Tur man inte flyttar så ofta

4 kommentarer

Här kommer ett litet pip (ytterst ynkligt) någonstans långt inifrån ett massivt berg av ouppackade flyttlådor, omonterade möbler, säckar med odefinierbart innehåll och gamla hyllor och andra möbler som ingen vet var eller hur de ska komma upp. Och så en herrans massa onödiga prylar på det. Och inte minst en vild, trotsig och framförallt klåfingrig 2-åring som gör sitt yttersta för att vi aldrig ska komma framåt i flyttprocessen. (Hon är imponerande skicklig måste jag säga).

Flyttkaos på hög nivå

Visst är det härligt att flytta?!

Ville bara visa att jag lever (knappt, i och för sig) och att jag hoppas ni orkar leta er in här även fortsättningsvis även om bloggen kanske inte lever likt sina forna glansdagar just för tillfället. Det kommer inte dröja länge förrän denna blogg kommer blomstra i kapp med sommaren (hoppas jag)!

Tydligare fokus på högkänslighet

2 kommentarer

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om Mina 5 mest lästa inlägg 2018. Faktum är att detta var ett nyttigt inlägg för mig att skriva. När jag svart på vitt granskade besöksantalen till mina olika inlägg och började spekulera kring varför olika inlägg fick så olika mycket läsare, blev det plötsligt glasklart för mig vad jag borde satsa på när det gäller bloggen. Visst är det häftigt när man får insikter bara av att sitta och skriva? Det kändes befriande att bli mer klar över var jag ska lägga mitt krut och hur jag tydligare ska ringa in bloggen.

Ja precis… Givetvis ska jag rikta in mig mer på högkänslighet. Ämnet har ju funnits närvarande i det mesta jag skriver, men ibland valsar jag iväg och skriver om en det ena ämnet än det andra. Det blir för spretigt. Hädanefter kommer bloggen fokusera på högkänslighet om möjligt ännu mer än tidigare. Bloggen kommer inte förändras nämnvärt från tidigare, utan det handlar nog mest om att jag skalar bort ämnen som inte passar in i mitt fokus. Jag kommer fortsätta skriva om mitt liv och dela med mig av mina tankar och upplevelser i allmänhet – allt genom mina högsensitiva glasögon. Sedan skadar det väl inte med någon spontan vardagsuppdatering ibland – läsare brukar väl trots allt vilja ha en bild av personen bakom bloggen…

HSP-bloggen Mellan raderna

Tydligare tema på högkänslighet framöver…

Eller vad tänker ni? Låter det vettigt?

Att samla och slösa energi samtidigt

Lämna en kommentar

Vilket sommarväder som dundrat in i Sverige senaste dagarna! Och så röda härliga dagar på det. Som om vi gått från smällkall vinter till stekvarm semester över en natt. Vår påsk har spenderats med släkt och familj, nästan uteslutande på landet och i utomhusmiljö. Bara sitta ute och ”lyxojja” sig över att det blåser lite för lite medan flyttbestyr och andra måsten är lika bortglömda som snön. Skrutten har också varit harmonisk och kunnat härja runt med naturen som vardagsrum.

20190419_14490620190420_10441820190420_10474920190420_15260820190420_15335220190422_135516

Alla som är högsensitiva vet dock att det även stjäl energi när aktiviteter och sociala umgängen liksom staplas efter varandra utan chans till andhämtning däremellan. Jag känner mig lycklig men väldigt, väldigt trött med en nästan fysisk olustkänsla över mig. Hjärnan nästan bokstavligen surrar av överstimulering. Som en gnagande ”panik” att nu bara måste jag få vara själv. Måste. Så ja, nu ska jag försöka ge utrymme till uppladdning.

Hoppas ni också hade en fin påsk!🐣

Utan skyddande filter

4 kommentarer

Plötsligt händer det. I fredags åkte jag ut till landet och hade äkta ego-tid. Bara jag. Helt själv. En hel stuga och en massa skog. Det var så drömmigt att jag nästan inte kunde tro att det faktiskt hände. Men det gjorde det.

