Insomnia

Vi har haft det lite kämpigt med vår sömn (eller borde jag säga brist på sömn?) här hemma senaste tiden… Att något som borde vara så enkelt, att bara lägga sig ned och slappna av, ska behöva vara så svårt och komplicerat.

Om vi börjar med busungens dagsvila har hon i princip sovvägrat totalt. Varenda dag har vi försökt söva henne i minst två timmar och när hon tillslut somnar (om hon somnar alls) har hon vaknat redan efter 40 minuter. Trots att hon bevisligen varit övertrött har det varit samma procedur även på kvällen. Vi har alltså lagt ned orimligt mycket tid på att försöka få henne att sova och knappt fått egen tid varken på dagen eller kvällen. Detta gör mig lite (läs: mycket) stressad. Hon är ju trots allt bara 1 år och 7 månader, känns lite väl tidigt att redan sluta sova på dagen? Igår verkade det dock bättre, så håller tummarna krampaktigt för att det bara är en tillfällig fas.

Blir för övrigt så provocerad när jag får höra om alla andra barn som sover heeeela tiden. Flera timmar på dagen och sen somnar de ändå helt utan problem redan kl 19. De där tabellerna som finns för att visa ”normal” sovtid för bebisar och barn i olika åldrar, har alltid känts främmande för oss. Busfröt har aldrig någonsin sovit så mycket. Egentligen är jag jätteglad att hon är en så sprallig och livsbejakande liten unge (livet är alldeles för spännande för att slösa bort det på att sova!), det är bara det att det är så svårt att hinna få något gjort.

Som för att spetsa till mitt tålamod lite extra har jag knappt sovit någonting själv heller. Lägger mig kl 23 och somnar kl 04, och så upp igen vid 7, inga konstigheter. Fick plötsligt nog igår och ringde gråtfärdig vårdcentralen angående sömnpiller. Jag har testat tabletter förut, men ingenting som inte varit gravt beroendeframkallande har bitit på mig. Skämtar alltid om (eller hmm, är det verkligen ett skämt?) att någon ska skalla mig med en stekpanna så jag tuppar av. Det är förmodligen det enda som fungerar på mig. Så några större förhoppningar om dessa piller har jag inte, men värt ett försök i alla fall! Borde förmodligen ha tagit tag i situationen för längesedan och krävt att få testa hela arsenalen av piller, men har fått sådan ångest av blotta tanken på att diskutera mina sömnproblem med nonchalanta och överrestriktiva läkare ovilliga att skriva ut något starkare än Alvedon. Det är något med vården och att aldrig riktigt bli tagen på allvar…

Höstens färger ger energi när man är trött

Så med detta sagt… vem kan egentligen klandra mitt stackars barn? Hon brås ju för guds skull bara på sin mor! Jag har varit så här extrem hela mitt liv. Jag minns när jag själv var liten och sovvägrade. En gång minns jag speciellt… Min farmor var barnvakt och satt tålmodigt i mitt barnrum och löste korsord timme efter timme i väntan på att jag skulle somna. Hon hade förmodligen plöjt igenom hela korsordsboken och hunnit läsa samma Allers tio gånger, men inte somnade jag för det. Oh nej. Jag hade stenkoll. Varje gång hon sneglade åt mitt håll för att kolla sovstatus, tittade jag upp som en liten ubåt från sängen för att visa att jag absolut inte på jättesuperlånga vägar hade somnat. Förmodligen världens jobbigaste ungjävel.

(Obs! Min sambo sover, och har alltid sovit, som en KUNG. Ifall någon undrade…)

Man får energi av alla vackra höstlöv

Nog om sömnbrist. När jag för en gångs skull inte försöker sova, behöver jag kanske inte lägga min tid på att skriva om det…  kan man tycka. Hur som helst. Jag njuter åtminstone mycket av alla färger runt omkring mig just nu. Det ger ju energi, om man ska tänka lite positivt. Ska försöka suga in alla fina färger nu inför den långa gråa vintern som väntar!

Hur man bäst spenderar en helgmorgon

Ja, jag förstår att ni är många som undrar! Så här ska ni få höra hur man går tillväga (tillika ett referat av vår fantastiska söndagsmorgon):

Klockan 4.30 (tja, varför inte?) slår mami upp ögonen. Redo och i givakt för vad eller vem som nu möjligen kan tänkas behöva mig. Var det en hostning, en motorcykel, eller kanske bara min egna stress?

