Gula vänskapsrelationer

Ja, vad hände egentligen med min bloggserie med utgångspunkt i boken Omgiven av idioter? Ja, det kan man undra. Nu är det iallafall hög tid att rannsaka den gula personlighetstypen. En insikt jag gjorde medan jag läste denna omtalade bok var inte bara att jag själv har en hel del gult i mig, utan också att mina närmaste vänner har det. Man kan alltså slå fast att jag trivs bäst med människor som är som mig själv. Det låter väl härligt självbelåtet?

Jag började dock fundera…. Hur är det egentligen möjligt för gula personer att ha en fungerande relation med varandra? I boken beskrivs gula personer som (typ…) överaktiva, överambitiösa, jobbigt pratiga, uppfyllda av sig själva och energiska till bristningsgränsen. Alltså ganska hysteriska över lag. Men också för känsliga för sitt eget bästa och på gränsen till neurotiska ibland. Kan verkligen två sådana personer komma överens? På samma sätt som jag ser framför mig hur två röda personer fullkomligt skallar varandra som på en tjurfäktningsarena och dödar alla frön till en eventuellt stundande vänskap, tänker jag att gula personer skulle behöva ett mer lugnt sällskap som kan balansera upp de värsta topparna och dalarna.

Men nej. Vid närmare eftertanke tror jag att det är just det som är grejen för många gula personer. Vi blir lätt rastlösa av allt för lugnt sällskap. En lugn livspartner – ja, det är nog ett måste. I alla fall för mig. Men när det gäller vänner? Nej, det är svårt. Missförstå mig rätt, det är jätteviktigt för mig att varva ner och ta det lugnt, men det är något jag föredrar att jag göra på egen hand. När jag umgås med vänner vill jag kunna prata om allt, allt, allt, högt och lågt och helst samtidigt. Vi vill kunna skratta och gråta, få vara lite smågalna eller egentligen helt enkelt bara oss själva. Med väldigt lugna personer känner jag mig lätt lite för mycket. Detta gör att jag automatiskt börjar dämpa mig och begränsa mig. Jag känner mig inte riktigt hemma och följaktligen blir relationen inte heller särskilt djup. Vi kan absolut vara goda vänner, men de kommer aldrig riktigt känna mig på djupet – något jag vill att mina närmaste ska göra.

gula_personer_vanskap

De flesta gula personer verkar gilla att höras, synas och att ta plats. Emellertid är gula personer också känslomänniskor, vilket jag tror räddar många från att bli helt odrägliga. De flesta gula märker direkt om de inte är omtyckta eller om andra inte är lika entusiastiska. När de märker detta kommer de helt av sig och drar sig illa kvickt tillbaka – förmodligen ganska naggade i hörnen. Jag skulle också gissa på att det gröna personlighetsdraget är ett relativt vanligt komplement till det gula och tillika en sund motpol. Gröna personer är ju som bekant lite mer kontrollerade och anpassningsbara. En gemensam nämnare för mig och mina närmaste vänner är nog att vi är just gulgröna. Det tror jag klart underlättar.

En baksida av mina kompispreferenser är emellertid att jag kan bli väldigt trött av att umgås. Jag får väldigt mycket energi, men det kostar också en del energi att umgås på ett sådant intensivt sätt. När det har varit mycket sociala aktiviteter blir jag lätt överstimulerad och behöver få vara själv och liksom landa ett par dagar. Ja, här spelar såklart min högkänslighet in.

En annan baksida är också att det ibland kan vara svårt att hitta en balans av givande och tagande som passar bägge parter. När båda har enorma behov av att få uttrycka sig – vem ska då lyssna? När båda har så mycket energi och så mycket att säga, upplever jag det svårt ibland att både lyssna och bli lyssnad på. Jag tar illa upp när jag märker att motparten är disträ och knappt tittar på mig eller bekräftar det jag säger. Här tror jag man får hitta ”spelregler” som är unika för varje relation. Jag tror gula personer är rätt duktiga på att hitta ett dynamiskt samspel och har lätt att anpassa det från person till person. Det är såklart inget som behöver uttalas högt; spelreglerna är mer av en osynlig förhandling. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Speciellt inte när det handlar om känslomänniskor.

20190104_174555

Vad säger ni, är det någon som känner igen sig i detta? Är det fler gula eller gulgröna personer som föredrar vänner med samma färg? Gäller det även eventuell partner eller behöver ni en partner som istället kompletterar er?

Med guldmask och bubbel

Som kontrast till föregående gnällinlägg tänkte jag skriva om något betydligt roligare. Som egentligen bara bevisar att det faktiskt inte är ett dugg synd om mig (utifall att någon faktiskt tyckte synd om mig alltså, man vet ju aldrig). Häromveckan var jag nämligen i Örebro och gick bananas, all in och lite till. Hur det gick ihop med min sambos stukade fot? Det gick inte ihop, men som tur var lyckades vi trixa ihop barnvakt och tur var det då jag inte hade minsta lust att ställa in mina sedan länge bokade planer.

