Balsam för intrycksbombade hjärnor

Hemma igen efter långhelg med busfröt i min hemstad. Allt har varit super och efterlängtat, men som vanligt strular min sömn och gör att allt blir så ansträngande. Man ska träffa familj, släkt och vänner och allt ska synkas med busungen som inte alltid vill samarbeta. Plus att jag klämde in en heldag på Ullared, som ni vet. När vi kom hem till Karlstad igår kände jag mig väldigt glad och väldigt utmattad på samma gång.

Inatt sov jag hela åtta timmar (obs! inget skämt!), vilket förmodligen är mer än jag sovit totalt sedan i torsdags. Jag har en allmänt skön tyngd i kroppen och känner en sån fantastisk lättnad över att ha sovit ikapp.

aktiv återhämtning för högsensistiva

Att nu bara gå vidare funkar emellertid inte riktigt om man är högsensitiv. Iallafall inte om man vill må bra. Man måste låta även sinnena få återhämta sig och då räcker det inte att bara sova. Det räcker heller inte att ligga i soffan och kolla film eller Instagram. Nej, hjärnan behöver inte mer input. Istället behöver den ges utrymme att aktivt kunna bearbeta alla intryck den bombarderats med.

Promenera är att meditera

Mina bästa aktiviteter när jag är så här jobbigt intrycksbombad är sådana man gör slentrianmässigt (och såklart utan krävande sällskap eller inget sällskap alls). Aktiviteten i sig kräver ingen tanke, utan ger istället tillfälle för tanke. Då kan hjärnan jobba sig igenom alla intryck och tankarna kan sväva iväg lite halvt omedvetet. Här är några tips:

  1. Gå promenader (bästa terapin?!)
  2. Träna fysiskt (typ simning, lättare jogging eller sådant som inte är för hårt)
  3. Meditera
  4. Diska, städa, kratta löv, fixa hemma och liknande

Barnvagnspromenad i höstsolen vilar huvudet

Så idag unnar jag mig precis detta. Bara sådant jag behöver. Samtidigt som jag gör lite nytta. Har ni några fler tips på aktiviteter för intrycksbombade hjärnor?

Öronproppar, hörselkåpor och brus-appar är mina bästa vänner

Jag har hört att det finns människor som får panik när det är tyst. Som alltid ser till att ha radion eller tv:n på. Eller helst både och. Gärna samtidigt som de pratar i telefon.

Vad är det för människor egentligen?!

Själv blir jag totalt överväldigad av alla ljud som dagligen bombarderar oss. En stor del av min tid och mitt liv går åt till att fly oljud. Ta bara idag. Kunde inte koncentrera mig hemma på grund av busungen. Flydde till biblioteket. På biblioteket var det två killar som höll på att installera lampor i taket eller något annat skojigt vars ljud skar ända in i benmärgen. Går då in i ett så kallat tyst rum… Ja, ni anar fortsättningen… Story of my life.

Jag är ljudkänslig och störd av de flesta ljud

På samma gång som det inte går att ta bort högkänslighet, går det heller tyvärr inte att få omvärlden att vara tyst. Det är bara att inse att det här är mitt problem, eftersom det är jag som blir störd. Dessutom blir man lätt sedd som en surkärring när man ber folk dämpa sig och jag skulle gissa att de flesta högkänsliga är minst lika känsliga för omgivningens eventuella upprördhet som för själva ljudet i sig. Alltså brukar jag försöka kämpa på med min ljudkänslighet på egen hand (såvida inte någon är totalt respektlös såklart, då säger jag alltid till).

