Helg med badhus, noll sömn, pulkaröj och lägenhetsvisning

Måndag igen! Under helgen inträffade inget mer spektakulärt än det som rubriken avslöjar. Låt oss ta det i ordning:

1. Badhuset. Lek och bus och stoj och stim tillsammans med våra buddies. Ända tills Skruttens kompis tyckte att det var en bra idé att bajsa. Då kände vi allihop att det var läge att avrunda.

Men än var det inte slut! Det visade sig nämligen att Skrutten är en storbastare av rang! Luttrad som man ju ändå är hade man varit nöjd för så bara 30 sekunder i värmen, men Skrutten satt alltså still på bänken ytterst belåten. Ja precis, hon satt STILL! (ja, ja, till en början åtminstone). Informativt pekade hon ut alla personer i bastun och berättade sakligt vad var och en hade för sig. Tydligen satt de ned. Tydligen drack de vatten. Hon gjorde också klart för alla att HÄR ÄR MAMMA. Kändes tryggt och bra att vi alla visste var vi hade varandra.

2. Noll sömn då? Vad menar jag med det? Man måste väl ha rätt att sova? Nej, det är ett missförstånd. Lördagen inleddes kl 05.02, vilket är en högst rimlig tid att dra igång helgen på. Det är bara folk som saknar karaktär som ligger och drar sig och håller på. Skutten stormade in i vårt sovrum och skrek HEEJJJ under brinnande entusiasm. Och så var tydligen dagen i full gång.

Söndagen då? Nädå, vi sparade inte på krutet här heller. Kl 00.45 tyckte Skrutten det var utmärkt läge att kicka igång dagen. Här satte dock mami ned foten. Med besked. Skruttens förslag var att åka pulka eller att äta gröt. Denna entusiasm tog en hel timme att släcka. Sedan ytterligare två timmar för mami att somna om. Så en liten näpen vakenpaus på tre timmar och sedan upp igen kl 6.30.

Dagen efter kunde man hitta en och annan souvenir från denna färgsprakande natt, bland annat följande chattkonversation med sambon (ja det är korrekt uppfattat, sambon hade prickat in det fint och hållit sig borta just denna natt):

Whatsapp konversation med sambon

Lite nattlig poesi en lördagsnatt. (Observera min sambos engagemang!)

3. Pulkaröj ja… Blev en kortare utsvävning i snön under lördagen (tills pulkasnöret åkte av) och sedan fick Skrutten även följa med farmor och hunden på ytterligare en tur under söndagen. För då var nämligen mami och papi på….

4. …Lägenhetsvisning!!!!!!! Alltså!!!!!! (Helena snälla, chilla lite!). Jag hade inte haft riktigt samma entusiasm om det inte vore för att jag är 99 procent säker på att vi kommer få lägenheten. Den var finare än jag trott och efter visningen var det bara ren och skär kaosglädje i huvudet. Forcerad och hysterisk till max. Glädje som om jag gick på något extremt starkt. Egentligen mest obehagligt om jag ska vara ärlig. Ingenting är ju klart än och jag ville vara lika cool och samlad som sambon, men det är inte riktigt jag. ”En släng av adhd”, som en terapeut konstaterade en gång. Jo tack. Kan omöjligt hantera energistormar av den kalibern. Men jag kände åtminstone hur färgen började komma tillbaka i ansiktet, efter en tid av motgångar, så det var nog  inte så dumt ändå. Nu håller jag tummarna så att de krampar! Nej, så att de går av!

Försökte fånga mig och Skrutten på bild. Gick toppenbra. Inga konstigheter.

Hur bråkar du och din partner?

Så här efter jul- och nyårstider när många spenderat mer tid än vanligt tillsammans med familjen är det lätt att känna att det blivit lite mycket av det goda. Kanske har man under juluppehållet hunnit ryka ihop med sin andra hälft en gång för mycket? Kanske två och tre gånger för mycket också?

