Motig start på 2019

Har filat på ett vardagsinlägg i ett par dagar nu, eftersom jag inser att det är hög tid att uppdatera lite om ”här och nu”. Sedan att tekniken strulat och jag fått börja om både en och två gånger, det orkar jag inte ens gå in på. Den här veckan har vi hur som helst försökt landa mer och mer i de vanliga rutinerna igen. Skönt. Jullovet har i ärlighetens namn känts något för långt. Vi har liksom levt varandra och dessutom har vi ränt omkring på diverse julfirande som avlösts av nyårsfirande och vi har varit med Skrutten i Uddevalla i två olika omgångar. Nu senast var i helgen som gick. Som alltid var det mysigt, om än ganska stökigt den här gången. Min pappa hade precis kommit hem nyopererad från sjukhuset och var ytterst begränsad, Skrutten var givetvis stökigare än någonsin och jag i min tur var inte alls i form och hade ett antal grejer för mycket som surrade i huvudet. Dessutom (eller kanske just därför) hade jag lyckats glömma halva packningen hemma, vilket komplicerade det mesta vi gjorde. Men men, helgen var mysig ändå och fokus låg på kalas en av dagarna. Vi hann också med en hel del mys hemma hos gammelfarmor och en träff med en gammal kompis och hennes barn. Hon är för övrigt min allra äldsta vän – ja inte i betydelsen att hon är gammal (åtminstone inte äldre än mig…) utan att hon är den jag haft som vän längst.

januarilek i Uddevalla

Kampen om pinnarna…

20190106_104150

20190105_144538

Kicken i att lägga beslag på gammelfarmors fåtölj…

20190105_155109

…och att showa lite och få 100 % uppmärksamhet.

20190106_195426.jpg

En kväll bjöds det på Irish Coffe. Det behövde mami…

Nu är vi alltså tillbaka i Karlstad igen och här har vi det också minst sagt stökigt. Det är lustigt det där – i samma ögonblick man blir förälder försvinner också alla marginaler i livet. Ja, ni som också har barn förstår nog vad jag pratar om. Minsta lilla olycka tenderar att sätta hela tillvaron och familjepusslet fullständigt ur balans. För ett tag sedan gick min sambo på sin sedvanliga fotbollsträning. Detta var startpunkten på flera veckors familjekaos och relationsprövningar utan dess like. Av den extremt löjliga anledningen att han stukat foten. Det är väl inget? Nej, det tänkte jag också, innan jag förstod att vi har att göra med en sådan brutal stukning som gör dig i det närmaste invalid och minsta föresats att flytta på dig kräver en massiv insatsstyrka. Ännu massivare insatser har det dock krävts av den insjuknandes sambo, som inte bara har fått ta 100 procent ansvar för alla vardagsbestyr och Skrutten, utan också serva honom. Och sedan tydligen ha tid och ro att hinna skriva lite mellan varven? Tillåt mig att skratta.

Men nej, det är inte slut på eländet än. Som bekant kommer en olycka sällan ensam och när vi efter två veckor såg minsta antydan till förbättring med foten kom nästa olycka. Sambon skulle plocka upp en en leksaksmorot från golvet ståendes på ett ben och… fick då en härlig låsning i ryggen! Om möjligt är han alltså ännu mer soffliggande och eländig nu än innan. Ingen dunderkur för relationen direkt, om jag uttrycker mig så. Jag undrar vem det är mest synd om. Sambon som vill göra saker och springa omkring (dvs det enda jag gör) eller jag som vill ligga och stirra i soffan (dvs det enda han gör). Knivig fråga… Men idag kom jag iallafall iväg till bibblan för en skrivstund, alltid något. Och på lördag får vi barnvakt. Better days are coming…

Dimmigt januariväder i Uddevalla

Alltid varit svag för dimma…

När förlossningspeppet går för långt

Sedan jag gick igenom min första förlossning har jag tänkt otroligt mycket på förlossningar. Eller snarare på själva snacket kring förlossningar, både gravida emellan och hur vården talar med gravida om deras framtida förlossningar. För ett tag sedan diskuterade jag och en kompis just detta, efter att hon irriterat sig på inlägg i sociala medier, och detta satte igång ännu mer tankesnurr för min del.

forlossning_snack1

forlossning_snack2

Käcka utrop som detta är ju mer regel än undantag. Som jag upplever det är det mer eller mindre bara sådant som gravida får ta del av (förutom skräckhistorier då – som är den motsatta extremiteten). Som gravid är det väldigt lätt att få känslan av att det räcker att tänka positivt, andas rätt och ha stark tilltro till sin egen förmåga. Att det är det enda som spelar in. Självklart är det bra att att ha tilltro till sig själv och att tänka positivt – som gravid behöver man pepp! – men vad händer när detta är det enda man som gravid får höra? 

