2022- året då jag hittade hem

2 kommentarer

Så här när året sjunger på sin sista vecka tycker jag det är trevligt och lite skönt att sammanfatta året innan det nya tar vid.❤

2022 blev året då mitt liv tog fart igen och jag kunde landa i den nya efterlängtade tillvaron med ett meningsfullt jobb. Mitt mående hade hunnit bli bra mycket bättre det sista halvåret hemma, men fortfarande stod jag kvar och stampade i samma dödläge som jag gjort i flera år. Jag behövde hitta min plats, få en inträdesbiljett till ”det riktiga livet” – istället för att bara stå utanför i kylan och titta in. Att det var min tur nu – det var en underdrift.

Och visst var det värt väntan, när jag ser det i backspegeln. Även om det var en lång och seg väntan med mycket lidande och psykisk ohälsa längs vägen, är jag glad att jag orkade kämpa på och klamra mig fast vid min magkänsla att inte ge mig in på diverse tveksamma vägar ”bara för att ha något” – som så många andra tyckte. Jag väntade tappert – och till slut kom belöningen. Samtidigt har jag en stor respekt för att alla faktiskt inte får någon belöning. En del fastnar där jag fastnade, utan att lyckas ta sig ur – kanske någonsin. Jag kommer aldrig glömma de där åren, på något sätt vet jag att jag kommer kunna leva resten av mitt liv med stora perspektiv. Veta vad jag har och hur det hade kunnat vara.

I slutet på april fick jag mitt drömjobb (utvald bland 90 sökanden!), efter hundratals ansökningar och rekryteringsgprocesser som aldrig nådde hela vägen fram. Jag har ramlat runt bland hopp och hopplöshet, besvikelser och jävlar anamma. Men till slut var det min tur. Och vilken resa det varit sedan dess. Det har varit intensivt och en rejäl omställning – men framförallt har jag känt en sådan stark glädje och tacksamhet att det gett mig den kraft jag behövt. Jag kände från dag ett att jag var välkommen och en i gänget. Det fanns en väntande plats för mig där och när jag tog den så uppskattades det. Det var sådan lycka ända ut i varje cell. Jag kan fortfarande slås av tacksamheten över att bara sitta och dricka kaffe med mina arbetskamrater. Att ha arbetskamrater, ett sammanhang. Något jag tidigare bara tog för givet och kanske mest suckade över.

Men omställning, absolut. Bara det att ge mig in i arbetslivet igen och nu med två små barn hemma, vilket jag inte hade någon erfarenhet av alls. Alla känslor kopplade till att barnen skulle börja gå långa dagar på förskolan och att inte kunna ge hem och familj samma stora fokus som innan. Det var ångestfyllt i viss mån. Sedan att börja med det där ”vardagspusslet” som alla pratat om. Noga logistikplanering över vem som skulle ha bilen vilken dag, vem som ska hämta och lämna barnen, vem som ska vabba/vobba, vem som ska handla, städa och fixa mat… Och vänja sig vid att livet går i ett. Intensiva dagar på jobbet, intensiva dagar hemma. Man springer o släcker bränder, sitter aldrig till, det går i ett och sen stupar man i säng. Sedan börjar man om.

Och så arbetet då… som faktiskt också var lite av en ny bransch för mig. Även om jag skrivit och frilansat väldigt mycket har jag aldrig varit anställd som journalist, jag har aldrig jobbat på en redaktion förut. Det var lite av en ny värld att kliva in i, även om den är bra mycket mer lättsam om man jämför med min tidigare karriär. Allt har skett väldigt smidigt, men jag har jag säkert behövt lite längre inkörssträcka än andra som kommer som nya. Det har varit omtumlande på flera plan. Jag kom snabbt in i arbetet som sådant, men det tog säkert något halvår innan jag fullt ut kände att jag hade ”vuxit in i huset”, förstod helheten och kände mig trygg i varje situation.

Framförallt har det varit intressant att få se hur Helena 2.0 tagit sig uttryck i realiteten. Allt inre arbete som skett under åren hemma har ju skett på just insidan. När man är föräldraledig och arbetssökande under flera år, dessutom under en lång pandemi mitt upp i allt, träffar man inte vare sig många människor eller hamnar i värst många sammanhang. Att vara deprimerad uppe på det, under så lång tid, det tär på en. Man traskar runt i sitt eget träsk, ibland faller man, ibland tar man sig upp och gör kraftinsatser och så faller man igen. Isolerad är man och oj vad man kämpar. Men vilken styrka jag fått av det. Vilken resa. Att jag inte var samma person efter som innan de här åren, behöver jag inte ens nämna.

