Vad bortprioriterar du som småbarnsförälder?

I föregående nummer av tidningen Skriva var det en stor artikel som handlade om hur man får tid för sitt skrivande (eller annat man nu vill göra) under det hektiska småbarnslivet. Detta är ju ingen ny frågeställning, men jag blev återigen påmind om det smått orimliga i hur vi lever under småbarnsåren. Hur vi dagligen kämpar, pusslar och flyttar berg. Inte minst i juletider.

…att kombinera heltidsarbete med att hämta tidigt på förskolan – redan där spricker det. Lägg sedan till kraven på vackert inredda hem och barn uppfödda på hemlagad mat, klädda i svenska ekologiska skinnsandaler. Helst ska ungarna också somna på fem minuter, klockan sju, så att föräldrarna kan träna för att springa halvmaran på under två timmar. Det går helt enkelt inte ihop – fastän det ser så förbannat trevligt ut på Instagram.

Ersätt to do-listan med en do not-lista

Dags att byta ut to do-listan mot en do not-lista?

Det jag själv tycker är det mest säregna under dessa år, är att livets allra viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats, samtidigt som många får sina livs mest omvälvande upplevelser. Många som skaffar barn är i 30-årsåldern och en tid i livet då mer eller mindre allt ska få plats. Vi försöker göra karriär och köper eller renoverar hus. Vi försöker räcka till både på jobbet och hemma, men är aldrig tillräckliga någonstans. Vi vill ”hitta oss själva” eller känner stress över att vi redan förväntas ha hittat oss själva. Vi försöker landa i vår nya roll som förälder och allt vad det gör med övriga familje- och vänskapsrelationer och relationen till partnern. Hela livet ställs mer eller mindre på sin ända, även om det är svårt att förstå innan. Vi vill prioritera stunder för oss själva samtidigt som vi vill vara engagerande föräldrar och goda förebilder. Vi vill vara starka, göra bra val och kunna stå upp för oss själva och våra barn. Trots att vi många gånger känner oss som barn själva. Förutom att orka med hela vardagspusslet, känner många också att de behöver vara ”representativa” hela tiden. Det räcker inte med att familjen mår bra, det måste i allra högsta grad se bra ut också. Vi är inte lyckade förrän det är dokumenterat i sociala medier att vi är det. Det är som gjort för destruktiva jämförelser och en falsk illusion av ”alla andra” som totalt bekymmerslösa.

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats på en och samma gång

Jag känner för egen del att jag vägrar bli ett offer för den här livsstilen fullt ut. Även om jag liksom de flesta andra befinner mig mitt i brinnande kaos, måste jag nog också säga att jag ändå – åtminstone till viss del – kan stå utanför och betrakta det ibland. Och det är jag glad för. Det kanske hänger ihop med att jag tänker mig ett liv som egenföretagare och på det sättet är mer fri att sätta mina egna villkor i mångt och mycket. Om jag ska springa i ett ekorrhjul ska det åtminstone vara i ett hjul jag själv har varit med och valt. Och framförallt själv ha tillgång till stoppknappen. Många (och såklart även jag själv ibland) verkar springa i blindo i sina hjul, fastlåsta i regler och sammanhang som bara ”är”. Som bara är som de är och så är det med det. Man ska vara på jobbet ett visst antal timmar, man ska vara med och sitta av den meningslösa fikarasten eller mötet, man ska prata med honom och henne och hälsa på den och den, man ska svara på mail så fort det plingar, man ska hämta barnen tidigt på förskolan varje dag, man ska stressa hem via mataffären var och varannan dag, man ska laga nyttig och ekologisk mat varje kväll, man ska leka pedagogiska lekar med barnen, man ska skjutsa dem på alla aktiviteter, man ska hinna iväg på ett eget träningspass, man ska hinna engagera sig i klassinsamlingar, barnkalas och planera bästa väninnans möhippa. Funderar vi ens på varför vi gör vissa saker? Jag tror att mycket är så inrutat och förväntat av oss att vi inte ens stannar upp och reflekterar över varför vi gör det ena eller andra eller huruvida vi skulle kunna göra annorlunda eller rent av helt ta avstånd från något.

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska jag vara med och bygga hjulet själv

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska det åtminstone vara ett hjul jag själv har valt

Oavsett om vi vill få plats för något mer i sitt liv eller om vi bara vill få in mer luft i tillvaron, är en av lösningarna i artikeln att vi – föga förvånande – behöver prioritera. Eller kanske snarare prioritera bort. Om vi säger nej till något säger vi ja till något annat. Ja, det där har vi väl alla hört förut, men har vi egentligen tagit steget att faktiskt prioritera bort något? Det finns nog en hel hög med grejer vi skulle kunna prioritera bort, eller åtminstone dra ner på, om vi bara tänkte efter. Vad händer om vi exempelvis går ned lite i arbetstid och ekonomisk standard? Eller om vi drar ner ambitionsnivån på familjeaktiviteterna? Eller slutar att plikttroget svara i telefon varje gång det ringer? Eller som det med glimten i ögat föreslås i artikeln:

Kanske skita i att träna? Bli lite tjock och stå för det.

Jag har då och då formulerat vissa bortprioriteringar för mig själv, halvt som halvt omedvetet, men nu har jag gjort dessa bortprioriteringar lite mer medvetna och redogör för dem nedan.

