Vår - nu jävlar…

27 mars, 201927 mars, 20194 kommentarer

Hej hallå mitt i veckan! Här i Karlstad lyser solen mest varenda dag och jag försöker pressa in så mycket promenader det bara går. Vår! Finns det något härligare? Våren brukar vara så kort - om den ens existerar. I princip bara ett par ynka veckor - sammanpressad mellan den evighetslånga vintern och den tidiga sommaren. Trist för en vårälskare som jag (och trist när man har halva garderoben full med vårjackor som man aldrig hinner använda), men därför försöker jag också njuta som vettvilling för tillfället.

Svanar i Klarälven

Igår var jag och Skrutten och hälsade på våra vänner (tillika grannar) och fikade och firade Skruttens kompis som fyllt 2 år. Sedan ut på gården för lekröj och studsmatta till dödagar. 20181029_123516

Vem kan hoppa med två fötter? Jag jag jag!

20190326_180015 Kompishäng på gården San

Förresten. Förstår om ni legat sömnlösa över hur det gick på loppisen jag tjatade om. Vill inte hålla er på sträckbänken längre, det måste ju ändå finnas gränser! Kalasade i hela 8 (!) par skor och några klädesplagg. Herregud, nu får jag lugna mig ett tag, men det är ju så kul. Tydligen är jag inte ensam om att tycka det: Kön var så lång genom Karlstad att man hade kunnat tro att det var en världsartist på besök. H-y-s-t-e-r-i-s-k-t.

Allt detta för 255 kr - jo man tackar!

Samma dag väntade också finbesök och jag tokade till det med dessa tokdrinkar. Jag kommer tydligen aldrig bli vuxen och sluta dyrka mjölkdrinkar… Ser helt enkelt ingen anledning.

Som godis…😜

Hoppas alla har en fin vecka i vårsolen!

Förkylningar och helgmys

22 mars, 201922 mars, 20193 kommentarer

Här planerar man att ge en liten uppdatering från den gångna helgen och så vips är det tydligen ny helg?

Med det sagt får ni helt enkelt höra lite om både den gångna helgen och den stundande😃

Jag utmanade ödet på allvar och tog med mig en förkyld och trotsig Skrutt till morfars stuga. Där lyckades hon smitta ner oss båda rejält och det var som vanligt ord och inga visor och fullt ös. Men trots detta hade vi en mysig långhelg och hann både besöka Bengtsfors ”godisfabrik” och hoppa i lerpölar. Jag stack även ut själv och promenerade i skogen med min kamera vid några tillfällen, sköööönt, även om naturen kanske inte bjuder på så värst mycket fotoinspiration för tillfället.

Tillbaka i stan väntade en dryg vecka i sjukhetens tecken för mig. Jag som sällan blir sjuk har varit helt sänkt. Jag mår i alla fall bättre nu och den kommande helgen bjuder också på trevligheter minsann. Inte nog med att vi får barnvakt och har kvällen för oss själva, jag ska också gå loss på barnloppis imorgon och senare på dagen väntar finbesök av brorsan och hans flickvän och besök på Scalateatern för en förhoppningsvis rolig föreställning.

Hoppas ni också får en rolig helg!

Högsensitiva och röd kommunikation

17 mars, 201914 mars, 20191 kommentar

I förra veckan skrev jag om mina tankar kring den röda personlighetstypen (utifrån boken Omgiven av idioter) och kände då att många av mina egna problem med röda personer bottnar i vår totala mismatch vad gäller kommunikation. Jag trevade på ämnet, men kände att jag ville fördjupa mina tankar i ett eget inlägg.

Att jag har sådana problem med hur kraftigt röda personer kommunicerar beror garanterat inte bara på att jag finner deras stil burdus och okänslig, utan också på att jag själv är högkänslig. Röda personer ödslar ingen tid på något de tycker är ointressant. Är de inte intresserade av att lyssna har de inga problem med att avbryta hux flux, eller bara be mig hålla tyst. Det upplever jag inte bara otrevligt, utan också som en djup förolämpning. Den röda menade inget illa, han var bara inte intresserad eller orkade inte lyssna mer. Men ouch. Den kan bli enormt svår att rädda. Relationen är förmodligen redan stendöd. När jag i min tur lyssnar uttråkat på andra människor, gör jag istället allt i min makt för att verka intresserad, ställa följdfrågor och nicka entusiastiskt. Allt för att motparten inte ska förstå hur ointresserad jag är och eventuellt bli ledsen. Detta är ju uppenbart ett lika korkat beteende, speciellt eftersom jag har en stark tendens att vara för snäll och dra till mig folk som jag egentligen inte vill ha efter mig. Jag kan säga saker mellan raderna eller kanske försiktigt styra in samtalet på ett annat ämne, men det hela är så försynt att jag ska vara glad om motparten reagerar överhuvudtaget. Med exemplet vill jag illustrera hur mitt sensitiva sätt att kommunicera blir någon slags motsats till det röda sättet att kommunicera. Den röda bara är. Folk får tycka vad de vill. Jag å min sida vänder ut och in på mig själv för att alla ska vara glada och må bra. Tar ansvar ända ned för stupkanten. Och sen ligger jag där nere och inser att den enda jag inte tog ansvar för var mig själv.