Så vem är jag då nu? Bland nya människor, i arbetet och i nya sammanhang? Jag visste inte själv och jag fick se nya sidor och exempel av mig själv varje dag. Och det händer fortfarande. Situationer som tidigare var ångestfulla som jag idag löser med bravur utan att jag ens reflekterar över det. Jag kan se situationer och människor mer utifrån och ta mycket med ro. Jag går inte igång på allt, jag har en distans till världen på något sätt. Det har varit som en upptäcksfärd, att upptäcka vem jag är nu. Vem jag vill vara och inte vill vara, beteenden jag hade förr som jag helt dammat av, nya beteenden som går mer i linje med den jag faktiskt är. Otroligt spännande. Jag upplever generellt att mitt inre mer har kommit ikapp det yttre under dessa år. Min självkänsla har kommit ifatt mitt självförtroende. Det är inte längre samma stora klyfta mellan den osäkra, otrygga delen av mig och den högpresterande, målmedvetna delen. Jag har snarare hamnat i mitten, vilket känns sunt. Backat lite från karriären kanske, men mår såå mycket bättre. Är inte och nafsar på väggen stup i kvarten, kan bättre sätta upp naturliga gränser både för mig själv och mot andra och jag är allmänt mer trygg och grundad. Den där resan pågår ju livet ut, men det kommer såklart spännande insikter när allt det sociala tar paus under flera år och så vips kastas man ut…

Så jag sammanfattar 2022 som ett omvälvande men framgångsrikt år. Ett efterlängtat år som jag alltid kommer bära med mig. Året då jag hittade hem. Jag gissar och tror att 2023 blir ett mer stabilt år. Jag kommer inte behöva kämpa lika hårt, utan kommer förmodligen mer kunna landa i det som är. Såklart har jag ändå förhoppningar och drömmar på annat jag längtar efter. Det har ju skapats lång kö under dessa år av väntan. Vi får se vad som slår in…

Hur skulle du sammanfatta ditt 2022? Vad drömmer du om inför 2023?❤🌟

Min plats

4 kommentarer

Hela huset vibrerar. Tangentbordet smattrar när jag skriver. Jag har flow, eufori. Massor att göra, men jag har roligt och vet precis hur jag ska gå till väga.

I rummet bredvid sitter min kollega och jobbar på med sitt. Vi kommunicerar tätt genom mail, väggknackningar och spring fram och tillbaka. Korrar varandras texter, diskuterar, skrattar. Jag tycker om honom.

I rummet mittemot sitter redigeraren och sätter ihop tidningen. Hon frågar efter texter och bilder och jag skickar.

På nedervåningen jobbar säljarna på med sitt. Hela huset knakar. Av adrenalin, förväntan, positiv stress. Om bara några timmar går tidningen på tryck.

Och jag är glad. Så jävla glad.

Jag är en viktig pusselbit i en helhet. Jag hör till.

Behöver inte längre stå ute i kylen och titta in. Vackla och vänta. År ut, år in.

Min tur kom tillslut. Jag hittade mitt sammanhang.

Helt rätt plats, för mig, just nu.

❤

En lista om 2021

6 kommentarer

Oj hjälp, tänker ni. Människan bloggar! För första gången på 2 år?!

Ja, det är galet osv. Jag fick ett infall. Eller kanske egentligen att jag börjar känna igen mig själv en smula igen. En strimma av den skrivande människa jag en gång var? Ja, jag vet inte, detta får bli ett prov. Tänkte att en oskyldig liten nyårslista kanske får en att ”komma igång” lite…

Vad var din största framgång 2021?

Precis som de senaste åren artat sig, har mitt liv 2021 till det yttre varit ganska händelsefattigt samtidigt som det varit många utmaningar på det inre planet. Något jag lyckats med 2021 till skillnad från tidigare år, är emellertid att jag för första gången lyckades acceptera att mitt liv är som det är utan att kämpa emot. Lätt i teorin, för mig nästan omöjligt i praktiken. Slutspurten av 2021 blev tiden då jag kunde konstatera att jag lugnt och sansat stod kvar trots att det var så många hjärtslitande och omvälvande saker som hände. Jag slungades inte ut i stormen utan satt tryggt kvar i min båt. Jag mådde långt ifrån bra, men jag skapade heller ingen dramatik eller stretade emot. Lugnt förvissad om att jag skulle överleva detta också. Och oj vilken styrka som följde på det – när stormen lagt sig och jag insåg att jag haft ett helt nytt sätt att hantera mina motgångar. Det blev klart och tydligt för mig att de senaste årens kriser, motgångar och depression inte dödat mig utan tvärtom gjort mig starkare. Starkare än jag någonsin varit till och med.

Så det får bli mitt svar: Att 2021 fortfarande var ett år kantat av motgångar och kamp, men att jag äntligen började se frukterna av mitt kämpande. Att jag landat rätt mycket i mig själv och att vissa saker har fallit på plats. Fortfarande ingen framgång på det yttre planet, men inom mig började jag märka att jag lagt bästa tänkbara grund för mig själv.  

Vilka platser besökte du?

Jag har inte besökt någon annan plats än min egen lägenhet 😉 Skämt åsido, men det har i alla fall inte blivit någon resa utanför Sveriges gränser. I både pandemitider och småbarnsår är det kanske inte så konstigt… Skogen var min favoritplats i ur och skur. Har haft både blåbärsplockning och löpturer som främsta terapiform 😉

Bästa dagen på året?

