Ny lägenhet

Hej hopp! Vad gör ni, hur går det? På Skruttens förskola härjar magsjuka (igen, ja) så vi håller Skrutten hemma den här veckan. Är väl bara att vara glad för att vi inte själva ligger hemma och spyr i en hink, antar jag. Det är väl så man får se det.

Det var dock inte magsjuka jag skulle skriva om, utan det lilla faktum att vi fick den däringa lägenheten jag var så betuttad i. Ha! Jag är sååå glad! Vi kommer bo på markplan, vilket innebär att vi (förutom att vi slipper våndas över trasiga hissar och bära upp tunga barnvagnar) har en egen uteplats! Tänk att kunna sitta och grilla i sin egen trädgård i sommar och att låta Skrutten leka i gräset och bada i egen pool. Tänk också att ha ett modernare kök, eget tvättrum (!!!!!), betydligt mer förvaringsutrymmen och en barnvänlig gård med lekplats precis utanför dörren. Känns overkligt.

Här är en lägenhetsskiss och vad vi tänker oss för varje rum. Började först rita dit möblering osv, men blev svinkladdigt och fult, så jag tror vi nöjer oss så här……. Terassen är egentligen större än på skissen, då vi har både plattor där vi tänker placera utemöbler men också en gräsplätt.

Planlösning på vår lägenhet i Karlstad

I mitt huvud surrar nu alla tänkbara möbleringsalternativ, möbelinköp och förvaringslösningar. Lovade mig själv att ligga lite lågt för att inte tröttna innan vi ens har påbörjat flytten, men det går sådär. Såå typiskt mig att bli besatt av saker! (Tiden fram till flytten kommer nu gå helt fasansfullt långsamt…) Är så trött på vår nuvarande lägenhet och våra möbler, så helst av allt skulle jag vilja förnya allt, men det går sådär med en sambo som är en blå person som både tycks vara emot allt nytt och vägrar att ta beslut. Något säger mig att vi går en tuff match till mötes… … Men det ignorerar vi ett tag till, så släng gärna hit en massa tips på roliga inredningssidor, idéer eller kap! Jag behöver inspiration! 

Nya utgångspunkter

Ny vecka! Här i Karlstad har vi mest slask just nu. Alla drivor med snö och is måste tydligen smälta. Hade ju känts helt okej om man bara bortsåg ifrån att det med största sannolikhet kommer komma mer snö och med det mer slask. Eller vågar man hoppas på vår snart..?

DSC_0105

Status då? Eller ska vi bara prata väder i den här jääla trökbloggen?!DSC_0091

Jorå, det är ganska bra (tro det eller ej)! Det känns som lugnet efter stormen just nu. Har varit, och är, en ganska märklig period där det på utsidan inte händer alls mycket. Har till och med känt mig lite uttråkad stundtals. Men i det inre har det stormat rejält, faktiskt på de flesta plan samtidigt. Ja, 2019 har varit tufft. Det är inte mycket som får mig mer ur balans än att tvingas rasera visioner jag så länge och omsorgsfullt byggt upp med hela själen som insats – för att börja tänka om och bygga nytt. Men det positiva är ju att man trots allt växer av det. Man kanske till och med måste igenom sådana perioder och processer för att kunna komma vidare. Vidare till något bättre.

Jag läste någon gång att det är när saker inte känns bra, när man inte har svaret på sina problem – som man utvecklas. Detta eftersom hjärnan då ständigt letar nya lösningar. Medvetet som omedvetet. Det brukar jag tänka på i sådana lägen när hjärnan fullständigt vibrerar av tankar. Att den stackars hjärnan febrilt letar nya tankebanor och att det i slutändan är positivt. Det ska vara jobbigt, för det är något viktigt vi behöver lära oss.

DSC_0211

DSC_0213

Jag har nu lyckats landa i nya utgångspunkter och visioner och med detta har också ett nytt lugn kunnat sprida sig. Känns så skönt och mycket av min stress har lagt sig. Men det är så pass nytt och ovant att jag nog behöver lite mer tid för att just landa i det.

20190201_101714

Vad är er status just nu?

 

Hur personlig är du i din blogg?

