Ny lägenhet

Hej hopp! Vad gör ni, hur går det? På Skruttens förskola härjar magsjuka (igen, ja) så vi håller Skrutten hemma den här veckan. Är väl bara att vara glad för att vi inte själva ligger hemma och spyr i en hink, antar jag. Det är väl så man får se det.

Det var dock inte magsjuka jag skulle skriva om, utan det lilla faktum att vi fick den däringa lägenheten jag var så betuttad i. Ha! Jag är sååå glad! Vi kommer bo på markplan, vilket innebär att vi (förutom att vi slipper våndas över trasiga hissar och bära upp tunga barnvagnar) har en egen uteplats! Tänk att kunna sitta och grilla i sin egen trädgård i sommar och att låta Skrutten leka i gräset och bada i egen pool. Tänk också att ha ett modernare kök, eget tvättrum (!!!!!), betydligt mer förvaringsutrymmen och en barnvänlig gård med lekplats precis utanför dörren. Känns overkligt.

Här är en lägenhetsskiss och vad vi tänker oss för varje rum. Började först rita dit möblering osv, men blev svinkladdigt och fult, så jag tror vi nöjer oss så här……. Terassen är egentligen större än på skissen, då vi har både plattor där vi tänker placera utemöbler men också en gräsplätt.

Planlösning på vår lägenhet i Karlstad

I mitt huvud surrar nu alla tänkbara möbleringsalternativ, möbelinköp och förvaringslösningar. Lovade mig själv att ligga lite lågt för att inte tröttna innan vi ens har påbörjat flytten, men det går sådär. Såå typiskt mig att bli besatt av saker! (Tiden fram till flytten kommer nu gå helt fasansfullt långsamt…) Är så trött på vår nuvarande lägenhet och våra möbler, så helst av allt skulle jag vilja förnya allt, men det går sådär med en sambo som är en blå person som både tycks vara emot allt nytt och vägrar att ta beslut. Något säger mig att vi går en tuff match till mötes… … Men det ignorerar vi ett tag till, så släng gärna hit en massa tips på roliga inredningssidor, idéer eller kap! Jag behöver inspiration! 

Misärbloggen

Ja, hej hörrni och välkomna till Misärbloggen!

Usch ja, åtminstone är det så det känns. När jag väl uppdaterar är det bara konstant gnäll och klagerier. Vet dock inte riktigt vad jag ska göra åt saken, för tillvaron är rätt kämpig just nu. På många plan, men framförallt sovplanet. Skrutten har vaknat tidigare och tidigare för varje morgon (eller natt hade nog varit en lämpligare benämning) senaste veckan. Och prompt velat gå upp. I fredags skämtade jag (eller egentligen inte) till sambon om att det vore himmelskt om man kunde få sovmorgon till åtminstone kl 4. Drömmen! Skrattar bäst som skrattar sist. Kl 3 var det så dags att skutta upp på lördagsmorgonen! Det är ärligt talat inte ens rimligt för småbarnsföräldrar. Så livet har fått stå på paus ett tag medan vi har haft projekt ”överleva dagen”.

20190129_15392520190129_153936

Ja, ja. Nog om det. Nu är det iallafall ny vecka och (förhoppningsvis eventuellt kanske) nya tag. Om inte kan man iallafall njuta av all snö som ligger i drivor just nu. Vi åker pulka till och från förskolan varje dag, vilket är en kul bonus. Att det är februari och ett steg närmare våren är också positivt.

20190131_085238

20190201_104836

20190201_103525Hur mår ni? Och hur förhåller ni er till dessa tunga månader innan våren är här?

Förälder vid 20+ vs 30+

Jag har funderat en del kring när det den ultimata åldern för att skaffa barn är. Inte för att det finns något facit och självklart är det också en högst individuell fråga. Inte desto mindre är det intressant att diskutera för- och nackdelar med det ena eller andra.

Jag blev mamma som 30-åring

Det är väl ingen nyhet att dagens föräldrar får barn senare i livet, jämfört med tidigare generationers föräldrar. En klar nackdel med att få barn när man passerat 30 tror jag är att man redan hunnit vänja sig vid att egen tid och intressen är en självklar del av livet. Likaså att det är självklart att kunna ställa vissa krav på livet.