Jag föreställer mig att de flesta småbarnsföräldrar dagligen ryker ihop över vardagspusslet och hur det bäst ska pusslas, hur tid och pengar ska fördelas och vem som ska göra vad. Vi är inte så olika som vi tror. Men något som är desto mer intressant är hur vi bråkar och även hur vi förhåller oss till bråken.

På bråkfronten skulle jag nog säga att jag är en aktiv bråkare medan min sambo är en passiv sådan. Jag vill gärna diskutera allt in i detalj och blir ytterst frustrerad när jag inte får något större gensvar. Vilket givetvis gör mig ännu mer aktiv som bråkare och sambon förmodligen ännu mer passiv. Ja, vi är riktiga hejjare på kommunikation!

Hur bråkar du och din sambo och hur förhåller ni er till bråk

Hur vi förhåller oss till konflikter är också som natt och dag. Så här kan det se ut:

Jag: Hmm, hur ska jag bo nu när jag är själv, är en trea lagom? Ska jag ha Skrutten varannan vecka? Vem ska jag fråga om barnvakt? Är jag fast i den här staden? Vilka av våra gemensamma vänner har jag kvar? Nu får Skrutten ingen kärnfamilj! Nu blir Skrutten ett skilsmässobarn! Ska jag skriva om hela min livsplan nu? Kommer jag bli deprimerad? Eller blir det fantastiskt? Vem är jag? Är mitt liv bara en illusion? Kris kris kris…

Sambon: Ja men det går väl upp och ned för alla. Vad ska vi äta ikväll?

Eh ja, man kan alltså jobba lite olika. Hantera konflikter lite olika.

Freaka lite olika mycket.

Puh.

Hur ser det ut för dig och din andra hälft? Hur lika eller olika förhåller ni er till bråk?

Kan jag sitta här?

”Kan jag sitta här?”

Frågan hänger i luften och jag blir ställd. Ytterst ställd.

Svarar ”jaaaa…” med svävande tonläge, som för att vinna tid. Kommer dock inte på något mer att säga och alla tankar och protester som febrilt studsar omkring i mitt energifält, förblir osagda.

Men ynglingen har såklart redan hunnit slå sig ned, oavsett. Mitt framför mig vid det lilla bordet på biblioteket. Han är redan i full färd med att koppla in sladdar, knappra på tangentbord och greja med hörlurar. Kvar sitter jag som paralyserad och försöker smälta att denna människa mitt emot mig just slog sig ned vid ”mitt” bord trots att det fanns så många tomma bredvid.

Jag slår vad om att ni också varit med om denna smått bisarra situation många gånger. På bussen. På läktaren. På bänken. Vad svarar man? ”Eh, kan du inte sätta dig någon annanstans?” Nej det gör man inte. Man blir så förvånad och ställd att man i ren panik glädjetjuter ”ja men absoluuuut!” Sedan sitter man en lång stund och analyserar det som precis hände. Stöter han på mig? Är han lite efterbliven? Eller är han bara väldigt sällskaplig? Är det mig det är fel på – är jag för osvensk och stel?

Svenskar sätter sig aldrig bredvid andra

Var hade du satt dig?

Ynglingen mitt emot mig är helt och totalt insjunken i sitt eget liv. Jag är också (tyvärr) helt och totalt insjunken i hans liv. För det enda jag kan ta in är hans knapprande på tangenter, hans andning, hans finnar, hans fotsvett, hans harklingar… Jag drar kepsen långt ned över pannan, men ser ändå. Kör in öronpropparna långt in i öronen, men hör ändå. Jag ger upp. Hela hans uppenbarelse stör mig så fullständigt att jag omöjligt kan fokusera. Hela hans existens har fått mitt liv ur balans. Jag vet inte ens vad jag höll på med innan han kom. Vem var jag? Vad gjorde jag?

Vad gör man i det här läget? Det jag gör är i alla fall att vänta artigt några plågsamma minuter, låtsas att jag är på väg hem – inga konstigheter alls – och går sedan lite diskret och sätter mig vid ett annat bord.

Ja men precis, ynglingen brydde sig förmodligen jättemycket om vad jag gjorde och inte gjorde, han verkade ju så uppmärksam och allt, så det var tur att jag skötte det snyggt! Visst?!

