Tänka klart tankar

Jodå, jag kom allt iväg till stugan tillslut. Njöt av att få vila, sova ut, vara ute i naturen, sitta vid en sjö och stirra på de långsamma vågorna, strolla omkring med kameran i hösta hugg, ligga framför öppna spisen och läsa bok i timmar…

I skogen tar jag min andningspausBrandgult höstträdDSC_0187Andra dagen regnade det hela eftermiddagen och då låg jag inne och bara stirrade ut på fältet och lyssnade på smattrandet mot taket. Kanske låter som en trist aktivitet för många, men för mig är det underbart. Tankarna tar aldrig slut och jag njuter av att få tänka klart dem. Komma ikapp mentalt. 

Hösten är mörk men ändå sprakandeHöstrusk och vackra blad

Det var en magisk liten parantes i tillvaron, men i övrigt är det tyvärr mest sömnproblem som livet handlar om just nu. Ska inte tråka ut er mer om det, men det är så trist när dagarna bara handlar om att ta sig igenom dem. Likaså nätterna. Jag försöker nu mest acceptera att det är som det är och tänka på att förr eller senare vänder det, för så är det ju.

Hur mår ni själva i höstrusket? 🍂 Bara jag som börjat smyglängta till julen? 😉

Överkänslighet och okänslighet – om sömnbrist och små utsvävningar i tillvaron

Jag bär på en förbannelse i sömnväg. Varje gång jag har något roligt inbokat – så som att åka iväg lite längre och träffa en kompis eller komma ut och på annat sätt göra något jag inte gör varje dag – så kan jag aldrig sova natten innan. Denna lilla förbannelse låter alldeles utomordentligt töntig, ungefär som att jag blir så exalterad, nervös eller allmänt till mig att jag inte kan slappna av. Riktigt så är det inte, men någon form av stress skapar det ändå just eftersom jag vet att mina sömnproblem kommer sätta käppar i hjulet för mig. Utsvävningar av det sociala slaget kostar alltid en hel del energi för oss högkänsliga och jag vet därför värdet av att vara utvilad när jag ska iväg på äventyr. Speciellt då jag aldrig kan sova när jag är borta och inte heller när jag kommer hem igen (eftersom jag då är så hög på intryck att hela jag surrar, intrycken har lagts på hög och måste nu hanteras lager efter lager). Dock hinner jag knappt formulera tanken att ”det vore bra om jag kunde sova inatt” förrän jag fullkomligt utrotat alla chanser till sömn. 

Egentligen är det rätt taskigt, för ofta kommer jag inte iväg och ”lever livet”. Men tro på fan att jag vid samtliga gånger så långt bak i tiden jag kan minnas, stapplat mig fram som ett annat vrak. Lagt halva natten på att tröstlöst övertyga mig själv om att sömn är överskattat, att det kommer gå bra ändå. Sedan lagt halva dagen på att älta varför det alltid ska bli så här, försökt styra om mentalt och dividera med mig själv hur jag bäst ska dela upp alla dagens kaffeintag, koffeintabletter och energidrycker för att sömnbristen inte ska påverka mig för mycket men ändå slippa bli illamående. Jag tar mig alltid igenom dagen och jag lyckas i slutändan också alltid njuta av den, men det kostar mig oändligt med energi och väl hemma igen nästan kraschar jag. Mitt resesällskap kan utan vidare gå tillbaka till jobbet på måndag morgon, för ja, nu är ju ”semestern” och ”slapperiet” över. Själv ligger jag som däckad, totalt utpumpad och oftast också med en rejäl förkylning som brutit ut. Eftersom jag just kunnat slappna av. Story of my life, det slår aldrig fel. Högkänslighet och sömnbrist är förgörande

Och ja, jag är bitter över att det alltid ska vara så här. Trött på mig själv för att vara gnällspiken som klagar över sömnbrist, som längtar efter någon slags förståelse hos omgivningen. Och precis lika trött på omgivningen som aldrig någonsin kan förstå hur det känns för någon som inte får sova. Att snitta på 2-3 timmars sömn varje natt under en vecka. Vad det gör med en människa. Det är lättare att himla lite med ögonen över gnället eller säga ”men sov då?”. Sådana fina tips tas alltid tacksamt emot. Åh, där sa du nåt, det är alltså bara att sova, att jag inte tänkte på det. Ungefär som när en utmattad person får rådet att vila. Såna toppentips går inte av för hackor. 