Olustkänslan från gårkvällen infinner sig genast. Jag och sambon hade tänkt chocka världen (och inte minst oss själva) med att UMGÅS. Kanske se en FILM lördagen till ära (här snackar vi ordentliga utsvävningar, jag vet, sjukt). Busfröt hade emellertid andra planer och somnade så sent som kl 22. Då hade jag hunnit bli tillräckligt trött och grinig för att känna att jag lika gärna kunde gå lägga mig själv också och prioritera den stackars sömnen istället. Men tja… vad trodde jag, att jag skulle kunna sova? Årets skämt. Såklart kunde jag ändå inte somna förrän efter kl 1.

Så med mina tre timmars sömn ligger jag alltså och vrider mig och vrider mig… för att kl 5.30 ge upp. Bestämmer mig för att gå upp och jobba istället. Känns ändå trösterikt att åtminstone kunna utnyttja tiden lite! Smyger in i busfröts rum för att tyst, tyst hämta datorn och ser att hon sparkat av sig täcket. Har en snabböverläggning med mig själv… vågar jag? Men som den fantastiskt omsorgsfulla moder jag är, har jag inte hjärta att låta henne ligga och frysa utan lägger försiiiiktigt på henne en filt.

BIIIG mistake!

Min ljuvliga söndagsmorgon med sovmorgon, frukost på sängen och en glad familj

Tar inte ens en hundradels sekund innan hon sitter spikrak upp och vrååååålar rakt ut. Mitt hjärta bultar som ur värsta skräckfilmen medan jag förskräckt backar ut, stänger dörren och ber till högre makter. Håller för öronen och biter mig krampaktigt i käken. Har god lust att stånga mitt huvud i väggen riktigt hårt – men väljer att avstå och går istället upp och byter dagens första bajsblöja.

Jag vet inte om ni har tagit in situationen riktigt? Jag hade kunnat jobba i TVÅ timmar. Eller ligga kvar i sängen och VILA. Kanske läsa en BOK. En fantastisk BOOOK!!! Nej nej, dumheter, istället går jag alltså upp och VÄCKER ungen kl 5.30 en söndagsmorgon. Fullt vettigt. Något jag rekommenderar alla småbarnsföräldrar.

Är fortfarande inte säker på att jag förlåtit mig själv. Hur kunde jag? Hur kunde jag? Sånt jäkla amatörmisstag. Övertrött och jobbig var hon såklart, så sambon vaknade också, och inte ett skit fick jag gjort. Sedan var vi trötta och gnälliga alla tre resten av dagen. Förkyld blev jag också för den delen. Ja, som ni förstår gäller det alltså att gå och gräma sig själv riktigt ordentligt resten av dagen. Som för att verkligen suga ut varenda litet milligram av eländet.

Sökte tröst hos min vän, men vännen svarade förebrående: ”Helena, man rör inte ett barn som sover!”. Kände instinktivt att jag borde brodera detta i korsstygn och hänga upp på väggen.

Japp, där har ni min helg! Carpe diem osv! Är hur som helst fantastiskt lättad över att det är ny vecka nu. Trots att jag är både trött och förkyld ser jag fram emot nya tag!

Veckans springa ifrån sig själv

Har varit uppstressad det sista och, som så ofta annars, sprungit ifrån mig själv. Jag märker det så tydligt när jag börjar stressa över de mest triviala saker. Att jag inte hann gå upp på vinden och lämna grejer eller att jag inte hann köra en tvätt… Det är en ganska tydlig signal på att jag återigen tappat bort mig själv lite.

