Misärbloggen 2.0

Ja hej och välkomna ska ni vara allesammans – till misärbloggen 2.0. I den här bloggen talar vi endast om elände och livets bakdel. Hoppas ni ska gilla.

Känns som jag bara använder bloggen som gnällforum (även om ni är lyckligt omedvetna om hur mycket gnäll jag skonar från bloggen). Något säger mig att det inte bara är en känsla 😉

Nu väntar ett nytt år och egentligen hade jag velat göra som andra bloggare och sammanfatta det gångna året med dess höjdpunkter och uppförsbackar och inte minst skriva peppiga listor och mål inför det nya året.

Men det går inte.

Allt som är negativt och svårt i livet just nu känns för privat. Allt som är positivt i livet just nu känns också för privat. Har mycket tankar och känslor som jag skulle vilja, och till och med behöva, lufta – men då kan det bli för privat för någon annan. Jag kan inte med att ”hänga ut” – vare sig mig själv eller någon annan.

Känner tydligt att mitt liv behöver stabilisera sig en gnutta, innan jag kan driva en (hyfsat) välbalanserad blogg. (Säger du det, Helena?)

Men med det sagt tänker jag inte göra någon officiell paus eller dramatiskt avslut eller dylikt. Nej, livet är alldeles för oförutsägbart och när man minst anar det dyker det upp ett inlägg här. Ja, ni vet ju. Det nya året kanske inte bara är fullt av elände utan också en gnutta eufori. Den som lever får se.

solstrimma

Nu har vardagen åter börjat rulla. Jag hade gärna stannat kvar ett tag till i den trygga julmysbubblan, men ändå är det skönt – och lite mindre energikrävande – med vardag och rutin igen.

20191221_17542520191221_190409

Jag hoppas att ni haft en mysig jul och jag önskar er alla ett Gott nytt decennium!🎇

Bloggfunderingar och vinterlandskap

Hej kära läsare! Jag har fastnat lite i mitt, så kallade, bloggande. Igen, ja. Trodde att jag var på rätt väg, men så stannade det upp igen. Jag är ju en skrivande person, att skriva är det bästa jag vet och jag gillar dessutom tanken på att ha en blogg och nå ut. Så varför ska det behöva vara så svårt egentligen?

DSC_0089 (2)

Det finns väl, som alltid, förklaringar till det, men mest av allt handlar det nog faktiskt om att jag känner mig osäker på vad, och i så fall på vilket sätt, jag vill dela med mig av mitt liv. Och framförallt till vilka. Att jag inte vet exakt vilka som läser mina, ibland ganska personliga, texter… det stör mig. Jag behöver ha en viss kontroll på vad jag berättar och för vem. Allt vill man helt enkelt inte att ”alla” ska veta. Mina ord hänger dessutom i luften på något sätt, då en blogg (tyvärr) ofta blir obesvarad och jag kan aldrig vara säker på hur mina utläggningar har mottagits. Jag kan också oroa mig för att vissa personer tar illa upp för att de förstår att det är dem jag skriver om. Eller ännu mer att de ska tro att det är dem jag skriver om, vilket jag oftast inte alls gör. Över lag tänker jag nog för mycket och jag tvingas inse att jag kanske inte är fullt så öppen som jag skulle vilja vara.

DSC_0109 (2)

En aspekt i detta är att det fortfarande är så mycket i mitt liv som inte fallit på plats och jag har kommit på mig själv med tankar om att inte vilja vara öppenhjärtig förrän de där sista stora pusselbitarna fallit på plats. Så klart för att det då är så mycket lättare. Då kan man vitt och brett och öppet berätta tillbaka om hur det var DÅ, eftersom man tryggt kan luta sig tillbaka i vetskapen om att allt har löst sig. Det blir inte lika blottande som när man är mitt uppe i något och bara känner sig skör och extremt ovillig till att ta in folks synpunkter. Jag vill komma till en punkt där jag känner mig nöjd och stolt över mitt liv både inför mig själv och omgivningen. Det är såklart mycket jag är nöjd och stolt över i mitt liv, inte minst mitt trygga hem och underbara lilla familj, men jag kan heller inte bortse från att mitt liv sedan flera år tillbaka känts väldigt oklart. Jag vet vart jag vill och passionen brinner starkt, men tyvärr har hindren varit lika stora och jag har fastnat och fått börja om. Samtidigt pågår livet med fulla stormar runt omkring och mycket av energin har gått åt till att bara släcka bränder och försöka må bra längs vägen.

