Tydligare fokus på högkänslighet

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om Mina 5 mest lästa inlägg 2018Faktum är att detta var ett nyttigt inlägg för mig att skriva. När jag svart på vitt granskade besöksantalen till mina olika inlägg och började spekulera kring varför olika inlägg fick så olika mycket läsare, blev det plötsligt glasklart för mig vad jag borde satsa på när det gäller bloggen. Visst är det häftigt när man får insikter bara av att sitta och skriva? Det kändes befriande att bli mer klar över var jag ska lägga mitt krut och hur jag tydligare ska ringa in bloggen.

Ja precis… Givetvis ska jag rikta in mig mer på högkänslighet. Ämnet har ju funnits närvarande i det mesta jag skriver, men ibland valsar jag iväg och skriver om en det ena ämnet än det andra. Det blir för spretigt. Hädanefter kommer bloggen fokusera på högkänslighet om möjligt ännu mer än tidigare. Bloggen kommer inte förändras nämnvärt från tidigare, utan det handlar nog mest om att jag skalar bort ämnen som inte passar in i mitt fokus. Jag kommer fortsätta skriva om mitt liv och dela med mig av mina tankar och upplevelser i allmänhet – allt genom mina högsensitiva glasögon. Sedan skadar det väl inte med någon spontan vardagsuppdatering ibland – läsare brukar väl trots allt vilja ha en bild av personen bakom bloggen…

HSP-bloggen Mellan raderna

Tydligare tema på högkänslighet framöver…

Eller vad tänker ni? Låter det vettigt?

Att samla och slösa energi samtidigt

Vilket sommarväder som dundrat in i Sverige senaste dagarna! Och så röda härliga dagar på det. Som om vi gått från smällkall vinter till stekvarm semester över en natt. Vår påsk har spenderats med släkt och familj, nästan uteslutande på landet och i utomhusmiljö. Bara sitta ute och ”lyxojja” sig över att det blåser lite för lite medan flyttbestyr och andra måsten är lika bortglömda som snön. Skrutten har också varit harmonisk och kunnat härja runt med naturen som vardagsrum.

20190419_14490620190420_10441820190420_10474920190420_15260820190420_15335220190422_135516

Alla som är högsensitiva vet dock att det även stjäl energi när aktiviteter och sociala umgängen liksom staplas efter varandra utan chans till andhämtning däremellan. Jag känner mig lycklig men väldigt, väldigt trött med en nästan fysisk olustkänsla över mig. Hjärnan nästan bokstavligen surrar av överstimulering. Som en gnagande ”panik” att nu bara måste jag få vara själv. Måste. Så ja, nu ska jag försöka ge utrymme till uppladdning.

Hoppas ni också hade en fin påsk!🐣

Utan skyddande filter

Plötsligt händer det. I fredags åkte jag ut till landet och hade äkta ego-tid. Bara jag. Helt själv. En hel stuga och en massa skog. Det var så drömmigt att jag nästan inte kunde tro att det faktiskt hände. Men det gjorde det.

Stannade till i den lilla matbutiken någon mil bort och köpte allt jag ville äta det närmaste dygnet, för att sedan bege mig in i de djupa skogarna där mobiltäckning är ett minne blott. Med andra ord helt perfekt – just det att inte kunna vara tillgänglig. Resten av dagen och större delen av lördagen spenderades helt och hållet utifrån känsla – något jag är urusel på i vanliga fall. Typ ”vad känner jag för just nu?” och ”vad behöver jag just nu?”. Soliga skogspromenader varvades med långa stunder med min bok, en löptur, en runda med kameran, massa god mat och en lååång natts sömn. Jag bara flöt omkring, hann tänka klart alla tankar, lyssnade in mig själv… Orkade ikapp med alla intryck som studsat runt i minna sinnen – men aldrig förmått landa för att sedan passera.