När man är en prestationsprinsessa är det lätt att bara känna sig duktig så länge man presterar. Jag kan lätt bli hög på mitt eget flow och fastnar lätt i ”bara en grej till” och ”lite till bara”, tills ögonen tillslut går i kors. Jag har väldigt lätt att tappa bort min egen känsla av att ”nu räcker det faktiskt, nu behöver jag vila”. Det kanske låter harmlöst, men problemet är att om jag väl har kört över den där gränsen för vad jag egentligen orkar med, så är det redan försent. Då har jag redan tappat bort mig själv och alla naturliga signaler på att stänga av är borta. I det läget är det såklart ännu lättare att köra över mig själv, eftersom jag inte alls har kontakt med mina behov. Jag är övertygad om att jag har en liten försynt släng av ADHD, då jag alltid haft otroliga mängder energi som jag haft svårt att stänga av och kontrollera som jag vill. Baksidan är att när jag tillslut stänger ned så drämmer tröttheten och ”baksmällan” till och jag får betala gånger tio.

Hur ska man fördela sin tid när det är så mycket man vill hinna med

För att behålla någon slags balans tror jag det är viktigt att regelbundet ha små ”avstämningar” med sig själv. Fundera över var man lägger sin energi och hur man fördelar den. Stämmer detta överens med hur man vill ha det? Här blir det också ganska tydligt huruvida man ställer rimliga krav på sig själv. Jag själv har svårt att acceptera att jag inte har mer tid än jag har och förnekar det genom att försöka pressa in grejer motsvarande betydligt fler timmar än jag har. För mig är därför steg ett just nu att acceptera förutsättningarna och göra en plan för de timmar jag faktiskt har. Annars kommer ju varenda vecka kännas som en besvikelse. Problemet ligger nog emellertid inte i att göra en rimlig plan, utan i själva accepterandet av förutsättningarna. När man vill sååå mycket, men inte har tid ens för hälften. Jag behöver påminna mig själv om att det är priset jag betalar för att ha barn och att jag väljer barn alla dagar i veckan. Ser jag det på det sättet borde det bli lite enklare att acceptera.

Hur fördelar du din tid och energi i livet

Hur fördelar jag då min vakna tid som inte går till busungen eller vardagsmåsten? Skulle gissa att jag just nu lägger 80 % på jobb, 10 % på fysisk träning, 5 % på mental träning och 5 % på roligheter. När jag skrev detta blev det tydligt för mig att jag lägger ner för mycket tid på fysisk träning i förhållande till den tid jag har. Jag tränar minst varannan dag och den dag jag inte tränar är jag ivrig på att gå ut och promenera – ibland med viktväst och ibland utan. Det händer aldrig att jag inte rör på mig alls. Promenaderna fungerar som terapi för mig – under dessa hinner jag tänka igenom saker och få lite distans och nytt syre i hjärnan. Om jag håller igång och mår bra fysiskt spiller det dessutom över på den psykiska och mentala hälsan. Så det är jätteviktigt för mig att träna fysiskt. Men. Vem har sagt att den fysiska hälsan är viktigare än den mentala? Det är lätt att glömma att den psykiska hälsan spiller över på den fysiska också. När jag är i mental balans känner jag mig också rent fysiskt mer avslappnad och skön. Det hänger ju ihop åt båda håll och jag behöver definitivt ge mer plats åt den mentala biten just nu.

Att ha för lite fokus på mental träning är den klassiska fällan för mig, eftersom jag felaktigt inte ser det som en prestation. Det är såklart frestande att välja bort sådant som jag inbillar mig inte räknas, inte syns och inte tar mig framåt. Inget kunde dock vara mer fel. Hur jag mår mentalt lägger grunden för allt. Hela mitt liv. När jag uppnår mental balans blir jag direkt harmonisk, glad och hela livet blir enklare.  Då försvinner hälften av alla problem och stressmoment som jag hade innan. Jag tar bättre beslut, blir bättre på att lösa problem och faktiskt också mer effektiv. När jag däremot är i mental obalans löser jag problem genom att springa fortare, när det jag egentligen behöver är att stanna upp och andas.

det psykiska och mentala välmåendet är lika viktigt som det fysiska

Har ni balans i era liv? Hur ser balansen ut mellan det ni vill/behöver göra och det ni faktiskt gör? Vilka fällor brukar ni gå i?

Sjukstuga och att acceptera läget

Vi hade sjukstuga här hemma i helgen. På ett sätt mysigt, men på ett annat sätt frustrerande då jag själv kände mig pigg och behövde få saker gjorda. Jag har så svårt för att bara flyta omkring, ta tagen som den kommer och hoppas på det bästa. Jag behöver struktur, annars blir jag stressad. Hur som helst rimmar struktur mycket dåligt med att ha en busunge hemma. Speciellt en sjuk busunge. Som dessutom vägrar sova.