Att säga nej till något är att säga ja till något annat

(Bort)prioritera mera!

Behöver barn aktiveras 24/7?

Man ska kunna vara med sina barn utan att sitta på golvet och lägga pedagogiska pussel hela tiden. Att vara den man är och sedan göra plats för sina barn i det livet.

Jag förundras ibland över föräldrar som tycker att barn ska stimuleras och engageras varenda vaken minut. Vad skulle hända om de får engagera sig själva lite? När jag tänker tillbaka på min egen barndom har jag svårt att minnas att föräldrar över lag satt med och lekte på golvet. Minns ni något om det? Jag säger verkligen inte att vi inte ska ägna oss åt våra barn, men jag tycker lätt det blir överdrivet. Kanske kan det gå för långt åt andra hållet – att barnen blir överstimulerade, stressade och vana vid att det måste hända saker konstant. Nu pratar jag bara utifrån vad jag själv tror och jag tror det är ett plus om barnen lär sig att kunna stimulera sig själva och att hantera att allt inte är supermegaskoj hela tiden. Jag tror också det är viktigt att få fritt utrymme för sina egna tankar och att hinna landa lite i sig själv. Kanske lär de sig rent av att bli mer självständiga och att ta större ansvar för hur de själva mår.

En före detta kollega berättade det roliga, men ack så tankeväckande, i deras storslagna familjeutflykt till Kolmården, där barnet ändå hade föredragit att stå på samma plats och titta på en grävskopa halva dagen. Ibland är det lilla det stora. Ibland sliter vi ut oss till ingens glädje.

Måste man laga mat varenda dag?

Detta känns som ett allmänt ”måste” ute i stugorna. Att föräldrarna rusar hem från jobbet, via mataffären och direkt till spisen. Vareviga dag. Inget man direkt reflekterar över. Här tycker jag gott man kan stanna upp ibland och fråga sig: Måste vi verkligen laga middag varje dag? Varför inte laga mat varannan eller var tredje dag och göra dubbelt så mycket? Måste vi ha både lagad lunch och lagad middag? Är det någon som ens tackar mig för min insats? Skulle familjen bli lika glad av att äta gårdagens rester eller ett matigt mellanmål istället för nylagad middag någon dag? Får det inte vara okej med halvfabrikat någon gång? Eller gå ut och äta någon gång emellanåt? Göra ett middagssamarbete med grannen två dagar i veckan?

Det finns inte i min värld att jag skulle lägga tid på att laga middag varje dag. Vi äter heller inte lagad mat mer än en gång om dagen. Nej, jag har inte ett dugg dåligt samvete. Skrutten får bra mat på förskolan och vi är duktiga på att göra storkok och frysa ned matlådor, göra nyttiga mellanmål med mera.

Timglaset är inte bara en illusion

Nej, det är inte bara sanden som rinner ut – utan även ditt liv…

Måste hemmet vara som taget ur ett inredningsmagasin?

Mitt hem är min borg. Jag älskar att vara hemma. Jag vill ha det rent, snyggt och fint. Helst vill jag också kunna känna mig en gnutta stolt över mitt hem. Det kan jag absolut inte just nu. Här har jag dock fått kompromissa med mig själv rejält. Min vision om hur mitt hem ska se ut, är inte helt genomförbart just nu. Vi ser till att ha det städat och ordnat till en viss (förvisso ganska låg) nivå, men utöver det är det okej med stök och bök och att det inte alls är särskilt tjusigt. Det är bara att acceptera; med en mini hemma som river ner allt försvinner både lusten och poängen att göra fint. I alla fall är det så jag känner det.

I år, liksom föregående år, kommer vi dra ner drastiskt på julpyntet. Julgran och prydnadstomtar, vad är det? Väldigt trist för en juldyrkare som mig, men är det inte praktiskt möjligt så är det inte. Då får det vara så. Dessutom är det så mycket saker överallt och tanken på att ta fram ännu mer saker ger mig smått panik. Kanske finns det också högtider man kan strunta fullständigt i? Exempelvis ogillar jag halloween – alltså skulle det aldrig falla mig in att skära ett elakt flin i en pumpa och sätta utanför dörren bara för att grannarna gör det.

Måste man ha kvar relationer som tar mer energi än de ger?

Det här är kanske den viktigaste punkten av dem alla. Ibland tar det, som för mig, flera år att inse att det faktiskt är okej att slopa vissa relationer. Exempelvis vänskapsrelationer i vilka man egentligen aldrig riktigt har trivts, inte riktigt fått den där välbehövliga energin eller kicken som man är ute efter när man träffar vänner eller inte riktigt kommit till sin rätt eller blivit sedd på det sätt man vill. För mig krävdes det att bli gravid för att svart på vitt inse det irrationella i att lägga energi på aktiviteter, omständigheter och människor som inte ger lika mycket energi tillbaka. Även om jag egentligen förstod det redan innan, trillade polletten ner på riktigt först när min egen ork och energi blev betydligt mer begränsad och ett nytt, viktigare, kapitel var på väg att ta form.

