Vad bortprioriterar du som småbarnsförälder?

I föregående nummer av tidningen Skriva var det en stor artikel som handlade om hur man får tid för sitt skrivande (eller annat man nu vill göra) under det hektiska småbarnslivet. Detta är ju ingen ny frågeställning, men jag blev återigen påmind om det smått orimliga i hur vi lever under småbarnsåren. Hur vi dagligen kämpar, pusslar och flyttar berg. Inte minst i juletider.

…att kombinera heltidsarbete med att hämta tidigt på förskolan – redan där spricker det. Lägg sedan till kraven på vackert inredda hem och barn uppfödda på hemlagad mat, klädda i svenska ekologiska skinnsandaler. Helst ska ungarna också somna på fem minuter, klockan sju, så att föräldrarna kan träna för att springa halvmaran på under två timmar. Det går helt enkelt inte ihop – fastän det ser så förbannat trevligt ut på Instagram.

Ersätt to do-listan med en do not-lista

Dags att byta ut to do-listan mot en do not-lista?

Det jag själv tycker är det mest säregna under dessa år, är att livets allra viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats, samtidigt som många får sina livs mest omvälvande upplevelser. Många som skaffar barn är i 30-årsåldern och en tid i livet då mer eller mindre allt ska få plats. Vi försöker göra karriär och köper eller renoverar hus. Vi försöker räcka till både på jobbet och hemma, men är aldrig tillräckliga någonstans. Vi vill ”hitta oss själva” eller känner stress över att vi redan förväntas ha hittat oss själva. Vi försöker landa i vår nya roll som förälder och allt vad det gör med övriga familje- och vänskapsrelationer och relationen till partnern. Hela livet ställs mer eller mindre på sin ända, även om det är svårt att förstå innan. Vi vill prioritera stunder för oss själva samtidigt som vi vill vara engagerande föräldrar och goda förebilder. Vi vill vara starka, göra bra val och kunna stå upp för oss själva och våra barn. Trots att vi många gånger känner oss som barn själva. Förutom att orka med hela vardagspusslet, känner många också att de behöver vara ”representativa” hela tiden. Det räcker inte med att familjen mår bra, det måste i allra högsta grad se bra ut också. Vi är inte lyckade förrän det är dokumenterat i sociala medier att vi är det. Det är som gjort för destruktiva jämförelser och en falsk illusion av ”alla andra” som totalt bekymmerslösa.

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats på en och samma gång

Jag känner för egen del att jag vägrar bli ett offer för den här livsstilen fullt ut. Även om jag liksom de flesta andra befinner mig mitt i brinnande kaos, måste jag nog också säga att jag ändå – åtminstone till viss del – kan stå utanför och betrakta det ibland. Och det är jag glad för. Det kanske hänger ihop med att jag tänker mig ett liv som egenföretagare och på det sättet är mer fri att sätta mina egna villkor i mångt och mycket. Om jag ska springa i ett ekorrhjul ska det åtminstone vara i ett hjul jag själv har varit med och valt. Och framförallt själv ha tillgång till stoppknappen. Många (och såklart även jag själv ibland) verkar springa i blindo i sina hjul, fastlåsta i regler och sammanhang som bara ”är”. Som bara är som de är och så är det med det. Man ska vara på jobbet ett visst antal timmar, man ska vara med och sitta av den meningslösa fikarasten eller mötet, man ska prata med honom och henne och hälsa på den och den, man ska svara på mail så fort det plingar, man ska hämta barnen tidigt på förskolan varje dag, man ska stressa hem via mataffären var och varannan dag, man ska laga nyttig och ekologisk mat varje kväll, man ska leka pedagogiska lekar med barnen, man ska skjutsa dem på alla aktiviteter, man ska hinna iväg på ett eget träningspass, man ska hinna engagera sig i klassinsamlingar, barnkalas och planera bästa väninnans möhippa. Funderar vi ens på varför vi gör vissa saker? Jag tror att mycket är så inrutat och förväntat av oss att vi inte ens stannar upp och reflekterar över varför vi gör det ena eller andra eller huruvida vi skulle kunna göra annorlunda eller rent av helt ta avstånd från något.

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska jag vara med och bygga hjulet själv

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska det åtminstone vara ett hjul jag själv har valt

Oavsett om vi vill få plats för något mer i sitt liv eller om vi bara vill få in mer luft i tillvaron, är en av lösningarna i artikeln att vi – föga förvånande – behöver prioritera. Eller kanske snarare prioritera bort. Om vi säger nej till något säger vi ja till något annat. Ja, det där har vi väl alla hört förut, men har vi egentligen tagit steget att faktiskt prioritera bort något? Det finns nog en hel hög med grejer vi skulle kunna prioritera bort, eller åtminstone dra ner på, om vi bara tänkte efter. Vad händer om vi exempelvis går ned lite i arbetstid och ekonomisk standard? Eller om vi drar ner ambitionsnivån på familjeaktiviteterna? Eller slutar att plikttroget svara i telefon varje gång det ringer? Eller som det med glimten i ögat föreslås i artikeln:

Kanske skita i att träna? Bli lite tjock och stå för det.