Som ung (yngre?) var det, i alla fall för mig, mer naturligt att ”stå ut med elände”. Man var fast i så många sammanhang som man egentligen inte själv hade valt. En skola man var placerad i för att man råkade bo nära. Ett sommarjobb som man blivit tilldelad slumpmässigt av kommunen. En aktivitet man inte riktigt älskade men la tid på ändå, för att föräldrar eller vänner tyckte att man borde. Vänner som man umgicks med för att man råkade hamna i samma klass, på samma fritids, i samma radhuslänga eller i samma förening. Kompisgäng som man kanske inte trivdes i, men som man inte visste hur man skulle ta sig ur eller inte hade andra vänner att ersätta med. I alla fall såg det till stor del ut så här för mig. Sedan har jag från gymnasiet och framåt kunnat välja mina egna sammanhang i större utsträckning. Jag har varit tvungen att – men framförallt också velat – ta mina egna beslut och plöja min egen väg. Det var något jag helt klart längtat efter, att få flyga fritt och ha större möjlighet att bygga upp min styrka utan en massa spärrar överallt. Jag tror det är så här för många. För varje år som går blir man lite säkrare på vem man är och åt vilket håll man ska. Även om livet är svårt och jag aldrig tror man blir riktigt klar med sig själv, har jag åtminstone hunnit vänja mig vid att få mer kvalitet i livet på ett helt annat sätt än innan. Jag kan njuta mer av livet nu än tidigare. Känner mig gladare, tryggare.

Detta gör emellertid också att jag ställer mer krav på livet nu än tidigare. Plötsligt tycker jag mig förtjäna både det ena och det andra. Man ska inte behöva stå ut med ditten eller datten. Livet ska kännas meningsfullt. Egentid är en allmän rättighet. Därför blir det lätt en chock när barnen kommer och den där egna tiden och de egna idealen tenderar att nästan helt försvinna. Man ställer sig frågan ”ska man behöva ha det så här”? Är det ens rimligt att få sina mentala, psykiska och fysiska behov så totalt inskränkta under så lång tid?”, ”Är det ens värdigt att behöva streta på så här hårt och aldrig någonsin få sova ut?”. Man har hunnit vänja sig vid en viss livsstandard som krockar totalt med det krävande och kaotiska småbarnslivet.

Ur denna aspekt tror jag att det är ”enklare” att få barn tidigt. Speciellt om man lägger till att många i 30-årsåldern förutom att skaffa barn, också skaffar barn tätt. Att de gärna vill satsa på jobb och karriär. Att gärna köper och renoverar hus… Allt tenderar att hända samtidigt under dessa år.

Trettioårig mamma

Å andra sidan finns det såklart nackdelar med att få barn tidigt också. Förmodligen betydligt fler. För egen del är jag ytterst glad att jag väntade tills jag fyllt 30, även om jag egentligen ville ha barn tidigare. Jag har haft med mig en helt annan trygghet i min mammaroll än vad jag hade haft som exempelvis 25-åring. Jag hade förmodligen klivit rakt i mammafällan och känt mig dålig och blivit upprörd över allt jag läst i sociala medier. Även om det givetvis är mycket man ojjar och nojjar över som nybakad förälder, har jag faktiskt mestadels kunnat flina åt alla präktiga mammor som måste mammaskamma för att själva känna att de duger.

En annan fördel med att få barn efter 30 är möjligtvis också att man hunnit se och göra lite mer i livet. När jag valde att bli gravid kände jag tydligt att jag var nöjd med mycket jag hunnit göra. Åtminstone visste jag att jag inte skulle längta efter sena partynätter eller opraktiska långresor det första jag gjorde. Sedan är det klart att det är just friheten man kommer sakna och självklart ska man heller inte ge upp sitt liv, men jag insåg att jag åtminstone inte skulle känna mig bitter över ett ”missat kapitel” eller liknande – som jag föreställer mig att riktigt unga föräldrar kan uppleva.