Detta är nog inte bara den viktigaste punkten, utan också den svåraste. I alla fall för känslomänniskor som mig. Jag är snäll, lite för snäll, och har ett större samvete än jag egentligen önskar. Att eventuellt kanske möjligen göra någon yttepytteledsen är det jobbigaste jag vet. Jag har genom hela livet varit alldeles för lojal mot alla. Det är såklart inget dåligt i sig, men jag behöver ju lära mig att vara lojal även mot mig själv. Annars kör man sin självkänsla i botten. Så även sin ork. Man behöver äga sitt eget liv och välja själv vad eller vem som förtjänar ens tid och energi.

Sträck på dig – det är ditt liv!

Vad prioriterar du och vad prioriterar du bort

Vad prioriterar du och vad du prioriterar du bort?

Detta är endast mina bortprioriteringar – jag säger inte att något är bättre än något annat. Vilka områden väljer du att strama åt eller kör du all in? In och kommentera!

Dela gärna inlägget om du, som jag, tycker detta är viktigt att diskutera!

Luciatåget chockar

Då var det dags för Lucia igen. Så även på förskolan. Inget vidare att behöva väcka Skrutten i svinottan när hon sov som skönast (vanligtvis börjar hon förskolan först kl 9), men visst var det klart värt det för att få beskåda det lilla lussetåget. Vilken otroligt gullig syn! Fick kämpa ganska hårt med att inte börja fulgråta, ha ha!

Hade föreställt mig innan hur ungarna skulle springa åt alla håll och att Skrutten skulle tappa sitt ljus någonstans på vägen eller vägra ha tomtemössa. Åtminstone någonting skulle med all säkerhet gå snett – det hör liksom till med barn. Men nej. Ojoj-oj vilket prydligt litet luciatåg! Jag trodde knappt mina ögon när Skrutten satt snällt och lugnt på sin plats – och alla andra också för den delen. Sjöng gjorde hon dock inte, vilket hon egentligen älskar, men jag antar att hon var aningen förundrad över den konstiga situationen med nedsläckt rum och en hel publik som satt och glodde.

Nu var det ju tyvärr fotoförbud på förskolan, så jag får nöja mig med att spara den gulliga synen på näthinnan. Istället bjussar jag på en bild från förra årets luciatåg (tillika Skruttens första någonsin):

Luciatåg på öppna förskolan i Tingvallakyrkan

Förra årets luciatåg enbart bestående av småtomtar

Luciatåget förra året ägde rum på öppna förskolan i en av kyrkorna i stan. Det var ett riktigt bebiståg – tror inte att någon var över ett år – och i princip alla var små tomtenissar. Otroligt gullig syn, speciellt när det var så otroligt många som deltog.

Lussar ni eller era barn idag? Vad har ni för erfarenheter av luciatåg?

Årets överambitiösa julpysselbakdag

I lördags hade jag och några vänner vår årliga julpysseldag. Det är några jag läst på universitetet tillsammans med och sedan har vi lyckats hålla kontakten, trots att vi numera har barn och dessutom är utspridda lite överallt i Värmland. Den här pysseldagen i december är iallafall en av de träffar vi håller hårdast på. Det kan, om inte annat, vår superseriösa chatt intyga:

Mycket planering krävs för att få till julbaket

Tunga beslut inför vårt årliga julstök…

I efterhand kunde vi lugnt konstatera att vi var lite smått överambitiösa i planerandet. Vi hade dessutom tänkt pyssla lite, men hann inte med så mycket mer än att stå vid spisen och röra, hacka, ha koll på temperaturer och allmänt sköta all logistik mellan julbaken. Men mysigt var det ändå, såklart. Vi köttade på hela dagen, med undantag från en kortare avstickare till en närliggande pizzeria. I övrigt får ni gissa själva var vi hämtade vår energipåfyllnad. Nomnomnom…

Årets julgodis blir fudge, rocky road, mintkola och tryfflar

Förmodligen var vi något övertaggade efter förra årets julpyssel då vi tog (det aningen naiva) beslutet att ha med våra barn. Vi hade skalat ner på ambitionerna rejält, men det visade sig ändå landa i ett stort enda kaos. Skrutten vann såklart Stora Kaospriset och jag minns att jag åkte hem tidigare efter att hon gallskrikit en timme och jag var genomblöt av svett. I år landade vi följaktligen i det mer genomtänkta beslutet att lämna busungarna hemma. Och detta med gott samvete.

20181208_133010Utmaningen nu ligger enbart i att inte vräka i sig allting innan jul. Och helst inte själv. Jag har en (mycket egendomlig) sambo som inte tycker om godis och speciellt inte julgodis. (Han avskyr för övrigt pyssel över lag). När jag berättade för honom om våra planer tyckte han att det lät ”fasansfullt”. Ja, det existerar sådana människor. Så om jag inte ska rulla fram på julafton får jag nog försöka öva upp min självbehärskningsförmåga. Jag har över lag självdisciplin så det räcker och blir över, men när det gäller godis är jag ett enda stort skämt. Kan knappt ens ha godis hemma. På den nivån, ja. Så nu lever jag farligt ett tag framöver.

Vad gör ni för julbak?

Hur hanterar man respektlösa julshoppare?

Det är alltid en speciell känsla när ens alster går i tryck. Även om man själv läst dem en si så där 357 gånger i samband med all korrekturläsning, är det som att man läser sin text för allra första gången när man ser den i färdigt tryck. Min senaste krönika publicerades nyligen i tidningen Arbetsliv och kan läsas här. Den bygger på min forskning om värdighet i servicearbete och framförallt hur de anställda tvingas förhålla sig till respektlösa kunder. Föga förvånande tar den stressiga julhandeln knappast fram det bästa ur människor. Läs gärna!