Jag har då och då formulerat vissa bortprioriteringar för mig själv, halvt som halvt omedvetet, men nu har jag gjort dessa bortprioriteringar lite mer medvetna och redogör för dem nedan.

Att säga nej till något är att säga ja till något annat

(Bort)prioritera mera!

Behöver barn aktiveras 24/7?

Man ska kunna vara med sina barn utan att sitta på golvet och lägga pedagogiska pussel hela tiden. Att vara den man är och sedan göra plats för sina barn i det livet.

Jag förundras ibland över föräldrar som tycker att barn ska stimuleras och engageras varenda vaken minut. Vad skulle hända om de får engagera sig själva lite? När jag tänker tillbaka på min egen barndom har jag svårt att minnas att föräldrar över lag satt med och lekte på golvet. Minns ni något om det? Jag säger verkligen inte att vi inte ska ägna oss åt våra barn, men jag tycker lätt det blir överdrivet. Kanske kan det gå för långt åt andra hållet – att barnen blir överstimulerade, stressade och vana vid att det måste hända saker konstant. Nu pratar jag bara utifrån vad jag själv tror och jag tror det är ett plus om barnen lär sig att kunna stimulera sig själva och att hantera att allt inte är supermegaskoj hela tiden. Jag tror också det är viktigt att få fritt utrymme för sina egna tankar och att hinna landa lite i sig själv. Kanske lär de sig rent av att bli mer självständiga och att ta större ansvar för hur de själva mår.

En före detta kollega berättade det roliga, men ack så tankeväckande, i deras storslagna familjeutflykt till Kolmården, där barnet ändå hade föredragit att stå på samma plats och titta på en grävskopa halva dagen. Ibland är det lilla det stora. Ibland sliter vi ut oss till ingens glädje.

Måste man laga mat varenda dag?

Detta känns som ett allmänt ”måste” ute i stugorna. Att föräldrarna rusar hem från jobbet, via mataffären och direkt till spisen. Vareviga dag. Inget man direkt reflekterar över. Här tycker jag gott man kan stanna upp ibland och fråga sig: Måste vi verkligen laga middag varje dag? Varför inte laga mat varannan eller var tredje dag och göra dubbelt så mycket? Måste vi ha både lagad lunch och lagad middag? Är det någon som ens tackar mig för min insats? Skulle familjen bli lika glad av att äta gårdagens rester eller ett matigt mellanmål istället för nylagad middag någon dag? Får det inte vara okej med halvfabrikat någon gång? Eller gå ut och äta någon gång emellanåt? Göra ett middagssamarbete med grannen två dagar i veckan?

Det finns inte i min värld att jag skulle lägga tid på att laga middag varje dag. Vi äter heller inte lagad mat mer än en gång om dagen. Nej, jag har inte ett dugg dåligt samvete. Skrutten får bra mat på förskolan och vi är duktiga på att göra storkok och frysa ned matlådor, göra nyttiga mellanmål med mera.

Timglaset är inte bara en illusion

Nej, det är inte bara sanden som rinner ut – utan även ditt liv…

Måste hemmet vara som taget ur ett inredningsmagasin?

Mitt hem är min borg. Jag älskar att vara hemma. Jag vill ha det rent, snyggt och fint. Helst vill jag också kunna känna mig en gnutta stolt över mitt hem. Det kan jag absolut inte just nu. Här har jag dock fått kompromissa med mig själv rejält. Min vision om hur mitt hem ska se ut, är inte helt genomförbart just nu. Vi ser till att ha det städat och ordnat till en viss (förvisso ganska låg) nivå, men utöver det är det okej med stök och bök och att det inte alls är särskilt tjusigt. Det är bara att acceptera; med en mini hemma som river ner allt försvinner både lusten och poängen att göra fint. I alla fall är det så jag känner det.

I år, liksom föregående år, kommer vi dra ner drastiskt på julpyntet. Julgran och prydnadstomtar, vad är det? Väldigt trist för en juldyrkare som mig, men är det inte praktiskt möjligt så är det inte. Då får det vara så. Dessutom är det så mycket saker överallt och tanken på att ta fram ännu mer saker ger mig smått panik. Kanske finns det också högtider man kan strunta fullständigt i? Exempelvis ogillar jag halloween – alltså skulle det aldrig falla mig in att skära ett elakt flin i en pumpa och sätta utanför dörren bara för att grannarna gör det.

Måste man ha kvar relationer som tar mer energi än de ger?

Det här är kanske den viktigaste punkten av dem alla. Ibland tar det, som för mig, flera år att inse att det faktiskt är okej att slopa vissa relationer. Exempelvis vänskapsrelationer i vilka man egentligen aldrig riktigt har trivts, inte riktigt fått den där välbehövliga energin eller kicken som man är ute efter när man träffar vänner eller inte riktigt kommit till sin rätt eller blivit sedd på det sätt man vill. För mig krävdes det att bli gravid för att svart på vitt inse det irrationella i att lägga energi på aktiviteter, omständigheter och människor som inte ger lika mycket energi tillbaka. Även om jag egentligen förstod det redan innan, trillade polletten ner på riktigt först när min egen ork och energi blev betydligt mer begränsad och ett nytt, viktigare, kapitel var på väg att ta form.