En stor dröm jag har är att isolera mig själv i ett ljudisolerat rum (ja, alla har vi olika drömmar här i livet…). Eftersom det är ganska svårt att få till, är mitt minimum att åtminstone vara utrustad med öronproppar. Jag går ärligt talat ingenstans utan ett par öronproppar i väskan – jag får panik av bara tanken. Räcker inte detta (och det gör det i princip aldrig) tar jag dessutom på mig hörselkåpor ovanpå. Ja, såvida jag är hemma då (jag går inte runt på stan med hörselkåpor, jag lovar). Om inte detta heller skulle räcka byter jag ut kåporna mot riktigt rejäla omslutande hörlurar, sätter på brusreduceringsfunktionen på lurarna OCH kopplar på typ brown noice eller liknande på Youtube. Ifall jag inte skulle ha tillgång till internet har jag alltid en installerad brus-app så att jag kan lyssna även offline. Bruset är min bästa vän, eftersom alla andra (o)ljud försvinner in i bruset. I samma sekund som bruset går gå på känner jag bara aaaaaaaahh. Känslan av att kunna andas igen. Att kunna höra vad jag själv tänker. Magi.

Att lyssna på brus dämpar oljud

Så öronproppar, rejäla hörlurar och högt brus är vanligtvis mina räddande änglar när jag sitter på offentliga ställen, så som typ tåget, biblioteket och liknande. Sen räcker det inte alltid alla gånger, men man har i alla fall bättre förutsättningar. När man inte har någon naturlig förmåga att skärma av ljud, utan allt bara går rakt in i själen utan förbehåll, behöver man strategier för att inte blir totalt utmattad och uppäten av alla ljud.

Finns det några ljudreducerande strategier jag har missat? Hit me!

En långsint individualist

Jo jag vet, man ska ju lyfta sig själv och så vidare. Men nu tänkte jag faktiskt sänka mig själv. Riktigt rejält. Jag läste Underbara Claras inlägg där hon beskriver sina sämre sidor och det var så uppfriskande och intressant att läsa att jag bestämde mig för att haka på… Är ju trots allt viktigt att ha lite självinsikt och fundera över hur man fungerar (även om jag säkerligen gör det lite väl mycket, hum hum…)

Liksom Clara ser jag mig själv som en superindividualist. Vill helst sköta mig själv. Det är väl inget som klingar särskilt väl, men så är det. Jag älskar snälla och vänliga människor, men jag vill bara inte ”trassla in mig själv” i oklara relationer och sammanhang. Jag älskar att ha djupa och givande relationer, men inte halvdana med typ halva jordklotet. Jag vill gärna hälsa på grannen, men helst inget mer än så. Jag är totalt ointresserad av kallprat med en avlägsen kollega. Skolans alla oändliga grupparbeten får jag fortfarande rysningar av att tänka tillbaka på. Även att vara anställd har ibland gett mig obehag. Avskyr att känna mig beroende, att vara fast i någon annans sammanhang. Jag vill bestämma själv. Sätta mina egna ramar och villkor. Så fort jag beblandar mig i allt och alla som kommer min väg försvinner min energi till slumpmässiga omständigheter som jag inte har valt. Jag vill lägga min energi på det jag själv har valt. Jag har massor av intressen, mål och drömmar – det är dem jag vill prioritera. Motsägelsefullt nog gillar jag tanken på gemenskap och att vi alla hjälps åt och finns för varandra, det är fint och viktigt, men måste vi klänga på varandra?

En annan dålig egenskap är att jag är långsint. Det tar ytterst lång tid för mig att släppa en oförrätt. Om jag ens gör det någonsin. Om jag blivit orättvist behandlad eller väldigt besviken på någon kommer det alltid ligga mellan oss på ett eller annat sätt. Jag kan förlåta, vi kan gå vidare och till och med ha en bra relation, men jag kommer aldrig ha riktigt samma bild av personen. Det är någon liten bit av relationen som alltid kommer vara förstörd. Det enda som kan få mig att släppa just en oförrätt är att få en genuin ursäkt. Men det inträffar såklart aldrig, då personen för det första sällan är medveten om problemet och för det andra säkerligen inte skulle hålla med om att hen har gjort något fel. Är det inte en osedvanligt bra relation tycker jag heller inte att det är värt att börja bråka, utan väljer hellre att låta relationen fortgå bäst den vill utan att ge den någon större näring.

Japp. Där har ni mig. En långsint individualist.

(Känner att jag säljer in mig själv som aldrig förr…)

Vad har ni för dåliga egenskaper? Bring it!

Vem ska man göra besviken – sig själv eller andra?