Ett annat exempel där våra sätt att kommunicera krockar rejält, är när vi ska ge kritik. Den röda personen säger ”jag gillar inte dig”. Den sensitiva personen däremot säger det mellan raderna. I sitt kroppsspråk, minspel, tonen hon pratar med. Hur tydligt som helst, åtminstone enligt sig själv. Så vad händer då, när vi ger kritik på så olika sätt? Tja, den röda vill ha klara besked – minspel och tonfall hör inte dit. Alltså når kritiken inte fram. För den sensitiva däremot krävs det inte mycket för att hon ska pejla läget. När det gäller ordlös kommunikation är en sensitiv person nästan orimligt uppmärksam. Det kan vara en liten gest eller ton och den högsensitiva hjärnan är redan i full gång med att analysera och bearbeta. Att då storma in och skrika eller tala om så där ö-v-e-r-t-y-d-l-i-g-t att hon har gjort något dåligt, är verkligen överflödigt. Hon har redan förstått och din kommentar blir bara för mycket. Jag minns gånger när jag fått sådan okänslig kritik. Jag förstod deras kritik på en gång och tog den till mig, men av någon anledning fortsatte de att ”göra ner mig” mest för sakens skull. Kanske för att glänsa själva och riktigt äga sin poäng, vad vet jag. Men där någonstans var inte kritiken längre konstruktiv utan snarare dödande och jag minns att mitt system stängde ned totalt.

Vad har ni för reflektioner kring rött och icke-rött sätt att kommunicera och ge och ta kritik?

(Om någon vill läsa mer har jag tidigare skrivit om den gröna, blåa och röda personlighetstypen.)

Krävande barn och motstridiga förhållningssätt

14 mars, 201914 mars, 20192 kommentarer

Ibland känns det som att jag balanserar på en svajig och skör lina i mitt eget förhållningssätt till att ha ett krävande barn. Å ena sidan jämför jag med andra och känner mig irriterad och missnöjd, ungefär som att det är orättvist att vissa får lugna barn och andra vilda. Ja, jag hör hur det låter, men det enda jag önskar mig dagligen är att vår tvååring ska lugna ner sig och vara tyst, om så bara en ynka sekund. Å andra sidan går jag runt med skuldkänslor för att jag, som har fått en frisk och fantastisk liten tjej, ens har mage att klaga. Alla barn är ju unika och alla ger olika förutsättningar. Jag har till och med önskat mig en busig, tuff och rolig dotter och nu är det precis det jag har fått. Känner mig som sämsta mamman i världen som gnäller och har fokus på det negativa.

Jag blir, i sann högsensitiv anda, så överväldigad av motstridiga känslor. Å ena sidan är jag världens lyckligaste. Lyckokänslorna är så intensiva att det känns som att jag ska gå sönder. Orkar ibland inte känna fullt ut, ungefär som att jag tror att den sanna lyckan ska ta kål på mig då den är så massiv och okontrollerad. Å andra sidan känns tillvaron ibland så krävande att jag tror att jag ska gå under. Ibland är min högsta dröm att bara få placera en simpel ljuslykta på bordet utan att huset står i brand två sekunder senare. Att vistas tillsammans ute bland folk en ynka stund utan att behöva ha krisberedskap och hjärtat i halsgropen. Att få göra ett enda blöjbyte eller påklädnad utan att det ska vara jämförbart med ett Kenyanskt maratonlopp. Eller att bara kunna gå runt fritt hemma utan öronproppar så långt instoppade att hörselgångarna värker.

