I föregående nummer av tidningen Skriva var det en stor artikel som handlade om hur man får tid för sitt skrivande (eller annat man nu vill göra) under det hektiska småbarnslivet. Detta är ju ingen ny frågeställning, men jag blev återigen påmind om det smått orimliga i hur vi lever under småbarnsåren. Hur vi dagligen kämpar, pusslar och flyttar berg. Inte minst i juletider.

”…att kombinera heltidsarbete med att hämta tidigt på förskolan – redan där spricker det. Lägg sedan till kraven på vackert inredda hem och barn uppfödda på hemlagad mat, klädda i svenska ekologiska skinnsandaler. Helst ska ungarna också somna på fem minuter, klockan sju, så att föräldrarna kan träna för att springa halvmaran på under två timmar. Det går helt enkelt inte ihop – fastän det ser så förbannat trevligt ut på Instagram”.

Dags att byta ut to do-listan mot en do not-lista?

Det jag själv tycker är det mest säregna under dessa år, är att livets allra viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats, samtidigt som många får sina livs mest omvälvande upplevelser. Många som skaffar barn är i 30-årsåldern och en tid i livet då mer eller mindre allt ska få plats. Vi försöker göra karriär och köper eller renoverar hus. Vi försöker räcka till både på jobbet och hemma, men är aldrig tillräckliga någonstans. Vi vill ”hitta oss själva” eller känner stress över att vi redan förväntas ha hittat oss själva. Vi försöker landa i vår nya roll som förälder och allt vad det gör med övriga familje- och vänskapsrelationer och relationen till partnern. Hela livet ställs mer eller mindre på sin ända, även om det är svårt att förstå innan. Vi vill prioritera stunder för oss själva samtidigt som vi vill vara engagerande föräldrar och goda förebilder. Vi vill vara starka, göra bra val och kunna stå upp för oss själva och våra barn. Trots att vi många gånger känner oss som barn själva. Förutom att orka med hela vardagspusslet, känner många också att de behöver vara ”representativa” hela tiden. Det räcker inte med att familjen mår bra, det måste i allra högsta grad se bra ut också. Vi är inte lyckade förrän det är dokumenterat i sociala medier att vi är det. Det är som gjort för destruktiva jämförelser och en falsk illusion av ”alla andra” som totalt bekymmerslösa.

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats på en och samma gång

Jag känner för egen del att jag vägrar bli ett offer för den här livsstilen fullt ut. Även om jag liksom de flesta andra befinner mig mitt i brinnande kaos, måste jag nog också säga att jag ändå – åtminstone till viss del – kan stå utanför och betrakta det ibland. Och det är jag glad för. Det kanske hänger ihop med att jag tänker mig ett liv som egenföretagare och på det sättet är mer fri att sätta mina egna villkor i mångt och mycket. Om jag ska springa i ett ekorrhjul ska det åtminstone vara i ett hjul jag själv har varit med och valt. Och framförallt själv ha tillgång till stoppknappen. Många (och såklart även jag själv ibland) verkar springa i blindo i sina hjul, fastlåsta i regler och sammanhang som bara ”är”. Som bara är som de är och så är det med det. Man ska vara på jobbet ett visst antal timmar, man ska vara med och sitta av den meningslösa fikarasten eller mötet, man ska prata med honom och henne och hälsa på den och den, man ska svara på mail så fort det plingar, man ska hämta barnen tidigt på förskolan varje dag, man ska stressa hem via mataffären var och varannan dag, man ska laga nyttig och ekologisk mat varje kväll, man ska leka pedagogiska lekar med barnen, man ska skjutsa dem på alla aktiviteter, man ska hinna iväg på ett eget träningspass, man ska hinna engagera sig i klassinsamlingar, barnkalas och planera bästa väninnans möhippa. Funderar vi ens på varför vi gör vissa saker? Jag tror att mycket är så inrutat och förväntat av oss att vi inte ens stannar upp och reflekterar över varför vi gör det ena eller andra eller huruvida vi skulle kunna göra annorlunda eller rent av helt ta avstånd från något.

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska det åtminstone vara ett hjul jag själv har valt

Oavsett om vi vill få plats för något mer i sitt liv eller om vi bara vill få in mer luft i tillvaron, är en av lösningarna i artikeln att vi - föga förvånande - behöver prioritera. Eller kanske snarare prioritera bort. Om vi säger nej till något säger vi ja till något annat. Ja, det där har vi väl alla hört förut, men har vi egentligen tagit steget att faktiskt prioritera bort något? Det finns nog en hel hög med grejer vi skulle kunna prioritera bort, eller åtminstone dra ner på, om vi bara tänkte efter. Vad händer om vi exempelvis går ned lite i arbetstid och ekonomisk standard? Eller om vi drar ner ambitionsnivån på familjeaktiviteterna? Eller slutar att plikttroget svara i telefon varje gång det ringer? Eller som det med glimten i ögat föreslås i artikeln:

”Kanske skita i att träna? Bli lite tjock och stå för det”.

Jag har då och då formulerat vissa bortprioriteringar för mig själv, halvt som halvt omedvetet, men nu har jag gjort dessa bortprioriteringar lite mer medvetna och redogör för dem nedan.

(Bort)prioritera mera!

Behöver barn aktiveras 24/7?

”Man ska kunna vara med sina barn utan att sitta på golvet och lägga pedagogiska pussel hela tiden. Att vara den man är och sedan göra plats för sina barn i det livet.”