Häromdagen blev mitt inlägg om högkänslighet uppmärksammat av högkänsliga Sofia Ekholm i hennes fantastiska blogg. Jag vill uppmärksamma detta inlägg, då jag tycker att Sofia beskriver på ett så ärligt och målande sätt hur det är att leva med högkänslighet i praktiken och att försöka stå upp för sina behov och gränser. Speciellt denna mening var ”spot on” för min del:

Jag vet att denna högkänsliga sida är en del av min personlighet, men trots att jag vet att det är för mitt eget bästa har jag väldigt svårt att sätta gränser utan att få dåligt samvete.

Som högkänslig känns det ibland nästan som en förbannelse att känna av precis varenda energi i rummet. Varenda liten outtalad mening. När man rent intuitivt vet att de egna behoven strider mot de andras förhoppningar eller förväntningar, känns det såklart jobbigt. Jag upplever också att det är svårare att göra någon annan besviken än att ”bara” göra mig själv besviken. Gör man någon annan besviken måste man bära både den personens känslor och sina egna. Den andra personens besvikelse och det egna dåliga samvetet. Då är det oftare enklare att göra motparten till viljes och sen ”bara” behöva stå ut med sin egna negativa känslor.

Som högkänslig är det svårt att sätta gränser mot omgivningen

Problemet med att aldrig göra någon besviken på ständig bekostnad av sig själv, är att det såklart är våld mot den egna självkänslan. Jag gissar att högsensitiva över lag får kriga för att lyckas bygga upp en stark självkänsla. För hur står man på sig och lär sig att sätta naturliga gränser när man blir så totalt och konstant knockad av omgivningen? Jag tänker mig att det är lättare att uttala sina behov och sätta gränser när man inte är lika mottaglig för sin omvärld.

Vinnande strategi när du inte blir lyssnad på

Där sitter ni och äter lunch och du är just i full färd med att berätta om den där superviktiga grejen. Åtminstone är den viktig för dig. Du har emellertid inte pratat mer än några sekunder förrän du inser att ditt sällskap har slutat lyssna. Hon kanske sitter och pillar med mobilen. Eller stirrar tankspritt på en skylt tio meter bort. Du blir irriterad och vill återta uppmärksamheten. Du tystnar och tittar manande på henne. Förvirrat tittar hon upp, utbrister ett ”åh vad kul!” för att snabbt återgå till mobilen eller skylten.

Hur gör du nu?

Du kanske utbrister ett anklagande ”du lyssnar ju inte!” och spänner blicken i din vän? Eller frågar uppfodrande om hon håller med dig i det du säger? Eller huruvida hon fått många trevliga sms eller om det står något sjukt på den där skylten? Eller du kanske skämtar om hela situationen för att på ett trevligt sätt framföra ditt missnöje?

Så gör inte jag.

Jag använder förmodligen den bästa tänkbara strategin av dem alla. Jag blir nämligen så illa till mods av dessa situationer att jag liksom blir låst. Det är någon slags akilleshäl jag har. Känslan av att inte bli lyssnad på. Att känna sig oviktig. Det sätter igång en hel miserabel tankekedja hos mig. Insikten om att hon lyssnar inte har på några bråkdels sekunder landat i den skottsäkra insikten om att jag är oviktig och ingen tycker om mig. Helt logiskt.

Det jag gör är alltså inte att försöka lösa situationen på ett konstruktivt och allmänt normalt sätt. Det jag gör är att låtsas att motparten lyssnar och snabbt som attan prata klart och sätta punkt. För att sedan sitta tyst. Alldeles för stolt och stött för att kräva varken uppmärksamhet eller upprättelse. När min vän sedan vaknar ur sin lilla dvala är allt ”som vanligt” och hon är intet ont anandes. Själv spelar jag med, för att sedan åka hem och dra på mig den stinkande offerkoftan.

Med detta sagt vill jag rekommendera den här strategin på alla sätt – den är mycket funktionell och framförallt lösningsorienterad.

Hur ska man agera när någon inte lyssnar?

(Tillägg: Ja ja, jag erkänner. Är det min pappa eller min sambo som inte lyssnar så skriker jag rakt ut att du lyssnar ju inte din jävel”. Är det någon annan kör jag den beprövade strategin ovan).

