Vad bortprioriterar du som småbarnsförälder?

I föregående nummer av tidningen Skriva var det en stor artikel som handlade om hur man får tid för sitt skrivande (eller annat man nu vill göra) under det hektiska småbarnslivet. Detta är ju ingen ny frågeställning, men jag blev återigen påmind om det smått orimliga i hur vi lever under småbarnsåren. Hur vi dagligen kämpar, pusslar och flyttar berg. Inte minst i juletider.

…att kombinera heltidsarbete med att hämta tidigt på förskolan – redan där spricker det. Lägg sedan till kraven på vackert inredda hem och barn uppfödda på hemlagad mat, klädda i svenska ekologiska skinnsandaler. Helst ska ungarna också somna på fem minuter, klockan sju, så att föräldrarna kan träna för att springa halvmaran på under två timmar. Det går helt enkelt inte ihop – fastän det ser så förbannat trevligt ut på Instagram.

Ersätt to do-listan med en do not-lista

Dags att byta ut to do-listan mot en do not-lista?

Det jag själv tycker är det mest säregna under dessa år, är att livets allra viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats, samtidigt som många får sina livs mest omvälvande upplevelser. Många som skaffar barn är i 30-årsåldern och en tid i livet då mer eller mindre allt ska få plats. Vi försöker göra karriär och köper eller renoverar hus. Vi försöker räcka till både på jobbet och hemma, men är aldrig tillräckliga någonstans. Vi vill ”hitta oss själva” eller känner stress över att vi redan förväntas ha hittat oss själva. Vi försöker landa i vår nya roll som förälder och allt vad det gör med övriga familje- och vänskapsrelationer och relationen till partnern. Hela livet ställs mer eller mindre på sin ända, även om det är svårt att förstå innan. Vi vill prioritera stunder för oss själva samtidigt som vi vill vara engagerande föräldrar och goda förebilder. Vi vill vara starka, göra bra val och kunna stå upp för oss själva och våra barn. Trots att vi många gånger känner oss som barn själva. Förutom att orka med hela vardagspusslet, känner många också att de behöver vara ”representativa” hela tiden. Det räcker inte med att familjen mår bra, det måste i allra högsta grad se bra ut också. Vi är inte lyckade förrän det är dokumenterat i sociala medier att vi är det. Det är som gjort för destruktiva jämförelser och en falsk illusion av ”alla andra” som totalt bekymmerslösa.

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats på en och samma gång

Jag känner för egen del att jag vägrar bli ett offer för den här livsstilen fullt ut. Även om jag liksom de flesta andra befinner mig mitt i brinnande kaos, måste jag nog också säga att jag ändå – åtminstone till viss del – kan stå utanför och betrakta det ibland. Och det är jag glad för. Det kanske hänger ihop med att jag tänker mig ett liv som egenföretagare och på det sättet är mer fri att sätta mina egna villkor i mångt och mycket. Om jag ska springa i ett ekorrhjul ska det åtminstone vara i ett hjul jag själv har varit med och valt. Och framförallt själv ha tillgång till stoppknappen. Många (och såklart även jag själv ibland) verkar springa i blindo i sina hjul, fastlåsta i regler och sammanhang som bara ”är”. Som bara är som de är och så är det med det. Man ska vara på jobbet ett visst antal timmar, man ska vara med och sitta av den meningslösa fikarasten eller mötet, man ska prata med honom och henne och hälsa på den och den, man ska svara på mail så fort det plingar, man ska hämta barnen tidigt på förskolan varje dag, man ska stressa hem via mataffären var och varannan dag, man ska laga nyttig och ekologisk mat varje kväll, man ska leka pedagogiska lekar med barnen, man ska skjutsa dem på alla aktiviteter, man ska hinna iväg på ett eget träningspass, man ska hinna engagera sig i klassinsamlingar, barnkalas och planera bästa väninnans möhippa. Funderar vi ens på varför vi gör vissa saker? Jag tror att mycket är så inrutat och förväntat av oss att vi inte ens stannar upp och reflekterar över varför vi gör det ena eller andra eller huruvida vi skulle kunna göra annorlunda eller rent av helt ta avstånd från något.

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska jag vara med och bygga hjulet själv

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska det åtminstone vara ett hjul jag själv har valt

Oavsett om vi vill få plats för något mer i sitt liv eller om vi bara vill få in mer luft i tillvaron, är en av lösningarna i artikeln att vi – föga förvånande – behöver prioritera. Eller kanske snarare prioritera bort. Om vi säger nej till något säger vi ja till något annat. Ja, det där har vi väl alla hört förut, men har vi egentligen tagit steget att faktiskt prioritera bort något? Det finns nog en hel hög med grejer vi skulle kunna prioritera bort, eller åtminstone dra ner på, om vi bara tänkte efter. Vad händer om vi exempelvis går ned lite i arbetstid och ekonomisk standard? Eller om vi drar ner ambitionsnivån på familjeaktiviteterna? Eller slutar att plikttroget svara i telefon varje gång det ringer? Eller som det med glimten i ögat föreslås i artikeln:

Kanske skita i att träna? Bli lite tjock och stå för det.

Jag har då och då formulerat vissa bortprioriteringar för mig själv, halvt som halvt omedvetet, men nu har jag gjort dessa bortprioriteringar lite mer medvetna och redogör för dem nedan.

Att säga nej till något är att säga ja till något annat

(Bort)prioritera mera!

Behöver barn aktiveras 24/7?

