Bloggfunderingar och vinterlandskap

Hej kära läsare! Jag har fastnat lite i mitt, så kallade, bloggande. Igen, ja. Trodde att jag var på rätt väg, men så stannade det upp igen. Jag är ju en skrivande person, att skriva är det bästa jag vet och jag gillar dessutom tanken på att ha en blogg och nå ut. Så varför ska det behöva vara så svårt egentligen?

DSC_0089 (2)

Det finns väl, som alltid, förklaringar till det, men mest av allt handlar det nog faktiskt om att jag känner mig osäker på vad, och i så fall på vilket sätt, jag vill dela med mig av mitt liv. Och framförallt till vilka. Att jag inte vet exakt vilka som läser mina, ibland ganska personliga, texter… det stör mig. Jag behöver ha en viss kontroll på vad jag berättar och för vem. Allt vill man helt enkelt inte att ”alla” ska veta. Mina ord hänger dessutom i luften på något sätt, då en blogg (tyvärr) ofta blir obesvarad och jag kan aldrig vara säker på hur mina utläggningar har mottagits. Jag kan också oroa mig för att vissa personer tar illa upp för att de förstår att det är dem jag skriver om. Eller ännu mer att de ska tro att det är dem jag skriver om, vilket jag oftast inte alls gör. Över lag tänker jag nog för mycket och jag tvingas inse att jag kanske inte är fullt så öppen som jag skulle vilja vara.

DSC_0109 (2)

En aspekt i detta är att det fortfarande är så mycket i mitt liv som inte fallit på plats och jag har kommit på mig själv med tankar om att inte vilja vara öppenhjärtig förrän de där sista stora pusselbitarna fallit på plats. Så klart för att det då är så mycket lättare. Då kan man vitt och brett och öppet berätta tillbaka om hur det var DÅ, eftersom man tryggt kan luta sig tillbaka i vetskapen om att allt har löst sig. Det blir inte lika blottande som när man är mitt uppe i något och bara känner sig skör och extremt ovillig till att ta in folks synpunkter. Jag vill komma till en punkt där jag känner mig nöjd och stolt över mitt liv både inför mig själv och omgivningen. Det är såklart mycket jag är nöjd och stolt över i mitt liv, inte minst mitt trygga hem och underbara lilla familj, men jag kan heller inte bortse från att mitt liv sedan flera år tillbaka känts väldigt oklart. Jag vet vart jag vill och passionen brinner starkt, men tyvärr har hindren varit lika stora och jag har fastnat och fått börja om. Samtidigt pågår livet med fulla stormar runt omkring och mycket av energin har gått åt till att bara släcka bränder och försöka må bra längs vägen.

DSC_0093 (2)

Jag inser ju att det krävs en ganska oskön människa för att bara vilja berätta om allt som är bra. Och det är heller inte jag. Tvärtom älskar jag att nå ut med mina funderingar och grubblerier och jag har heller inget emot att bli personlig då det är jag själv som sätter villkoren. Men ibland är man i perioder då det är väldigt svårt att vara öppenhjärtig med vad som händer i sitt liv. Just nu är en sådan period. Det händer löjligt mycket just nu för hela familjen på samma gång, vilket är en omställning även om allt är till det bättre. Det händer också mycket med olika relationer nu, mycket jobbigt, men samtidigt är jag glad att jag med åren blir bättre och bättre på att känna in mig själv och vill ha en större respekt för var jag lägger min energi. Med det sagt har jag lite svårt att veta vad jag ska blogga om, eftersom jag inte bara vill utelämna allt som känns viktigt. Det sista jag vill med min blogg är ju att den ska vara glättig och opersonlig😬

DSC_0112

Jag tror att det ger sig, som med allt annat. Jag får försöka hitta en balans i vad jag kan tänka mig att dela med mig av och samtidigt blanda upp med lite lättsamma vardagsinlägg också. Det är just den variationen jag uppskattar mest när jag läser andra bloggar i alla fall. Jag kommer inte se bloggen som ett ont måste utan ha en mer lekfull inställning till den framöver – det är det som gynnar min skrivlust och i förlängningen även bloggen. Sen hoppas och tror jag att det kommer bli mer action på bloggen efter jul och nyår och att ni som troget klickar er in här vill fortsätta följa mig 💕

En såndäringa lista

För flera veckor sedan påbörjade jag en lista, men sedan blev den bara liggande. Nu har jag äntligen put my shit together, så här kommer den!

Beroende av?

Choklad. Tror (eller vet…🙈) att jag äter det varje dag.