DSC_0093 (2)

Jag inser ju att det krävs en ganska oskön människa för att bara vilja berätta om allt som är bra. Och det är heller inte jag. Tvärtom älskar jag att nå ut med mina funderingar och grubblerier och jag har heller inget emot att bli personlig då det är jag själv som sätter villkoren. Men ibland är man i perioder då det är väldigt svårt att vara öppenhjärtig med vad som händer i sitt liv. Just nu är en sådan period. Det händer löjligt mycket just nu för hela familjen på samma gång, vilket är en omställning även om allt är till det bättre. Det händer också mycket med olika relationer nu, mycket jobbigt, men samtidigt är jag glad att jag med åren blir bättre och bättre på att känna in mig själv och vill ha en större respekt för var jag lägger min energi. Med det sagt har jag lite svårt att veta vad jag ska blogga om, eftersom jag inte bara vill utelämna allt som känns viktigt. Det sista jag vill med min blogg är ju att den ska vara glättig och opersonlig😬

DSC_0112

Jag tror att det ger sig, som med allt annat. Jag får försöka hitta en balans i vad jag kan tänka mig att dela med mig av och samtidigt blanda upp med lite lättsamma vardagsinlägg också. Det är just den variationen jag uppskattar mest när jag läser andra bloggar i alla fall. Jag kommer inte se bloggen som ett ont måste utan ha en mer lekfull inställning till den framöver – det är det som gynnar min skrivlust och i förlängningen även bloggen. Sen hoppas och tror jag att det kommer bli mer action på bloggen efter jul och nyår och att ni som troget klickar er in här vill fortsätta följa mig 💕

Överkänslighet och okänslighet – om sömnbrist och små utsvävningar i tillvaron

Jag bär på en förbannelse i sömnväg. Varje gång jag har något roligt inbokat – så som att åka iväg lite längre och träffa en kompis eller komma ut och på annat sätt göra något jag inte gör varje dag – så kan jag aldrig sova natten innan. Denna lilla förbannelse låter alldeles utomordentligt töntig, ungefär som att jag blir så exalterad, nervös eller allmänt till mig att jag inte kan slappna av. Riktigt så är det inte, men någon form av stress skapar det ändå just eftersom jag vet att mina sömnproblem kommer sätta käppar i hjulet för mig. Utsvävningar av det sociala slaget kostar alltid en hel del energi för oss högkänsliga och jag vet därför värdet av att vara utvilad när jag ska iväg på äventyr. Speciellt då jag aldrig kan sova när jag är borta och inte heller när jag kommer hem igen (eftersom jag då är så hög på intryck att hela jag surrar, intrycken har lagts på hög och måste nu hanteras lager efter lager). Dock hinner jag knappt formulera tanken att ”det vore bra om jag kunde sova inatt” förrän jag fullkomligt utrotat alla chanser till sömn. 

Egentligen är det rätt taskigt, för ofta kommer jag inte iväg och ”lever livet”. Men tro på fan att jag vid samtliga gånger så långt bak i tiden jag kan minnas, stapplat mig fram som ett annat vrak. Lagt halva natten på att tröstlöst övertyga mig själv om att sömn är överskattat, att det kommer gå bra ändå. Sedan lagt halva dagen på att älta varför det alltid ska bli så här, försökt styra om mentalt och dividera med mig själv hur jag bäst ska dela upp alla dagens kaffeintag, koffeintabletter och energidrycker för att sömnbristen inte ska påverka mig för mycket men ändå slippa bli illamående. Jag tar mig alltid igenom dagen och jag lyckas i slutändan också alltid njuta av den, men det kostar mig oändligt med energi och väl hemma igen nästan kraschar jag. Mitt resesällskap kan utan vidare gå tillbaka till jobbet på måndag morgon, för ja, nu är ju ”semestern” och ”slapperiet” över. Själv ligger jag som däckad, totalt utpumpad och oftast också med en rejäl förkylning som brutit ut. Eftersom jag just kunnat slappna av. Story of my life, det slår aldrig fel. Högkänslighet och sömnbrist är förgörande

