Och träden bara fortsätter susa

Sedan jag hittade den här texten häromdagen har jag inte riktigt kunna släppa den. Jag skrev den för drygt fem år sedan och slungades direkt tillbaka i både känsla och tid. Det var mammas första födelsedag när hon inte längre var i livet. Jag tycker texten fångar upp den märkliga dubbelhet jag kände (och fortfarande känner) inför döden. Att något som är så enkelt är så svårt. Att hela världen verkade fortsätta som vanligt, medan min värld var totalt förändrad. Människans litenhet på jorden samtidigt som vårt liv är vårt allt.

Idag skulle du ha fyllt år. Vi skulle ha firat i stugan som vanligt. Grillat och glatt oss åt att hela sommaren hägrar framför oss. Din present är inslagen och ligger och väntar…

Det är overkligt hur livet bara kan förändras på en sekund. Det finns ingenting man kan ta för givet och det finns ingenting man kan vara säker på. Självklarheter, men som man inte förstår på riktigt förrän man upplever det svart på vitt.

Tänk att döden kan kännas så naturlig, men ändå så onaturlig. Levande i ena sekunden, död i nästa. Träden fortsatte att susa i vinden vid stugan, bäckarna fortsatte porla, katterna fortsatte springa omkring… Som om allt var som det skulle, som om inget hade hänt. Som om detta var ödet och nu fortsatte jorden snurra som den mest självklara sak i världen.

Men inget var sig det minsta likt längre. En av de mest grundläggande bitarna i livet bara drogs ifrån oss. Så ofattbart och så omskakande, så hemskt och så overkligt.

Och träden bara fortsätter susa…

Döden känns både så naturlig och onaturlig