Favoritfärger?

Alltid varit svag för turkos, lila och rosa… men gillar de flesta färger!

DSC_0028

Vad tror folk om dig?

Det här är en fråga i min smak, haha! Funderar alltid över vad folk tycker om mig, inte bara för att jag är en liten tönt utan också för att jag är genuint intresserad. Tycker det är sjukt roligt att fundera och diskutera kring hur folk uppfattas vs hur de egentligen är, första och andra intryck osv.

Jag tror att många som träffar mig får en bild av mig som väldigt målinriktad och allvarlig, kanske att jag är lite svår eller reserverad…

Stämmer det?

Ja det gör det ju, men mest handlar det nog om att jag en känslig själ och alltid lite på min vakt. Jag har också mycket självdistans och älskar att driva med mig själv. Det är tråkigt att många missar denna lite roligare och spralligare sida, men den kommer (tyvärr) bara fram när jag känner mig trygg.

DSC_0233

Brukar du skratta för dig själv?

Ibland, men betydligt oftare tillsammans med andra. När jag är själv skrattar jag oftast ”inom mig”. Tråkigt egentligen – att skratta är ju det härligaste som finns.

Hur svarar du i telefon?

”Hej, det är Helena”. Jag är ytterst originell, ja. Jag minns för övrigt att min mamma alltid svarade med att rabbla vårt telefonnummer när det ringde på hemtelefonen, alltid med en speciell ton på rösten. Ungefär som om hon vore en automatisk telefonväxel. Kändes helt naturligt där och då, men när jag tänker på det så här i efterhand framstår det otroligt märkligt. Någon som har samma erfarenhet?

Vem ringde dig senast?

Det är inte många som ringer mig, vilket är fantastiskt skönt då jag inte tycker om att prata i telefon. Finns inget mer ångestframkallande stimuli än en ringande telefon. Fy. Undantaget är familjen, de får gärna ringa. Men hur som helst, senast var det nog en försäkringsmänniska som ville sälja på mig något. Ytterst obehaglig upplevelse 😉

Något som stressar dig?

Nej inget! Jag är faktiskt aldrig stressad. 🤷‍♀️😉 I wish. Om jag ska välja ut en av alla tusentals saker, så blir jag väldigt stressad när man precis gått in på en restaurang/lunchställe och börjar spana på menyn, men personen i disken stirrar uppmanande på dig och väntar in en omedelbar beställning. Herregud. Alla är inte stammisar, alla kan inte menyn utantill i sömnen, låt mig få titta i 3 sekunder?

Antal timmar sömn inatt?

8-9 tror jag, vilket känns helt fantastiskt. Jag lyckades sova ikapp senaste nätternas skitnätter. Det har varit på nivån att jag lagt mig vid 21 för att jag är så utom mig av trötthet, men ändå inte kunnat somna förrän 3-4 på morgonen. Och så ska man upp vid 6. Story of my life.

Vet inte om någon känner igen sig i det, men alltid när jag väl lyckas sova ordentligt är det som att hjärnan och hela min själ liksom startas om och äntligen orkar sätta igång och processa alla intryck, tankar och känslor som man ligger back på… Samtidigt som man är tacksam för att man äntligen har fått sova brukar sådana här dagar alltså vara ganska jobbiga.

DSC_0027

Brukar du komma i tid?

För det mesta – ja, men sedan vet man ju alltid i bakhuvudet om något är viktigt eller inte och om det drabbar andra än mig. Vissa personer är ju notoriskt sena och är det en sån person jag ska träffa gör jag mig ingen större stress att hinna i tid. Är det tvärtom en person som alltid är tidig så är jag också det. Ska jag till en myndighet eller ett vårdmöte kommer jag definitivt också i tid.

När mår du bra?

Jag mår som allra bäst när jag skriver; när jag är helt fördjupad i en text och har flow. Jag har sådan närvaro och passion i det jag gör att jag blir chockad när jag tittar på klockan och det har gått en hel timme. Då känns livet som mest meningsfullt.

Var du aktiv i skolan?

Om aktiv innebär ambitiös så JA. Alldeles för ambitiös. Detta gjorde att när jag kom upp i gymnasiet och betygen blev viktiga på riktigt, så hade jag ingen ork kvar alls. Som tur var kämpade jag ända in i mål ändå, då jag ville rättfärdiga allt mitt tidigare slit.