När jag själv var gravid reflekterade jag inte alls över detta faktum att man lägger över så mycket ansvar på den gravida kvinnan. För man har ju ingen aning. Man vet inte ett skit. Så man gör precis som de säger. Man litar på sin egen kropp och kraft. Man litar blint. För att man så gärna vill att allt ska gå bra. För att man väntar sitt första barn och är så där bubblande glad och totalt oviss. För att man vägrar tro att det ska gå dåligt. Man tänker positivt. Man kämpar på. För så fort barnet är ute blir man ju världens lyckligaste. Det säger alla. Vad kan gå fel när ju allt hänger på mig själv och jag är beredd att ge mitt allt?

graviditetspepp

…Och så går det sedan inte så där superfantastiskt ändå. Man gjorde sitt allt. Man kämpade så mycket att man trodde man skulle dö. Och ändå gick det inte riktigt som tänkt (även om barnet för det mesta mår super, vilket såklart är det viktigaste). Man kanske fick både en och flera skador. Eller så var det bara upplevelsen som blev dålig. Man kanske inte blev lyssnad på. Eller att man inte kunde prestera som man hade planerat (just eftersom det är svårt att planera något man inte har en aning om. Hur gör man t.ex. sitt livs träningspass när man inte kunnat vare sig sova eller äta på flera dygn?). Eller så gick allt bra, men man är ändå inte glad. Man förväntade sig sitt lyckligaste ögonblick, men är bara tom och ledsen. För att situationen är alldeles för överväldigande och man är i någon slags utmattningschock. Samtidigt som man känner djup skuld för att man inte är just världens lyckligaste.

Hur kan man då inte anklaga sig själv? När det ända man blivit itutad är att allt – den inre motivationen och den egna kroppen och kraften – hänger på en själv? Och när man har fått sitt livs största gåva och ändå inte kan vara glad? Då måste det ju vara något riktigt allvarligt fel. Hur otacksam får man bli? 

Efter att ha klandrat mig själv ett bra tag (och förmodligen också alltid kommer göra till viss del, tragiskt men sant), ältat och ältat, sprungit på samtal och känt mig snuvad på den där första rosaskimrande bebistiden (som ju är den enda bild man får som gravid) slog det mig att det är aningen märkligt att detta ska behöva komma som en sådan chock. Varför pratar man inte mer om det på MVC innan barnet kommer? De flesta hade nog behövt höra det innan för att ha realistiska förväntningar. Att det är OKEJ om det inte blir perfekt. Att det är OKEJ att inte känna sig som ett enda härligt Instagramfoto. Att det är OKEJ att få skador och att det inte behöver vara någons fel utan att det bara blir så. Det är först efteråt som man får höra hur otroligt vanligt det är med förlossningsdepressioner, förlossningsskador och allmänt ambivalenta känslor när man blivit förälder. Varför är det så?

Det är bra att tänka positivt, men det är också viktigt att påminna om att det i slutändan är otroligt många faktorer som spelar in som ligger utom den gravidas kontroll. Att allt  inte handlar om att tänka positivt eller att springa på profylaxkurser. Allt handlar inte om vad den gravida gör eller inte gör. Snälla, den blivande mamman får dödliga skuldkänslor bara hon äter en tesked lax eller en halv alvedon eller är en tråkig kompis eller sambo som inte orkar kolla klart filmen – gör henne inte till syndabock för en dålig förlossning också!

Vad är era erfarenheter? Hur tänker ni kring detta? In och diskutera och dela!