20190102_214557

Jag och min buddy

Jag har en sådan där kompis som det liksom var love at first sight med när vi träffades första gången. Vilken speciell person, tänkte jag. Henne gillar jag. Vi var placerade på samma universitetsprogram i Karlstad, lika nyinflyttade båda två. Också lika galna, lika grubbliga och lika totalenergiska båda två. Lite av en perfect match. När hon sedan flyttade många städer bort har vi ändå lyckats hålla kontakten och ett par gånger per år brukar vi se till att träffas i någon passande stad, ta in på hotell, shoppa järnet och dricka alldeles för mycket vin. Nu var det alltså dags igen. Ibland känns det som att det är sådana stunder man lever för.

20190102_090908

Redan bussresan dit kändes smått magisk. Hur ofta får man sitta i en nästan tom buss med riktigt sköna säten och ordentligt benutrymme för oss långbenta? Hur ofta får man följa soluppgången och samtidigt lyssna på en meditationsinspelning i lurarna? Bästa starten. Vissa stunder är så löjligt perfekta att man undrar varför man inte kan få spilla över lite energi på livets sämre stunder.

20190102_123113

Chocken i att handla till sig själv och inte till Skrutten

20190102_140205

Dessa guldmasker visade sig vara världens kap… Tur vi knep de sista två i butiken…

Efter snabbt kramkalas rivstartade vi med den obligatoriska second hand-rundan följt av en rejäl tur på Mariebergs köpcentrum (på grund av den hemska kylan dissade vi centrum). Sedan direkt till hotellet för flera timmars spa. Då det var en onsdag hade vi stundtals hela relaxområdet för oss själva, vilket kändes enormt lyxigt. Vi smugglade med lite mousserande och riktiga champagneglas, tog på oss guldmaskerna och sjönk ner i bubbelpoolen. Magic. Var detta ens på riktigt? (Är fortfarande inte helt säker).

20190102_174822

Svårt att le med guldmask (vilket eventuellt kan ha varit världshistoriens största lyxproblem).

20190102_174658

Skål!

Sedan fixade vi oss i sällskap av ännu mer vin och musik och prat. Blev en mycket sen middag på Oleary´s, då det mesta annat var stängt. Dock var maten enastående god och vi var inte direkt besvikna. Efter detta avslutades dock kvällen något snopet då det visade sig att i princip ingenting fanns öppet. Trots att vi hade kollat upp innan att ett par ställen skulle vara öppna till 01. Så blev hem och sova istället. Eller ja, sova och sova, jag sover väl aldrig jag, men någon timme här och där blev det väl kanske. Orkar inte ens bli frustrerad längre, det hjälper mig knappast. Så jag ligger bara och vilar och försöker acceptera läget. Jag tänker att jag har det skönt då det inte är något som krävs av mig just då. Det kan kanske vara ett avstressande tips för någon annan med samma problem?

20190102_161654

Klassiska nödlösningen

20190102_223512

Pasta Alfredo tror jag denna goding hette…

Dagen efter inleddes med hotellfrukost. Det måste ju nästan vara en del av höjdpunkten med att bo på hotell? Sedan gick vi förväntansfulla ned till spaavdelningen igen (nej, vi hade tydligen inte fått nog… herregud) men insåg besviket att det var stängt. Vi la oss dock i varsin vilstol och pratade en stund innan det var dags att packa ihop sig och checka ut. Sedan blev det ytterligare en tur till Marieberg för att säkerställa att det verkligen inte fanns fler guldmasker. Det fanns det inte. Vi tröstade oss med lite småshopping på Ikea med efterföljande lunch innan vi styrde kursen mot Karlstad. Min kära buddy följde med in en stund för fika och mys med Skrutten innan hon fortsatte vidare.

20190103_091324

Ska det blandas ska det blandas rejält. Observera högen med grädde, mmm…

Motig start på 2019

Har filat på ett vardagsinlägg i ett par dagar nu, eftersom jag inser att det är hög tid att uppdatera lite om ”här och nu”. Sedan att tekniken strulat och jag fått börja om både en och två gånger, det orkar jag inte ens gå in på. Den här veckan har vi hur som helst försökt landa mer och mer i de vanliga rutinerna igen. Skönt. Jullovet har i ärlighetens namn känts något för långt. Vi har liksom levt varandra och dessutom har vi ränt omkring på diverse julfirande som avlösts av nyårsfirande och vi har varit med Skrutten i Uddevalla i två olika omgångar. Nu senast var i helgen som gick. Som alltid var det mysigt, om än ganska stökigt den här gången. Min pappa hade precis kommit hem nyopererad från sjukhuset och var ytterst begränsad, Skrutten var givetvis stökigare än någonsin och jag i min tur var inte alls i form och hade ett antal grejer för mycket som surrade i huvudet. Dessutom (eller kanske just därför) hade jag lyckats glömma halva packningen hemma, vilket komplicerade det mesta vi gjorde. Men men, helgen var mysig ändå och fokus låg på kalas en av dagarna. Vi hann också med en hel del mys hemma hos gammelfarmor och en träff med en gammal kompis och hennes barn. Hon är för övrigt min allra äldsta vän – ja inte i betydelsen att hon är gammal (åtminstone inte äldre än mig…) utan att hon är den jag haft som vän längst.

januarilek i Uddevalla

Kampen om pinnarna…

20190106_104150

20190105_144538

Kicken i att lägga beslag på gammelfarmors fåtölj…

20190105_155109

…och att showa lite och få 100 % uppmärksamhet.

