Hej från novemberskogen

I helgen var jag och Skrutten och hälsade på Skruttens morfar på stugan i Dalsland. Kom hem så sent som igår, varför jag har lite svårt att fatta att det faktiskt är tisdag redan idag. En plan jag hade under helgen var att skrapa ihop lite fina bilder, men tyvärr fanns det knappt något inspirerande motiv alls just nu. Naturen känns bara grå och trist, om än lite vemodigt vacker. Fotoljuset ska vi heller inte tala om. Gick knappt ens att få skärpa i bilderna. Hur som helst är det en bra ursäkt att få komma ut och andas lite för sig själv. Om man sedan sparar eller slänger bilderna i slutändan är egentligen inte det viktiga…

Inget bra fotoljus på hösten

Skrutten är fortsatt krävande och det mesta känns kämpigt med henne just nu. Skriker om nätterna, vill inte ha mat, ska bråka om allt och endast klänga på mami. Jag förstår ju såklart att det är en fas och att den förr eller senare är över, så tills dess är det väl bara att försöka göra så gott man kan. Blev lite lek och gungning i trädgården, promenader och krattning, en tripp till godisfabriken i Bengtsfors och lite grillning och mys hemma framför öppna spisen. Vi åkte för övrigt tåg den här gången, men det är ett kapitel för sig och något som kräver ett eget blogginlägg…. (ja, här snackar vi teaser, jag vet). En lykta i novembermörkret

Stugan är min största fristad. Även om jag inte riktigt kunde slappna av den här gången på grund av Skrutten, är det ändå ett visst lugn vi fick med oss hem. Naturen, luften, bäckarna som porlar… Man får alltid perspektiv på något sätt.

Grankvist i novemberskogen

Jag är trött idag (också). Knappt någon sömn inatt heller, så idag ägnar jag mig mest åt hemmapill och tröstar mig med att jag åtminstone ska träna ikväll. Träna orkar man alltid. Ska nog köra lite ”dansparty” på tu man hand med Skrutten också. Hon är så söt när hon dansar och jag lär förhoppningsvis vakna upp lite ur min dvala. Hon har varit en liten sångfågel enda sedan hon var pytteliten och exceptionell på att memorera låtar, lite lustigt! Ha en fin tisdag, så hörs vi mer när jag vaknat till lite!

Blå personer och uppskjutarbeteende

Jag spinner vidare med mina funderingar utifrån boken Omgiven av idioter och vi har nu kommit fram till den blå personlighetstypen. Min käre sambo är blå… … om vi nu ska börja där. Eller ja, blågrön är han väl om man ska vara petig. Det gröna har vi gemensamt och tur är väl det. Men det där blå alltså… jag tror jag blir galen. Jag tror ärligt talat inte att han kommit fram till ett beslut i hela sitt liv. Å ena sidan, å andra sidan… Det ska spekuleras, undersökas, jämföras, funderas, väntas… Ja, framförallt väntas. Det där eviga väntandet och uppskjutandet. Det har, om ni frågar mig, bara en enda funktion och det är att slippa ta något beslut överhuvudtaget. Det blå draget krockar ganska friskt med min gula otåliga sida. Som exempel kan man inte, Gud förbjude, åka och köpa en enkel hylla på Ikea bara så där. Nej nej, det är inget man bara gör hur som helst. Förmodligen är det min förtjänst att vi ens äger en gemensam diskborste. Men visst, man måste ju förstå honom – efter blott 11 år tillsammans ska man ju inte förhasta sig… … …

Samma ovillighet att komma till skott märkte jag ofta hos klasskompisar när det var dags för grupparbeten i skolan. Vi kunde sitta och diskutera och planera, stöta och blöta i timmar, men så fort jag tog initiativ till att börja skriva eller åtminstone punkta upp våra planer var de inte alls med på noterna längre. Det var aldrig något de uttryckte med ord, utan snarare blev de tysta och började bläddra i ytterligare en bok, googla fram ytterligare fakta eller helt enkelt bara fortsätta diskussionerna med en ny vinkel. Ingenting gjorde mig mer stressad. Jag inser dock att jag antagligen var lika störande för dem, som dem för mig.