Gammal bild från när Skrutten åkte på sin första - och framförallt sista - tågresa

När jag får höra om vänner och bekanta, eller vem som helst för den delen, som tar med sina ungar på charterresor, fjällenresor, flyg och tåg, eller ränner runt på stan, barnteater, museum eller restauranger, kan jag inte undgå att bli provocerad. Vi för vår del kan på vår höjd gå ut en kort, kort promenad - förutsatt att vi har med oss en hel uppsättning rån som mutning. I övrigt får jag och sambon turas om med att låsa in oss i var sitt rum för att göra det som måste göras, då det inte finns på världskartan att vi kan sitta fritt och öppet med en dator, plocka in disken eller fixa enklaste måltiden. Blotta tanken på Skrutten på en flygplats eller en barnbio får det alltså att flimra framför ögonen. Hon sover heller inte på dagen så det finns ingen chans för återhämtning. Hon har alltid varit krävande, men senaste tiden har hon intagit nya höjder. Både bildligt och bokstavligt då hon lärt sig avancerad klättring i hyllor och förgör allt hon kommer åt. Jag vet inte om 2-åringar brukar hamna i trotsåldern, men nog känns det så för Skruttens del. Hela hennes liv går ut på att testa gränser och streta emot, på en helt ny extrem nivå. Hela vårt liv går ut på att ta oss igenom dagen.

Även om våra barn är vårt allt och vi skulle offra våra egna liv mot deras utan att blinka, måste det få vara okej att klaga. Men hur hittar man balansen mellan att få ventilera och gnälla och samtidigt vara tålmodig och tacksam? Är jag den enda som känner mig förvirrad och går bet på det?

Ett HSP-rum?

10 mars, 20199 mars, 20194 kommentarer

Är det fler högsensitiva därute som ibland drömmer om tysta rum enbart för högsensitiva? För alla vet (åtminstone alla högsensitiva vet) att så kallade tysta rum och tysta vagnar och allt vad det finns – inte är ett dugg tysta. Det är som om folk tänker:

Ja men jag är tyst, jag ska bara ta ett snabbt litet telefonsamtal här – ni behöver inte lyssna.

Jag är allt tyst, jag behöver bara totalt prassla sönder min tidning. Går inte att läsa annars.

Jajamänsan jag är svintyst, jag har bara lite slem i halsen som behöver harklas upp. Tar bara någon timme.

Jodå jag är allt tyst, jag behöver bara äta min smörgås. Knäckebrödssmörgås med smaskig rödbetssallad.

Häromdagen satt jag alltså i ett sådant här så kallat tyst rum på biblioteket. Det var jag och tre till och alla var svintysta och allt var frid och fröjd. Vilket härligt gäng, tänkte jag förnöjsamt. Människor i min smak. Ja alltså fram tills en i gänget bestämde sig för att hala fram en morot och börja gnaga lite försynt på. Irritation – ja, men jag höjde volymen på bruset i lurarna och lyckades (åtminstone stundtals) tänka på annat. Ja, det vill säga tills en av de övriga tydligen betraktade moroten som ett grönt ljus för att hala fram även ett knäckebröd (!!!). Och därtill bjuda rummet på en riktig ”tuggshow” i sann gourmetanda. Kratsch, kratsch, kratsch, där varje kratsch ljuder lägre och lägre för att sedan tillfälligt avstanna helt och liksom trappa upp spänningen och bringa löfte om nästa stora KRATSCH som ska ta rummet med ny storm.

I sådana lägen finns det, såklart, inget brus eller tillräckligt hög volym i världen som hjälper. Jag frågar mig själv om det är allmänt civiliserat att be någon tugga tystare. Kommer snabbt fram till att nej, det är det inte (inte att tugga högt heller i och för sig…). Så det var bara att ta sitt pick och pack och bege sig därifrån. Och förstås drömma om ett HSP-rum.

Kan tillägga att jag försynt stack in huvudet en stund senare för att ta reda på om den lilla knäckebrödsstunden var över. Det var den inte. Istället hade den utökats till ett helt kalas. På knäckebröden ringlade nu härlig skinkost och det hårda knastret hade helt bytt karaktär. Om den föregående tuggshowen liknade en stapplande rytmisk rapp, intog denna formen av en mjuk och mer nyanserad, för att inte säga sliskig, smörsång.

Vilka är med mig? Någon mer som dagdrömmer om HSP-rum?!

Så röd att blodet sprutar?

7 mars, 20197 mars, 20197 kommentarer

Som ni kanske känner till har jag reflekterat en del kring boken Omgiven av idioter i föregående inlägg. Hittills har jag skrivit om mina tankar kring de olika personlighetstyperna gul, blå och grön. Nu har alltså turen kommit till den röda personlighetstypen. Många kanske tycker att dessa inlägg är aningen raljanta och överdrivna – om än med glimten i ögat. Det förstår jag och jag håller med. Det är emellertid just på det sättet jag upplever att boken är skriven och faktiskt också det jag uppskattar mest med den; dess frispråkighet. Sen ska man ju ha i åtanke att när vi pratar om respektive färg så pratar vi om renodlingar – många människor har ju mer än en färg och reagerar dessutom lite mer nyanserat beroende på situation och bakgrund.

