Styrka är inte att aldrig falla

Jag är trött på alla ”sanningar” om att det är en styrka att aldrig knäckas. Att aldrig visa minsta smärta. Att känna så lite som möjligt. Att inte låta någon komma åt en. Att vara som en maskin, kort och gott.

En så sorglig illusion. Alla har känslor och att inte ha tillgång till dem eller våga visa dem, det är en svaghet om något. Det är något som står i vägen för både en djupare kontakt med sig själv och andra och följaktligen också hindrar oss från att uppleva riktig lycka.

Styrka är att våga visa svaghet

Vi behöver omvärdera vad styrka är. Som jag ser det ligger det en styrka i att våga visa svaghet. Att våga falla. Det är inget fel i att falla, så länge vi reser oss igen. Det är där den verkliga styrkan ligger. Att resa sig upp och fortsätta framåt. Att fortsätta gå fast benen värker.

Jag faller ofta, men reser mig alltid snabbt igen. Jag har aldrig sett mig själv som svag och jag kommer aldrig sluta gå.

Vad du inte ska säga till någon med sömnproblem

Att sova har inte varit min största talang i livet. Ända sedan jag var liten har detta varit ett issue för mig. Att somna. Och sedan sova bra. Speciellt insomnandet har varit problematiskt. Det finns inget ord som ger mig mer obehag än just somna. Somna somna somna. Jag ryser. När kvällen närmar sig och ”normala” människor tänker att ”fasen vad gött det ska bli att sova minsann”, ja, då drabbas jag av olustkänslor.

Ibland är jag så kallblodig att jag önskar att alla kunde få prova på hur det är att leva med sömnproblem. Då hade man kanske sluppit många av de häpnadsväckande kommentarer och ”tips” man får från bättre vetande. Om man själv har lidit av sömnproblem en längre period vet man att man är villig att testa allt. Allt, allt, allt. Och gärna lite till. Man har läst varenda artikel, testat varenda grej. Det är knappast så att hjärnan dimper ned i skallen en vacker dag och man i ren chock utbrister: ”Nämen! Dra på trissor! Jag är ju både dödshungrig och sover med lampan tänd! Tro fan att jag inte somnar!”

Mycket tips när man lider av sömnproblem

Därför har jag satt ihop en liten användbar lista med saker som inte är nödvändiga att säga till en person med kroniska sömnproblem.

  • Det gör inget, det räcker att vila!
  • Men du kan väl gå och sova en stund på dagen bara?
  • Har du tillräckligt mörkt i rummet? Visste du att det finns mörkläggningsgardiner?
  • Men du måste slappna av!
  • Är du för mätt? Man ska inte äta för mycket innan läggdags!
  • Är du hungrig? Det är inte bra att gå och lägga sig på tom mage!
  • Har du testat att sätta dig i ett annat rum en stund! Man ska inte koppla sovrummet till något dåligt!
  • Har du testat att öppna/stänga fönstret? Det ska vara lagom varmt vet du!
  • Det är bara att sätta på lite lugn musik så somnar man!
  • Har du testat att räkna får?
  • Läs en bok tills du blir sömnig! Lätt som en plätt!
  • Har du testat öronproppar?
  • Det är bra att få lite dagsljus varje dag!
  • Det är viktigt att stänga av mobil och all elektronik en lång stund innan läggdags!
  • Hallå, du behöver ju ha strikta mat- och sovrutiner varje dag!
  • Du kanske är orolig för något?
  • Man ska inte dricka kaffe innan man går och lägger sig!

Vi med sömnproblem tackar och bockar för alla oumbärliga tips och råd. Så fånigt att vi inte kommit på detta själva!

Fyll gärna på med fler tips om jag missat nåt!

”Sluta känn efter” som högsensitiv?

HSP – Highly sensitive persons. Du har säkert hört talas om det. Kanske är du högsensitiv själv eller känner någon som är det. Det sägs ju att var femte person har detta personlighetsdrag. För mig var det en stor lättnad när jag för cirka sex-sju år sedan hörde talas om detta fenomen. Det ringade in mig fullständigt och många pusselbitar föll på plats. Framförallt hjälpte det mig att acceptera mig själv på ett helt annat sätt när jag insåg att min känslighet inte är något ”fel som jag måste övervinna” utan ett personlighetsdrag som jag behöver lära mig att acceptera och leva efter. Jag slutade att kämpa emot alla kroppens signaler och tankar om att ”alla andra orkar, då ska jag också orka”. Jag orkar en hel massa, minst lika mycket som andra, men jag behöver också mer tid för mig själv för att låta intrycken landa.