Idag skulle jag ha åkt iväg till landet själv, ett dygn för mig själv i naturen och att sitta filosoferandes i stugan framför en brasa. Hade räknat dagarna. Dagen igår gick i ett och jag var så trött att jag gick och la mig redan kl 21. I bakhuvudet fanns någon svag förhoppning om att ”det ju ändå vore bra fint om jag fick sova så jag är pigg inför imorgon”. Jo men visst. Kl 3 hade jag fortfarande inte somnat och Skrutten vaknar alltid kl 6. Slutade med att jag blev så besviken och uppgiven att jag ställde in hela utflykten. 

Utmattad och högkänslig

Imorgon är det iallafall jag som sätter mig vid ratten, om så än med fem dunkar kaffe i sätet, och kör till min älskade skog. Tur man är envis iallafall!

Nu är det ju en vilsam aktivitet jag ska iväg på, men vid mer krävande utsvävningar brukar jag alltid hålla dagarna innan och efter helt obokade. Just för att jag vet hur mycket energi det kostar mig. Allt ordnar sig om jag lyssnar in mig själv, utgår ifrån hur jag brukar fungera och planerar utifrån det. Jag vägrar ge upp roliga saker i livet, för även om de kostar energi så ger de också väldigt mycket och är en förutsättning för att jag ska må bra. Jag behöver bara acceptera min högkänslighet (även om det känns som om omgivningen mest skakar på huvudet och tror att jag bara gillar att tycka synd om mig själv eller vara märkvärdig). Mina sömnproblem kommer nog alltid ligga som en mörk skugga över roliga saker i livet, det är en förbannelse jag kommer få bära, men det jag iallafall kan göra är att planera med goda marginaler och acceptera att jag kommer behöva vila som en 95-årig tant när äventyret är över. Det är inte socialt accepterat att ha det behovet, man ska ju bara ösa på hela tiden. Jag kan skratta åt det själv också, precis som alla andra, för jag ser det med deras ögon. Men det är också personer av den mindre känsliga sorten som kan leva mer lättvindigt och okomplicerat. Sådana som kan sova när de är trötta. Sådana som slipper se alla detaljer, känna alla stämningar och ta in alla lager av lager.  Sådana som säger hejdå och går vidare. För ja, om jag blir kallad överkänslig vågar jag slänga mig med ord som okänslig. Tänk vad sorgligt att okänslighet alltid är normen.

Ni som är högkänsliga, hur gör ni för att orka med resor, fester eller andra sociala grejer? Möter ni förståelse hos omgivningen? 

Det där lagom

Jag är så dålig på det kanske ”normalaste” som finns; Att vara lagom.

Nog för att jag med allra största säkerhet uppfattas som lagom. Utåt sett är jag inte vare sig för mycket eller för lite. Jag är väl som folk är mest, lite småbeige men ändå inte tråkig. Visst, lite egna idéer och avtryck må hända, men i slutändan en fullt vanlig lagom person.

Och ändå är det mil ifrån hur jag själv upplever mig. Jag är bara i undantagsfall i fas med mig själv och livet. Alltid för glad eller för ledsen. För stark eller för svag. För mycket eller för lite. För säker eller för osäker. Går för hårt in – eller går inte alls. Vill allt eller vill ingenting. Antingen överstimulerad eller understimulerad. Sprakande motiverad eller dödligt omotiverad. Tar världen med storm eller målar in mig i ett hörn. Uppe bland stjärnorna eller nere under isen.

Vare sig överstimulerad eller understimulerad

En helt lagom flugsvamp

Jag vill vara en person som kan vara glad utan att bli forcerad. Jag vill vara en person som kan vara ledsen utan att bli deprimerad. En person som kan vara social utan tankeveck i pannan. Som kan vara allvarlig, men ändå slappna av. Som kan vara orolig, men sova gott på natten ändå. Jag vill vara aktiv och ta mig för mycket, utan att känna mig utmattad. Jag vill vara obokad och ledig, utan att känna mig isolerad. Jag vill kunna jobba och sen gå hem och vara ledig. Äta en bulle och sen ändå gå till gymmet. Kunna göra allt utan svåra kontraster. Göra både och. Lite av varje, lite av allt. Lagom och lugn. Leva i en harmonisk gråskala utan svart och vitt. 