Krönika om respektlösa kunder i julhandeln

Är ni som jag och helst undviker julhandeln den sista tiden innan jul? Undantaget är om jag har allting klart eller möjligen någon ynka pryl att inhandla – då kan jag ibland tycka det är mysigt att bara få vistas i all julig miljö och betrakta alla stressade människor i lugn vetskap om att jag har mitt på det torra. Men det räcker med en ytterst liten stund, sedan får jag nog. Min högstadielärare hade som tradition att bege sig ut varje julaftons förmiddag och handla alla julklappar från scratch. Jag har tänkt på honom varje julaftonsförmiddag sedan dess och jag har inte avundats honom.

När livet springer ifrån och man är luttrad och har förberett sig men blir överkörd ändå

Nu var det minsann ett tag sedan jag ”vardagsuppdaterade”..? Är olidligt trött på uttrycket ”livet kom emellan”, som jag läser överallt, men det är ju dessvärre precis så det är. Livet har varit intensivt senaste veckan och jag har ärligt talat knappt jobbat någonting. Det har varit än det ena än det andra, men framförallt hade vi vänner på besök i helgen, vilket förstås var otroligt mysigt och vi hann beta av både middag, spel och umgänge. Kul!

Spelkväll med vänner och pepparkakor

Funderar seriöst på att skicka in denna bild till Årets foto 2018

På söndagen var det dags för julmarknad med samma sällskap. Trots regnigt och grått väder utan alltför mycket julkänsla, blev julmarknaden ändå väldigt lyckad. Köpte både det ena och det andra och Skrutten fick ta emot julkolor från tomten (och blev rädd!), springa runt och busa och framförallt fick hon rida ponny! Mami och papi tyckte emellertid det var minst lika kul som Skrutten, om jag säger så. Hon skrattade överförtjust och pekade exalterat på ponnyn och tjöt ”titta, titta!”. Ah, mitt hjärta sjöng ljuv musik…

När dottern fick rida ponny

Glädjetjut under ponnyridning

Vi är otroligt dåliga på att både träffa folk och att rent allmänt ”hitta på” saker, så är mycket nöjd med helgen och jag vet att det i långa loppet ger energi. I det kortare loppet får man tyvärr snarare frukta för sitt liv (viss överdrift möjligen, kanske). Kan bara lugnt konstatera att ”bjuda hem folk” inte riiktigt är lika smidigt och simpelt efter att man fått barn som innan. Nu var jag visserligen smått uppstressad även innan jag fick barn, men skillnaden efter barn är ändå enorm. Trots massivt åtgärdsplanerande i form av vem som skulle handla (och kompletteringshandla ytterligare fem gånger), dammsuga alla rum (för att sedan dammsuga in i det sista ändå, eftersom det inte syntes att det någonsin varit dammsuget), planera mat och inte minst laga den, göra efterrätt, springa och köa på Systemet, röja i köket, röja i vardagsrummet (tja egentligen röja i hela jäkla lägenheten så att det överhuvudtaget var fysiskt möjligt att ta sig in) och framförallt planera vem som samtidigt skulle hindra Skrutten från att sätta käppar i alla välplanerade hjul. Puh.

En vanlig dag hemma hos oss, inga konstigheter

Smakprov på hur det såg ut några timmar innan gästerna kom… Vadå, inte behöver vi röja?

Egentligen var det nog främst sömnbristen och vår lilla vilde här hemma som gjorde att allt kändes övermäktigt. Jag får egentligen ångest bara av tanken på att steka pannkakor numera, eftersom jag vet att hon kommer stå och skrika och dra i mina ben och göra allt för att bränna sig på plattan samtidigt. Ja, ja. Vill man något får man väl lägga ner sig ibland. Bara man ser till att inte ha så mycket inplanerat innan och efter. Förutseende som jag är (tja, lite självinsikt har man väl fått med årens gång?) hade jag turligt nog förberett och tidsinställt flera blogginlägg på raken. Det måste ju ärligt talat vara bästa bloggfunktionen? Den gör att jag kan släppa allt vad bloggar heter under några dagar och bara gå lös på andra områden. Nu vet jag i och för sig inte om jag direkt gick lös; snarare försökte jag hindra mig själv från ett nervsammanbrott. Det är sjukt vad sömnbrist gör med människor.

Efter en i princip sömnlös helg (och månad för den delen) kunde vi trösta oss med att Skrutten nu faktiskt börjat sova riktigt bra igen. Åtminstone på nätterna (eftersom hon är sjuk kan hon inte alls sova på dagen… man kan tydligen inte få allt här i livet). Så när jag äntligen börjat sova ikapp och kaxigt tänkte att jag jäklarimej var beredd att åter möta livet – då vaknade jag upp sjuk. Inte sjuk av den lindriga sorten, utan snarare den brutala. Var seriöst helt nedsänkt och det var på gränsen att jag ens orkade slå in två julklappar (!). Var övertygad om att jag måste ha 39 grader i feber – minst – och kände mig därför aningen nedslagen när tempen visade ingen feber alls. ”Är det mig eller termometern det är fel på?” var den enda klartänkta tanke jag lyckades tänka under hela den dagen.