Hur personlig ska man vara i sin blogg? Ja, jag vet att jag inte är ensam om att ställa mig den frågan. Jag vet också att det självklart inte finns något givet svar. Det beror såklart på vem man är, vilken sorts blogg man har och vad syftet med den är. Jag personligen får ut mer av att läsa personliga bloggar, även om det kan finnas en charm med opersonliga också. Ibland orkar man inte med en massa text och djupa funderingar; man vill bara ha ett gott skratt eller lite lättsamt tidsfördriv. Eller för den delen läsa om ett specifikt ämne som inte är kopplat till en viss person.

Många har uttryckt att ”oj vad personlig du är i bloggen!”. Jag förstår vad de menar och kan väl på sätt och vis hålla med. Men för mig känns det ärligt talat inte särskilt personligt att dela med mig av mina tankar och känslor – så länge det inte är ett privat ämne förstås. Däremot kan jag tycka att det känns betydligt mer personligt att dela med mig av min vardag i det lilla. Så som hur mina familjekvällar ser ut, vad vi pratar om, vad vi äter till middag eller hur vi fördelar vår tid och liknande. Jag förstår om det låter ologiskt, just eftersom mina tankar borde anses mer personligt än vad jag åt till middag eller vad jag lyssnar på för musik. Men nej, jag har aldrig upplevt det så. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner starkt att det där lilla som man bara delar med sin familj eller närmaste vänner – det vill jag inte lägga ut offentligt (trots att det kanske inte egentligen är något privat). Även om jag ibland lyfter fram en del vardagsbestyr och liknande är det fortfarande medvetna val och bara ett begränsat urval. Det kanske är knepigt att förstå, jag vet inte, men det skulle vara intressant att höra om någon kan relatera till detta.

Vad skulle du aldrig skriva om?

Att bjuda på sina tankar och känslor i bloggen skapar emellertid en del frågor och ”dilemman”. Till exempel: Vad ska jag berätta och inte? Vad är jag bekväm med? Var sätter jag min gräns? Man måste ju vara fullt medveten om att man kanske inte får någon som helst respons på det man skriver och att risken är att man känner sig blottad eller kanske till och med lite dum om man varit väldigt frikostig. Det är ju också fullt möjligt att det kommer kommentarer från personer av en annan åsikt eller kanske till och med negativa kommentarer. I tidigare bloggar kunde jag ha lite väl bråttom att trycka på publicera-knappen, vilket ibland gav mig ångest och ytterst ambivalenta känslor i efterhand. Kanske får man rutin på det där i takt med att man blir mer varm i kläderna som bloggare. Kanske är det också åldersrelaterat att lättare känna av vad man är beredd att dela med sig av och inte. Någon slags mognad. Man behöver nog landa lite i sig själv för att kunna avgöra vad man vill och inte vill. När jag nuförtiden är minsta osäker på innehållet i min text låter jag inlägget marineras under natten och ser på det med nya ögon dagen därpå. Då brukar det kännas självklart vad jag vill justera innan jag publicerar. Jag orkar inte brottas med ångest i efterhand och är därför extremt noga med vad jag publicerar och inte. Det fungerar faktiskt bra.

Hur personlig ska man vara i sin blogg?

Ett annat dilemma när jag skriver personligt är att mycket faller bort på grund av rädsla för att någon ska ta illa upp. Även om risken är minimal att personen skulle inse att det är just hen det handlar om, är det inte värt risken att någon blir ledsen eller känner sig uthängd. Det kan finnas oändligt med tankar jag vill dela med mig av från olika relationer, men det är bara att bita ihop. Ibland kan man såklart justera lite fakta så att ingen känner sig träffad, men det funkar tyvärr inte alltid.

Hur personlig tycker ni att en blogg ska vara? Och hur tänker ni som har egna bloggar – vad är personligt för er och vad väljer ni att dela med er av och inte?

Misärbloggen

Ja, hej hörrni och välkomna till Misärbloggen!

Usch ja, åtminstone är det så det känns. När jag väl uppdaterar är det bara konstant gnäll och klagerier. Vet dock inte riktigt vad jag ska göra åt saken, för tillvaron är rätt kämpig just nu. På många plan, men framförallt sovplanet. Skrutten har vaknat tidigare och tidigare för varje morgon (eller natt hade nog varit en lämpligare benämning) senaste veckan. Och prompt velat gå upp. I fredags skämtade jag (eller egentligen inte) till sambon om att det vore himmelskt om man kunde få sovmorgon till åtminstone kl 4. Drömmen! Skrattar bäst som skrattar sist. Kl 3 var det så dags att skutta upp på lördagsmorgonen! Det är ärligt talat inte ens rimligt för småbarnsföräldrar. Så livet har fått stå på paus ett tag medan vi har haft projekt ”överleva dagen”.