Detta är nog inte bara den viktigaste punkten, utan också den svåraste. I alla fall för känslomänniskor som mig. Jag är snäll, lite för snäll, och har ett större samvete än jag egentligen önskar. Att eventuellt kanske möjligen göra någon yttepytteledsen är det jobbigaste jag vet. Jag har genom hela livet varit alldeles för lojal mot alla. Det är såklart inget dåligt i sig, men jag behöver ju lära mig att vara lojal även mot mig själv. Annars kör man sin självkänsla i botten. Så även sin ork. Man behöver äga sitt eget liv och välja själv vad eller vem som förtjänar ens tid och energi.

Sträck på dig – det är ditt liv!

Vad prioriterar du och vad prioriterar du bort

Vad prioriterar du och vad du prioriterar du bort?

Detta är endast mina bortprioriteringar – jag säger inte att något är bättre än något annat. Vilka områden väljer du att strama åt eller kör du all in? In och kommentera!

Dela gärna inlägget om du, som jag, tycker detta är viktigt att diskutera!

Luciatåget chockar

Då var det dags för Lucia igen. Så även på förskolan. Inget vidare att behöva väcka Skrutten i svinottan när hon sov som skönast (vanligtvis börjar hon förskolan först kl 9), men visst var det klart värt det för att få beskåda det lilla lussetåget. Vilken otroligt gullig syn! Fick kämpa ganska hårt med att inte börja fulgråta, ha ha!

Hade föreställt mig innan hur ungarna skulle springa åt alla håll och att Skrutten skulle tappa sitt ljus någonstans på vägen eller vägra ha tomtemössa. Åtminstone någonting skulle med all säkerhet gå snett – det hör liksom till med barn. Men nej. Ojoj-oj vilket prydligt litet luciatåg! Jag trodde knappt mina ögon när Skrutten satt snällt och lugnt på sin plats – och alla andra också för den delen. Sjöng gjorde hon dock inte, vilket hon egentligen älskar, men jag antar att hon var aningen förundrad över den konstiga situationen med nedsläckt rum och en hel publik som satt och glodde.

Nu var det ju tyvärr fotoförbud på förskolan, så jag får nöja mig med att spara den gulliga synen på näthinnan. Istället bjussar jag på en bild från förra årets luciatåg (tillika Skruttens första någonsin):

Luciatåg på öppna förskolan i Tingvallakyrkan

Förra årets luciatåg enbart bestående av småtomtar

Luciatåget förra året ägde rum på öppna förskolan i en av kyrkorna i stan. Det var ett riktigt bebiståg – tror inte att någon var över ett år – och i princip alla var små tomtenissar. Otroligt gullig syn, speciellt när det var så otroligt många som deltog.

Lussar ni eller era barn idag? Vad har ni för erfarenheter av luciatåg?

Årets överambitiösa julpysselbakdag

I lördags hade jag och några vänner vår årliga julpysseldag. Det är några jag läst på universitetet tillsammans med och sedan har vi lyckats hålla kontakten, trots att vi numera har barn och dessutom är utspridda lite överallt i Värmland. Den här pysseldagen i december är iallafall en av de träffar vi håller hårdast på. Det kan, om inte annat, vår superseriösa chatt intyga:

Mycket planering krävs för att få till julbaket

Tunga beslut inför vårt årliga julstök…

I efterhand kunde vi lugnt konstatera att vi var lite smått överambitiösa i planerandet. Vi hade dessutom tänkt pyssla lite, men hann inte med så mycket mer än att stå vid spisen och röra, hacka, ha koll på temperaturer och allmänt sköta all logistik mellan julbaken. Men mysigt var det ändå, såklart. Vi köttade på hela dagen, med undantag från en kortare avstickare till en närliggande pizzeria. I övrigt får ni gissa själva var vi hämtade vår energipåfyllnad. Nomnomnom…

Årets julgodis blir fudge, rocky road, mintkola och tryfflar

Förmodligen var vi något övertaggade efter förra årets julpyssel då vi tog (det aningen naiva) beslutet att ha med våra barn. Vi hade skalat ner på ambitionerna rejält, men det visade sig ändå landa i ett stort enda kaos. Skrutten vann såklart Stora Kaospriset och jag minns att jag åkte hem tidigare efter att hon gallskrikit en timme och jag var genomblöt av svett. I år landade vi följaktligen i det mer genomtänkta beslutet att lämna busungarna hemma. Och detta med gott samvete.