Man ska kunna vara med sina barn utan att sitta på golvet och lägga pedagogiska pussel hela tiden. Att vara den man är och sedan göra plats för sina barn i det livet.

Jag förundras ibland över föräldrar som tycker att barn ska stimuleras och engageras varenda vaken minut. Vad skulle hända om de får engagera sig själva lite? När jag tänker tillbaka på min egen barndom har jag svårt att minnas att föräldrar över lag satt med och lekte på golvet. Minns ni något om det? Jag säger verkligen inte att vi inte ska ägna oss åt våra barn, men jag tycker lätt det blir överdrivet. Kanske kan det gå för långt åt andra hållet – att barnen blir överstimulerade, stressade och vana vid att det måste hända saker konstant. Nu pratar jag bara utifrån vad jag själv tror och jag tror det är ett plus om barnen lär sig att kunna stimulera sig själva och att hantera att allt inte är supermegaskoj hela tiden. Jag tror också det är viktigt att få fritt utrymme för sina egna tankar och att hinna landa lite i sig själv. Kanske lär de sig rent av att bli mer självständiga och att ta större ansvar för hur de själva mår.

En före detta kollega berättade det roliga, men ack så tankeväckande, i deras storslagna familjeutflykt till Kolmården, där barnet ändå hade föredragit att stå på samma plats och titta på en grävskopa halva dagen. Ibland är det lilla det stora. Ibland sliter vi ut oss till ingens glädje.

Måste man laga mat varenda dag?

Detta känns som ett allmänt ”måste” ute i stugorna. Att föräldrarna rusar hem från jobbet, via mataffären och direkt till spisen. Vareviga dag. Inget man direkt reflekterar över. Här tycker jag gott man kan stanna upp ibland och fråga sig: Måste vi verkligen laga middag varje dag? Varför inte laga mat varannan eller var tredje dag och göra dubbelt så mycket? Måste vi ha både lagad lunch och lagad middag? Är det någon som ens tackar mig för min insats? Skulle familjen bli lika glad av att äta gårdagens rester eller ett matigt mellanmål istället för nylagad middag någon dag? Får det inte vara okej med halvfabrikat någon gång? Eller gå ut och äta någon gång emellanåt? Göra ett middagssamarbete med grannen två dagar i veckan?

Det finns inte i min värld att jag skulle lägga tid på att laga middag varje dag. Vi äter heller inte lagad mat mer än en gång om dagen. Nej, jag har inte ett dugg dåligt samvete. Skrutten får bra mat på förskolan och vi är duktiga på att göra storkok och frysa ned matlådor, göra nyttiga mellanmål med mera.

Timglaset är inte bara en illusion

Nej, det är inte bara sanden som rinner ut – utan även ditt liv…

Måste hemmet vara som taget ur ett inredningsmagasin?

Mitt hem är min borg. Jag älskar att vara hemma. Jag vill ha det rent, snyggt och fint. Helst vill jag också kunna känna mig en gnutta stolt över mitt hem. Det kan jag absolut inte just nu. Här har jag dock fått kompromissa med mig själv rejält. Min vision om hur mitt hem ska se ut, är inte helt genomförbart just nu. Vi ser till att ha det städat och ordnat till en viss (förvisso ganska låg) nivå, men utöver det är det okej med stök och bök och att det inte alls är särskilt tjusigt. Det är bara att acceptera; med en mini hemma som river ner allt försvinner både lusten och poängen att göra fint. I alla fall är det så jag känner det.

I år, liksom föregående år, kommer vi dra ner drastiskt på julpyntet. Julgran och prydnadstomtar, vad är det? Väldigt trist för en juldyrkare som mig, men är det inte praktiskt möjligt så är det inte. Då får det vara så. Dessutom är det så mycket saker överallt och tanken på att ta fram ännu mer saker ger mig smått panik. Kanske finns det också högtider man kan strunta fullständigt i? Exempelvis ogillar jag halloween – alltså skulle det aldrig falla mig in att skära ett elakt flin i en pumpa och sätta utanför dörren bara för att grannarna gör det.

Måste man ha kvar relationer som tar mer energi än de ger?

Det här är kanske den viktigaste punkten av dem alla. Ibland tar det, som för mig, flera år att inse att det faktiskt är okej att slopa vissa relationer. Exempelvis vänskapsrelationer i vilka man egentligen aldrig riktigt har trivts, inte riktigt fått den där välbehövliga energin eller kicken som man är ute efter när man träffar vänner eller inte riktigt kommit till sin rätt eller blivit sedd på det sätt man vill. För mig krävdes det att bli gravid för att svart på vitt inse det irrationella i att lägga energi på aktiviteter, omständigheter och människor som inte ger lika mycket energi tillbaka. Även om jag egentligen förstod det redan innan, trillade polletten ner på riktigt först när min egen ork och energi blev betydligt mer begränsad och ett nytt, viktigare, kapitel var på väg att ta form.

Detta är nog inte bara den viktigaste punkten, utan också den svåraste. I alla fall för känslomänniskor som mig. Jag är snäll, lite för snäll, och har ett större samvete än jag egentligen önskar. Att eventuellt kanske möjligen göra någon yttepytteledsen är det jobbigaste jag vet. Jag har genom hela livet varit alldeles för lojal mot alla. Det är såklart inget dåligt i sig, men jag behöver ju lära mig att vara lojal även mot mig själv. Annars kör man sin självkänsla i botten. Så även sin ork. Man behöver äga sitt eget liv och välja själv vad eller vem som förtjänar ens tid och energi.