I somras när jag och en vän trampade dressin och drack bubbel på en sten vid vattnet. Den stunden hade allt!

Dagen då jag och min äldsta dotter hade en heldag på Liseberg, platsar också som svar!

Vad gjorde du på midsommar?

Grillade och badade på Getingberget tillsammans med min familj och svärmor och hennes man, precis som föregående midsommar. Blev rent allmänt många badutflykter under sommaren…

Vilken var den bästa festen?

Oj, det blir verkligen svårt att välja, så mycket flashiga fester som jag springer på! 😉 Det längsta jag kommer fest är nog att dricka vin med en vän, inte fy skam det heller! Borde man helt klart göra oftare.

Bästa köpet?

Eftersom jag i princip bara är hemma köps det inte jättemycket spännande här, men 2021 blev i alla fall året då jag äntligen investerade i många finare hemmaplagg. Utöver det är det mest träningskläder- och skor som jag går loss på.

2021-stilen?

Myskläder? 😅

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att se mina döttrar leka, skratta, kramas och visa kärlek till varandra ❤ Hjärtat typ exploderar🥰💥

Och att få känna på riktigt sprudlande och okomplicerad kärlek i form av denna gullunge:

Och ledsen?

En av de viktigaste relationerna i mitt liv tog slut under andra delen av 2021. Eller inte tog slut i form av att den inte finns kvar, men den ändrade form. Jag blev tvungen att släppa taget om något som jag krampaktigt hållit mig fast vid under hela mitt vuxna liv. En illusion egentligen. Sorgligt och tungt, men nödvändigt. Och jag växte av det. Kunde konstatera att nu finns det inte många fler relationer, jobb eller omständigheter som kan försvinna från mitt liv. Inte mycket mer som kan ta slut. Det är mer eller mindre tomt. Människor och förutsättningar har försvunnit, men har inte ersatts av något nytt. Livet är ekande tomt, men på samma gång mer redo än någonsin för att ta sig an allt nytt som förhoppningsvis hägrar.🌟

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Kanske inte mer ledsen än föregående 5 år, men sett till livet i det stora hela var jag nog mer ledsen 2021 än ett genomsnittligt år.

Något oväntat som hände?

Det skulle jag inte kunna påstå 😉 Eller jo, jag fick en ny fin vän!

Vad önskar du att du gjort mer?

Förmodligen samma svar varje år: Att jag inte tagit tillvaron så gravallvarligt, utan tagit saker och ting lite mer med en klackspark.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Förminskat mig själv på så många olika sätt och fortsatt att falla in i destruktiva mönster. 2021 blev dock året som jag lyckades vända trenden och mot slutet av året började komma ur min depression.

Favoritserie?

Jag och sambon plöjer serier medan vi nattar barnen varje kväll, men det är så typiskt att allt är bortglömt så fort man ska nämna någon favorit.🤷‍♀️

Bästa boken du läste i år?

Tror tyvärr inte jag läst någon särskilt bra bok i år. Har dålig rutin på att läsa nuförtiden faktiskt. På morgonen blir jag chockväckt i ottan och måste direkt upp för att släcka bränder (läs: byta blöja, blanda välling, förhandla och konflikthantera). På kvällen är jag så död att jag knappt orkar släcka lampan, än mindre ta upp en bok och läsa.

Har många spännande böcker på lager dock… till exempel Där kräftorna sjunger av Delia Owens.

Vad gjorde du på din födelsedag?

Inget storartat alls. Jag var på stugan och vi tog det bara lugnt efter att två dagar tidigare ha haft kalas för min yngsta dotter. Hade jag tur var det någon som sa grattis 😉

Är det något du saknar år 2021 som du vill ha år 2022?

Att hitta min plats i livet. Både i yrkeslivet och i form av ett boende. De senaste åren har mitt liv stått på paus, utan minsta överdrift. Har känt det som att jag står utanför sådant som tas för givet av andra och det har varit mycket sorg i det. Jag vill leva. Utvecklas. Ta plats.

Jag hoppas och tror att 2022 blir mitt år  🙏

Nyårslöfte?

Jag har ständigt mål och löften, men det brukar inte ha så mycket med nyåret i sig att göra. Just nu är mina mål att fortsätta med min ihärdiga träning OCH få ordning på kosten. Är ju en godisråtta av rang, så det är egentligen inte träningen utan kosthållningen som är utmaningen för mig.

Högsta önskan just nu?