Den blå personlighetstypen har svårt att komma till skott och att ta beslut

Det är möjligt att jag överanalyserar, men ibland får jag känslan av att blå personer skjuter upp problem just för att de någonstans vet (eller hoppas) att problemen förr eller senare kommer lösa sig av sig själva. Alternativt att någon annan löser problemen åt dem. Det här är en metod som tyvärr också verkar funka. Om än på bekostnad av omgivningen.

En typisk egenskap för den blå personen är också det gedigna ordningssinnet. Här vill jag skjuta in att just denna egenskap har gått min sambo helt och totalt förbi, trots hans i övrigt blåa skapelse. Snarare är det jag som är ordnings-Hitler hemma. Jag är alltid lite lättare i kroppen med ”ordning och reda, pengar på fredag”-mentaliteten och när det är rent och prydligt omkring mig. Kaos, stök och oavslutade grejer ger mig panik. Av denna anledning skulle nog många tycka att jag är en blå person och ja, så kan det ju till synes verka. Jag själv skulle emellertid påstå att det blåa är ett inlärt beteende hos mig, snarare än ett naturligt. Mitt ordningssinne handlar sannolikt om att jag försöker skapa i mitt yttre det jag saknar i mitt inre. För vem orkar ha det oroligt både på insidan och utsidan? När man då dessutom har en extremt rörig sambo utvecklar man rimligtvis ett ordningssinne utan dess like. Jag vill alltså hävda att mitt ordningssinne är ett ”överlevnadsbeteende” och alltså inget naturligt drag hos mig. Detta stärks av att ju mer stressad jag är desto mer detaljerade (neurotiska?) blir mina ”to do”-listor. Känner jag mig däremot avslappnad och lugn kan jag under vissa dagar vara så wild and crazy att jag till och med kan skippa listan helt. Då snackar vi avspänning på hög nivå.

Trötta men småglada fredag

Här kommer en liten fredagsupdate från mitt liv som känns lite grått för tillfället. Skruttens märkliga sovfas verkar (tyvärr) inte bli det minsta bättre, vilket gör att jag och sambon också gått in i en speciell fas. ”Ta sig igenom dagen-fasen”. Vi turas om och tar henne varannan natt, vilket gör att dagarna består av att antingen masa sig fram som en zombie med ögonen i kors eller att försöka hinna ikapp med allt man inte gjorde dagen innan. Dessutom har vi fått lägga massa tradig tid på att röja i badrummet både innan och efter vaktmästarens arbete varje dag. Igår var det äntligen klart, men då fick jag ägna hela eftermiddagen åt att (försöka) städa bort klister, murbruk, damm och färgklet. Har ni någonsin träffat en vaktmästare som är duktig på att städa? Inte jag. Hur som helst, inatt var det min tur att sova, men istället vaknade jag upp sjuk och ynklig. Alltid ska det vara något.

Ta inte livet för allvarligt

Nä, dagarna känns inte så tillfredsställande just nu, men det var ju det där med acceptans igen. Just nu kan jag inte ha så stora krav på tillvaron, så är det bara. Att se sitt liv med lite perspektiv hjälper också. Då börjar man istället känna sig bortskämd och otacksam. Och får skuldkänslor…. Ja, heh, man kanske inte ska tänka så himla mycket alls. Det är vad det är och jag ska inte ta livet för allvarligt (man kommer ju ändå inte ur det levande, som någon sa). Istället bjussar jag på en bild som gör mig glad. Det är Skrutten som är ute på äventyr min sin goda vän Manfred:

Lek och bus och söta barn

Trevlig helg på er! Glöm inte att gilla och kommentera så blir jag ännu gladare!