Highly sensitive persons HSP innebär att man har ett finkänsligt nervsystem

HSP innebär att man har en finkänsligt och medfött nervsystem som gör att hjärnan tar in alla sorters intryck djupare än vad genomsnittet gör. Detta gör också att hjärnan lätt blir överbelastad och man behöver i regel mer tid än andra för att bearbeta alla lager av intryck. På många sätt är det en belastning, då det knappast premieras i samhället. Det anses som bekant fint att vara ute och träffa människor, att göra så mycket som möjligt och så fort som möjligt. Att det händer mycket i det inre spelar ingen roll, för det är det som syns som räknas. Det är samma klassiska logik som att det är mer positivt att vara utåtvänd än inåtvänd.

”Ta inte saker så allvarligt”, ”äh, skit i det där”, ”sluta tänk så mycket”, ”sluta känn efter”… ja listan kan göras lång på alla uppmaningar man får som högsensitiv. Detta är också uppmaningar jag ger mig själv dagligen. Jag är dock lite kluven i detta. Alla fungerar ju olika och att ge en högsensitiv person rådet att ”sluta känna efter” framstår som smått komiskt. Samtidigt som vi säkert behöver påminna oss om att inte ta saker så allvarligt, är det ju vår natur att göra just det. Att streta emot det faktum att vi är kännande varelser med hyperaktiva känselspröt, kommer vara en evig kamp i uppförsbacke. Däremot behöver vi hitta en balans i allt och försöka få distans till det vi känner. Jag tycker ärligt talat det är skitsvårt och något jag brottas med dagligen. Förhoppningsvis blir det lättare i takt med att man blir äldre och mer obrydd. Kan det vara så?

Hur hanterar man högkänslighet HSP

Jag tror det tar ett tag att hitta en rutin som funkar, när man väl insett att man är högsensitiv. Det svåraste för mig har inte varit att acceptera min känslighet i teorin, utan i praktiken. I teorin har det känts smickrande, men i praktiken har det känts som en börda. Även om jag har lärt mig vad jag behöver och var mina gränser går, är det så frestande att ösa på och ”glömma bort” att lyssna in mig själv. Jag kan pressa mig själv långt över mina gränser, men fallet blir då större och som följd behöver jag ännu mer tid för att resa mig mentalt. Jag har också haft svårt för att stå upp för mina behov gentemot andra. Folk har svårt att förstå. Kanske inte i teorin, men i praktiken. För när man väl står där och uttalar ett behov mottas det inte alltid lika positivt. Folk blir förvånade, besvikna eller irriterade. Som högsensitiv är det hemskt att få den reaktionen och man vill direkt in och kompensera, släta över eller pressa sig själv lite till – för att döva ett dåligt samvete som man inte ens borde ha.

Det är lätt att fokusera på alla nackdelar när det kommer till högkänslighet. I alla fall är det så för mig. Det är viktigt att påminna sig om att det faktiskt också kan vara himlastormande fantastiskt att vara högsensitiv. Det får bli ett annat inlägg, antar jag. Tills dess får ni gärna dela er syn på HSP och hur ni hanterar det!

Spinning med ös

Där satt han som vanligt på torsdagskvällen. Trampade och trampade. Svetten sprutade som en vattenspridare runt honom, vilket bara sporrade honom att trampa ännu hårdare. En och annan medmotionär slängde en förargad blick på honom och torkade demonstrativt av sig själva och sina cyklar från den ofrivilliga duschen. Men det hade han inte tid att notera, för han var ett med sin träning, ett med sitt flow och framförallt ett med musiken. Han log euforiskt för sig själv. You only live once. Han var oslagbar. Det sagolika dunket dundrade ut genom högtalaren och han rycktes med i tonerna av Beyoncé.

All the single ladies, all the single ladies, all the single ladies, now put your hands up…

Oooh, så bra den är. Put your hands up. Oooh. Men vadfalls? Han skulle just till att sträcka upp händerna så där härligt medryckande till musiken när han till sitt stora förtret kände hur han vinglade till på cykeln. Vad i hela fri… Hur ska han kunna sträcka upp händerna om han måste hålla i styret? Måste de ha låtar med såna här texter? Så himla frustrerande, och framförallt tanklöst, att ledarna väljer låtar med uppmaningar som inte går att förverkliga. Gaaaah.