Lagom för mig framstår som en hägrande illusion men som fått osedvanligt underskattat rykte. Folk verkar se det som en förolämpning att ses som lagom, men vem bryr sig om man är ”tråkig” så länge man har ett lugnt och stabilt liv? Livet blir må hända väldigt intressant med ständiga känslopåslag och extremiteter (och ja, det erkänner jag gärna; det ger många uppslag om man gillar att skriva och skapa…), men det är också ett liv man aldrig någonsin blir klok på. Ett liv utan ro.

Hur får man en lagom tillvaro?

Hur lagom är du?

Tydligare fokus på högkänslighet

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om Mina 5 mest lästa inlägg 2018Faktum är att detta var ett nyttigt inlägg för mig att skriva. När jag svart på vitt granskade besöksantalen till mina olika inlägg och började spekulera kring varför olika inlägg fick så olika mycket läsare, blev det plötsligt glasklart för mig vad jag borde satsa på när det gäller bloggen. Visst är det häftigt när man får insikter bara av att sitta och skriva? Det kändes befriande att bli mer klar över var jag ska lägga mitt krut och hur jag tydligare ska ringa in bloggen.

Ja precis… Givetvis ska jag rikta in mig mer på högkänslighet. Ämnet har ju funnits närvarande i det mesta jag skriver, men ibland valsar jag iväg och skriver om en det ena ämnet än det andra. Det blir för spretigt. Hädanefter kommer bloggen fokusera på högkänslighet om möjligt ännu mer än tidigare. Bloggen kommer inte förändras nämnvärt från tidigare, utan det handlar nog mest om att jag skalar bort ämnen som inte passar in i mitt fokus. Jag kommer fortsätta skriva om mitt liv och dela med mig av mina tankar och upplevelser i allmänhet – allt genom mina högsensitiva glasögon. Sedan skadar det väl inte med någon spontan vardagsuppdatering ibland – läsare brukar väl trots allt vilja ha en bild av personen bakom bloggen…

HSP-bloggen Mellan raderna

Tydligare tema på högkänslighet framöver…

Eller vad tänker ni? Låter det vettigt?

Att samla och slösa energi samtidigt

Vilket sommarväder som dundrat in i Sverige senaste dagarna! Och så röda härliga dagar på det. Som om vi gått från smällkall vinter till stekvarm semester över en natt. Vår påsk har spenderats med släkt och familj, nästan uteslutande på landet och i utomhusmiljö. Bara sitta ute och ”lyxojja” sig över att det blåser lite för lite medan flyttbestyr och andra måsten är lika bortglömda som snön. Skrutten har också varit harmonisk och kunnat härja runt med naturen som vardagsrum.

20190419_14490620190420_10441820190420_10474920190420_15260820190420_15335220190422_135516

Alla som är högsensitiva vet dock att det även stjäl energi när aktiviteter och sociala umgängen liksom staplas efter varandra utan chans till andhämtning däremellan. Jag känner mig lycklig men väldigt, väldigt trött med en nästan fysisk olustkänsla över mig. Hjärnan nästan bokstavligen surrar av överstimulering. Som en gnagande ”panik” att nu bara måste jag få vara själv. Måste. Så ja, nu ska jag försöka ge utrymme till uppladdning.

Hoppas ni också hade en fin påsk!🐣

Utan skyddande filter

Plötsligt händer det. I fredags åkte jag ut till landet och hade äkta ego-tid. Bara jag. Helt själv. En hel stuga och en massa skog. Det var så drömmigt att jag nästan inte kunde tro att det faktiskt hände. Men det gjorde det.

Stannade till i den lilla matbutiken någon mil bort och köpte allt jag ville äta det närmaste dygnet, för att sedan bege mig in i de djupa skogarna där mobiltäckning är ett minne blott. Med andra ord helt perfekt – just det att inte kunna vara tillgänglig. Resten av dagen och större delen av lördagen spenderades helt och hållet utifrån känsla – något jag är urusel på i vanliga fall. Typ ”vad känner jag för just nu?” och ”vad behöver jag just nu?”. Soliga skogspromenader varvades med långa stunder med min bok, en löptur, en runda med kameran, massa god mat och en lååång natts sömn. Jag bara flöt omkring, hann tänka klart alla tankar, lyssnade in mig själv… Orkade ikapp med alla intryck som studsat runt i minna sinnen – men aldrig förmått landa för att sedan passera.