20190106_195426.jpg

En kväll bjöds det på Irish Coffe. Det behövde mami…

Nu är vi alltså tillbaka i Karlstad igen och här har vi det också minst sagt stökigt. Det är lustigt det där – i samma ögonblick man blir förälder försvinner också alla marginaler i livet. Ja, ni som också har barn förstår nog vad jag pratar om. Minsta lilla olycka tenderar att sätta hela tillvaron och familjepusslet fullständigt ur balans. För ett tag sedan gick min sambo på sin sedvanliga fotbollsträning. Detta var startpunkten på flera veckors familjekaos och relationsprövningar utan dess like. Av den extremt löjliga anledningen att han stukat foten. Det är väl inget? Nej, det tänkte jag också, innan jag förstod att vi har att göra med en sådan brutal stukning som gör dig i det närmaste invalid och minsta föresats att flytta på dig kräver en massiv insatsstyrka. Ännu massivare insatser har det dock krävts av den insjuknandes sambo, som inte bara har fått ta 100 procent ansvar för alla vardagsbestyr och Skrutten, utan också serva honom. Och sedan tydligen ha tid och ro att hinna skriva lite mellan varven? Tillåt mig att skratta.

Men nej, det är inte slut på eländet än. Som bekant kommer en olycka sällan ensam och när vi efter två veckor såg minsta antydan till förbättring med foten kom nästa olycka. Sambon skulle plocka upp en en leksaksmorot från golvet ståendes på ett ben och… fick då en härlig låsning i ryggen! Om möjligt är han alltså ännu mer soffliggande och eländig nu än innan. Ingen dunderkur för relationen direkt, om jag uttrycker mig så. Jag undrar vem det är mest synd om. Sambon som vill göra saker och springa omkring (dvs det enda jag gör) eller jag som vill ligga och stirra i soffan (dvs det enda han gör). Knivig fråga… Men idag kom jag iallafall iväg till bibblan för en skrivstund, alltid något. Och på lördag får vi barnvakt. Better days are coming…

Dimmigt januariväder i Uddevalla

Alltid varit svag för dimma…

Julfirande, julrutiner och nya familjer

Idag har vi tjuvstartat firandet hos Skruttens farfar och nya familj. Blev lite klappar, mys och god mat. På julafton blir det firande hos Skruttens farmor och på juldagen åker vi till min hemstad Uddevalla för ännu mer firande och klappar med Skruttens morfar och morbror med flera. Därför har vi bestämt oss för att bara vara hemma vi tre imorgon och mysa på egen hand. Jag fick lite panik vid tanken på att jag knappt kommer äta någon julmat i år (!), så nu har vi laddat kylen med iallafall våra favoriter. Det är ju ändå bara en del av julbordet som man (jag) uppskattar, så räcker ju att köpa hem det bästa tänker jag. Och såklart frossa i glögg, pepparkakor, knäck och allt annat julgodis som har bakats senaste veckorna.

Här är ett axplock med bilder från dagens firande. Vi lyckades till och med övertala Skruttens farbror att vara tomte:

Julfirande med tomteJulmys hos farfarJulaftonslek

20181222_164754

Jag och sambon är båda väldigt förtjusta i julen så vi brukar fira varannan julafton hos hans familj och varannan hos min. I år har turen kommit till hans familj och det ska såklart bli roligt och mysigt, även om det är lite trist att känna att jag missar det vanliga firandet ”hemma”. För övrigt är jag lite kluven till hur man ska/bör lägga upp sitt firande nu när man har egna barn. En sida av mig är så fast i hur det ”ska” vara och ”hur det alltid har varit”, samtidigt som jag också vill att min nya lilla familj ska stå stadigt på egna traditioner. I år känner jag ett starkt behov av att skapa en ny liten tradition med min dotter på julafton, just för att ersätta det julaftonsfirande jag själv går miste om. Hur jularna framöver ska se ut vet jag inte riktigt. Kanske är min kluvenhet bara ett uttryck för en vilsenhet i det här med gamla och nya familjer. Själen kanske inte riktigt hinner med ibland.

Ska man fira jul med sin nya eller gamla familj?

Ni med egna barn – hur brukar ni lägga upp firandet mellan era olika familjer eller har ni startat upp en ny egen jultradition med utgångspunkt i er nya familj? 

Vad bortprioriterar du som småbarnsförälder?

I föregående nummer av tidningen Skriva var det en stor artikel som handlade om hur man får tid för sitt skrivande (eller annat man nu vill göra) under det hektiska småbarnslivet. Detta är ju ingen ny frågeställning, men jag blev återigen påmind om det smått orimliga i hur vi lever under småbarnsåren. Hur vi dagligen kämpar, pusslar och flyttar berg. Inte minst i juletider.

…att kombinera heltidsarbete med att hämta tidigt på förskolan – redan där spricker det. Lägg sedan till kraven på vackert inredda hem och barn uppfödda på hemlagad mat, klädda i svenska ekologiska skinnsandaler. Helst ska ungarna också somna på fem minuter, klockan sju, så att föräldrarna kan träna för att springa halvmaran på under två timmar. Det går helt enkelt inte ihop – fastän det ser så förbannat trevligt ut på Instagram.

Ersätt to do-listan med en do not-lista

Dags att byta ut to do-listan mot en do not-lista?