Men ibland lyckas jag ändå acceptera förutsättningarna och vända situationen till något positivt. Som i måndags. Då vägrade busungen återigen sova (hon brås alldeles för mycket på sin mor…), men istället för att bli stressad som jag brukar bara jag släppte allt och accepterade läget. Accepterade att min jobbstund gick upp i rök. Accepterade att jag fortfarande var vrålhungrig men inte skulle få äta på ytterligare en bra stund. Och bara låg kvar lugn och stilla. Då kände jag mig nöjd för att jag inte bara lyckats besegra mig själv, utan också för att vi fick en jättemysig stund tillsammans. Vi bara låg tätt, tätt under täcket och myste med huvudena på samma (visserligen totalt nersnorade) kudde.

Tänk att något som är så enkelt, ska vara så svårt.

När det är sjukstuga får man acceptera att det inte blir så mycket gjort

Kritisera andra mammor för att höja sig själv

”Men oj lilla vän, fryser du inte utan mössa? Det är ju så kallt idag!”

”Nej men vet du, inte leka med sladdar! Det är jättefarligt! Sånt ska inte ligga framme!”

Du som är mamma har säkert hört det. Alla dessa pikar som ”oskyldigt” bäddas in i en fasad av välmening. Gärna också genom hurtfriska tilltal till barnen, men som inte är något annat än gliringar direkt till mamman (ja, jag säger mamma och mammor, för jag har aldrig någonsin hört pappor hålla på så här mot varandra!).

Jag kan inte föreställa mig en förälder som inte skulle göra precis allt för sitt barn. Dessutom har olika familjer olika rutiner och tankar kring alltifrån barnuppfostran till vad barnen ska äta och ha på sig. Därför är sådant här beteende så otroligt kontraproduktivt. Finns det egentligen något annat syfte än att själv få framstå lite bättre?

Jag tror (och hoppas!) att det här tillplattandet av andra föräldrar inte är något som sker medvetet, utan snarare är en dålig vana som vissa lagt sig till med. De kanske inte riktigt förstår hur de uppfattas eller hur de får andra att känna sig. Förmodligen är de också lite osäkra i sig själva eller i sin föräldraroll. De vet inte exakt hur de vill vara i alla lägen, men genom att klanka ner på andra kan de åtminstone konstatera hur de inte vill vara. Detta ger dem lite tillfälligt självförtroende (på bekostnad av någon annan). Hade de varit trygga i sig själva hade de knappast haft behov av att kommentera andras ”brister” överhuvudtaget.Vissa föräldrar klankar ner på andra föräldrar för att bekräfta sig själva

Någon mer som känner igen det här beteendet bland föräldrar?

Veckans: Ha barn och driva eget

Den här veckan har gått i frustrationens tecken. Frustration är nog för övrigt en av de vanligaste känslorna jag upplever och jag tror jag har orimligt mycket att lära mig när det gäller att driva eget. Och då menar jag inte i första hand verksamheten i sig, utan framförallt hur man ska lägga upp sin tillvaro i stort. Eftersom jag tidigare har doktorerat och levt ungefär som jag inbillar mig att en egenföretagare lever, är inte situationen ny som sådan. Jag har heller inget problem med disciplinen. Skillnaden nu är snarare att jag har en liten mini här hemma och ingenting är sig likt längre. Jag äger inte längre min egen tid. Jag står jämt på stand by. Ständig jour. Ständigt beredd.

