Kategori: Relationer

Påsklycka

1 kommentar

Är väl lite sent påtänkt att önska alla en glad påsk, men jag kan åtminstone hoppas att ni hade en glad påsk. Påsken för mig är lite av en favorithögtid och jag kopplar den uteslutande till glädje. Den är precis lika mysig som julen, fast med mindre förberedelser och planering. Dessutom slipper man alla ”krav” som lätt kommer med andra högtider, så som nyår och midsommar som alltid för med sig någon form av ångest - om än inte lika mycket nuförtiden som när jag var yngre. Påsk handlar inte om att ha storslagna planer eller att inse hur begränsat kontaktnät man har, utan är mer typiska familjehögtider - vilket passar mig perfekt. En annan - förvisso kanske självklar - aspekt av påsken är att den kommer som ett löfte. Nu startar våren och sedan kommer sommaren. Det spelar ingen roll om det fortfarande är kallt, för nu är det snart sommar. Lite som fredagskänslan inför helgen. För alla vet väl att fredag är mycket bättre än lördag? 😉 Våren är alltid bättre än sommaren, iallafall enligt mig.

20200409_122520[1]

För att inte tala om alla härliga färger som är en del av påsken. Det är svårt att inte älska.

Just nu är ju allt lite annorlunda i och med Corona, men iväg till landet kom vi iallafall. Jag, sambon och Skrutten. Där fick vi firat påskafton med pappa och brorsan och hans flickvän med grillning, äggjakt och påskfika. Min 94-åriga farmor umgicks på egen hand med min farbror, så helt som vanligt var det förstås inte, men vi gjorde så gott vi kunde. Jag, sambon och Skrutten åkte dit redan på Långfredagen och det var ett riktigt lyckokast, eftersom det var enda dagen på hela helgen då solen sken och bjöd på riktigt pangväder. I flera timmar satt vi ute och njöt på altanen och Skrutten sprang runt nöjd på tomten utan större inblandning från oss. När jag lite senare gick ut på min vanliga runda i skogen var jag inte långt ifrån lyckotårar. De här fantastiska små stunderna som plötsligt bara uppstår, när så mycket annat kan upplevas grått, trist eller svårt. Men så kommer solen och glädjen från ingenstans och påminner om varför man kämpar. Att man kan stå ut med allt - bara man får uppleva såna här stunder inemellan. Så enkelt men ändå så fint. 20200410_165212

Vår skrutt är så gosig just nu. Hon vill kramas och pussas mest hela tiden och verkar allmänt tillfreds med livet. En lång stund ville hon mysa med pappa i solstolen och mitt hjärta fullkomligt smalt.

”Jag älskar dig pappa!”

Överkänslighet och okänslighet - om sömnbrist och små utsvävningar i tillvaron

3 kommentarer

Jag bär på en förbannelse i sömnväg. Varje gång jag har något roligt inbokat - så som att åka iväg lite längre och träffa en kompis eller komma ut och på annat sätt göra något jag inte gör varje dag - så kan jag aldrig sova natten innan. Denna lilla förbannelse låter alldeles utomordentligt töntig, ungefär som att jag blir så exalterad, nervös eller allmänt till mig att jag inte kan slappna av. Riktigt så är det inte, men någon form av stress skapar det ändå just eftersom jag vet att mina sömnproblem kommer sätta käppar i hjulet för mig. Utsvävningar av det sociala slaget kostar alltid en hel del energi för oss högkänsliga och jag vet därför värdet av att vara utvilad när jag ska iväg på äventyr. Speciellt då jag aldrig kan sova när jag är borta och inte heller när jag kommer hem igen (eftersom jag då är så hög på intryck att hela jag surrar, intrycken har lagts på hög och måste nu hanteras lager efter lager). Dock hinner jag knappt formulera tanken att ”det vore bra om jag kunde sova inatt” förrän jag fullkomligt utrotat alla chanser till sömn.