Och ja, jag är bitter över att det alltid ska vara så här. Trött på mig själv för att vara gnällspiken som klagar över sömnbrist, som längtar efter någon slags förståelse hos omgivningen. Och precis lika trött på omgivningen som aldrig någonsin kan förstå hur det känns för någon som inte får sova. Att snitta på 2-3 timmars sömn varje natt under en vecka. Vad det gör med en människa. Det är lättare att himla lite med ögonen över gnället eller säga ”men sov då?”. Sådana fina tips tas alltid tacksamt emot. Åh, där sa du nåt, det är alltså bara att sova, att jag inte tänkte på det. Ungefär som när en utmattad person får rådet att vila. Såna toppentips går inte av för hackor. 

Idag skulle jag ha åkt iväg till landet själv, ett dygn för mig själv i naturen och att sitta filosoferandes i stugan framför en brasa. Hade räknat dagarna. Dagen igår gick i ett och jag var så trött att jag gick och la mig redan kl 21. I bakhuvudet fanns någon svag förhoppning om att ”det ju ändå vore bra fint om jag fick sova så jag är pigg inför imorgon”. Jo men visst. Kl 3 hade jag fortfarande inte somnat och Skrutten vaknar alltid kl 6. Slutade med att jag blev så besviken och uppgiven att jag ställde in hela utflykten. 

Utmattad och högkänslig

Imorgon är det iallafall jag som sätter mig vid ratten, om så än med fem dunkar kaffe i sätet, och kör till min älskade skog. Tur man är envis iallafall!

Nu är det ju en vilsam aktivitet jag ska iväg på, men vid mer krävande utsvävningar brukar jag alltid hålla dagarna innan och efter helt obokade. Just för att jag vet hur mycket energi det kostar mig. Allt ordnar sig om jag lyssnar in mig själv, utgår ifrån hur jag brukar fungera och planerar utifrån det. Jag vägrar ge upp roliga saker i livet, för även om de kostar energi så ger de också väldigt mycket och är en förutsättning för att jag ska må bra. Jag behöver bara acceptera min högkänslighet (även om det känns som om omgivningen mest skakar på huvudet och tror att jag bara gillar att tycka synd om mig själv eller vara märkvärdig). Mina sömnproblem kommer nog alltid ligga som en mörk skugga över roliga saker i livet, det är en förbannelse jag kommer få bära, men det jag iallafall kan göra är att planera med goda marginaler och acceptera att jag kommer behöva vila som en 95-årig tant när äventyret är över. Det är inte socialt accepterat att ha det behovet, man ska ju bara ösa på hela tiden. Jag kan skratta åt det själv också, precis som alla andra, för jag ser det med deras ögon. Men det är också personer av den mindre känsliga sorten som kan leva mer lättvindigt och okomplicerat. Sådana som kan sova när de är trötta. Sådana som slipper se alla detaljer, känna alla stämningar och ta in alla lager av lager.  Sådana som säger hejdå och går vidare. För ja, om jag blir kallad överkänslig vågar jag slänga mig med ord som okänslig. Tänk vad sorgligt att okänslighet alltid är normen.

Ni som är högkänsliga, hur gör ni för att orka med resor, fester eller andra sociala grejer? Möter ni förståelse hos omgivningen? 