I övrigt var jag ganska blyg i skolan och tog inte för mig så mycket (vilket jag fick höra på vareeeviga föräldramöte), men det där ändrades på gymnasiet när klasser och konstellationer splittrades och jag äntligen kunde börja välja mina egna umgängen och våga vara mer mig själv. Hemska skola…

Favoritdryck på morgonen?

Egentligen är det väl te, men av någon anledning brukar det bara bli vatten. Antar att jag prioriterar annat…

Är du blyg?

Nej det tycker jag inte, men det beror väl på vad man menar kanske. Jag känner viss osäkerhet i egentligen alla sammanhang där jag inte känner mig avslappnad, men jag beter mig aldrig på ett ”blygt sätt” utan försöker nog bara bete mig trevligt och dölja osäkerheten lite. Hittar jag däremot personer jag klickar med är jag raka motsatsen till blyg, då är jag sprallig, pratglad och väldigt öppen – även om vi nyss lärt känna varandra. Det är så häftigt när man klickar med människor och det känns naturligt att plocka fram hela sin person direkt.

DSC_0013

Sysslar du med någon idrott?

Inte idrott, men tränar mycket. Några pass i veckan och de dagar jag inte gör det tar jag alltid promenader. Väljer nästan alltid cykeln framför bilen om jag ska någonstans i samma stad. För att jag tycker det är smidigare och skönare och jag slipper cirkulera runt och leta parkeringsplats eller fundera över p-regler, p-tider och p-appar. Jag gör som jag vill bara.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

Snarare attraktion eller ruggigt bra magkänsla – att hävda att det är KÄRLEK vid första ögonkastet är kanske lite att ta i.

Skulle bli så glad om du ville kopiera listan och fylla i dina egna svar, gärna med en länk till min blogg 🧡

Tänka klart tankar

Jodå, jag kom allt iväg till stugan tillslut. Njöt av att få vila, sova ut, vara ute i naturen, sitta vid en sjö och stirra på de långsamma vågorna, strolla omkring med kameran i hösta hugg, ligga framför öppna spisen och läsa bok i timmar…

I skogen tar jag min andningspausBrandgult höstträdDSC_0187Andra dagen regnade det hela eftermiddagen och då låg jag inne och bara stirrade ut på fältet och lyssnade på smattrandet mot taket. Kanske låter som en trist aktivitet för många, men för mig är det underbart. Tankarna tar aldrig slut och jag njuter av att få tänka klart dem. Komma ikapp mentalt. 

Hösten är mörk men ändå sprakandeHöstrusk och vackra blad

Det var en magisk liten parantes i tillvaron, men i övrigt är det tyvärr mest sömnproblem som livet handlar om just nu. Ska inte tråka ut er mer om det, men det är så trist när dagarna bara handlar om att ta sig igenom dem. Likaså nätterna. Jag försöker nu mest acceptera att det är som det är och tänka på att förr eller senare vänder det, för så är det ju.

Hur mår ni själva i höstrusket? 🍂 Bara jag som börjat smyglängta till julen? 😉

Överkänslighet och okänslighet – om sömnbrist och små utsvävningar i tillvaron

Jag bär på en förbannelse i sömnväg. Varje gång jag har något roligt inbokat – så som att åka iväg lite längre och träffa en kompis eller komma ut och på annat sätt göra något jag inte gör varje dag – så kan jag aldrig sova natten innan. Denna lilla förbannelse låter alldeles utomordentligt töntig, ungefär som att jag blir så exalterad, nervös eller allmänt till mig att jag inte kan slappna av. Riktigt så är det inte, men någon form av stress skapar det ändå just eftersom jag vet att mina sömnproblem kommer sätta käppar i hjulet för mig. Utsvävningar av det sociala slaget kostar alltid en hel del energi för oss högkänsliga och jag vet därför värdet av att vara utvilad när jag ska iväg på äventyr. Speciellt då jag aldrig kan sova när jag är borta och inte heller när jag kommer hem igen (eftersom jag då är så hög på intryck att hela jag surrar, intrycken har lagts på hög och måste nu hanteras lager efter lager). Dock hinner jag knappt formulera tanken att ”det vore bra om jag kunde sova inatt” förrän jag fullkomligt utrotat alla chanser till sömn. 

