Hösten då allt faller på plats

Lördag idag och dessutom har vi barnvakt. Kan det bli mycket lyxigare än så? Idag sprang jag på barnklädesloppis (höll mig ganska lugn och kom hem med blott sex plagg, totalt 80 kr) och ikväll ska jag och sambon laga god mat och kolla serier. Och äta maaassor av onyttigt. Ute är det så kallt att man blir chockad varje gång man öppnar dörren, så jag håller mig tryggt här inne och kurar under ett lager av filtar. Har bestämt mig för att mysa ordentligt den här hösten så fort jag får tillfälle. Tillfälle ges ju inte alltid med en vild 2,5-åring hemma då det jämt är saker slängda överallt och tända ljus på borden är en avslägsen dröm, men man får komma på lite knep ändå. Sköna varma tröjor, hänga en lykta i trädgården, dricka te (som man placerar på jäkligt hög höjd), vad mer? 🍂☕🧡Vad har du för mystips på hösten?

Inser att jag har varit dålig på att uppdatera er om mitt vardagsliv, så ska bättra mig på den punkten. Även om bloggen är nischad åt högkänslighet vill man väl som läsare ändå få en känsla för vem bloggaren är till vardags utan alla dramatiska tankar? 😉 Min blogglust har ju inte direkt varit på topp, men nu när alla lösa pusselbitar i livet har börjat falla på plats känner jag direkt hur min kreativitet och skaparanda börjar spraka igång. Den senaste veckan har pusselbit efter pusselbit landat och hittat sin rätta plats. Även om det är pusselbitar på helt olika fronter är de alla synkade. Alla vill samma sak. Skriker i samma kör. Även om inte varenda detalj i pusslet lyser glasklart (och när gör det egentligen det?) känner jag en sån lättnad och trygghet. Äntligen! Nu kan jag börja traska åt rätt håll igen, med målinriktade men framförallt lugna steg. 👊🧡

Den här hösten faller pusselbitarna på plats

Hur ser er höst ut? Var befinner ni er? Dela gärna med er och öka på min blogglust lite! 🤗

När man väntar

När någonting ligger i luften. Något stort. Man vet inte alls vad, bara att det snart kommer hända. Att något också måste hända, för att situationen inte är hållbar. När man måste vänta ut andra, människor, omständigheter eller självaste ödet, men det finns inget man kan göra för att påverka.

Det är frustrerande att vänta

Snart, snart. Jag känner det i luften. Snart…

Så märklig situation jag befunnit mig i så länge nu, ett tillstånd som långt ifrån gagnar mig och som jag spenderar dagar med att försöka hantera och förhålla mig konstruktiv till. Frustrationsbarometern har gått i taket många gånger om, samtidigt som jag på något sätt också tvingas anpassa mitt liv efter situationen. Farligt kanske, eller lärorikt? Är man ett offer om man är passiv och bara väntar eller är man modig som fortsätter acceptera och ha tillit till situationen? Jag försöker alltid göra det som är sant just för mig, men när det som känns rätt också innebär ett förhållningssätt som känns fel är det svårt att inte bli helt rådvill.

Är man ett offer som väntar eller är man modig som har tillit

…men tydligen inte riktigt än.

Det där lagom

Jag är så dålig på det kanske ”normalaste” som finns; Att vara lagom.

Nog för att jag med allra största säkerhet uppfattas som lagom. Utåt sett är jag inte vare sig för mycket eller för lite. Jag är väl som folk är mest, lite småbeige men ändå inte tråkig. Visst, lite egna idéer och avtryck må hända, men i slutändan en fullt vanlig lagom person.

Och ändå är det mil ifrån hur jag själv upplever mig. Jag är bara i undantagsfall i fas med mig själv och livet. Alltid för glad eller för ledsen. För stark eller för svag. För mycket eller för lite. För säker eller för osäker. Går för hårt in – eller går inte alls. Vill allt eller vill ingenting. Antingen överstimulerad eller understimulerad. Sprakande motiverad eller dödligt omotiverad. Tar världen med storm eller målar in mig i ett hörn. Uppe bland stjärnorna eller nere under isen.