Idag, alltså torsdag (*skrattar bittert*), mår jag typ inte ett dugg bättre. Jo lite kanske. Blogga orkar jag ju tydligen i alla fall. Men har sprängande huvudvärk och knaprar alvedon konstant. Ska kanske inte ta några livsavgörande beslut idag (heller).

Mitt i allt sjukkaos senaste dagarna utspelade sig häromkvällen följande dialog mellan mig och sambon:

Sambo: Det är en sak vi glömt…

Jag: Jaha?

Sambo: Vi hade 11-årsdag förra veckan.

Jag: …

Jag: …

Jag: …!!!

Jag: Men sluuuuuuuuuuuuta?!

Jag: Nej, det här går jag inte med på!

Jag: Seriöst..?!

Jag: Är det helt ute för oss?!
Spirande kärlek och firande av årsdag

Så här firade jag och min älskade vår 11-årsdag 11-årsdag – vad är det?

Nu ska tilläggas att jag och sambon inte direkt är några superfirare av rang eller ens särskilt romantiskt lagda. Men av just den anledningen kan det väl vara kul att ändå fira någon dag. Ja, åtminstone uppmärksamma den. Ja, i alla fall helst innan två veckor senare. Jag är dessutom imponerad över att vi båda lyckades missa detta så helt och totalt – hur är det ens möjligt? Jag antar att det får ses som ett slags bevis på att livet har ändrat sig en smula de senaste två åren, om inte annat. Ska man se det positivt var det ju glädjande att båda missade den, så slapp någon av oss bli bitter. (Nu fick båda bli det istället, he he…).

Bästa humorbloggarna

Senast jag tipsade om bloggar var det under kategorin personliga bloggar. Jag vill återigen tipsa om några bloggar jag gillar och den här gången har jag samlat några under kategorin humor. Jag älskar att skratta och att läsa humoristiska bloggar är definitivt ett lätt sätt att få in lite humor i tillvaron. Jag vill lyfta fram några favoriter jag har – just för att de helt klart är värda att läsas och för att jag tycker att bloggvärlden är alldeles för dålig på att stötta varandra. Håll i dig, nu kööör vi:

Moa driver bloggen Spiderchick - en rolig och läsvärd bloggSPIDERCHICK 

Här har vi en sann veteran! Moa skriver med en stor portion självdistans, vilket tilltalar mig enormt. Bloggen är lätt att ta till sig och Moa är prestigelös och bjuder på sig själv. Har dessutom alltid tid att svara på läsarnas kommentarer, vilket för mig ger ett ödmjukt intryck. Hon lyckas även blanda in lite reflektioner kring företagande, skrivande, drömmar, hus och familj, vilket gör bloggen än mer intressant. Blir alltid på bra humör när jag läser denna blogg.

Knivlisa är en riktigt rolig bloggKNIVLISA

Här har vi en annan veteran. Allmänna tankar om mammalivet och feminism varvas med roliga citerade dialoger med barnen och bjussiga videor. Här får man läsa om vad barnen rent allmänt går och funderar på och framförallt vad de säger högt (exempelvis om sina föräldrar inför förskolepersonalen), de största skillnaderna i parlivet före och efter man fått barn eller hur man förhåller sig till sin första vs andra förlossning. Otroligt underhållande och givande!

Mammatrams är en favoritblogg

MAMMATRAMS

Här har vi en mammablogg som reflekterar kring familjelivet på ett personligt och humoristiskt sätt. Lisa delger öppet sina åsikter och har ett underhållande sätt att skriva. Jag älskar att det finns mammabloggar som inte bara handlar om dagens bestyr och gulliga bilder på barnen. (Inget fel i det förstås, men jag vill gärna ha något mer). Förutom att läsa om mammalivets med- och motgångar får jag som läsare också en personlig touch och ett gott skratt!

Juennifer driver en rolig blogg

JUENNIFER

Den här bloggen skiljer sig lite från de bloggar jag vanligtvis läser, men kanske är det också just därför den känns så tilltalande. ((Eh. Bäst att klargöra: Jag gillar jag ju, rimligtvis, de bloggar jag normalt sett läser (jobbigt annars…), men denna blogg ger mig helt enkelt en skön kontrast!)). Jennifer skriver korta och koncisa inlägg om allt mellan himmel och jord och för det mesta med en humoristisk prägel. Bloggen uppdateras ofta och inläggen går snabbt att ta till sig. Man klickar in och man klickar ut – men får med sig ett gott skratt och positiv energi som hänger kvar en lång stund. När inläggen är så ”spot on” behöver det faktiskt inte vara svårare än så!

Vad har du själv för favoritbloggar? Sprid gärna vidare min idé om att tipsa och länka till bloggare inom olika genrer!

Jag och Yinyoga i 11 punkter

Jag utfärdade ju ett varningens ord till allmänheten om att jag skulle leta upp första bästa yogalokal och så fort tillfälle ges kasta mig ut på ett yinyoga-pass. Jag förstår att det är snudd på för mycket begärt att ni ska behöva gå undrandes, dag ut och dag in. Jag inser det. Så håll i er nu!

Jag skrev ju innan att jag hoppades komma hem efteråt och säga att jag minsann älskade det.

Låt oss säga så här: Jag kom inte hem efteråt och sa att jag älskade det.