Många påpekar att unga föräldrar är mer pigga och har roligare med sina barn. Men att man skulle bli ”gammal och trött” vid 30 är inget jag kan relatera till. Är man ens gammal och trött vid 40? Jag har alltid varit en sprallig och barnslig typ och känner mig inte ett dugg äldre än jag gjorde för 10 år sedan. Sömnbrist hade också påverkat mig lika starkt då som nu. Jag tror att plågan över sömnlösa nätter och skrikande barn är precis lika påtaglig oavsett hur gammal föräldern är.

Hur resonerar ni? Fler för- och nackdelar med det ena eller det andra? Hur gamla var ni när ni fick ert första barn?

Helg med badhus, noll sömn, pulkaröj och lägenhetsvisning

Måndag igen! Under helgen inträffade inget mer spektakulärt än det som rubriken avslöjar. Låt oss ta det i ordning:

1. Badhuset. Lek och bus och stoj och stim tillsammans med våra buddies. Ända tills Skruttens kompis tyckte att det var en bra idé att bajsa. Då kände vi allihop att det var läge att avrunda.

Men än var det inte slut! Det visade sig nämligen att Skrutten är en storbastare av rang! Luttrad som man ju ändå är hade man varit nöjd för så bara 30 sekunder i värmen, men Skrutten satt alltså still på bänken ytterst belåten. Ja precis, hon satt STILL! (ja, ja, till en början åtminstone). Informativt pekade hon ut alla personer i bastun och berättade sakligt vad var och en hade för sig. Tydligen satt de ned. Tydligen drack de vatten. Hon gjorde också klart för alla att HÄR ÄR MAMMA. Kändes tryggt och bra att vi alla visste var vi hade varandra.

2. Noll sömn då? Vad menar jag med det? Man måste väl ha rätt att sova? Nej, det är ett missförstånd. Lördagen inleddes kl 05.02, vilket är en högst rimlig tid att dra igång helgen på. Det är bara folk som saknar karaktär som ligger och drar sig och håller på. Skutten stormade in i vårt sovrum och skrek HEEJJJ under brinnande entusiasm. Och så var tydligen dagen i full gång.

Söndagen då? Nädå, vi sparade inte på krutet här heller. Kl 00.45 tyckte Skrutten det var utmärkt läge att kicka igång dagen. Här satte dock mami ned foten. Med besked. Skruttens förslag var att åka pulka eller att äta gröt. Denna entusiasm tog en hel timme att släcka. Sedan ytterligare två timmar för mami att somna om. Så en liten näpen vakenpaus på tre timmar och sedan upp igen kl 6.30.

Dagen efter kunde man hitta en och annan souvenir från denna färgsprakande natt, bland annat följande chattkonversation med sambon (ja det är korrekt uppfattat, sambon hade prickat in det fint och hållit sig borta just denna natt):

Whatsapp konversation med sambon

Lite nattlig poesi en lördagsnatt. (Observera min sambos engagemang!)

3. Pulkaröj ja… Blev en kortare utsvävning i snön under lördagen (tills pulkasnöret åkte av) och sedan fick Skrutten även följa med farmor och hunden på ytterligare en tur under söndagen. För då var nämligen mami och papi på….

4. …Lägenhetsvisning!!!!!!! Alltså!!!!!! (Helena snälla, chilla lite!). Jag hade inte haft riktigt samma entusiasm om det inte vore för att jag är 99 procent säker på att vi kommer få lägenheten. Den var finare än jag trott och efter visningen var det bara ren och skär kaosglädje i huvudet. Forcerad och hysterisk till max. Glädje som om jag gick på något extremt starkt. Egentligen mest obehagligt om jag ska vara ärlig. Ingenting är ju klart än och jag ville vara lika cool och samlad som sambon, men det är inte riktigt jag. ”En släng av adhd”, som en terapeut konstaterade en gång. Jo tack. Kan omöjligt hantera energistormar av den kalibern. Men jag kände åtminstone hur färgen började komma tillbaka i ansiktet, efter en tid av motgångar, så det var nog  inte så dumt ändå. Nu håller jag tummarna så att de krampar! Nej, så att de går av!