Att våga möta sig själv utan barriärer är viktigt

Många får vrålångest bara vid tanken på att fördriva tid i en stuga ensam på landet, helt utan såväl människor som mobiltäckning, bredband och andra civiliserade omständigheter. Att sakna ett tryggt, dämpande och förvillande skydd mellan sitt känsloliv och sig själv. Jag kan förstå det – det är svårt att inte uppleva ett visst mått av ångest när man så avskalat möter sig själv. Men sanningen är att det för mig innebär ännu mer ångest att inte göra det. Att istället sopa under mattan, släta över, trycka undan. Jag har aldrig kunnat ljuga för mig själv. Det dyker upp som magknip eller ångest innan jag ens hunnit inse att något blivit fel. Att jag ljugit för mig själv, inte stått upp för mig själv, inte agerat som mig själv.

Jag brinner för makrofotografering

Tog inte så värst mycket bilder, men i vanlig ordning blev det några close-ups. Det jag tycker är klart roligast är just makrofotografering. Skulle nästan vilja säga att jag är besatt av det. Finns knappt ett enda motiv som inte skulle göra sig i en close up – allt blir intressant. Enligt mig då 😉 Sedan hatar jag att redigera bilder och gör det i princip aldrig. Dels för att jag inte kan, dels för att jag inte vill. Det tar udden av den annars så underbara känslan med fotografering. Att fånga ett ögonblick, en scen – och bevara den just så. Låta den få stå på sina egna sköra, men stolta ben. Jag antar att det där med att skala bort alla filter är något jag uppskattar även när det kommer till fotografering 😜 När det blir för mycket teknik och efterhandsfix handlar det inte om fotografering längre, utan något annat. Enligt mig då – återigen.

Härliga vår förevigad i kameralinsen

Redan till helgen åker jag tillbaka till stugan igen – men då med familjen och en massa andra släktingar. Påsk är lite av en favorithögtid för mig, så det ser jag fram emot! Hoppas ni också är ute och njuter av vårvädret!💕

Våga surfa

Ett annorlunda år. Intetsägande på utsidan, omvälvande på insidan.

Själen som insats. Drömmar laddade med dynamit.

Ett år för att krascha. Köra på ändå, krascha igen.

Gå vilse, gå rätt, gå vilse igen.

Ett år för att omvärdera, tveka, omvärdera igen.

Nya glasögon, men för immiga för att se. Veta målet, men sakna rätt väg.

Inte redo att släppa på all dynamit. Inte heller viljan att vara kvar, vänta på att sprängas.

Det gäller att ha tillit till livet

Kantstött och skör, men med nya perspektiv. Nya krafter, nytt mod.

Gamla insikter i ny skepnad. Ny chans att lära.

Att våga ha tillit till livet. Inte stirra blint.

Våga kasta mig ut. Åtminstone surfa lite på vågorna.

Våga lita på att de tar mig i land. Våga lita på att jag kan parera varje våg när den kommer.

Inte gömma mig i flytvästen, för jag kan simma.

Inte rita en färdig karta, för jag litar på att vågorna för mig rätt.

Att forcera bara leder till fel hamn.

Att ha tillit, att våga surfa –

är ända vägen hem.

Våga ha tillit och surfa för att hitta hem

Högsensitiva och röd kommunikation

I förra veckan skrev jag om mina tankar kring den röda personlighetstypen (utifrån boken Omgiven av idioter) och kände då att många av mina egna problem med röda personer bottnar i vår totala mismatch vad gäller kommunikation. Jag trevade på ämnet, men kände att jag ville fördjupa mina tankar i ett eget inlägg.

Att jag har sådana problem med hur kraftigt röda personer kommunicerar beror garanterat inte bara på att jag finner deras stil burdus och okänslig, utan också på att jag själv är högkänslig. Röda personer ödslar ingen tid på något de tycker är ointressant. Är de inte intresserade av att lyssna har de inga problem med att avbryta hux flux, eller bara be mig hålla tyst. Det upplever jag inte bara otrevligt, utan också som en djup förolämpning. Den röda menade inget illa, han var bara inte intresserad eller orkade inte lyssna mer. Men ouch. Den kan bli enormt svår att rädda. Relationen är förmodligen redan stendöd. När jag i min tur lyssnar uttråkat på andra människor, gör jag istället allt i min makt för att verka intresserad, ställa följdfrågor och nicka entusiastiskt. Allt för att motparten inte ska förstå hur ointresserad jag är och eventuellt bli ledsen. Detta är ju uppenbart ett lika korkat beteende, speciellt eftersom jag har en stark tendens att vara för snäll och dra till mig folk som jag egentligen inte vill ha efter mig. Jag kan säga saker mellan raderna eller kanske försiktigt styra in samtalet på ett annat ämne, men det hela är så försynt att jag ska vara glad om motparten reagerar överhuvudtaget. Med exemplet vill jag illustrera hur mitt sensitiva sätt att kommunicera blir någon slags motsats till det röda sättet att kommunicera. Den röda bara är. Folk får tycka vad de vill. Jag å min sida vänder ut och in på mig själv för att alla ska vara glada och må bra. Tar ansvar ända ned för stupkanten. Och sen ligger jag där nere och inser att den enda jag inte tog ansvar för var mig själv.