Men låt oss ta det från början, för all del. Här kan du läsa om hela förloppet i 9 punkter för att få en bättre bild av min kväll i yinyogans tecken:

1. Då jag totalt saknar all tillstymmelse av lokalsinne, hade jag så mycket marginal när jag åkte att till och med min farmor hade höjt imponerat på ögonbrynet. Med hjälp av noggrann vägbeskrivning, detaljstudie av karta och idiotanvändning av Google maps, hittade jag min destination tryggt och smidigt hittade jag ändå inte. Ja precis – då förstår ni vilken nivå vi talar om. Tio varv snurrade jag runt med bilen i området innan jag förstod vart jag skulle och var jag kunde ställa bilen. Sedan lyckades jag dessutom gå vilse efter att ha lämnat bilen ändå. Ja, nu börjar ni verkligen förstå…

Har du som jag hopplöst dåligt lokalsinne

Bara kompassen som saknades!

2. Väl utanför lokalen är det så mörkt att jag börjar tro att jag gått fel ändå (ja, det är alltid min första rimliga tanke var jag än befinner mig. Man ska ändå berömma mig för min självinsikt!). Skymtar tillslut texten yoga på dörren, men hittar ingen lysknapp i trappuppgången. Det kommer en mindre glad dam med en yogamatta under armen. Jag och glada damen lyser tillsammans upp trappan med hjälp av våra telefoner.

3. Strömavbrott, men vi kör ändå! Yogaledaren är tapper, men inte helt inbjudande. Jag swishar över 180 riksdaler och blir inskickad i the yoga shala room. Lite mörk känsla, i dubbel bemärkelse. Men yogarummet är mysigt upplyst av stearinljus och jag kan ändå se en strimma av ljus (i dubbel bemärkelse det också).

4. I rummet råder en märkbar stillhet, vilken nästan golvar mig. Men vänta nu, känner jag inte också en väldig sorgsenhet? Vad är det nu då? frågar jag mig själv trött per automatik – känslomänniska som jag är. Alltid är det något ouppklarat. Tills jag inser att känslan inte alls kommer från mig, utan i allra högsta grad från rummet. Ojdå, det var kanske ingen hit för en högsensitiv som inte kan filtrera bort intryck. Jaja, bara 1, 5 timme kvar…

5. Passet drar igång och jag får klart för mig svart på vitt vad yinyoga handlar om: Stretching. Att stretcha varje muskel i fem minuter. Totalt typ 90 minuter (…). Herre-gud vad tråkigt. Stretchingen känns heller inte så givande. Jag är nog inte så stel. Var det verkligen min idé att gå hit?

6. Inser drastiskt att detta må vara rogivande för kropp, men definitivt inte för själ. Förutom att jag blir rastlös är det två yogisar i rummet (varav den ena tryggt placerad bredvid mig) som frustar som tjurar på gastub. Jag blir helt osannolikt uppretad. Det här är ju helt skrattretande! Dämpa er för jösse namn?! ”Jättehärligt att ni kan slappna av och inte skäms för det, men här är en till som gärna skulle vilja slappna av!” överväger jag att viska i örat på granntjuren. (Jag väljer dock att avstå).

7. Det här är verkligen en passande stund att hylla sin egen högkänslighet, som det ju sägs att man ska. Jag blåser en serpentin i mitt inre. Att försöka tränga bort ljudet av deras andning är ungefär lika lätt som att försöka somna med öppna ögon. Känner mig smått gråtfärdig. Vill slå. (Avstår återigen).

8. Andningen kompletteras med lite kluckande magar, smaskande munnar och en och annan näsgrymtning… Börjar känna mig äcklad. Bara 45 minuter kvar…

9. Åh, äntligen dags att plocka fram filt och få meditera! Nu rackarns ska jag få lite valuta! Det här är min stund! Men vad nu? Vad är detta? Yogaledaren börjar någon slags predikning. Låter ungefär som Guds tio budord, fast mer i stil av Yogans 75 nutidsråd. Man ska tydligen inte försöka imponera på andra, vara fördomsfull eller köpa för mycket saker. Okej, då vet jag. Får jag meditera nu?

10. Nehä, ungeför däär var det slut. Okej, snabbt iväg innan yogaledaren eventuellt hinner fråga vad jag tyckte om klassen (nä, okej, det hade hon nog inte gjort ändå).

11. Sätter mig i bilen och tjurar lite. Åker hemåt (och hittar vägen!).

Jag utövar yoga - eller kanske inte

Sådärja. Det var det, det. Är ändå glad att jag testade. Till yinyogans försvar måste jag erkänna att jag fick ett skönt lugn i kroppen och hade det bara funnits mer utrymme för meditation i slutet hade jag garanterat kunnat få ut lite mer av det. Hade folk inte frustat så fanatiskt hade jag nog fått ut ännu lite mer av det. Men i det stora hela och bortom alla störande inslag (ja, du får blicka långt bort!), kändes det ändå inte som något för mig. Tyvärr, ska jag ärligt säga. Nu har jag dock gett yinyoga ett försök och det klickade inte. You had your chance. Tack och hej.

Upphittade inköpslistor

Det händer att folk kommer till mig med inköpslistor som de hittat på butiksgolvet eller i en varukorg.

En rimlig fråga är kanske: Varför då?