20190129_15392520190129_153936

Ja, ja. Nog om det. Nu är det iallafall ny vecka och (förhoppningsvis eventuellt kanske) nya tag. Om inte kan man iallafall njuta av all snö som ligger i drivor just nu. Vi åker pulka till och från förskolan varje dag, vilket är en kul bonus. Att det är februari och ett steg närmare våren är också positivt.

20190131_085238

20190201_104836

20190201_103525Hur mår ni? Och hur förhåller ni er till dessa tunga månader innan våren är här?

Förälder vid 20+ vs 30+

Jag har funderat en del kring när det den ultimata åldern för att skaffa barn är. Inte för att det finns något facit och självklart är det också en högst individuell fråga. Inte desto mindre är det intressant att diskutera för- och nackdelar med det ena eller andra.

Jag blev mamma som 30-åring

Det är väl ingen nyhet att dagens föräldrar får barn senare i livet, jämfört med tidigare generationers föräldrar. En klar nackdel med att få barn när man passerat 30 tror jag är att man redan hunnit vänja sig vid att egen tid och intressen är en självklar del av livet. Likaså att det är självklart att kunna ställa vissa krav på livet.

Som ung (yngre?) var det, i alla fall för mig, mer naturligt att ”stå ut med elände”. Man var fast i så många sammanhang som man egentligen inte själv hade valt. En skola man var placerad i för att man råkade bo nära. Ett sommarjobb som man blivit tilldelad slumpmässigt av kommunen. En aktivitet man inte riktigt älskade men la tid på ändå, för att föräldrar eller vänner tyckte att man borde. Vänner som man umgicks med för att man råkade hamna i samma klass, på samma fritids, i samma radhuslänga eller i samma förening. Kompisgäng som man kanske inte trivdes i, men som man inte visste hur man skulle ta sig ur eller inte hade andra vänner att ersätta med. I alla fall såg det till stor del ut så här för mig. Sedan har jag från gymnasiet och framåt kunnat välja mina egna sammanhang i större utsträckning. Jag har varit tvungen att – men framförallt också velat – ta mina egna beslut och plöja min egen väg. Det var något jag helt klart längtat efter, att få flyga fritt och ha större möjlighet att bygga upp min styrka utan en massa spärrar överallt. Jag tror det är så här för många. För varje år som går blir man lite säkrare på vem man är och åt vilket håll man ska. Även om livet är svårt och jag aldrig tror man blir riktigt klar med sig själv, har jag åtminstone hunnit vänja mig vid att få mer kvalitet i livet på ett helt annat sätt än innan. Jag kan njuta mer av livet nu än tidigare. Känner mig gladare, tryggare.

Detta gör emellertid också att jag ställer mer krav på livet nu än tidigare. Plötsligt tycker jag mig förtjäna både det ena och det andra. Man ska inte behöva stå ut med ditten eller datten. Livet ska kännas meningsfullt. Egentid är en allmän rättighet. Därför blir det lätt en chock när barnen kommer och den där egna tiden och de egna idealen tenderar att nästan helt försvinna. Man ställer sig frågan ”ska man behöva ha det så här”? Är det ens rimligt att få sina mentala, psykiska och fysiska behov så totalt inskränkta under så lång tid?”, ”Är det ens värdigt att behöva streta på så här hårt och aldrig någonsin få sova ut?”. Man har hunnit vänja sig vid en viss livsstandard som krockar totalt med det krävande och kaotiska småbarnslivet.

Ur denna aspekt tror jag att det är ”enklare” att få barn tidigt. Speciellt om man lägger till att många i 30-årsåldern förutom att skaffa barn, också skaffar barn tätt. Att de gärna vill satsa på jobb och karriär. Att gärna köper och renoverar hus… Allt tenderar att hända samtidigt under dessa år.