Egentligen är det rätt taskigt, för ofta kommer jag inte iväg och ”lever livet”. Men tro på fan att jag vid samtliga gånger så långt bak i tiden jag kan minnas, stapplat mig fram som ett annat vrak. Lagt halva natten på att tröstlöst övertyga mig själv om att sömn är överskattat, att det kommer gå bra ändå. Sedan lagt halva dagen på att älta varför det alltid ska bli så här, försökt styra om mentalt och dividera med mig själv hur jag bäst ska dela upp alla dagens kaffeintag, koffeintabletter och energidrycker för att sömnbristen inte ska påverka mig för mycket men ändå slippa bli illamående. Jag tar mig alltid igenom dagen och jag lyckas i slutändan också alltid njuta av den, men det kostar mig oändligt med energi och väl hemma igen nästan kraschar jag. Mitt resesällskap kan utan vidare gå tillbaka till jobbet på måndag morgon, för ja, nu är ju ”semestern” och ”slapperiet” över. Själv ligger jag som däckad, totalt utpumpad och oftast också med en rejäl förkylning som brutit ut. Eftersom jag just kunnat slappna av. Story of my life, det slår aldrig fel. Högkänslighet och sömnbrist är förgörande

Och ja, jag är bitter över att det alltid ska vara så här. Trött på mig själv för att vara gnällspiken som klagar över sömnbrist, som längtar efter någon slags förståelse hos omgivningen. Och precis lika trött på omgivningen som aldrig någonsin kan förstå hur det känns för någon som inte får sova. Att snitta på 2-3 timmars sömn varje natt under en vecka. Vad det gör med en människa. Det är lättare att himla lite med ögonen över gnället eller säga ”men sov då?”. Sådana fina tips tas alltid tacksamt emot. Åh, där sa du nåt, det är alltså bara att sova, att jag inte tänkte på det. Ungefär som när en utmattad person får rådet att vila. Såna toppentips går inte av för hackor. 

Idag skulle jag ha åkt iväg till landet själv, ett dygn för mig själv i naturen och att sitta filosoferandes i stugan framför en brasa. Hade räknat dagarna. Dagen igår gick i ett och jag var så trött att jag gick och la mig redan kl 21. I bakhuvudet fanns någon svag förhoppning om att ”det ju ändå vore bra fint om jag fick sova så jag är pigg inför imorgon”. Jo men visst. Kl 3 hade jag fortfarande inte somnat och Skrutten vaknar alltid kl 6. Slutade med att jag blev så besviken och uppgiven att jag ställde in hela utflykten. 

Utmattad och högkänslig

Imorgon är det iallafall jag som sätter mig vid ratten, om så än med fem dunkar kaffe i sätet, och kör till min älskade skog. Tur man är envis iallafall!

Nu är det ju en vilsam aktivitet jag ska iväg på, men vid mer krävande utsvävningar brukar jag alltid hålla dagarna innan och efter helt obokade. Just för att jag vet hur mycket energi det kostar mig. Allt ordnar sig om jag lyssnar in mig själv, utgår ifrån hur jag brukar fungera och planerar utifrån det. Jag vägrar ge upp roliga saker i livet, för även om de kostar energi så ger de också väldigt mycket och är en förutsättning för att jag ska må bra. Jag behöver bara acceptera min högkänslighet (även om det känns som om omgivningen mest skakar på huvudet och tror att jag bara gillar att tycka synd om mig själv eller vara märkvärdig). Mina sömnproblem kommer nog alltid ligga som en mörk skugga över roliga saker i livet, det är en förbannelse jag kommer få bära, men det jag iallafall kan göra är att planera med goda marginaler och acceptera att jag kommer behöva vila som en 95-årig tant när äventyret är över. Det är inte socialt accepterat att ha det behovet, man ska ju bara ösa på hela tiden. Jag kan skratta åt det själv också, precis som alla andra, för jag ser det med deras ögon. Men det är också personer av den mindre känsliga sorten som kan leva mer lättvindigt och okomplicerat. Sådana som kan sova när de är trötta. Sådana som slipper se alla detaljer, känna alla stämningar och ta in alla lager av lager.  Sådana som säger hejdå och går vidare. För ja, om jag blir kallad överkänslig vågar jag slänga mig med ord som okänslig. Tänk vad sorgligt att okänslighet alltid är normen.

Ni som är högkänsliga, hur gör ni för att orka med resor, fester eller andra sociala grejer? Möter ni förståelse hos omgivningen? 