Att all kamp och förändring inom mig ska börja ge konkreta resultat i livet och att jag äntligen ska hitta min plats.🌟

God fortsättning på er och kopiera gärna listan❣

Påsklycka

1 kommentar

Är väl lite sent påtänkt att önska alla en glad påsk, men jag kan åtminstone hoppas att ni hade en glad påsk. Påsken för mig är lite av en favorithögtid och jag kopplar den uteslutande till glädje. Den är precis lika mysig som julen, fast med mindre förberedelser och planering. Dessutom slipper man alla ”krav” som lätt kommer med andra högtider, så som nyår och midsommar som alltid för med sig någon form av ångest – om än inte lika mycket nuförtiden som när jag var yngre. Påsk handlar inte om att ha storslagna planer eller att inse hur begränsat kontaktnät man har, utan är mer typiska familjehögtider – vilket passar mig perfekt. En annan – förvisso kanske självklar – aspekt av påsken är att den kommer som ett löfte. Nu startar våren och sedan kommer sommaren. Det spelar ingen roll om det fortfarande är kallt, för nu är det snart sommar. Lite som fredagskänslan inför helgen. För alla vet väl att fredag är mycket bättre än lördag? 😉 Våren är alltid bättre än sommaren, iallafall enligt mig.

20200409_122520[1]

För att inte tala om alla härliga färger som är en del av påsken. Det är svårt att inte älska. 

Just nu är ju allt lite annorlunda i och med Corona, men iväg till landet kom vi iallafall. Jag, sambon och Skrutten. Där fick vi firat påskafton med pappa och brorsan och hans flickvän med grillning, äggjakt och påskfika. Min 94-åriga farmor umgicks på egen hand med min farbror, så helt som vanligt var det förstås inte, men vi gjorde så gott vi kunde. Jag, sambon och Skrutten åkte dit redan på Långfredagen och det var ett riktigt lyckokast, eftersom det var enda dagen på hela helgen då solen sken och bjöd på riktigt pangväder. I flera timmar satt vi ute och njöt på altanen och Skrutten sprang runt nöjd på tomten utan större inblandning från oss. När jag lite senare gick ut på min vanliga runda i skogen var jag inte långt ifrån lyckotårar. De här fantastiska små stunderna som plötsligt bara uppstår, när så mycket annat kan upplevas grått, trist eller svårt. Men så kommer solen och glädjen från ingenstans och påminner om varför man kämpar. Att man kan stå ut med allt – bara man får uppleva såna här stunder inemellan. Så enkelt men ändå så fint. 20200410_16521220200410_17163320200411_12421120200411_193105

Vår skrutt är så gosig just nu. Hon vill kramas och pussas mest hela tiden och verkar allmänt tillfreds med livet. En lång stund ville hon mysa med pappa i solstolen och mitt hjärta fullkomligt smalt.

20200410_160642

”Jag älskar dig pappa!”

Misärbloggen 2.0

5 kommentarer

Ja hej och välkomna ska ni vara allesammans – till misärbloggen 2.0. I den här bloggen talar vi endast om elände och livets bakdel. Hoppas ni ska gilla.

Känns som jag bara använder bloggen som gnällforum (även om ni är lyckligt omedvetna om hur mycket gnäll jag skonar från bloggen). Något säger mig att det inte bara är en känsla 😉

Nu väntar ett nytt år och egentligen hade jag velat göra som andra bloggare och sammanfatta det gångna året med dess höjdpunkter och uppförsbackar och inte minst skriva peppiga listor och mål inför det nya året.

Men det går inte.

Allt som är negativt och svårt i livet just nu känns för privat. Allt som är positivt i livet just nu känns också för privat. Har mycket tankar och känslor som jag skulle vilja, och till och med behöva, lufta – men då kan det bli för privat för någon annan. Jag kan inte med att ”hänga ut” – vare sig mig själv eller någon annan. Känner tydligt att mitt liv behöver stabilisera sig en gnutta, innan jag kan driva en (hyfsat) välbalanserad blogg.

Men med det sagt tänker jag inte göra någon officiell paus eller dramatiskt avslut eller dylikt. Nej, livet är alldeles för oförutsägbart och när man minst anar det dyker det upp ett inlägg här. Ja, ni vet ju. Det nya året kanske inte bara är fullt av elände utan också en gnutta eufori. Den som lever får se.

solstrimma

Nu har vardagen åter börjat rulla. Jag hade gärna stannat kvar ett tag till i den trygga julmysbubblan, men ändå är det skönt – och lite mindre energikrävande – med vardag och rutin igen.

20191221_17542520191221_190409

Jag hoppas att ni haft en mysig jul och jag önskar er alla ett Gott nytt decennium!🎇

Julstök och barnvakt

Lämna en kommentar

Vill börja med att tacka för alla fina och peppiga kommentarer jag fick till mitt förra inlägg. Blev nästan överväldigad av att det tydligen finns personer just som jag (så lätt att glömma bort att man inte är ensam om att sitta och grubbla på sin kammare) och att dessa personer dessutom tar sig tid att skriva några snälla rader till just mig. Blev helt varm! 💕

När jag startade den här bloggen för cirka ett och ett halvt år sedan var det väldigt viktigt för mig att den skulle bli ”stor” och välkänd. Även om jag visste hur i princip omöjligt det är att ta sig igenom det sociala mediebruset (om man inte var klok och startade blogg redan för 10 år sedan då allt var annorlunda), hade jag ändå mina förhoppningar. Nu det senaste har jag kommit på mig själv med att tänka annorlunda. Klart jag hoppas att bloggen ska växa, men just nu känns det värt att blogga bara för att känna gemenskap och komma i kontakt med andra skrivande själar. Sedan tror jag kanske att en blogg kan skapa möjligheter i framtiden. Eller så gör den inte det. Men när skriva är något som både får mig att må bra och ger mening, känns det inte som någon större förlust i så fall.  

