När livet springer ifrån och man är luttrad och har förberett sig men blir överkörd ändå

Nu var det minsann ett tag sedan jag ”vardagsuppdaterade”..? Är olidligt trött på uttrycket ”livet kom emellan”, som jag läser överallt, men det är ju dessvärre precis så det är. Livet har varit intensivt senaste veckan och jag har ärligt talat knappt jobbat någonting. Det har varit än det ena än det andra, men framförallt hade vi vänner på besök i helgen, vilket förstås var otroligt mysigt och vi hann beta av både middag, spel och umgänge. Kul!

Spelkväll med vänner och pepparkakor

Funderar seriöst på att skicka in denna bild till Årets foto 2018

På söndagen var det dags för julmarknad med samma sällskap. Trots regnigt och grått väder utan alltför mycket julkänsla, blev julmarknaden ändå väldigt lyckad. Köpte både det ena och det andra och Skrutten fick ta emot julkolor från tomten (och blev rädd!), springa runt och busa och framförallt fick hon rida ponny! Mami och papi tyckte emellertid det var minst lika kul som Skrutten, om jag säger så. Hon skrattade överförtjust och pekade exalterat på ponnyn och tjöt ”titta, titta!”. Ah, mitt hjärta sjöng ljuv musik…

När dottern fick rida ponny

Glädjetjut under ponnyridning

Vi är otroligt dåliga på att både träffa folk och att rent allmänt ”hitta på” saker, så är mycket nöjd med helgen och jag vet att det i långa loppet ger energi. I det kortare loppet får man tyvärr snarare frukta för sitt liv (viss överdrift möjligen, kanske). Kan bara lugnt konstatera att ”bjuda hem folk” inte riiktigt är lika smidigt och simpelt efter att man fått barn som innan. Nu var jag visserligen smått uppstressad även innan jag fick barn, men skillnaden efter barn är ändå enorm. Trots massivt åtgärdsplanerande i form av vem som skulle handla (och kompletteringshandla ytterligare fem gånger), dammsuga alla rum (för att sedan dammsuga in i det sista ändå, eftersom det inte syntes att det någonsin varit dammsuget), planera mat och inte minst laga den, göra efterrätt, springa och köa på Systemet, röja i köket, röja i vardagsrummet (tja egentligen röja i hela jäkla lägenheten så att det överhuvudtaget var fysiskt möjligt att ta sig in) och framförallt planera vem som samtidigt skulle hindra Skrutten från att sätta käppar i alla välplanerade hjul. Puh.

En vanlig dag hemma hos oss, inga konstigheter

Smakprov på hur det såg ut några timmar innan gästerna kom… Vadå, inte behöver vi röja?

Egentligen var det nog främst sömnbristen och vår lilla vilde här hemma som gjorde att allt kändes övermäktigt. Jag får egentligen ångest bara av tanken på att steka pannkakor numera, eftersom jag vet att hon kommer stå och skrika och dra i mina ben och göra allt för att bränna sig på plattan samtidigt. Ja, ja. Vill man något får man väl lägga ner sig ibland. Bara man ser till att inte ha så mycket inplanerat innan och efter. Förutseende som jag är (tja, lite självinsikt har man väl fått med årens gång?) hade jag turligt nog förberett och tidsinställt flera blogginlägg på raken. Det måste ju ärligt talat vara bästa bloggfunktionen? Den gör att jag kan släppa allt vad bloggar heter under några dagar och bara gå lös på andra områden. Nu vet jag i och för sig inte om jag direkt gick lös; snarare försökte jag hindra mig själv från ett nervsammanbrott. Det är sjukt vad sömnbrist gör med människor.

Efter en i princip sömnlös helg (och månad för den delen) kunde vi trösta oss med att Skrutten nu faktiskt börjat sova riktigt bra igen. Åtminstone på nätterna (eftersom hon är sjuk kan hon inte alls sova på dagen… man kan tydligen inte få allt här i livet). Så när jag äntligen börjat sova ikapp och kaxigt tänkte att jag jäklarimej var beredd att åter möta livet – då vaknade jag upp sjuk. Inte sjuk av den lindriga sorten, utan snarare den brutala. Var seriöst helt nedsänkt och det var på gränsen att jag ens orkade slå in två julklappar (!). Var övertygad om att jag måste ha 39 grader i feber – minst – och kände mig därför aningen nedslagen när tempen visade ingen feber alls. ”Är det mig eller termometern det är fel på?” var den enda klartänkta tanke jag lyckades tänka under hela den dagen.