Hösten då allt faller på plats

Lördag idag och dessutom har vi barnvakt. Kan det bli mycket lyxigare än så? Idag sprang jag på barnklädesloppis (höll mig ganska lugn och kom hem med blott sex plagg, totalt 80 kr) och ikväll ska jag och sambon laga god mat och kolla serier. Och äta maaassor av onyttigt. Ute är det så kallt att man blir chockad varje gång man öppnar dörren, så jag håller mig tryggt här inne och kurar under ett lager av filtar. Har bestämt mig för att mysa ordentligt den här hösten så fort jag får tillfälle. Tillfälle ges ju inte alltid med en vild 2,5-åring hemma då det jämt är saker slängda överallt och tända ljus på borden är en avslägsen dröm, men man får komma på lite knep ändå. Sköna varma tröjor, hänga en lykta i trädgården, dricka te (som man placerar på jäkligt hög höjd), vad mer? 🍂☕🧡Vad har du för mystips på hösten?

Inser att jag har varit dålig på att uppdatera er om mitt vardagsliv, så ska bättra mig på den punkten. Även om bloggen är nischad åt högkänslighet vill man väl som läsare ändå få en känsla för vem bloggaren är till vardags utan alla dramatiska tankar? 😉 Min blogglust har ju inte direkt varit på topp, men nu när alla lösa pusselbitar i livet har börjat falla på plats känner jag direkt hur min kreativitet och skaparanda börjar spraka igång. Den senaste veckan har pusselbit efter pusselbit landat och hittat sin rätta plats. Även om det är pusselbitar på helt olika fronter är de alla synkade. Alla vill samma sak. Skriker i samma kör. Även om inte varenda detalj i pusslet lyser glasklart (och när gör det egentligen det?) känner jag en sån lättnad och trygghet. Äntligen! Nu kan jag börja traska åt rätt håll igen, med målinriktade men framförallt lugna steg. 👊🧡

Den här hösten faller pusselbitarna på plats

Hur ser er höst ut? Var befinner ni er? Dela gärna med er och öka på min blogglust lite! 🤗

När man väntar

När någonting ligger i luften. Något stort. Man vet inte alls vad, bara att det snart kommer hända. Att något också måste hända, för att situationen inte är hållbar. När man måste vänta ut andra, människor, omständigheter eller självaste ödet, men det finns inget man kan göra för att påverka.

Det är frustrerande att vänta

Snart, snart. Jag känner det i luften. Snart…

Så märklig situation jag befunnit mig i så länge nu, ett tillstånd som långt ifrån gagnar mig och som jag spenderar dagar med att försöka hantera och förhålla mig konstruktiv till. Frustrationsbarometern har gått i taket många gånger om, samtidigt som jag på något sätt också tvingas anpassa mitt liv efter situationen. Farligt kanske, eller lärorikt? Är man ett offer om man är passiv och bara väntar eller är man modig som fortsätter acceptera och ha tillit till situationen? Jag försöker alltid göra det som är sant just för mig, men när det som känns rätt också innebär ett förhållningssätt som känns fel är det svårt att inte bli helt rådvill.

Är man ett offer som väntar eller är man modig som har tillit

…men tydligen inte riktigt än.

Det där lagom

Jag är så dålig på det kanske ”normalaste” som finns; Att vara lagom.

Nog för att jag med allra största säkerhet uppfattas som lagom. Utåt sett är jag inte vare sig för mycket eller för lite. Jag är väl som folk är mest, lite småbeige men ändå inte tråkig. Visst, lite egna idéer och avtryck må hända, men i slutändan en fullt vanlig lagom person.

Och ändå är det mil ifrån hur jag själv upplever mig. Jag är bara i undantagsfall i fas med mig själv och livet. Alltid för glad eller för ledsen. För stark eller för svag. För mycket eller för lite. För säker eller för osäker. Går för hårt in – eller går inte alls. Vill allt eller vill ingenting. Antingen överstimulerad eller understimulerad. Sprakande motiverad eller dödligt omotiverad. Tar världen med storm eller målar in mig i ett hörn. Uppe bland stjärnorna eller nere under isen.

Vare sig överstimulerad eller understimulerad

En helt lagom flugsvamp

Jag vill vara en person som kan vara glad utan att bli forcerad. Jag vill vara en person som kan vara ledsen utan att bli deprimerad. En person som kan vara social utan tankeveck i pannan. Som kan vara allvarlig, men ändå slappna av. Som kan vara orolig, men sova gott på natten ändå. Jag vill vara aktiv och ta mig för mycket, utan att känna mig utmattad. Jag vill vara obokad och ledig, utan att känna mig isolerad. Jag vill kunna jobba och sen gå hem och vara ledig. Äta en bulle och sen ändå gå till gymmet. Kunna göra allt utan svåra kontraster. Göra både och. Lite av varje, lite av allt. Lagom och lugn. Leva i en harmonisk gråskala utan svart och vitt. 