Försökte fånga mig och Skrutten på bild. Gick toppenbra. Inga konstigheter.

Hur bråkar du och din partner?

Så här efter jul- och nyårstider när många spenderat mer tid än vanligt tillsammans med familjen är det lätt att känna att det blivit lite mycket av det goda. Kanske har man under juluppehållet hunnit ryka ihop med sin andra hälft en gång för mycket? Kanske två och tre gånger för mycket också?

Jag föreställer mig att de flesta småbarnsföräldrar dagligen ryker ihop över vardagspusslet och hur det bäst ska pusslas, hur tid och pengar ska fördelas och vem som ska göra vad. Vi är inte så olika som vi tror. Men något som är desto mer intressant är hur vi bråkar och även hur vi förhåller oss till bråken.

På bråkfronten skulle jag nog säga att jag är en aktiv bråkare medan min sambo är en passiv sådan. Jag vill gärna diskutera allt in i detalj och blir ytterst frustrerad när jag inte får något större gensvar. Vilket givetvis gör mig ännu mer aktiv som bråkare och sambon förmodligen ännu mer passiv. Ja, vi är riktiga hejjare på kommunikation!

Hur bråkar du och din sambo och hur förhåller ni er till bråk

Hur vi förhåller oss till konflikter är också som natt och dag. Så här kan det se ut:

Jag: Hmm, hur ska jag bo nu när jag är själv, är en trea lagom? Ska jag ha Skrutten varannan vecka? Vem ska jag fråga om barnvakt? Är jag fast i den här staden? Vilka av våra gemensamma vänner har jag kvar? Nu får Skrutten ingen kärnfamilj! Nu blir Skrutten ett skilsmässobarn! Ska jag skriva om hela min livsplan nu? Kommer jag bli deprimerad? Eller blir det fantastiskt? Vem är jag? Är mitt liv bara en illusion? Kris kris kris…

Sambon: Ja men det går väl upp och ned för alla. Vad ska vi äta ikväll?

Eh ja, man kan alltså jobba lite olika. Hantera konflikter lite olika.

Freaka lite olika mycket.

Puh.

Hur ser det ut för dig och din andra hälft? Hur lika eller olika förhåller ni er till bråk?

Motig start på 2019

Har filat på ett vardagsinlägg i ett par dagar nu, eftersom jag inser att det är hög tid att uppdatera lite om ”här och nu”. Sedan att tekniken strulat och jag fått börja om både en och två gånger, det orkar jag inte ens gå in på. Den här veckan har vi hur som helst försökt landa mer och mer i de vanliga rutinerna igen. Skönt. Jullovet har i ärlighetens namn känts något för långt. Vi har liksom levt varandra och dessutom har vi ränt omkring på diverse julfirande som avlösts av nyårsfirande och vi har varit med Skrutten i Uddevalla i två olika omgångar. Nu senast var i helgen som gick. Som alltid var det mysigt, om än ganska stökigt den här gången. Min pappa hade precis kommit hem nyopererad från sjukhuset och var ytterst begränsad, Skrutten var givetvis stökigare än någonsin och jag i min tur var inte alls i form och hade ett antal grejer för mycket som surrade i huvudet. Dessutom (eller kanske just därför) hade jag lyckats glömma halva packningen hemma, vilket komplicerade det mesta vi gjorde. Men men, helgen var mysig ändå och fokus låg på kalas en av dagarna. Vi hann också med en hel del mys hemma hos gammelfarmor och en träff med en gammal kompis och hennes barn. Hon är för övrigt min allra äldsta vän – ja inte i betydelsen att hon är gammal (åtminstone inte äldre än mig…) utan att hon är den jag haft som vän längst.

januarilek i Uddevalla

Kampen om pinnarna…

20190106_104150

20190105_144538

Kicken i att lägga beslag på gammelfarmors fåtölj…

20190105_155109

…och att showa lite och få 100 % uppmärksamhet.