På hösten får man vara ifred

Hösten för något dubbelt med sig. Vemodig och urmysig på samma gång. Mörk och kall, men jag får ro i mitt sinne.

Idag är det Regnets dag. Det öste ner redan innan jag öppnat ögonen i morse och det kommer ösa ner långt efter att jag stängt ögonen ikväll. Efter att ha lämnat lilltjejen på föris, parkerade jag mig i soffan med laptoppen och en kopp te under en stor ullfilt. Där har jag suttit idag, skrivit och skrivit… i min egen lilla värld.

Till skillnad från många andra ser jag hösten som betydligt mer kravlös än sommaren. Inte för att man på något sätt har mindre att göra på hösten, utan för att man får vara ifred på ett helt annat sätt. Det finns inga förväntningar om att jag (förutom jobb och andra vardagsplikter såklart) måste göra så förbannat mycket. Jag måste inte träffa alla jag känner, jag måste inte vara utomhus hela himla tiden, jag måste inte ha en massa storslagna planer. Och framförallt behöver jag inte dras med dåligt samvete varenda sekund. Det är okej att bara vara. För att det är höst.

Hösten är kall och mörk, men mer kravlös än sommaren

Starkskör

Jag är stark. Jag har en stark tro på mig själv och vet att jag kommer klara av allt jag ställs inför. Jag är envis till tusen och tar mig dit jag vill. Jag är energisk, driven och brinner för det jag gör. Jag har upplevt mycket, men ställer mig alltid upp efter varje fall. Jag slutar aldrig gå och jag kommer kriga tills jag dör. Det är sån jag är.

Men jag är också otroligt skör. Jag är känslig. Jag gråter ofta. Jag påverkas starkt av min omgivning. Jag tar lätt illa upp. Är långsint. Blir berörd. Behöver mycket tid själv för att sortera mina tankar. Tid för att reflektera kring allt jag upplever och alla jag möter. Klarar inte av att se på skräckfilm, knappt ens nyheterna. Jag är konflikträdd. Ligger sömnlös för minsta oförrätt. Det är också sån jag är.

Starkskör. Det är alltså jag det. Stark och skör på samma gång. Flyger till månen den ena dagen och bryter ihop den andra. Som starkskör klarar man mycket, egentligen lite för mycket, och är duktig på att piska sig själv. Men man är samtidigt också väldigt känslig och hamnar lätt ur balans när det blir för mycket. Man kommer långt med sin ”ta över världen”-attityd, men det sker lätt på bekostnad av en själv och många blir utmattade.

Som starkskör är man högsensitiv men ändå stark och driven

Fenomenet med högkänslighet (HSP) har väl blivit ganska etablerat vid det här laget, vilket är skönt. Men något som kanske inte blivit lika känt är just den här tredjedelen av alla högkänsliga som förutom sin reflekterande och inåtvända sida samtidigt är mycket energiska och utåtriktade. Det blir en krock mellan den starka och sköra sidan. Medan den starka sidan vill ösa på och hela tiden göra mer och bättre – har den sköra sidan behov av egentid och att ty sig inåt.

Även om balanserandet mellan dessa egenheter kan vara utmanande nog, behöver det inte vara det som är det svåraste. Det svåraste är ofta att stå upp för den mer sköra sidan, eftersom det sällan är den som premieras. Man ska kunna hantera allt. Tåla allt. Maximera allt. Och man vill inte vara till besvär, inte göra någon besviken och det är lätt att skämmas över att man inte orkar. Har man den där starka, drivna sidan är det också lätt för omgivningen att tro att man alltid är på det sättet. Jag upplever exempelvis att många tror att jag är betydligt mer robust och obrydd än jag är och går ganska hårt mot mig – totalt ovetandes om hur nedslagen jag kan bli och lätt går och grubblar.

När starksköra faktiskt står upp för sin sköra sida, landar det heller inte alltid rätt. Omgivningen blir inte sällan förvånad eller irriterad över att man plötsligt inte kan ta ett skämt, att man sitter tyst eller vill gå hem tidigare från en fest. Och den starksköra i sin tur drabbas lätt av dåligt samvete, skäms och försöker släta över och töja ytterligare på sina gränser. Som starkskör är man duktig på att piska sig själv och aldrig göra någon besviken. Det är lätt att sopa den sköra sidan under mattan för att vara andra till lags.