Kontrasten mellan jobbdagarna

Mina jobbdagar är normalt sett rätt alldagliga. För det mesta sitter jag bara hemma för att försöka skapa så mycket lugn och ro jag kan. Då och då gör jag vissa utsvävningar till bibblan eller något café, men för det mesta föredrar jag alltså att vara hemma. Därför är det lite extra kul när man slår på stort och spenderar en hel jobbdag på stan med en vän.

Lattedag på stan med en god vän

Vi satt på olika caféer, varvade jobb med välbehövligt catch up. Ja, i ärlighetens namn var det väl mest catch up – med lite bloggande och småpill in emellan. Med andra ord inte den mest effektiva dagen, men ibland känner jag faktiskt att det kvittar. Ibland behöver man det sociala mer. Skönt att ”komma ut lite”, äta finlunch och få trevligt sällskap. Fick även testat både chailatte och tomtelatte. Chailatten var gudomlig och fick mig att undra varför jag inte vågat prova det tidigare. Tomtelatten däremot var ingen större hit – förstår inte alls varför den är så hypad. Smakade mest bara kardemumma faktiskt.

Förena nytta med nöje på café

Vi körde på fram till klockan 17 och det ska erkännas att jag då var ordentligt trött. Att som högsensitiv hålla uppe fokus en hel dag i sociala miljöer med mycket människor, musik och surr och dessutom själv vara lite social in emellan och försöka få lite jobb gjort… är inte helt lätt. I längden kan ju dock sådana dagar ge mer energi än de tar (såvida de inte inträffar för ofta!), men det är alltid en svår avvägning. Väl hemma tog jag en välbehövlig promenad med skrutten och sedan blev det inte många knop.

Hur har jag kunnat missa chailatte

Idag är min arbetsdag inte fullt lika sprakande. Varken julmusik eller finlatte! Istället går jag runt i mysbrallor och raggsockor samtidigt som jag steker äggröra, försöker skriva något smart och släpper in vaktmästare för glatta livet.

Kontraster i vardagen är skönt

Ha en fin onsdag!

Hänger du inte med i filmen? Du kanske är dum… eller bara högkänslig?

Även om det inte har tagit några större proportioner i livet, har jag ändå varit lite förundrad, ja nästan fascinerad, över varför jag har så svårt att hänga med i filmer och serier. Jag vet ju att jag inte är dum (iallafall inte utöver det vanliga – hoppas jag). Jag vet också att handlingarna inte brukar vara så där uppseendeväckande komplicerade. Så varför händer det nästan uteslutande att jag sitter där som ett frågetecken när filmen är slut och en sambo som bara suckar åt mig?

Jag fokuserar på detaljer och missar det viktiga

Sedan slog det mig att det egentligen inte är så illa att jag inte kan hänga med, utan snarare så att jag faktiskt inte försöker. Min hjärna, ja hela min själ, är absorberad i rollkaraktärerna och deras relationer och liv. Även alla detaljer som säger rum vid sidan av själva handlingen, så som varför ingen äter av den färdiga middagen utan bara går därifrån, vem som hade tänkt hämta hem barnen eller vad de egentligen tycker om den irriterande grannen. Sådana grejer är för mig betydligt mer intressant än att försöka lista ut vem mördaren är eller vad som nu är målet med filmen. Detta gör alltså att mitt fokus lätt försvinner från själva råhandlingen. Denna selektion av händelser sker för mig helt omedvetet, vilket innebär att när jag väl sitter där under filmkvällen har jag ingen aning om att jag mer eller mindre blundar för det som de flesta andra fokuserar på.