Det jag själv tycker är det mest säregna under dessa år, är att livets allra viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats, samtidigt som många får sina livs mest omvälvande upplevelser. Många som skaffar barn är i 30-årsåldern och en tid i livet då mer eller mindre allt ska få plats. Vi försöker göra karriär och köper eller renoverar hus. Vi försöker räcka till både på jobbet och hemma, men är aldrig tillräckliga någonstans. Vi vill ”hitta oss själva” eller känner stress över att vi redan förväntas ha hittat oss själva. Vi försöker landa i vår nya roll som förälder och allt vad det gör med övriga familje- och vänskapsrelationer och relationen till partnern. Hela livet ställs mer eller mindre på sin ända, även om det är svårt att förstå innan. Vi vill prioritera stunder för oss själva samtidigt som vi vill vara engagerande föräldrar och goda förebilder. Vi vill vara starka, göra bra val och kunna stå upp för oss själva och våra barn. Trots att vi många gånger känner oss som barn själva. Förutom att orka med hela vardagspusslet, känner många också att de behöver vara ”representativa” hela tiden. Det räcker inte med att familjen mår bra, det måste i allra högsta grad se bra ut också. Vi är inte lyckade förrän det är dokumenterat i sociala medier att vi är det. Det är som gjort för destruktiva jämförelser och en falsk illusion av ”alla andra” som totalt bekymmerslösa.

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats på en och samma gång

Jag känner för egen del att jag vägrar bli ett offer för den här livsstilen fullt ut. Även om jag liksom de flesta andra befinner mig mitt i brinnande kaos, måste jag nog också säga att jag ändå – åtminstone till viss del – kan stå utanför och betrakta det ibland. Och det är jag glad för. Det kanske hänger ihop med att jag tänker mig ett liv som egenföretagare och på det sättet är mer fri att sätta mina egna villkor i mångt och mycket. Om jag ska springa i ett ekorrhjul ska det åtminstone vara i ett hjul jag själv har varit med och valt. Och framförallt själv ha tillgång till stoppknappen. Många (och såklart även jag själv ibland) verkar springa i blindo i sina hjul, fastlåsta i regler och sammanhang som bara ”är”. Som bara är som de är och så är det med det. Man ska vara på jobbet ett visst antal timmar, man ska vara med och sitta av den meningslösa fikarasten eller mötet, man ska prata med honom och henne och hälsa på den och den, man ska svara på mail så fort det plingar, man ska hämta barnen tidigt på förskolan varje dag, man ska stressa hem via mataffären var och varannan dag, man ska laga nyttig och ekologisk mat varje kväll, man ska leka pedagogiska lekar med barnen, man ska skjutsa dem på alla aktiviteter, man ska hinna iväg på ett eget träningspass, man ska hinna engagera sig i klassinsamlingar, barnkalas och planera bästa väninnans möhippa. Funderar vi ens på varför vi gör vissa saker? Jag tror att mycket är så inrutat och förväntat av oss att vi inte ens stannar upp och reflekterar över varför vi gör det ena eller andra eller huruvida vi skulle kunna göra annorlunda eller rent av helt ta avstånd från något.

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska jag vara med och bygga hjulet själv

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska det åtminstone vara ett hjul jag själv har valt

Oavsett om vi vill få plats för något mer i sitt liv eller om vi bara vill få in mer luft i tillvaron, är en av lösningarna i artikeln att vi – föga förvånande – behöver prioritera. Eller kanske snarare prioritera bort. Om vi säger nej till något säger vi ja till något annat. Ja, det där har vi väl alla hört förut, men har vi egentligen tagit steget att faktiskt prioritera bort något? Det finns nog en hel hög med grejer vi skulle kunna prioritera bort, eller åtminstone dra ner på, om vi bara tänkte efter. Vad händer om vi exempelvis går ned lite i arbetstid och ekonomisk standard? Eller om vi drar ner ambitionsnivån på familjeaktiviteterna? Eller slutar att plikttroget svara i telefon varje gång det ringer? Eller som det med glimten i ögat föreslås i artikeln:

Kanske skita i att träna? Bli lite tjock och stå för det.

Jag har då och då formulerat vissa bortprioriteringar för mig själv, halvt som halvt omedvetet, men nu har jag gjort dessa bortprioriteringar lite mer medvetna och redogör för dem nedan.

Att säga nej till något är att säga ja till något annat

(Bort)prioritera mera!

Behöver barn aktiveras 24/7?

Man ska kunna vara med sina barn utan att sitta på golvet och lägga pedagogiska pussel hela tiden. Att vara den man är och sedan göra plats för sina barn i det livet.

Jag förundras ibland över föräldrar som tycker att barn ska stimuleras och engageras varenda vaken minut. Vad skulle hända om de får engagera sig själva lite? När jag tänker tillbaka på min egen barndom har jag svårt att minnas att föräldrar över lag satt med och lekte på golvet. Minns ni något om det? Jag säger verkligen inte att vi inte ska ägna oss åt våra barn, men jag tycker lätt det blir överdrivet. Kanske kan det gå för långt åt andra hållet – att barnen blir överstimulerade, stressade och vana vid att det måste hända saker konstant. Nu pratar jag bara utifrån vad jag själv tror och jag tror det är ett plus om barnen lär sig att kunna stimulera sig själva och att hantera att allt inte är supermegaskoj hela tiden. Jag tror också det är viktigt att få fritt utrymme för sina egna tankar och att hinna landa lite i sig själv. Kanske lär de sig rent av att bli mer självständiga och att ta större ansvar för hur de själva mår.

