Hur personlig ska man vara i sin blogg? Ja, jag vet att jag inte är ensam om att ställa mig den frågan. Jag vet också att det självklart inte finns något givet svar. Det beror såklart på vem man är, vilken sorts blogg man har och vad syftet med den är. Jag personligen får ut mer av att läsa personliga bloggar, även om det kan finnas en charm med opersonliga också. Ibland orkar man inte med en massa text och djupa funderingar; man vill bara ha ett gott skratt eller lite lättsamt tidsfördriv. Eller för den delen läsa om ett specifikt ämne som inte är kopplat till en viss person.

Många har uttryckt att ”oj vad personlig du är i bloggen!”. Jag förstår vad de menar och kan väl på sätt och vis hålla med. Men för mig känns det ärligt talat inte särskilt personligt att dela med mig av mina tankar och känslor – så länge det inte är ett privat ämne förstås. Däremot kan jag tycka att det känns betydligt mer personligt att dela med mig av min vardag i det lilla. Så som hur mina familjekvällar ser ut, vad vi pratar om, vad vi äter till middag eller hur vi fördelar vår tid och liknande. Jag förstår om det låter ologiskt, just eftersom mina tankar borde anses mer personligt än vad jag åt till middag eller vad jag lyssnar på för musik. Men nej, jag har aldrig upplevt det så. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner starkt att det där lilla som man bara delar med sin familj eller närmaste vänner – det vill jag inte lägga ut offentligt (trots att det kanske inte egentligen är något privat). Även om jag ibland lyfter fram en del vardagsbestyr och liknande är det fortfarande medvetna val och bara ett begränsat urval. Det kanske är knepigt att förstå, jag vet inte, men det skulle vara intressant att höra om någon kan relatera till detta.

Att bjuda på sina tankar och känslor i bloggen skapar emellertid en del frågor och ”dilemman”. Till exempel: Vad ska jag berätta och inte? Vad är jag bekväm med? Var sätter jag min gräns? Man måste ju vara fullt medveten om att man kanske inte får någon som helst respons på det man skriver och att risken är att man känner sig blottad eller kanske till och med lite dum om man varit väldigt frikostig. Det är ju också fullt möjligt att det kommer kommentarer från personer av en annan åsikt eller kanske till och med negativa kommentarer. I tidigare bloggar kunde jag ha lite väl bråttom att trycka på publicera-knappen, vilket ibland gav mig ångest och ytterst ambivalenta känslor i efterhand. Kanske får man rutin på det där i takt med att man blir mer varm i kläderna som bloggare. Kanske är det också åldersrelaterat att lättare känna av vad man är beredd att dela med sig av och inte. Någon slags mognad. Man behöver nog landa lite i sig själv för att kunna avgöra vad man vill och inte vill. När jag nuförtiden är minsta osäker på innehållet i min text låter jag inlägget marineras under natten och ser på det med nya ögon dagen därpå. Då brukar det kännas självklart vad jag vill justera innan jag publicerar. Jag orkar inte brottas med ångest i efterhand och är därför extremt noga med vad jag publicerar och inte. Det fungerar faktiskt bra.

Ett annat dilemma när jag skriver personligt är att mycket faller bort på grund av rädsla för att någon ska ta illa upp. Även om risken är minimal att personen skulle inse att det är just hen det handlar om, är det inte värt risken att någon blir ledsen eller känner sig uthängd. Det kan finnas oändligt med tankar jag vill dela med mig av från olika relationer, men det är bara att bita ihop. Ibland kan man såklart justera lite fakta så att ingen känner sig träffad, men det funkar tyvärr inte alltid.

Hur personlig tycker ni att en blogg ska vara? Och hur tänker ni som har egna bloggar – vad är personligt för er och vad väljer ni att dela med er av och inte?