20181208_133010Utmaningen nu ligger enbart i att inte vräka i sig allting innan jul. Och helst inte själv. Jag har en (mycket egendomlig) sambo som inte tycker om godis och speciellt inte julgodis. (Han avskyr för övrigt pyssel över lag). När jag berättade för honom om våra planer tyckte han att det lät ”fasansfullt”. Ja, det existerar sådana människor. Så om jag inte ska rulla fram på julafton får jag nog försöka öva upp min självbehärskningsförmåga. Jag har över lag självdisciplin så det räcker och blir över, men när det gäller godis är jag ett enda stort skämt. Kan knappt ens ha godis hemma. På den nivån, ja. Så nu lever jag farligt ett tag framöver.

Vad gör ni för julbak?

När livet springer ifrån och man är luttrad och har förberett sig men blir överkörd ändå

Nu var det minsann ett tag sedan jag ”vardagsuppdaterade”..? Är olidligt trött på uttrycket ”livet kom emellan”, som jag läser överallt, men det är ju dessvärre precis så det är. Livet har varit intensivt senaste veckan och jag har ärligt talat knappt jobbat någonting. Det har varit än det ena än det andra, men framförallt hade vi vänner på besök i helgen, vilket förstås var otroligt mysigt och vi hann beta av både middag, spel och umgänge. Kul!

Spelkväll med vänner och pepparkakor

Funderar seriöst på att skicka in denna bild till Årets foto 2018

På söndagen var det dags för julmarknad med samma sällskap. Trots regnigt och grått väder utan alltför mycket julkänsla, blev julmarknaden ändå väldigt lyckad. Köpte både det ena och det andra och Skrutten fick ta emot julkolor från tomten (och blev rädd!), springa runt och busa och framförallt fick hon rida ponny! Mami och papi tyckte emellertid det var minst lika kul som Skrutten, om jag säger så. Hon skrattade överförtjust och pekade exalterat på ponnyn och tjöt ”titta, titta!”. Ah, mitt hjärta sjöng ljuv musik…

När dottern fick rida ponny

Glädjetjut under ponnyridning

Vi är otroligt dåliga på att både träffa folk och att rent allmänt ”hitta på” saker, så är mycket nöjd med helgen och jag vet att det i långa loppet ger energi. I det kortare loppet får man tyvärr snarare frukta för sitt liv (viss överdrift möjligen, kanske). Kan bara lugnt konstatera att ”bjuda hem folk” inte riiktigt är lika smidigt och simpelt efter att man fått barn som innan. Nu var jag visserligen smått uppstressad även innan jag fick barn, men skillnaden efter barn är ändå enorm. Trots massivt åtgärdsplanerande i form av vem som skulle handla (och kompletteringshandla ytterligare fem gånger), dammsuga alla rum (för att sedan dammsuga in i det sista ändå, eftersom det inte syntes att det någonsin varit dammsuget), planera mat och inte minst laga den, göra efterrätt, springa och köa på Systemet, röja i köket, röja i vardagsrummet (tja egentligen röja i hela jäkla lägenheten så att det överhuvudtaget var fysiskt möjligt att ta sig in) och framförallt planera vem som samtidigt skulle hindra Skrutten från att sätta käppar i alla välplanerade hjul. Puh.

En vanlig dag hemma hos oss, inga konstigheter

Smakprov på hur det såg ut några timmar innan gästerna kom… Vadå, inte behöver vi röja?

Egentligen var det nog främst sömnbristen och vår lilla vilde här hemma som gjorde att allt kändes övermäktigt. Jag får egentligen ångest bara av tanken på att steka pannkakor numera, eftersom jag vet att hon kommer stå och skrika och dra i mina ben och göra allt för att bränna sig på plattan samtidigt. Ja, ja. Vill man något får man väl lägga ner sig ibland. Bara man ser till att inte ha så mycket inplanerat innan och efter. Förutseende som jag är (tja, lite självinsikt har man väl fått med årens gång?) hade jag turligt nog förberett och tidsinställt flera blogginlägg på raken. Det måste ju ärligt talat vara bästa bloggfunktionen? Den gör att jag kan släppa allt vad bloggar heter under några dagar och bara gå lös på andra områden. Nu vet jag i och för sig inte om jag direkt gick lös; snarare försökte jag hindra mig själv från ett nervsammanbrott. Det är sjukt vad sömnbrist gör med människor.

Efter en i princip sömnlös helg (och månad för den delen) kunde vi trösta oss med att Skrutten nu faktiskt börjat sova riktigt bra igen. Åtminstone på nätterna (eftersom hon är sjuk kan hon inte alls sova på dagen… man kan tydligen inte få allt här i livet). Så när jag äntligen börjat sova ikapp och kaxigt tänkte att jag jäklarimej var beredd att åter möta livet – då vaknade jag upp sjuk. Inte sjuk av den lindriga sorten, utan snarare den brutala. Var seriöst helt nedsänkt och det var på gränsen att jag ens orkade slå in två julklappar (!). Var övertygad om att jag måste ha 39 grader i feber – minst – och kände mig därför aningen nedslagen när tempen visade ingen feber alls. ”Är det mig eller termometern det är fel på?” var den enda klartänkta tanke jag lyckades tänka under hela den dagen.