Egentligen är det rätt taskigt, för så ofta kommer jag inte iväg och ”lever livet”. Men tro på fan att jag vid samtliga gånger så långt bak i tiden jag kan minnas, stapplat mig fram som ett annat vrak. Lagt halva natten på att tröstlöst övertyga mig själv om att sömn är överskattat, att det kommer gå bra ändå. Sedan lagt halva dagen på att älta varför det alltid ska bli så här, försökt styra om mentalt och dividera med mig själv hur jag bäst ska dela upp alla dagens kaffeintag, koffeintabletter och energidrycker för att sömnbristen inte ska påverka mig för mycket men ändå slippa bli illamående. Jag tar mig alltid igenom dagen och jag lyckas i slutändan också alltid njuta av den, men det kostar mig oändligt med energi och väl hemma igen nästan kraschar jag. Mitt resesällskap kan utan vidare gå tillbaka till jobbet på måndag morgon, för ja, nu är ju ”semestern” och ”slapperiet” över. Själv ligger jag som däckad, totalt utpumpad och oftast också med en rejäl förkylning som brutit ut. Eftersom jag just kunnat slappna av. Story of my life, det slår aldrig fel.

Och ja, jag är bitter över att det alltid ska vara så här. Trött på mig själv för att vara gnällspiken som klagar över sömnbrist, som längtar efter någon slags förståelse hos omgivningen. Och precis lika trött på omgivningen som aldrig någonsin kan förstå hur det känns för någon som inte får sova. Att snitta på 2-3 timmars sömn varje natt under en vecka. Vad det gör med en människa. Det är lättare att himla lite med ögonen över gnället eller säga ”men sov då?”. Sådana fina tips tas alltid tacksamt emot. Åh, där sa du nåt, det är alltså bara att sova, att jag inte tänkte på det. Ungefär som när en utmattad person får rådet att vila. Såna toppentips går inte av för hackor.

Idag skulle jag ha åkt iväg till landet själv, ett dygn för mig själv i naturen och att sitta filosoferandes i stugan framför en brasa. Hade räknat dagarna. Dagen igår gick i ett och jag var så trött att jag gick och la mig redan kl 21. I bakhuvudet fanns någon svag förhoppning om att ”det ju ändå vore bra fint om jag fick sova så jag är pigg inför imorgon”. Jo men visst. Kl 3 hade jag fortfarande inte somnat och Skrutten vaknar alltid kl 6. Slutade med att jag blev så besviken och uppgiven att jag ställde in hela utflykten.

Imorgon är det iallafall jag som sätter mig vid ratten, om så än med fem dunkar kaffe i sätet, och kör till min älskade skog. Tur man är envis iallafall!

Nu är det ju en vilsam aktivitet jag ska iväg på, men vid mer krävande utsvävningar brukar jag alltid hålla dagarna innan och efter helt obokade. Just för att jag vet hur mycket energi det kostar mig. Allt ordnar sig om jag lyssnar in mig själv, utgår ifrån hur jag brukar fungera och planerar utifrån det. Jag vägrar ge upp roliga saker i livet, för även om de kostar energi så ger de också väldigt mycket och är en förutsättning för att jag ska må bra. Jag behöver bara acceptera min högkänslighet (även om det känns som om omgivningen mest skakar på huvudet och tror att jag bara gillar att tycka synd om mig själv eller vara märkvärdig). Mina sömnproblem kommer nog alltid ligga som en mörk skugga över roliga saker i livet, det är en förbannelse jag kommer få bära, men det jag iallafall kan göra är att planera med goda marginaler och acceptera att jag kommer behöva vila som en 95-årig tant när äventyret är över. Det är inte socialt accepterat att ha det behovet, man ska ju bara ösa på hela tiden. Jag kan skratta åt det själv också, precis som alla andra, för jag ser det med deras ögon. Men det är också personer av den mindre känsliga sorten som kan leva mer lättvindigt och okomplicerat. Sådana som kan sova när de är trötta. Sådana som slipper se alla detaljer, känna alla stämningar och ta in alla lager av lager. Sådana som säger hejdå och går vidare. För ja, om jag blir kallad överkänslig vågar jag slänga mig med ord som okänslig. Tänk vad sorgligt att okänslighet alltid är normen.

Ni som är högkänsliga, hur gör ni för att orka med resor, fester eller andra sociala grejer? Möter ni förståelse hos omgivningen?

Högsensitiva och röd kommunikation

1 kommentar

I förra veckan skrev jag om mina tankar kring den röda personlighetstypen (utifrån boken Omgiven av idioter) och kände då att många av mina egna problem med röda personer bottnar i vår totala mismatch vad gäller kommunikation. Jag trevade på ämnet, men kände att jag ville fördjupa mina tankar i ett eget inlägg.