En Nyår i småbarnsanda

Jag är egentligen ingen nyårsfirare. Har ingenting alls emot att bara vara hemma och göra ingenting. Om man ser tillbaka på mina nyårsaftnar är det inte många jag suttit till bords med partyhatten på eller svirat omkring i en glittrig festblåsa. Knappt någon alls. Vet inte om det beror på att jag lätt blir lite anti när saker blir hypade och kravfyllda. Då förvandlas jag till en liten trotsig barnunge som inte vill vara med. Studenten är ett klassiskt exempel på det. Många tjejer i min årskurs pratade hysteriskt om Studenten ett helt halvår innan och sprang på solduschar, manikyr och pedikyr, gick på salong och fick uppsättningar och make-up, hyrde häst och vagn till studentbalen… Jag var bara sur och tvekade om jag ens skulle köpa en studentmössa. Balen bojkottade jag helt. Nyår är lite samma sak för mig. Eller också beror det helt enkelt bara på att nyårsinbjudningarna inte direkt haglar och jag inte direkt vet var jag skulle ta vägen.

Men de senaste åren efter att många i bekantskapskretsen fått barn har vi liksom kommit in i en ny era. Småbarnsfamiljefirandet. Där man ses tidigt, går hem tidigt, äter något och ingen har någon högre förhoppning än att barnen ska hålla sig lugna och att kvällen ska fortlöpa utan större incidenter. Har man roligt på köpet är det mest ett plus. Lite på den nivån. Och så kommer man hem och känner sig nöjd för att man faktiskt ”hittade på något” och drar en lättnadens suck över att det nu är ett helt år kvar tills det är nyår igen. Ja, kanske låter det dystert, men jag är ingen nyårsfirare som sagt. 20181231_162921

I år var vi tre familjer (med var sin liten dotter) som slog ihop oss och körde ett koncept med trerätters där varje familj stod för var sin rätt. Jag var ju inte dummare än att jag knep efterrätten, ha! Vi åt mat, drack lite vin och drinkar (barnsliga men löjligt goda mjölkdrinkar!) och spelade lite halvhjärtat ett frågespel. Det är bara 10 månader mellan tjejerna, ändå kändes det som tre olika generationer. Tripp, Trapp, Trull, där Skrutten fick rollen som Trapp. Helt otroligt hur mycket några månaders skillnad visar sig i utveckling.

20181231_17221220181231_17385920181231_17440520181231_17355920181230_21203220181231_181712

20181231_150948Efter en trevlig kväll och efter att ha nattat Skrutten blev det ett lugnt inväntande till tolvslaget och de få fyrverkerier som gick att se ovanför hustaken. Sedan var jag så överstimulerad av intryck att jag valde att röja och städa i köket eftersom jag visste att jag ändå inte skulle kunna somna. Så kan man också fira in det nya året. Dagen efter var jag trröööttt.

Bildbomb från mellandagarna

Tänkte skriva om nyår, men insåg att det blir fel ordning att inte skriva om mellandagarna först. Rätt ska ju liksom vara rätt. Ytterst viktigt.

Några av mellandagarna spenderades hur som helst i Uddevalla hos min pappa och för en gångs skull när jag är hemma tog vi det faktiskt väldigt lugnt. Annars är jag världsbäst på att planera in alldeles för mycket och bli så stressad att jag istället inte njuter av det jag gör. Men så ville jag inte ha det nu och faktum är att det var längesedan jag var så avslappnad. Satt till och med och sträckkollade en hel film (en hel film, ja du läste rätt) och fick både en och två stunder ensam med min bok. Lovely!

Tupplur i bilen

Snart kommer jag morfar! Passa du på att vila innan, det kommer du behöva!

20181226_092448

Ballast i stan?!

Utöver det hann vi med en sväng på den vackra strandpromenaden i strålande solsken:

20181226_113556

20181226_122444

En tur till Torp (ja, en snabb tur innan Skrutten skrek så det dånade i korridorerna och vi insåg att det är klokast att pysa självmant innan vakterna slänger ut oss)…

Åka kundvagn är livet

Lugnet före stormen…

…och god lunch på Laxbutiken i Ljungskile:

Laxbutiken i Ljungskile

Lax- och broccolipaj, mmm…. Skrutten slukade ett helt äpple (hennes nya last).

Självklart blev det även storslaget julfirande (för övrigt mitt fjärde firande!) hemma hos brorsan och hans flickvän:20181227_184246

20181227_190526

Ja, det är min sambo som står bakom kameran. Han är en ytterlig fotograf som ni ser.