Okej… för att landa i nuet. Den här helgen är ärligt talat helt drömmig. Inte nog med att vi har barnvakt (Lillskutt lever livet hos farmor) så har julstämningen höjts till perfekt nivå här hemma. Igår hade jag tre vänner här för vårt årliga julpyssel. Vi tjattrade, pysslade, bakade julgodis och lyssnade på julmusik i timmar. Helt underbart. (Sambon höll sig på tryggt avstånd).

Ett smakprov med bilder från gårdagen. Så här såg förresten vårt julstök ut förra året.

Igår kväll fick jag och sambon lite efterlängtad tid tillsammans utan en kvällspigg unge i värsta tänkbara trotsålder. Vi har knappt hunnit prata senaste veckorna på grund av att han har börjat på nytt jobb som tagit all energi och helgerna varit totalt uppbokade och vi alla dessutom monsterförkylda (jag är fortfarande). Helst hade man velat sitta uppe till sent, men det är svårt när orken börjar tryta redan vid 20… 😆😴

Idag denna tredje advent (!) tänkte jag passa på att fortsätta julstöka i lugn och ro innan det är dags att hämta hem Skrutten. Slå in lite julklappar, göra ännu mer julgodis och griljera julskinka (herregud vad jag har suktat efter att få äta smörgås med julskinka och rödbetssallad, idag kanske dagen har kommit?!). Det är märkligt det där med barnvakt. På ett sätt är det hur lyxigt som helst, på ett annat sätt slås jag av hur tomt och nästan… meningslöst… hemmet känns. Som att det största och viktigaste saknas. Gäller dock att slå bort den tanken, för jag vet ju att redan fem minuter efter Skruttens hemkomst åker hörselkåporna på, förhandlingarna är igång och man börjar redan räkna ner minuterna tills hon ska sova. Ja ni med trotsiga ungar vet vad jag menar…😅

Hur mår ni själva mitt i julruschen? Stressigt eller hinner ni stanna upp och njuta något? 🎁

Bloggfunderingar och vinterlandskap

10 kommentarer

Hej kära läsare! Jag har fastnat lite i mitt, så kallade, bloggande. Igen, ja. Trodde att jag var på rätt väg, men så stannade det upp igen. Jag är ju en skrivande person, att skriva är det bästa jag vet och jag gillar dessutom tanken på att ha en blogg och nå ut. Så varför ska det behöva vara så svårt egentligen?

DSC_0089 (2)

Det finns väl, som alltid, förklaringar till det, men mest av allt handlar det nog faktiskt om att jag känner mig osäker på vad, och i så fall på vilket sätt, jag vill dela med mig av mitt liv. Och framförallt till vilka. Att jag inte vet exakt vilka som läser mina, ibland ganska personliga, texter… det stör mig. Jag behöver ha en viss kontroll på vad jag berättar och för vem. Allt vill man helt enkelt inte att ”alla” ska veta. Mina ord hänger dessutom i luften på något sätt, då en blogg (tyvärr) ofta blir obesvarad och jag kan aldrig vara säker på hur mina utläggningar har mottagits. Jag kan också oroa mig för att vissa personer tar illa upp för att de förstår att det är dem jag skriver om. Eller ännu mer att de ska tro att det är dem jag skriver om, vilket jag oftast inte alls gör. Över lag tänker jag nog för mycket och jag tvingas inse att jag kanske inte är fullt så öppen som jag skulle vilja vara.

DSC_0109 (2)

En aspekt i detta är att det fortfarande är så mycket i mitt liv som inte fallit på plats och jag har kommit på mig själv med tankar om att inte vilja vara öppenhjärtig förrän de där sista stora pusselbitarna fallit på plats. Så klart för att det då är så mycket lättare. Då kan man vitt och brett och öppet berätta tillbaka om hur det var DÅ, eftersom man tryggt kan luta sig tillbaka i vetskapen om att allt har löst sig. Det blir inte lika blottande som när man är mitt uppe i något och bara känner sig skör och extremt ovillig till att ta in folks synpunkter. Jag vill komma till en punkt där jag känner mig nöjd och stolt över mitt liv både inför mig själv och omgivningen. Det är såklart mycket jag är nöjd och stolt över i mitt liv, inte minst mitt trygga hem och underbara lilla familj, men jag kan heller inte bortse från att mitt liv sedan flera år tillbaka känts väldigt oklart. Jag vet vart jag vill och passionen brinner starkt, men tyvärr har hindren varit lika stora och jag har fastnat och fått börja om. Samtidigt pågår livet med fulla stormar runt omkring och mycket av energin har gått åt till att bara släcka bränder och försöka må bra längs vägen.