Idag, alltså torsdag (*skrattar bittert*), mår jag typ inte ett dugg bättre. Jo lite kanske. Blogga orkar jag ju tydligen i alla fall. Men har sprängande huvudvärk och knaprar alvedon konstant. Ska kanske inte ta några livsavgörande beslut idag (heller).

Mitt i allt sjukkaos senaste dagarna utspelade sig häromkvällen följande dialog mellan mig och sambon:

Sambo: Det är en sak vi glömt…

Jag: Jaha?

Sambo: Vi hade 11-årsdag förra veckan.

Jag: …

Jag: …

Jag: …!!!

Jag: Men sluuuuuuuuuuuuta?!

Jag: Nej, det här går jag inte med på!

Jag: Seriöst..?!

Jag: Är det helt ute för oss?!
Spirande kärlek och firande av årsdag

Så här firade jag och min älskade vår 11-årsdag 11-årsdag – vad är det?

Nu ska tilläggas att jag och sambon inte direkt är några superfirare av rang eller ens särskilt romantiskt lagda. Men av just den anledningen kan det väl vara kul att ändå fira någon dag. Ja, åtminstone uppmärksamma den. Ja, i alla fall helst innan två veckor senare. Jag är dessutom imponerad över att vi båda lyckades missa detta så helt och totalt – hur är det ens möjligt? Jag antar att det får ses som ett slags bevis på att livet har ändrat sig en smula de senaste två åren, om inte annat. Ska man se det positivt var det ju glädjande att båda missade den, så slapp någon av oss bli bitter. (Nu fick båda bli det istället, he he…).

Bästa humorbloggarna

Senast jag tipsade om bloggar var det under kategorin personliga bloggar. Jag vill återigen tipsa om några bloggar jag gillar och den här gången har jag samlat några under kategorin humor. Jag älskar att skratta och att läsa humoristiska bloggar är definitivt ett lätt sätt att få in lite humor i tillvaron. Jag vill lyfta fram några favoriter jag har – just för att de helt klart är värda att läsas och för att jag tycker att bloggvärlden är alldeles för dålig på att stötta varandra. Håll i dig, nu kööör vi:

Moa driver bloggen Spiderchick - en rolig och läsvärd bloggSPIDERCHICK 

Här har vi en sann veteran! Moa skriver med en stor portion självdistans, vilket tilltalar mig enormt. Bloggen är lätt att ta till sig och Moa är prestigelös och bjuder på sig själv. Har dessutom alltid tid att svara på läsarnas kommentarer, vilket för mig ger ett ödmjukt intryck. Hon lyckas även blanda in lite reflektioner kring företagande, skrivande, drömmar, hus och familj, vilket gör bloggen än mer intressant. Blir alltid på bra humör när jag läser denna blogg.

Knivlisa är en riktigt rolig bloggKNIVLISA

Här har vi en annan veteran. Allmänna tankar om mammalivet och feminism varvas med roliga citerade dialoger med barnen och bjussiga videor. Här får man läsa om vad barnen rent allmänt går och funderar på och framförallt vad de säger högt (exempelvis om sina föräldrar inför förskolepersonalen), de största skillnaderna i parlivet före och efter man fått barn eller hur man förhåller sig till sin första vs andra förlossning. Otroligt underhållande och givande!

Mammatrams är en favoritblogg

MAMMATRAMS

Här har vi en mammablogg som reflekterar kring familjelivet på ett personligt och humoristiskt sätt. Lisa delger öppet sina åsikter och har ett underhållande sätt att skriva. Jag älskar att det finns mammabloggar som inte bara handlar om dagens bestyr och gulliga bilder på barnen. (Inget fel i det förstås, men jag vill gärna ha något mer). Förutom att läsa om mammalivets med- och motgångar får jag som läsare också en personlig touch och ett gott skratt!