Att våga möta sig själv utan barriärer är viktigt

Många får vrålångest bara vid tanken på att fördriva tid i en stuga ensam på landet, helt utan såväl människor som mobiltäckning, bredband och andra civiliserade omständigheter. Att sakna ett tryggt, dämpande och förvillande skydd mellan sitt känsloliv och sig själv. Jag kan förstå det – det är svårt att inte uppleva ett visst mått av ångest när man så avskalat möter sig själv. Men sanningen är att det för mig innebär ännu mer ångest att inte göra det. Att istället sopa under mattan, släta över, trycka undan. Jag har aldrig kunnat ljuga för mig själv. Det dyker upp som magknip eller ångest innan jag ens hunnit inse att något blivit fel. Att jag ljugit för mig själv, inte stått upp för mig själv, inte agerat som mig själv.

Jag brinner för makrofotografering

Tog inte så värst mycket bilder, men i vanlig ordning blev det några close-ups. Det jag tycker är klart roligast är just makrofotografering. Skulle nästan vilja säga att jag är besatt av det. Finns knappt ett enda motiv som inte skulle göra sig i en close up – allt blir intressant. Enligt mig då 😉 Sedan hatar jag att redigera bilder och gör det i princip aldrig. Dels för att jag inte kan, dels för att jag inte vill. Det tar udden av den annars så underbara känslan med fotografering. Att fånga ett ögonblick, en scen – och bevara den just så. Låta den få stå på sina egna sköra, men stolta ben. Jag antar att det där med att skala bort alla filter är något jag uppskattar även när det kommer till fotografering 😜 När det blir för mycket teknik och efterhandsfix handlar det inte om fotografering längre, utan något annat. Enligt mig då – återigen.

Härliga vår förevigad i kameralinsen

Redan till helgen åker jag tillbaka till stugan igen – men då med familjen och en massa andra släktingar. Påsk är lite av en favorithögtid för mig, så det ser jag fram emot! Hoppas ni också är ute och njuter av vårvädret!💕

Våga surfa

Ett annorlunda år. Intetsägande på utsidan, omvälvande på insidan.

Själen som insats. Drömmar laddade med dynamit.

Ett år för att krascha. Köra på ändå, krascha igen.

Gå vilse, gå rätt, gå vilse igen.

Ett år för att omvärdera, tveka, omvärdera igen.

Nya glasögon, men för immiga för att se. Veta målet, men sakna rätt väg.

Inte redo att släppa på all dynamit. Inte heller viljan att vara kvar, vänta på att sprängas.

Det gäller att ha tillit till livet

Kantstött och skör, men med nya perspektiv. Nya krafter, nytt mod.

Gamla insikter i ny skepnad. Ny chans att lära.

Att våga ha tillit till livet. Inte stirra blint.

Våga kasta mig ut. Åtminstone surfa lite på vågorna.

Våga lita på att de tar mig i land. Våga lita på att jag kan parera varje våg när den kommer.

Inte gömma mig i flytvästen, för jag kan simma.

Inte rita en färdig karta, för jag litar på att vågorna för mig rätt.

Att forcera bara leder till fel hamn.

Att ha tillit, att våga surfa –

är ända vägen hem.

Våga ha tillit och surfa för att hitta hem

Högsensitiva och röd kommunikation

I förra veckan skrev jag om mina tankar kring den röda personlighetstypen (utifrån boken Omgiven av idioter) och kände då att många av mina egna problem med röda personer bottnar i vår totala mismatch vad gäller kommunikation. Jag trevade på ämnet, men kände att jag ville fördjupa mina tankar i ett eget inlägg.