Någon som känner igen sig? Ja? Nej?

Insomnia och förfärlig avundsjuka

Det här med sömnproblem. Hur förklarar man det för någon som alltid sovit som en kung? Någon som alltid i alla lägen kan sova. Var som helst, när som helst, hur som helst. Det är väl förmodligen som att försöka förklara för en västerlänning hur det är att inte få mat på X antal dagar. Nej, det går inte, för vi kan inte relatera till det. Sömn är ju precis som mat ett basbehov. Det är inte utan anledning som ständiga uppvak använts som tortyrmetod. När man aldrig får sova blir man tillslut galen. Det påverkar livet på en helt enorm nivå. Det förstör så mycket att man blir gråtfärdig bara av tanken på det.

Detta inlägg är inte menat som en ”hatattack” till folk som är bra på att sova. Hade ju eventuellt varit lite sjukt. Möjligtvis. Klart folk ska få sova. Ändå finns det inget som provocerar mig mer än när jag hör om folk som just kan sova var, när och hur som helst. När man får höra att någon ”bara ska gå och ta en powernap en timme” och i nästa sekund hör ljuva snarkningar. Eller de som knappt hinner sätta sig i flygstolen innan de däckar. Eller som börjar snarka innan kroppen ens har landat i sängen. Bara det att själv kunna planera sitt eget sovande. Bestämma själv när man ska sova och hur länge. Ha! För mig räcker det att lite oskyldigt tänka att ”i natt vore det väldigt bra om jag sov”, för att rubba alla slags chanser att sova överhuvudtaget. Ju mer jag försöker påverka min sömn desto större stressmoment blir det. Jag är så galet avundsjuk på människor som sover bra, att jag nästan blir äcklad på mig själv. När jag och min sambo flyttade ihop var jag arg på honom när han kunde sova, men inte jag. Han låg där och sov djupt som en kung medan jag skakade av frustration och bara hoppades att han skulle vakna så att jag slapp ha sådan ångest. Ibland ”råkade” jag till och med hosta till lite i hopp om att han skulle vakna. (Årets flickvän!). Men nej, han vaknade aldrig. Fanns ju ingen anledning till det. Han sov ju för att han var trött. Inte konstigare än så. Jag önskar jag var lika enkel.

När man inte kan sova om natten

Jäklar i mig, folk brukar ju tipsa om att man måste slappna av för att kunna somna! Ha! Att jag inte tänkte på det! 

Gissningsvis är det precis denna avund som ofrivilligt barnlösa par känner inför par som blir gravida bara de andas på varandra eller som planerar att ”i maj ska vi bli gravida!” och så blir de det. Eller folk som lever hälsosamt och tränar men som ständigt har generna emot sig – och får höra glada utrop som ”jag kan verkligen inte gå upp i vikt, haha, jag äter godis till frukost, lunch och middag och tränar aldrig, hihihi!”.

Självklart existerar det nätter, och till och med perioder, då jag faktiskt sover helt okej. Då känner jag en sådan enorm lättnad och tacksamhet genom hela dagen. Jag deltog i ett sömnseminarium en gång som kändes som ett smärre sektmöte. Med stor inlevelse skrek seminarieledaren att ÄKTA LYCKA ÄR EN GOD NATTS SÖMN!!! varpå samtliga deltagare med passion och emfas vrålade JAAAAAA. Smått komiskt, men oj så sant. Bra sömn är inget jag tar för givet. Kanske är det som med hälsan – många tar den för given för att de inte själva varit sjuka.

Ni som känner igen er i detta; in och skriv i kommentarsfältet! Visst känns det bättre när man påminns om att man inte är ensam? Det är få saker som gör mig lyckligare efter en hemsk natt än att höra om andra som sovit lika dåligt. Eller helst sämre. (Ja, jag är en hemsk människa…)

Eller så har ni helt andra jobbigheter som ni tampas med år ut och år in. Berätta gärna!