20181227_190945

Glädjen bara en mor kan känna efter att ha smugit in ett hårspänne i hennes hår, utan varken vildsinta protester eller galna utspel.

Väl hemma bestämde vi oss för att plocka fram lite av Skruttens alla julklappar i taget. Finns ju knappt något ljuvligare än när hon blir helt absorberad av en pryl och sitter som fastklistrad hur länge som helst.  Drrrrröm. Inte förrän hon tröttnat på en pryl trollar man fram nästa. Man är ju inte dum.

20181228_154308

Vi började med den ryska dockan, som var väldigt poppis.

20181231_141255

Men den slog ju knappast Bamse-tältet!

20181231_135431

Tittut!

December för ett år sedan

Den här december har tankarna gått till förra årets december. Det var utan tvekan min mest påfrestande december någonsin och jag får en klump i magen av tanken på hur vi hade det då. Jag har väl nämnt tidigare att huset där vi bor aldrig är tyst och att det alltid är något byggnadsprojekt eller annat störningsmoment som pågår. December förra året tog dock priset. Då skulle företaget i lokalen under oss (deras tak är vårt golv) flytta ut och ett annat företag var på väg in. Tydligen är folk mycket benägna att bryta upp golvet och börja borra i tid och otid, för det var inte första gången det hände. Bilningsarbete. Det var ett helt nytt ord för mig, men gav mig så seriösa men att jag fortfarande får rysningar när jag hör det. Det var alltså så högt att vi inte kunde prata, knappt ens skrika, för att höra varandra. Det gick inte på långa vägar att lyssna på musik eller TV eller ens att tänka på något annat än det fruktansvärda borrljudet. Det väckte oss varje morgon kl 7 och fortsatte från och till fram till kl 16.30. Det pågick i hela december och lite därtill.

Hade man varit på jobbet hade det såklart varit lättare att hantera, men vid den här tiden var jag föräldraledig på heltid. Givetvis kunde vi inte vara hemma. Som föräldraledig är väl de flesta lätt uppstressade som det är och i regel också trötta. Man kanske får gå upp till bebis om nätterna och man kanske som jag, har svårt att sova själv även när man har chansen. Att då inte få möjligheten att sova lite längre på morgonen eller ens kunna vara hemma och ”vila” dagtid med bebis utan ständigt känna att man måste hitta på aktiviteter 8-9 timmar om dagen utanför hemmet i en hel månad – det tär på en. Visst kunde vi hänga på öppna förskolor, hälsa på vänner och gå promenader. Men är man föräldraledig behöver man en lugn bas där man kan vara med sitt barn ifred. En plats att landa. En plats där barnet kan sova och där mamma kan få byta blöjor och kläder utan att behöva stå i kö till offentliga toaletter.

Frustration var bara förnamnet. Mitt hem är min borg och det är där jag tankar energi och landar i mig själv. När då min borg förvandlades till en mardröm mådde jag inte alls bra. Situationen hade förmodligen varit påfrestande och vansinnig för vem som helst, men för mig som högsensitiv blev det nästan ett litet trauma – även om det kanske kan låta överdrivet om man inte är högsensitiv själv. Det var som att oljudet borrades in i min själ och tog alla reservlager jag hade.

Dessutom var jag besviken över att mysiga december bara försvann och brinnande arg över att vi var tvungna att stå ut med det här. Vi klagade givetvis, för varför ska vi betala full hyra när vi inte ens kan vara hemma om dagarna? Ibland är det dock komplicerat vem som har vilket ansvar när det är olika fastighetsägare, hyresvärdar och andra parter och vi trillade mellan stolarna totalt.

En olycka kommer tyvärr heller sällan ensam och lagom till jul fick Skrutten sin första ordentliga förkylning och 40 graders feber och var allmänt orolig, arg och sovvägrande över hela julen. Jag minns som igår hur vi mitt i brinnande julkaos och på väg till Uddevalla där vi skulle spendera julen, fick stanna till på jourmottagningen och få en gallskrikande unge undersökt. Varken jag eller min sambo var knappast några särskilt harmoniska människor under den här tiden och innan allt spektakel hade lagt sig hade vi fullständigt bråkat sönder varandra. Jag var så less, så less och så trött, så trött.