DSC_0093 (2)

Jag inser ju att det krävs en ganska oskön människa för att bara vilja berätta om allt som är bra. Och det är heller inte jag. Tvärtom älskar jag att nå ut med mina funderingar och grubblerier och jag har heller inget emot att bli personlig då det är jag själv som sätter villkoren. Men ibland är man i perioder då det är väldigt svårt att vara öppenhjärtig med vad som händer i sitt liv. Just nu är en sådan period. Det händer löjligt mycket just nu för hela familjen på samma gång, vilket är en omställning även om allt är till det bättre. Det händer också mycket med olika relationer nu, mycket jobbigt, men samtidigt är jag glad att jag med åren blir bättre och bättre på att känna in mig själv och vill ha en större respekt för var jag lägger min energi. Med det sagt har jag lite svårt att veta vad jag ska blogga om, eftersom jag inte bara vill utelämna allt som känns viktigt. Det sista jag vill med min blogg är ju att den ska vara glättig och opersonlig😬

DSC_0112

Jag tror att det ger sig, som med allt annat. Jag får försöka hitta en balans i vad jag kan tänka mig att dela med mig av och samtidigt blanda upp med lite lättsamma vardagsinlägg också. Det är just den variationen jag uppskattar mest när jag läser andra bloggar i alla fall. Jag kommer inte se bloggen som ett ont måste utan ha en mer lekfull inställning till den framöver – det är det som gynnar min skrivlust och i förlängningen även bloggen. Sen hoppas och tror jag att det kommer bli mer action på bloggen efter jul och nyår och att ni som troget klickar er in här vill fortsätta följa mig 💕

En såndäringa lista

Lämna en kommentar

För flera veckor sedan påbörjade jag en lista, men sedan blev den bara liggande. Nu har jag äntligen put my shit together, så här kommer den!

Beroende av?

Choklad. Tror (eller vet…🙈) att jag äter det varje dag.

Favoritfärger?

Alltid varit svag för turkos, lila och rosa… men gillar de flesta färger!

DSC_0028

Vad tror folk om dig?

Det här är en fråga i min smak, haha! Funderar alltid över vad folk tycker om mig, inte bara för att jag är en liten tönt utan också för att jag är genuint intresserad. Tycker det är sjukt roligt att fundera och diskutera kring hur folk uppfattas vs hur de egentligen är, första och andra intryck osv.

Jag tror att många som träffar mig får en bild av mig som väldigt målinriktad och allvarlig, kanske att jag är lite svår eller reserverad…

Stämmer det?

Ja det gör det ju, men mest handlar det nog om att jag en känslig själ och alltid lite på min vakt. Jag har också mycket självdistans och älskar att driva med mig själv. Det är tråkigt att många missar denna lite roligare och spralligare sida, men den kommer (tyvärr) bara fram när jag känner mig trygg.

DSC_0233

Brukar du skratta för dig själv?

Ibland, men betydligt oftare tillsammans med andra. När jag är själv skrattar jag oftast ”inom mig”. Tråkigt egentligen – att skratta är ju det härligaste som finns.

Hur svarar du i telefon?

”Hej, det är Helena”. Jag är ytterst originell, ja. Jag minns för övrigt att min mamma alltid svarade med att rabbla vårt telefonnummer när det ringde på hemtelefonen, alltid med en speciell ton på rösten. Ungefär som om hon vore en automatisk telefonväxel. Kändes helt naturligt där och då, men när jag tänker på det så här i efterhand framstår det otroligt märkligt. Någon som har samma erfarenhet?

Vem ringde dig senast?

Det är inte många som ringer mig, vilket är fantastiskt skönt då jag inte tycker om att prata i telefon. Finns inget mer ångestframkallande stimuli än en ringande telefon. Fy. Undantaget är familjen, de får gärna ringa. Men hur som helst, senast var det nog en försäkringsmänniska som ville sälja på mig något. Ytterst obehaglig upplevelse 😉

Något som stressar dig?

Nej inget! Jag är faktiskt aldrig stressad. 🤷‍♀️😉 I wish. Om jag ska välja ut en av alla tusentals saker, så blir jag väldigt stressad när man precis gått in på en restaurang/lunchställe och börjar spana på menyn, men personen i disken stirrar uppmanande på dig och väntar in en omedelbar beställning. Herregud. Alla är inte stammisar, alla kan inte menyn utantill i sömnen, låt mig få titta i 3 sekunder?

Antal timmar sömn inatt?

8-9 tror jag, vilket känns helt fantastiskt. Jag lyckades sova ikapp senaste nätternas skitnätter. Det har varit på nivån att jag lagt mig vid 21 för att jag är så utom mig av trötthet, men ändå inte kunnat somna förrän 3-4 på morgonen. Och så ska man upp vid 6. Story of my life.

Vet inte om någon känner igen sig i det, men alltid när jag väl lyckas sova ordentligt är det som att hjärnan och hela min själ liksom startas om och äntligen orkar sätta igång och processa alla intryck, tankar och känslor som man ligger back på… Samtidigt som man är tacksam för att man äntligen har fått sova brukar sådana här dagar alltså vara ganska jobbiga.