Årets julkortsfotografering

Årets julkortsfotografering var, om möjligt, ännu svårare än fjolårets. Förra julen var Skrutten en mycket snabb krypare, men nu är hon en extremt snabb springare. Jag hade alltså ännu färre sekunder på mig att fånga något som skulle kunna likna en bild. Efter förra årets lärdomar skalade jag ner på ambitionerna rejält och skippade alla attiraljer bortsett från en juloutfit och två kavlar. Tänkte att hon kunde få leka tomtegumma och kavla lite deg. Ehm, ja.. Möjligtvis får jag skala ner på ambitionerna ytterligare till nästa år…

Hur det gick till vet jag inte, men nu ligger iallafall julkorten på posten. Så här blev slutresultatet:

Julkort med personligt foto

Årets julkort med Skrutten (ursäkta pinsamt dåligt foto på foto)

Hå hå ja ja. Skickar ni också julkort med personligt foto eller vad har ni för julkortsrutin? (eh ja, det där kan ha varit det töntigaste ordet jag någonsin skrivit)?

När livet springer ifrån och man är luttrad och har förberett sig men blir överkörd ändå

Nu var det minsann ett tag sedan jag ”vardagsuppdaterade”..? Är olidligt trött på uttrycket ”livet kom emellan”, som jag läser överallt, men det är ju dessvärre precis så det är. Livet har varit intensivt senaste veckan och jag har ärligt talat knappt jobbat någonting. Det har varit än det ena än det andra, men framförallt hade vi vänner på besök i helgen, vilket förstås var otroligt mysigt och vi hann beta av både middag, spel och umgänge. Kul!

Spelkväll med vänner och pepparkakor

Funderar seriöst på att skicka in denna bild till Årets foto 2018

På söndagen var det dags för julmarknad med samma sällskap. Trots regnigt och grått väder utan alltför mycket julkänsla, blev julmarknaden ändå väldigt lyckad. Köpte både det ena och det andra och Skrutten fick ta emot julkolor från tomten (och blev rädd!), springa runt och busa och framförallt fick hon rida ponny! Mami och papi tyckte emellertid det var minst lika kul som Skrutten, om jag säger så. Hon skrattade överförtjust och pekade exalterat på ponnyn och tjöt ”titta, titta!”. Ah, mitt hjärta sjöng ljuv musik…

När dottern fick rida ponny

Glädjetjut under ponnyridning

Vi är otroligt dåliga på att både träffa folk och att rent allmänt ”hitta på” saker, så är mycket nöjd med helgen och jag vet att det i långa loppet ger energi. I det kortare loppet får man tyvärr snarare frukta för sitt liv (viss överdrift möjligen, kanske). Kan bara lugnt konstatera att ”bjuda hem folk” inte riiktigt är lika smidigt och simpelt efter att man fått barn som innan. Nu var jag visserligen smått uppstressad även innan jag fick barn, men skillnaden efter barn är ändå enorm. Trots massivt åtgärdsplanerande i form av vem som skulle handla (och kompletteringshandla ytterligare fem gånger), dammsuga alla rum (för att sedan dammsuga in i det sista ändå, eftersom det inte syntes att det någonsin varit dammsuget), planera mat och inte minst laga den, göra efterrätt, springa och köa på Systemet, röja i köket, röja i vardagsrummet (tja egentligen röja i hela jäkla lägenheten så att det överhuvudtaget var fysiskt möjligt att ta sig in) och framförallt planera vem som samtidigt skulle hindra Skrutten från att sätta käppar i alla välplanerade hjul. Puh.

En vanlig dag hemma hos oss, inga konstigheter

Smakprov på hur det såg ut några timmar innan gästerna kom… Vadå, inte behöver vi röja?

Egentligen var det nog främst sömnbristen och vår lilla vilde här hemma som gjorde att allt kändes övermäktigt. Jag får egentligen ångest bara av tanken på att steka pannkakor numera, eftersom jag vet att hon kommer stå och skrika och dra i mina ben och göra allt för att bränna sig på plattan samtidigt. Ja, ja. Vill man något får man väl lägga ner sig ibland. Bara man ser till att inte ha så mycket inplanerat innan och efter. Förutseende som jag är (tja, lite självinsikt har man väl fått med årens gång?) hade jag turligt nog förberett och tidsinställt flera blogginlägg på raken. Det måste ju ärligt talat vara bästa bloggfunktionen? Den gör att jag kan släppa allt vad bloggar heter under några dagar och bara gå lös på andra områden. Nu vet jag i och för sig inte om jag direkt gick lös; snarare försökte jag hindra mig själv från ett nervsammanbrott. Det är sjukt vad sömnbrist gör med människor.