Att jag har sådana problem med hur kraftigt röda personer kommunicerar beror garanterat inte bara på att jag finner deras stil burdus och okänslig, utan också på att jag själv är högkänslig. Röda personer ödslar ingen tid på något de tycker är ointressant. Är de inte intresserade av att lyssna har de inga problem med att avbryta hux flux, eller bara be mig hålla tyst. Det upplever jag inte bara otrevligt, utan också som en djup förolämpning. Den röda menade inget illa, han var bara inte intresserad eller orkade inte lyssna mer. Men ouch. Den kan bli enormt svår att rädda. Relationen är förmodligen redan stendöd. När jag i min tur lyssnar uttråkat på andra människor, gör jag istället allt i min makt för att verka intresserad, ställa följdfrågor och nicka entusiastiskt. Allt för att motparten inte ska förstå hur ointresserad jag är och eventuellt bli ledsen. Detta är ju uppenbart ett lika korkat beteende, speciellt eftersom jag har en stark tendens att vara för snäll och dra till mig folk som jag egentligen inte vill ha efter mig. Jag kan säga saker mellan raderna eller kanske försiktigt styra in samtalet på ett annat ämne, men det hela är så försynt att jag ska vara glad om motparten reagerar överhuvudtaget. Med exemplet vill jag illustrera hur mitt sensitiva sätt att kommunicera blir någon slags motsats till det röda sättet att kommunicera. Den röda bara är. Folk får tycka vad de vill. Jag å min sida vänder ut och in på mig själv för att alla ska vara glada och må bra. Tar ansvar ända ned för stupkanten. Och sen ligger jag där nere och inser att den enda jag inte tog ansvar för var mig själv.

Ett annat exempel där våra sätt att kommunicera krockar rejält, är när vi ska ge kritik. Den röda personen säger ”jag gillar inte dig”. Den sensitiva personen däremot säger det mellan raderna. I sitt kroppsspråk, minspel, tonen hon pratar med. Hur tydligt som helst, åtminstone enligt sig själv. Så vad händer då, när vi ger kritik på så olika sätt? Tja, den röda vill ha klara besked – minspel och tonfall hör inte dit. Alltså når kritiken inte fram. För den sensitiva däremot krävs det inte mycket för att hon ska pejla läget. När det gäller ordlös kommunikation är en sensitiv person nästan orimligt uppmärksam. Det kan vara en liten gest eller ton och den högsensitiva hjärnan är redan i full gång med att analysera och bearbeta. Att då storma in och skrika eller tala om så där ö-v-e-r-t-y-d-l-i-g-t att hon har gjort något dåligt, är verkligen överflödigt. Hon har redan förstått och din kommentar blir bara för mycket. Jag minns gånger när jag fått sådan okänslig kritik. Jag förstod deras kritik på en gång och tog den till mig, men av någon anledning fortsatte de att ”göra ner mig” mest för sakens skull. Kanske för att glänsa själva och riktigt äga sin poäng, vad vet jag. Men där någonstans var inte kritiken längre konstruktiv utan snarare dödande och jag minns att mitt system stängde ned totalt.

Vad har ni för reflektioner kring rött och icke-rött sätt att kommunicera och ge och ta kritik?

(Om någon vill läsa mer har jag tidigare skrivit om den gröna, blåa och röda personlighetstypen.)

Krävande barn och motstridiga förhållningssätt

2 kommentarer

Ibland känns det som att jag balanserar på en svajig och skör lina i mitt eget förhållningssätt till att ha ett krävande barn. Å ena sidan jämför jag med andra och känner mig irriterad och missnöjd, ungefär som att det är orättvist att vissa får lugna barn och andra vilda. Ja, jag hör hur det låter, men det enda jag önskar mig dagligen är att vår tvååring ska lugna ner sig och vara tyst, om så bara en ynka sekund. Å andra sidan går jag runt med skuldkänslor för att jag, som har fått en frisk och fantastisk liten tjej, ens har mage att klaga. Alla barn är ju unika och alla ger olika förutsättningar. Jag har till och med önskat mig en busig, tuff och rolig dotter och nu är det precis det jag har fått. Känner mig som sämsta mamman i världen som gnäller och har fokus på det negativa.