Idag, alltså torsdag (*skrattar bittert*), mår jag typ inte ett dugg bättre. Jo lite kanske. Blogga orkar jag ju tydligen i alla fall. Men har sprängande huvudvärk och knaprar alvedon konstant. Ska kanske inte ta några livsavgörande beslut idag (heller).

Mitt i allt sjukkaos senaste dagarna utspelade sig häromkvällen följande dialog mellan mig och sambon:

Sambo: Det är en sak vi glömt…

Jag: Jaha?

Sambo: Vi hade 11-årsdag förra veckan.

Jag: …

Jag: …

Jag: …!!!

Jag: Men sluuuuuuuuuuuuta?!

Jag: Nej, det här går jag inte med på!

Jag: Seriöst..?!

Jag: Är det helt ute för oss?!
Spirande kärlek och firande av årsdag

Så här firade jag och min älskade vår 11-årsdag 11-årsdag – vad är det?

Nu ska tilläggas att jag och sambon inte direkt är några superfirare av rang eller ens särskilt romantiskt lagda. Men av just den anledningen kan det väl vara kul att ändå fira någon dag. Ja, åtminstone uppmärksamma den. Ja, i alla fall helst innan två veckor senare. Jag är dessutom imponerad över att vi båda lyckades missa detta så helt och totalt – hur är det ens möjligt? Jag antar att det får ses som ett slags bevis på att livet har ändrat sig en smula de senaste två åren, om inte annat. Ska man se det positivt var det ju glädjande att båda missade den, så slapp någon av oss bli bitter. (Nu fick båda bli det istället, he he…).

Mom shaming

Sjukt att det till och med har fått ett eget uttryck. Mom shaming. Det säger tyvärr något om hur utbrett detta vidriga fenomen är. Som om mammor inte har nog med sina egna otillräcklighetskänslor, ska de dessutom skuldbelägga varandra. Snyggt.

Jag må vara en känslomänniska, men även om jag blir grymt irriterad över personer (tja, främst kvinnor?!) som ägnar sig åt mom shaming så kan jag ärligt säga att jag inte blir så personligt påverkad av det. Hade jag däremot blivit mamma redan i 20-årsåldern hade situationen nog varit otroligt annorlunda och det gör mig lite beklämd. Så varför påverkas jag inte av mom shaming idag då? Jo, för att jag inser att majoriteten av de som skuldbelägger andra mammor har ett enträget behov av det. Och varför har de det? Jo, förmodligen för att täcka upp för och dölja egna otillräcklighetskänslor tryggt under en präktig helyllefasad. Det är liksom allt jag behöver veta.

Sedan finns det förvisso säkert mammor som ägnar sig åt Mom shaming och som själva har exceptionellt lugna och stilla barn. Barn som är så tillfreds att de hade kunnat få sitta med på Nobels Fredsmiddag utan några som helst problem. Ja, såna barn existerar faktiskt, även om de nog är sällsynta! Dessa föräldrar har inte en susning om hur deras tillvaro hade kunnat se ut.

Sedan finns såklart den värsta gruppen av dem alla: De som inte har barn själva, men som mer än gärna delar med sig av sina klokheter om barnuppfostran till omgivningen. Hu! Så komiskt det är egentligen. Jag erkänner villigt att jag inte heller trodde att det skulle vara så svårt att ha barn – innan jag fick ett eget. Lyckligtvis avhöll jag mig från att tala vitt och brett om det och tur är väl det, eftersom jag hade fått slicka i mig vartenda ord. Jag tycker allmänt att man bör hålla sig ifrån starka uttalanden om saker man inte har någon personlig erfarenhet av. Det spelar ingen roll att du eventuellt har suttit barnvakt åt hela din släkt eller kanske till och med jobbar som förskolelärare eller barnpsykolog. Att få egna barn är något helt annat.

När icke-föräldrar ger råd till föräldrar får man hålla sig för skratt

Bild lånad från Sofia som också skrev om mom shaming nyligen.

Det finns enormt många ”BIG NO NO”, som jag egentligen skulle vilja bemöta. Dock är risken att det skulle bli en hel bok och inte ”bara” ett långt blogginlägg, så jag får begränsa mig lite. En typisk grej man ofta hör är iallafall att man tydligen inte får låta sina barn se på TV. Alltså inte ens barn-TV som typ Babblarna (!). Varför jag dissar denna regel? Jo, för det första för att jag tycker att dessa program är BRA för mitt barn (i lagom dos, såklart). Förutom att hon älskar att titta, har dessa program nästan uteslutande en pedagogisk och lärande funktion. För det andra gör den tiden, låt oss säga en ynka kvart, all skillnad i världen för hela klimatet hemma hos oss. Under den här tiden får jag möjlighet att torka upp grötkladd i halva köket, duscha, byta om, borsta tänderna och packa skötväskan utan att ha ett skrikande barn klängandes i mina ben. På så sätt slipper både jag och mitt barn ta del av en apatisk mamma som grinar i hallen eller rent av går ut i bara pyjamas i november eftersom hon inte haft någon tid att reflektera över hur hon själv går klädd.