Hösten då allt faller på plats

Lördag idag och dessutom har vi barnvakt. Kan det bli mycket lyxigare än så? Idag sprang jag på barnklädesloppis (höll mig ganska lugn och kom hem med blott sex plagg, totalt 80 kr) och ikväll ska jag och sambon laga god mat och kolla serier. Och äta maaassor av onyttigt. Ute är det så kallt att man blir chockad varje gång man öppnar dörren, så jag håller mig tryggt här inne och kurar under ett lager av filtar. Har bestämt mig för att mysa ordentligt den här hösten så fort jag får tillfälle. Tillfälle ges ju inte alltid med en vild 2,5-åring hemma då det jämt är saker slängda överallt och tända ljus på borden är en avslägsen dröm, men man får komma på lite knep ändå. Sköna varma tröjor, hänga en lykta i trädgården, dricka te (som man placerar på jäkligt hög höjd), vad mer? 🍂☕🧡Vad har du för mystips på hösten?

Inser att jag har varit dålig på att uppdatera er om mitt vardagsliv, så ska bättra mig på den punkten. Även om bloggen är nischad åt högkänslighet vill man väl som läsare ändå få en känsla för vem bloggaren är till vardags utan alla dramatiska tankar? 😉 Min blogglust har ju inte direkt varit på topp, men nu när alla lösa pusselbitar i livet har börjat falla på plats känner jag direkt hur min kreativitet och skaparanda börjar spraka igång. Den senaste veckan har pusselbit efter pusselbit landat och hittat sin rätta plats. Även om det är pusselbitar på helt olika fronter är de alla synkade. Alla vill samma sak. Skriker i samma kör. Även om inte varenda detalj i pusslet lyser glasklart (och när gör det egentligen det?) känner jag en sån lättnad och trygghet. Äntligen! Nu kan jag börja traska åt rätt håll igen, med målinriktade men framförallt lugna steg. 👊🧡

Den här hösten faller pusselbitarna på plats

Hur ser er höst ut? Var befinner ni er? Dela gärna med er och öka på min blogglust lite! 🤗

När man väntar

När någonting ligger i luften. Något stort. Man vet inte alls vad, bara att det snart kommer hända. Att något också måste hända, för att situationen inte är hållbar. När man måste vänta ut andra, människor, omständigheter eller självaste ödet, men det finns inget man kan göra för att påverka.

Det är frustrerande att vänta

Snart, snart. Jag känner det i luften. Snart…

Så märklig situation jag befunnit mig i så länge nu, ett tillstånd som långt ifrån gagnar mig och som jag spenderar dagar med att försöka hantera och förhålla mig konstruktiv till. Frustrationsbarometern har gått i taket många gånger om, samtidigt som jag på något sätt också tvingas anpassa mitt liv efter situationen. Farligt kanske, eller lärorikt? Är man ett offer om man är passiv och bara väntar eller är man modig som fortsätter acceptera och ha tillit till situationen? Jag försöker alltid göra det som är sant just för mig, men när det som känns rätt också innebär ett förhållningssätt som känns fel är det svårt att inte bli helt rådvill.

Är man ett offer som väntar eller är man modig som har tillit

…men tydligen inte riktigt än.

Det där lagom

Jag är så dålig på det kanske ”normalaste” som finns; Att vara lagom.

Nog för att jag med allra största säkerhet uppfattas som lagom. Utåt sett är jag inte vare sig för mycket eller för lite. Jag är väl som folk är mest, lite småbeige men ändå inte tråkig. Visst, lite egna idéer och avtryck må hända, men i slutändan en fullt vanlig lagom person.

Och ändå är det mil ifrån hur jag själv upplever mig. Jag är bara i undantagsfall i fas med mig själv och livet. Alltid för glad eller för ledsen. För stark eller för svag. För mycket eller för lite. För säker eller för osäker. Går för hårt in – eller går inte alls. Vill allt eller vill ingenting. Antingen överstimulerad eller understimulerad. Sprakande motiverad eller dödligt omotiverad. Tar världen med storm eller målar in mig i ett hörn. Uppe bland stjärnorna eller nere under isen.

Vare sig överstimulerad eller understimulerad

En helt lagom flugsvamp

Jag vill vara en person som kan vara glad utan att bli forcerad. Jag vill vara en person som kan vara ledsen utan att bli deprimerad. En person som kan vara social utan tankeveck i pannan. Som kan vara allvarlig, men ändå slappna av. Som kan vara orolig, men sova gott på natten ändå. Jag vill vara aktiv och ta mig för mycket, utan att känna mig utmattad. Jag vill vara obokad och ledig, utan att känna mig isolerad. Jag vill kunna jobba och sen gå hem och vara ledig. Äta en bulle och sen ändå gå till gymmet. Kunna göra allt utan svåra kontraster. Göra både och. Lite av varje, lite av allt. Lagom och lugn. Leva i en harmonisk gråskala utan svart och vitt. 

