Hur personlig är du i din blogg?

Hur personlig ska man vara i sin blogg? Ja, jag vet att jag inte är ensam om att ställa mig den frågan. Jag vet också att det självklart inte finns något givet svar. Det beror såklart på vem man är, vilken sorts blogg man har och vad syftet med den är. Jag personligen får ut mer av att läsa personliga bloggar, även om det kan finnas en charm med opersonliga också. Ibland orkar man inte med en massa text och djupa funderingar; man vill bara ha ett gott skratt eller lite lättsamt tidsfördriv. Eller för den delen läsa om ett specifikt ämne som inte är kopplat till en viss person.

Många har uttryckt att ”oj vad personlig du är i bloggen!”. Jag förstår vad de menar och kan väl på sätt och vis hålla med. Men för mig känns det ärligt talat inte särskilt personligt att dela med mig av mina tankar och känslor – så länge det inte är ett privat ämne förstås. Däremot kan jag tycka att det känns betydligt mer personligt att dela med mig av min vardag i det lilla. Så som hur mina familjekvällar ser ut, vad vi pratar om, vad vi äter till middag eller hur vi fördelar vår tid och liknande. Jag förstår om det låter ologiskt, just eftersom mina tankar borde anses mer personligt än vad jag åt till middag eller vad jag lyssnar på för musik. Men nej, jag har aldrig upplevt det så. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner starkt att det där lilla som man bara delar med sin familj eller närmaste vänner – det vill jag inte lägga ut offentligt (trots att det kanske inte egentligen är något privat). Även om jag ibland lyfter fram en del vardagsbestyr och liknande är det fortfarande medvetna val och bara ett begränsat urval. Det kanske är knepigt att förstå, jag vet inte, men det skulle vara intressant att höra om någon kan relatera till detta.

Vad skulle du aldrig skriva om?

Att bjuda på sina tankar och känslor i bloggen skapar emellertid en del frågor och ”dilemman”. Till exempel: Vad ska jag berätta och inte? Vad är jag bekväm med? Var sätter jag min gräns? Man måste ju vara fullt medveten om att man kanske inte får någon som helst respons på det man skriver och att risken är att man känner sig blottad eller kanske till och med lite dum om man varit väldigt frikostig. Det är ju också fullt möjligt att det kommer kommentarer från personer av en annan åsikt eller kanske till och med negativa kommentarer. I tidigare bloggar kunde jag ha lite väl bråttom att trycka på publicera-knappen, vilket ibland gav mig ångest och ytterst ambivalenta känslor i efterhand. Kanske får man rutin på det där i takt med att man blir mer varm i kläderna som bloggare. Kanske är det också åldersrelaterat att lättare känna av vad man är beredd att dela med sig av och inte. Någon slags mognad. Man behöver nog landa lite i sig själv för att kunna avgöra vad man vill och inte vill. När jag nuförtiden är minsta osäker på innehållet i min text låter jag inlägget marineras under natten och ser på det med nya ögon dagen därpå. Då brukar det kännas självklart vad jag vill justera innan jag publicerar. Jag orkar inte brottas med ångest i efterhand och är därför extremt noga med vad jag publicerar och inte. Det fungerar faktiskt bra.

Hur personlig ska man vara i sin blogg?

Ett annat dilemma när jag skriver personligt är att mycket faller bort på grund av rädsla för att någon ska ta illa upp. Även om risken är minimal att personen skulle inse att det är just hen det handlar om, är det inte värt risken att någon blir ledsen eller känner sig uthängd. Det kan finnas oändligt med tankar jag vill dela med mig av från olika relationer, men det är bara att bita ihop. Ibland kan man såklart justera lite fakta så att ingen känner sig träffad, men det funkar tyvärr inte alltid.

Hur personlig tycker ni att en blogg ska vara? Och hur tänker ni som har egna bloggar – vad är personligt för er och vad väljer ni att dela med er av och inte?

6 reaktioner på ”Hur personlig är du i din blogg?

  1. Evahle - en blogg om psykisk hälsa skriver:

    Jag brukar säga att jag är personlig men inte privat. Jag skriver om tankar, känslor och åsikter. Jag skriver om min vardag och saker jag varit med om, men jag skulle aldrig bli privat att jag pratar om bråk med mina nära, om mitt sexliv eller liknande. Jag gillar att vara personlig och jag gillar att läsa personliga bloggar, men det kan vara svårt att hitta en gräns. Så jag brukar också skriva och är jag osäker avvaktar jag med att publicera det så jag hinner tänka på det ett tag.

    Liked by 1 person

  2. Trollkatt skriver:

    Många människor har påpekat att jag är FÖR öppen i min blogg, medan jag inte alls känner så själv. Ofta är det mina tankar jag skriver om, och det känns helt okej. Plus att jag gärna VILL visa både det bra och det dåliga i vardagen och i hur man mår. Men också i ens tankemönster och reaktionssätt där man lätt hittar dömande och kanske självrättfärdighet hos de allra flesta. Sedan går allt i perioder. Just nu går mitt liv ut på att ta mig iväg på ett gym ;p och samtidigt försöker jag minimera text om just DET i bloggen så gott det går.

    Liked by 1 person

  3. mammatrams skriver:

    Vad gäller att dela med sig av vardagen förstår jag vad du menar. För min egen del berättar jag gärna om enstaka saker som hänt, som är en del av vardagen men ändå inte. Det är nästan alltid ljusa stunder som lite tagit mig på sängen, om du förstår vad jag menar. En reflektion från nån, eller ett sammanträffande, eller nåt annat mysigt. Det är bland det mest intima jag berättar om. Skulle jag öppna dörren till vårt liv mer än så, då skulle folk börja ta illa upp tror jag. Det är ju deras värld också, och inte enbart min egen att dela hur jag vill.
    Kanske är det därför det känns mer intimt med vardagen? För att i den blottar vi inte bara oss själva, utan också dem vi bryr oss precis lika mycket (om inte mer) om.
    Av den anledningen kan jag ibland fråga min sambo innan jag publicerar. Av samma anledning kan jag låta texter vila i veckor innan jag till slut skriver om eller raderar dem.
    Brukar också väva in ”disclaimers” i texten för att ta udden av det som inte är illa menat men som, för den som vill, kan uppfattas som störigt.
    Jag kämpar med att inte ge den där trista tillrättalagda bilden av vårt liv där bara det fina visas, samtidigt som jag inte kan berätta om allt det skeva vi har i vår släkt eftersom det vore moraliskt vidrigt av mig att prata om andras problem, även om fokus skulle ligga på hur de påverkar oss eller mig och mina tankar.

    I slutändan handlar det om vad jag kan stå för öga mot öga med berörda personer, och vad jag känner är ok att det ligger kvar tills barnen blir gamla nog att själva eventuellt gräva fram inlägget och ställa frågor.

    Gilla

    • Mellan raderna skriver:

      Ja det tror jag du har rätt i, att ens nära och kära delar samma kärna och därför känns det för intimt att skriva öppet om den. De har ju inte bett om att få sitt liv offentliggjort. Men också för att det liksom känns lite ”heligt”. Lite som att andra inte har med det att göra – även om det kanske inte är särskilt privat eller ens det minsta spännande.
      Jag tycker du lyckas finfint med balansen i din blogg, den är personlig på ett snyggt och roligt sätt men inte utlämnande alls. 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s