En före detta kollega berättade det roliga, men ack så tankeväckande, i deras storslagna familjeutflykt till Kolmården, där barnet ändå hade föredragit att stå på samma plats och titta på en grävskopa halva dagen. Ibland är det lilla det stora. Ibland sliter vi ut oss till ingens glädje.

Måste man laga mat varenda dag?

Detta känns som ett allmänt ”måste” ute i stugorna. Att föräldrarna rusar hem från jobbet, via mataffären och direkt till spisen. Vareviga dag. Inget man direkt reflekterar över. Här tycker jag gott man kan stanna upp ibland och fråga sig: Måste vi verkligen laga middag varje dag? Varför inte laga mat varannan eller var tredje dag och göra dubbelt så mycket? Måste vi ha både lagad lunch och lagad middag? Är det någon som ens tackar mig för min insats? Skulle familjen bli lika glad av att äta gårdagens rester eller ett matigt mellanmål istället för nylagad middag någon dag? Får det inte vara okej med halvfabrikat någon gång? Eller gå ut och äta någon gång emellanåt? Göra ett middagssamarbete med grannen två dagar i veckan?

Det finns inte i min värld att jag skulle lägga tid på att laga middag varje dag. Vi äter heller inte lagad mat mer än en gång om dagen. Nej, jag har inte ett dugg dåligt samvete. Skrutten får bra mat på förskolan och vi är duktiga på att göra storkok och frysa ned matlådor, göra nyttiga mellanmål med mera.

Timglaset är inte bara en illusion

Nej, det är inte bara sanden som rinner ut – utan även ditt liv…

Måste hemmet vara som taget ur ett inredningsmagasin?

Mitt hem är min borg. Jag älskar att vara hemma. Jag vill ha det rent, snyggt och fint. Helst vill jag också kunna känna mig en gnutta stolt över mitt hem. Det kan jag absolut inte just nu. Här har jag dock fått kompromissa med mig själv rejält. Min vision om hur mitt hem ska se ut, är inte helt genomförbart just nu. Vi ser till att ha det städat och ordnat till en viss (förvisso ganska låg) nivå, men utöver det är det okej med stök och bök och att det inte alls är särskilt tjusigt. Det är bara att acceptera; med en mini hemma som river ner allt försvinner både lusten och poängen att göra fint. I alla fall är det så jag känner det.

I år, liksom föregående år, kommer vi dra ner drastiskt på julpyntet. Julgran och prydnadstomtar, vad är det? Väldigt trist för en juldyrkare som mig, men är det inte praktiskt möjligt så är det inte. Då får det vara så. Dessutom är det så mycket saker överallt och tanken på att ta fram ännu mer saker ger mig smått panik. Kanske finns det också högtider man kan strunta fullständigt i? Exempelvis ogillar jag halloween – alltså skulle det aldrig falla mig in att skära ett elakt flin i en pumpa och sätta utanför dörren bara för att grannarna gör det.

Måste man ha kvar relationer som tar mer energi än de ger?

Det här är kanske den viktigaste punkten av dem alla. Ibland tar det, som för mig, flera år att inse att det faktiskt är okej att slopa vissa relationer. Exempelvis vänskapsrelationer i vilka man egentligen aldrig riktigt har trivts, inte riktigt fått den där välbehövliga energin eller kicken som man är ute efter när man träffar vänner eller inte riktigt kommit till sin rätt eller blivit sedd på det sätt man vill. För mig krävdes det att bli gravid för att svart på vitt inse det irrationella i att lägga energi på aktiviteter, omständigheter och människor som inte ger lika mycket energi tillbaka. Även om jag egentligen förstod det redan innan, trillade polletten ner på riktigt först när min egen ork och energi blev betydligt mer begränsad och ett nytt, viktigare, kapitel var på väg att ta form.

Detta är nog inte bara den viktigaste punkten, utan också den svåraste. I alla fall för känslomänniskor som mig. Jag är snäll, lite för snäll, och har ett större samvete än jag egentligen önskar. Att eventuellt kanske möjligen göra någon yttepytteledsen är det jobbigaste jag vet. Jag har genom hela livet varit alldeles för lojal mot alla. Det är såklart inget dåligt i sig, men jag behöver ju lära mig att vara lojal även mot mig själv. Annars kör man sin självkänsla i botten. Så även sin ork. Man behöver äga sitt eget liv och välja själv vad eller vem som förtjänar ens tid och energi.

Sträck på dig – det är ditt liv!

Vad prioriterar du och vad prioriterar du bort

Vad prioriterar du och vad du prioriterar du bort?

Detta är endast mina bortprioriteringar – jag säger inte att något är bättre än något annat. Vilka områden väljer du att strama åt eller kör du all in? In och kommentera!

Dela gärna inlägget om du, som jag, tycker detta är viktigt att diskutera!