Jag blir, i sann högsensitiv anda, så överväldigad av motstridiga känslor. Å ena sidan är jag världens lyckligaste. Lyckokänslorna är så intensiva att det känns som att jag ska gå sönder. Orkar ibland inte känna fullt ut, ungefär som att jag tror att den sanna lyckan ska ta kål på mig då den är så massiv och okontrollerad. Å andra sidan känns tillvaron ibland så krävande att jag tror att jag ska gå under. Ibland är min högsta dröm att bara få placera en simpel ljuslykta på bordet utan att huset står i brand två sekunder senare. Att vistas tillsammans ute bland folk en ynka stund utan att behöva ha krisberedskap och hjärtat i halsgropen. Att få göra ett enda blöjbyte eller påklädnad utan att det ska vara jämförbart med ett Kenyanskt maratonlopp. Eller att bara kunna gå runt fritt hemma utan öronproppar så långt instoppade att hörselgångarna värker.

Kan barn ha 2-årstrots?

Gammal bild från när Skrutten åkte på sin första - och framförallt sista - tågresa

När jag får höra om vänner och bekanta, eller vem som helst för den delen, som tar med sina ungar på charterresor, fjällenresor, flyg och tåg, eller ränner runt på stan, barnteater, museum eller restauranger, kan jag inte undgå att bli provocerad. Vi för vår del kan på vår höjd gå ut en kort, kort promenad - förutsatt att vi har med oss en hel uppsättning rån som mutning. I övrigt får jag och sambon turas om med att låsa in oss i var sitt rum för att göra det som måste göras, då det inte finns på världskartan att vi kan sitta fritt och öppet med en dator, plocka in disken eller fixa enklaste måltiden. Blotta tanken på Skrutten på en flygplats eller en barnbio får det alltså att flimra framför ögonen. Hon sover heller inte på dagen så det finns ingen chans för återhämtning. Hon har alltid varit krävande, men senaste tiden har hon intagit nya höjder. Både bildligt och bokstavligt då hon lärt sig avancerad klättring i hyllor och förgör allt hon kommer åt. Jag vet inte om 2-åringar brukar hamna i trotsåldern, men nog känns det så för Skruttens del. Hela hennes liv går ut på att testa gränser och streta emot, på en helt ny extrem nivå. Hela vårt liv går ut på att ta oss igenom dagen.

Även om våra barn är vårt allt och vi skulle offra våra egna liv mot deras utan att blinka, måste det få vara okej att klaga. Men hur hittar man balansen mellan att få ventilera och gnälla och samtidigt vara tålmodig och tacksam? Är jag den enda som känner mig förvirrad och går bet på det?

Så röd att blodet sprutar?

7 kommentarer

Som ni kanske känner till har jag reflekterat en del kring boken Omgiven av idioter i föregående inlägg. Hittills har jag skrivit om mina tankar kring de olika personlighetstyperna gul, blå och grön. Nu har alltså turen kommit till den röda personlighetstypen. Många kanske tycker att dessa inlägg är aningen raljanta och överdrivna – om än med glimten i ögat. Det förstår jag och jag håller med. Det är emellertid just på det sättet jag upplever att boken är skriven och faktiskt också det jag uppskattar mest med den; dess frispråkighet. Sen ska man ju ha i åtanke att när vi pratar om respektive färg så pratar vi om renodlingar – många människor har ju mer än en färg och reagerar dessutom lite mer nyanserat beroende på situation och bakgrund.

Den röda personlighetstypen ja… Jag säger det direkt: Det är en personlighetstyp som jag mer eller mindre flyr. Detta säger förmodligen minst lika mycket om mig själv som just röda personer, men ändå. Ur mina egna gulgröna, och även högsensitiva, glasögon har jag ytterst svårt att hantera och umgås med riktigt starkt lysande röda personer. Jag upplever dem (håll i er nu!) otrevliga, burdusa, dominanta och faktiskt rätt obehagliga. Alltid taggarna utåt. Allt på deras villkor. Allt som står i vägen kör de över. Sen finns det ju såklart olika grader; vissa är bara rödtonade medan andra är så röda att blodet sprutar. I det senare fallet snackar vi riktigt ocharmiga människor.