Trettioårig mamma

Å andra sidan finns det såklart nackdelar med att få barn tidigt också. Förmodligen betydligt fler. För egen del är jag ytterst glad att jag väntade tills jag fyllt 30, även om jag egentligen ville ha barn tidigare. Jag har haft med mig en helt annan trygghet i min mammaroll än vad jag hade haft som exempelvis 25-åring. Jag hade förmodligen klivit rakt i mammafällan och känt mig dålig och blivit upprörd över allt jag läst i sociala medier. Även om det givetvis är mycket man ojjar och nojjar över som nybakad förälder, har jag faktiskt mestadels kunnat flina åt alla präktiga mammor som måste mammaskamma för att själva känna att de duger.

En annan fördel med att få barn efter 30 är möjligtvis också att man hunnit se och göra lite mer i livet. När jag valde att bli gravid kände jag tydligt att jag var nöjd med mycket jag hunnit göra. Åtminstone visste jag att jag inte skulle längta efter sena partynätter eller opraktiska långresor det första jag gjorde. Sedan är det klart att det är just friheten man kommer sakna och självklart ska man heller inte ge upp sitt liv, men jag insåg att jag åtminstone inte skulle känna mig bitter över ett ”missat kapitel” eller liknande – som jag föreställer mig att riktigt unga föräldrar kan uppleva.

Många påpekar att unga föräldrar är mer pigga och har roligare med sina barn. Men att man skulle bli ”gammal och trött” vid 30 är inget jag kan relatera till. Är man ens gammal och trött vid 40? Jag har alltid varit en sprallig och barnslig typ och känner mig inte ett dugg äldre än jag gjorde för 10 år sedan. Sömnbrist hade också påverkat mig lika starkt då som nu. Jag tror att plågan över sömnlösa nätter och skrikande barn är precis lika påtaglig oavsett hur gammal föräldern är.

Hur resonerar ni? Fler för- och nackdelar med det ena eller det andra? Hur gamla var ni när ni fick ert första barn?

Helg med badhus, noll sömn, pulkaröj och lägenhetsvisning

Måndag igen! Under helgen inträffade inget mer spektakulärt än det som rubriken avslöjar. Låt oss ta det i ordning:

1. Badhuset. Lek och bus och stoj och stim tillsammans med våra buddies. Ända tills Skruttens kompis tyckte att det var en bra idé att bajsa. Då kände vi allihop att det var läge att avrunda.

Men än var det inte slut! Det visade sig nämligen att Skrutten är en storbastare av rang! Luttrad som man ju ändå är hade man varit nöjd för så bara 30 sekunder i värmen, men Skrutten satt alltså still på bänken ytterst belåten. Ja precis, hon satt STILL! (ja, ja, till en början åtminstone). Informativt pekade hon ut alla personer i bastun och berättade sakligt vad var och en hade för sig. Tydligen satt de ned. Tydligen drack de vatten. Hon gjorde också klart för alla att HÄR ÄR MAMMA. Kändes tryggt och bra att vi alla visste var vi hade varandra.

2. Noll sömn då? Vad menar jag med det? Man måste väl ha rätt att sova? Nej, det är ett missförstånd. Lördagen inleddes kl 05.02, vilket är en högst rimlig tid att dra igång helgen på. Det är bara folk som saknar karaktär som ligger och drar sig och håller på. Skutten stormade in i vårt sovrum och skrek HEEJJJ under brinnande entusiasm. Och så var tydligen dagen i full gång.

Söndagen då? Nädå, vi sparade inte på krutet här heller. Kl 00.45 tyckte Skrutten det var utmärkt läge att kicka igång dagen. Här satte dock mami ned foten. Med besked. Skruttens förslag var att åka pulka eller att äta gröt. Denna entusiasm tog en hel timme att släcka. Sedan ytterligare två timmar för mami att somna om. Så en liten näpen vakenpaus på tre timmar och sedan upp igen kl 6.30.

Dagen efter kunde man hitta en och annan souvenir från denna färgsprakande natt, bland annat följande chattkonversation med sambon (ja det är korrekt uppfattat, sambon hade prickat in det fint och hållit sig borta just denna natt):

Whatsapp konversation med sambon

Lite nattlig poesi en lördagsnatt. (Observera min sambos engagemang!)

3. Pulkaröj ja… Blev en kortare utsvävning i snön under lördagen (tills pulkasnöret åkte av) och sedan fick Skrutten även följa med farmor och hunden på ytterligare en tur under söndagen. För då var nämligen mami och papi på….