Blå personer och uppskjutarbeteende

Jag spinner vidare med mina funderingar utifrån boken Omgiven av idioter och vi har nu kommit fram till den blå personlighetstypen. Min käre sambo är blå… … om vi nu ska börja där. Eller ja, blågrön är han väl om man ska vara petig. Det gröna har vi gemensamt och tur är väl det. Men det där blå alltså… jag tror jag blir galen. Jag tror ärligt talat inte att han kommit fram till ett beslut i hela sitt liv. Å ena sidan, å andra sidan… Det ska spekuleras, undersökas, jämföras, funderas, väntas… Ja, framförallt väntas. Det där eviga väntandet och uppskjutandet. Det har, om ni frågar mig, bara en enda funktion och det är att slippa ta något beslut överhuvudtaget. Det blå draget krockar ganska friskt med min gula otåliga sida. Som exempel kan man inte, Gud förbjude, åka och köpa en enkel hylla på Ikea bara så där. Nej nej, det är inget man bara gör hur som helst. Förmodligen är det min förtjänst att vi ens äger en gemensam diskborste. Men visst, man måste ju förstå honom – efter blott 11 år tillsammans ska man ju inte förhasta sig… … …

Samma ovillighet att komma till skott märkte jag ofta hos klasskompisar när det var dags för grupparbeten i skolan. Vi kunde sitta och diskutera och planera, stöta och blöta i timmar, men så fort jag tog initiativ till att börja skriva eller åtminstone punkta upp våra planer var de inte alls med på noterna längre. Det var aldrig något de uttryckte med ord, utan snarare blev de tysta och började bläddra i ytterligare en bok, googla fram ytterligare fakta eller helt enkelt bara fortsätta diskussionerna med en ny vinkel. Ingenting gjorde mig mer stressad. Jag inser dock att jag antagligen var lika störande för dem, som dem för mig.

Den blå personlighetstypen har svårt att komma till skott och att ta beslut

Det är möjligt att jag överanalyserar, men ibland får jag känslan av att blå personer skjuter upp problem just för att de någonstans vet (eller hoppas) att problemen förr eller senare kommer lösa sig av sig själva. Alternativt att någon annan löser problemen åt dem. Det här är en metod som tyvärr också verkar funka. Om än på bekostnad av omgivningen.

En typisk egenskap för den blå personen är också det gedigna ordningssinnet. Här vill jag skjuta in att just denna egenskap har gått min sambo helt och totalt förbi, trots hans i övrigt blåa skapelse. Snarare är det jag som är ordnings-Hitler hemma. Jag är alltid lite lättare i kroppen med ”ordning och reda, pengar på fredag”-mentaliteten och när det är rent och prydligt omkring mig. Kaos, stök och oavslutade grejer ger mig panik. Av denna anledning skulle nog många tycka att jag är en blå person och ja, så kan det ju till synes verka. Jag själv skulle emellertid påstå att det blåa är ett inlärt beteende hos mig, snarare än ett naturligt. Mitt ordningssinne handlar sannolikt om att jag försöker skapa i mitt yttre det jag saknar i mitt inre. För vem orkar ha det oroligt både på insidan och utsidan? När man då dessutom har en extremt rörig sambo utvecklar man rimligtvis ett ordningssinne utan dess like. Jag vill alltså hävda att mitt ordningssinne är ett ”överlevnadsbeteende” och alltså inget naturligt drag hos mig. Detta stärks av att ju mer stressad jag är desto mer detaljerade (neurotiska?) blir mina ”to do”-listor. Känner jag mig däremot avslappnad och lugn kan jag under vissa dagar vara så wild and crazy att jag till och med kan skippa listan helt. Då snackar vi avspänning på hög nivå.

Gröna typer som socialt glidmedel

Omgiven av idioter är en bok som inte direkt har gått obemärkt förbi. Psykologin med röda, gula, blå och gröna personer är ett ämne man kan stöta och blöta under en livstid. Det är svårt att läsa en sådan bok utan att få en uppsjö av intressanta tankar och som jag nämnt i tidigare inlägg är min avsikt att spinna vidare på några av dessa tankar. Jag skriver givetvis med glimten i ögat, om nu någon skulle uppfatta mig lite raljant, men tveka för den sakens skull inte på att säga mig ett sanningens ord i kommentarsfältet.

Som rubriken avslöjar är det den gröna personlighetstypen jag tänkte reflektera kring idag. Det vore svårt att påstå någonting annat än att gröna typer är ganska behagliga människor. De är lugna, vänliga och lätta att ha att göra med. De är hänsynsfulla, anpassningsbara och tålmodiga lagspelare. De är sannerligen inte särskilt initiativrika eller handlingskraftiga alla gånger, men oj vad de behövs. Tänk att låta röda, gula och blå personer få härja fritt. Det hade blivit kaos! Det behövs helt klart lite gröna personer som socialt glidmedel. Gröna personer som dämpar ned spretigheter och gör tillvaron och det sociala samspelet lite mer harmoniskt.

Gröna typer vill vara alla till lags

Jag tror (och hoppas) att de flesta människor har åtminstone en liten släng av grönt i sig. Det sociala livet blir förmodligen ganska motigt om man saknar en naturlig flexibilitet och anpassningsförmåga. Om jag bara tittar på mig själv som har både gult och grönt i mig, så inser jag att det gröna är ett ganska sunt komplement till min gula sida. Samtidigt är det lätt hänt att jag låter det gröna få för stort spelrum också. Jag kan lätt bli allt för försiktig och felaktigt få för mig att jag tagit för mycket plats eller stuckit ut hakan för långt. Jag är gul och vill därför gärna uttrycka mig, samtidigt som jag är grön och lätt får ångest av detsamma. Detta är en motstridighet inom mig, på samma gång som det också utgör en sund balans. När det gröna och gula har dividerat klart och gjort upp sinsemellan tror jag att resultatet blir mer välbalanserat.