(Tips! Läs mer om begreppet starkskör i boken ”Drunkna inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin).

Styrka är inte att aldrig falla

Jag är trött på alla ”sanningar” om att det är en styrka att aldrig knäckas. Att aldrig visa minsta smärta. Att känna så lite som möjligt. Att inte låta någon komma åt en. Att vara som en maskin, kort och gott.

En så sorglig illusion. Alla har känslor och att inte ha tillgång till dem eller våga visa dem, det är en svaghet om något. Det är något som står i vägen för både en djupare kontakt med sig själv och andra och följaktligen också hindrar oss från att uppleva riktig lycka.

Styrka är att våga visa svaghet

Vi behöver omvärdera vad styrka är. Som jag ser det ligger det en styrka i att våga visa svaghet. Att våga falla. Det är inget fel i att falla, så länge vi reser oss igen. Det är där den verkliga styrkan ligger. Att resa sig upp och fortsätta framåt. Att fortsätta gå fast benen värker.

Jag faller ofta, men reser mig alltid snabbt igen. Jag har aldrig sett mig själv som svag och jag kommer aldrig sluta gå.

”Sluta känn efter” som högsensitiv?

HSP – Highly sensitive persons. Du har säkert hört talas om det. Kanske är du högsensitiv själv eller känner någon som är det. Det sägs ju att var femte person har detta personlighetsdrag. För mig var det en stor lättnad när jag för cirka sex-sju år sedan hörde talas om detta fenomen. Det ringade in mig fullständigt och många pusselbitar föll på plats. Framförallt hjälpte det mig att acceptera mig själv på ett helt annat sätt när jag insåg att min känslighet inte är något ”fel som jag måste övervinna” utan ett personlighetsdrag som jag behöver lära mig att acceptera och leva efter. Jag slutade att kämpa emot alla kroppens signaler och tankar om att ”alla andra orkar, då ska jag också orka”. Jag orkar en hel massa, minst lika mycket som andra, men jag behöver också mer tid för mig själv för att låta intrycken landa.

Highly sensitive persons HSP innebär att man har ett finkänsligt nervsystem

HSP innebär att man har en finkänsligt och medfött nervsystem som gör att hjärnan tar in alla sorters intryck djupare än vad genomsnittet gör. Detta gör också att hjärnan lätt blir överbelastad och man behöver i regel mer tid än andra för att bearbeta alla lager av intryck. På många sätt är det en belastning, då det knappast premieras i samhället. Det anses som bekant fint att vara ute och träffa människor, att göra så mycket som möjligt och så fort som möjligt. Att det händer mycket i det inre spelar ingen roll, för det är det som syns som räknas. Det är samma klassiska logik som att det är mer positivt att vara utåtvänd än inåtvänd.

”Ta inte saker så allvarligt”, ”äh, skit i det där”, ”sluta tänk så mycket”, ”sluta känn efter”… ja listan kan göras lång på alla uppmaningar man får som högsensitiv. Detta är också uppmaningar jag ger mig själv dagligen. Jag är dock lite kluven i detta. Alla fungerar ju olika och att ge en högsensitiv person rådet att ”sluta känna efter” framstår som smått komiskt. Samtidigt som vi säkert behöver påminna oss om att inte ta saker så allvarligt, är det ju vår natur att göra just det. Att streta emot det faktum att vi är kännande varelser med hyperaktiva känselspröt, kommer vara en evig kamp i uppförsbacke. Däremot behöver vi hitta en balans i allt och försöka få distans till det vi känner. Jag tycker ärligt talat det är skitsvårt och något jag brottas med dagligen. Förhoppningsvis blir det lättare i takt med att man blir äldre och mer obrydd. Kan det vara så?