4. …Lägenhetsvisning!!!!!!! Alltså!!!!!! (Helena snälla, chilla lite!). Jag hade inte haft riktigt samma entusiasm om det inte vore för att jag är 99 procent säker på att vi kommer få lägenheten. Den var finare än jag trott och efter visningen var det bara ren och skär kaosglädje i huvudet. Forcerad och hysterisk till max. Glädje som om jag gick på något extremt starkt. Egentligen mest obehagligt om jag ska vara ärlig. Ingenting är ju klart än och jag ville vara lika cool och samlad som sambon, men det är inte riktigt jag. ”En släng av adhd”, som en terapeut konstaterade en gång. Jo tack. Kan omöjligt hantera energistormar av den kalibern. Men jag kände åtminstone hur färgen började komma tillbaka i ansiktet, efter en tid av motgångar, så det var nog  inte så dumt ändå. Nu håller jag tummarna så att de krampar! Nej, så att de går av!

Försökte fånga mig och Skrutten på bild. Gick toppenbra. Inga konstigheter.

Hur bråkar du och din partner?

Så här efter jul- och nyårstider när många spenderat mer tid än vanligt tillsammans med familjen är det lätt att känna att det blivit lite mycket av det goda. Kanske har man under juluppehållet hunnit ryka ihop med sin andra hälft en gång för mycket? Kanske två och tre gånger för mycket också?

Jag föreställer mig att de flesta småbarnsföräldrar dagligen ryker ihop över vardagspusslet och hur det bäst ska pusslas, hur tid och pengar ska fördelas och vem som ska göra vad. Vi är inte så olika som vi tror. Men något som är desto mer intressant är hur vi bråkar och även hur vi förhåller oss till bråken.

På bråkfronten skulle jag nog säga att jag är en aktiv bråkare medan min sambo är en passiv sådan. Jag vill gärna diskutera allt in i detalj och blir ytterst frustrerad när jag inte får något större gensvar. Vilket givetvis gör mig ännu mer aktiv som bråkare och sambon förmodligen ännu mer passiv. Ja, vi är riktiga hejjare på kommunikation!

Hur bråkar du och din sambo och hur förhåller ni er till bråk

Hur vi förhåller oss till konflikter är också som natt och dag. Så här kan det se ut:

Jag: Hmm, hur ska jag bo nu när jag är själv, är en trea lagom? Ska jag ha Skrutten varannan vecka? Vem ska jag fråga om barnvakt? Är jag fast i den här staden? Vilka av våra gemensamma vänner har jag kvar? Nu får Skrutten ingen kärnfamilj! Nu blir Skrutten ett skilsmässobarn! Ska jag skriva om hela min livsplan nu? Kommer jag bli deprimerad? Eller blir det fantastiskt? Vem är jag? Är mitt liv bara en illusion? Kris kris kris…

Sambon: Ja men det går väl upp och ned för alla. Vad ska vi äta ikväll?

Eh ja, man kan alltså jobba lite olika. Hantera konflikter lite olika.

Freaka lite olika mycket.

Puh.

Hur ser det ut för dig och din andra hälft? Hur lika eller olika förhåller ni er till bråk?

Gula vänskapsrelationer

Ja, vad hände egentligen med min bloggserie med utgångspunkt i boken Omgiven av idioter? Ja, det kan man undra. Nu är det iallafall hög tid att rannsaka den gula personlighetstypen. En insikt jag gjorde medan jag läste denna omtalade bok var inte bara att jag själv har en hel del gult i mig, utan också att mina närmaste vänner har det. Man kan alltså slå fast att jag trivs bäst med människor som är som mig själv. Det låter väl härligt självbelåtet?

Jag började dock fundera…. Hur är det egentligen möjligt för gula personer att ha en fungerande relation med varandra? I boken beskrivs gula personer som (typ…) överaktiva, överambitiösa, jobbigt pratiga, uppfyllda av sig själva och energiska till bristningsgränsen. Alltså ganska hysteriska över lag. Men också för känsliga för sitt eget bästa och på gränsen till neurotiska ibland. Kan verkligen två sådana personer komma överens? På samma sätt som jag ser framför mig hur två röda personer fullkomligt skallar varandra som på en tjurfäktningsarena och dödar alla frön till en eventuellt stundande vänskap, tänker jag att gula personer skulle behöva ett mer lugnt sällskap som kan balansera upp de värsta topparna och dalarna.