Det jag däremot kan ha svårare för med den gröna personlighetstypen är denna ständiga passivitet. Jag måste erkänna att det kliade i hela kroppen på mig när jag läste om den gröna typen. Jag har så svårt att förstå hur man kan välja att sitta passiv medan livet passerar framför näsan på en. Att vara så ovillig till att ta saker i egna händer, ta kontroll, skapa det liv man vill. Den gröna typen känns på många sätt så…. menlös. Ja, som jag var inne på tror jag att grönt är bäst som komplement till övriga färger, inte som ensam färg. För då kommer det sannerligen inte hända mycket.

Gröna personlighetstypen är snäll och lite menlös

Även om det är lätt att störa sig på människor som prompt ska sticka ut hela tiden, är det också lätt att störa sig på människor som aldrig skulle drömma om att gå ens en millimeter utanför normen. Som lever i en mellanmjölkstillvaro och bara är allmänt förutsägbara och ointressanta. Som aldrig skulle kunna ha en egen klädstil, en egen inredningsstil, en egen åsikt och som definitivt aldrig skulle kunna säga eller göra något kontroversiellt. Som bara följer strömmen. För att det är bekvämt och alldeles förträffligt lagom.

Kanske är det nu många som tänker att ”men vadå, jag är ju en vanlig person!”. Jag håller inte med. Vi är nog alla ganska ”vanliga” när allt kommer omkring, men vi har också något som gör oss unika. Varför inte ge utlopp för vilka vi är? Det är bekvämt att gå passiv genom livet och bara hålla med, vi slipper friktioner och ovänner och det mesta flyter på. Vi kan också skylla på andra människor och olika omständigheter. Men vi gör det också på bekostnad av våra egna drömmar. Och kom ihåg; att vara passiv innebär inte att du är fri från ansvar. Att inte ta plats, att inte ta ställning, att inte ta strid, att inte göra – det är också ett val. Om du inte gör något är det ditt eget ansvar.

Det är svårt att störa sig på eller bli ovän med dessa oförargliga gröna människor. De tycker inte särskilt mycket, sticker aldrig ut hakan, gör aldrig någon ledsen, väljer aldrig sida, tar helst aldrig beslut och håller alla dörrar öppna… Just därför ligger det nära till hands att börja tänka i banor av falskhet. Även om det skulle vara överdrivet att påstå att gröna personer är falska, kan jag inte låta bli att undra var gränsen går. När är man falsk? Allas vän är ingens vän, som ordspråket lyder.

Har ni något grönt i er? Hur uppfattar ni gröna personer? Finns det positiva eller negativa gröna drag som är värda att betona?

Alla dessa idioter

Ja, nog har ni hört talas om den hypade boken Omgiven av idioter och knappast är jag unik som filosoferar kring den heller. Snarare är jag förmodligen sist på bollen (men så har jag ju heller aldrig varit så trendig heller). Som stor entusiast av att göra personlighetstester och att läsa om olika personlighetstyper var det en självklarhet att läsa denna bok. Skeptisk som jag är började jag emellertid min läsning med något negativa glasögon, men fick en bit in i boken medge att den var såväl träffande som underhållande. (Något jag dock hade önskat är en betoning av att boken är en förenkling av verkligheten. Jag undrar vad forskare i psykologi har att säga om boken, men jag gissar att det inte är idel positiva omdömen. Men bortser vi från att boken till största sannolikhet är förenklad och att det inte görs tydligt, så tyckte jag mycket om den). Det var näst intill komiskt när så många ansikten i min egen bekantskapskrets dök upp för mitt inre när jag läste. Plötsligt läste jag inte om exempelvis den blåa personlighetstypen längre, utan jag läste om en vän eller släkting. Det var också intressant att läsa om vilka färger som naturligt passar bra ihop och vilka som definitivt inte gör det, då det kan förklara varför vissa helt otippade människor i min närhet ständigt verkar komma bra överens och varför andra konstant krockar.

Boken Omgiven av idioter kan kritiseras, men är ändå mycket underhållande

När man läser boken kan man ju lätt konstatera att det inte direkt är de mest attraktiva dragen som målas upp inom respektive färg. Vi är ganska så gräsliga hela högen, i alla fall om vi fokuserar på de negativa sidorna och bortser från de positiva. Det var dock detta som, enligt mig, gjorde boken så underhållande. Helst vill man inte förlika sig med någon av färgerna.

För egen del har jag både gult och grönt i mig. Ingen idé att hymla om det. Enligt boken är jag alltså omåttligt relationsorienterad, snarare än uppgiftsorienterad. Alla dagar i veckan. Detta känns löjligt bekant, måste jag säga. Trivs jag inte i en relation är allting annat ganska kört också. En rolig aktivitet kan sällan kompensera för en bristande relation. En intressant iakttagelse för egen del är att jag är fruktansvärt envis och målinriktad när det gäller mig själv och saker jag själv företar mig. Men så fort andra är inblandade skiftar jag tydligen fokus. Relationen ska vara bra, annars skiter jag ändå i huruvida jag går i mål eller inte.