I december ska man njuta

Den här december är raka motsatsen och jag kan inte låta bli att känna en enorm tacksamhet för det. Klart det fortfarande är oljud titt som tätt i det här eländiga huset och klart som tusan vi hade hoppats på att bo någon annanstans vid det här laget, men skillnaden mot förra året är ändå enorm. Jag njuter av bara tanken. Nu när jag vet hur det hade kunnat vara. Vi har varit hemma en hel massa och kunnat baka, lyssna på julmusik och myst hela familjen i soffan. Precis så det ska vara i december.

Som avslut vill jag passa på att tipsa om Red noise, för er andra ljudkänsliga människor som plågas av just oljud. Jag har ju tidigare tipsat om bland annat brown noise, men nytt för mig är alltså Red noise som jag tycker är helt underbart. Det är ett sådant djup i ”surret” som gör mig lugn. Aaah. Jag inser hur nördig (sjuk?) jag låter, men kan väl bara hoppas att ni andra högkänsliga förstår vad jag babblar om.

Red noise dämpar oljud

God jul från mig med

Ville bara slänga in ett God jul. Ja, mest av princip antar jag, de flesta har gissningsvis fullt upp med sitt eget julfirande och är knappast ute och läser bloggar. Här har vi iallafall kommit hem från dagens firande, Skrutten är nattad och jag tänker bädda ner mig i soffan med choklad och en dålig julfilm. Imorgon blir det fullt ös med att packa bilen och åka ”hemåt”, men det får bli morgondagens bekymmer.

Bjussar på en bild från dagens firande på Skrutten som såg det som sitt livsuppdrag att förflytta alla klappar från granen till soffan och sedan tillbaka till granen igen, för att sedan börja om på nytt. Om och om igen. Det var knappt någon som fick plats i soffan, så det var med viss lättnad som vi öppnade klapparna och stuffade undan dem. Men inte mig emot – jag är som ett litet barn som bara älskar julklappar – både att ge och få. Underbart! Stapla julklappar på julafton

Hoppas ni alla haft en mysig dag!

Pulkaröj

Vi har haft en hel del snö senaste veckan och självklart måste man passa på att åka lite pulka då. Nästan så man borde skaffa en vuxenpulka också, för jag känner att jag har saknat att åka efter alla år. Tur att både jag och min sambo är sjukt barnsliga för jag tror sånt här blir betydligt roligare om man kan leva sig in i det roliga själv.

20181219_11595720181219_11575820181219_115808

Lurade även med våra vänner tillika grannar och körde lite pulkarace även igår. Tyvärr var inte Skrutten på sitt bästa humör och tyckte inte alls om när kompisen ville putta fart och leda pulkan. Men stundtals var det lyckat och oavsett är det såklart skönt att komma ut, speciellt när snön gör allt så vitt och ljust.

Pulkahäng med bästisen20181222_110757

Har ni hunnit åka pulka eller skidor eller något annat denna vinter?

Julfirande, julrutiner och nya familjer

Idag har vi tjuvstartat firandet hos Skruttens farfar och nya familj. Blev lite klappar, mys och god mat. På julafton blir det firande hos Skruttens farmor och på juldagen åker vi till min hemstad Uddevalla för ännu mer firande och klappar med Skruttens morfar och morbror med flera. Därför har vi bestämt oss för att bara vara hemma vi tre imorgon och mysa på egen hand. Jag fick lite panik vid tanken på att jag knappt kommer äta någon julmat i år (!), så nu har vi laddat kylen med iallafall våra favoriter. Det är ju ändå bara en del av julbordet som man (jag) uppskattar, så räcker ju att köpa hem det bästa tänker jag. Och såklart frossa i glögg, pepparkakor, knäck och allt annat julgodis som har bakats senaste veckorna.