Efter en i princip sömnlös helg (och månad för den delen) kunde vi trösta oss med att Skrutten nu faktiskt börjat sova riktigt bra igen. Åtminstone på nätterna (eftersom hon är sjuk kan hon inte alls sova på dagen… man kan tydligen inte få allt här i livet). Så när jag äntligen börjat sova ikapp och kaxigt tänkte att jag jäklarimej var beredd att åter möta livet – då vaknade jag upp sjuk. Inte sjuk av den lindriga sorten, utan snarare den brutala. Var seriöst helt nedsänkt och det var på gränsen att jag ens orkade slå in två julklappar (!). Var övertygad om att jag måste ha 39 grader i feber – minst – och kände mig därför aningen nedslagen när tempen visade ingen feber alls. ”Är det mig eller termometern det är fel på?” var den enda klartänkta tanke jag lyckades tänka under hela den dagen.

Idag, alltså torsdag (*skrattar bittert*), mår jag typ inte ett dugg bättre. Jo lite kanske. Blogga orkar jag ju tydligen i alla fall. Men har sprängande huvudvärk och knaprar alvedon konstant. Ska kanske inte ta några livsavgörande beslut idag (heller).

Mitt i allt sjukkaos senaste dagarna utspelade sig häromkvällen följande dialog mellan mig och sambon:

Sambo: Det är en sak vi glömt…

Jag: Jaha?

Sambo: Vi hade 11-årsdag förra veckan.

Jag: …

Jag: …

Jag: …!!!

Jag: Men sluuuuuuuuuuuuta?!

Jag: Nej, det här går jag inte med på!

Jag: Seriöst..?!

Jag: Är det helt ute för oss?!
Spirande kärlek och firande av årsdag

Så här firade jag och min älskade vår 11-årsdag 11-årsdag – vad är det?

Nu ska tilläggas att jag och sambon inte direkt är några superfirare av rang eller ens särskilt romantiskt lagda. Men av just den anledningen kan det väl vara kul att ändå fira någon dag. Ja, åtminstone uppmärksamma den. Ja, i alla fall helst innan två veckor senare. Jag är dessutom imponerad över att vi båda lyckades missa detta så helt och totalt – hur är det ens möjligt? Jag antar att det får ses som ett slags bevis på att livet har ändrat sig en smula de senaste två åren, om inte annat. Ska man se det positivt var det ju glädjande att båda missade den, så slapp någon av oss bli bitter. (Nu fick båda bli det istället, he he…).

Bästa humorbloggarna

Senast jag tipsade om bloggar var det under kategorin personliga bloggar. Jag vill återigen tipsa om några bloggar jag gillar och den här gången har jag samlat några under kategorin humor. Jag älskar att skratta och att läsa humoristiska bloggar är definitivt ett lätt sätt att få in lite humor i tillvaron. Jag vill lyfta fram några favoriter jag har – just för att de helt klart är värda att läsas och för att jag tycker att bloggvärlden är alldeles för dålig på att stötta varandra. Håll i dig, nu kööör vi:

Moa driver bloggen Spiderchick - en rolig och läsvärd bloggSPIDERCHICK 

Här har vi en sann veteran! Moa skriver med en stor portion självdistans, vilket tilltalar mig enormt. Bloggen är lätt att ta till sig och Moa är prestigelös och bjuder på sig själv. Har dessutom alltid tid att svara på läsarnas kommentarer, vilket för mig ger ett ödmjukt intryck. Hon lyckas även blanda in lite reflektioner kring företagande, skrivande, drömmar, hus och familj, vilket gör bloggen än mer intressant. Blir alltid på bra humör när jag läser denna blogg.