Min konflikträdsla har gjort att jag utvecklat någon form av röd varningsbarometer. Den kickar igång på en hundradels sekund så fort jag möter en röd person. Jag känner det rent instinktivt. Kalla kårar längs ryggraden. Han eller hon behöver knappt öppna munnen. Det är något i deras kroppsspråk eller uppsyn som säger att den här människan jävlas man inte med ostraffat. Det måste vara viktigt för att jag ska ge mig in i diskussion med en klarröd person. Jag kastar mig inte in i någon slags tjurfäktning och riskerar att bli skallad, utan att veta vad jag ger mig in på. Det är inte värt det. Det kostar för mycket energi för mig och varför skulle jag dränera mig på grund av något som inte är viktigt. Man får välja sina strider, helt enkelt. En röd person tycker förmodligen att han eller hon bara talar om hur något ligger till, medan motparten tycker att hen just blev utskälld eller väldigt otrevligt bemött. Röda personer verkar inte förstå själva hur de uppfattas av omgivningen, och om de gör det så bryr de sig inte ändå eftersom de anser att omgivningen har fel.

Ett vanligt tankesätt hos röda personer verkar vara att ”de är som de är” och om andra har problem med det så är det just deras problem. De är emellertid inte sena med att komma med anvisningar för hur andra ska agera. En väldigt röd person krävde en gång av mig att jag skulle säga till direkt jag blev sur, då jag hade en tendens att lägga mina irritationer på lager tills jag tillslut blev akutarg på riktigt. För att använda hennes egna ord kunde hon omöjligt acceptera att jag drog upp sådant som hänt tidigare, eftersom jag inte hade någon rätt att vara arg i efterhand. Hon var van vid att alla umgicks på hennes villkor, så jag antar att det var naturligt för henne att tala om vad andra människor hade för rättigheter. Självklart förstår jag ändå hennes poäng i att säga till direkt. Visst vore det härligt om jag kunde göra det. Till en gul, blå eller grön person hade jag förmodligen också gjort det. Men att säga till direkt till en väldigt röd person? Det gick ju för tusan inte att resonera med henne utan att få en ”käftsmäll”? Röda personer tycks inte ha något intresse av att lyssna in andra eller att mötas halvvägs - det är deras regler som gäller eller så kan relationen kvitta.

Hur tänker ni kring rött beteende och hur det krockar eller matchar med andra färger?

För ett år sedan…

Lämna en kommentar

Skrutten fyller 2 år nu till veckan. Igår kom min familj hit och firade, på onsdag kommer några av sambons vänner, på torsdag hans familj och under helgen några av mina vänner i omgångar. Ja, det blir många kalas, men samtidigt mindre trångt när alla förgäves försöker hitta en sittplats. Dessutom blir jag lätt stressad när det kommer för många på en gång, åtminstone om jag har en ambition att vilja prata med var och en.

Hur som helst kan det hända att det kommer dyka upp en hel del kalasbilder här under veckans gång, så därför tyckte jag att vi kunde grunda med en liten återblick till förra årets kalas. Alltså Skruttens ettårskalas. Jag gick verkligen all in med bubbelgumsrosa och onödiga smådetaljer bara för att det var fint, men jag tänkte att Skrutten fyller ju bara ett år en gång i livet…

Gula vänskapsrelationer

4 kommentarer

Ja, vad hände egentligen med min bloggserie med utgångspunkt i boken Omgiven av idioter? Ja, det kan man undra. Nu är det iallafall hög tid att rannsaka den gula personlighetstypen. En insikt jag gjorde medan jag läste denna omtalade bok var inte bara att jag själv har en hel del gult i mig, utan också att mina närmaste vänner har det. Man kan alltså slå fast att jag trivs bäst med människor som är som mig själv. Det låter väl härligt självbelåtet?

Jag började dock fundera…. Hur är det egentligen möjligt för gula personer att ha en fungerande relation med varandra? I boken beskrivs gula personer som (typ…) överaktiva, överambitiösa, jobbigt pratiga, uppfyllda av sig själva och energiska till bristningsgränsen. Alltså ganska hysteriska över lag. Men också för känsliga för sitt eget bästa och på gränsen till neurotiska ibland. Kan verkligen två sådana personer komma överens? På samma sätt som jag ser framför mig hur två röda personer fullkomligt skallar varandra som på en tjurfäktningsarena och dödar alla frön till en eventuellt stundande vänskap, tänker jag att gula personer skulle behöva ett mer lugnt sällskap som kan balansera upp de värsta topparna och dalarna.