Högkänsliga har svårt att hänga med i filmer

Inte är det ofta, men titt som tätt får jag ändå glänsa. Stunder då min omgivning ser mig i ett nytt skimrande ljus. Stunder då bilden av mig som hopplös filmmänniska istället, om än mycket tillfälligt, ersätts av tämligen imponerade ögonkast.  Ja, detta är givetvis tillfällen när någon av alla de där tusentals detaljer jag snappat upp  visat sig vara avgörande för hela filmen. Tillfällen då har jag kunnat förutse slutet eller lösningen långt före alla andra. Tillfällen då jag är helt frågande till hur de andra inte har kunnat se en sådan uppenbar sak.

Ännu en jäkla höstlista

Sådana däringa höstlistor har ju florerat i bloggar ett bra tag nu. Förmodligen är jag sist på bollen, hrmm, men jag tänker att det ju fortfarande är höst trots allt. Så nu kör vi höstlista helt enkelt!

Jag älskar hösten

Hur känner du inför hösten 2018? Ja, nu har det väl egentligen varit höst ett bra tag… men oavsett så har jag faktiskt sett fram emot hösten länge. Det var ju såklart underbart att få en lång och varm sommar i år, men ibland kan det bli lite mycket av det goda. Jag var trött på att aldrig kunna vara inomhus med gott samvete och jag har saknat rutiner som hör hösten till. Jag var ärligt talat trött på att åka och bada (hej lyxproblem…).

Vad är det bästa med hösten? Helt klart att hösten är mer kravlös än sommaren. Kanske låter ologiskt, då man har semester på sommaren och det ju brukar vara rätt intensivt på hösten. Men jag känner mig ändå mer harmonisk och lugn på hösten. Givetvis är jag stressad på hösten också, men det är på ett annat sätt. På sommaren är det så mycket förväntningar, så många man ska träffa, så mycket man ska hinna med… På hösten får man vara ifred och jag får ro på ett annat sätt. Dessutom blir naturen så vacker att jag nästan dör lite.

Hösten är så vacker med alla färger

Vad är ditt favoritte? Jag har många favoriter… En favorit är svartvinbärste, en annan favorit är grönt Miss Saigon-te som jag köper i tehandeln här i Karlstad. Skulle vilja ha en te-kalender, men är lite för snål (Pukka, skicka gärna en till mig, he he!). Nuförtiden dricker jag dock minst lika mycket kaffe… När jag skulle skriva klart min doktorsavhandling och sedan efter att jag fick barn – ja, då har jag inte kunnat klara mig utan kaffe. Till en början ville jag bara åt effekten, men nu uppskattar jag smaken lika mycket.

Ingen bloggvänlig mugg

Andra bloggare hade kanske valt en snajsigare mugg. Kanske pyntat med en bit ingefära och lagt en krispig liten grankvist bredvid? Jag kände dock att… ääääh.

Snyggaste höstaccessoaren? Stora mysiga sjalar i höstiga färger. Även snygga pulsvärmare. Smarta accessoarer eftersom de samtidigt är värmande för frusna personer som mig… Mössor kan också vara snyggt…

Top 3 godast höstmat? Här svarar väl alla ”mustiga grytor” eller nåt i den stilen. Jag har dock aldrig varit något jättefan av grytor, så jag svarar nånting med svamp. Varför inte kantarelltoast? Mmm…

Dags för en lista om hösten

En utflykt du vill göra i höst? Gå runt ensam i en skog och lyssna på träden? Låter helt fantastiskt. I övrigt hade det varit mysigt att göra något med min lilla familj. Det är något vi är världssämst på! Vi är riktiga hemmatroll som lätt fastnar här hemma. Vi är duktiga på att göra aktiviteter på var sitt håll, men när vi gör saker ihop blir det antingen hemmamys eller små utflykter till (eller med) våra ursprungsfamiljer. Vi gör sällan något bara vi tre. Det senaste har det dock blivit ett par utflykter till Mariebergsskogen, så alltid något. Det finns en ramp där som skrutten brukar vilja springa upp och ner för cirka trehundrasjuttiofem gånger, hönor att jaga, getter att härma och lite lekplatser att härja på.