Hur kommunicerar högkänsliga med röda personer?

Ett annat exempel där våra sätt att kommunicera krockar rejält, är när vi ska ge kritik. Den röda personen säger ”jag gillar inte dig”. Den sensitiva personen däremot säger det mellan raderna. I sitt kroppsspråk, minspel, tonen hon pratar med. Hur tydligt som helst, åtminstone enligt sig själv. Så vad händer då, när vi ger kritik på så olika sätt? Tja, den röda vill ha klara besked – minspel och tonfall hör inte dit. Alltså når kritiken inte fram. För den sensitiva däremot krävs det inte mycket för att hon ska pejla läget. När det gäller ordlös kommunikation är en sensitiv person nästan orimligt uppmärksam. Det kan vara en liten gest eller ton och den högsensitiva hjärnan är redan i full gång med att analysera och bearbeta. Att då storma in och skrika eller tala om så där ö-v-e-r-t-y-d-l-i-g-t att hon har gjort något dåligt, är verkligen överflödigt. Hon har redan förstått och din kommentar blir bara för mycket. Jag minns gånger när jag fått sådan okänslig kritik. Jag förstod deras kritik på en gång och tog den till mig, men av någon anledning fortsatte de att ”göra ner mig” mest för sakens skull. Kanske för att glänsa själva och riktigt äga sin poäng, vad vet jag. Men där någonstans var inte kritiken längre konstruktiv utan snarare dödande och jag minns att mitt system stängde ned totalt.

Vad har ni för reflektioner kring rött och icke-rött sätt att kommunicera och ge och ta kritik?

(Om någon vill läsa mer har jag tidigare skrivit om den gröna, blåa och röda personlighetstypen.)

Krävande barn och motstridiga förhållningssätt

Ibland känns det som att jag balanserar på en svajig och skör lina i mitt eget förhållningssätt till att ha ett krävande barn. Å ena sidan jämför jag med andra och känner mig irriterad och missnöjd, ungefär som att det är orättvist att vissa får lugna barn och andra vilda. Ja, jag hör hur det låter, men det enda jag önskar mig dagligen är att vår tvååring ska lugna ner sig och vara tyst, om så bara en ynka sekund. Å andra sidan går jag runt med skuldkänslor för att jag, som har fått en frisk och fantastisk liten tjej, ens har mage att klaga. Alla barn är ju unika och alla ger olika förutsättningar. Jag har till och med önskat mig en busig, tuff och rolig dotter och nu är det precis det jag har fått. Känner mig som sämsta mamman i världen som gnäller och har fokus på det negativa.

Jag blir, i sann högsensitiv anda, så överväldigad av motstridiga känslor. Å ena sidan är jag världens lyckligaste. Lyckokänslorna är så intensiva att det känns som att jag ska gå sönder. Orkar ibland inte känna fullt ut, ungefär som att jag tror att den sanna lyckan ska ta kål på mig då den är så massiv och okontrollerad. Å andra sidan känns tillvaron ibland så krävande att jag tror att jag ska gå under. Ibland är min högsta dröm att bara få placera en simpel ljuslykta på bordet utan att huset står i brand två sekunder senare. Att vistas tillsammans ute bland folk en ynka stund utan att behöva ha krisberedskap och hjärtat i halsgropen. Att få göra ett enda blöjbyte eller påklädnad utan att det ska vara jämförbart med ett Kenyanskt maratonlopp. Eller att bara kunna gå runt fritt hemma utan öronproppar så långt instoppade att hörselgångarna värker.

Kan barn ha 2-årstrots?