Lagom för mig framstår som en hägrande illusion men som fått osedvanligt underskattat rykte. Folk verkar se det som en förolämpning att ses som lagom, men vem bryr sig om man är ”tråkig” så länge man har ett lugnt och stabilt liv? Livet blir må hända väldigt intressant med ständiga känslopåslag och extremiteter (och ja, det erkänner jag gärna; det ger många uppslag om man gillar att skriva och skapa…), men det är också ett liv man aldrig någonsin blir klok på. Ett liv utan ro.

Hur får man en lagom tillvaro?

Hur lagom är du?

Sommar

Här kommer ett livstecken från mig. Och ja, dumstruten sitter stadigt där den ska, tro inget annat. Är förvånad, men väldigt glad såklart, att ni fortsätter att enträget klicka er in här. Jag har inte gett upp hoppet om mig själv heller, jag lovar, jag har bara saknat den där rätta motivationen. Har stått och stampat lite väl länge nu, men det är saker som behöver landa i mitt liv. Eller kanske hända. Man behöver leda sitt eget liv, men ibland vet man bara inte hur. Eller vart. Ibland sitter man helt enkelt fast. Jag antar att det måste få vara så, även om det är svårt. Jag vill tro att det finns en mening med allt, utan att för den sakens skull bli passiv och tappa bort sig själv. Om det är någon som går eller har gått i samma tankar, dela gärna med er bland kommentarerna ❤

Sommartjej på landet

Min sommartjej på morfars stuga

En bra sommar har vi haft iallafall (och förhoppningsvis är den inte riktigt slut än!). Det har varit bra och dåligt och allting däremellan, så som livet är mest. Men mest bra! Är nöjd med att vi lyckades få till en lagom nivå på tillvaron, där vi varken planerade in för mycket eller för lite. Just det är ju ofta en konst i sig i semestertider. Hoppas ni också haft en fin sommar och tack för att ni har lite överseende med mitt dåliga bloggande!

Tydligare fokus på högkänslighet

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om Mina 5 mest lästa inlägg 2018Faktum är att detta var ett nyttigt inlägg för mig att skriva. När jag svart på vitt granskade besöksantalen till mina olika inlägg och började spekulera kring varför olika inlägg fick så olika mycket läsare, blev det plötsligt glasklart för mig vad jag borde satsa på när det gäller bloggen. Visst är det häftigt när man får insikter bara av att sitta och skriva? Det kändes befriande att bli mer klar över var jag ska lägga mitt krut och hur jag tydligare ska ringa in bloggen.

Ja precis… Givetvis ska jag rikta in mig mer på högkänslighet. Ämnet har ju funnits närvarande i det mesta jag skriver, men ibland valsar jag iväg och skriver om en det ena ämnet än det andra. Det blir för spretigt. Hädanefter kommer bloggen fokusera på högkänslighet om möjligt ännu mer än tidigare. Bloggen kommer inte förändras nämnvärt från tidigare, utan det handlar nog mest om att jag skalar bort ämnen som inte passar in i mitt fokus. Jag kommer fortsätta skriva om mitt liv och dela med mig av mina tankar och upplevelser i allmänhet – allt genom mina högsensitiva glasögon. Sedan skadar det väl inte med någon spontan vardagsuppdatering ibland – läsare brukar väl trots allt vilja ha en bild av personen bakom bloggen…

HSP-bloggen Mellan raderna

Tydligare tema på högkänslighet framöver…

Eller vad tänker ni? Låter det vettigt?