Att jag har sådana problem med hur kraftigt röda personer kommunicerar beror garanterat inte bara på att jag finner deras stil burdus och okänslig, utan också på att jag själv är högkänslig. Röda personer ödslar ingen tid på något de tycker är ointressant. Är de inte intresserade av att lyssna har de inga problem med att avbryta hux flux, eller bara be mig hålla tyst. Det upplever jag inte bara otrevligt, utan också som en djup förolämpning. Den röda menade inget illa, han var bara inte intresserad eller orkade inte lyssna mer. Men ouch. Den kan bli enormt svår att rädda. Relationen är förmodligen redan stendöd. När jag i min tur lyssnar uttråkat på andra människor, gör jag istället allt i min makt för att verka intresserad, ställa följdfrågor och nicka entusiastiskt. Allt för att motparten inte ska förstå hur ointresserad jag är och eventuellt bli ledsen. Detta är ju uppenbart ett lika korkat beteende, speciellt eftersom jag har en stark tendens att vara för snäll och dra till mig folk som jag egentligen inte vill ha efter mig. Jag kan säga saker mellan raderna eller kanske försiktigt styra in samtalet på ett annat ämne, men det hela är så försynt att jag ska vara glad om motparten reagerar överhuvudtaget. Med exemplet vill jag illustrera hur mitt sensitiva sätt att kommunicera blir någon slags motsats till det röda sättet att kommunicera. Den röda bara är. Folk får tycka vad de vill. Jag å min sida vänder ut och in på mig själv för att alla ska vara glada och må bra. Tar ansvar ända ned för stupkanten. Och sen ligger jag där nere och inser att den enda jag inte tog ansvar för var mig själv.

Hur kommunicerar högkänsliga med röda personer?

Ett annat exempel där våra sätt att kommunicera krockar rejält, är när vi ska ge kritik. Den röda personen säger ”jag gillar inte dig”. Den sensitiva personen däremot säger det mellan raderna. I sitt kroppsspråk, minspel, tonen hon pratar med. Hur tydligt som helst, åtminstone enligt sig själv. Så vad händer då, när vi ger kritik på så olika sätt? Tja, den röda vill ha klara besked – minspel och tonfall hör inte dit. Alltså når kritiken inte fram. För den sensitiva däremot krävs det inte mycket för att hon ska pejla läget. När det gäller ordlös kommunikation är en sensitiv person nästan orimligt uppmärksam. Det kan vara en liten gest eller ton och den högsensitiva hjärnan är redan i full gång med att analysera och bearbeta. Att då storma in och skrika eller tala om så där ö-v-e-r-t-y-d-l-i-g-t att hon har gjort något dåligt, är verkligen överflödigt. Hon har redan förstått och din kommentar blir bara för mycket. Jag minns gånger när jag fått sådan okänslig kritik. Jag förstod deras kritik på en gång och tog den till mig, men av någon anledning fortsatte de att ”göra ner mig” mest för sakens skull. Kanske för att glänsa själva och riktigt äga sin poäng, vad vet jag. Men där någonstans var inte kritiken längre konstruktiv utan snarare dödande och jag minns att mitt system stängde ned totalt.

Vad har ni för reflektioner kring rött och icke-rött sätt att kommunicera och ge och ta kritik?

(Om någon vill läsa mer har jag tidigare skrivit om den gröna, blåa och röda personlighetstypen.)

Krävande barn och motstridiga förhållningssätt

Ibland känns det som att jag balanserar på en svajig och skör lina i mitt eget förhållningssätt till att ha ett krävande barn. Å ena sidan jämför jag med andra och känner mig irriterad och missnöjd, ungefär som att det är orättvist att vissa får lugna barn och andra vilda. Ja, jag hör hur det låter, men det enda jag önskar mig dagligen är att vår tvååring ska lugna ner sig och vara tyst, om så bara en ynka sekund. Å andra sidan går jag runt med skuldkänslor för att jag, som har fått en frisk och fantastisk liten tjej, ens har mage att klaga. Alla barn är ju unika och alla ger olika förutsättningar. Jag har till och med önskat mig en busig, tuff och rolig dotter och nu är det precis det jag har fått. Känner mig som sämsta mamman i världen som gnäller och har fokus på det negativa.