Jo, för att jag tidigare har haft något av en specialhobby (eller ett sjukligt nördintresse, välj själva), då jag letade efter inköpslistor som på något sätt stack ut eller var roliga. Eller som helt enkelt bara var uppseendeväckande tråkiga. Det kan ha en viss del att göra med att jag på den tiden var en hyfsat deprimerad snabbköpskassörska som förtvivlat sökte efter någon slags mening.

Men ni ska inte förringa min lilla hobby. Man kan göra betydligt fler fynd än ni kanske tror. Min favoritlapp var den där det bara stod två saker på; ”jobba” och ”köp mjölk”. Respekt för den, tycker jag. Här har personen åtminstone haft självinsikt nog att inse sina begränsningar. Har man så dåligt minne att man är rädd att glömma att åka till jobbet – ja, då gör man definitivt klokast i att skriva en lapp! ”Vad var det nu jag skulle göra idag? Bäst att kolla på lappen! Ja jäklar i mig, jag ska ju åka och jobba!”

I båda mina böcker Kassörer till kassan! Betraktelser från löpande matbandet och Den bortglömda servicearbetaren har jag publicerat ett litet urval av alla inköpslistor jag samlat på mig. I skrivande stund är jag inte helt säker på att det blir någon mer bok om livet i matbutik, men vem vet… Oavsett kan jag ju publicera inköpslistor här i bloggen! Det är underbart roligt och uppskattat (och lite anmärkningsvärt!) att folk direkt tänker på mig när de ser en kvarglömd inköpslista. Så om ni hittar en rolig inköpslista, kontakta mig gärna!

Jag samlar på folks inköpslistor

Stort tack till Jenny som gav mig denna sköning!

Mom shaming

Sjukt att det till och med har fått ett eget uttryck. Mom shaming. Det säger tyvärr något om hur utbrett detta vidriga fenomen är. Som om mammor inte har nog med sina egna otillräcklighetskänslor, ska de dessutom skuldbelägga varandra. Snyggt.

Jag må vara en känslomänniska, men även om jag blir grymt irriterad över personer (tja, främst kvinnor?!) som ägnar sig åt mom shaming så kan jag ärligt säga att jag inte blir så personligt påverkad av det. Hade jag däremot blivit mamma redan i 20-årsåldern hade situationen nog varit otroligt annorlunda och det gör mig lite beklämd. Så varför påverkas jag inte av mom shaming idag då? Jo, för att jag inser att majoriteten av de som skuldbelägger andra mammor har ett enträget behov av det. Och varför har de det? Jo, förmodligen för att täcka upp för och dölja egna otillräcklighetskänslor tryggt under en präktig helyllefasad. Det är liksom allt jag behöver veta.

Sedan finns det förvisso säkert mammor som ägnar sig åt Mom shaming och som själva har exceptionellt lugna och stilla barn. Barn som är så tillfreds att de hade kunnat få sitta med på Nobels Fredsmiddag utan några som helst problem. Ja, såna barn existerar faktiskt, även om de nog är sällsynta! Dessa föräldrar har inte en susning om hur deras tillvaro hade kunnat se ut.

Sedan finns såklart den värsta gruppen av dem alla: De som inte har barn själva, men som mer än gärna delar med sig av sina klokheter om barnuppfostran till omgivningen. Hu! Så komiskt det är egentligen. Jag erkänner villigt att jag inte heller trodde att det skulle vara så svårt att ha barn – innan jag fick ett eget. Lyckligtvis avhöll jag mig från att tala vitt och brett om det och tur är väl det, eftersom jag hade fått slicka i mig vartenda ord. Jag tycker allmänt att man bör hålla sig ifrån starka uttalanden om saker man inte har någon personlig erfarenhet av. Det spelar ingen roll att du eventuellt har suttit barnvakt åt hela din släkt eller kanske till och med jobbar som förskolelärare eller barnpsykolog. Att få egna barn är något helt annat.

När icke-föräldrar ger råd till föräldrar får man hålla sig för skratt

Bild lånad från Sofia som också skrev om mom shaming nyligen.

Det finns enormt många ”BIG NO NO”, som jag egentligen skulle vilja bemöta. Dock är risken att det skulle bli en hel bok och inte ”bara” ett långt blogginlägg, så jag får begränsa mig lite. En typisk grej man ofta hör är iallafall att man tydligen inte får låta sina barn se på TV. Alltså inte ens barn-TV som typ Babblarna (!). Varför jag dissar denna regel? Jo, för det första för att jag tycker att dessa program är BRA för mitt barn (i lagom dos, såklart). Förutom att hon älskar att titta, har dessa program nästan uteslutande en pedagogisk och lärande funktion. För det andra gör den tiden, låt oss säga en ynka kvart, all skillnad i världen för hela klimatet hemma hos oss. Under den här tiden får jag möjlighet att torka upp grötkladd i halva köket, duscha, byta om, borsta tänderna och packa skötväskan utan att ha ett skrikande barn klängandes i mina ben. På så sätt slipper både jag och mitt barn ta del av en apatisk mamma som grinar i hallen eller rent av går ut i bara pyjamas i november eftersom hon inte haft någon tid att reflektera över hur hon själv går klädd.