Ja jag vet ju såklart inte… Men jag ser framför mig att det är just denna man som har skickat in följande insändare till senaste numret av Friskispressen:

Insändare om spinning till Friskispressen

Ta hela skammen själv?

Jag sträckte fram handen, hälsade och presenterade mig.

Fem minuter senare gjorde jag det igen. Sträckte fram handen, hälsade och presenterade mig.

För samma person.

Det som gjorde felsteget om möjligt ännu mer pinsamt var att denna person råkade vara ordföranden i juryn, som precis skulle lämna över ett stort och ärofyllt pris till mig. Förmodligen den person jag hade att tacka för att jag vunnit. Jag var 23 år och toknervös. Inte för att jag skulle upp på scen och tacka och hålla presentation, utan för att jag förväntades mingla både före och efter. Mingla. Jag fick ångest bara av ordet. Fast besluten att göra gott intryck förträngde jag dessa känslor och slängde istället på mig rollen som den avslappnade, lättsamma och glada människa jag ville vara. Och körde järnet. Ända in i kaklet.

”Så du hälsar två gånger du?” frågade han mig med höjt ögonbryn. Inte antydan till leende.

Jag ville sjunka genom marken. Var paralyserad av skam. Insåg att det inte fanns något i hela världen jag kunde göra för att rädda upp situationen.

Så där stod vi under långa sekunder. För att verkligen rama in denna redan inbrända tavla och detta storartade ögonblick utbrast tjejen – för övrigt den bittra andrapristagaren – i ett stort elakt gapskratt där hon stod bredvid och sken av belåtenhet.Head_in_the_sand.JPG

Som tur var sjönk jag inte genom marken. Istället gjorde jag en riktigt bra presentation på scen. Jorden fortsatte att snurra och förmodligen är det bara jag som fortfarande minns min lilla fadäs. Men händelsen har funnits med i mina tankar genom åren…

För även jag har blivit hälsad på flerfaldigt av samma person. Varenda gång som om det vore första gången. Jag kan inte påstå att jag blev stött, utan snarare osäker på hur jag skulle agera. Upplysa honom om hans misstag eller spela med? Ge honom skammen eller ta den själv?

Jag tog den själv.

Enligt den tyske sociologen Erving Goffman upplevs det starkt besvärande för oss när någon gör bort sig. Därför anstränger vi oss till max för att dämpa klavertrampet och rädda ansiktet på den som just tappat det. Vi slätar över, täcker upp, skämtar bort.

Tja, det stämmer i alla fall in på mig. Allt för väl. Men stämmer det in på alla? Eller beror det på hur man är som person eller hur man reagerar i olika situationer?

I historien ovan med ordföranden på prisutdelningen blev jag uppenbart lämnad med skammen själv. Ordföranden kanske blev förolämpad och upplevde mig nonchalant? Genast ville han återställa ordningen och sin position. Eller också hade han helt enkelt inget intresse eller behov av att ta socialt ansvar? Jag fick sålunda ta allt ansvar för själv, såklart med all rätt. Men man hade också kunnat tänka sig olika förmildrande omständigheter som gett historien en lite annan utgång. Tänk om ordföranden hade genomskådat min nervositet och svarat ”Du, det är inte så konstigt. Det vimlar av människor här, det är helt omöjligt att komma ihåg vem man har hälsat på!”. Tänk om tjejen bredvid hade låtsats som att hon inte hörde och därmed besparat mig dubbel skam. Tänk om vi hade kunnat skratta åt det. Sopat det, åtminstone lite halvdant, under mattan.

shame.jpg

Frågan jag ställer mig är huruvida vi bör ta ansvar för andras tavlor eller inte. Ska vi överhuvudtaget ta ansvar för andras sociala misstag? Och till vilket pris? Ska man göra det på bekostnad av sig själv? När min kollega hälsade på mig flerfaldigt blev jag så obekväm att jag helt enkelt bara spelade med. Stod inte ut med tanken på att genera honom. Men sen började det skava efteråt istället. Varför ska jag offra mig för att han ska må bra? Ska jag behöva ta hans skam? Det är så lätt att bli en person som får bära både sin egen skam och andras.

Numera har jag landat i att det, för egen del, bara finns ett alternativ: Att dela på ansvaret. För då behöver skammen inte bli så stor för någon av oss, oavsett vem som tabbar sig. En kommentar i stil med ”ja, vi har allt träffats några gånger, men det var säkert längesedan nu!” gör att jag på ett ganska odramatiskt sätt kan stå upp för mig själv, utan att sänka motparten. Dessutom får den stackars människan möjlighet att slingra sig genom att hävda att han nog känner igen mig trots allt eller faktiskt tyckte att jag såg väldigt bekant ut.