Stannade till i den lilla matbutiken någon mil bort och köpte allt jag ville äta det närmaste dygnet, för att sedan bege mig in i de djupa skogarna där mobiltäckning är ett minne blott. Med andra ord helt perfekt – just det att inte kunna vara tillgänglig. Resten av dagen och större delen av lördagen spenderades helt och hållet utifrån känsla – något jag är urusel på i vanliga fall. Typ ”vad känner jag för just nu?” och ”vad behöver jag just nu?”. Soliga skogspromenader varvades med långa stunder med min bok, en löptur, en runda med kameran, massa god mat och en lååång natts sömn. Jag bara flöt omkring, hann tänka klart alla tankar, lyssnade in mig själv… Orkade ikapp med alla intryck som studsat runt i minna sinnen – men aldrig förmått landa för att sedan passera.

Att våga möta sig själv utan barriärer är viktigt

Många får vrålångest bara vid tanken på att fördriva tid i en stuga ensam på landet, helt utan såväl människor som mobiltäckning, bredband och andra civiliserade omständigheter. Att sakna ett tryggt, dämpande och förvillande skydd mellan sitt känsloliv och sig själv. Jag kan förstå det – det är svårt att inte uppleva ett visst mått av ångest när man så avskalat möter sig själv. Men sanningen är att det för mig innebär ännu mer ångest att inte göra det. Att istället sopa under mattan, släta över, trycka undan. Jag har aldrig kunnat ljuga för mig själv. Det dyker upp som magknip eller ångest innan jag ens hunnit inse att något blivit fel. Att jag ljugit för mig själv, inte stått upp för mig själv, inte agerat som mig själv.

Jag brinner för makrofotografering

Tog inte så värst mycket bilder, men i vanlig ordning blev det några close-ups. Det jag tycker är klart roligast är just makrofotografering. Skulle nästan vilja säga att jag är besatt av det. Finns knappt ett enda motiv som inte skulle göra sig i en close up – allt blir intressant. Enligt mig då 😉 Sedan hatar jag att redigera bilder och gör det i princip aldrig. Dels för att jag inte kan, dels för att jag inte vill. Det tar udden av den annars så underbara känslan med fotografering. Att fånga ett ögonblick, en scen – och bevara den just så. Låta den få stå på sina egna sköra, men stolta ben. Jag antar att det där med att skala bort alla filter är något jag uppskattar även när det kommer till fotografering 😜 När det blir för mycket teknik och efterhandsfix handlar det inte om fotografering längre, utan något annat. Enligt mig då – återigen.

Härliga vår förevigad i kameralinsen

Redan till helgen åker jag tillbaka till stugan igen – men då med familjen och en massa andra släktingar. Påsk är lite av en favorithögtid för mig, så det ser jag fram emot! Hoppas ni också är ute och njuter av vårvädret!💕

Spontan photoshoot på Marstrand

Lämna en kommentar

Här kommer ett litet livstecken från mig! All ledig tid just nu går åt till att flyttpacka, köra smålass till nya lägenheten (riktiga flytten blir sista helgen i april) och umgås med våra familjer, så det är fullt upp. Jag hoppas ni kan ha överseende och att bloggandet blir bättre när vi väl kommit i ordning i nya lägenheten!

Här kommer iallafall några bilder från i lördags då jag och Skrutten härjade på Marstrand tillsammans med våra släktingar. Är så himla glad att jag fångade några bilder på mig och Skrutten tillsammans i en fin miljö – har alldeles för få sådana.

Resized_20190406_151726_7033 - kopiareceived_1082544671932301received_2199786436753284received_2096074357176071

Hoppas ni alla har en fin vecka! 🌹

Våga surfa

4 kommentarer

Ett annorlunda år. Intetsägande på utsidan, omvälvande på insidan.

