Vinnande strategi när du inte blir lyssnad på

Där sitter ni och äter lunch och du är just i full färd med att berätta om den där superviktiga grejen. Åtminstone är den viktig för dig. Du har emellertid inte pratat mer än några sekunder förrän du inser att ditt sällskap har slutat lyssna. Hon kanske sitter och pillar med mobilen. Eller stirrar tankspritt på en skylt tio meter bort. Du blir irriterad och vill återta uppmärksamheten. Du tystnar och tittar manande på henne. Förvirrat tittar hon upp, utbrister ett ”åh vad kul!” för att snabbt återgå till mobilen eller skylten.

Hur gör du nu?

Du kanske utbrister ett anklagande ”du lyssnar ju inte!” och spänner blicken i din vän? Eller frågar uppfodrande om hon håller med dig i det du säger? Eller huruvida hon fått många trevliga sms eller om det står något sjukt på den där skylten? Eller du kanske skämtar om hela situationen för att på ett trevligt sätt framföra ditt missnöje?

Så gör inte jag.

Jag använder förmodligen den bästa tänkbara strategin av dem alla. Jag blir nämligen så illa till mods av dessa situationer att jag liksom blir låst. Det är någon slags akilleshäl jag har. Känslan av att inte bli lyssnad på. Att känna sig oviktig. Det sätter igång en hel miserabel tankekedja hos mig. Insikten om att hon lyssnar inte har på några bråkdels sekunder landat i den skottsäkra insikten om att jag är oviktig och ingen tycker om mig. Helt logiskt.

Det jag gör är alltså inte att försöka lösa situationen på ett konstruktivt och allmänt normalt sätt. Det jag gör är att låtsas att motparten lyssnar och snabbt som attan prata klart och sätta punkt. För att sedan sitta tyst. Alldeles för stolt och stött för att kräva varken uppmärksamhet eller upprättelse. När min vän sedan vaknar ur sin lilla dvala är allt ”som vanligt” och hon är intet ont anandes. Själv spelar jag med, för att sedan åka hem och dra på mig den stinkande offerkoftan.

Med detta sagt vill jag rekommendera den här strategin på alla sätt – den är mycket funktionell och framförallt lösningsorienterad.

Hur ska man agera när någon inte lyssnar?

(Tillägg: Ja ja, jag erkänner. Är det min pappa eller min sambo som inte lyssnar så skriker jag rakt ut att du lyssnar ju inte din jävel”. Är det någon annan kör jag den beprövade strategin ovan).

Starkskör

Jag är stark. Jag har en stark tro på mig själv och vet att jag kommer klara av allt jag ställs inför. Jag är envis till tusen och tar mig dit jag vill. Jag är energisk, driven och brinner för det jag gör. Jag har upplevt mycket, men ställer mig alltid upp efter varje fall. Jag slutar aldrig gå och jag kommer kriga tills jag dör. Det är sån jag är.

Men jag är också otroligt skör. Jag är känslig. Jag gråter ofta. Jag påverkas starkt av min omgivning. Jag tar lätt illa upp. Är långsint. Blir berörd. Behöver mycket tid själv för att sortera mina tankar. Tid för att reflektera kring allt jag upplever och alla jag möter. Klarar inte av att se på skräckfilm, knappt ens nyheterna. Jag är konflikträdd. Ligger sömnlös för minsta oförrätt. Det är också sån jag är.

Starkskör. Det är alltså jag det. Stark och skör på samma gång. Flyger till månen den ena dagen och bryter ihop den andra. Som starkskör klarar man mycket, egentligen lite för mycket, och är duktig på att piska sig själv. Men man är samtidigt också väldigt känslig och hamnar lätt ur balans när det blir för mycket. Man kommer långt med sin ”ta över världen”-attityd, men det sker lätt på bekostnad av en själv och många blir utmattade.

Som starkskör är man högsensitiv men ändå stark och driven

Fenomenet med högkänslighet (HSP) har väl blivit ganska etablerat vid det här laget, vilket är skönt. Men något som kanske inte blivit lika känt är just den här tredjedelen av alla högkänsliga som förutom sin reflekterande och inåtvända sida samtidigt är mycket energiska och utåtriktade. Det blir en krock mellan den starka och sköra sidan. Medan den starka sidan vill ösa på och hela tiden göra mer och bättre – har den sköra sidan behov av egentid och att ty sig inåt.