Hur hanterar man högkänslighet HSP

Jag tror det tar ett tag att hitta en rutin som funkar, när man väl insett att man är högsensitiv. Det svåraste för mig har inte varit att acceptera min känslighet i teorin, utan i praktiken. I teorin har det känts smickrande, men i praktiken har det känts som en börda. Även om jag har lärt mig vad jag behöver och var mina gränser går, är det så frestande att ösa på och ”glömma bort” att lyssna in mig själv. Jag kan pressa mig själv långt över mina gränser, men fallet blir då större och som följd behöver jag ännu mer tid för att resa mig mentalt. Jag har också haft svårt för att stå upp för mina behov gentemot andra. Folk har svårt att förstå. Kanske inte i teorin, men i praktiken. För när man väl står där och uttalar ett behov mottas det inte alltid lika positivt. Folk blir förvånade, besvikna eller irriterade. Som högsensitiv är det hemskt att få den reaktionen och man vill direkt in och kompensera, släta över eller pressa sig själv lite till – för att döva ett dåligt samvete som man inte ens borde ha.

Det är lätt att fokusera på alla nackdelar när det kommer till högkänslighet. I alla fall är det så för mig. Det är viktigt att påminna sig om att det faktiskt också kan vara himlastormande fantastiskt att vara högsensitiv. Det får bli ett annat inlägg, antar jag. Tills dess får ni gärna dela er syn på HSP och hur ni hanterar det!

Plats för oss

Jag vet precis. Du hade sett fram emot att få ha en lång utläggning eller att ingående få diskutera något. Knappast botemedlet för cancer eller ett nytt fredsförslag, men något som kändes viktigt för dig. Kanske om en upplevelse du haft, ett möte med en person, hur du kände vid ett specifikt tillfälle eller något som inte riktigt blev som du hoppats. Du hade verkligen längtat efter att få uttrycka dina tankar och du hade redan hunnit vältra dig i färdiga formuleringar i huvudet.

Men så står du där efteråt likförbannat och känner dig tom, besviken, dum eller rent av arg. Personen hade förstås inte tålamod att lyssna, han kanske var tankspridd och lyssnade inte riktigt, han kanske bytte ämne lite för snabbt eller vinklade ämnet på ett sätt du inte ville. Eller så sa han bara rent ut att han inte orkade lyssna eller var tvungen att gå.

Nej, det är inte alla som har ork eller ens intresse att fokusera på ”detaljer”. Inte alla som har lust att djupdyka och verkligen grotta ner sig i ett samtal. Många vill bara spurta vidare eller hålla sig till mer väsentliga saker. Rationellt, neutralt, konkret, snabbt. Sen går vi vidare. Inget tjafs.

När någon ställer en fråga till mig går tankarna igång som en tornado och jag vill gärna ha en chans att hinna svara ordentligt. På ett sätt som känns bra. Det ska kännas rätt för mig att berätta, men jag vill också försäkra mig om att det landar rätt hos motparten. Motparten å sin sida agerar dock ofta som om han prickar av en checklista och stressar direkt vidare på nästa fråga. Vad gör du nu? Vad gör du sen? Vad är planen? Vad är back up-planen? Okej då vet jag, tack! Hur är det annars då? Vad gör du i sommar? Jag blir stressad av sådana samtal, då jag gärna vill prata om varje ämne ordentligt och gå in på detaljerna kring det (det vill säga det väsentliga för mig). Medan motparten är nöjd efter ha fått enkla och framförallt opersonliga svar på sina frågor, känner jag mig splittrad och lite överkörd.

I den omvända situationen känner jag mig också tämligen otillfredsställd. Jag är nyfiken på något, ställer frågor och vill genuint veta, men får bara korta och neutrala svar som ”nä inget särskilt”, ”det gamla vanliga bara” eller ”men det är som det är”. Svar som indikerar att samtalet är tvärslut. Punkt. Det där samtalet jag lätt hade kunnat spinna vidare på i en halvtimme – bara dog. Och så pratar vi väder istället.

På den här sidan kan vi åtminstone stanna upp ett slag. Tillåta oss att tänka obegränsat mycket på vad vi vill och hur länge vi vill. Diskutera tills vi storknar. Utan att någon bestämmer vad som är väsentligt och inte. Det här är en mötesplats för oss.

DSC_0014