Men nej. Vid närmare eftertanke tror jag att det är just det som är grejen för många gula personer. Vi blir lätt rastlösa av allt för lugnt sällskap. En lugn livspartner – ja, det är nog ett måste. I alla fall för mig. Men när det gäller vänner? Nej, det är svårt. Missförstå mig rätt, det är jätteviktigt för mig att varva ner och ta det lugnt, men det är något jag föredrar att jag göra på egen hand. När jag umgås med vänner vill jag kunna prata om allt, allt, allt, högt och lågt och helst samtidigt. Vi vill kunna skratta och gråta, få vara lite smågalna eller egentligen helt enkelt bara oss själva. Med väldigt lugna personer känner jag mig lätt lite för mycket. Detta gör att jag automatiskt börjar dämpa mig och begränsa mig. Jag känner mig inte riktigt hemma och följaktligen blir relationen inte heller särskilt djup. Vi kan absolut vara goda vänner, men de kommer aldrig riktigt känna mig på djupet – något jag vill att mina närmaste ska göra.

De flesta gula personer verkar gilla att höras, synas och att ta plats. Emellertid är gula personer också känslomänniskor, vilket jag tror räddar många från att bli helt odrägliga. De flesta gula märker direkt om de inte är omtyckta eller om andra inte är lika entusiastiska. När de märker detta kommer de helt av sig och drar sig illa kvickt tillbaka – förmodligen ganska naggade i hörnen. Jag skulle också gissa på att det gröna personlighetsdraget är ett relativt vanligt komplement till det gula och tillika en sund motpol. Gröna personer är ju som bekant lite mer kontrollerade och anpassningsbara. En gemensam nämnare för mig och mina närmaste vänner är nog att vi är just gulgröna. Det tror jag klart underlättar.

En baksida av mina kompispreferenser är emellertid att jag kan bli väldigt trött av att umgås. Jag får väldigt mycket energi, men det kostar också en del energi att umgås på ett sådant intensivt sätt. När det har varit mycket sociala aktiviteter blir jag lätt överstimulerad och behöver få vara själv och liksom landa ett par dagar. Ja, här spelar såklart min högkänslighet in.

En annan baksida är också att det ibland kan vara svårt att hitta en balans av givande och tagande som passar bägge parter. När båda har enorma behov av att få uttrycka sig – vem ska då lyssna? När båda har så mycket energi och så mycket att säga, upplever jag det svårt ibland att både lyssna och bli lyssnad på. Jag tar illa upp när jag märker att motparten är disträ och knappt tittar på mig eller bekräftar det jag säger. Här tror jag man får hitta ”spelregler” som är unika för varje relation. Jag tror gula personer är rätt duktiga på att hitta ett dynamiskt samspel och har lätt att anpassa det från person till person. Det är såklart inget som behöver uttalas högt; spelreglerna är mer av en osynlig förhandling. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Speciellt inte när det handlar om känslomänniskor.

Vad säger ni, är det någon som känner igen sig i detta? Är det fler gula eller gulgröna personer som föredrar vänner med samma färg? Gäller det även eventuell partner eller behöver ni en partner som istället kompletterar er?

Med guldmask och bubbel

2 kommentarer

Som kontrast till föregående gnällinlägg tänkte jag skriva om något betydligt roligare. Som egentligen bara bevisar att det faktiskt inte är ett dugg synd om mig (utifall att någon faktiskt tyckte synd om mig alltså, man vet ju aldrig). Häromveckan var jag nämligen i Örebro och gick bananas, all in och lite till. Hur det gick ihop med min sambos stukade fot? Det gick inte ihop, men som tur var lyckades vi trixa ihop barnvakt och tur var det då jag inte hade minsta lust att ställa in mina sedan länge bokade planer.

Jag och min buddy

Jag har en sådan där kompis som det liksom var love at first sight med när vi träffades första gången. Vilken speciell person, tänkte jag. Henne gillar jag. Vi var placerade på samma universitetsprogram i Karlstad, lika nyinflyttade båda två. Också lika galna, lika grubbliga och lika totalenergiska båda två. Lite av en perfect match. När hon sedan flyttade många städer bort har vi ändå lyckats hålla kontakten och ett par gånger per år brukar vi se till att träffas i någon passande stad, ta in på hotell, shoppa järnet och dricka alldeles för mycket vin. Nu var det alltså dags igen. Ibland känns det som att det är sådana stunder man lever för.