Men nej. Vid närmare eftertanke tror jag att det är just det som är grejen för många gula personer. Vi blir lätt rastlösa av allt för lugnt sällskap. En lugn livspartner – ja, det är nog ett måste. I alla fall för mig. Men när det gäller vänner? Nej, det är svårt. Missförstå mig rätt, det är jätteviktigt för mig att varva ner och ta det lugnt, men det är något jag föredrar att jag göra på egen hand. När jag umgås med vänner vill jag kunna prata om allt, allt, allt, högt och lågt och helst samtidigt. Vi vill kunna skratta och gråta, få vara lite smågalna eller egentligen helt enkelt bara oss själva. Med väldigt lugna personer känner jag mig lätt lite för mycket. Detta gör att jag automatiskt börjar dämpa mig och begränsa mig. Jag känner mig inte riktigt hemma och följaktligen blir relationen inte heller särskilt djup. Vi kan absolut vara goda vänner, men de kommer aldrig riktigt känna mig på djupet – något jag vill att mina närmaste ska göra.

gula_personer_vanskap

De flesta gula personer verkar gilla att höras, synas och att ta plats. Emellertid är gula personer också känslomänniskor, vilket jag tror räddar många från att bli helt odrägliga. De flesta gula märker direkt om de inte är omtyckta eller om andra inte är lika entusiastiska. När de märker detta kommer de helt av sig och drar sig illa kvickt tillbaka – förmodligen ganska naggade i hörnen. Jag skulle också gissa på att det gröna personlighetsdraget är ett relativt vanligt komplement till det gula och tillika en sund motpol. Gröna personer är ju som bekant lite mer kontrollerade och anpassningsbara. En gemensam nämnare för mig och mina närmaste vänner är nog att vi är just gulgröna. Det tror jag klart underlättar.

En baksida av mina kompispreferenser är emellertid att jag kan bli väldigt trött av att umgås. Jag får väldigt mycket energi, men det kostar också en del energi att umgås på ett sådant intensivt sätt. När det har varit mycket sociala aktiviteter blir jag lätt överstimulerad och behöver få vara själv och liksom landa ett par dagar. Ja, här spelar såklart min högkänslighet in.

En annan baksida är också att det ibland kan vara svårt att hitta en balans av givande och tagande som passar bägge parter. När båda har enorma behov av att få uttrycka sig – vem ska då lyssna? När båda har så mycket energi och så mycket att säga, upplever jag det svårt ibland att både lyssna och bli lyssnad på. Jag tar illa upp när jag märker att motparten är disträ och knappt tittar på mig eller bekräftar det jag säger. Här tror jag man får hitta ”spelregler” som är unika för varje relation. Jag tror gula personer är rätt duktiga på att hitta ett dynamiskt samspel och har lätt att anpassa det från person till person. Det är såklart inget som behöver uttalas högt; spelreglerna är mer av en osynlig förhandling. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Speciellt inte när det handlar om känslomänniskor.

20190104_174555

Vad säger ni, är det någon som känner igen sig i detta? Är det fler gula eller gulgröna personer som föredrar vänner med samma färg? Gäller det även eventuell partner eller behöver ni en partner som istället kompletterar er?

Nu laddar vi om

20190118_143627

Ja. Nä. Jag har ännu inte riktigt lyckats ta mig ur den där dåliga trenden jag skrev om i föregående inlägg. Egentligen har väl olyckorna slutat hagla in nu (peppar peppar med tjugo utropstecken), men jag har haft enormt svårt att bryta egna tankemönster och dåliga vanor som liksom kommer på köpet med sådana där perioder. All motivation har varit som bortblåst och livet har inte känts så där särdeles upplyftande. I helgen har jag dock försökt hamna på rätt köl och ta tag i fanskapet (dvs mig själv). Jag hoppas jag snart är igång igen!

20190118_125635

I övrigt blev det inte många knop gjorda. Blev flera småpromenader med Skrutten och en långpromenad ensam där jag spanade in några lägenheter som vi kanske är intresserade av. Har varit soligt men kallt både lördag och söndag och ibland blir jag alldeles hänförd av min omgivning. Är jag i dåligt skick är promenader det bästa jag kan lägga min tid på. Sedan har det blivit handling, matlagning och det vanliga vardagslunket, men också ett hårt träningspass som för att ruska igång min glöd igen.