Jag förundras ibland över föräldrar som tycker att barn ska stimuleras och engageras varenda vaken minut. Vad skulle hända om de får engagera sig själva lite? När jag tänker tillbaka på min egen barndom har jag svårt att minnas att föräldrar över lag satt med och lekte på golvet. Minns ni något om det? Jag säger verkligen inte att vi inte ska ägna oss åt våra barn, men jag tycker lätt det blir överdrivet. Kanske kan det gå för långt åt andra hållet – att barnen blir överstimulerade, stressade och vana vid att det måste hända saker konstant. Nu pratar jag bara utifrån vad jag själv tror och jag tror det är ett plus om barnen lär sig att kunna stimulera sig själva och att hantera att allt inte är supermegaskoj hela tiden. Jag tror också det är viktigt att få fritt utrymme för sina egna tankar och att hinna landa lite i sig själv. Kanske lär de sig rent av att bli mer självständiga och att ta större ansvar för hur de själva mår.

En före detta kollega berättade det roliga, men ack så tankeväckande, i deras storslagna familjeutflykt till Kolmården, där barnet ändå hade föredragit att stå på samma plats och titta på en grävskopa halva dagen. Ibland är det lilla det stora. Ibland sliter vi ut oss till ingens glädje.

Måste man laga mat varenda dag?

Detta känns som ett allmänt ”måste” ute i stugorna. Att föräldrarna rusar hem från jobbet, via mataffären och direkt till spisen. Vareviga dag. Inget man direkt reflekterar över. Här tycker jag gott man kan stanna upp ibland och fråga sig: Måste vi verkligen laga middag varje dag? Varför inte laga mat varannan eller var tredje dag och göra dubbelt så mycket? Måste vi ha både lagad lunch och lagad middag? Är det någon som ens tackar mig för min insats? Skulle familjen bli lika glad av att äta gårdagens rester eller ett matigt mellanmål istället för nylagad middag någon dag? Får det inte vara okej med halvfabrikat någon gång? Eller gå ut och äta någon gång emellanåt? Göra ett middagssamarbete med grannen två dagar i veckan?

Det finns inte i min värld att jag skulle lägga tid på att laga middag varje dag. Vi äter heller inte lagad mat mer än en gång om dagen. Nej, jag har inte ett dugg dåligt samvete. Skrutten får bra mat på förskolan och vi är duktiga på att göra storkok och frysa ned matlådor, göra nyttiga mellanmål med mera.

Nej, det är inte bara sanden som rinner ut - utan även ditt liv…

Måste hemmet vara som taget ur ett inredningsmagasin?

Mitt hem är min borg. Jag älskar att vara hemma. Jag vill ha det rent, snyggt och fint. Helst vill jag också kunna känna mig en gnutta stolt över mitt hem. Det kan jag absolut inte just nu. Här har jag dock fått kompromissa med mig själv rejält. Min vision om hur mitt hem ska se ut, är inte helt genomförbart just nu. Vi ser till att ha det städat och ordnat till en viss (förvisso ganska låg) nivå, men utöver det är det okej med stök och bök och att det inte alls är särskilt tjusigt. Det är bara att acceptera; med en mini hemma som river ner allt försvinner både lusten och poängen att göra fint. I alla fall är det så jag känner det.

I år, liksom föregående år, kommer vi dra ner drastiskt på julpyntet. Julgran och prydnadstomtar, vad är det? Väldigt trist för en juldyrkare som mig, men är det inte praktiskt möjligt så är det inte. Då får det vara så. Dessutom är det så mycket saker överallt och tanken på att ta fram ännu mer saker ger mig smått panik. Kanske finns det också högtider man kan strunta fullständigt i? Exempelvis ogillar jag halloween – alltså skulle det aldrig falla mig in att skära ett elakt flin i en pumpa och sätta utanför dörren bara för att grannarna gör det.

Måste man ha kvar relationer som tar mer energi än de ger?

Det här är kanske den viktigaste punkten av dem alla. Ibland tar det, som för mig, flera år att inse att det faktiskt är okej att slopa vissa relationer. Exempelvis vänskapsrelationer i vilka man egentligen aldrig riktigt har trivts, inte riktigt fått den där välbehövliga energin eller kicken som man är ute efter när man träffar vänner eller inte riktigt kommit till sin rätt eller blivit sedd på det sätt man vill. För mig krävdes det att bli gravid för att svart på vitt inse det irrationella i att lägga energi på aktiviteter, omständigheter och människor som inte ger lika mycket energi tillbaka. Även om jag egentligen förstod det redan innan, trillade polletten ner på riktigt först när min egen ork och energi blev betydligt mer begränsad och ett nytt, viktigare, kapitel var på väg att ta form.

Detta är nog inte bara den viktigaste punkten, utan också den svåraste. I alla fall för känslomänniskor som mig. Jag är snäll, lite för snäll, och har ett större samvete än jag egentligen önskar. Att eventuellt kanske möjligen göra någon yttepytteledsen är det jobbigaste jag vet. Jag har genom hela livet varit alldeles för lojal mot alla. Det är såklart inget dåligt i sig, men jag behöver ju lära mig att vara lojal även mot mig själv. Annars kör man sin självkänsla i botten. Så även sin ork. Man behöver äga sitt eget liv och välja själv vad eller vem som förtjänar ens tid och energi.

Sträck på dig – det är ditt liv!

Vad prioriterar du och vad du prioriterar du bort?

Detta är endast mina bortprioriteringar – jag säger inte att något är bättre än något annat. Vilka områden väljer du att strama åt eller kör du all in? In och kommentera!

Dela gärna inlägget om du, som jag, tycker detta är viktigt att diskutera!