DSC_0027

Brukar du komma i tid?

För det mesta – ja, men sedan vet man ju alltid i bakhuvudet om något är viktigt eller inte och om det drabbar andra än mig. Vissa personer är ju notoriskt sena och är det en sån person jag ska träffa gör jag mig ingen större stress att hinna i tid. Är det tvärtom en person som alltid är tidig så är jag också det. Ska jag till en myndighet eller ett vårdmöte kommer jag definitivt också i tid.

När mår du bra?

Jag mår som allra bäst när jag skriver; när jag är helt fördjupad i en text och har flow. Jag har sådan närvaro och passion i det jag gör att jag blir chockad när jag tittar på klockan och det har gått en hel timme. Då känns livet som mest meningsfullt.

Var du aktiv i skolan?

Om aktiv innebär ambitiös så JA. Alldeles för ambitiös. Detta gjorde att när jag kom upp i gymnasiet och betygen blev viktiga på riktigt, så hade jag ingen ork kvar alls. Som tur var kämpade jag ända in i mål ändå, då jag ville rättfärdiga allt mitt tidigare slit.

I övrigt var jag ganska blyg i skolan och tog inte för mig så mycket (vilket jag fick höra på vareeeviga föräldramöte), men det där ändrades på gymnasiet när klasser och konstellationer splittrades och jag äntligen kunde börja välja mina egna umgängen och våga vara mer mig själv. Hemska skola…

Favoritdryck på morgonen?

Egentligen är det väl te, men av någon anledning brukar det bara bli vatten. Antar att jag prioriterar annat…

Är du blyg?

Nej det tycker jag inte, men det beror väl på vad man menar kanske. Jag känner viss osäkerhet i egentligen alla sammanhang där jag inte känner mig avslappnad, men jag beter mig aldrig på ett ”blygt sätt” utan försöker nog bara bete mig trevligt och dölja osäkerheten lite. Hittar jag däremot personer jag klickar med är jag raka motsatsen till blyg, då är jag sprallig, pratglad och väldigt öppen – även om vi nyss lärt känna varandra. Det är så häftigt när man klickar med människor och det känns naturligt att plocka fram hela sin person direkt.

DSC_0013

Sysslar du med någon idrott?

Inte idrott, men tränar mycket. Några pass i veckan och de dagar jag inte gör det tar jag alltid promenader. Väljer nästan alltid cykeln framför bilen om jag ska någonstans i samma stad. För att jag tycker det är smidigare och skönare och jag slipper cirkulera runt och leta parkeringsplats eller fundera över p-regler, p-tider och p-appar. Jag gör som jag vill bara.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

Snarare attraktion eller ruggigt bra magkänsla – att hävda att det är KÄRLEK vid första ögonkastet är kanske lite att ta i.

Skulle bli så glad om du ville kopiera listan och fylla i dina egna svar, gärna med en länk till min blogg 🧡

Tänka klart tankar

7 kommentarer

Jodå, jag kom allt iväg till stugan tillslut. Njöt av att få vila, sova ut, vara ute i naturen, sitta vid en sjö och stirra på de långsamma vågorna, strolla omkring med kameran i hösta hugg, ligga framför öppna spisen och läsa bok i timmar…

I skogen tar jag min andningspausBrandgult höstträdDSC_0187Andra dagen regnade det hela eftermiddagen och då låg jag inne och bara stirrade ut på fältet och lyssnade på smattrandet mot taket. Kanske låter som en trist aktivitet för många, men för mig är det underbart. Tankarna tar aldrig slut och jag njuter av att få tänka klart dem. Komma ikapp mentalt. 

Hösten är mörk men ändå sprakandeHöstrusk och vackra blad

Det var en magisk liten parantes i tillvaron, men i övrigt är det tyvärr mest sömnproblem som livet handlar om just nu. Ska inte tråka ut er mer om det, men det är så trist när dagarna bara handlar om att ta sig igenom dem. Likaså nätterna. Jag försöker nu mest acceptera att det är som det är och tänka på att förr eller senare vänder det, för så är det ju.

Hur mår ni själva i höstrusket? 🍂 Bara jag som börjat smyglängta till julen? 😉

Överkänslighet och okänslighet – om sömnbrist och små utsvävningar i tillvaron

3 kommentarer

Jag bär på en förbannelse i sömnväg. Varje gång jag har något roligt inbokat – så som att åka iväg lite längre och träffa en kompis eller komma ut och på annat sätt göra något jag inte gör varje dag – så kan jag aldrig sova natten innan. Denna lilla förbannelse låter alldeles utomordentligt töntig, ungefär som att jag blir så exalterad, nervös eller allmänt till mig att jag inte kan slappna av. Riktigt så är det inte, men någon form av stress skapar det ändå just eftersom jag vet att mina sömnproblem kommer sätta käppar i hjulet för mig. Utsvävningar av det sociala slaget kostar alltid en hel del energi för oss högkänsliga och jag vet därför värdet av att vara utvilad när jag ska iväg på äventyr. Speciellt då jag aldrig kan sova när jag är borta och inte heller när jag kommer hem igen (eftersom jag då är så hög på intryck att hela jag surrar, intrycken har lagts på hög och måste nu hanteras lager efter lager). Dock hinner jag knappt formulera tanken att ”det vore bra om jag kunde sova inatt” förrän jag fullkomligt utrotat alla chanser till sömn. 