Lagom för mig framstår som en hägrande illusion men som fått osedvanligt underskattat rykte. Folk verkar se det som en förolämpning att ses som lagom, men vem bryr sig om man är ”tråkig” så länge man har ett lugnt och stabilt liv? Livet blir må hända väldigt intressant med ständiga känslopåslag och extremiteter (och ja, det erkänner jag gärna; det ger många uppslag om man gillar att skriva och skapa…), men det är också ett liv man aldrig någonsin blir klok på. Ett liv utan ro.

Hur får man en lagom tillvaro?

Hur lagom är du?

Sommar

Här kommer ett livstecken från mig. Och ja, dumstruten sitter stadigt där den ska, tro inget annat. Är förvånad, men väldigt glad såklart, att ni fortsätter att enträget klicka er in här. Jag har inte gett upp hoppet om mig själv heller, jag lovar, jag har bara saknat den där rätta motivationen. Har stått och stampat lite väl länge nu, men det är saker som behöver landa i mitt liv. Eller kanske hända. Man behöver leda sitt eget liv, men ibland vet man bara inte hur. Eller vart. Ibland sitter man helt enkelt fast. Jag antar att det måste få vara så, även om det är svårt. Jag vill tro att det finns en mening med allt, utan att för den sakens skull bli passiv och tappa bort sig själv. Om det är någon som går eller har gått i samma tankar, dela gärna med er bland kommentarerna ❤

Sommartjej på landet

Min sommartjej på morfars stuga

En bra sommar har vi haft iallafall (och förhoppningsvis är den inte riktigt slut än!). Det har varit bra och dåligt och allting däremellan, så som livet är mest. Men mest bra! Är nöjd med att vi lyckades få till en lagom nivå på tillvaron, där vi varken planerade in för mycket eller för lite. Just det är ju ofta en konst i sig i semestertider. Hoppas ni också haft en fin sommar och tack för att ni har lite överseende med mitt dåliga bloggande!

Tur man inte flyttar så ofta

Här kommer ett litet pip (ytterst ynkligt) någonstans långt inifrån ett massivt berg av ouppackade flyttlådor, omonterade möbler, säckar med odefinierbart innehåll och gamla hyllor och andra möbler som ingen vet var eller hur de ska komma upp. Och så en herrans massa onödiga prylar på det. Och inte minst en vild, trotsig och framförallt klåfingrig 2-åring som gör sitt yttersta för att vi aldrig ska komma framåt i flyttprocessen. (Hon är imponerande skicklig måste jag säga).

Flyttkaos på hög nivå

Visst är det härligt att flytta?!

Ville bara visa att jag lever (knappt, i och för sig) och att jag hoppas ni orkar leta er in här även fortsättningsvis även om bloggen kanske inte lever likt sina forna glansdagar just för tillfället. Det kommer inte dröja länge förrän denna blogg kommer blomstra i kapp med sommaren (hoppas jag)!

Tydligare fokus på högkänslighet

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om Mina 5 mest lästa inlägg 2018Faktum är att detta var ett nyttigt inlägg för mig att skriva. När jag svart på vitt granskade besöksantalen till mina olika inlägg och började spekulera kring varför olika inlägg fick så olika mycket läsare, blev det plötsligt glasklart för mig vad jag borde satsa på när det gäller bloggen. Visst är det häftigt när man får insikter bara av att sitta och skriva? Det kändes befriande att bli mer klar över var jag ska lägga mitt krut och hur jag tydligare ska ringa in bloggen.

Ja precis… Givetvis ska jag rikta in mig mer på högkänslighet. Ämnet har ju funnits närvarande i det mesta jag skriver, men ibland valsar jag iväg och skriver om en det ena ämnet än det andra. Det blir för spretigt. Hädanefter kommer bloggen fokusera på högkänslighet om möjligt ännu mer än tidigare. Bloggen kommer inte förändras nämnvärt från tidigare, utan det handlar nog mest om att jag skalar bort ämnen som inte passar in i mitt fokus. Jag kommer fortsätta skriva om mitt liv och dela med mig av mina tankar och upplevelser i allmänhet – allt genom mina högsensitiva glasögon. Sedan skadar det väl inte med någon spontan vardagsuppdatering ibland – läsare brukar väl trots allt vilja ha en bild av personen bakom bloggen…

HSP-bloggen Mellan raderna

Tydligare tema på högkänslighet framöver…

Eller vad tänker ni? Låter det vettigt?