Gröna typer som socialt glidmedel

Omgiven av idioter är en bok som inte direkt har gått obemärkt förbi. Psykologin med röda, gula, blå och gröna personer är ett ämne man kan stöta och blöta under en livstid. Det är svårt att läsa en sådan bok utan att få en uppsjö av intressanta tankar och som jag nämnt i tidigare inlägg är min avsikt att spinna vidare på några av dessa tankar. Jag skriver givetvis med glimten i ögat, om nu någon skulle uppfatta mig lite raljant, men tveka för den sakens skull inte på att säga mig ett sanningens ord i kommentarsfältet.

Som rubriken avslöjar är det den gröna personlighetstypen jag tänkte reflektera kring idag. Det vore svårt att påstå någonting annat än att gröna typer är ganska behagliga människor. De är lugna, vänliga och lätta att ha att göra med. De är hänsynsfulla, anpassningsbara och tålmodiga lagspelare. De är sannerligen inte särskilt initiativrika eller handlingskraftiga alla gånger, men oj vad de behövs. Tänk att låta röda, gula och blå personer få härja fritt. Det hade blivit kaos! Det behövs helt klart lite gröna personer som socialt glidmedel. Gröna personer som dämpar ned spretigheter och gör tillvaron och det sociala samspelet lite mer harmoniskt.

Gröna typer vill vara alla till lags

Jag tror (och hoppas) att de flesta människor har åtminstone en liten släng av grönt i sig. Det sociala livet blir förmodligen ganska motigt om man saknar en naturlig flexibilitet och anpassningsförmåga. Om jag bara tittar på mig själv som har både gult och grönt i mig, så inser jag att det gröna är ett ganska sunt komplement till min gula sida. Samtidigt är det lätt hänt att jag låter det gröna få för stort spelrum också. Jag kan lätt bli allt för försiktig och felaktigt få för mig att jag tagit för mycket plats eller stuckit ut hakan för långt. Jag är gul och vill därför gärna uttrycka mig, samtidigt som jag är grön och lätt får ångest av detsamma. Detta är en motstridighet inom mig, på samma gång som det också utgör en sund balans. När det gröna och gula har dividerat klart och gjort upp sinsemellan tror jag att resultatet blir mer välbalanserat.

Det jag däremot kan ha svårare för med den gröna personlighetstypen är denna ständiga passivitet. Jag måste erkänna att det kliade i hela kroppen på mig när jag läste om den gröna typen. Jag har så svårt att förstå hur man kan välja att sitta passiv medan livet passerar framför näsan på en. Att vara så ovillig till att ta saker i egna händer, ta kontroll, skapa det liv man vill. Den gröna typen känns på många sätt så…. menlös. Ja, som jag var inne på tror jag att grönt är bäst som komplement till övriga färger, inte som ensam färg. För då kommer det sannerligen inte hända mycket.

Gröna personlighetstypen är snäll och lite menlös

Även om det är lätt att störa sig på människor som prompt ska sticka ut hela tiden, är det också lätt att störa sig på människor som aldrig skulle drömma om att gå ens en millimeter utanför normen. Som lever i en mellanmjölkstillvaro och bara är allmänt förutsägbara och ointressanta. Som aldrig skulle kunna ha en egen klädstil, en egen inredningsstil, en egen åsikt och som definitivt aldrig skulle kunna säga eller göra något kontroversiellt. Som bara följer strömmen. För att det är bekvämt och alldeles förträffligt lagom.

Kanske är det nu många som tänker att ”men vadå, jag är ju en vanlig person!”. Jag håller inte med. Vi är nog alla ganska ”vanliga” när allt kommer omkring, men vi har också något som gör oss unika. Varför inte ge utlopp för vilka vi är? Det är bekvämt att gå passiv genom livet och bara hålla med, vi slipper friktioner och ovänner och det mesta flyter på. Vi kan också skylla på andra människor och olika omständigheter. Men vi gör det också på bekostnad av våra egna drömmar. Och kom ihåg; att vara passiv innebär inte att du är fri från ansvar. Att inte ta plats, att inte ta ställning, att inte ta strid, att inte göra – det är också ett val. Om du inte gör något är det ditt eget ansvar.

Det är svårt att störa sig på eller bli ovän med dessa oförargliga gröna människor. De tycker inte särskilt mycket, sticker aldrig ut hakan, gör aldrig någon ledsen, väljer aldrig sida, tar helst aldrig beslut och håller alla dörrar öppna… Just därför ligger det nära till hands att börja tänka i banor av falskhet. Även om det skulle vara överdrivet att påstå att gröna personer är falska, kan jag inte låta bli att undra var gränsen går. När är man falsk? Allas vän är ingens vän, som ordspråket lyder.

Har ni något grönt i er? Hur uppfattar ni gröna personer? Finns det positiva eller negativa gröna drag som är värda att betona?

4 reaktioner på ”Gröna typer som socialt glidmedel

  1. Zilia Ving skriver:

    Det där med personlighetsfärger är så jäkla intressant!! Jag är i huvudsak en blå person! 😀 Organiserande, reflekterande, noggrann, försiktig. Men jag har gjort de här färgtesterna många gånger och brukar för det mesta bli lika mycket av alla färger. Ibland har jag fått lite mer på blått och lite mindre på grönt.

    Det långsamma, mellanmjölkiga vågar-inte-ta-ställning är inte jag någonstans. 🙂 Jag har bestämda åsikter och konkreta mål och lever alltid med gasen i botten (idéspruta!). Sen tycker jag iofs att det är viktigt att vara diplomatisk och anpassningsbar i många sociala lägen och det försöker jag att vara. Det tror jag att jag är. Och så har jag den grönas lojala, eftertänksamma sidan också. Så visst har jag en del grönt i mig.

    Jag är dock utan tvekan gift med en grön person!! Han kanske inte direkt är osedvanligt långsam (tycker ofta att han kan vara väldigt effektiv när han tar sig för något!), men alla de andra kriterierna uppfyller han med råge! 😀 😀 Jag gillar gröna personer!! Jag tycker om deras milda, vänliga, inkännande temperament. Deras anpassningsbarhet och medlande förmåga. Men konflikträdslan kan göra mig tokig. Långsamhet kan också göra mig tokig. Haha.

    När jag var yngre var jag nog mer rött. En sådan som stack ut och hade eldigt temperament. Men jag har mjuknat med åren och tappat många röda kriterier. Jag undrar hur han och jag hade gått ihop för 15 år sedan… Det hade varit intressant att se.

    Kul blogginlägg! Jag ska se om du har skrivit något mer om detta ämne… eller när kommer dina tankar om de andra färgerna? 😀

    Liked by 1 person

    • Mellan raderna skriver:

      Ja du borde faktiskt läsa boken! Den är faktiskt lite smårolig – om än förenklad.
      Håller helt med, jag uppskattar verkligen de grönas milda och vänliga och snälla sätt, men kan bli galen på deras oförmåga att ta parti eller att ta tag i saker! Man vill ruska om dem lite… 😉
      Jag har tänkt kommentera alla färger i olika inlägg, detta var bara inlägg 2 om detta, så vi har mkt kvar att diskutera, haha! 😀

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s