Sträck på dig – det är ditt liv!

Vad prioriterar du och vad prioriterar du bort

Vad prioriterar du och vad du prioriterar du bort?

Detta är endast mina bortprioriteringar – jag säger inte att något är bättre än något annat. Vilka områden väljer du att strama åt eller kör du all in? In och kommentera!

Dela gärna inlägget om du, som jag, tycker detta är viktigt att diskutera!

När livet springer ifrån och man är luttrad och har förberett sig men blir överkörd ändå

Nu var det minsann ett tag sedan jag ”vardagsuppdaterade”..? Är olidligt trött på uttrycket ”livet kom emellan”, som jag läser överallt, men det är ju dessvärre precis så det är. Livet har varit intensivt senaste veckan och jag har ärligt talat knappt jobbat någonting. Det har varit än det ena än det andra, men framförallt hade vi vänner på besök i helgen, vilket förstås var otroligt mysigt och vi hann beta av både middag, spel och umgänge. Kul!

Spelkväll med vänner och pepparkakor

Funderar seriöst på att skicka in denna bild till Årets foto 2018

På söndagen var det dags för julmarknad med samma sällskap. Trots regnigt och grått väder utan alltför mycket julkänsla, blev julmarknaden ändå väldigt lyckad. Köpte både det ena och det andra och Skrutten fick ta emot julkolor från tomten (och blev rädd!), springa runt och busa och framförallt fick hon rida ponny! Mami och papi tyckte emellertid det var minst lika kul som Skrutten, om jag säger så. Hon skrattade överförtjust och pekade exalterat på ponnyn och tjöt ”titta, titta!”. Ah, mitt hjärta sjöng ljuv musik…

När dottern fick rida ponny

Glädjetjut under ponnyridning

Vi är otroligt dåliga på att både träffa folk och att rent allmänt ”hitta på” saker, så är mycket nöjd med helgen och jag vet att det i långa loppet ger energi. I det kortare loppet får man tyvärr snarare frukta för sitt liv (viss överdrift möjligen, kanske). Kan bara lugnt konstatera att ”bjuda hem folk” inte riiktigt är lika smidigt och simpelt efter att man fått barn som innan. Nu var jag visserligen smått uppstressad även innan jag fick barn, men skillnaden efter barn är ändå enorm. Trots massivt åtgärdsplanerande i form av vem som skulle handla (och kompletteringshandla ytterligare fem gånger), dammsuga alla rum (för att sedan dammsuga in i det sista ändå, eftersom det inte syntes att det någonsin varit dammsuget), planera mat och inte minst laga den, göra efterrätt, springa och köa på Systemet, röja i köket, röja i vardagsrummet (tja egentligen röja i hela jäkla lägenheten så att det överhuvudtaget var fysiskt möjligt att ta sig in) och framförallt planera vem som samtidigt skulle hindra Skrutten från att sätta käppar i alla välplanerade hjul. Puh.

En vanlig dag hemma hos oss, inga konstigheter

Smakprov på hur det såg ut några timmar innan gästerna kom… Vadå, inte behöver vi röja?

Egentligen var det nog främst sömnbristen och vår lilla vilde här hemma som gjorde att allt kändes övermäktigt. Jag får egentligen ångest bara av tanken på att steka pannkakor numera, eftersom jag vet att hon kommer stå och skrika och dra i mina ben och göra allt för att bränna sig på plattan samtidigt. Ja, ja. Vill man något får man väl lägga ner sig ibland. Bara man ser till att inte ha så mycket inplanerat innan och efter. Förutseende som jag är (tja, lite självinsikt har man väl fått med årens gång?) hade jag turligt nog förberett och tidsinställt flera blogginlägg på raken. Det måste ju ärligt talat vara bästa bloggfunktionen? Den gör att jag kan släppa allt vad bloggar heter under några dagar och bara gå lös på andra områden. Nu vet jag i och för sig inte om jag direkt gick lös; snarare försökte jag hindra mig själv från ett nervsammanbrott. Det är sjukt vad sömnbrist gör med människor.

Efter en i princip sömnlös helg (och månad för den delen) kunde vi trösta oss med att Skrutten nu faktiskt börjat sova riktigt bra igen. Åtminstone på nätterna (eftersom hon är sjuk kan hon inte alls sova på dagen… man kan tydligen inte få allt här i livet). Så när jag äntligen börjat sova ikapp och kaxigt tänkte att jag jäklarimej var beredd att åter möta livet – då vaknade jag upp sjuk. Inte sjuk av den lindriga sorten, utan snarare den brutala. Var seriöst helt nedsänkt och det var på gränsen att jag ens orkade slå in två julklappar (!). Var övertygad om att jag måste ha 39 grader i feber – minst – och kände mig därför aningen nedslagen när tempen visade ingen feber alls. ”Är det mig eller termometern det är fel på?” var den enda klartänkta tanke jag lyckades tänka under hela den dagen.

Idag, alltså torsdag (*skrattar bittert*), mår jag typ inte ett dugg bättre. Jo lite kanske. Blogga orkar jag ju tydligen i alla fall. Men har sprängande huvudvärk och knaprar alvedon konstant. Ska kanske inte ta några livsavgörande beslut idag (heller).

Mitt i allt sjukkaos senaste dagarna utspelade sig häromkvällen följande dialog mellan mig och sambon:

Sambo: Det är en sak vi glömt…

Jag: Jaha?

Sambo: Vi hade 11-årsdag förra veckan.

Jag: …

Jag: …

Jag: …!!!

