känns ändå trösterikt att åtminstone kunna utnyttja tiden lite! Smyger in i busfröts rum för att tyst, tyst hämta datorn och ser att hon sparkat av sig täcket. Har en snabböverläggning med mig själv… vågar jag? Men som den fantastiskt omsorgsfulla moder jag är, har jag inte hjärta att låta henne ligga och frysa utan lägger försiiiiktigt på henne en filt.

BIIIG mistake!

Min ljuvliga söndagsmorgon med sovmorgon, frukost på sängen och en glad familj

Tar inte ens en hundradels sekund innan hon sitter spikrak upp och vrååååålar rakt ut. Mitt hjärta bultar som ur värsta skräckfilmen medan jag förskräckt backar ut, stänger dörren och ber till högre makter. Håller för öronen och biter mig krampaktigt i käken. Har god lust att stånga mitt huvud i väggen riktigt hårt – men väljer att avstå och går istället upp och byter dagens första bajsblöja.

Jag vet inte om ni har tagit in situationen riktigt? Jag hade kunnat jobba i TVÅ timmar. Eller ligga kvar i sängen och VILA. Kanske läsa en BOK. En fantastisk BOOOK!!! Nej nej, dumheter, istället går jag alltså upp och VÄCKER ungen kl 5.30 en söndagsmorgon. Fullt vettigt. Något jag rekommenderar alla småbarnsföräldrar.

Är fortfarande inte säker på att jag förlåtit mig själv. Hur kunde jag? Hur kunde jag? Sånt jäkla amatörmisstag. Övertrött och jobbig var hon såklart, så sambon vaknade också, och inte ett skit fick jag gjort. Sedan var vi trötta och gnälliga alla tre resten av dagen. Förkyld blev jag också för den delen. Ja, som ni förstår gäller det alltså att gå och gräma sig själv riktigt ordentligt resten av dagen. Som för att verkligen suga ut varenda litet milligram av eländet.

Sökte tröst hos min vän, men vännen svarade förebrående: ”Helena, man rör inte ett barn som sover!”. Kände instinktivt att jag borde brodera detta i korsstygn och hänga upp på väggen.

Japp, där har ni min helg! Carpe diem osv! Är hur som helst fantastiskt lättad över att det är ny vecka nu. Trots att jag är både trött och förkyld ser jag fram emot nya tag!

Veckans springa ifrån sig själv

Har varit uppstressad det sista och, som så ofta annars, sprungit ifrån mig själv. Jag märker det så tydligt när jag börjar stressa över de mest triviala saker. Att jag inte hann gå upp på vinden och lämna grejer eller att jag inte hann köra en tvätt… Det är en ganska tydlig signal på att jag återigen tappat bort mig själv lite.

När man är en prestationsprinsessa är det lätt att bara känna sig duktig så länge man presterar. Jag kan lätt bli hög på mitt eget flow och fastnar lätt i ”bara en grej till” och ”lite till bara”, tills ögonen tillslut går i kors. Jag har väldigt lätt att tappa bort min egen känsla av att ”nu räcker det faktiskt, nu behöver jag vila”. Det kanske låter harmlöst, men problemet är att om jag väl har kört över den där gränsen för vad jag egentligen orkar med, så är det redan försent. Då har jag redan tappat bort mig själv och alla naturliga signaler på att stänga av är borta. I det läget är det såklart ännu lättare att köra över mig själv, eftersom jag inte alls har kontakt med mina behov. Jag är övertygad om att jag har en liten försynt släng av ADHD, då jag alltid haft otroliga mängder energi som jag haft svårt att stänga av och kontrollera som jag vill. Baksidan är att när jag tillslut stänger ned så drämmer tröttheten och ”baksmällan” till och jag får betala gånger tio.

Hur ska man fördela sin tid när det är så mycket man vill hinna med

För att behålla någon slags balans tror jag det är viktigt att regelbundet ha små ”avstämningar” med sig själv. Fundera över var man lägger sin energi och hur man fördelar den. Stämmer detta överens med hur man vill ha det? Här blir det också ganska tydligt huruvida man ställer rimliga krav på sig själv. Jag själv har svårt att acceptera att jag inte har mer tid än jag har och förnekar det genom att försöka pressa in grejer motsvarande betydligt fler timmar än jag har. För mig är därför steg ett just nu att acceptera förutsättningarna och göra en plan för de timmar jag faktiskt har. Annars kommer ju varenda vecka kännas som en besvikelse. Problemet ligger nog emellertid inte i att göra en rimlig plan, utan i själva accepterandet av förutsättningarna. När man vill sååå mycket, men inte har tid ens för hälften. Jag behöver påminna mig själv om att det är priset jag betalar för att ha barn och att jag väljer barn alla dagar i veckan. Ser jag det på det sättet borde det bli lite enklare att acceptera.

