Sjukt att det till och med har fått ett eget uttryck. Mom shaming. Det säger tyvärr något om hur utbrett detta vidriga fenomen är. Som om mammor inte har nog med sina egna otillräcklighetskänslor, ska de dessutom skuldbelägga varandra. Snyggt.

Jag må vara en känslomänniska, men även om jag blir grymt irriterad över personer (tja, främst kvinnor?!) som ägnar sig åt mom shaming så kan jag ärligt säga att jag inte blir så personligt påverkad av det. Hade jag däremot blivit mamma redan i 20-årsåldern hade situationen nog varit otroligt annorlunda och det gör mig lite beklämd. Så varför påverkas jag inte av mom shaming idag då? Jo, för att jag inser att majoriteten av de som skuldbelägger andra mammor har ett enträget behov av det. Och varför har de det? Jo, förmodligen för att täcka upp för och dölja egna otillräcklighetskänslor tryggt under en präktig helyllefasad. Det är liksom allt jag behöver veta.

Sedan finns det förvisso säkert mammor som ägnar sig åt Mom shaming och som själva har exceptionellt lugna och stilla barn. Barn som är så tillfreds att de hade kunnat få sitta med på Nobels Fredsmiddag utan några som helst problem. Ja, såna barn existerar faktiskt, även om de nog är sällsynta! Dessa föräldrar har inte en susning om hur deras tillvaro hade kunnat se ut.

Sedan finns såklart den värsta gruppen av dem alla: De som inte har barn själva, men som mer än gärna delar med sig av sina klokheter om barnuppfostran till omgivningen. Hu! Så komiskt det är egentligen. Jag erkänner villigt att jag inte heller trodde att det skulle vara så svårt att ha barn – innan jag fick ett eget. Lyckligtvis avhöll jag mig från att tala vitt och brett om det och tur är väl det, eftersom jag hade fått slicka i mig vartenda ord. Jag tycker allmänt att man bör hålla sig ifrån starka uttalanden om saker man inte har någon personlig erfarenhet av. Det spelar ingen roll att du eventuellt har suttit barnvakt åt hela din släkt eller kanske till och med jobbar som förskolelärare eller barnpsykolog. Att få egna barn är något helt annat.

Bild lånad från Sofia som också skrev om mom shaming nyligen.

Det finns enormt många ”BIG NO NO”, som jag egentligen skulle vilja bemöta. Dock är risken att det skulle bli en hel bok och inte ”bara” ett långt blogginlägg, så jag får begränsa mig lite. En typisk grej man ofta hör är iallafall att man tydligen inte får låta sina barn se på TV. Alltså inte ens barn-TV som typ Babblarna (!). Varför jag dissar denna regel? Jo, för det första för att jag tycker att dessa program är BRA för mitt barn (i lagom dos, såklart). Förutom att hon älskar att titta, har dessa program nästan uteslutande en pedagogisk och lärande funktion. För det andra gör den tiden, låt oss säga en ynka kvart, all skillnad i världen för hela klimatet hemma hos oss. Under den här tiden får jag möjlighet att torka upp grötkladd i halva köket, duscha, byta om, borsta tänderna och packa skötväskan utan att ha ett skrikande barn klängandes i mina ben. På så sätt slipper både jag och mitt barn ta del av en apatisk mamma som grinar i hallen eller rent av går ut i bara pyjamas i november eftersom hon inte haft någon tid att reflektera över hur hon själv går klädd.

Ett annat random ”förbud” som jag reagerar lite extra på, är det där om att man inte under några som helst omständigheter får gå och handla, gå till gynekologen eller utföra annat privat ärende innan man hämtar barnet på förskolan. Barnet ska hämtas först och följa med till varje pris, i alla lägen. Jag undrar i mitt stilla sinne om de som prompt basunerar ut denna regel själva har någon aning om vad det innebär att släppa in sin 2-åring på typ Ica Maxi? Jag kan ju bara tala för mig själv: Att slippa ta med mitt barn till affären innebär, förutom att handlingen tar 9 minuter istället för 59, att vi båda slipper bli portade från affären för all framtid. Vi slipper också bli utmattade för resten av dagen. Förmodligen gäller det också resten av människorna i affären (inklusive personalen). (Obs! Jag är inte född igår, jag förstår mycket väl att detta eventuellt sticker i ögonen på överbelastad förskolepersonal. Och all cred till er för det fantastiska och viktiga jobb ni gör trots låg lön och dåliga resurser. Men det missnöjet bör riktas uppåt och inte gå ut över föräldrar som kämpar precis lika mycket de.)

Nä… vad gäller mom shaming känner jag bara: Det är fritt fram att vara precis hur perfekt man vill! Man behöver inte frälsa andra för det! Gratulera dig själv för att du är perfekt och så låter du alla andra mammor vara ifred.