20190106_195426.jpg

En kväll bjöds det på Irish Coffe. Det behövde mami…

Nu är vi alltså tillbaka i Karlstad igen och här har vi det också minst sagt stökigt. Det är lustigt det där – i samma ögonblick man blir förälder försvinner också alla marginaler i livet. Ja, ni som också har barn förstår nog vad jag pratar om. Minsta lilla olycka tenderar att sätta hela tillvaron och familjepusslet fullständigt ur balans. För ett tag sedan gick min sambo på sin sedvanliga fotbollsträning. Detta var startpunkten på flera veckors familjekaos och relationsprövningar utan dess like. Av den extremt löjliga anledningen att han stukat foten. Det är väl inget? Nej, det tänkte jag också, innan jag förstod att vi har att göra med en sådan brutal stukning som gör dig i det närmaste invalid och minsta föresats att flytta på dig kräver en massiv insatsstyrka. Ännu massivare insatser har det dock krävts av den insjuknandes sambo, som inte bara har fått ta 100 procent ansvar för alla vardagsbestyr och Skrutten, utan också serva honom. Och sedan tydligen ha tid och ro att hinna skriva lite mellan varven? Tillåt mig att skratta.

Men nej, det är inte slut på eländet än. Som bekant kommer en olycka sällan ensam och när vi efter två veckor såg minsta antydan till förbättring med foten kom nästa olycka. Sambon skulle plocka upp en en leksaksmorot från golvet ståendes på ett ben och… fick då en härlig låsning i ryggen! Om möjligt är han alltså ännu mer soffliggande och eländig nu än innan. Ingen dunderkur för relationen direkt, om jag uttrycker mig så. Jag undrar vem det är mest synd om. Sambon som vill göra saker och springa omkring (dvs det enda jag gör) eller jag som vill ligga och stirra i soffan (dvs det enda han gör). Knivig fråga… Men idag kom jag iallafall iväg till bibblan för en skrivstund, alltid något. Och på lördag får vi barnvakt. Better days are coming…

Dimmigt januariväder i Uddevalla

Alltid varit svag för dimma…

När förlossningspeppet går för långt

Sedan jag gick igenom min första förlossning har jag tänkt otroligt mycket på förlossningar. Eller snarare på själva snacket kring förlossningar, både gravida emellan och hur vården talar med gravida om deras framtida förlossningar. För ett tag sedan diskuterade jag och en kompis just detta, efter att hon irriterat sig på inlägg i sociala medier, och detta satte igång ännu mer tankesnurr för min del.

forlossning_snack1

forlossning_snack2

Käcka utrop som detta är ju mer regel än undantag. Som jag upplever det är det mer eller mindre bara sådant som gravida får ta del av (förutom skräckhistorier då – som är den motsatta extremiteten). Som gravid är det väldigt lätt att få känslan av att det räcker att tänka positivt, andas rätt och ha stark tilltro till sin egen förmåga. Att det är det enda som spelar in. Självklart är det bra att att ha tilltro till sig själv och att tänka positivt – som gravid behöver man pepp! – men vad händer när detta är det enda man som gravid får höra? 

När jag själv var gravid reflekterade jag inte alls över detta faktum att man lägger över så mycket ansvar på den gravida kvinnan. För man har ju ingen aning. Man vet inte ett skit. Så man gör precis som de säger. Man litar på sin egen kropp och kraft. Man litar blint. För att man så gärna vill att allt ska gå bra. För att man väntar sitt första barn och är så där bubblande glad och totalt oviss. För att man vägrar tro att det ska gå dåligt. Man tänker positivt. Man kämpar på. För så fort barnet är ute blir man ju världens lyckligaste. Det säger alla. Vad kan gå fel när ju allt hänger på mig själv och jag är beredd att ge mitt allt?

graviditetspepp

…Och så går det sedan inte så där superfantastiskt ändå. Man gjorde sitt allt. Man kämpade så mycket att man trodde man skulle dö. Och ändå gick det inte riktigt som tänkt (även om barnet för det mesta mår super, vilket såklart är det viktigaste). Man kanske fick både en och flera skador. Eller så var det bara upplevelsen som blev dålig. Man kanske inte blev lyssnad på. Eller att man inte kunde prestera som man hade planerat (just eftersom det är svårt att planera något man inte har en aning om. Hur gör man t.ex. sitt livs träningspass när man inte kunnat vare sig sova eller äta på flera dygn?). Eller så gick allt bra, men man är ändå inte glad. Man förväntade sig sitt lyckligaste ögonblick, men är bara tom och ledsen. För att situationen är alldeles för överväldigande och man är i någon slags utmattningschock. Samtidigt som man känner djup skuld för att man inte är just världens lyckligaste.