Juennifer driver en rolig blogg

JUENNIFER

Den här bloggen skiljer sig lite från de bloggar jag vanligtvis läser, men kanske är det också just därför den känns så tilltalande. ((Eh. Bäst att klargöra: Jag gillar jag ju, rimligtvis, de bloggar jag normalt sett läser (jobbigt annars…), men denna blogg ger mig helt enkelt en skön kontrast!)). Jennifer skriver korta och koncisa inlägg om allt mellan himmel och jord och för det mesta med en humoristisk prägel. Bloggen uppdateras ofta och inläggen går snabbt att ta till sig. Man klickar in och man klickar ut – men får med sig ett gott skratt och positiv energi som hänger kvar en lång stund. När inläggen är så ”spot on” behöver det faktiskt inte vara svårare än så!

Vad har du själv för favoritbloggar? Sprid gärna vidare min idé om att tipsa och länka till bloggare inom olika genrer!

Jag och Yinyoga i 11 punkter

Jag utfärdade ju ett varningens ord till allmänheten om att jag skulle leta upp första bästa yogalokal och så fort tillfälle ges kasta mig ut på ett yinyoga-pass. Jag förstår att det är snudd på för mycket begärt att ni ska behöva gå undrandes, dag ut och dag in. Jag inser det. Så håll i er nu!

Jag skrev ju innan att jag hoppades komma hem efteråt och säga att jag minsann älskade det.

Låt oss säga så här: Jag kom inte hem efteråt och sa att jag älskade det.

Men låt oss ta det från början, för all del. Här kan du läsa om hela förloppet i 9 punkter för att få en bättre bild av min kväll i yinyogans tecken:

1. Då jag totalt saknar all tillstymmelse av lokalsinne, hade jag så mycket marginal när jag åkte att till och med min farmor hade höjt imponerat på ögonbrynet. Med hjälp av noggrann vägbeskrivning, detaljstudie av karta och idiotanvändning av Google maps, hittade jag min destination tryggt och smidigt hittade jag ändå inte. Ja precis – då förstår ni vilken nivå vi talar om. Tio varv snurrade jag runt med bilen i området innan jag förstod vart jag skulle och var jag kunde ställa bilen. Sedan lyckades jag dessutom gå vilse efter att ha lämnat bilen ändå. Ja, nu börjar ni verkligen förstå…

Har du som jag hopplöst dåligt lokalsinne

Bara kompassen som saknades!

2. Väl utanför lokalen är det så mörkt att jag börjar tro att jag gått fel ändå (ja, det är alltid min första rimliga tanke var jag än befinner mig. Man ska ändå berömma mig för min självinsikt!). Skymtar tillslut texten yoga på dörren, men hittar ingen lysknapp i trappuppgången. Det kommer en mindre glad dam med en yogamatta under armen. Jag och glada damen lyser tillsammans upp trappan med hjälp av våra telefoner.

3. Strömavbrott, men vi kör ändå! Yogaledaren är tapper, men inte helt inbjudande. Jag swishar över 180 riksdaler och blir inskickad i the yoga shala room. Lite mörk känsla, i dubbel bemärkelse. Men yogarummet är mysigt upplyst av stearinljus och jag kan ändå se en strimma av ljus (i dubbel bemärkelse det också).

4. I rummet råder en märkbar stillhet, vilken nästan golvar mig. Men vänta nu, känner jag inte också en väldig sorgsenhet? Vad är det nu då? frågar jag mig själv trött per automatik – känslomänniska som jag är. Alltid är det något ouppklarat. Tills jag inser att känslan inte alls kommer från mig, utan i allra högsta grad från rummet. Ojdå, det var kanske ingen hit för en högsensitiv som inte kan filtrera bort intryck. Jaja, bara 1, 5 timme kvar…

5. Passet drar igång och jag får klart för mig svart på vitt vad yinyoga handlar om: Stretching. Att stretcha varje muskel i fem minuter. Totalt typ 90 minuter (…). Herre-gud vad tråkigt. Stretchingen känns heller inte så givande. Jag är nog inte så stel. Var det verkligen min idé att gå hit?

