Jag utfärdade ju ett varningens ord till allmänheten om att jag skulle leta upp första bästa yogalokal och så fort tillfälle ges kasta mig ut på ett yinyoga-pass. Jag förstår att det är snudd på för mycket begärt att ni ska behöva gå undrandes, dag ut och dag in. Jag inser det. Så håll i er nu!
Jag skrev ju innan att jag hoppades komma hem efteråt och säga att jag minsann älskade det.
Låt oss säga så här: Jag kom inte hem efteråt och sa att jag älskade det.
Men låt oss ta det från början, för all del. Här kan du läsa om hela förloppet i 9 punkter för att få en bättre bild av min kväll i yinyogans tecken:
1. Då jag totalt saknar all tillstymmelse av lokalsinne, hade jag så mycket marginal när jag åkte att till och med min farmor hade höjt imponerat på ögonbrynet. Med hjälp av noggrann vägbeskrivning, detaljstudie av karta och idiotanvändning av Google maps, hittade jag min destination tryggt och smidigt hittade jag ändå inte. Ja precis – då förstår ni vilken nivå vi talar om. Tio varv snurrade jag runt med bilen i området innan jag förstod vart jag skulle och var jag kunde ställa bilen. Sedan lyckades jag dessutom gå vilse efter att ha lämnat bilen ändå. Ja, nu börjar ni verkligen förstå…
Bara kompassen som saknades!
2. Väl utanför lokalen är det så mörkt att jag börjar tro att jag gått fel ändå (ja, det är alltid min första rimliga tanke var jag än befinner mig. Man ska ändå berömma mig för min självinsikt!). Skymtar tillslut texten yoga på dörren, men hittar ingen lysknapp i trappuppgången. Det kommer en mindre glad dam med en yogamatta under armen. Jag och glada damen lyser tillsammans upp trappan med hjälp av våra telefoner.
3. Strömavbrott, men vi kör ändå! Yogaledaren är tapper, men inte helt inbjudande. Jag swishar över 180 riksdaler och blir inskickad i the yoga shala room. Lite mörk känsla, i dubbel bemärkelse. Men yogarummet är mysigt upplyst av stearinljus och jag kan ändå se en strimma av ljus (i dubbel bemärkelse det också).
4. I rummet råder en märkbar stillhet, vilken nästan golvar mig. Men vänta nu, känner jag inte också en väldig sorgsenhet? Vad är det nu då? frågar jag mig själv trött per automatik – känslomänniska som jag är. Alltid är det något ouppklarat. Tills jag inser att känslan inte alls kommer från mig, utan i allra högsta grad från rummet. Ojdå, det var kanske ingen hit för en högsensitiv som inte kan filtrera bort intryck. Jaja, bara 1, 5 timme kvar…
5. Passet drar igång och jag får klart för mig svart på vitt vad yinyoga handlar om: Stretching. Att stretcha varje muskel i fem minuter. Totalt typ 90 minuter (…). Herre-gud vad tråkigt. Stretchingen känns heller inte så givande. Jag är nog inte så stel. Var det verkligen min idé att gå hit?
6. Inser drastiskt att detta må vara rogivande för kropp, men definitivt inte för själ. Förutom att jag blir rastlös är det två yogisar i rummet (varav den ena tryggt placerad bredvid mig) som frustar som tjurar på gastub. Jag blir helt osannolikt uppretad. Det här är ju helt skrattretande! Dämpa er för jösse namn?! ”Jättehärligt att ni kan slappna av och inte skäms för det, men här är en till som gärna skulle vilja slappna av!” överväger jag att viska i örat på granntjuren. (Jag väljer dock att avstå).
7. Det här är verkligen en passande stund att hylla sin egen högkänslighet, som det ju sägs att man ska. Jag blåser en serpentin i mitt inre. Att försöka tränga bort ljudet av deras andning är ungefär lika lätt som att försöka somna med öppna ögon. Känner mig smått gråtfärdig. Vill slå. (Avstår återigen).
8. Andningen kompletteras med lite kluckande magar, smaskande munnar och en och annan näsgrymtning… Börjar känna mig äcklad. Bara 45 minuter kvar…
9. Åh, äntligen dags att plocka fram filt och få meditera! Nu rackarns ska jag få lite valuta! Det här är min stund! Men vad nu? Vad är detta? Yogaledaren börjar någon slags predikning. Låter ungefär som Guds tio budord, fast mer i stil av Yogans 75 nutidsråd. Man ska tydligen inte försöka imponera på andra, vara fördomsfull eller köpa för mycket saker. Okej, då vet jag. Får jag meditera nu?
10. Nehä, ungeför däär var det slut. Okej, snabbt iväg innan yogaledaren eventuellt hinner fråga vad jag tyckte om klassen (nä, okej, det hade hon nog inte gjort ändå).
11. Sätter mig i bilen och tjurar lite. Åker hemåt (och hittar vägen!).
Sådärja. Det var det, det. Är ändå glad att jag testade. Till yinyogans försvar måste jag erkänna att jag fick ett skönt lugn i kroppen och hade det bara funnits mer utrymme för meditation i slutet hade jag garanterat kunnat få ut lite mer av det. Hade folk inte frustat så fanatiskt hade jag nog fått ut ännu lite mer av det. Men i det stora hela och bortom alla störande inslag (ja, du får blicka långt bort!), kändes det ändå inte som något för mig. Tyvärr, ska jag ärligt säga. Nu har jag dock gett yinyoga ett försök och det klickade inte. You had your chance. Tack och hej.
Utmaningen nu ligger enbart i att inte vräka i sig allting innan jul. Och helst inte själv. Jag har en (mycket egendomlig) sambo som inte tycker om godis och speciellt inte julgodis. (Han avskyr för övrigt pyssel över lag). När jag berättade för honom om våra planer tyckte han att det lät ”fasansfullt”. Ja, det existerar sådana människor. Så om jag inte ska rulla fram på julafton får jag nog försöka öva upp min självbehärskningsförmåga. Jag har över lag självdisciplin så det räcker och blir över, men när det gäller godis är jag ett enda stort skämt. Kan knappt ens ha godis hemma. På den nivån, ja. Så nu lever jag farligt ett tag framöver.
Mellan raderna 