Hur kan man då inte anklaga sig själv? När det ända man blivit itutad är att allt – den inre motivationen och den egna kroppen och kraften – hänger på en själv? Och när man har fått sitt livs största gåva och ändå inte kan vara glad? Då måste det ju vara något riktigt allvarligt fel. Hur otacksam får man bli? 

Efter att ha klandrat mig själv ett bra tag (och förmodligen också alltid kommer göra till viss del, tragiskt men sant), ältat och ältat, sprungit på samtal och känt mig snuvad på den där första rosaskimrande bebistiden (som ju är den enda bild man får som gravid) slog det mig att det är aningen märkligt att detta ska behöva komma som en sådan chock. Varför pratar man inte mer om det på MVC innan barnet kommer? De flesta hade nog behövt höra det innan för att ha realistiska förväntningar. Att det är OKEJ om det inte blir perfekt. Att det är OKEJ att inte känna sig som ett enda härligt Instagramfoto. Att det är OKEJ att få skador och att det inte behöver vara någons fel utan att det bara blir så. Det är först efteråt som man får höra hur otroligt vanligt det är med förlossningsdepressioner, förlossningsskador och allmänt ambivalenta känslor när man blivit förälder. Varför är det så?

Det är bra att tänka positivt, men det är också viktigt att påminna om att det i slutändan är otroligt många faktorer som spelar in som ligger utom den gravidas kontroll. Att allt  inte handlar om att tänka positivt eller att springa på profylaxkurser. Allt handlar inte om vad den gravida gör eller inte gör. Snälla, den blivande mamman får dödliga skuldkänslor bara hon äter en tesked lax eller en halv alvedon eller är en tråkig kompis eller sambo som inte orkar kolla klart filmen – gör henne inte till syndabock för en dålig förlossning också!

Vad är era erfarenheter? Hur tänker ni kring detta? In och diskutera och dela!

En Nyår i småbarnsanda

Jag är egentligen ingen nyårsfirare. Har ingenting alls emot att bara vara hemma och göra ingenting. Om man ser tillbaka på mina nyårsaftnar är det inte många jag suttit till bords med partyhatten på eller svirat omkring i en glittrig festblåsa. Knappt någon alls. Vet inte om det beror på att jag lätt blir lite anti när saker blir hypade och kravfyllda. Då förvandlas jag till en liten trotsig barnunge som inte vill vara med. Studenten är ett klassiskt exempel på det. Många tjejer i min årskurs pratade hysteriskt om Studenten ett helt halvår innan och sprang på solduschar, manikyr och pedikyr, gick på salong och fick uppsättningar och make-up, hyrde häst och vagn till studentbalen… Jag var bara sur och tvekade om jag ens skulle köpa en studentmössa. Balen bojkottade jag helt. Nyår är lite samma sak för mig. Eller också beror det helt enkelt bara på att nyårsinbjudningarna inte direkt haglar och jag inte direkt vet var jag skulle ta vägen.