Jag blir, i sann högsensitiv anda, så överväldigad av motstridiga känslor. Å ena sidan är jag världens lyckligaste. Lyckokänslorna är så intensiva att det känns som att jag ska gå sönder. Orkar ibland inte känna fullt ut, ungefär som att jag tror att den sanna lyckan ska ta kål på mig då den är så massiv och okontrollerad. Å andra sidan känns tillvaron ibland så krävande att jag tror att jag ska gå under. Ibland är min högsta dröm att bara få placera en simpel ljuslykta på bordet utan att huset står i brand två sekunder senare. Att vistas tillsammans ute bland folk en ynka stund utan att behöva ha krisberedskap och hjärtat i halsgropen. Att få göra ett enda blöjbyte eller påklädnad utan att det ska vara jämförbart med ett Kenyanskt maratonlopp. Eller att bara kunna gå runt fritt hemma utan öronproppar så långt instoppade att hörselgångarna värker.

Kan barn ha 2-årstrots?

Gammal bild från när Skrutten åkte på sin första – och framförallt sista – tågresa

När jag får höra om vänner och bekanta, eller vem som helst för den delen, som tar med sina ungar på charterresor, fjällenresor, flyg och tåg, eller ränner runt på stan, barnteater, museum eller restauranger, kan jag inte undgå att bli provocerad. Vi för vår del kan på vår höjd gå ut en kort, kort promenad – förutsatt att vi har med oss en hel uppsättning rån som mutning. I övrigt får jag och sambon turas om med att låsa in oss i var sitt rum för att göra det som måste göras, då det inte finns på världskartan att vi kan sitta fritt och öppet med en dator, plocka in disken eller fixa enklaste måltiden. Blotta tanken på Skrutten på en flygplats eller en barnbio får det alltså att flimra framför ögonen. Hon sover heller inte på dagen så det finns ingen chans för återhämtning. Hon har alltid varit krävande, men senaste tiden har hon intagit nya höjder. Både bildligt och bokstavligt då hon lärt sig avancerad klättring i hyllor och förgör allt hon kommer åt. Jag vet inte om 2-åringar brukar hamna i trotsåldern, men nog känns det så för Skruttens del. Hela hennes liv går ut på att testa gränser och streta emot, på en helt ny extrem nivå. Hela vårt liv går ut på att ta oss igenom dagen.

Även om våra barn är vårt allt och vi skulle offra våra egna liv mot deras utan att blinka, måste det få vara okej att klaga. Men hur hittar man balansen mellan att få ventilera och gnälla och samtidigt vara tålmodig och tacksam? Är jag den enda som känner mig förvirrad och går bet på det?

Ett HSP-rum?

Är det fler högsensitiva därute som ibland drömmer om tysta rum enbart för högsensitiva? För alla vet (åtminstone alla högsensitiva vet) att så kallade tysta rum och tysta vagnar och allt vad det finns – inte är ett dugg tysta. Det är som om folk tänker:

Ja men jag är tyst, jag ska bara ta ett snabbt litet telefonsamtal här – ni behöver inte lyssna.

Jag är allt tyst, jag behöver bara totalt prassla sönder min tidning. Går inte att läsa annars.

Jajamänsan jag är svintyst, jag har bara lite slem i halsen som behöver harklas upp. Tar bara någon timme.

Jodå jag är allt tyst, jag behöver bara äta min smörgås. Knäckebrödssmörgås med smaskig rödbetssallad.