Ett annat random ”förbud” som jag reagerar lite extra på, är det där om att man inte under några som helst omständigheter får gå och handla, gå till gynekologen eller utföra annat privat ärende innan man hämtar barnet på förskolan. Barnet ska hämtas först och följa med till varje pris, i alla lägen. Jag undrar i mitt stilla sinne om de som prompt basunerar ut denna regel själva har någon aning om vad det innebär att släppa in sin 2-åring på typ Ica Maxi? Jag kan ju bara tala för mig själv: Att slippa ta med mitt barn till affären innebär, förutom att handlingen tar 9 minuter istället för 59, att vi båda slipper bli portade från affären för all framtid. Vi slipper också bli utmattade för resten av dagen. Förmodligen gäller det också resten av människorna i affären (inklusive personalen). (Obs! Jag är inte född igår, jag förstår mycket väl att detta eventuellt sticker i ögonen på överbelastad förskolepersonal. Och all cred till er för det fantastiska och viktiga jobb ni gör trots låg lön och dåliga resurser. Men det missnöjet bör riktas uppåt och inte gå ut över föräldrar som kämpar precis lika mycket de.)

Nä… vad gäller mom shaming känner jag bara: Det är fritt fram att vara precis hur perfekt man vill! Man behöver inte frälsa andra för det! Gratulera dig själv för att du är perfekt och så låter du alla andra mammor vara ifred. 

Ironin i att bli stressad av en yogaklass

Vad tycker du om yoga? Just yoga är en sådan aktivitet som jag har fått höra både en och femtionio gånger att jag borde satsa på – eftersom det skulle passa mig. Jag håller med, det borde passa mig och jag vill att det ska passa mig. Men de gånger jag testat – både framför Youtube och på riktiga klasser – har det inte alls passat mig.

Yoga ger mig prestationskrav

Att jag aldrig har fastnat för yoga beror gissningsvis på att det skapar ett prestationskrav hos mig. Jag blir stressad och irriterad om det är något jag inte hänger med på eller om jag inte lyckas bli så där härligt skön som alla andra. Jag går alltid därifrån med en större stress eller frustration än innan – vilket knappast riktigt var poängen. När jag häromveckan ville ge yoga en ärlig chans, slutade det ändå med att jag efter halva passet var så irriterad på allt och alla att jag gick ut och ställde mig på löpbandet istället. Pinsamt, men sant (även om jag till mitt försvar gick in igen på slutet när det var dags för meditation). Jag har därför haft svårt att betrakta det som mental träning, men inte heller fysisk – eftersom jag är för ovan och dålig för att det ska vara ansträngande. Många säger att man ska ”ge det tid”, men då jag inte har kunnat se att det gett mig något har jag också saknat gnistan det krävs för att orka fortsätta.

Blir du irriterad och stressad av yoga

Men. Självklart har jag hört talas om yinyoga och varje gång har jag tänkt att det åtminstone borde passa mig. Där kan jag släppa tanken på att jag måste ”lyckas” eller att jag ”måste blir trött – annars räknas inte träningen”. Här kan jag bara fokusera på lugna rörelser och meditation. Av någon anledning har jag inte kommit iväg och provat, men jag tänkte faktiskt göra slag i saken och testa det imorgon! Vill så gärna komma hem och säga att jag älskade det… Samtidigt vill jag inte hoppas för mycket, men magkänslan är bra iallafall. Någon av er som har testat yinyoga? Berätta gärna vad ni tycker!

Har du provat yinyoga?

Yinyoga eller inte – det är otroligt viktigt för mig att ha en bra rutin som jag ser till att följa. Något som gör mig lite mer grundad. En trygg grund som gör att jag kan hantera tillvaron lite mer avslappnat. Som det är nu har jag sällan någon marginal, utan jag reagerar ofta med blåljusen för minsta grej. Och så händer nästa grej, och nästa… och jag är helt förlorad. Jag har ytterst svårt att komma tillbaka till mig själv när jag väl har stressat upp mig. Då är det redan för sent. Jag behöver en grund som gör att jag undviker att bli stressad från början.

Jag behöver känna mig grundad i livet för att hantera stress

Meditation har jag ägnat mig åt i många, många år, men aldrig riktigt prioriterat det på det sätt jag borde. Ofta har jag gjort det först när jag verkligen behöver det, snarare än att göra det förebyggande. Dessutom har jag ofta slängt in meditationen lite halvhjärtat (om än plikttroget) någonstans mellan dagens alla måsten, mest för att kunna känna att jag faktiskt har gjort det och med gott samvete kan återgå till ”det viktiga”. Det senaste har jag skärpt till mig och faktiskt prioriterat meditationen mer. Jag har insett att jag behöver en riktig rutin där jag gör det minst en gång varje dag, även när jag tror att jag inte behöver det. För jag behöver det visst, hela tiden, för att ligga steget före, alltid ha lite marginal och allmänt kunna hantera livet på ett bättre sätt.

Jag föreställer mig att yinyoga (eller annan liknande organiserad aktivitet, för den delen) skulle vara ett bra komplement till meditationen. Det blir en fast punkt varje vecka och något som bara ”ska” göras, likväl som alla andra måsten. Förhoppningen är dock att det är något jag ska längta till varje vecka och att det kan bli lite av en höjdpunkt.

Vad har ni för erfarenheter av yoga, meditation och liknande aktiviteter? Vad har det för funktion för er?