Ett annat random ”förbud” som jag reagerar lite extra på, är det där om att man inte under några som helst omständigheter får gå och handla, gå till gynekologen eller utföra annat privat ärende innan man hämtar barnet på förskolan. Barnet ska hämtas först och följa med till varje pris, i alla lägen. Jag undrar i mitt stilla sinne om de som prompt basunerar ut denna regel själva har någon aning om vad det innebär att släppa in sin 2-åring på typ Ica Maxi? Jag kan ju bara tala för mig själv: Att slippa ta med mitt barn till affären innebär, förutom att handlingen tar 9 minuter istället för 59, att vi båda slipper bli portade från affären för all framtid. Vi slipper också bli utmattade för resten av dagen. Förmodligen gäller det också resten av människorna i affären (inklusive personalen). (Obs! Jag är inte född igår, jag förstår mycket väl att detta eventuellt sticker i ögonen på överbelastad förskolepersonal. Och all cred till er för det fantastiska och viktiga jobb ni gör trots låg lön och dåliga resurser. Men det missnöjet bör riktas uppåt och inte gå ut över föräldrar som kämpar precis lika mycket de.)

Nä… vad gäller mom shaming känner jag bara: Det är fritt fram att vara precis hur perfekt man vill! Man behöver inte frälsa andra för det! Gratulera dig själv för att du är perfekt och så låter du alla andra mammor vara ifred. 

När Skrutten skulle åka tåg

I fredags gjorde jag, Skrutten, min tågdebut i livet! En av de häftigaste dagarna i livet faktiskt! Bara mamma som verkade så spänd för att vi hade fått skilda platser. Jäkla mes. Jag fattade inte alls problemet, hon hade gärna kunnat hålla sig i vagn 5. Tydligen hamnade vi dock tillsammans i slutändan ändå. Jaja, mamma får väl sitta med mig då om hon nu är så desperat.

Läsa bok på tåget är mysigt

Efter att ha hälsat ingående på samtliga medresenärer i vagnen och skrattat fascinerat över detta nya häftiga ställe, fann jag mig till ro med en mycket nervkittlande bok. Jag läste högt för alla som ville lyssna (det var visst hela vagnen).

Man måste ju bekanta sig med tågresenärerna

Det gällde också att bekanta sig med resenärerna ombord. Stel svensk? Inte jag!! Mycket roligare att borra in sitt snoriga ansikte mellan sätena och tjuta ”hejhej”, leka tittut och allmänt lära känna sina nya vänner. För vem kan egentligen motstå min närvaro? Sedan vända sig om några sekunder, så att de precis hinner ta en lättnadens suck, för att sedan på nytt sticka fram huvudet och skrika hej. När medpassagerarnas inledande entusiasm börjar svikta en aning är det bara att ignorera mammas vädjande och istället ropa lite högre. De fattar bara inte det roliga!

Sjövild galning på tåget

Men heh. Vem orkar sitta still och tråka när man har ett helt tåg att utforska? Jag bestämde mig för att ta nytt rekord i antal ruscher genom tåget. Kom upp i 69 tror jag. Mycket stimulerande för alla ombord. Mamma sprang efter som världens fjant. Herregud, chilla?! Jag klarar mig fint!

Tågets skräck är denna busunge

Här kommer några fler tips för lite extra spänningsskapande (jag testade dem allihop!), om du som jag älskar att åka tåg:

  • Försök tryck på alla röda knappar. Helst med texter som innehåller NÖD och BROMS.
  • Luta dig mot alla dörrar med skylten ”Luta ej mot dörren”.
  • Vid varje stopp – försök spring ur tåget.
  • Passa gärna på att bajsa. Tågtoaletten är en alldeles förträfflig miljö för blöjbyte.
  • Stå aldrig någonsin still; då missar du alla roliga fall när tåget bromsar in. 
  • Kryp gärna in längst under och bakom allas säten – har du tur fastnar du. 
  • Om mamma eller pappa skäller på dig eller försöker hindra dig – skrik högt och ursinnigt så att ni får allas blickar. Då får du snabbt springa fritt igen!

20181116_105254Det enda tråkiga med resan var mamma, som verkade alldeles neurotisk. Hon kändes blockerad och såg helt blek ut. Arma människa! Efteråt sa hon något stöddigt om att nästa tågresa inte kommer bli förrän efter att jag fyllt 34 år. Och då skulle hon tydligen inte ens följa med. Snacka om att förstöra stämningen! Överspända människa?!

Efter denna rafflande resa åkte jag, mamma och morfar och åt lunchbuffé. Det erbjöds allt mellan himmel och jord och mamma och morfar envisades med att försöka stoppa in både kleti och pleti i min mun. Jag nöjde mig dock med en halv pommes. Onödigt att överäta!