20190118_152641

Tänkte nu sparka igång denna vecka. Wish me luck. Trevlig måndag på er! ❤

När man attraherar fel saker

Igår var det total snöinvasion i Karlstad. Plogbilarna låg hopplösa timmar efter och det var smått omöjligt att ta sig framåt. Att cykla var såklart inte att tänka på och att promenera med barnvagn var som att försöka trycka fram en plogbil med handkraft. Lönlöst. Tog mig en halv evighet att få bort all snö och is från bilen, bara för att konstatera att bilen inte ens startade. Batterilampan lös och bilen gick inte ens att starta. Och där satt jag och klurade på hur jag skulle transportera hem Skrutten från förskolan, fem minuter innan jag skulle vara där. Att jag hade världens yrsel gjorde inte saken bättre. Klarade knappt av att sitta på en stol. Under dagen gick också ett fint vinglas, som jag fått i disputationspresent, i kras och min älskade Hilfigher weekend bag, som är ett fint minne från USA, blev totalt missfärgad i tvätten. Dagen avslutades sedan med ett tråkigt besked på jobbfronten, vilket på något sätt bara drog bort mattan under mina fötter. Plötsligt var all energi som bortblåst och sedan dess har jag känt mig som ett lik. Gårdagen var bara en dag, men hela detta år har än så länge gått i samma klang. Det har varit olyckor, onödiga bråk och inget som egentligen gått min väg. Gårdagen var egentligen bara droppen. I sådana här dåliga perioder kan jag bli rädd. Rädd för att jag själv är medskyldig till allt som händer mig.

Attraherar man själv sitt liv

Enda sedan jag var liten har jag upplevt att jag i sann ”the secret”-anda attraherar både dåliga och bra saker beroende på vilken energi jag sänder ut. Jag kan ha exceptionellt flyt i livet. När jag tittar tillbaka på mitt liv är det vissa perioder som jag bara häpnar över när jag tittar tillbaka. Som när jag blev handplockad och i princip övertalad att ta ett jobb som många nog skulle drömma om, utan att jag ens hade sökt eller visat intresse för det. Jag sa till och med rakt ut, mot bättre vetande, att jag inte ville ha det. Men jag fick det turligt nog ändå. Detta var inte långt innan mitt bokmanus blev accepterat av ett förlag (min stora livsdröm!) och jag fick hålla presentation och signera böcker på bokmässan, fick stora uppslag i Aftonbladet och i de allra flesta arbetslivstidningarna. Det var den ena lyckan efter den andra och jag hade mitt livs flow. Jag kände mig stark och lysande och livet bara log mot mig. Dessvärre är det precis samma sak även åt andra hållet. Att jag tycks dra till mig exceptionell otur ibland också. Som just nu. Jag har alltid häpnat under såna här perioder, oavsett det är en väldigt bra eller väldigt dålig period.

Givetvis kan slumpen och diverse yttre faktorer spela in och jag har heller ingen lust att ta på mig ansvaret för precis allt som händer mig i livet. Människan kan knappast styra över jord och hav. Ändock tror jag stenhårt på att vi åtminstone lockar till oss människor, situationer och mönster beroende på vilken energi vi själva sänder ut. Och det är alltså just det som gör mig rädd ibland. För oj vad det är svårt att bryta en negativ trend. Går man en meter utanför dörren kan man ge sig tusan på att man stöter på den enda människan i hela vida världen som man inte vill träffa just då. Vem man än pratar med är emot en. Vilket mail man än öppnar är det negativt. Allt blir fel. Får man minsta medgång dras den snabbt ned i nästa stora motgång som lurar bakom hörnet. Allt blir fel. Jag vill ta ett djupt andetag, nollställa mig, börja om. Men det är just det som är så svårt, att bryta trenden. Vad gör man när den egna energin och motivationen inte räcker till? När allt man behöver är en puff i rätt riktning, men den inte kommer?

Drar du till dig olycka

Är det någon mer ”flummig” typ som håller med i detta ”magnet-resonemang” och som kanske känner igen sig?