Jag: Men sluuuuuuuuuuuuta?!

Jag: Nej, det här går jag inte med på!

Jag: Seriöst..?!

Jag: Är det helt ute för oss?!
Spirande kärlek och firande av årsdag

Så här firade jag och min älskade vår 11-årsdag 11-årsdag – vad är det?

Nu ska tilläggas att jag och sambon inte direkt är några superfirare av rang eller ens särskilt romantiskt lagda. Men av just den anledningen kan det väl vara kul att ändå fira någon dag. Ja, åtminstone uppmärksamma den. Ja, i alla fall helst innan två veckor senare. Jag är dessutom imponerad över att vi båda lyckades missa detta så helt och totalt – hur är det ens möjligt? Jag antar att det får ses som ett slags bevis på att livet har ändrat sig en smula de senaste två åren, om inte annat. Ska man se det positivt var det ju glädjande att båda missade den, så slapp någon av oss bli bitter. (Nu fick båda bli det istället, he he…).

Jag och Yinyoga i 11 punkter

Jag utfärdade ju ett varningens ord till allmänheten om att jag skulle leta upp första bästa yogalokal och så fort tillfälle ges kasta mig ut på ett yinyoga-pass. Jag förstår att det är snudd på för mycket begärt att ni ska behöva gå undrandes, dag ut och dag in. Jag inser det. Så håll i er nu!

Jag skrev ju innan att jag hoppades komma hem efteråt och säga att jag minsann älskade det.

Låt oss säga så här: Jag kom inte hem efteråt och sa att jag älskade det.

Men låt oss ta det från början, för all del. Här kan du läsa om hela förloppet i 9 punkter för att få en bättre bild av min kväll i yinyogans tecken:

1. Då jag totalt saknar all tillstymmelse av lokalsinne, hade jag så mycket marginal när jag åkte att till och med min farmor hade höjt imponerat på ögonbrynet. Med hjälp av noggrann vägbeskrivning, detaljstudie av karta och idiotanvändning av Google maps, hittade jag min destination tryggt och smidigt hittade jag ändå inte. Ja precis – då förstår ni vilken nivå vi talar om. Tio varv snurrade jag runt med bilen i området innan jag förstod vart jag skulle och var jag kunde ställa bilen. Sedan lyckades jag dessutom gå vilse efter att ha lämnat bilen ändå. Ja, nu börjar ni verkligen förstå…

Har du som jag hopplöst dåligt lokalsinne

Bara kompassen som saknades!

2. Väl utanför lokalen är det så mörkt att jag börjar tro att jag gått fel ändå (ja, det är alltid min första rimliga tanke var jag än befinner mig. Man ska ändå berömma mig för min självinsikt!). Skymtar tillslut texten yoga på dörren, men hittar ingen lysknapp i trappuppgången. Det kommer en mindre glad dam med en yogamatta under armen. Jag och glada damen lyser tillsammans upp trappan med hjälp av våra telefoner.

3. Strömavbrott, men vi kör ändå! Yogaledaren är tapper, men inte helt inbjudande. Jag swishar över 180 riksdaler och blir inskickad i the yoga shala room. Lite mörk känsla, i dubbel bemärkelse. Men yogarummet är mysigt upplyst av stearinljus och jag kan ändå se en strimma av ljus (i dubbel bemärkelse det också).

4. I rummet råder en märkbar stillhet, vilken nästan golvar mig. Men vänta nu, känner jag inte också en väldig sorgsenhet? Vad är det nu då? frågar jag mig själv trött per automatik – känslomänniska som jag är. Alltid är det något ouppklarat. Tills jag inser att känslan inte alls kommer från mig, utan i allra högsta grad från rummet. Ojdå, det var kanske ingen hit för en högsensitiv som inte kan filtrera bort intryck. Jaja, bara 1, 5 timme kvar…

5. Passet drar igång och jag får klart för mig svart på vitt vad yinyoga handlar om: Stretching. Att stretcha varje muskel i fem minuter. Totalt typ 90 minuter (…). Herre-gud vad tråkigt. Stretchingen känns heller inte så givande. Jag är nog inte så stel. Var det verkligen min idé att gå hit?

6. Inser drastiskt att detta må vara rogivande för kropp, men definitivt inte för själ. Förutom att jag blir rastlös är det två yogisar i rummet (varav den ena tryggt placerad bredvid mig) som frustar som tjurar på gastub. Jag blir helt osannolikt uppretad. Det här är ju helt skrattretande! Dämpa er för jösse namn?! ”Jättehärligt att ni kan slappna av och inte skäms för det, men här är en till som gärna skulle vilja slappna av!” överväger jag att viska i örat på granntjuren. (Jag väljer dock att avstå).

7. Det här är verkligen en passande stund att hylla sin egen högkänslighet, som det ju sägs att man ska. Jag blåser en serpentin i mitt inre. Att försöka tränga bort ljudet av deras andning är ungefär lika lätt som att försöka somna med öppna ögon. Känner mig smått gråtfärdig. Vill slå. (Avstår återigen).

8. Andningen kompletteras med lite kluckande magar, smaskande munnar och en och annan näsgrymtning… Börjar känna mig äcklad. Bara 45 minuter kvar…

9. Åh, äntligen dags att plocka fram filt och få meditera! Nu rackarns ska jag få lite valuta! Det här är min stund! Men vad nu? Vad är detta? Yogaledaren börjar någon slags predikning. Låter ungefär som Guds tio budord, fast mer i stil av Yogans 75 nutidsråd. Man ska tydligen inte försöka imponera på andra, vara fördomsfull eller köpa för mycket saker. Okej, då vet jag. Får jag meditera nu?