Hej från novemberskogen

I helgen var jag och Skrutten och hälsade på Skruttens morfar på stugan i Dalsland. Kom hem så sent som igår, varför jag har lite svårt att fatta att det faktiskt är tisdag redan idag. En plan jag hade under helgen var att skrapa ihop lite fina bilder, men tyvärr fanns det knappt något inspirerande motiv alls just nu. Naturen känns bara grå och trist, om än lite vemodigt vacker. Fotoljuset ska vi heller inte tala om. Gick knappt ens att få skärpa i bilderna. Hur som helst är det en bra ursäkt att få komma ut och andas lite för sig själv. Om man sedan sparar eller slänger bilderna i slutändan är egentligen inte det viktiga…

Inget bra fotoljus på hösten

Skrutten är fortsatt krävande och det mesta känns kämpigt med henne just nu. Skriker om nätterna, vill inte ha mat, ska bråka om allt och endast klänga på mami. Jag förstår ju såklart att det är en fas och att den förr eller senare är över, så tills dess är det väl bara att försöka göra så gott man kan. Blev lite lek och gungning i trädgården, promenader och krattning, en tripp till godisfabriken i Bengtsfors och lite grillning och mys hemma framför öppna spisen. Vi åkte för övrigt tåg den här gången, men det är ett kapitel för sig och något som kräver ett eget blogginlägg…. (ja, här snackar vi teaser, jag vet). En lykta i novembermörkret

Stugan är min största fristad. Även om jag inte riktigt kunde slappna av den här gången på grund av Skrutten, är det ändå ett visst lugn vi fick med oss hem. Naturen, luften, bäckarna som porlar… Man får alltid perspektiv på något sätt.

Grankvist i novemberskogen

Jag är trött idag (också). Knappt någon sömn inatt heller, så idag ägnar jag mig mest åt hemmapill och tröstar mig med att jag åtminstone ska träna ikväll. Träna orkar man alltid. Ska nog köra lite ”dansparty” på tu man hand med Skrutten också. Hon är så söt när hon dansar och jag lär förhoppningsvis vakna upp lite ur min dvala. Hon har varit en liten sångfågel enda sedan hon var pytteliten och exceptionell på att memorera låtar, lite lustigt! Ha en fin tisdag, så hörs vi mer när jag vaknat till lite!

Trötta men småglada fredag

Här kommer en liten fredagsupdate från mitt liv som känns lite grått för tillfället. Skruttens märkliga sovfas verkar (tyvärr) inte bli det minsta bättre, vilket gör att jag och sambon också gått in i en speciell fas. ”Ta sig igenom dagen-fasen”. Vi turas om och tar henne varannan natt, vilket gör att dagarna består av att antingen masa sig fram som en zombie med ögonen i kors eller att försöka hinna ikapp med allt man inte gjorde dagen innan. Dessutom har vi fått lägga massa tradig tid på att röja i badrummet både innan och efter vaktmästarens arbete varje dag. Igår var det äntligen klart, men då fick jag ägna hela eftermiddagen åt att (försöka) städa bort klister, murbruk, damm och färgklet. Har ni någonsin träffat en vaktmästare som är duktig på att städa? Inte jag. Hur som helst, inatt var det min tur att sova, men istället vaknade jag upp sjuk och ynklig. Alltid ska det vara något.

Ta inte livet för allvarligt

Nä, dagarna känns inte så tillfredsställande just nu, men det var ju det där med acceptans igen. Just nu kan jag inte ha så stora krav på tillvaron, så är det bara. Att se sitt liv med lite perspektiv hjälper också. Då börjar man istället känna sig bortskämd och otacksam. Och får skuldkänslor…. Ja, heh, man kanske inte ska tänka så himla mycket alls. Det är vad det är och jag ska inte ta livet för allvarligt (man kommer ju ändå inte ur det levande, som någon sa). Istället bjussar jag på en bild som gör mig glad. Det är Skrutten som är ute på äventyr min sin goda vän Manfred:

Lek och bus och söta barn

Trevlig helg på er! Glöm inte att gilla och kommentera så blir jag ännu gladare!

Veckans nattvaka, fuktskada och gnäll

Den här veckan har känts rörig på många sätt. En anledning till det är att vi har en fuktskada i badrumstaket (på grund av att vår senila granne glömt vattnet på) och vaktmästaren har sprungit här varenda dag. Det senare har gjort mig stressad, då jag har svårt att koncentrera mig på det jag ska göra om jag vet att det när som helst kan knacka på dörren. Likaså blir det oljud när han är här och jag är alldeles för artig och känner att jag måste vara sällskaplig eller bjuda på kaffe. Gah! Bestämde mig igår för att jobba på bibblan för att slippa bli involverad, men då blev det istället stök med att han skulle låna nyckel, kom innan jag hade hunnit iväg, velade med tider osv osv.  Suck. Än är det inte klart heller, nästa vecka blir likadan. Egentligen har det varit konstant oljud p.g.a renovering och bilningsarbete ända sedan vi flyttade in i det här huset för några år sedan. Är urless på att bo här och har ingen förhoppning om att få lugn och ro så länge vi bor kvar. Mitt hem är min borg och därför blir jag så olidligt stressad när det händer såna här grejer. Det är som att någon har hoppat över mitt staket både rent fysiskt och mentalt. När får vi vara ifred? När kan vi ens använda vår dusch igen? Kan ingen himla vaktmästare städa efter sig?