Men de senaste åren efter att många i bekantskapskretsen fått barn har vi liksom kommit in i en ny era. Småbarnsfamiljefirandet. Där man ses tidigt, går hem tidigt, äter något och ingen har någon högre förhoppning än att barnen ska hålla sig lugna och att kvällen ska fortlöpa utan större incidenter. Har man roligt på köpet är det mest ett plus. Lite på den nivån. Och så kommer man hem och känner sig nöjd för att man faktiskt ”hittade på något” och drar en lättnadens suck över att det nu är ett helt år kvar tills det är nyår igen. Ja, kanske låter det dystert, men jag är ingen nyårsfirare som sagt. 20181231_162921

I år var vi tre familjer (med var sin liten dotter) som slog ihop oss och körde ett koncept med trerätters där varje familj stod för var sin rätt. Jag var ju inte dummare än att jag knep efterrätten, ha! Vi åt mat, drack lite vin och drinkar (barnsliga men löjligt goda mjölkdrinkar!) och spelade lite halvhjärtat ett frågespel. Det är bara 10 månader mellan tjejerna, ändå kändes det som tre olika generationer. Tripp, Trapp, Trull, där Skrutten fick rollen som Trapp. Helt otroligt hur mycket några månaders skillnad visar sig i utveckling.

20181231_17221220181231_17385920181231_17440520181231_17355920181230_21203220181231_181712

20181231_150948Efter en trevlig kväll och efter att ha nattat Skrutten blev det ett lugnt inväntande till tolvslaget och de få fyrverkerier som gick att se ovanför hustaken. Sedan var jag så överstimulerad av intryck att jag valde att röja och städa i köket eftersom jag visste att jag ändå inte skulle kunna somna. Så kan man också fira in det nya året. Dagen efter var jag trröööttt.

Bildbomb från mellandagarna

Tänkte skriva om nyår, men insåg att det blir fel ordning att inte skriva om mellandagarna först. Rätt ska ju liksom vara rätt. Ytterst viktigt.

Några av mellandagarna spenderades hur som helst i Uddevalla hos min pappa och för en gångs skull när jag är hemma tog vi det faktiskt väldigt lugnt. Annars är jag världsbäst på att planera in alldeles för mycket och bli så stressad att jag istället inte njuter av det jag gör. Men så ville jag inte ha det nu och faktum är att det var längesedan jag var så avslappnad. Satt till och med och sträckkollade en hel film (en hel film, ja du läste rätt) och fick både en och två stunder ensam med min bok. Lovely!

Tupplur i bilen

Snart kommer jag morfar! Passa du på att vila innan, det kommer du behöva!

20181226_092448

Ballast i stan?!

Utöver det hann vi med en sväng på den vackra strandpromenaden i strålande solsken:

20181226_113556

20181226_122444

En tur till Torp (ja, en snabb tur innan Skrutten skrek så det dånade i korridorerna och vi insåg att det är klokast att pysa självmant innan vakterna slänger ut oss)…

Åka kundvagn är livet

Lugnet före stormen…

…och god lunch på Laxbutiken i Ljungskile:

Laxbutiken i Ljungskile

Lax- och broccolipaj, mmm…. Skrutten slukade ett helt äpple (hennes nya last).

Självklart blev det även storslaget julfirande (för övrigt mitt fjärde firande!) hemma hos brorsan och hans flickvän:20181227_184246

20181227_190526

Ja, det är min sambo som står bakom kameran. Han är en ytterlig fotograf som ni ser.

20181227_190945

Glädjen bara en mor kan känna efter att ha smugit in ett hårspänne i hennes hår, utan varken vildsinta protester eller galna utspel.

Väl hemma bestämde vi oss för att plocka fram lite av Skruttens alla julklappar i taget. Finns ju knappt något ljuvligare än när hon blir helt absorberad av en pryl och sitter som fastklistrad hur länge som helst.  Drrrrröm. Inte förrän hon tröttnat på en pryl trollar man fram nästa. Man är ju inte dum.

20181228_154308

Vi började med den ryska dockan, som var väldigt poppis.

20181231_141255

Men den slog ju knappast Bamse-tältet!

20181231_135431

Tittut!