10. Nehä, ungeför däär var det slut. Okej, snabbt iväg innan yogaledaren eventuellt hinner fråga vad jag tyckte om klassen (nä, okej, det hade hon nog inte gjort ändå).

11. Sätter mig i bilen och tjurar lite. Åker hemåt (och hittar vägen!).

Jag utövar yoga - eller kanske inte

Sådärja. Det var det, det. Är ändå glad att jag testade. Till yinyogans försvar måste jag erkänna att jag fick ett skönt lugn i kroppen och hade det bara funnits mer utrymme för meditation i slutet hade jag garanterat kunnat få ut lite mer av det. Hade folk inte frustat så fanatiskt hade jag nog fått ut ännu lite mer av det. Men i det stora hela och bortom alla störande inslag (ja, du får blicka långt bort!), kändes det ändå inte som något för mig. Tyvärr, ska jag ärligt säga. Nu har jag dock gett yinyoga ett försök och det klickade inte. You had your chance. Tack och hej.

Ironin i att bli stressad av en yogaklass

Vad tycker du om yoga? Just yoga är en sådan aktivitet som jag har fått höra både en och femtionio gånger att jag borde satsa på – eftersom det skulle passa mig. Jag håller med, det borde passa mig och jag vill att det ska passa mig. Men de gånger jag testat – både framför Youtube och på riktiga klasser – har det inte alls passat mig.

Yoga ger mig prestationskrav

Att jag aldrig har fastnat för yoga beror gissningsvis på att det skapar ett prestationskrav hos mig. Jag blir stressad och irriterad om det är något jag inte hänger med på eller om jag inte lyckas bli så där härligt skön som alla andra. Jag går alltid därifrån med en större stress eller frustration än innan – vilket knappast riktigt var poängen. När jag häromveckan ville ge yoga en ärlig chans, slutade det ändå med att jag efter halva passet var så irriterad på allt och alla att jag gick ut och ställde mig på löpbandet istället. Pinsamt, men sant (även om jag till mitt försvar gick in igen på slutet när det var dags för meditation). Jag har därför haft svårt att betrakta det som mental träning, men inte heller fysisk – eftersom jag är för ovan och dålig för att det ska vara ansträngande. Många säger att man ska ”ge det tid”, men då jag inte har kunnat se att det gett mig något har jag också saknat gnistan det krävs för att orka fortsätta.

Blir du irriterad och stressad av yoga

Men. Självklart har jag hört talas om yinyoga och varje gång har jag tänkt att det åtminstone borde passa mig. Där kan jag släppa tanken på att jag måste ”lyckas” eller att jag ”måste blir trött – annars räknas inte träningen”. Här kan jag bara fokusera på lugna rörelser och meditation. Av någon anledning har jag inte kommit iväg och provat, men jag tänkte faktiskt göra slag i saken och testa det imorgon! Vill så gärna komma hem och säga att jag älskade det… Samtidigt vill jag inte hoppas för mycket, men magkänslan är bra iallafall. Någon av er som har testat yinyoga? Berätta gärna vad ni tycker!

Har du provat yinyoga?

Yinyoga eller inte – det är otroligt viktigt för mig att ha en bra rutin som jag ser till att följa. Något som gör mig lite mer grundad. En trygg grund som gör att jag kan hantera tillvaron lite mer avslappnat. Som det är nu har jag sällan någon marginal, utan jag reagerar ofta med blåljusen för minsta grej. Och så händer nästa grej, och nästa… och jag är helt förlorad. Jag har ytterst svårt att komma tillbaka till mig själv när jag väl har stressat upp mig. Då är det redan för sent. Jag behöver en grund som gör att jag undviker att bli stressad från början.

Jag behöver känna mig grundad i livet för att hantera stress

Meditation har jag ägnat mig åt i många, många år, men aldrig riktigt prioriterat det på det sätt jag borde. Ofta har jag gjort det först när jag verkligen behöver det, snarare än att göra det förebyggande. Dessutom har jag ofta slängt in meditationen lite halvhjärtat (om än plikttroget) någonstans mellan dagens alla måsten, mest för att kunna känna att jag faktiskt har gjort det och med gott samvete kan återgå till ”det viktiga”. Det senaste har jag skärpt till mig och faktiskt prioriterat meditationen mer. Jag har insett att jag behöver en riktig rutin där jag gör det minst en gång varje dag, även när jag tror att jag inte behöver det. För jag behöver det visst, hela tiden, för att ligga steget före, alltid ha lite marginal och allmänt kunna hantera livet på ett bättre sätt.

Jag föreställer mig att yinyoga (eller annan liknande organiserad aktivitet, för den delen) skulle vara ett bra komplement till meditationen. Det blir en fast punkt varje vecka och något som bara ”ska” göras, likväl som alla andra måsten. Förhoppningen är dock att det är något jag ska längta till varje vecka och att det kan bli lite av en höjdpunkt.

Vad har ni för erfarenheter av yoga, meditation och liknande aktiviteter? Vad har det för funktion för er? 

Kontrasten mellan jobbdagarna

Mina jobbdagar är normalt sett rätt alldagliga. För det mesta sitter jag bara hemma för att försöka skapa så mycket lugn och ro jag kan. Då och då gör jag vissa utsvävningar till bibblan eller något café, men för det mesta föredrar jag alltså att vara hemma. Därför är det lite extra kul när man slår på stort och spenderar en hel jobbdag på stan med en vän.