Jag fantiserar ibland om allt jag hade fått gjort om jag ägde min egen tid. Förmodligen något alla småbarnsföräldrar fantiserar om. Om jag fick sova ut nån enda himla gång. Fick lite lugn och ro. Ingen som störde. Alla hinder borta. Då hade jag fan kandiderat till nästa presidentval. Nej, kanske inte riktigt. Men jag har så mycket inom mig, men hålls hela tiden tillbaka. Så känns det. Och om chansen tillslut faktiskt kommer och man inte blir avbruten – då kanske man inte kan eller orkar längre. Man är ju trots allt ingen maskin. När det är ett kreativt jobb tänker jag att det är några varv klurigare. Det är inget rutinjobb som ska göras, utan man behöver vara på alerten och känna lite inspiration. Ofta känner jag att lika gärna hade kunnat släppa ambitionen från början, bara slappna av och försöka ta tagen som den kommer, typ. Det känns förödande att lägga ner så mycket energi på ingenting. Men jag vill ju så mycket…

DSC_0015.JPG

Jag har varit fullständigt närvarande och njutit (oftast.. heh) av föräldraledigheten, men har nu mentalt gått vidare till nästa etapp i livet. Detta gör att allt som hindrar mig i detta nya steg gör mig frustrerad och arg. Även fast jag har gått vidare till nästa steg så verkar inte verkligheten ha följt efter. Ett fel jag gör gång på gång är att jag ”glömmer bort” att jag lever ett nytt liv nu. Det är inte mina villkor som gäller längre och jag kan inte styra mitt liv på samma sätt som innan. Ändå är det så lätt att fastna i samma tänk och vanor som man hade då. Exempelvis går jag fortfarande  in hundra procent i allt jag gör, visualiserar, har rätt mindset – eldar upp mig själv som en tjur och tänker att inget ska få stoppa mig. Jag är hypermaxad, redo att prestera till 100 procent – men tillåts nu bara prestera 10. Den frustrationen är inte att leka med. Jag vill slå någon. Gråta ett hav.

Självklart är detta ett pris man betalar för att ha barn och självklart är det värt det alla dagar i veckan. Men ibland blir frustrationen bara övermäktig och den här veckan har varit just så. Förhoppningsvis får man bättre rutin med tiden och lär sig hantera den nya livssituationen där man inte längre själv bestämmer villkoren. Det var lättare att acceptera de villkoren som föräldraledig, men när man nu förväntas jobba också… då blir det knepigare. Dela gärna med er i kommentarsfältet ni som har mer erfarenhet än jag! Hur får man jobb gjort när man lever ett liv med konstanta överraskningar och hinder?

En dagens: med extra mycket krydda

Vi har en ytterst morgonpigg liten tjej här hemma. Efter en vecka då jag vaknat av allsång, rop och prat från hennes säng kl 5.30, lessnade jag en aning och krävde nu ett byte. Byte va? Jo, jag och sambon kör den romantiska touchen och sover i olika rum. Logiken är att åtminstone en av oss ska få sova lite längre på morgonen. Då sambon är nattuggla står han oftast för nattningarna medan jag tar smällen om morgnarna. Men alltså inte inatt, för nu skulle mami få sovmorgon minsann!

Vad som hände? Ja, ja, det behöver jag väl knappast nämna. Ni med barn vet redan. Självklart bjuds det på en hisnande sovmorgon till 7.30! Inga konstigheter alls! Hon är alltid jävligast mot mig, det är ju egentligen inget nytt. De har någon slags pakt. Att jag själv knappt sovit en blund gjorde knappast irritationen mindre i morse. Jag spenderade såklart min fantastiska sovnatt med att ligga och vrida mig i timmar. Man är aldrig mer körd än när man vet att man har chans att få sova. Prestationsångesten överskrider alla rimliga gränser.

Så med det sagt landar vi alltså här. På denna trötta torsdag. To-do-listan ligger framför mig och hånskrattar. Det är egentligen beundransvärt att jag fortfarande är så naiv efter ett och ett halvt år som förälder. Det blir aldrig som man tänkt sig. Aldrig. Ändå håller jag trotsigt fast vid mina neurotiska listor och tänker att ”imorgon minsann, DÅ…”. Sjukt.

Å andra sidan finns det saker jag HAR lärt mig det senaste ett och ett halvt året och det är att inte gräva ner sig. Släpp det och gå vidare. Och drick kaffe. Ja, FRAMFÖRALLT har jag lärt mig att dricka kaffe. Denna magiska dryck. Så med kaffebaljan framför mig ska jag nu ladda om och ladda rätt.1029073322_af93a676c8_b

Roligt förresten att det börjar strömma in massa folk här! Välkomna! Har så mycket jag vill skriva om, helst nu nu nu, men vill ju inte skrämma bort mina nyfunna läsare redan!