Knivlisa är en riktigt rolig bloggKNIVLISA

Här har vi en annan veteran. Allmänna tankar om mammalivet och feminism varvas med roliga citerade dialoger med barnen och bjussiga videor. Här får man läsa om vad barnen rent allmänt går och funderar på och framförallt vad de säger högt (exempelvis om sina föräldrar inför förskolepersonalen), de största skillnaderna i parlivet före och efter man fått barn eller hur man förhåller sig till sin första vs andra förlossning. Otroligt underhållande och givande!

Mammatrams är en favoritblogg

MAMMATRAMS

Här har vi en mammablogg som reflekterar kring familjelivet på ett personligt och humoristiskt sätt. Lisa delger öppet sina åsikter och har ett underhållande sätt att skriva. Jag älskar att det finns mammabloggar som inte bara handlar om dagens bestyr och gulliga bilder på barnen. (Inget fel i det förstås, men jag vill gärna ha något mer). Förutom att läsa om mammalivets med- och motgångar får jag som läsare också en personlig touch och ett gott skratt!

Juennifer driver en rolig blogg

JUENNIFER

Den här bloggen skiljer sig lite från de bloggar jag vanligtvis läser, men kanske är det också just därför den känns så tilltalande. ((Eh. Bäst att klargöra: Jag gillar jag ju, rimligtvis, de bloggar jag normalt sett läser (jobbigt annars…), men denna blogg ger mig helt enkelt en skön kontrast!)). Jennifer skriver korta och koncisa inlägg om allt mellan himmel och jord och för det mesta med en humoristisk prägel. Bloggen uppdateras ofta och inläggen går snabbt att ta till sig. Man klickar in och man klickar ut – men får med sig ett gott skratt och positiv energi som hänger kvar en lång stund. När inläggen är så ”spot on” behöver det faktiskt inte vara svårare än så!

Vad har du själv för favoritbloggar? Sprid gärna vidare min idé om att tipsa och länka till bloggare inom olika genrer!

Jag och Yinyoga i 11 punkter

Jag utfärdade ju ett varningens ord till allmänheten om att jag skulle leta upp första bästa yogalokal och så fort tillfälle ges kasta mig ut på ett yinyoga-pass. Jag förstår att det är snudd på för mycket begärt att ni ska behöva gå undrandes, dag ut och dag in. Jag inser det. Så håll i er nu!

Jag skrev ju innan att jag hoppades komma hem efteråt och säga att jag minsann älskade det.

Låt oss säga så här: Jag kom inte hem efteråt och sa att jag älskade det.

Men låt oss ta det från början, för all del. Här kan du läsa om hela förloppet i 9 punkter för att få en bättre bild av min kväll i yinyogans tecken:

1. Då jag totalt saknar all tillstymmelse av lokalsinne, hade jag så mycket marginal när jag åkte att till och med min farmor hade höjt imponerat på ögonbrynet. Med hjälp av noggrann vägbeskrivning, detaljstudie av karta och idiotanvändning av Google maps, hittade jag min destination tryggt och smidigt hittade jag ändå inte. Ja precis – då förstår ni vilken nivå vi talar om. Tio varv snurrade jag runt med bilen i området innan jag förstod vart jag skulle och var jag kunde ställa bilen. Sedan lyckades jag dessutom gå vilse efter att ha lämnat bilen ändå. Ja, nu börjar ni verkligen förstå…

Har du som jag hopplöst dåligt lokalsinne

Bara kompassen som saknades!

2. Väl utanför lokalen är det så mörkt att jag börjar tro att jag gått fel ändå (ja, det är alltid min första rimliga tanke var jag än befinner mig. Man ska ändå berömma mig för min självinsikt!). Skymtar tillslut texten yoga på dörren, men hittar ingen lysknapp i trappuppgången. Det kommer en mindre glad dam med en yogamatta under armen. Jag och glada damen lyser tillsammans upp trappan med hjälp av våra telefoner.