6. Inser drastiskt att detta må vara rogivande för kropp, men definitivt inte för själ. Förutom att jag blir rastlös är det två yogisar i rummet (varav den ena tryggt placerad bredvid mig) som frustar som tjurar på gastub. Jag blir helt osannolikt uppretad. Det här är ju helt skrattretande! Dämpa er för jösse namn?! ”Jättehärligt att ni kan slappna av och inte skäms för det, men här är en till som gärna skulle vilja slappna av!” överväger jag att viska i örat på granntjuren. (Jag väljer dock att avstå).

7. Det här är verkligen en passande stund att hylla sin egen högkänslighet, som det ju sägs att man ska. Jag blåser en serpentin i mitt inre. Att försöka tränga bort ljudet av deras andning är ungefär lika lätt som att försöka somna med öppna ögon. Känner mig smått gråtfärdig. Vill slå. (Avstår återigen).

8. Andningen kompletteras med lite kluckande magar, smaskande munnar och en och annan näsgrymtning… Börjar känna mig äcklad. Bara 45 minuter kvar…

9. Åh, äntligen dags att plocka fram filt och få meditera! Nu rackarns ska jag få lite valuta! Det här är min stund! Men vad nu? Vad är detta? Yogaledaren börjar någon slags predikning. Låter ungefär som Guds tio budord, fast mer i stil av Yogans 75 nutidsråd. Man ska tydligen inte försöka imponera på andra, vara fördomsfull eller köpa för mycket saker. Okej, då vet jag. Får jag meditera nu?

10. Nehä, ungeför däär var det slut. Okej, snabbt iväg innan yogaledaren eventuellt hinner fråga vad jag tyckte om klassen (nä, okej, det hade hon nog inte gjort ändå).

11. Sätter mig i bilen och tjurar lite. Åker hemåt (och hittar vägen!).

Jag utövar yoga - eller kanske inte

Sådärja. Det var det, det. Är ändå glad att jag testade. Till yinyogans försvar måste jag erkänna att jag fick ett skönt lugn i kroppen och hade det bara funnits mer utrymme för meditation i slutet hade jag garanterat kunnat få ut lite mer av det. Hade folk inte frustat så fanatiskt hade jag nog fått ut ännu lite mer av det. Men i det stora hela och bortom alla störande inslag (ja, du får blicka långt bort!), kändes det ändå inte som något för mig. Tyvärr, ska jag ärligt säga. Nu har jag dock gett yinyoga ett försök och det klickade inte. You had your chance. Tack och hej.

När Skrutten skulle åka tåg

I fredags gjorde jag, Skrutten, min tågdebut i livet! En av de häftigaste dagarna i livet faktiskt! Bara mamma som verkade så spänd för att vi hade fått skilda platser. Jäkla mes. Jag fattade inte alls problemet, hon hade gärna kunnat hålla sig i vagn 5. Tydligen hamnade vi dock tillsammans i slutändan ändå. Jaja, mamma får väl sitta med mig då om hon nu är så desperat.

Läsa bok på tåget är mysigt

Efter att ha hälsat ingående på samtliga medresenärer i vagnen och skrattat fascinerat över detta nya häftiga ställe, fann jag mig till ro med en mycket nervkittlande bok. Jag läste högt för alla som ville lyssna (det var visst hela vagnen).

Man måste ju bekanta sig med tågresenärerna

Det gällde också att bekanta sig med resenärerna ombord. Stel svensk? Inte jag!! Mycket roligare att borra in sitt snoriga ansikte mellan sätena och tjuta ”hejhej”, leka tittut och allmänt lära känna sina nya vänner. För vem kan egentligen motstå min närvaro? Sedan vända sig om några sekunder, så att de precis hinner ta en lättnadens suck, för att sedan på nytt sticka fram huvudet och skrika hej. När medpassagerarnas inledande entusiasm börjar svikta en aning är det bara att ignorera mammas vädjande och istället ropa lite högre. De fattar bara inte det roliga!

Sjövild galning på tåget

Men heh. Vem orkar sitta still och tråka när man har ett helt tåg att utforska? Jag bestämde mig för att ta nytt rekord i antal ruscher genom tåget. Kom upp i 69 tror jag. Mycket stimulerande för alla ombord. Mamma sprang efter som världens fjant. Herregud, chilla?! Jag klarar mig fint!