Häromdagen satt jag alltså i ett sådant här så kallat tyst rum på biblioteket. Det var jag och tre till och alla var svintysta och allt var frid och fröjd. Vilket härligt gäng, tänkte jag förnöjsamt. Människor i min smak. Ja alltså fram tills en i gänget bestämde sig för att hala fram en morot och börja gnaga lite försynt på. Irritation – ja, men jag höjde volymen på bruset i lurarna och lyckades (åtminstone stundtals) tänka på annat. Ja, det vill säga tills en av de övriga tydligen betraktade moroten som ett grönt ljus för att hala fram även ett knäckebröd (!!!). Och därtill bjuda rummet på en riktig ”tuggshow” i sann gourmetanda. Kratsch, kratsch, kratsch, där varje kratsch ljuder lägre och lägre för att sedan tillfälligt avstanna helt och liksom trappa upp spänningen och bringa löfte om nästa stora KRATSCH som ska ta rummet med ny storm.

I sådana lägen finns det, såklart, inget brus eller tillräckligt hög volym i världen som hjälper. Jag frågar mig själv om det är allmänt civiliserat att be någon tugga tystare. Kommer snabbt fram till att nej, det är det inte (inte att tugga högt heller i och för sig…). Så det var bara att ta sitt pick och pack och bege sig därifrån. Och förstås drömma om ett HSP-rum.

Blir du störd av folk som tuggar högt?

 

Kan tillägga att jag försynt stack in huvudet en stund senare för att ta reda på om den lilla knäckebrödsstunden var över. Det var den inte. Istället hade den utökats till ett helt kalas. På knäckebröden ringlade nu härlig skinkost och det hårda knastret hade helt bytt karaktär. Om den föregående tuggshowen liknade en stapplande rytmisk rapp, intog denna formen av en mjuk och mer nyanserad, för att inte säga sliskig, smörsång.

Vilka är med mig? Någon mer som dagdrömmer om HSP-rum?!

Mina 5 mest lästa inlägg 2018

Nu när det är nytt år (ja det har allt varit nytt år ett tag, jag är tydligen bara lite efter…) tänkte jag att det kunde vara intressant att se vilka av mina inlägg som blev mest lästa under föregående år. Går det att se något mönster ur detta? Kan man dra några slutsatser?

Här ser ni mina fem mest lästa inlägg från föregående år, i ordningsföljd:

”Sluta känn efter” som högsensitiv?

Hänger du inte med i filmen? Du kanske är dum… eller bara högkänslig?

Starkskör

Öronproppar, hörselkåpor och brus-appar är mina bästa vänner

Vad bortprioriterar du som småbarnsförälder?

När jag går igenom min statistik är det tydligt att mina nischade inlägg blir mest lästa. Kanske går detta hand i hand med att nischade inlägg är lättare att marknadsföra. Har jag skrivit om ett visst ämne är det lättare att veta var jag ska marknadsföra det än om jag bara skriver en allmän vardagsuppdatering. Å andra sidan tror jag de där allmänna vardagsinläggen också behövs för att göra bloggen intressant på något sätt. De ger ju en annan sida till de där lite djupare inläggen, då de säger något om mig och min vardag. Men för mig har det aldrig känts självklart hur mycket och på vilket sätt jag ska nischa min blogg. Jag vet att jag knappast heller är ensam om att ha huvudbry kring den frågan.

Förutom att nischade inlägg blir mest lästa, kan vi också konstatera att det är inlägg om högkänslighet som toppar denna liga. De fyra mest lästa inläggen handlar alla om just högkänslighet. Inlägget på första plats drog iväg fullständigt utan att jag egentligen gjorde någon större ansträngning om att marknadsföra det. Det levde sitt eget lilla liv och flera gånger flammade det upp på nytt, trots att det hade gått ett bra tag. Jag saknar tyvärr tillräckligt detaljerad statistik för att kunna utläsa hur det hela gick till, men roligt var det i alla fall. Kanske var det en lockande rubrik, kanske var det bara slumpen. Oavsett går det helt klart att se att högkänslighet är ett tacksamt ämne att blogga om. Det är en stor, men samtidigt begränsad och tydlig målgrupp.