Rörig och tuff vecka

En annan anledning till att den här veckan känts jobbig är att busungen vaknat mitt i natten och gallskrikit. Varenda natt. Detta har såklart stört vår nattsömn något kopiöst och även om vi har försökt dela upp nätterna har det lett till massor av onödigt tjafs och ”tävlingar” om vem som har det värst. Någon som känner igen sig i det? Man blir ju inte precis sitt bästa jag när man snittar tre timmars sömn per natt. Inatt var det min tur att vaka och jag skrapade bara ihop ynka två timmars sömn (inte ens sammanhängande). Kan inte bara skylla på skrutten, det är främst mina egna sömnspärrar som förstör för mig. Har försökt sova lite nu på dagen, men det går som vanligt inte. Trots att jag varit vaken sedan kl 1.30 i morse (igår..?). Det som känns så bittert just nu är att vi har barnvakt idag och jag har längtat efter det hela veckan. Men istället för att njuta och fullfölja alla mina planer, har jag hittills bara gått runt och ältat och känt mig eländig.

Vi har varit trötta denna vecka

Men. Så fick jag nog av mig själv. Fixade världshistoriens största kaffemugg och kickade igång mig själv – fast besluten att vända dagen och göra något bra av den. Jag tror jag ska rensa och sortera om i garderoben, ett projekt jag har haft i tanken i ett helt år tror jag. Måste också bli en löprunda så jag får lite frisk luft. Helst innan det blir allt för mörkt. Får bli några varv runt Gubbholmen – det är så fint där nu med alla höstlöv. Ikväll ska sambon iväg, så då ska jag passa på att se en film som han avskyr och vräka i mig Ben & Jerrys.

Löprunda runt Gubbholmen

Inte så konstigt att man får ny energi av att springa här….

Det är väl det här med acceptans, återigen. Att acceptera att tillvaron sällan blir som man har tänkt, men på något sätt gilla läget ändå. Rycka på axlarna och vara tacksam för det som trots allt är bra. Att det ska vara så löjligt svårt? 

Surr, svacka och skogsutflykt

Tisdag förmiddag och har precis lämnat skrutten på föris. Nu väntar några timmars skrivande…

Tankar en vanlig tisdag

Har haft en liten svacka det sista ska erkännas.  Både när det gäller mig själv och mitt skrivande. Ja, egentligen hänger det ihop. När det gäller bloggande är det ju så lätt att tro att det bara är att släppa ur sig en massa text och trycka på ”publicera”… (I wish!), men det är så mycket annat som följer med som man inte riktigt räknar med och som oundvikligen har fört in mig på så mycket tankar. Jag inser att det är omöjligt att fortsätta den här bloggresan utan att brottas med en rad frågor som vem jag är, vad jag vill och vilket som är mitt sätt att nå ut. Just det där med att nå ut tycker jag är den svåraste biten – jag avskyr att sälja in det jag gör eftersom det på något ologiskt vis känns som att jag säljer mig själv. Svårt att förklara känslan, men det har iallafall satt igång en rejäl tankekarusell hos mig och det är inga direkt lättvindiga frågor som dyker upp. Jag har hur som helst insett att jag behöver hitta mina egna strategier för saker och ting och att detta är en lika mycket personlig som arbetsmässig utveckling. Jag vet inte om någon där ute kan relatera till detta?

Utflykt till Mariebergsskogen

Bjuder på ett par bilder från igår. Då var det jag och skrutten hela dagen. Vi inledde dagen med en utflykt till Mariebergsskogen… Mestadels spenderade vi tiden med att jaga hönor (stackars djur!), härma fåren och utforska skogen.

Resten av dagen blev det hemmamys och vi var nog lika trötta båda två. Tänk när man var föräldraledig och hittade på såna här upptåg nästan varenda dag… att man orkade? Jag tror jag kände efter min föräldraledighet att jag var hyfsat ”klar” med den biten och nu ville ägna mig åt mitt skrivande. Detta tänk visade sig dock inte vara helt lyckat, då jag började se tiden med skruttis som ”ett hinder” för eller ”en väntan” på det jag egentligen skulle göra. Mest kände jag mig bara stressad och frustrerad. Det kändes fel. Det är ju faktiskt lyx att ha så mycket tid med sitt barn. Så nu har jag bestämt mig för att använda tiden med henne bättre och integrera henne i saker som jag också tycker om. Mycket är ju svårt att göra när de är så små – det blir ju mest att man bara bevakar, springer efter eller kippar efter andan och aldrig riktigt kan slappna av. Men om man tänker efter finns det allt en del saker man kan göra. Ja, som att vara i skogen till exempel…

Skogsutflykt i Karlstad