Tågets skräck är denna busunge

Här kommer några fler tips för lite extra spänningsskapande (jag testade dem allihop!), om du som jag älskar att åka tåg:

  • Försök tryck på alla röda knappar. Helst med texter som innehåller NÖD och BROMS.
  • Luta dig mot alla dörrar med skylten ”Luta ej mot dörren”.
  • Vid varje stopp – försök spring ur tåget.
  • Passa gärna på att bajsa. Tågtoaletten är en alldeles förträfflig miljö för blöjbyte.
  • Stå aldrig någonsin still; då missar du alla roliga fall när tåget bromsar in. 
  • Kryp gärna in längst under och bakom allas säten – har du tur fastnar du. 
  • Om mamma eller pappa skäller på dig eller försöker hindra dig – skrik högt och ursinnigt så att ni får allas blickar. Då får du snabbt springa fritt igen!

20181116_105254Det enda tråkiga med resan var mamma, som verkade alldeles neurotisk. Hon kändes blockerad och såg helt blek ut. Arma människa! Efteråt sa hon något stöddigt om att nästa tågresa inte kommer bli förrän efter att jag fyllt 34 år. Och då skulle hon tydligen inte ens följa med. Snacka om att förstöra stämningen! Överspända människa?!

Efter denna rafflande resa åkte jag, mamma och morfar och åt lunchbuffé. Det erbjöds allt mellan himmel och jord och mamma och morfar envisades med att försöka stoppa in både kleti och pleti i min mun. Jag nöjde mig dock med en halv pommes. Onödigt att överäta!

Fota din spegel med pondus

Nyligen tog jag mig an lite hemmapyssel och målade om en liten pigtittare till busungens rum. När jag skulle ta bildbevis på mitt finfina resultat, fick jag emellertid snabbt uppleva det klassiska spegelproblemet. Var gör jag av mig själv för att inte komma med i bild? Och framförallt, var gör jag av min hand? Mindes att jag läst ett inlägg om detta hos Egoina för en tid sedan och kan bara hålla med om att det är sjukt lustigt när folk försöker ta smidiga bilder på speglar. Lånade denna bild:

Roliga bilder när folk tar kort på speglarKomiskt när folk försöker fota och sälja speglar

Så istället för att bli ”en av dem” bestämde jag mig för att fullständigt äga situationen och gå all in i mitt spegelfotarprojekt. Så här gick det (obs! Mycket nöjd!):

När man försöker fota en spegel

Om inte busungen vill ha spegeln kan jag ju alltid lägga ut den till försäljning. Helt utan att skämmas förstås. Jag ser framför mig hur köparna står på kö till denna utmärkta spegel (och stolta spegelfotograf).

Hur man bäst spenderar en helgmorgon

Ja, jag förstår att ni är många som undrar! Så här ska ni få höra hur man går tillväga (tillika ett referat av vår fantastiska söndagsmorgon):

Klockan 4.30 (tja, varför inte?) slår mami upp ögonen. Redo och i givakt för vad eller vem som nu möjligen kan tänkas behöva mig. Var det en hostning, en motorcykel, eller kanske bara min egna stress?

Olustkänslan från gårkvällen infinner sig genast. Jag och sambon hade tänkt chocka världen (och inte minst oss själva) med att UMGÅS. Kanske se en FILM lördagen till ära (här snackar vi ordentliga utsvävningar, jag vet, sjukt). Busfröt hade emellertid andra planer och somnade så sent som kl 22. Då hade jag hunnit bli tillräckligt trött och grinig för att känna att jag lika gärna kunde gå lägga mig själv också och prioritera den stackars sömnen istället. Men tja… vad trodde jag, att jag skulle kunna sova? Årets skämt. Såklart kunde jag ändå inte somna förrän efter kl 1.

Så med mina tre timmars sömn ligger jag alltså och vrider mig och vrider mig… för att kl 5.30 ge upp. Bestämmer mig för att gå upp och jobba istället. Känns ändå trösterikt att åtminstone kunna utnyttja tiden lite! Smyger in i busfröts rum för att tyst, tyst hämta datorn och ser att hon sparkat av sig täcket. Har en snabböverläggning med mig själv… vågar jag? Men som den fantastiskt omsorgsfulla moder jag är, har jag inte hjärta att låta henne ligga och frysa utan lägger försiiiiktigt på henne en filt.

BIIIG mistake!

