Omgiven av idioter är en bok som inte direkt har gått obemärkt förbi. Psykologin med röda, gula, blå och gröna personer är ett ämne man kan stöta och blöta under en livstid. Det är svårt att läsa en sådan bok utan att få en uppsjö av intressanta tankar och som jag nämnt i tidigare inlägg är min avsikt att spinna vidare på några av dessa tankar. Jag skriver givetvis med glimten i ögat, om nu någon skulle uppfatta mig lite raljant, men tveka för den sakens skull inte på att säga mig ett sanningens ord i kommentarsfältet.
Som rubriken avslöjar är det den gröna personlighetstypen jag tänkte reflektera kring idag. Det vore svårt att påstå någonting annat än att gröna typer är ganska behagliga människor. De är lugna, vänliga och lätta att ha att göra med. De är hänsynsfulla, anpassningsbara och tålmodiga lagspelare. De är sannerligen inte särskilt initiativrika eller handlingskraftiga alla gånger, men oj vad de behövs. Tänk att låta röda, gula och blå personer få härja fritt. Det hade blivit kaos! Det behövs helt klart lite gröna personer som socialt glidmedel. Gröna personer som dämpar ned spretigheter och gör tillvaron och det sociala samspelet lite mer harmoniskt.
Jag tror (och hoppas) att de flesta människor har åtminstone en liten släng av grönt i sig. Det sociala livet blir förmodligen ganska motigt om man saknar en naturlig flexibilitet och anpassningsförmåga. Om jag bara tittar på mig själv som har både gult och grönt i mig, så inser jag att det gröna är ett ganska sunt komplement till min gula sida. Samtidigt är det lätt hänt att jag låter det gröna få för stort spelrum också. Jag kan lätt bli allt för försiktig och felaktigt få för mig att jag tagit för mycket plats eller stuckit ut hakan för långt. Jag är gul och vill därför gärna uttrycka mig, samtidigt som jag är grön och lätt får ångest av detsamma. Detta är en motstridighet inom mig, på samma gång som det också utgör en sund balans. När det gröna och gula har dividerat klart och gjort upp sinsemellan tror jag att resultatet blir mer välbalanserat.
Det jag däremot kan ha svårare för med den gröna personlighetstypen är denna ständiga passivitet. Jag måste erkänna att det kliade i hela kroppen på mig när jag läste om den gröna typen. Jag har så svårt att förstå hur man kan välja att sitta passiv medan livet passerar framför näsan på en. Att vara så ovillig till att ta saker i egna händer, ta kontroll, skapa det liv man vill. Den gröna typen känns på många sätt så…. menlös. Ja, som jag var inne på tror jag att grönt är bäst som komplement till övriga färger, inte som ensam färg. För då kommer det sannerligen inte hända mycket.
Även om det är lätt att störa sig på människor som prompt ska sticka ut hela tiden, är det också lätt att störa sig på människor som aldrig skulle drömma om att gå ens en millimeter utanför normen. Som lever i en mellanmjölkstillvaro och bara är allmänt förutsägbara och ointressanta. Som aldrig skulle kunna ha en egen klädstil, en egen inredningsstil, en egen åsikt och som definitivt aldrig skulle kunna säga eller göra något kontroversiellt. Som bara följer strömmen. För att det är bekvämt och alldeles förträffligt lagom.
Kanske är det nu många som tänker att ”men vadå, jag är ju en vanlig person!”. Jag håller inte med. Vi är nog alla ganska ”vanliga” när allt kommer omkring, men vi har också något som gör oss unika. Varför inte ge utlopp för vilka vi är? Det är bekvämt att gå passiv genom livet och bara hålla med, vi slipper friktioner och ovänner och det mesta flyter på. Vi kan också skylla på andra människor och olika omständigheter. Men vi gör det också på bekostnad av våra egna drömmar. Och kom ihåg; att vara passiv innebär inte att du är fri från ansvar. Att inte ta plats, att inte ta ställning, att inte ta strid, att inte göra – det är också ett val. Om du inte gör något är det ditt eget ansvar.
Det är svårt att störa sig på eller bli ovän med dessa oförargliga gröna människor. De tycker inte särskilt mycket, sticker aldrig ut hakan, gör aldrig någon ledsen, väljer aldrig sida, tar helst aldrig beslut och håller alla dörrar öppna… Just därför ligger det nära till hands att börja tänka i banor av falskhet. Även om det skulle vara överdrivet att påstå att gröna personer är falska, kan jag inte låta bli att undra var gränsen går. När är man falsk? Allas vän är ingens vän, som ordspråket lyder.
Har ni något grönt i er? Hur uppfattar ni gröna personer? Finns det positiva eller negativa gröna drag som är värda att betona?
Mellan raderna 