Lattedag på stan med en god vän

Vi satt på olika caféer, varvade jobb med välbehövligt catch up. Ja, i ärlighetens namn var det väl mest catch up – med lite bloggande och småpill in emellan. Med andra ord inte den mest effektiva dagen, men ibland känner jag faktiskt att det kvittar. Ibland behöver man det sociala mer. Skönt att ”komma ut lite”, äta finlunch och få trevligt sällskap. Fick även testat både chailatte och tomtelatte. Chailatten var gudomlig och fick mig att undra varför jag inte vågat prova det tidigare. Tomtelatten däremot var ingen större hit – förstår inte alls varför den är så hypad. Smakade mest bara kardemumma faktiskt.

Förena nytta med nöje på café

Vi körde på fram till klockan 17 och det ska erkännas att jag då var ordentligt trött. Att som högsensitiv hålla uppe fokus en hel dag i sociala miljöer med mycket människor, musik och surr och dessutom själv vara lite social in emellan och försöka få lite jobb gjort… är inte helt lätt. I längden kan ju dock sådana dagar ge mer energi än de tar (såvida de inte inträffar för ofta!), men det är alltid en svår avvägning. Väl hemma tog jag en välbehövlig promenad med skrutten och sedan blev det inte många knop.

Hur har jag kunnat missa chailatte

Idag är min arbetsdag inte fullt lika sprakande. Varken julmusik eller finlatte! Istället går jag runt i mysbrallor och raggsockor samtidigt som jag steker äggröra, försöker skriva något smart och släpper in vaktmästare för glatta livet.

Kontraster i vardagen är skönt

Ha en fin onsdag!

Hänger du inte med i filmen? Du kanske är dum… eller bara högkänslig?

Även om det inte har tagit några större proportioner i livet, har jag ändå varit lite förundrad, ja nästan fascinerad, över varför jag har så svårt att hänga med i filmer och serier. Jag vet ju att jag inte är dum (iallafall inte utöver det vanliga – hoppas jag). Jag vet också att handlingarna inte brukar vara så där uppseendeväckande komplicerade. Så varför händer det nästan uteslutande att jag sitter där som ett frågetecken när filmen är slut och en sambo som bara suckar åt mig?

Jag fokuserar på detaljer och missar det viktiga

Sedan slog det mig att det egentligen inte är så illa att jag inte kan hänga med, utan snarare så att jag faktiskt inte försöker. Min hjärna, ja hela min själ, är absorberad i rollkaraktärerna och deras relationer och liv. Även alla detaljer som säger rum vid sidan av själva handlingen, så som varför ingen äter av den färdiga middagen utan bara går därifrån, vem som hade tänkt hämta hem barnen eller vad de egentligen tycker om den irriterande grannen. Sådana grejer är för mig betydligt mer intressant än att försöka lista ut vem mördaren är eller vad som nu är målet med filmen. Detta gör alltså att mitt fokus lätt försvinner från själva råhandlingen. Denna selektion av händelser sker för mig helt omedvetet, vilket innebär att när jag väl sitter där under filmkvällen har jag ingen aning om att jag mer eller mindre blundar för det som de flesta andra fokuserar på.

Högkänsliga har svårt att hänga med i filmer

Inte är det ofta, men titt som tätt får jag ändå glänsa. Stunder då min omgivning ser mig i ett nytt skimrande ljus. Stunder då bilden av mig som hopplös filmmänniska istället, om än mycket tillfälligt, ersätts av tämligen imponerade ögonkast.  Ja, detta är givetvis tillfällen när någon av alla de där tusentals detaljer jag snappat upp  visat sig vara avgörande för hela filmen. Tillfällen då har jag kunnat förutse slutet eller lösningen långt före alla andra. Tillfällen då jag är helt frågande till hur de andra inte har kunnat se en sådan uppenbar sak.

Högkänslig förälder regnig tisdag kl 4.30

Om det finns något jag har svårt för så är det acceptans. Kanske framförallt acceptans i det lilla. Att vardagen har en tendens att inte riktigt bli som jag har tänkt mig. Det gör mig uppstressad, ur balans och jag försöker febrilt planera om och fixa till samtidigt som jag inser att det är hopplöst. Livet med barn… borde jag inte ha kommit längre?

I skrivande stund har jag precis lämnat busungen på förskolan efter en lång (lång) morgon. 4.30 i morse drog hon igång och gallskrek och jag undrar om hon inte väckte upp samtliga grannar också. Jag dog lite inombords, då detta var en exakt repris från gårdagen och jag därför kände mig desperat att få sova idag. La en timme på att försöka få henne att somna om, men visste såklart att det inte skulle gå. Istället gick vi upp och fixade välling… lika gnälliga av trötthet båda två… lekte… bajsade… lekte… bajsade en gång till. Åt lite gröt… Ja, timmarna riktigt masade sig framåt. När klockan slog 7.30 stod jag inte ut längre och bestämde att vi skulle gå ut på promenad. Förhoppningsvis skulle vi få lite frisk luft och en gnutta ny energi. Ladda om…

Vackra droppar när regnet stillat sig

En kvart senare har vi krigat och skrikit oss igenom alla lager av tröjor, overaller och vantar och ska precis gå ut när jag förstår att hon har bajsat. Igen. (Någon som vet, hur mycket kan en sådan liten människa egentligen bajsa?). Av med alla kläder, byta blöja (igen), med alla kläder (igen). Under den här tiden börjar regnet fullständigt vräka ner utanför fönstren. Vem är förvånad? Envis som jag är skulle jag dock ut till varje pris, för jag ville inte kasta om planerna ytterligare en gång. Så fort vi kommit ut insåg jag, återigen ja, att jag är alldeles för envis för mitt eget bästa. Busungen vägrade såklart att ha regnskyddet på vagnen och detta förpestade hela promenaden. Den timmes långa promenaden bestod mest av gnäll, svordomar, mutande av kex och att godtroget försöka sätta tillbaka regnskyddet var femte minut. När klockan så äntligen slog 9 anlände vi till förskolan. Lättade till döds. Och nerdränkta av både tårar och regn.