Utflykt till Mariebergsskogen

Busungen bekantar sig med en get

Någonting du ser fram emot extra mycket just nu? Som vanligt ser jag mest fram emot julen. Den lyser ju upp hela vintermörkret på något sätt. Det finns vissa högtider jag är olidligt svag för och julen är en sådan. Köpa julklappar (och inte minst FÅ julklappar, hähä), tända ljus, äta risgrynsgröt, dricka julmust, koka knäck… Påsken är faktiskt lite samma grej för mig, om än i mindre skala. Högtider jag har betydligt svårare för är nyår och midsommar. Inte mysiga alls, utan bara ångestframkallande och överhypade. För det mesta gör jag ingenting alls dessa högtider.

Akta julgranen

Gissar att vi kommer behöva staket i år igen….

Gör höstlistan du med! 

Veckans nattvaka, fuktskada och gnäll

Den här veckan har känts rörig på många sätt. En anledning till det är att vi har en fuktskada i badrumstaket (på grund av att vår senila granne glömt vattnet på) och vaktmästaren har sprungit här varenda dag. Det senare har gjort mig stressad, då jag har svårt att koncentrera mig på det jag ska göra om jag vet att det när som helst kan knacka på dörren. Likaså blir det oljud när han är här och jag är alldeles för artig och känner att jag måste vara sällskaplig eller bjuda på kaffe. Gah! Bestämde mig igår för att jobba på bibblan för att slippa bli involverad, men då blev det istället stök med att han skulle låna nyckel, kom innan jag hade hunnit iväg, velade med tider osv osv.  Suck. Än är det inte klart heller, nästa vecka blir likadan. Egentligen har det varit konstant oljud p.g.a renovering och bilningsarbete ända sedan vi flyttade in i det här huset för några år sedan. Är urless på att bo här och har ingen förhoppning om att få lugn och ro så länge vi bor kvar. Mitt hem är min borg och därför blir jag så olidligt stressad när det händer såna här grejer. Det är som att någon har hoppat över mitt staket både rent fysiskt och mentalt. När får vi vara ifred? När kan vi ens använda vår dusch igen? Kan ingen himla vaktmästare städa efter sig?

Rörig och tuff vecka

En annan anledning till att den här veckan känts jobbig är att busungen vaknat mitt i natten och gallskrikit. Varenda natt. Detta har såklart stört vår nattsömn något kopiöst och även om vi har försökt dela upp nätterna har det lett till massor av onödigt tjafs och ”tävlingar” om vem som har det värst. Någon som känner igen sig i det? Man blir ju inte precis sitt bästa jag när man snittar tre timmars sömn per natt. Inatt var det min tur att vaka och jag skrapade bara ihop ynka två timmars sömn (inte ens sammanhängande). Kan inte bara skylla på skrutten, det är främst mina egna sömnspärrar som förstör för mig. Har försökt sova lite nu på dagen, men det går som vanligt inte. Trots att jag varit vaken sedan kl 1.30 i morse (igår..?). Det som känns så bittert just nu är att vi har barnvakt idag och jag har längtat efter det hela veckan. Men istället för att njuta och fullfölja alla mina planer, har jag hittills bara gått runt och ältat och känt mig eländig.

Vi har varit trötta denna vecka

Men. Så fick jag nog av mig själv. Fixade världshistoriens största kaffemugg och kickade igång mig själv – fast besluten att vända dagen och göra något bra av den. Jag tror jag ska rensa och sortera om i garderoben, ett projekt jag har haft i tanken i ett helt år tror jag. Måste också bli en löprunda så jag får lite frisk luft. Helst innan det blir allt för mörkt. Får bli några varv runt Gubbholmen – det är så fint där nu med alla höstlöv. Ikväll ska sambon iväg, så då ska jag passa på att se en film som han avskyr och vräka i mig Ben & Jerrys.

Löprunda runt Gubbholmen

Inte så konstigt att man får ny energi av att springa här….