Hur gör ni i den här typen av situation? Eller hur skulle ni vilja göra? Finns det andra exempel på hur vi tar på oss, eller inte tar på oss, andras skam i sociala situationer?

Veckans: Ha barn och driva eget

Den här veckan har gått i frustrationens tecken. Frustration är nog för övrigt en av de vanligaste känslorna jag upplever och jag tror jag har orimligt mycket att lära mig när det gäller att driva eget. Och då menar jag inte i första hand verksamheten i sig, utan framförallt hur man ska lägga upp sin tillvaro i stort. Eftersom jag tidigare har doktorerat och levt ungefär som jag inbillar mig att en egenföretagare lever, är inte situationen ny som sådan. Jag har heller inget problem med disciplinen. Skillnaden nu är snarare att jag har en liten mini här hemma och ingenting är sig likt längre. Jag äger inte längre min egen tid. Jag står jämt på stand by. Ständig jour. Ständigt beredd.

Jag fantiserar ibland om allt jag hade fått gjort om jag ägde min egen tid. Förmodligen något alla småbarnsföräldrar fantiserar om. Om jag fick sova ut nån enda himla gång. Fick lite lugn och ro. Ingen som störde. Alla hinder borta. Då hade jag fan kandiderat till nästa presidentval. Nej, kanske inte riktigt. Men jag har så mycket inom mig, men hålls hela tiden tillbaka. Så känns det. Och om chansen tillslut faktiskt kommer och man inte blir avbruten – då kanske man inte kan eller orkar längre. Man är ju trots allt ingen maskin. När det är ett kreativt jobb tänker jag att det är några varv klurigare. Det är inget rutinjobb som ska göras, utan man behöver vara på alerten och känna lite inspiration. Ofta känner jag att lika gärna hade kunnat släppa ambitionen från början, bara slappna av och försöka ta tagen som den kommer, typ. Det känns förödande att lägga ner så mycket energi på ingenting. Men jag vill ju så mycket…

DSC_0015.JPG

Jag har varit fullständigt närvarande och njutit (oftast.. heh) av föräldraledigheten, men har nu mentalt gått vidare till nästa etapp i livet. Detta gör att allt som hindrar mig i detta nya steg gör mig frustrerad och arg. Även fast jag har gått vidare till nästa steg så verkar inte verkligheten ha följt efter. Ett fel jag gör gång på gång är att jag ”glömmer bort” att jag lever ett nytt liv nu. Det är inte mina villkor som gäller längre och jag kan inte styra mitt liv på samma sätt som innan. Ändå är det så lätt att fastna i samma tänk och vanor som man hade då. Exempelvis går jag fortfarande  in hundra procent i allt jag gör, visualiserar, har rätt mindset – eldar upp mig själv som en tjur och tänker att inget ska få stoppa mig. Jag är hypermaxad, redo att prestera till 100 procent – men tillåts nu bara prestera 10. Den frustrationen är inte att leka med. Jag vill slå någon. Gråta ett hav.

Självklart är detta ett pris man betalar för att ha barn och självklart är det värt det alla dagar i veckan. Men ibland blir frustrationen bara övermäktig och den här veckan har varit just så. Förhoppningsvis får man bättre rutin med tiden och lär sig hantera den nya livssituationen där man inte längre själv bestämmer villkoren. Det var lättare att acceptera de villkoren som föräldraledig, men när man nu förväntas jobba också… då blir det knepigare. Dela gärna med er i kommentarsfältet ni som har mer erfarenhet än jag! Hur får man jobb gjort när man lever ett liv med konstanta överraskningar och hinder?

En dagens: med extra mycket krydda

Vi har en ytterst morgonpigg liten tjej här hemma. Efter en vecka då jag vaknat av allsång, rop och prat från hennes säng kl 5.30, lessnade jag en aning och krävde nu ett byte. Byte va? Jo, jag och sambon kör den romantiska touchen och sover i olika rum. Logiken är att åtminstone en av oss ska få sova lite längre på morgonen. Då sambon är nattuggla står han oftast för nattningarna medan jag tar smällen om morgnarna. Men alltså inte inatt, för nu skulle mami få sovmorgon minsann!