På femte plats hamnar ett inlägg om småbarnslivet och konsten att prioritera. Även småbarnslivet är ett tacksamt ämne att skriva om. Emellertid ser jag en markant försämring i besöksstatistiken när det gäller småbarnslivet jämfört med inläggen om högkänslighet. Ska jag våga mig på en kvalificerad gissning beror det på att målgruppen är betydligt mer utspridd. Småbarnsföräldrar finns överallt och det finns också otroligt många konkurrerande forum för dessa. Likaså finns oändligt med bloggar som drivs av småbarnsföräldrar. För högkänsliga personer upplever jag utbudet av mötesplatser betydligt mer begränsat och jag har bara lyckats hitta en handfull aktiva bloggar på detta tema – även om de såklart ökar i takt med att detta personlighetsdrag blir mer uppmärksammat. Så de forum, föreningar och aktiviteter som finns för högkänsliga är mer samlade och lätta att nå ut till. Skriver jag ett inlägg om högkänslighet har jag lättare att nåt ut med det på ett enkelt sätt än om jag skriver om småbarnslivet eller för all del relationer, personlig utveckling eller annat som är mer obegränsat.

Vad säger din statistik om din blogg?

Det här födde såklart mycket tankar hos mig. Ska ha detta i bakhuvudet när jag klurar över bloggen framöver. Vilka budskap gömmer sig i er besöksstatistik?

Hur bråkar du och din partner?

Så här efter jul- och nyårstider när många spenderat mer tid än vanligt tillsammans med familjen är det lätt att känna att det blivit lite mycket av det goda. Kanske har man under juluppehållet hunnit ryka ihop med sin andra hälft en gång för mycket? Kanske två och tre gånger för mycket också?

Jag föreställer mig att de flesta småbarnsföräldrar dagligen ryker ihop över vardagspusslet och hur det bäst ska pusslas, hur tid och pengar ska fördelas och vem som ska göra vad. Vi är inte så olika som vi tror. Men något som är desto mer intressant är hur vi bråkar och även hur vi förhåller oss till bråken.

På bråkfronten skulle jag nog säga att jag är en aktiv bråkare medan min sambo är en passiv sådan. Jag vill gärna diskutera allt in i detalj och blir ytterst frustrerad när jag inte får något större gensvar. Vilket givetvis gör mig ännu mer aktiv som bråkare och sambon förmodligen ännu mer passiv. Ja, vi är riktiga hejjare på kommunikation!

Hur bråkar du och din sambo och hur förhåller ni er till bråk

Hur vi förhåller oss till konflikter är också som natt och dag. Så här kan det se ut:

Jag: Hmm, hur ska jag bo nu när jag är själv, är en trea lagom? Ska jag ha Skrutten varannan vecka? Vem ska jag fråga om barnvakt? Är jag fast i den här staden? Vilka av våra gemensamma vänner har jag kvar? Nu får Skrutten ingen kärnfamilj! Nu blir Skrutten ett skilsmässobarn! Ska jag skriva om hela min livsplan nu? Kommer jag bli deprimerad? Eller blir det fantastiskt? Vem är jag? Är mitt liv bara en illusion? Kris kris kris…

Sambon: Ja men det går väl upp och ned för alla. Vad ska vi äta ikväll?

Eh ja, man kan alltså jobba lite olika. Hantera konflikter lite olika.

Freaka lite olika mycket.

Puh.

Hur ser det ut för dig och din andra hälft? Hur lika eller olika förhåller ni er till bråk?

Gula vänskapsrelationer

Ja, vad hände egentligen med min bloggserie med utgångspunkt i boken Omgiven av idioter? Ja, det kan man undra. Nu är det iallafall hög tid att rannsaka den gula personlighetstypen. En insikt jag gjorde medan jag läste denna omtalade bok var inte bara att jag själv har en hel del gult i mig, utan också att mina närmaste vänner har det. Man kan alltså slå fast att jag trivs bäst med människor som är som mig själv. Det låter väl härligt självbelåtet?