Att samla och slösa energi samtidigt

Vilket sommarväder som dundrat in i Sverige senaste dagarna! Och så röda härliga dagar på det. Som om vi gått från smällkall vinter till stekvarm semester över en natt. Vår påsk har spenderats med släkt och familj, nästan uteslutande på landet och i utomhusmiljö. Bara sitta ute och ”lyxojja” sig över att det blåser lite för lite medan flyttbestyr och andra måsten är lika bortglömda som snön. Skrutten har också varit harmonisk och kunnat härja runt med naturen som vardagsrum.

20190419_14490620190420_10441820190420_10474920190420_15260820190420_15335220190422_135516

Alla som är högsensitiva vet dock att det även stjäl energi när aktiviteter och sociala umgängen liksom staplas efter varandra utan chans till andhämtning däremellan. Jag känner mig lycklig men väldigt, väldigt trött med en nästan fysisk olustkänsla över mig. Hjärnan nästan bokstavligen surrar av överstimulering. Som en gnagande ”panik” att nu bara måste jag få vara själv. Måste. Så ja, nu ska jag försöka ge utrymme till uppladdning.

Hoppas ni också hade en fin påsk!🐣

Utan skyddande filter

Plötsligt händer det. I fredags åkte jag ut till landet och hade äkta ego-tid. Bara jag. Helt själv. En hel stuga och en massa skog. Det var så drömmigt att jag nästan inte kunde tro att det faktiskt hände. Men det gjorde det.

Stannade till i den lilla matbutiken någon mil bort och köpte allt jag ville äta det närmaste dygnet, för att sedan bege mig in i de djupa skogarna där mobiltäckning är ett minne blott. Med andra ord helt perfekt – just det att inte kunna vara tillgänglig. Resten av dagen och större delen av lördagen spenderades helt och hållet utifrån känsla – något jag är urusel på i vanliga fall. Typ ”vad känner jag för just nu?” och ”vad behöver jag just nu?”. Soliga skogspromenader varvades med långa stunder med min bok, en löptur, en runda med kameran, massa god mat och en lååång natts sömn. Jag bara flöt omkring, hann tänka klart alla tankar, lyssnade in mig själv… Orkade ikapp med alla intryck som studsat runt i minna sinnen – men aldrig förmått landa för att sedan passera.

Att våga möta sig själv utan barriärer är viktigt

Många får vrålångest bara vid tanken på att fördriva tid i en stuga ensam på landet, helt utan såväl människor som mobiltäckning, bredband och andra civiliserade omständigheter. Att sakna ett tryggt, dämpande och förvillande skydd mellan sitt känsloliv och sig själv. Jag kan förstå det – det är svårt att inte uppleva ett visst mått av ångest när man så avskalat möter sig själv. Men sanningen är att det för mig innebär ännu mer ångest att inte göra det. Att istället sopa under mattan, släta över, trycka undan. Jag har aldrig kunnat ljuga för mig själv. Det dyker upp som magknip eller ångest innan jag ens hunnit inse att något blivit fel. Att jag ljugit för mig själv, inte stått upp för mig själv, inte agerat som mig själv.

Jag brinner för makrofotografering

Tog inte så värst mycket bilder, men i vanlig ordning blev det några close-ups. Det jag tycker är klart roligast är just makrofotografering. Skulle nästan vilja säga att jag är besatt av det. Finns knappt ett enda motiv som inte skulle göra sig i en close up – allt blir intressant. Enligt mig då 😉 Sedan hatar jag att redigera bilder och gör det i princip aldrig. Dels för att jag inte kan, dels för att jag inte vill. Det tar udden av den annars så underbara känslan med fotografering. Att fånga ett ögonblick, en scen – och bevara den just så. Låta den få stå på sina egna sköra, men stolta ben. Jag antar att det där med att skala bort alla filter är något jag uppskattar även när det kommer till fotografering 😜 När det blir för mycket teknik och efterhandsfix handlar det inte om fotografering längre, utan något annat. Enligt mig då – återigen.

Härliga vår förevigad i kameralinsen

Redan till helgen åker jag tillbaka till stugan igen – men då med familjen och en massa andra släktingar. Påsk är lite av en favorithögtid för mig, så det ser jag fram emot! Hoppas ni också är ute och njuter av vårvädret!💕