Trotsade regnet och gav oss ut på promenad

Väl hemma kändes det som att jag hade tagit mig igenom något slags maratonlopp. I fem timmar. Kände mig gråtfärdig och urholkad och min arbetsdag hade inte ens börjat. Jag vet att jag skulle kunna stoppa i mig en hel rad av koffeintabletter och hinka kaffe, på samma manér som jag lyckades ta mig igenom dagen igår. Samtidigt vet jag att det egentligen inte är ett sätt jag vill leva på… Hur ska man tänka? Jag vill lyssna in mig själv, men får samtidigt panik när jag inte kan prestera.

Jag avundas personer som inte är högsensitiva som, liksom min sambo, har en helt imponerande förmåga att skala av sig jobbigheter, gå vidare och ta tag i den nya dagen. För högkänsliga går ju allting bara rakt in – och stannar där. När jag nu väl fick tystnad och lugn, blev jag tvungen att börja processa allting och försöka acceptera att morgonen blev så här. Mina känslor var fortfarande kvar i chocken och obehaget det innebar att bli väckt mitt i djupsömnen och tvingas kliva upp samma sekund… och varenda liten del av morgonen ”som ju inte alls var tänkt att bli just så”. Har svårt att släppa saker. Förbannar mig själv för att jag inte var mer tålmodig mot min älskade lilla unge som ju faktiskt bara råkade vakna tidigt. Varför drar känslorna i väg med mig?

Istället för att rusa rakt in i dagen lyckades jag nu i alla fall stanna upp lite. Har gjort en kopp te och tänt ett stearinljus (tja, det är ju knappt ens ljust ute?) och skriver av mig lite. Försöker andas igenom alla lager av uppgivenhet och landa i mig själv igen. Det får ta den här extra tiden. Det är okej.

Det finns något trösterikt med regn trots allt

Någon mer som har svårt att hantera när saker inte blir som man tänkt eller som liksom jag har svårt att backa bandet och börja om? Innan man fick barn hade man större chans att gå iväg och ”gömma sig” en stund för att bryta av och ladda om. När man har barn är det sällan möjligt och istället bara jag fortsätter dras med i den eskalerande känslocirkusen. Någon som har något trick att bjuda på?

Balsam för intrycksbombade hjärnor

Hemma igen efter långhelg med busfröt i min hemstad. Allt har varit super och efterlängtat, men som vanligt strular min sömn och gör att allt blir så ansträngande. Man ska träffa familj, släkt och vänner och allt ska synkas med busungen som inte alltid vill samarbeta. Plus att jag klämde in en heldag på Ullared, som ni vet. När vi kom hem till Karlstad igår kände jag mig väldigt glad och väldigt utmattad på samma gång.

Inatt sov jag hela åtta timmar (obs! inget skämt!), vilket förmodligen är mer än jag sovit totalt sedan i torsdags. Jag har en allmänt skön tyngd i kroppen och känner en sån fantastisk lättnad över att ha sovit ikapp.

aktiv återhämtning för högsensistiva

Att nu bara gå vidare funkar emellertid inte riktigt om man är högsensitiv. Iallafall inte om man vill må bra. Man måste låta även sinnena få återhämta sig och då räcker det inte att bara sova. Det räcker heller inte att ligga i soffan och kolla film eller Instagram. Nej, hjärnan behöver inte mer input. Istället behöver den ges utrymme att aktivt kunna bearbeta alla intryck den bombarderats med.

Promenera är att meditera

Mina bästa aktiviteter när jag är så här jobbigt intrycksbombad är sådana man gör slentrianmässigt (och såklart utan krävande sällskap eller inget sällskap alls). Aktiviteten i sig kräver ingen tanke, utan ger istället tillfälle för tanke. Då kan hjärnan jobba sig igenom alla intryck och tankarna kan sväva iväg lite halvt omedvetet. Här är några tips:

  1. Gå promenader (bästa terapin?!)
  2. Träna fysiskt (typ simning, lättare jogging eller sådant som inte är för hårt)
  3. Meditera
  4. Diska, städa, kratta löv, fixa hemma och liknande

Barnvagnspromenad i höstsolen vilar huvudet

Så idag unnar jag mig precis detta. Bara sådant jag behöver. Samtidigt som jag gör lite nytta. Har ni några fler tips på aktiviteter för intrycksbombade hjärnor?

Öronproppar, hörselkåpor och brus-appar är mina bästa vänner

Jag har hört att det finns människor som får panik när det är tyst. Som alltid ser till att ha radion eller tv:n på. Eller helst både och. Gärna samtidigt som de pratar i telefon.

Vad är det för människor egentligen?!