Själen som insats. Drömmar laddade med dynamit.

Ett år för att krascha. Köra på ändå, krascha igen.

Gå vilse, gå rätt, gå vilse igen.

Ett år för att omvärdera, tveka, omvärdera igen.

Nya glasögon, men för immiga för att se. Veta målet, men sakna rätt väg.

Inte redo att släppa på all dynamit. Inte heller viljan att vara kvar, vänta på att sprängas.

Det gäller att ha tillit till livet

Kantstött och skör, men med nya perspektiv. Nya krafter, nytt mod.

Gamla insikter i ny skepnad. Ny chans att lära.

Att våga ha tillit till livet. Inte stirra blint.

Våga kasta mig ut. Åtminstone surfa lite på vågorna.

Våga lita på att de tar mig i land. Våga lita på att jag kan parera varje våg när den kommer.

Inte gömma mig i flytvästen, för jag kan simma.

Inte rita en färdig karta, för jag litar på att vågorna för mig rätt.

Att forcera bara leder till fel hamn.

Att ha tillit, att våga surfa –

är ända vägen hem.

Våga ha tillit och surfa för att hitta hem

Vår – nu jävlar…

4 kommentarer

Hej hallå mitt i veckan! Här i Karlstad lyser solen mest varenda dag och jag försöker pressa in så mycket promenader det bara går. Vår! Finns det något härligare? Våren brukar vara så kort – om den ens existerar. I princip bara ett par ynka veckor – sammanpressad mellan den evighetslånga vintern och den tidiga sommaren. Trist för en vårälskare som jag (och trist när man har halva garderoben full med vårjackor som man aldrig hinner använda), men därför försöker jag också njuta som vettvilling för tillfället.

Svanar i Klarälven

Svanar i Klarälven

Igår var jag och Skrutten och hälsade på våra vänner (tillika grannar) och fikade och firade Skruttens kompis som fyllt 2 år. Sedan ut på gården för lekröj och studsmatta till dödagar.20181029_123516

Hoppa studsmatta är livet

Vem kan hoppa med två fötter? Jag jag jag!

20190326_180015Kompishäng på gårdenSan

Förresten. Förstår om ni legat sömnlösa över hur det gick på loppisen jag tjatade om. Vill inte hålla er på sträckbänken längre, det måste ju ändå finnas gränser! Kalasade i hela 8 (!) par skor och några klädesplagg. Herregud, nu får jag lugna mig ett tag, men det är ju så kul. Tydligen är jag inte ensam om att tycka det: Kön var så lång genom Karlstad att man hade kunnat tro att det var en världsartist på besök. H-y-s-t-e-r-i-s-k-t.

Loppis på Pingstkyrkan

Allt detta för 255 kr – jo man tackar!

Samma dag väntade också finbesök och jag tokade till det med dessa tokdrinkar. Jag kommer tydligen aldrig bli vuxen och sluta dyrka mjölkdrinkar… Ser helt enkelt ingen anledning.

Tokiga drinkar med kalaskänsla

Som godis…😜

Hoppas alla har en fin vecka i vårsolen!

Förkylningar och helgmys

3 kommentarer

Här planerar man att ge en liten uppdatering från den gångna helgen och så vips är det tydligen ny helg?

Med det sagt får ni helt enkelt höra lite om både den gångna helgen och den stundande😃

Jag utmanade ödet på allvar och tog med mig en förkyld och trotsig Skrutt till morfars stuga. Där lyckades hon smitta ner oss båda rejält och det var som vanligt ord och inga visor och fullt ös. Men trots detta hade vi en mysig långhelg och hann både besöka Bengtsfors ”godisfabrik” och hoppa i lerpölar. Jag stack även ut själv och promenerade i skogen med min kamera vid några tillfällen, sköööönt, även om naturen kanske inte bjuder på så värst mycket fotoinspiration för tillfället.