Vad som hände? Ja, ja, det behöver jag väl knappast nämna. Ni med barn vet redan. Självklart bjuds det på en hisnande sovmorgon till 7.30! Inga konstigheter alls! Hon är alltid jävligast mot mig, det är ju egentligen inget nytt. De har någon slags pakt. Att jag själv knappt sovit en blund gjorde knappast irritationen mindre i morse. Jag spenderade såklart min fantastiska sovnatt med att ligga och vrida mig i timmar. Man är aldrig mer körd än när man vet att man har chans att få sova. Prestationsångesten överskrider alla rimliga gränser.

Så med det sagt landar vi alltså här. På denna trötta torsdag. To-do-listan ligger framför mig och hånskrattar. Det är egentligen beundransvärt att jag fortfarande är så naiv efter ett och ett halvt år som förälder. Det blir aldrig som man tänkt sig. Aldrig. Ändå håller jag trotsigt fast vid mina neurotiska listor och tänker att ”imorgon minsann, DÅ…”. Sjukt.

Å andra sidan finns det saker jag HAR lärt mig det senaste ett och ett halvt året och det är att inte gräva ner sig. Släpp det och gå vidare. Och drick kaffe. Ja, FRAMFÖRALLT har jag lärt mig att dricka kaffe. Denna magiska dryck. Så med kaffebaljan framför mig ska jag nu ladda om och ladda rätt.1029073322_af93a676c8_b

Roligt förresten att det börjar strömma in massa folk här! Välkomna! Har så mycket jag vill skriva om, helst nu nu nu, men vill ju inte skrämma bort mina nyfunna läsare redan!

Plats för oss

Jag vet precis. Du hade sett fram emot att få ha en lång utläggning eller att ingående få diskutera något. Knappast botemedlet för cancer eller ett nytt fredsförslag, men något som kändes viktigt för dig. Kanske om en upplevelse du haft, ett möte med en person, hur du kände vid ett specifikt tillfälle eller något som inte riktigt blev som du hoppats. Du hade verkligen längtat efter att få uttrycka dina tankar och du hade redan hunnit vältra dig i färdiga formuleringar i huvudet.

Men så står du där efteråt likförbannat och känner dig tom, besviken, dum eller rent av arg. Personen hade förstås inte tålamod att lyssna, han kanske var tankspridd och lyssnade inte riktigt, han kanske bytte ämne lite för snabbt eller vinklade ämnet på ett sätt du inte ville. Eller så sa han bara rent ut att han inte orkade lyssna eller var tvungen att gå.

Nej, det är inte alla som har ork eller ens intresse att fokusera på ”detaljer”. Inte alla som har lust att djupdyka och verkligen grotta ner sig i ett samtal. Många vill bara spurta vidare eller hålla sig till mer väsentliga saker. Rationellt, neutralt, konkret, snabbt. Sen går vi vidare. Inget tjafs.

När någon ställer en fråga till mig går tankarna igång som en tornado och jag vill gärna ha en chans att hinna svara ordentligt. På ett sätt som känns bra. Det ska kännas rätt för mig att berätta, men jag vill också försäkra mig om att det landar rätt hos motparten. Motparten å sin sida agerar dock ofta som om han prickar av en checklista och stressar direkt vidare på nästa fråga. Vad gör du nu? Vad gör du sen? Vad är planen? Vad är back up-planen? Okej då vet jag, tack! Hur är det annars då? Vad gör du i sommar? Jag blir stressad av sådana samtal, då jag gärna vill prata om varje ämne ordentligt och gå in på detaljerna kring det (det vill säga det väsentliga för mig). Medan motparten är nöjd efter ha fått enkla och framförallt opersonliga svar på sina frågor, känner jag mig splittrad och lite överkörd.

I den omvända situationen känner jag mig också tämligen otillfredsställd. Jag är nyfiken på något, ställer frågor och vill genuint veta, men får bara korta och neutrala svar som ”nä inget särskilt”, ”det gamla vanliga bara” eller ”men det är som det är”. Svar som indikerar att samtalet är tvärslut. Punkt. Det där samtalet jag lätt hade kunnat spinna vidare på i en halvtimme – bara dog. Och så pratar vi väder istället.

På den här sidan kan vi åtminstone stanna upp ett slag. Tillåta oss att tänka obegränsat mycket på vad vi vill och hur länge vi vill. Diskutera tills vi storknar. Utan att någon bestämmer vad som är väsentligt och inte. Det här är en mötesplats för oss.

DSC_0014