Gammal bild från när Skrutten åkte på sin första – och framförallt sista – tågresa

När jag får höra om vänner och bekanta, eller vem som helst för den delen, som tar med sina ungar på charterresor, fjällenresor, flyg och tåg, eller ränner runt på stan, barnteater, museum eller restauranger, kan jag inte undgå att bli provocerad. Vi för vår del kan på vår höjd gå ut en kort, kort promenad – förutsatt att vi har med oss en hel uppsättning rån som mutning. I övrigt får jag och sambon turas om med att låsa in oss i var sitt rum för att göra det som måste göras, då det inte finns på världskartan att vi kan sitta fritt och öppet med en dator, plocka in disken eller fixa enklaste måltiden. Blotta tanken på Skrutten på en flygplats eller en barnbio får det alltså att flimra framför ögonen. Hon sover heller inte på dagen så det finns ingen chans för återhämtning. Hon har alltid varit krävande, men senaste tiden har hon intagit nya höjder. Både bildligt och bokstavligt då hon lärt sig avancerad klättring i hyllor och förgör allt hon kommer åt. Jag vet inte om 2-åringar brukar hamna i trotsåldern, men nog känns det så för Skruttens del. Hela hennes liv går ut på att testa gränser och streta emot, på en helt ny extrem nivå. Hela vårt liv går ut på att ta oss igenom dagen.

Även om våra barn är vårt allt och vi skulle offra våra egna liv mot deras utan att blinka, måste det få vara okej att klaga. Men hur hittar man balansen mellan att få ventilera och gnälla och samtidigt vara tålmodig och tacksam? Är jag den enda som känner mig förvirrad och går bet på det?

Ett HSP-rum?

Är det fler högsensitiva därute som ibland drömmer om tysta rum enbart för högsensitiva? För alla vet (åtminstone alla högsensitiva vet) att så kallade tysta rum och tysta vagnar och allt vad det finns – inte är ett dugg tysta. Det är som om folk tänker:

Ja men jag är tyst, jag ska bara ta ett snabbt litet telefonsamtal här – ni behöver inte lyssna.

Jag är allt tyst, jag behöver bara totalt prassla sönder min tidning. Går inte att läsa annars.

Jajamänsan jag är svintyst, jag har bara lite slem i halsen som behöver harklas upp. Tar bara någon timme.

Jodå jag är allt tyst, jag behöver bara äta min smörgås. Knäckebrödssmörgås med smaskig rödbetssallad.

Häromdagen satt jag alltså i ett sådant här så kallat tyst rum på biblioteket. Det var jag och tre till och alla var svintysta och allt var frid och fröjd. Vilket härligt gäng, tänkte jag förnöjsamt. Människor i min smak. Ja alltså fram tills en i gänget bestämde sig för att hala fram en morot och börja gnaga lite försynt på. Irritation – ja, men jag höjde volymen på bruset i lurarna och lyckades (åtminstone stundtals) tänka på annat. Ja, det vill säga tills en av de övriga tydligen betraktade moroten som ett grönt ljus för att hala fram även ett knäckebröd (!!!). Och därtill bjuda rummet på en riktig ”tuggshow” i sann gourmetanda. Kratsch, kratsch, kratsch, där varje kratsch ljuder lägre och lägre för att sedan tillfälligt avstanna helt och liksom trappa upp spänningen och bringa löfte om nästa stora KRATSCH som ska ta rummet med ny storm.

I sådana lägen finns det, såklart, inget brus eller tillräckligt hög volym i världen som hjälper. Jag frågar mig själv om det är allmänt civiliserat att be någon tugga tystare. Kommer snabbt fram till att nej, det är det inte (inte att tugga högt heller i och för sig…). Så det var bara att ta sitt pick och pack och bege sig därifrån. Och förstås drömma om ett HSP-rum.

Blir du störd av folk som tuggar högt?

 

Kan tillägga att jag försynt stack in huvudet en stund senare för att ta reda på om den lilla knäckebrödsstunden var över. Det var den inte. Istället hade den utökats till ett helt kalas. På knäckebröden ringlade nu härlig skinkost och det hårda knastret hade helt bytt karaktär. Om den föregående tuggshowen liknade en stapplande rytmisk rapp, intog denna formen av en mjuk och mer nyanserad, för att inte säga sliskig, smörsång.

Vilka är med mig? Någon mer som dagdrömmer om HSP-rum?!