Här är ett axplock med bilder från dagens firande. Vi lyckades till och med övertala Skruttens farbror att vara tomte:

Julfirande med tomteJulmys hos farfarJulaftonslek

20181222_164754

Jag och sambon är båda väldigt förtjusta i julen så vi brukar fira varannan julafton hos hans familj och varannan hos min. I år har turen kommit till hans familj och det ska såklart bli roligt och mysigt, även om det är lite trist att känna att jag missar det vanliga firandet ”hemma”. För övrigt är jag lite kluven till hur man ska/bör lägga upp sitt firande nu när man har egna barn. En sida av mig är så fast i hur det ”ska” vara och ”hur det alltid har varit”, samtidigt som jag också vill att min nya lilla familj ska stå stadigt på egna traditioner. I år känner jag ett starkt behov av att skapa en ny liten tradition med min dotter på julafton, just för att ersätta det julaftonsfirande jag själv går miste om. Hur jularna framöver ska se ut vet jag inte riktigt. Kanske är min kluvenhet bara ett uttryck för en vilsenhet i det här med gamla och nya familjer. Själen kanske inte riktigt hinner med ibland.

Ska man fira jul med sin nya eller gamla familj?

Ni med egna barn – hur brukar ni lägga upp firandet mellan era olika familjer eller har ni startat upp en ny egen jultradition med utgångspunkt i er nya familj? 

Årets julkortsfotografering

Årets julkortsfotografering var, om möjligt, ännu svårare än fjolårets. Förra julen var Skrutten en mycket snabb krypare, men nu är hon en extremt snabb springare. Jag hade alltså ännu färre sekunder på mig att fånga något som skulle kunna likna en bild. Efter förra årets lärdomar skalade jag ner på ambitionerna rejält och skippade alla attiraljer bortsett från en juloutfit och två kavlar. Tänkte att hon kunde få leka tomtegumma och kavla lite deg. Ehm, ja.. Möjligtvis får jag skala ner på ambitionerna ytterligare till nästa år…

Hur det gick till vet jag inte, men nu ligger iallafall julkorten på posten. Så här blev slutresultatet:

Julkort med personligt foto

Årets julkort med Skrutten (ursäkta pinsamt dåligt foto på foto)

Hå hå ja ja. Skickar ni också julkort med personligt foto eller vad har ni för julkortsrutin? (eh ja, det där kan ha varit det töntigaste ordet jag någonsin skrivit)?

Sista veckan innan jul

Det är med svansen mellan benen jag klickar mig in här. Är ytterst medveten om mitt urkassa bloggande senaste dagarna och kan bara hoppas att rubriken räcker som fullgod ursäkt. Att det helt enkelt är sista veckan innan jul. Man tycker man är duktig på att planera och vara ute i god tid, men ändå står man här med massa städning och julfix kvar, julkort som ännu inte kommit iväg och och VAB-dagar man inte hade räknat med.

Just nu sitter jag på ett fik i stan medan snön singlar ned från himlen. I morse var det otroligt dimmigt, men jag gillar den drömska stämningen som följer av det. I skrivande stund har jag det ganska behagligt och försöker skapa distans till allt ståhej. Med handen på hjärtat är det kanske inte  mycket ståhej, men jag har så lätt för att bli stressad när det är mycket runt omkring. Dessutom gick pulsen upp rejält när de ringde från förskolan och varnade om magsjuka. Så vi behåller Skrutten hemma den här veckan och hjälps åt så gott vi kan. Förra julen var hon sjuk – jag känner inte att jag har lust att upprepa det i år igen och speciellt inte med magsjuka. Hu!

Dimmig morgon och drömsk känslaParkerad cykel i snön20181217_092342.jpg

Mitt i allt julstök hade jag dock en helt fantastisk lördag med en kompis. Vi glömde allt vad stress hette och körde heldag på spa! Vad kan egentligen vara mer passande under en tid som denna? Vi njöt av diverse pooler och bastusittningar, tankade energi i solarummet, åt världens godaste lunch och hann samtidigt prata och umgås. Fantastiskt!

Sundstadbadets relaxavdelning

Ibland kan jag känna att spa är mer njutbart i teorin än i praktiken (även om det inte på långa vägar får mig att hålla mig därifrån! Jag är en riktig spafantast!). Jag kan ha svårt att slappna av och komma ned i varv och det är ofta ett och annat störningsmoment så som för mycket folk eller att någon pool är avstängd. Men den här gången var det faktiskt exakt så där njutbart som man tänker att det ska vara. Ungefär som när man avundsjukt betraktar folks skrytbilder på Instagram och tänker ååh. Just så var det. Ska försöka återkalla den känslan nu sista tiden innan jul!

Utomhuspool är livetVedeldad bastu är gött

Hälsolunch med lax på badhuset