Naturen i mars kan också vara vackerRoligt att leka bland snö, is och lera i marsBarn fascinerade av eld

Tillbaka i stan väntade en dryg vecka i sjukhetens tecken för mig. Jag som sällan blir sjuk har varit helt sänkt. Jag mår i alla fall bättre nu och den kommande helgen bjuder också på trevligheter minsann. Inte nog med att vi får barnvakt och har kvällen för oss själva, jag ska också gå loss på barnloppis imorgon och senare på dagen väntar finbesök av brorsan och hans flickvän och besök på Scalateatern för en förhoppningsvis rolig föreställning.

Hoppas ni också får en rolig helg!

Högsensitiva och röd kommunikation

1 kommentar

I förra veckan skrev jag om mina tankar kring den röda personlighetstypen (utifrån boken Omgiven av idioter) och kände då att många av mina egna problem med röda personer bottnar i vår totala mismatch vad gäller kommunikation. Jag trevade på ämnet, men kände att jag ville fördjupa mina tankar i ett eget inlägg.

Att jag har sådana problem med hur kraftigt röda personer kommunicerar beror garanterat inte bara på att jag finner deras stil burdus och okänslig, utan också på att jag själv är högkänslig. Röda personer ödslar ingen tid på något de tycker är ointressant. Är de inte intresserade av att lyssna har de inga problem med att avbryta hux flux, eller bara be mig hålla tyst. Det upplever jag inte bara otrevligt, utan också som en djup förolämpning. Den röda menade inget illa, han var bara inte intresserad eller orkade inte lyssna mer. Men ouch. Den kan bli enormt svår att rädda. Relationen är förmodligen redan stendöd. När jag i min tur lyssnar uttråkat på andra människor, gör jag istället allt i min makt för att verka intresserad, ställa följdfrågor och nicka entusiastiskt. Allt för att motparten inte ska förstå hur ointresserad jag är och eventuellt bli ledsen. Detta är ju uppenbart ett lika korkat beteende, speciellt eftersom jag har en stark tendens att vara för snäll och dra till mig folk som jag egentligen inte vill ha efter mig. Jag kan säga saker mellan raderna eller kanske försiktigt styra in samtalet på ett annat ämne, men det hela är så försynt att jag ska vara glad om motparten reagerar överhuvudtaget. Med exemplet vill jag illustrera hur mitt sensitiva sätt att kommunicera blir någon slags motsats till det röda sättet att kommunicera. Den röda bara är. Folk får tycka vad de vill. Jag å min sida vänder ut och in på mig själv för att alla ska vara glada och må bra. Tar ansvar ända ned för stupkanten. Och sen ligger jag där nere och inser att den enda jag inte tog ansvar för var mig själv.

Hur kommunicerar högkänsliga med röda personer?

Ett annat exempel där våra sätt att kommunicera krockar rejält, är när vi ska ge kritik. Den röda personen säger ”jag gillar inte dig”. Den sensitiva personen däremot säger det mellan raderna. I sitt kroppsspråk, minspel, tonen hon pratar med. Hur tydligt som helst, åtminstone enligt sig själv. Så vad händer då, när vi ger kritik på så olika sätt? Tja, den röda vill ha klara besked – minspel och tonfall hör inte dit. Alltså når kritiken inte fram. För den sensitiva däremot krävs det inte mycket för att hon ska pejla läget. När det gäller ordlös kommunikation är en sensitiv person nästan orimligt uppmärksam. Det kan vara en liten gest eller ton och den högsensitiva hjärnan är redan i full gång med att analysera och bearbeta. Att då storma in och skrika eller tala om så där ö-v-e-r-t-y-d-l-i-g-t att hon har gjort något dåligt, är verkligen överflödigt. Hon har redan förstått och din kommentar blir bara för mycket. Jag minns gånger när jag fått sådan okänslig kritik. Jag förstod deras kritik på en gång och tog den till mig, men av någon anledning fortsatte de att ”göra ner mig” mest för sakens skull. Kanske för att glänsa själva och riktigt äga sin poäng, vad vet jag. Men där någonstans var inte kritiken längre konstruktiv utan snarare dödande och jag minns att mitt system stängde ned totalt.