Framöver har jag tänkt reflektera lite mer kring varje färg och då utifrån mitt – alltså en gulgrön persons – perspektiv. Tills dess får ni gärna diskutera kring boken och era tankar om den i kommentarsfältet. Kunde ni känna igen er i en eller flera färger i boken? Kände ni igen er familj och era vänner? Är ni uppgifts- eller relationsorienterade eller både och? Vad har ni för andra åsikter efter att ha läst?

En långsint individualist

Jo jag vet, man ska ju lyfta sig själv och så vidare. Men nu tänkte jag faktiskt sänka mig själv. Riktigt rejält. Jag läste Underbara Claras inlägg där hon beskriver sina sämre sidor och det var så uppfriskande och intressant att läsa att jag bestämde mig för att haka på… Är ju trots allt viktigt att ha lite självinsikt och fundera över hur man fungerar (även om jag säkerligen gör det lite väl mycket, hum hum…)

Liksom Clara ser jag mig själv som en superindividualist. Vill helst sköta mig själv. Det är väl inget som klingar särskilt väl, men så är det. Jag älskar snälla och vänliga människor, men jag vill bara inte ”trassla in mig själv” i oklara relationer och sammanhang. Jag älskar att ha djupa och givande relationer, men inte halvdana med typ halva jordklotet. Jag vill gärna hälsa på grannen, men helst inget mer än så. Jag är totalt ointresserad av kallprat med en avlägsen kollega. Skolans alla oändliga grupparbeten får jag fortfarande rysningar av att tänka tillbaka på. Även att vara anställd har ibland gett mig obehag. Avskyr att känna mig beroende, att vara fast i någon annans sammanhang. Jag vill bestämma själv. Sätta mina egna ramar och villkor. Så fort jag beblandar mig i allt och alla som kommer min väg försvinner min energi till slumpmässiga omständigheter som jag inte har valt. Jag vill lägga min energi på det jag själv har valt. Jag har massor av intressen, mål och drömmar – det är dem jag vill prioritera. Motsägelsefullt nog gillar jag tanken på gemenskap och att vi alla hjälps åt och finns för varandra, det är fint och viktigt, men måste vi klänga på varandra?

En annan dålig egenskap är att jag är långsint. Det tar ytterst lång tid för mig att släppa en oförrätt. Om jag ens gör det någonsin. Om jag blivit orättvist behandlad eller väldigt besviken på någon kommer det alltid ligga mellan oss på ett eller annat sätt. Jag kan förlåta, vi kan gå vidare och till och med ha en bra relation, men jag kommer aldrig ha riktigt samma bild av personen. Det är någon liten bit av relationen som alltid kommer vara förstörd. Det enda som kan få mig att släppa just en oförrätt är att få en genuin ursäkt. Men det inträffar såklart aldrig, då personen för det första sällan är medveten om problemet och för det andra säkerligen inte skulle hålla med om att hen har gjort något fel. Är det inte en osedvanligt bra relation tycker jag heller inte att det är värt att börja bråka, utan väljer hellre att låta relationen fortgå bäst den vill utan att ge den någon större näring.

Japp. Där har ni mig. En långsint individualist.

(Känner att jag säljer in mig själv som aldrig förr…)

Vad har ni för dåliga egenskaper? Bring it!

Vem ska man göra besviken – sig själv eller andra?

Häromdagen blev mitt inlägg om högkänslighet uppmärksammat av högkänsliga Sofia Ekholm i hennes fantastiska blogg. Jag vill uppmärksamma detta inlägg, då jag tycker att Sofia beskriver på ett så ärligt och målande sätt hur det är att leva med högkänslighet i praktiken och att försöka stå upp för sina behov och gränser. Speciellt denna mening var ”spot on” för min del:

Jag vet att denna högkänsliga sida är en del av min personlighet, men trots att jag vet att det är för mitt eget bästa har jag väldigt svårt att sätta gränser utan att få dåligt samvete.

Som högkänslig känns det ibland nästan som en förbannelse att känna av precis varenda energi i rummet. Varenda liten outtalad mening. När man rent intuitivt vet att de egna behoven strider mot de andras förhoppningar eller förväntningar, känns det såklart jobbigt. Jag upplever också att det är svårare att göra någon annan besviken än att ”bara” göra mig själv besviken. Gör man någon annan besviken måste man bära både den personens känslor och sina egna. Den andra personens besvikelse och det egna dåliga samvetet. Då är det oftare enklare att göra motparten till viljes och sen ”bara” behöva stå ut med sin egna negativa känslor.

Som högkänslig är det svårt att sätta gränser mot omgivningen

Problemet med att aldrig göra någon besviken på ständig bekostnad av sig själv, är att det såklart är våld mot den egna självkänslan. Jag gissar att högsensitiva över lag får kriga för att lyckas bygga upp en stark självkänsla. För hur står man på sig och lär sig att sätta naturliga gränser när man blir så totalt och konstant knockad av omgivningen? Jag tänker mig att det är lättare att uttala sina behov och sätta gränser när man inte är lika mottaglig för sin omvärld.