Även om balanserandet mellan dessa egenheter kan vara utmanande nog, behöver det inte vara det som är det svåraste. Det svåraste är ofta att stå upp för den mer sköra sidan, eftersom det sällan är den som premieras. Man ska kunna hantera allt. Tåla allt. Maximera allt. Och man vill inte vara till besvär, inte göra någon besviken och det är lätt att skämmas över att man inte orkar. Har man den där starka, drivna sidan är det också lätt för omgivningen att tro att man alltid är på det sättet. Jag upplever exempelvis att många tror att jag är betydligt mer robust och obrydd än jag är och går ganska hårt mot mig – totalt ovetandes om hur nedslagen jag kan bli och lätt går och grubblar.

När starksköra faktiskt står upp för sin sköra sida, landar det heller inte alltid rätt. Omgivningen blir inte sällan förvånad eller irriterad över att man plötsligt inte kan ta ett skämt, att man sitter tyst eller vill gå hem tidigare från en fest. Och den starksköra i sin tur drabbas lätt av dåligt samvete, skäms och försöker släta över och töja ytterligare på sina gränser. Som starkskör är man duktig på att piska sig själv och aldrig göra någon besviken. Det är lätt att sopa den sköra sidan under mattan för att vara andra till lags.

(Tips! Läs mer om begreppet starkskör i boken ”Drunkna inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin).

Plats för oss

Jag vet precis. Du hade sett fram emot att få ha en lång utläggning eller att ingående få diskutera något. Knappast botemedlet för cancer eller ett nytt fredsförslag, men något som kändes viktigt för dig. Kanske om en upplevelse du haft, ett möte med en person, hur du kände vid ett specifikt tillfälle eller något som inte riktigt blev som du hoppats. Du hade verkligen längtat efter att få uttrycka dina tankar och du hade redan hunnit vältra dig i färdiga formuleringar i huvudet.

Men så står du där efteråt likförbannat och känner dig tom, besviken, dum eller rent av arg. Personen hade förstås inte tålamod att lyssna, han kanske var tankspridd och lyssnade inte riktigt, han kanske bytte ämne lite för snabbt eller vinklade ämnet på ett sätt du inte ville. Eller så sa han bara rent ut att han inte orkade lyssna eller var tvungen att gå.

Nej, det är inte alla som har ork eller ens intresse att fokusera på ”detaljer”. Inte alla som har lust att djupdyka och verkligen grotta ner sig i ett samtal. Många vill bara spurta vidare eller hålla sig till mer väsentliga saker. Rationellt, neutralt, konkret, snabbt. Sen går vi vidare. Inget tjafs.

När någon ställer en fråga till mig går tankarna igång som en tornado och jag vill gärna ha en chans att hinna svara ordentligt. På ett sätt som känns bra. Det ska kännas rätt för mig att berätta, men jag vill också försäkra mig om att det landar rätt hos motparten. Motparten å sin sida agerar dock ofta som om han prickar av en checklista och stressar direkt vidare på nästa fråga. Vad gör du nu? Vad gör du sen? Vad är planen? Vad är back up-planen? Okej då vet jag, tack! Hur är det annars då? Vad gör du i sommar? Jag blir stressad av sådana samtal, då jag gärna vill prata om varje ämne ordentligt och gå in på detaljerna kring det (det vill säga det väsentliga för mig). Medan motparten är nöjd efter ha fått enkla och framförallt opersonliga svar på sina frågor, känner jag mig splittrad och lite överkörd.

I den omvända situationen känner jag mig också tämligen otillfredsställd. Jag är nyfiken på något, ställer frågor och vill genuint veta, men får bara korta och neutrala svar som ”nä inget särskilt”, ”det gamla vanliga bara” eller ”men det är som det är”. Svar som indikerar att samtalet är tvärslut. Punkt. Det där samtalet jag lätt hade kunnat spinna vidare på i en halvtimme – bara dog. Och så pratar vi väder istället.

På den här sidan kan vi åtminstone stanna upp ett slag. Tillåta oss att tänka obegränsat mycket på vad vi vill och hur länge vi vill. Diskutera tills vi storknar. Utan att någon bestämmer vad som är väsentligt och inte. Det här är en mötesplats för oss.

DSC_0014