Det är väl det här med acceptans, återigen. Att acceptera att tillvaron sällan blir som man har tänkt, men på något sätt gilla läget ändå. Rycka på axlarna och vara tacksam för det som trots allt är bra. Att det ska vara så löjligt svårt? 

När boken äntligen blir recenserad skriver de fel namn

Ja, är det inte lite irriterande? Tydligen heter jag inte Helena längre – utan Hanna. Vet inte var de fått det ifrån… Men trots detta märkliga fel är jag såklart glad över att min bok Den bortglömda servicearbetaren blir uppmärksammad. Mycket artiklar har det varit, men detta är första recensionen. Eller egentligen mer av ett referat kan jag tycka. Oavsett är jag glad att boken når ut! Tänk hur stor del av den arbetande befolkningen som har lågstatusjobb inom servicesektorn – och ändå är arbetsvillkoren så usla många gånger? Jag vill gärna uppmärksamma det, men på ett lättsamt och ibland ironiskt sätt.

Recension av boken Den bortglömda servicearbetaren

Recension i tidsskriften KLASS

Tips på personliga bloggar

När jag hittar en, för mig, ny blogg märker jag direkt om det är en blogg jag vill följa eller inte. Om den talar till mig. Bloggar finns väl i de flesta varianter och utföranden, men något som för mig är mer tilltalande än annat är bloggar där det finns en tydlig tanke och passion bakom. En glöd. Jag har svårt för större bloggar som saknar genuint engagemang och som mest består av reklam – jag blir nästan provocerad. Därför är det så roligt att hitta bloggar som har det där lilla extra – trots att besökstalen inte alltid toppar blogglistorna.

Mina favoriter bland personliga bloggar

I detta inlägg vill jag lyfta mina favoriter bland personliga bloggar. Det är otroligt svårt att nå ut med en liten blogg genom allt brus idag och därför är det också viktigt att puffa för de bloggar vi vill ska överleva. Gemensamt för de bloggar jag har valt att lyfta fram här nedan är att samtliga är välarbetade och välskrivna och bloggaren bakom känns hängiven och vågar vara öppen med sina tankar. Dessutom känns bloggen genuin och ärlig och ger en välbalanserad bild av verkligheten, inte bara en fin yta.

SOFIA EKHOLM

ekholm.png

Sofia har blivit lite av en ”bloggsyster” och jag är så glad att jag har hittat henne. Våra bloggar går så mycket i linje med varandras, vi har så många liknande tankar och upplevelser… Hon berättar mycket om sin högkänslighet och hur hon tacklar den i vardagen i kombination med att ha småbarn och att driva eget. Otroligt givande att läsa. Jag är imponerad av att hon vågar vara så öppen och personlig och skriva om så viktiga ämnen i hopp om att hjälpa andra. Fler som Sofia behövs!

LÄNGTA HEM

fondofhome

Här har vi också en stor favorit där jag delar mycket tankar och upplevelser. Cristall driver en inspirerande blogg där hon varvar sitt intresse för inredning och fina bilder med  tankar om vardagslivet med småbarn och att driva eget. Hon är också öppen och bjuder in läsaren i sin personliga resa med bloggen. Tankar om bloggstatistik, bloggsidor och bloggportaler. Hur hon ser på bloggvärlden och vad hon har för mål. Otroligt intressant för en som är i precis samma situation och går i samma tankar om dagarna. Jag hoppas vi kan utbyta små tips och tricks framöver!

REAKTIONISTA

reaktionista

Det här är också en favoritblogg av rang! Wilda skriver så ärligt och fint… Så omsorgsfullt och med hela sin själ. Dessutom bjuder hon på vackra bilder av naturen och sin fina ”bullet journal”. Fokus för bloggen är att leva i harmoni och självmedkänsla och att tackla livet trots högkänslighet och utmattning. Att se det lilla i det stora. Jag varken vill eller kan läsa den här bloggen i ett nafs, utan tar mig tid då och då att på allvar läsa med full uppmärksamhet. För det är den värd. Jag känner alltid ett skönt lugn i magen när jag läser – som en skön kontrast till den ångestklump man annars så lätt kan känna i social media. Dessutom delar vi vårt skrivintresse!

