2022- året då jag hittade hem

Så här när året sjunger på sin sista vecka tycker jag det är trevligt och lite skönt att sammanfatta året innan det nya tar vid.❤

2022 blev året då mitt liv tog fart igen och jag kunde landa i den nya efterlängtade tillvaron med ett meningsfullt jobb. Mitt mående hade hunnit bli bra mycket bättre det sista halvåret hemma, men fortfarande stod jag kvar och stampade i samma dödläge som jag gjort i flera år. Jag behövde hitta min plats, få en inträdesbiljett till ”det riktiga livet” – istället för att bara stå utanför i kylan och titta in. Att det var min tur nu – det var en underdrift.

Och visst var det värt väntan, när jag ser det i backspegeln. Även om det var en lång och seg väntan med mycket lidande och psykisk ohälsa längs vägen, är jag glad att jag orkade kämpa på och klamra mig fast vid min magkänsla att inte ge mig in på diverse tveksamma vägar ”bara för att ha något” – som så många andra tyckte. Jag väntade tappert – och till slut kom belöningen. Samtidigt har jag en stor respekt för att alla faktiskt inte får någon belöning. En del fastnar där jag fastnade, utan att lyckas ta sig ur – kanske någonsin. Jag kommer aldrig glömma de där åren, på något sätt vet jag att jag kommer kunna leva resten av mitt liv med stora perspektiv. Veta vad jag har och hur det hade kunnat vara.

I slutet på april fick jag mitt drömjobb (utvald bland 90 sökanden!), efter hundratals ansökningar och rekryteringsgprocesser som aldrig nådde hela vägen fram. Jag har ramlat runt bland hopp och hopplöshet, besvikelser och jävlar anamma. Men till slut var det min tur. Och vilken resa det varit sedan dess. Det har varit intensivt och en rejäl omställning – men framförallt har jag känt en sådan stark glädje och tacksamhet att det gett mig den kraft jag behövt. Jag kände från dag ett att jag var välkommen och en i gänget. Det fanns en väntande plats för mig där och när jag tog den så uppskattades det. Det var sådan lycka ända ut i varje cell. Jag kan fortfarande slås av tacksamheten över att bara sitta och dricka kaffe med mina arbetskamrater. Att ha arbetskamrater, ett sammanhang. Något jag tidigare bara tog för givet och kanske mest suckade över.

Men omställning, absolut. Bara det att ge mig in i arbetslivet igen och nu med två små barn hemma, vilket jag inte hade någon erfarenhet av alls. Alla känslor kopplade till att barnen skulle börja gå långa dagar på förskolan och att inte kunna ge hem och familj samma stora fokus som innan. Det var ångestfyllt i viss mån. Sedan att börja med det där ”vardagspusslet” som alla pratat om. Noga logistikplanering över vem som skulle ha bilen vilken dag, vem som ska hämta och lämna barnen, vem som ska vabba/vobba, vem som ska handla, städa och fixa mat… Och vänja sig vid att livet går i ett. Intensiva dagar på jobbet, intensiva dagar hemma. Man springer o släcker bränder, sitter aldrig till, det går i ett och sen stupar man i säng. Sedan börjar man om.

Och så arbetet då… som faktiskt också var lite av en ny bransch för mig. Även om jag skrivit och frilansat väldigt mycket har jag aldrig varit anställd som journalist, jag har aldrig jobbat på en redaktion förut. Det var lite av en ny värld att kliva in i, även om den är bra mycket mer lättsam om man jämför med min tidigare karriär. Allt har skett väldigt smidigt, men jag har jag säkert behövt lite längre inkörssträcka än andra som kommer som nya. Det har varit omtumlande på flera plan. Jag kom snabbt in i arbetet som sådant, men det tog säkert något halvår innan jag fullt ut kände att jag hade ”vuxit in i huset”, förstod helheten och kände mig trygg i varje situation.

Framförallt har det varit intressant att få se hur Helena 2.0 tagit sig uttryck i realiteten. Allt inre arbete som skett under åren hemma har ju skett på just insidan. När man är föräldraledig och arbetssökande under flera år, dessutom under en lång pandemi mitt upp i allt, träffar man inte vare sig många människor eller hamnar i värst många sammanhang. Att vara deprimerad uppe på det, under så lång tid, det tär på en. Man traskar runt i sitt eget träsk, ibland faller man, ibland tar man sig upp och gör kraftinsatser och så faller man igen. Isolerad är man och oj vad man kämpar. Men vilken styrka jag fått av det. Vilken resa. Att jag inte var samma person efter som innan de här åren, behöver jag inte ens nämna.

Så vem är jag då nu? Bland nya människor, i arbetet och i nya sammanhang? Jag visste inte själv och jag fick se nya sidor och exempel av mig själv varje dag. Och det händer fortfarande. Situationer som tidigare var ångestfulla som jag idag löser med bravur utan att jag ens reflekterar över det. Jag kan se situationer och människor mer utifrån och ta mycket med ro. Jag går inte igång på allt, jag har en distans till världen på något sätt. Det har varit som en upptäcksfärd, att upptäcka vem jag är nu. Vem jag vill vara och inte vill vara, beteenden jag hade förr som jag helt dammat av, nya beteenden som går mer i linje med den jag faktiskt är. Otroligt spännande. Jag upplever generellt att mitt inre mer har kommit ikapp det yttre under dessa år. Min självkänsla har kommit ifatt mitt självförtroende. Det är inte längre samma stora klyfta mellan den osäkra, otrygga delen av mig och den högpresterande, målmedvetna delen. Jag har snarare hamnat i mitten, vilket känns sunt. Backat lite från karriären kanske, men mår såå mycket bättre. Är inte och nafsar på väggen stup i kvarten, kan bättre sätta upp naturliga gränser både för mig själv och mot andra och jag är allmänt mer trygg och grundad. Den där resan pågår ju livet ut, men det kommer såklart spännande insikter när allt det sociala tar paus under flera år och så vips kastas man ut…

Så jag sammanfattar 2022 som ett omvälvande men framgångsrikt år. Ett efterlängtat år som jag alltid kommer bära med mig. Året då jag hittade hem. Jag gissar och tror att 2023 blir ett mer stabilt år. Jag kommer inte behöva kämpa lika hårt, utan kommer förmodligen mer kunna landa i det som är. Såklart har jag ändå förhoppningar och drömmar på annat jag längtar efter. Det har ju skapats lång kö under dessa år av väntan. Vi får se vad som slår in…

Hur skulle du sammanfatta ditt 2022? Vad drömmer du om inför 2023?❤🌟

2 reaktioner på ”2022- året då jag hittade hem

  1. madelenas1 skriver:

    Vad roligt att läsa om hur bra 2022 var för dig. Blir genuint glad av att se sådant. Det tar tid för de allra flesta att komma in i ett arbete. Min gamla chef pratade om ca 8 månader, och jag tror det stämmer rätt bra.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s