Den här veckan har känts rörig på många sätt. En anledning till det är att vi har en fuktskada i badrumstaket (på grund av att vår senila granne glömt vattnet på) och vaktmästaren har sprungit här varenda dag. Det senare har gjort mig stressad, då jag har svårt att koncentrera mig på det jag ska göra om jag vet att det när som helst kan knacka på dörren. Likaså blir det oljud när han är här och jag är alldeles för artig och känner att jag måste vara sällskaplig eller bjuda på kaffe. Gah! Bestämde mig igår för att jobba på bibblan för att slippa bli involverad, men då blev det istället stök med att han skulle låna nyckel, kom innan jag hade hunnit iväg, velade med tider osv osv. Suck. Än är det inte klart heller, nästa vecka blir likadan. Egentligen har det varit konstant oljud p.g.a renovering och bilningsarbete ända sedan vi flyttade in i det här huset för några år sedan. Är urless på att bo här och har ingen förhoppning om att få lugn och ro så länge vi bor kvar. Mitt hem är min borg och därför blir jag så olidligt stressad när det händer såna här grejer. Det är som att någon har hoppat över mitt staket både rent fysiskt och mentalt. När får vi vara ifred? När kan vi ens använda vår dusch igen? Kan ingen himla vaktmästare städa efter sig?
En annan anledning till att den här veckan känts jobbig är att busungen vaknat mitt i natten och gallskrikit. Varenda natt. Detta har såklart stört vår nattsömn något kopiöst och även om vi har försökt dela upp nätterna har det lett till massor av onödigt tjafs och ”tävlingar” om vem som har det värst. Någon som känner igen sig i det? Man blir ju inte precis sitt bästa jag när man snittar tre timmars sömn per natt. Inatt var det min tur att vaka och jag skrapade bara ihop ynka två timmars sömn (inte ens sammanhängande). Kan inte bara skylla på skrutten, det är främst mina egna sömnspärrar som förstör för mig. Har försökt sova lite nu på dagen, men det går som vanligt inte. Trots att jag varit vaken sedan kl 1.30 i morse (igår..?). Det som känns så bittert just nu är att vi har barnvakt idag och jag har längtat efter det hela veckan. Men istället för att njuta och fullfölja alla mina planer, har jag hittills bara gått runt och ältat och känt mig eländig.
Men. Så fick jag nog av mig själv. Fixade världshistoriens största kaffemugg och kickade igång mig själv – fast besluten att vända dagen och göra något bra av den. Jag tror jag ska rensa och sortera om i garderoben, ett projekt jag har haft i tanken i ett helt år tror jag. Måste också bli en löprunda så jag får lite frisk luft. Helst innan det blir allt för mörkt. Får bli några varv runt Gubbholmen – det är så fint där nu med alla höstlöv. Ikväll ska sambon iväg, så då ska jag passa på att se en film som han avskyr och vräka i mig Ben & Jerrys.
Inte så konstigt att man får ny energi av att springa här….
Det är väl det här med acceptans, återigen. Att acceptera att tillvaron sällan blir som man har tänkt, men på något sätt gilla läget ändå. Rycka på axlarna och vara tacksam för det som trots allt är bra. Att det ska vara så löjligt svårt?
Det här är en blogg som jag upptäckte precis i slutskedet av att få klart det här inlägget. Egentligen var det en ren slump att jag hamnade på Tinas blogg och tänkte först bara scrolla lite snabbt… men föll pladask! Det här är en personlig och genuin blogg med mycket intressanta tankar om livet i stort och smått och tillvaron med småbarn. Jag kan inte helt sätta fingret på varför bloggen tilltalade mig så mycket, men förmodligen är det för att jag kan relatera till så mycket. En blogg som dröjer sig kvar helt enkelt… Dessutom finns skrivintresset som gemensam nämnare även här.
Mellan raderna 