Egentligen är det rätt taskigt, för så ofta kommer jag inte iväg och ”lever livet”. Men tro på fan att jag vid samtliga gånger så långt bak i tiden jag kan minnas, stapplat mig fram som ett annat vrak. Lagt halva natten på att tröstlöst övertyga mig själv om att sömn är överskattat, att det kommer gå bra ändå. Sedan lagt halva dagen på att älta varför det alltid ska bli så här, försökt styra om mentalt och dividera med mig själv hur jag bäst ska dela upp alla dagens kaffeintag, koffeintabletter och energidrycker för att sömnbristen inte ska påverka mig för mycket men ändå slippa bli illamående. Jag tar mig alltid igenom dagen och jag lyckas i slutändan också alltid njuta av den, men det kostar mig oändligt med energi och väl hemma igen nästan kraschar jag. Mitt resesällskap kan utan vidare gå tillbaka till jobbet på måndag morgon, för ja, nu är ju ”semestern” och ”slapperiet” över. Själv ligger jag som däckad, totalt utpumpad och oftast också med en rejäl förkylning som brutit ut. Eftersom jag just kunnat slappna av. Story of my life, det slår aldrig fel. Högkänslighet och sömnbrist är förgörande

Och ja, jag är bitter över att det alltid ska vara så här. Trött på mig själv för att vara gnällspiken som klagar över sömnbrist, som längtar efter någon slags förståelse hos omgivningen. Och precis lika trött på omgivningen som aldrig någonsin kan förstå hur det känns för någon som inte får sova. Att snitta på 2-3 timmars sömn varje natt under en vecka. Vad det gör med en människa. Det är lättare att himla lite med ögonen över gnället eller säga ”men sov då?”. Sådana fina tips tas alltid tacksamt emot. Åh, där sa du nåt, det är alltså bara att sova, att jag inte tänkte på det. Ungefär som när en utmattad person får rådet att vila. Såna toppentips går inte av för hackor. 

Idag skulle jag ha åkt iväg till landet själv, ett dygn för mig själv i naturen och att sitta filosoferandes i stugan framför en brasa. Hade räknat dagarna. Dagen igår gick i ett och jag var så trött att jag gick och la mig redan kl 21. I bakhuvudet fanns någon svag förhoppning om att ”det ju ändå vore bra fint om jag fick sova så jag är pigg inför imorgon”. Jo men visst. Kl 3 hade jag fortfarande inte somnat och Skrutten vaknar alltid kl 6. Slutade med att jag blev så besviken och uppgiven att jag ställde in hela utflykten. 

Utmattad och högkänslig

Imorgon är det iallafall jag som sätter mig vid ratten, om så än med fem dunkar kaffe i sätet, och kör till min älskade skog. Tur man är envis iallafall!

Nu är det ju en vilsam aktivitet jag ska iväg på, men vid mer krävande utsvävningar brukar jag alltid hålla dagarna innan och efter helt obokade. Just för att jag vet hur mycket energi det kostar mig. Allt ordnar sig om jag lyssnar in mig själv, utgår ifrån hur jag brukar fungera och planerar utifrån det. Jag vägrar ge upp roliga saker i livet, för även om de kostar energi så ger de också väldigt mycket och är en förutsättning för att jag ska må bra. Jag behöver bara acceptera min högkänslighet (även om det känns som om omgivningen mest skakar på huvudet och tror att jag bara gillar att tycka synd om mig själv eller vara märkvärdig). Mina sömnproblem kommer nog alltid ligga som en mörk skugga över roliga saker i livet, det är en förbannelse jag kommer få bära, men det jag iallafall kan göra är att planera med goda marginaler och acceptera att jag kommer behöva vila som en 95-årig tant när äventyret är över. Det är inte socialt accepterat att ha det behovet, man ska ju bara ösa på hela tiden. Jag kan skratta åt det själv också, precis som alla andra, för jag ser det med deras ögon. Men det är också personer av den mindre känsliga sorten som kan leva mer lättvindigt och okomplicerat. Sådana som kan sova när de är trötta. Sådana som slipper se alla detaljer, känna alla stämningar och ta in alla lager av lager.  Sådana som säger hejdå och går vidare. För ja, om jag blir kallad överkänslig vågar jag slänga mig med ord som okänslig. Tänk vad sorgligt att okänslighet alltid är normen.

Ni som är högkänsliga, hur gör ni för att orka med resor, fester eller andra sociala grejer? Möter ni förståelse hos omgivningen?