Hur fördelar du din tid och energi i livet

Hur fördelar jag då min vakna tid som inte går till busungen eller vardagsmåsten? Skulle gissa att jag just nu lägger 80 % på jobb, 10 % på fysisk träning, 5 % på mental träning och 5 % på roligheter. När jag skrev detta blev det tydligt för mig att jag lägger ner för mycket tid på fysisk träning i förhållande till den tid jag har. Jag tränar minst varannan dag och den dag jag inte tränar är jag ivrig på att gå ut och promenera – ibland med viktväst och ibland utan. Det händer aldrig att jag inte rör på mig alls. Promenaderna fungerar som terapi för mig – under dessa hinner jag tänka igenom saker och få lite distans och nytt syre i hjärnan. Om jag håller igång och mår bra fysiskt spiller det dessutom över på den psykiska och mentala hälsan. Så det är jätteviktigt för mig att träna fysiskt. Men. Vem har sagt att den fysiska hälsan är viktigare än den mentala? Det är lätt att glömma att den psykiska hälsan spiller över på den fysiska också. När jag är i mental balans känner jag mig också rent fysiskt mer avslappnad och skön. Det hänger ju ihop åt båda håll och jag behöver definitivt ge mer plats åt den mentala biten just nu.

Att ha för lite fokus på mental träning är den klassiska fällan för mig, eftersom jag felaktigt inte ser det som en prestation. Det är såklart frestande att välja bort sådant som jag inbillar mig inte räknas, inte syns och inte tar mig framåt. Inget kunde dock vara mer fel. Hur jag mår mentalt lägger grunden för allt. Hela mitt liv. När jag uppnår mental balans blir jag direkt harmonisk, glad och hela livet blir enklare.  Då försvinner hälften av alla problem och stressmoment som jag hade innan. Jag tar bättre beslut, blir bättre på att lösa problem och faktiskt också mer effektiv. När jag däremot är i mental obalans löser jag problem genom att springa fortare, när det jag egentligen behöver är att stanna upp och andas.

det psykiska och mentala välmåendet är lika viktigt som det fysiska

Har ni balans i era liv? Hur ser balansen ut mellan det ni vill/behöver göra och det ni faktiskt gör? Vilka fällor brukar ni gå i?

Alla dessa idioter

Ja, nog har ni hört talas om den hypade boken Omgiven av idioter och knappast är jag unik som filosoferar kring den heller. Snarare är jag förmodligen sist på bollen (men så har jag ju heller aldrig varit så trendig heller). Som stor entusiast av att göra personlighetstester och att läsa om olika personlighetstyper var det en självklarhet att läsa denna bok. Skeptisk som jag är började jag emellertid min läsning med något negativa glasögon, men fick en bit in i boken medge att den var såväl träffande som underhållande. (Något jag dock hade önskat är en betoning av att boken är en förenkling av verkligheten. Jag undrar vad forskare i psykologi har att säga om boken, men jag gissar att det inte är idel positiva omdömen. Men bortser vi från att boken till största sannolikhet är förenklad och att det inte görs tydligt, så tyckte jag mycket om den). Det var näst intill komiskt när så många ansikten i min egen bekantskapskrets dök upp för mitt inre när jag läste. Plötsligt läste jag inte om exempelvis den blåa personlighetstypen längre, utan jag läste om en vän eller släkting. Det var också intressant att läsa om vilka färger som naturligt passar bra ihop och vilka som definitivt inte gör det, då det kan förklara varför vissa helt otippade människor i min närhet ständigt verkar komma bra överens och varför andra konstant krockar.

Boken Omgiven av idioter kan kritiseras, men är ändå mycket underhållande

När man läser boken kan man ju lätt konstatera att det inte direkt är de mest attraktiva dragen som målas upp inom respektive färg. Vi är ganska så gräsliga hela högen, i alla fall om vi fokuserar på de negativa sidorna och bortser från de positiva. Det var dock detta som, enligt mig, gjorde boken så underhållande. Helst vill man inte förlika sig med någon av färgerna.

