Här kommer en liten fredagsupdate från mitt liv som känns lite grått för tillfället. Skruttens märkliga sovfas verkar (tyvärr) inte bli det minsta bättre, vilket gör att jag och sambon också gått in i en speciell fas. ”Ta sig igenom dagen-fasen”. Vi turas om och tar henne varannan natt, vilket gör att dagarna består av att antingen masa sig fram som en zombie med ögonen i kors eller att försöka hinna ikapp med allt man inte gjorde dagen innan. Dessutom har vi fått lägga massa tradig tid på att röja i badrummet både innan och efter vaktmästarens arbete varje dag. Igår var det äntligen klart, men då fick jag ägna hela eftermiddagen åt att (försöka) städa bort klister, murbruk, damm och färgklet. Har ni någonsin träffat en vaktmästare som är duktig på att städa? Inte jag. Hur som helst, inatt var det min tur att sova, men istället vaknade jag upp sjuk och ynklig. Alltid ska det vara något.

Nä, dagarna känns inte så tillfredsställande just nu, men det var ju det där med acceptans igen. Just nu kan jag inte ha så stora krav på tillvaron, så är det bara. Att se sitt liv med lite perspektiv hjälper också. Då börjar man istället känna sig bortskämd och otacksam. Och får skuldkänslor…. Ja, heh, man kanske inte ska tänka så himla mycket alls. Det är vad det är och jag ska inte ta livet för allvarligt (man kommer ju ändå inte ur det levande, som någon sa). Istället bjussar jag på en bild som gör mig glad. Det är Skrutten som är ute på äventyr min sin goda vän Manfred:

Trevlig helg på er! Glöm inte att gilla och kommentera så blir jag ännu gladare!

Den här veckan har känts rörig på många sätt. En anledning till det är att vi har en fuktskada i badrumstaket (på grund av att vår senila granne glömt vattnet på) och vaktmästaren har sprungit här varenda dag. Det senare har gjort mig stressad, då jag har svårt att koncentrera mig på det jag ska göra om jag vet att det när som helst kan knacka på dörren. Likaså blir det oljud när han är här och jag är alldeles för artig och känner att jag måste vara sällskaplig eller bjuda på kaffe. Gah! Bestämde mig igår för att jobba på bibblan för att slippa bli involverad, men då blev det istället stök med att han skulle låna nyckel, kom innan jag hade hunnit iväg, velade med tider osv osv.  Suck. Än är det inte klart heller, nästa vecka blir likadan. Egentligen har det varit konstant oljud p.g.a renovering och bilningsarbete ända sedan vi flyttade in i det här huset för några år sedan. Är urless på att bo här och har ingen förhoppning om att få lugn och ro så länge vi bor kvar. Mitt hem är min borg och därför blir jag så olidligt stressad när det händer såna här grejer. Det är som att någon har hoppat över mitt staket både rent fysiskt och mentalt. När får vi vara ifred? När kan vi ens använda vår dusch igen? Kan ingen himla vaktmästare städa efter sig?

En annan anledning till att den här veckan känts jobbig är att busungen vaknat mitt i natten och gallskrikit. Varenda natt. Detta har såklart stört vår nattsömn något kopiöst och även om vi har försökt dela upp nätterna har det lett till massor av onödigt tjafs och ”tävlingar” om vem som har det värst. Någon som känner igen sig i det? Man blir ju inte precis sitt bästa jag när man snittar tre timmars sömn per natt. Inatt var det min tur att vaka och jag skrapade bara ihop ynka två timmars sömn (inte ens sammanhängande). Kan inte bara skylla på skrutten, det är främst mina egna sömnspärrar som förstör för mig. Har försökt sova lite nu på dagen, men det går som vanligt inte. Trots att jag varit vaken sedan kl 1.30 i morse (igår..?). Det som känns så bittert just nu är att vi har barnvakt idag och jag har längtat efter det hela veckan. Men istället för att njuta och fullfölja alla mina planer, har jag hittills bara gått runt och ältat och känt mig eländig.

Men. Så fick jag nog av mig själv. Fixade världshistoriens största kaffemugg och kickade igång mig själv – fast besluten att vända dagen och göra något bra av den. Jag tror jag ska rensa och sortera om i garderoben, ett projekt jag har haft i tanken i ett helt år tror jag. Måste också bli en löprunda så jag får lite frisk luft. Helst innan det blir allt för mörkt. Får bli några varv runt Gubbholmen – det är så fint där nu med alla höstlöv. Ikväll ska sambon iväg, så då ska jag passa på att se en film som han avskyr och vräka i mig Ben & Jerrys.

Inte så konstigt att man får ny energi av att springa här….

Det är väl det här med acceptans, återigen. Att acceptera att tillvaron sällan blir som man har tänkt, men på något sätt gilla läget ändå. Rycka på axlarna och vara tacksam för det som trots allt är bra. Att det ska vara så löjligt svårt?