Jag började dock fundera…. Hur är det egentligen möjligt för gula personer att ha en fungerande relation med varandra? I boken beskrivs gula personer som (typ…) överaktiva, överambitiösa, jobbigt pratiga, uppfyllda av sig själva och energiska till bristningsgränsen. Alltså ganska hysteriska över lag. Men också för känsliga för sitt eget bästa och på gränsen till neurotiska ibland. Kan verkligen två sådana personer komma överens? På samma sätt som jag ser framför mig hur två röda personer fullkomligt skallar varandra som på en tjurfäktningsarena och dödar alla frön till en eventuellt stundande vänskap, tänker jag att gula personer skulle behöva ett mer lugnt sällskap som kan balansera upp de värsta topparna och dalarna.

Men nej. Vid närmare eftertanke tror jag att det är just det som är grejen för många gula personer. Vi blir lätt rastlösa av allt för lugnt sällskap. En lugn livspartner – ja, det är nog ett måste. I alla fall för mig. Men när det gäller vänner? Nej, det är svårt. Missförstå mig rätt, det är jätteviktigt för mig att varva ner och ta det lugnt, men det är något jag föredrar att jag göra på egen hand. När jag umgås med vänner vill jag kunna prata om allt, allt, allt, högt och lågt och helst samtidigt. Vi vill kunna skratta och gråta, få vara lite smågalna eller egentligen helt enkelt bara oss själva. Med väldigt lugna personer känner jag mig lätt lite för mycket. Detta gör att jag automatiskt börjar dämpa mig och begränsa mig. Jag känner mig inte riktigt hemma och följaktligen blir relationen inte heller särskilt djup. Vi kan absolut vara goda vänner, men de kommer aldrig riktigt känna mig på djupet – något jag vill att mina närmaste ska göra.

gula_personer_vanskap

De flesta gula personer verkar gilla att höras, synas och att ta plats. Emellertid är gula personer också känslomänniskor, vilket jag tror räddar många från att bli helt odrägliga. De flesta gula märker direkt om de inte är omtyckta eller om andra inte är lika entusiastiska. När de märker detta kommer de helt av sig och drar sig illa kvickt tillbaka – förmodligen ganska naggade i hörnen. Jag skulle också gissa på att det gröna personlighetsdraget är ett relativt vanligt komplement till det gula och tillika en sund motpol. Gröna personer är ju som bekant lite mer kontrollerade och anpassningsbara. En gemensam nämnare för mig och mina närmaste vänner är nog att vi är just gulgröna. Det tror jag klart underlättar.

En baksida av mina kompispreferenser är emellertid att jag kan bli väldigt trött av att umgås. Jag får väldigt mycket energi, men det kostar också en del energi att umgås på ett sådant intensivt sätt. När det har varit mycket sociala aktiviteter blir jag lätt överstimulerad och behöver få vara själv och liksom landa ett par dagar. Ja, här spelar såklart min högkänslighet in.

En annan baksida är också att det ibland kan vara svårt att hitta en balans av givande och tagande som passar bägge parter. När båda har enorma behov av att få uttrycka sig – vem ska då lyssna? När båda har så mycket energi och så mycket att säga, upplever jag det svårt ibland att både lyssna och bli lyssnad på. Jag tar illa upp när jag märker att motparten är disträ och knappt tittar på mig eller bekräftar det jag säger. Här tror jag man får hitta ”spelregler” som är unika för varje relation. Jag tror gula personer är rätt duktiga på att hitta ett dynamiskt samspel och har lätt att anpassa det från person till person. Det är såklart inget som behöver uttalas högt; spelreglerna är mer av en osynlig förhandling. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Speciellt inte när det handlar om känslomänniskor.

20190104_174555

Vad säger ni, är det någon som känner igen sig i detta? Är det fler gula eller gulgröna personer som föredrar vänner med samma färg? Gäller det även eventuell partner eller behöver ni en partner som istället kompletterar er?