Redan bussresan dit kändes smått magisk. Hur ofta får man sitta i en nästan tom buss med riktigt sköna säten och ordentligt benutrymme för oss långbenta? Hur ofta får man följa soluppgången och samtidigt lyssna på en meditationsinspelning i lurarna? Bästa starten. Vissa stunder är så löjligt perfekta att man undrar varför man inte kan få spilla över lite energi på livets sämre stunder.

Chocken i att handla till sig själv och inte till Skrutten

Dessa guldmasker visade sig vara världens kap… Tur vi knep de sista två i butiken…

Efter snabbt kramkalas rivstartade vi med den obligatoriska second hand-rundan följt av en rejäl tur på Mariebergs köpcentrum (på grund av den hemska kylan dissade vi centrum). Sedan direkt till hotellet för flera timmars spa. Då det var en onsdag hade vi stundtals hela relaxområdet för oss själva, vilket kändes enormt lyxigt. Vi smugglade med lite mousserande och riktiga champagneglas, tog på oss guldmaskerna och sjönk ner i bubbelpoolen. Magic. Var detta ens på riktigt? (Är fortfarande inte helt säker).

Svårt att le med guldmask (vilket eventuellt kan ha varit världshistoriens största lyxproblem).

Skål!

Sedan fixade vi oss i sällskap av ännu mer vin och musik och prat. Blev en mycket sen middag på Oleary´s, då det mesta annat var stängt. Dock var maten enastående god och vi var inte direkt besvikna. Efter detta avslutades dock kvällen något snopet då det visade sig att i princip ingenting fanns öppet. Trots att vi hade kollat upp innan att ett par ställen skulle vara öppna till 01. Så blev hem och sova istället. Eller ja, sova och sova, jag sover väl aldrig jag, men någon timme här och där blev det väl kanske. Orkar inte ens bli frustrerad längre, det hjälper mig knappast. Så jag ligger bara och vilar och försöker acceptera läget. Jag tänker att jag har det skönt då det inte är något som krävs av mig just då. Det kan kanske vara ett avstressande tips för någon annan med samma problem?

Klassiska nödlösningen

Pasta Alfredo tror jag denna goding hette…

Dagen efter inleddes med hotellfrukost. Det måste ju nästan vara en del av höjdpunkten med att bo på hotell? Sedan gick vi förväntansfulla ned till spaavdelningen igen (nej, vi hade tydligen inte fått nog… herregud) men insåg besviket att det var stängt. Vi la oss dock i varsin vilstol och pratade en stund innan det var dags att packa ihop sig och checka ut. Sedan blev det ytterligare en tur till Marieberg för att säkerställa att det verkligen inte fanns fler guldmasker. Det fanns det inte. Vi tröstade oss med lite småshopping på Ikea med efterföljande lunch innan vi styrde kursen mot Karlstad. Min kära buddy följde med in en stund för fika och mys med Skrutten innan hon fortsatte vidare.

Ska det blandas ska det blandas rejält. Observera högen med grädde, mmm…

Motig start på 2019

2 kommentarer

Har filat på ett vardagsinlägg i ett par dagar nu, eftersom jag inser att det är hög tid att uppdatera lite om ”här och nu”. Sedan att tekniken strulat och jag fått börja om både en och två gånger, det orkar jag inte ens gå in på. Den här veckan har vi hur som helst försökt landa mer och mer i de vanliga rutinerna igen. Skönt. Jullovet har i ärlighetens namn känts något för långt. Vi har liksom levt på varandra och dessutom har vi ränt omkring på diverse julfirande som avlösts av nyårsfirande och vi har varit med Skrutten i Uddevalla i två olika omgångar. Nu senast var i helgen som gick. Som alltid var det mysigt, om än ganska stökigt den här gången. Min pappa hade precis kommit hem nyopererad från sjukhuset och var ytterst begränsad, Skrutten var givetvis stökigare än någonsin och jag i min tur var inte alls i form och hade ett antal grejer för mycket som surrade i huvudet. Dessutom (eller kanske just därför) hade jag lyckats glömma halva packningen hemma, vilket komplicerade det mesta vi gjorde. Men men, helgen var mysig ändå och fokus låg på kalas en av dagarna. Vi hann också med en hel del mys hemma hos gammelfarmor och en träff med en gammal kompis och hennes barn. Hon är för övrigt min allra äldsta vän - ja inte i betydelsen att hon är gammal (åtminstone inte äldre än mig…) utan att hon är den jag haft som vän längst.