Den röda personlighetstypen ja… Jag säger det direkt: Det är en personlighetstyp som jag mer eller mindre flyr. Detta säger förmodligen minst lika mycket om mig själv som just röda personer, men ändå. Ur mina egna gulgröna, och även högsensitiva, glasögon har jag ytterst svårt att hantera och umgås med riktigt starkt lysande röda personer. Jag upplever dem (håll i er nu!) otrevliga, burdusa, dominanta och faktiskt rätt obehagliga. Alltid taggarna utåt. Allt på deras villkor. Allt som står i vägen kör de över. Sen finns det ju såklart olika grader; vissa är bara rödtonade medan andra är så röda att blodet sprutar. I det senare fallet snackar vi riktigt ocharmiga människor.

Min konflikträdsla har gjort att jag utvecklat någon form av röd varningsbarometer. Den kickar igång på en hundradels sekund så fort jag möter en röd person. Jag känner det rent instinktivt. Kalla kårar längs ryggraden. Han eller hon behöver knappt öppna munnen. Det är något i deras kroppsspråk eller uppsyn som säger att den här människan jävlas man inte med ostraffat. Det måste vara viktigt för att jag ska ge mig in i diskussion med en klarröd person. Jag kastar mig inte in i någon slags tjurfäktning och riskerar att bli skallad, utan att veta vad jag ger mig in på. Det är inte värt det. Det kostar för mycket energi för mig och varför skulle jag dränera mig på grund av något som inte är viktigt. Man får välja sina strider, helt enkelt. En röd person tycker förmodligen att han eller hon bara talar om hur något ligger till, medan motparten tycker att hen just blev utskälld eller väldigt otrevligt bemött. Röda personer verkar inte förstå själva hur de uppfattas av omgivningen, och om de gör det så bryr de sig inte ändå eftersom de anser att omgivningen har fel.

Ett vanligt tankesätt hos röda personer verkar vara att ”de är som de är” och om andra har problem med det så är det just deras problem. De är emellertid inte sena med att komma med anvisningar för hur andra ska agera. En väldigt röd person krävde en gång av mig att jag skulle säga till direkt jag blev sur, då jag hade en tendens att lägga mina irritationer på lager tills jag tillslut blev akutarg på riktigt. För att använda hennes egna ord kunde hon omöjligt acceptera att jag drog upp sådant som hänt tidigare, eftersom jag inte hade någon rätt att vara arg i efterhand. Hon var van vid att alla umgicks på hennes villkor, så jag antar att det var naturligt för henne att tala om vad andra människor hade för rättigheter. Självklart förstår jag ändå hennes poäng i att säga till direkt. Visst vore det härligt om jag kunde göra det. Till en gul, blå eller grön person hade jag förmodligen också gjort det. Men att säga till direkt till en väldigt röd person? Det gick ju för tusan inte att resonera med henne utan att få en ”käftsmäll”? Röda personer tycks inte ha något intresse av att lyssna in andra eller att mötas halvvägs - det är deras regler som gäller eller så kan relationen kvitta.

Hur tänker ni kring rött beteende och hur det krockar eller matchar med andra färger?

Kalasröjarveckan

3 mars, 20193 mars, 20193 kommentarer

En aning lättad över att den här kalasveckan är över, samtidigt som det känns lite tomt så här efteråt. Å andra sidan har vi blommor utplacerade lite varstans, golven fyllda av ballonger och kylen fortfarande fylld med tårta, vilket är mysigt. Skrutten har haft en riktigt skojig vecka och blivit nästan löjligt bortskämd. Vi som knappt hunnit leka med alla julklappar…

Här kommer en riktig bildbomb med kalasröj:

I övrigt får jag be om ursäkt för pinsamt dåligt bloggande. Det händer mycket, men samtidigt ingenting. Jag vet varken ut eller in. Det är som det är. Vill inte bli stämplad som gnällbloggaren, så ibland är det bättre att bara vara tyst. Hela jag brukar blomma upp kring våren, med vintern i bagaget och den kravfyllda sommaren på lagom långt avstånd. Så låt oss blicka framåt några veckor. Då ska jag glänsa - lovar.