3. Strömavbrott, men vi kör ändå! Yogaledaren är tapper, men inte helt inbjudande. Jag swishar över 180 riksdaler och blir inskickad i the yoga shala room. Lite mörk känsla, i dubbel bemärkelse. Men yogarummet är mysigt upplyst av stearinljus och jag kan ändå se en strimma av ljus (i dubbel bemärkelse det också).

4. I rummet råder en märkbar stillhet, vilken nästan golvar mig. Men vänta nu, känner jag inte också en väldig sorgsenhet? Vad är det nu då? frågar jag mig själv trött per automatik – känslomänniska som jag är. Alltid är det något ouppklarat. Tills jag inser att känslan inte alls kommer från mig, utan i allra högsta grad från rummet. Ojdå, det var kanske ingen hit för en högsensitiv som inte kan filtrera bort intryck. Jaja, bara 1, 5 timme kvar…

5. Passet drar igång och jag får klart för mig svart på vitt vad yinyoga handlar om: Stretching. Att stretcha varje muskel i fem minuter. Totalt typ 90 minuter (…). Herre-gud vad tråkigt. Stretchingen känns heller inte så givande. Jag är nog inte så stel. Var det verkligen min idé att gå hit?

6. Inser drastiskt att detta må vara rogivande för kropp, men definitivt inte för själ. Förutom att jag blir rastlös är det två yogisar i rummet (varav den ena tryggt placerad bredvid mig) som frustar som tjurar på gastub. Jag blir helt osannolikt uppretad. Det här är ju helt skrattretande! Dämpa er för jösse namn?! ”Jättehärligt att ni kan slappna av och inte skäms för det, men här är en till som gärna skulle vilja slappna av!” överväger jag att viska i örat på granntjuren. (Jag väljer dock att avstå).

7. Det här är verkligen en passande stund att hylla sin egen högkänslighet, som det ju sägs att man ska. Jag blåser en serpentin i mitt inre. Att försöka tränga bort ljudet av deras andning är ungefär lika lätt som att försöka somna med öppna ögon. Känner mig smått gråtfärdig. Vill slå. (Avstår återigen).

8. Andningen kompletteras med lite kluckande magar, smaskande munnar och en och annan näsgrymtning… Börjar känna mig äcklad. Bara 45 minuter kvar…

9. Åh, äntligen dags att plocka fram filt och få meditera! Nu rackarns ska jag få lite valuta! Det här är min stund! Men vad nu? Vad är detta? Yogaledaren börjar någon slags predikning. Låter ungefär som Guds tio budord, fast mer i stil av Yogans 75 nutidsråd. Man ska tydligen inte försöka imponera på andra, vara fördomsfull eller köpa för mycket saker. Okej, då vet jag. Får jag meditera nu?

10. Nehä, ungeför däär var det slut. Okej, snabbt iväg innan yogaledaren eventuellt hinner fråga vad jag tyckte om klassen (nä, okej, det hade hon nog inte gjort ändå).

11. Sätter mig i bilen och tjurar lite. Åker hemåt (och hittar vägen!).

Jag utövar yoga - eller kanske inte

Sådärja. Det var det, det. Är ändå glad att jag testade. Till yinyogans försvar måste jag erkänna att jag fick ett skönt lugn i kroppen och hade det bara funnits mer utrymme för meditation i slutet hade jag garanterat kunnat få ut lite mer av det. Hade folk inte frustat så fanatiskt hade jag nog fått ut ännu lite mer av det. Men i det stora hela och bortom alla störande inslag (ja, du får blicka långt bort!), kändes det ändå inte som något för mig. Tyvärr, ska jag ärligt säga. Nu har jag dock gett yinyoga ett försök och det klickade inte. You had your chance. Tack och hej.

När Skrutten skulle åka tåg

I fredags gjorde jag, Skrutten, min tågdebut i livet! En av de häftigaste dagarna i livet faktiskt! Bara mamma som verkade så spänd för att vi hade fått skilda platser. Jäkla mes. Jag fattade inte alls problemet, hon hade gärna kunnat hålla sig i vagn 5. Tydligen hamnade vi dock tillsammans i slutändan ändå. Jaja, mamma får väl sitta med mig då om hon nu är så desperat.