För egen del har jag både gult och grönt i mig. Ingen idé att hymla om det. Enligt boken är jag alltså omåttligt relationsorienterad, snarare än uppgiftsorienterad. Alla dagar i veckan. Detta känns löjligt bekant, måste jag säga. Trivs jag inte i en relation är allting annat ganska kört också. En rolig aktivitet kan sällan kompensera för en bristande relation. En intressant iakttagelse för egen del är att jag är fruktansvärt envis och målinriktad när det gäller mig själv och saker jag själv företar mig. Men så fort andra är inblandade skiftar jag tydligen fokus. Relationen ska vara bra, annars skiter jag ändå i huruvida jag går i mål eller inte.

Framöver har jag tänkt reflektera lite mer kring varje färg och då utifrån mitt – alltså en gulgrön persons – perspektiv. Tills dess får ni gärna diskutera kring boken och era tankar om den i kommentarsfältet. Kunde ni känna igen er i en eller flera färger i boken? Kände ni igen er familj och era vänner? Är ni uppgifts- eller relationsorienterade eller både och? Vad har ni för andra åsikter efter att ha läst?

Sjukstuga och att acceptera läget

Vi hade sjukstuga här hemma i helgen. På ett sätt mysigt, men på ett annat sätt frustrerande då jag själv kände mig pigg och behövde få saker gjorda. Jag har så svårt för att bara flyta omkring, ta tagen som den kommer och hoppas på det bästa. Jag behöver struktur, annars blir jag stressad. Hur som helst rimmar struktur mycket dåligt med att ha en busunge hemma. Speciellt en sjuk busunge. Som dessutom vägrar sova.

Men ibland lyckas jag ändå acceptera förutsättningarna och vända situationen till något positivt. Som i måndags. Då vägrade busungen återigen sova (hon brås alldeles för mycket på sin mor…), men istället för att bli stressad som jag brukar bara jag släppte allt och accepterade läget. Accepterade att min jobbstund gick upp i rök. Accepterade att jag fortfarande var vrålhungrig men inte skulle få äta på ytterligare en bra stund. Och bara låg kvar lugn och stilla. Då kände jag mig nöjd för att jag inte bara lyckats besegra mig själv, utan också för att vi fick en jättemysig stund tillsammans. Vi bara låg tätt, tätt under täcket och myste med huvudena på samma (visserligen totalt nersnorade) kudde.

Tänk att något som är så enkelt, ska vara så svårt.

När det är sjukstuga får man acceptera att det inte blir så mycket gjort

Kritisera andra mammor för att höja sig själv

”Men oj lilla vän, fryser du inte utan mössa? Det är ju så kallt idag!”

”Nej men vet du, inte leka med sladdar! Det är jättefarligt! Sånt ska inte ligga framme!”

Du som är mamma har säkert hört det. Alla dessa pikar som ”oskyldigt” bäddas in i en fasad av välmening. Gärna också genom hurtfriska tilltal till barnen, men som inte är något annat än gliringar direkt till mamman (ja, jag säger mamma och mammor, för jag har aldrig någonsin hört pappor hålla på så här mot varandra!).

Jag kan inte föreställa mig en förälder som inte skulle göra precis allt för sitt barn. Dessutom har olika familjer olika rutiner och tankar kring alltifrån barnuppfostran till vad barnen ska äta och ha på sig. Därför är sådant här beteende så otroligt kontraproduktivt. Finns det egentligen något annat syfte än att själv få framstå lite bättre?

Jag tror (och hoppas!) att det här tillplattandet av andra föräldrar inte är något som sker medvetet, utan snarare är en dålig vana som vissa lagt sig till med. De kanske inte riktigt förstår hur de uppfattas eller hur de får andra att känna sig. Förmodligen är de också lite osäkra i sig själva eller i sin föräldraroll. De vet inte exakt hur de vill vara i alla lägen, men genom att klanka ner på andra kan de åtminstone konstatera hur de inte vill vara. Detta ger dem lite tillfälligt självförtroende (på bekostnad av någon annan). Hade de varit trygga i sig själva hade de knappast haft behov av att kommentera andras ”brister” överhuvudtaget.Vissa föräldrar klankar ner på andra föräldrar för att bekräfta sig själva

Någon mer som känner igen det här beteendet bland föräldrar?