December för ett år sedan

Den här december har tankarna gått till förra årets december. Det var utan tvekan min mest påfrestande december någonsin och jag får en klump i magen av tanken på hur vi hade det då. Jag har väl nämnt tidigare att huset där vi bor aldrig är tyst och att det alltid är något byggnadsprojekt eller annat störningsmoment som pågår. December förra året tog dock priset. Då skulle företaget i lokalen under oss (deras tak är vårt golv) flytta ut och ett annat företag var på väg in. Tydligen är folk mycket benägna att bryta upp golvet och börja borra i tid och otid, för det var inte första gången det hände. Bilningsarbete. Det var ett helt nytt ord för mig, men gav mig så seriösa men att jag fortfarande får rysningar när jag hör det. Det var alltså så högt att vi inte kunde prata, knappt ens skrika, för att höra varandra. Det gick inte på långa vägar att lyssna på musik eller TV eller ens att tänka på något annat än det fruktansvärda borrljudet. Det väckte oss varje morgon kl 7 och fortsatte från och till fram till kl 16.30. Det pågick i hela december och lite därtill.

Hade man varit på jobbet hade det såklart varit lättare att hantera, men vid den här tiden var jag föräldraledig på heltid. Givetvis kunde vi inte vara hemma. Som föräldraledig är väl de flesta lätt uppstressade som det är och i regel också trötta. Man kanske får gå upp till bebis om nätterna och man kanske som jag, har svårt att sova själv även när man har chansen. Att då inte få möjligheten att sova lite längre på morgonen eller ens kunna vara hemma och ”vila” dagtid med bebis utan ständigt känna att man måste hitta på aktiviteter 8-9 timmar om dagen utanför hemmet i en hel månad – det tär på en. Visst kunde vi hänga på öppna förskolor, hälsa på vänner och gå promenader. Men är man föräldraledig behöver man en lugn bas där man kan vara med sitt barn ifred. En plats att landa. En plats där barnet kan sova och där mamma kan få byta blöjor och kläder utan att behöva stå i kö till offentliga toaletter.

Frustration var bara förnamnet. Mitt hem är min borg och det är där jag tankar energi och landar i mig själv. När då min borg förvandlades till en mardröm mådde jag inte alls bra. Situationen hade förmodligen varit påfrestande och vansinnig för vem som helst, men för mig som högsensitiv blev det nästan ett litet trauma – även om det kanske kan låta överdrivet om man inte är högsensitiv själv. Det var som att oljudet borrades in i min själ och tog alla reservlager jag hade.

Dessutom var jag besviken över att mysiga december bara försvann och brinnande arg över att vi var tvungna att stå ut med det här. Vi klagade givetvis, för varför ska vi betala full hyra när vi inte ens kan vara hemma om dagarna? Ibland är det dock komplicerat vem som har vilket ansvar när det är olika fastighetsägare, hyresvärdar och andra parter och vi trillade mellan stolarna totalt.

En olycka kommer tyvärr heller sällan ensam och lagom till jul fick Skrutten sin första ordentliga förkylning och 40 graders feber och var allmänt orolig, arg och sovvägrande över hela julen. Jag minns som igår hur vi mitt i brinnande julkaos och på väg till Uddevalla där vi skulle spendera julen, fick stanna till på jourmottagningen och få en gallskrikande unge undersökt. Varken jag eller min sambo var knappast några särskilt harmoniska människor under den här tiden och innan allt spektakel hade lagt sig hade vi fullständigt bråkat sönder varandra. Jag var så less, så less och så trött, så trött.

I december ska man njuta

Den här december är raka motsatsen och jag kan inte låta bli att känna en enorm tacksamhet för det. Klart det fortfarande är oljud titt som tätt i det här eländiga huset och klart som tusan vi hade hoppats på att bo någon annanstans vid det här laget, men skillnaden mot förra året är ändå enorm. Jag njuter av bara tanken. Nu när jag vet hur det hade kunnat vara. Vi har varit hemma en hel massa och kunnat baka, lyssna på julmusik och myst hela familjen i soffan. Precis så det ska vara i december.

Som avslut vill jag passa på att tipsa om Red noise, för er andra ljudkänsliga människor som plågas av just oljud. Jag har ju tidigare tipsat om bland annat brown noise, men nytt för mig är alltså Red noise som jag tycker är helt underbart. Det är ett sådant djup i ”surret” som gör mig lugn. Aaah. Jag inser hur nördig (sjuk?) jag låter, men kan väl bara hoppas att ni andra högkänsliga förstår vad jag babblar om.

Red noise dämpar oljud