Läsa bok på tåget är mysigt

Efter att ha hälsat ingående på samtliga medresenärer i vagnen och skrattat fascinerat över detta nya häftiga ställe, fann jag mig till ro med en mycket nervkittlande bok. Jag läste högt för alla som ville lyssna (det var visst hela vagnen).

Man måste ju bekanta sig med tågresenärerna

Det gällde också att bekanta sig med resenärerna ombord. Stel svensk? Inte jag!! Mycket roligare att borra in sitt snoriga ansikte mellan sätena och tjuta ”hejhej”, leka tittut och allmänt lära känna sina nya vänner. För vem kan egentligen motstå min närvaro? Sedan vända sig om några sekunder, så att de precis hinner ta en lättnadens suck, för att sedan på nytt sticka fram huvudet och skrika hej. När medpassagerarnas inledande entusiasm börjar svikta en aning är det bara att ignorera mammas vädjande och istället ropa lite högre. De fattar bara inte det roliga!

Sjövild galning på tåget

Men heh. Vem orkar sitta still och tråka när man har ett helt tåg att utforska? Jag bestämde mig för att ta nytt rekord i antal ruscher genom tåget. Kom upp i 69 tror jag. Mycket stimulerande för alla ombord. Mamma sprang efter som världens fjant. Herregud, chilla?! Jag klarar mig fint!

Tågets skräck är denna busunge

Här kommer några fler tips för lite extra spänningsskapande (jag testade dem allihop!), om du som jag älskar att åka tåg:

  • Försök tryck på alla röda knappar. Helst med texter som innehåller NÖD och BROMS.
  • Luta dig mot alla dörrar med skylten ”Luta ej mot dörren”.
  • Vid varje stopp – försök spring ur tåget.
  • Passa gärna på att bajsa. Tågtoaletten är en alldeles förträfflig miljö för blöjbyte.
  • Stå aldrig någonsin still; då missar du alla roliga fall när tåget bromsar in. 
  • Kryp gärna in längst under och bakom allas säten – har du tur fastnar du. 
  • Om mamma eller pappa skäller på dig eller försöker hindra dig – skrik högt och ursinnigt så att ni får allas blickar. Då får du snabbt springa fritt igen!

20181116_105254Det enda tråkiga med resan var mamma, som verkade alldeles neurotisk. Hon kändes blockerad och såg helt blek ut. Arma människa! Efteråt sa hon något stöddigt om att nästa tågresa inte kommer bli förrän efter att jag fyllt 34 år. Och då skulle hon tydligen inte ens följa med. Snacka om att förstöra stämningen! Överspända människa?!

Efter denna rafflande resa åkte jag, mamma och morfar och åt lunchbuffé. Det erbjöds allt mellan himmel och jord och mamma och morfar envisades med att försöka stoppa in både kleti och pleti i min mun. Jag nöjde mig dock med en halv pommes. Onödigt att överäta!

Fota din spegel med pondus

Nyligen tog jag mig an lite hemmapyssel och målade om en liten pigtittare till busungens rum. När jag skulle ta bildbevis på mitt finfina resultat, fick jag emellertid snabbt uppleva det klassiska spegelproblemet. Var gör jag av mig själv för att inte komma med i bild? Och framförallt, var gör jag av min hand? Mindes att jag läst ett inlägg om detta hos Egoina för en tid sedan och kan bara hålla med om att det är sjukt lustigt när folk försöker ta smidiga bilder på speglar. Lånade denna bild:

Roliga bilder när folk tar kort på speglarKomiskt när folk försöker fota och sälja speglar

Så istället för att bli ”en av dem” bestämde jag mig för att fullständigt äga situationen och gå all in i mitt spegelfotarprojekt. Så här gick det (obs! Mycket nöjd!):

När man försöker fota en spegel

Om inte busungen vill ha spegeln kan jag ju alltid lägga ut den till försäljning. Helt utan att skämmas förstås. Jag ser framför mig hur köparna står på kö till denna utmärkta spegel (och stolta spegelfotograf).