Kampen om pinnarna…

Kicken i att lägga beslag på gammelfarmors fåtölj…

…och att showa lite och få 100 % uppmärksamhet.

En kväll bjöds det på Irish Coffe. Det behövde mami…

Nu är vi alltså tillbaka i Karlstad igen och här har vi det också minst sagt stökigt. Det är lustigt det där - i samma ögonblick man blir förälder försvinner också alla marginaler i livet. Ja, ni som också har barn förstår nog vad jag pratar om. Minsta lilla olycka tenderar att sätta hela tillvaron och familjepusslet fullständigt ur balans. För ett tag sedan gick min sambo på sin sedvanliga fotbollsträning. Detta var startpunkten på flera veckors familjekaos och relationsprövningar utan dess like. Av den extremt löjliga anledningen att han stukat foten. Det är väl inget? Nej, det tänkte jag också, innan jag förstod att vi har att göra med en sådan brutal stukning som gör dig i det närmaste invalid och minsta föresats att flytta på dig kräver en massiv insatsstyrka. Ännu massivare insatser har det dock krävts av den insjuknandes sambo, som inte bara har fått ta 100 procent ansvar för alla vardagsbestyr och Skrutten, utan också serva honom. Och sedan tydligen ha tid och ro att hinna skriva lite mellan varven? Tillåt mig att skratta.

Men nej, det är inte slut på eländet än. Som bekant kommer en olycka sällan ensam och när vi efter två veckor såg minsta antydan till förbättring med foten kom nästa olycka. Sambon skulle plocka upp en en leksaksmorot från golvet ståendes på ett ben och… fick då en härlig låsning i ryggen! Om möjligt är han alltså ännu mer soffliggande och eländig nu än innan. Ingen dunderkur för relationen direkt, om jag uttrycker mig så. Jag undrar vem det är mest synd om. Sambon som vill göra saker och springa omkring (dvs det enda jag gör) eller jag som vill ligga och stirra i soffan (dvs det enda han gör). Knivig fråga… Men idag kom jag iallafall iväg till bibblan för en skrivstund, alltid något. Och på lördag får vi barnvakt. Better days are coming…

Dimmigt januariväder i Uddevalla

Alltid varit svag för dimma…

Julfirande, julrutiner och nya familjer

Lämna en kommentar

Idag har vi tjuvstartat firandet hos Skruttens farfar och nya familj. Blev lite klappar, mys och god mat. På julafton blir det firande hos Skruttens farmor och på juldagen åker vi till min hemstad Uddevalla för ännu mer firande och klappar med Skruttens morfar och morbror med flera. Därför har vi bestämt oss för att bara vara hemma vi tre imorgon och mysa på egen hand. Jag fick lite panik vid tanken på att jag knappt kommer äta någon julmat i år (!), så nu har vi laddat kylen med iallafall våra favoriter. Det är ju ändå bara en del av julbordet som man (jag) uppskattar, så räcker ju att köpa hem det bästa tänker jag. Och såklart frossa i glögg, pepparkakor, knäck och allt annat julgodis som har bakats senaste veckorna.

Här är ett axplock med bilder från dagens firande. Vi lyckades till och med övertala Skruttens farbror att vara tomte:

Jag och sambon är båda väldigt förtjusta i julen så vi brukar fira varannan julafton hos hans familj och varannan hos min. I år har turen kommit till hans familj och det ska såklart bli roligt och mysigt, även om det är lite trist att känna att jag missar det vanliga firandet ”hemma”. För övrigt är jag lite kluven till hur man ska/bör lägga upp sitt firande nu när man har egna barn. En sida av mig är så fast i hur det ”ska” vara och ”hur det alltid har varit”, samtidigt som jag också vill att min nya lilla familj ska stå stadigt på egna traditioner. I år känner jag ett starkt behov av att skapa en ny liten tradition med min dotter på julafton, just för att ersätta det julaftonsfirande jag själv går miste om. Hur jularna framöver ska se ut vet jag inte riktigt. Kanske är min kluvenhet bara ett uttryck för en vilsenhet i det här med gamla och nya familjer. Själen kanske inte riktigt hinner med ibland.

Ni med egna barn - hur brukar ni lägga upp firandet mellan era olika familjer eller har ni startat upp en ny egen jultradition med utgångspunkt i er nya familj?