Själv blir jag totalt överväldigad av alla ljud som dagligen bombarderar oss. En stor del av min tid och mitt liv går åt till att fly oljud. Ta bara idag. Kunde inte koncentrera mig hemma på grund av busungen. Flydde till biblioteket. På biblioteket var det två killar som höll på att installera lampor i taket eller något annat skojigt vars ljud skar ända in i benmärgen. Går då in i ett så kallat tyst rum… Ja, ni anar fortsättningen… Story of my life.

Jag är ljudkänslig och störd av de flesta ljud

På samma gång som det inte går att ta bort högkänslighet, går det heller tyvärr inte att få omvärlden att vara tyst. Det är bara att inse att det här är mitt problem, eftersom det är jag som blir störd. Dessutom blir man lätt sedd som en surkärring när man ber folk dämpa sig och jag skulle gissa att de flesta högkänsliga är minst lika känsliga för omgivningens eventuella upprördhet som för själva ljudet i sig. Alltså brukar jag försöka kämpa på med min ljudkänslighet på egen hand (såvida inte någon är totalt respektlös såklart, då säger jag alltid till).

En stor dröm jag har är att isolera mig själv i ett ljudisolerat rum (ja, alla har vi olika drömmar här i livet…). Eftersom det är ganska svårt att få till, är mitt minimum att åtminstone vara utrustad med öronproppar. Jag går ärligt talat ingenstans utan ett par öronproppar i väskan – jag får panik av bara tanken. Räcker inte detta (och det gör det i princip aldrig) tar jag dessutom på mig hörselkåpor ovanpå. Ja, såvida jag är hemma då (jag går inte runt på stan med hörselkåpor, jag lovar). Om inte detta heller skulle räcka byter jag ut kåporna mot riktigt rejäla omslutande hörlurar, sätter på brusreduceringsfunktionen på lurarna OCH kopplar på typ brown noice eller liknande på Youtube. Ifall jag inte skulle ha tillgång till internet har jag alltid en installerad brus-app så att jag kan lyssna även offline. Bruset är min bästa vän, eftersom alla andra (o)ljud försvinner in i bruset. I samma sekund som bruset går gå på känner jag bara aaaaaaaahh. Känslan av att kunna andas igen. Att kunna höra vad jag själv tänker. Magi.

Att lyssna på brus dämpar oljud

Så öronproppar, rejäla hörlurar och högt brus är vanligtvis mina räddande änglar när jag sitter på offentliga ställen, så som typ tåget, biblioteket och liknande. Sen räcker det inte alltid alla gånger, men man har i alla fall bättre förutsättningar. När man inte har någon naturlig förmåga att skärma av ljud, utan allt bara går rakt in i själen utan förbehåll, behöver man strategier för att inte blir totalt utmattad och uppäten av alla ljud.

Finns det några ljudreducerande strategier jag har missat? Hit me!

En långsint individualist

Jo jag vet, man ska ju lyfta sig själv och så vidare. Men nu tänkte jag faktiskt sänka mig själv. Riktigt rejält. Jag läste Underbara Claras inlägg där hon beskriver sina sämre sidor och det var så uppfriskande och intressant att läsa att jag bestämde mig för att haka på… Är ju trots allt viktigt att ha lite självinsikt och fundera över hur man fungerar (även om jag säkerligen gör det lite väl mycket, hum hum…)

Liksom Clara ser jag mig själv som en superindividualist. Vill helst sköta mig själv. Det är väl inget som klingar särskilt väl, men så är det. Jag älskar snälla och vänliga människor, men jag vill bara inte ”trassla in mig själv” i oklara relationer och sammanhang. Jag älskar att ha djupa och givande relationer, men inte halvdana med typ halva jordklotet. Jag vill gärna hälsa på grannen, men helst inget mer än så. Jag är totalt ointresserad av kallprat med en avlägsen kollega. Skolans alla oändliga grupparbeten får jag fortfarande rysningar av att tänka tillbaka på. Även att vara anställd har ibland gett mig obehag. Avskyr att känna mig beroende, att vara fast i någon annans sammanhang. Jag vill bestämma själv. Sätta mina egna ramar och villkor. Så fort jag beblandar mig i allt och alla som kommer min väg försvinner min energi till slumpmässiga omständigheter som jag inte har valt. Jag vill lägga min energi på det jag själv har valt. Jag har massor av intressen, mål och drömmar – det är dem jag vill prioritera. Motsägelsefullt nog gillar jag tanken på gemenskap och att vi alla hjälps åt och finns för varandra, det är fint och viktigt, men måste vi klänga på varandra?

En annan dålig egenskap är att jag är långsint. Det tar ytterst lång tid för mig att släppa en oförrätt. Om jag ens gör det någonsin. Om jag blivit orättvist behandlad eller väldigt besviken på någon kommer det alltid ligga mellan oss på ett eller annat sätt. Jag kan förlåta, vi kan gå vidare och till och med ha en bra relation, men jag kommer aldrig ha riktigt samma bild av personen. Det är någon liten bit av relationen som alltid kommer vara förstörd. Det enda som kan få mig att släppa just en oförrätt är att få en genuin ursäkt. Men det inträffar såklart aldrig, då personen för det första sällan är medveten om problemet och för det andra säkerligen inte skulle hålla med om att hen har gjort något fel. Är det inte en osedvanligt bra relation tycker jag heller inte att det är värt att börja bråka, utan väljer hellre att låta relationen fortgå bäst den vill utan att ge den någon större näring.

Japp. Där har ni mig. En långsint individualist.

(Känner att jag säljer in mig själv som aldrig förr…)

Vad har ni för dåliga egenskaper? Bring it!