Min ljuvliga söndagsmorgon med sovmorgon, frukost på sängen och en glad familj

Tar inte ens en hundradels sekund innan hon sitter spikrak upp och vrååååålar rakt ut. Mitt hjärta bultar som ur värsta skräckfilmen medan jag förskräckt backar ut, stänger dörren och ber till högre makter. Håller för öronen och biter mig krampaktigt i käken. Har god lust att stånga mitt huvud i väggen riktigt hårt – men väljer att avstå och går istället upp och byter dagens första bajsblöja.

Jag vet inte om ni har tagit in situationen riktigt? Jag hade kunnat jobba i TVÅ timmar. Eller ligga kvar i sängen och VILA. Kanske läsa en BOK. En fantastisk BOOOK!!! Nej nej, dumheter, istället går jag alltså upp och VÄCKER ungen kl 5.30 en söndagsmorgon. Fullt vettigt. Något jag rekommenderar alla småbarnsföräldrar.

Är fortfarande inte säker på att jag förlåtit mig själv. Hur kunde jag? Hur kunde jag? Sånt jäkla amatörmisstag. Övertrött och jobbig var hon såklart, så sambon vaknade också, och inte ett skit fick jag gjort. Sedan var vi trötta och gnälliga alla tre resten av dagen. Förkyld blev jag också för den delen. Ja, som ni förstår gäller det alltså att gå och gräma sig själv riktigt ordentligt resten av dagen. Som för att verkligen suga ut varenda litet milligram av eländet.

Sökte tröst hos min vän, men vännen svarade förebrående: ”Helena, man rör inte ett barn som sover!”. Kände instinktivt att jag borde brodera detta i korsstygn och hänga upp på väggen.

Japp, där har ni min helg! Carpe diem osv! Är hur som helst fantastiskt lättad över att det är ny vecka nu. Trots att jag är både trött och förkyld ser jag fram emot nya tag!

Dagens kriga på loppis (i tre faser)

Idag har jag härjat på barnklädesloppis. Det är samma mönster varje gång. Först blir jag totalt knockad av kaoset som råder. Det slår aldrig fel. Jag förfäras av hur folk så iskallt kan stå i vägen, breda ut sig och i princip lägga beslag på ett helt bord eller hylla. Detta är fas 1.

Ganska omgående hamnar jag dock i fas 2, vilket innebär det typiska tunnelseendet. Jag betraktar (läs: stirrar ursinnigt på) varorna med nitisk laserblick medan allt runt omkring är totalt blurrigt. Ju längre tiden går desto mer vågar jag armbåga mig fram och ta för mig bland drivorna av kläder. Detta är en väl beprövad överlevnadsstrategi som jag använder när jag är på 1. barnklädesloppis och 2. Ullared.  Jag blir precis en sådan som jag själv förfärades av blott en timme tidigare. Stressen ligger som en puttrande vulkan i magen, har inte tid att kolla vilka jag möter, absolut inte tid att kolla ett sms… Det är jag mot världen. Ingen tid att förlora. Nu kööör vi.

Det gäller att ha en överlevnadsstrategi för att orka loppis

Sist men inte minst kommer fas 3. Då är jag utmattad. Helt och totalt. Går förmodligen inte att få kontakt med mig under resten av dagen. (Men det är det värt…)

Hur gör ni på loppis? Tips på sundare strategier?

Vinnande strategi när du inte blir lyssnad på

Där sitter ni och äter lunch och du är just i full färd med att berätta om den där superviktiga grejen. Åtminstone är den viktig för dig. Du har emellertid inte pratat mer än några sekunder förrän du inser att ditt sällskap har slutat lyssna. Hon kanske sitter och pillar med mobilen. Eller stirrar tankspritt på en skylt tio meter bort. Du blir irriterad och vill återta uppmärksamheten. Du tystnar och tittar manande på henne. Förvirrat tittar hon upp, utbrister ett ”åh vad kul!” för att snabbt återgå till mobilen eller skylten.

Hur gör du nu?

Du kanske utbrister ett anklagande ”du lyssnar ju inte!” och spänner blicken i din vän? Eller frågar uppfodrande om hon håller med dig i det du säger? Eller huruvida hon fått många trevliga sms eller om det står något sjukt på den där skylten? Eller du kanske skämtar om hela situationen för att på ett trevligt sätt framföra ditt missnöje?