ETT RIKT LIV

ett_rikt_liv.pngDet här är en blogg som jag upptäckte precis i slutskedet av att få klart det här inlägget. Egentligen var det en ren slump att jag hamnade på Tinas blogg och tänkte först bara scrolla lite snabbt… men föll pladask! Det här är en personlig och genuin blogg med mycket intressanta tankar om livet i stort och smått och tillvaron med småbarn. Jag kan inte helt sätta fingret på varför bloggen tilltalade mig så mycket, men förmodligen är det för att jag kan relatera till så mycket. En blogg som dröjer sig kvar helt enkelt… Dessutom finns skrivintresset som gemensam nämnare även här.

Vad har du för favoritbloggar i den personliga kategorin? Fyll gärna på denna lista eller gör en egen! En förhoppning är att detta kan leda till en kedjereaktion där vi lyfter och stöttar småbloggar vi gillar!

Surr, svacka och skogsutflykt

Tisdag förmiddag och har precis lämnat skrutten på föris. Nu väntar några timmars skrivande…

Tankar en vanlig tisdag

Har haft en liten svacka det sista ska erkännas.  Både när det gäller mig själv och mitt skrivande. Ja, egentligen hänger det ihop. När det gäller bloggande är det ju så lätt att tro att det bara är att släppa ur sig en massa text och trycka på ”publicera”… (I wish!), men det är så mycket annat som följer med som man inte riktigt räknar med och som oundvikligen har fört in mig på så mycket tankar. Jag inser att det är omöjligt att fortsätta den här bloggresan utan att brottas med en rad frågor som vem jag är, vad jag vill och vilket som är mitt sätt att nå ut. Just det där med att nå ut tycker jag är den svåraste biten – jag avskyr att sälja in det jag gör eftersom det på något ologiskt vis känns som att jag säljer mig själv. Svårt att förklara känslan, men det har iallafall satt igång en rejäl tankekarusell hos mig och det är inga direkt lättvindiga frågor som dyker upp. Jag har hur som helst insett att jag behöver hitta mina egna strategier för saker och ting och att detta är en lika mycket personlig som arbetsmässig utveckling. Jag vet inte om någon där ute kan relatera till detta?

Utflykt till Mariebergsskogen

Bjuder på ett par bilder från igår. Då var det jag och skrutten hela dagen. Vi inledde dagen med en utflykt till Mariebergsskogen… Mestadels spenderade vi tiden med att jaga hönor (stackars djur!), härma fåren och utforska skogen.

Resten av dagen blev det hemmamys och vi var nog lika trötta båda två. Tänk när man var föräldraledig och hittade på såna här upptåg nästan varenda dag… att man orkade? Jag tror jag kände efter min föräldraledighet att jag var hyfsat ”klar” med den biten och nu ville ägna mig åt mitt skrivande. Detta tänk visade sig dock inte vara helt lyckat, då jag började se tiden med skruttis som ”ett hinder” för eller ”en väntan” på det jag egentligen skulle göra. Mest kände jag mig bara stressad och frustrerad. Det kändes fel. Det är ju faktiskt lyx att ha så mycket tid med sitt barn. Så nu har jag bestämt mig för att använda tiden med henne bättre och integrera henne i saker som jag också tycker om. Mycket är ju svårt att göra när de är så små – det blir ju mest att man bara bevakar, springer efter eller kippar efter andan och aldrig riktigt kan slappna av. Men om man tänker efter finns det allt en del saker man kan göra. Ja, som att vara i skogen till exempel…

Skogsutflykt i Karlstad