Vad har ni för reflektioner kring rött och icke-rött sätt att kommunicera och ge och ta kritik?

(Om någon vill läsa mer har jag tidigare skrivit om den gröna, blåa och röda personlighetstypen.)

Krävande barn och motstridiga förhållningssätt

2 kommentarer

Ibland känns det som att jag balanserar på en svajig och skör lina i mitt eget förhållningssätt till att ha ett krävande barn. Å ena sidan jämför jag med andra och känner mig irriterad och missnöjd, ungefär som att det är orättvist att vissa får lugna barn och andra vilda. Ja, jag hör hur det låter, men det enda jag önskar mig dagligen är att vår tvååring ska lugna ner sig och vara tyst, om så bara en ynka sekund. Å andra sidan går jag runt med skuldkänslor för att jag, som har fått en frisk och fantastisk liten tjej, ens har mage att klaga. Alla barn är ju unika och alla ger olika förutsättningar. Jag har till och med önskat mig en busig, tuff och rolig dotter och nu är det precis det jag har fått. Känner mig som sämsta mamman i världen som gnäller och har fokus på det negativa.

Jag blir, i sann högsensitiv anda, så överväldigad av motstridiga känslor. Å ena sidan är jag världens lyckligaste. Lyckokänslorna är så intensiva att det känns som att jag ska gå sönder. Orkar ibland inte känna fullt ut, ungefär som att jag tror att den sanna lyckan ska ta kål på mig då den är så massiv och okontrollerad. Å andra sidan känns tillvaron ibland så krävande att jag tror att jag ska gå under. Ibland är min högsta dröm att bara få placera en simpel ljuslykta på bordet utan att huset står i brand två sekunder senare. Att vistas tillsammans ute bland folk en ynka stund utan att behöva ha krisberedskap och hjärtat i halsgropen. Att få göra ett enda blöjbyte eller påklädnad utan att det ska vara jämförbart med ett Kenyanskt maratonlopp. Eller att bara kunna gå runt fritt hemma utan öronproppar så långt instoppade att hörselgångarna värker.

Kan barn ha 2-årstrots?

Gammal bild från när Skrutten åkte på sin första – och framförallt sista – tågresa

När jag får höra om vänner och bekanta, eller vem som helst för den delen, som tar med sina ungar på charterresor, fjällenresor, flyg och tåg, eller ränner runt på stan, barnteater, museum eller restauranger, kan jag inte undgå att bli provocerad. Vi för vår del kan på vår höjd gå ut en kort, kort promenad – förutsatt att vi har med oss en hel uppsättning rån som mutning. I övrigt får jag och sambon turas om med att låsa in oss i var sitt rum för att göra det som måste göras, då det inte finns på världskartan att vi kan sitta fritt och öppet med en dator, plocka in disken eller fixa enklaste måltiden. Blotta tanken på Skrutten på en flygplats eller en barnbio får det alltså att flimra framför ögonen. Hon sover heller inte på dagen så det finns ingen chans för återhämtning. Hon har alltid varit krävande, men senaste tiden har hon intagit nya höjder. Både bildligt och bokstavligt då hon lärt sig avancerad klättring i hyllor och förgör allt hon kommer åt. Jag vet inte om 2-åringar brukar hamna i trotsåldern, men nog känns det så för Skruttens del. Hela hennes liv går ut på att testa gränser och streta emot, på en helt ny extrem nivå. Hela vårt liv går ut på att ta oss igenom dagen.

Även om våra barn är vårt allt och vi skulle offra våra egna liv mot deras utan att blinka, måste det få vara okej att klaga. Men hur hittar man balansen mellan att få ventilera och gnälla och samtidigt vara tålmodig och tacksam? Är jag den enda som känner mig förvirrad och går bet på det?