Så gör inte jag.

Jag använder förmodligen den bästa tänkbara strategin av dem alla. Jag blir nämligen så illa till mods av dessa situationer att jag liksom blir låst. Det är någon slags akilleshäl jag har. Känslan av att inte bli lyssnad på. Att känna sig oviktig. Det sätter igång en hel miserabel tankekedja hos mig. Insikten om att hon lyssnar inte har på några bråkdels sekunder landat i den skottsäkra insikten om att jag är oviktig och ingen tycker om mig. Helt logiskt.

Det jag gör är alltså inte att försöka lösa situationen på ett konstruktivt och allmänt normalt sätt. Det jag gör är att låtsas att motparten lyssnar och snabbt som attan prata klart och sätta punkt. För att sedan sitta tyst. Alldeles för stolt och stött för att kräva varken uppmärksamhet eller upprättelse. När min vän sedan vaknar ur sin lilla dvala är allt ”som vanligt” och hon är intet ont anandes. Själv spelar jag med, för att sedan åka hem och dra på mig den stinkande offerkoftan.

Med detta sagt vill jag rekommendera den här strategin på alla sätt – den är mycket funktionell och framförallt lösningsorienterad.

Hur ska man agera när någon inte lyssnar?

(Tillägg: Ja ja, jag erkänner. Är det min pappa eller min sambo som inte lyssnar så skriker jag rakt ut att du lyssnar ju inte din jävel”. Är det någon annan kör jag den beprövade strategin ovan).

Vad du inte ska säga till någon med sömnproblem

Att sova har inte varit min största talang i livet. Ända sedan jag var liten har detta varit ett issue för mig. Att somna. Och sedan sova bra. Speciellt insomnandet har varit problematiskt. Det finns inget ord som ger mig mer obehag än just somna. Somna somna somna. Jag ryser. När kvällen närmar sig och ”normala” människor tänker att ”fasen vad gött det ska bli att sova minsann”, ja, då drabbas jag av olustkänslor.

Ibland är jag så kallblodig att jag önskar att alla kunde få prova på hur det är att leva med sömnproblem. Då hade man kanske sluppit många av de häpnadsväckande kommentarer och ”tips” man får från bättre vetande. Om man själv har lidit av sömnproblem en längre period vet man att man är villig att testa allt. Allt, allt, allt. Och gärna lite till. Man har läst varenda artikel, testat varenda grej. Det är knappast så att hjärnan dimper ned i skallen en vacker dag och man i ren chock utbrister: ”Nämen! Dra på trissor! Jag är ju både dödshungrig och sover med lampan tänd! Tro fan att jag inte somnar!”

Mycket tips när man lider av sömnproblem

Därför har jag satt ihop en liten användbar lista med saker som inte är nödvändiga att säga till en person med kroniska sömnproblem.

  • Det gör inget, det räcker att vila!
  • Men du kan väl gå och sova en stund på dagen bara?
  • Har du tillräckligt mörkt i rummet? Visste du att det finns mörkläggningsgardiner?
  • Men du måste slappna av!
  • Är du för mätt? Man ska inte äta för mycket innan läggdags!
  • Är du hungrig? Det är inte bra att gå och lägga sig på tom mage!
  • Har du testat att sätta dig i ett annat rum en stund! Man ska inte koppla sovrummet till något dåligt!
  • Har du testat att öppna/stänga fönstret? Det ska vara lagom varmt vet du!
  • Det är bara att sätta på lite lugn musik så somnar man!
  • Har du testat att räkna får?
  • Läs en bok tills du blir sömnig! Lätt som en plätt!
  • Har du testat öronproppar?
  • Det är bra att få lite dagsljus varje dag!
  • Det är viktigt att stänga av mobil och all elektronik en lång stund innan läggdags!
  • Hallå, du behöver ju ha strikta mat- och sovrutiner varje dag!
  • Du kanske är orolig för något?
  • Man ska inte dricka kaffe innan man går och lägger sig!

Vi med sömnproblem tackar och bockar för alla oumbärliga tips och råd. Så fånigt att vi inte kommit på detta själva!

Fyll gärna på med fler tips om jag missat nåt!