Vare sig överstimulerad eller understimulerad

En helt lagom flugsvamp

Jag vill vara en person som kan vara glad utan att bli forcerad. Jag vill vara en person som kan vara ledsen utan att bli deprimerad. En person som kan vara social utan tankeveck i pannan. Som kan vara allvarlig, men ändå slappna av. Som kan vara orolig, men sova gott på natten ändå. Jag vill vara aktiv och ta mig för mycket, utan att känna mig utmattad. Jag vill vara obokad och ledig, utan att känna mig isolerad. Jag vill kunna jobba och sen gå hem och vara ledig. Äta en bulle och sen ändå gå till gymmet. Kunna göra allt utan svåra kontraster. Göra både och. Lite av varje, lite av allt. Lagom och lugn. Leva i en harmonisk gråskala utan svart och vitt. 

Lagom för mig framstår som en hägrande illusion men som fått osedvanligt underskattat rykte. Folk verkar se det som en förolämpning att ses som lagom, men vem bryr sig om man är ”tråkig” så länge man har ett lugnt och stabilt liv? Livet blir må hända väldigt intressant med ständiga känslopåslag och extremiteter (och ja, det erkänner jag gärna; det ger många uppslag om man gillar att skriva och skapa…), men det är också ett liv man aldrig någonsin blir klok på. Ett liv utan ro.

Hur får man en lagom tillvaro?

Hur lagom är du?

Sommar

Här kommer ett livstecken från mig. Och ja, dumstruten sitter stadigt där den ska, tro inget annat. Är förvånad, men väldigt glad såklart, att ni fortsätter att enträget klicka er in här. Jag har inte gett upp hoppet om mig själv heller, jag lovar, jag har bara saknat den där rätta motivationen. Har stått och stampat lite väl länge nu, men det är saker som behöver landa i mitt liv. Eller kanske hända. Man behöver leda sitt eget liv, men ibland vet man bara inte hur. Eller vart. Ibland sitter man helt enkelt fast. Jag antar att det måste få vara så, även om det är svårt. Jag vill tro att det finns en mening med allt, utan att för den sakens skull bli passiv och tappa bort sig själv. Om det är någon som går eller har gått i samma tankar, dela gärna med er bland kommentarerna ❤

Sommartjej på landet

Min sommartjej på morfars stuga

En bra sommar har vi haft iallafall (och förhoppningsvis är den inte riktigt slut än!). Det har varit bra och dåligt och allting däremellan, så som livet är mest. Men mest bra! Är nöjd med att vi lyckades få till en lagom nivå på tillvaron, där vi varken planerade in för mycket eller för lite. Just det är ju ofta en konst i sig i semestertider. Hoppas ni också haft en fin sommar och tack för att ni har lite överseende med mitt dåliga bloggande!

Tydligare fokus på högkänslighet

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om Mina 5 mest lästa inlägg 2018Faktum är att detta var ett nyttigt inlägg för mig att skriva. När jag svart på vitt granskade besöksantalen till mina olika inlägg och började spekulera kring varför olika inlägg fick så olika mycket läsare, blev det plötsligt glasklart för mig vad jag borde satsa på när det gäller bloggen. Visst är det häftigt när man får insikter bara av att sitta och skriva? Det kändes befriande att bli mer klar över var jag ska lägga mitt krut och hur jag tydligare ska ringa in bloggen.

Ja precis… Givetvis ska jag rikta in mig mer på högkänslighet. Ämnet har ju funnits närvarande i det mesta jag skriver, men ibland valsar jag iväg och skriver om en det ena ämnet än det andra. Det blir för spretigt. Hädanefter kommer bloggen fokusera på högkänslighet om möjligt ännu mer än tidigare. Bloggen kommer inte förändras nämnvärt från tidigare, utan det handlar nog mest om att jag skalar bort ämnen som inte passar in i mitt fokus. Jag kommer fortsätta skriva om mitt liv och dela med mig av mina tankar och upplevelser i allmänhet – allt genom mina högsensitiva glasögon. Sedan skadar det väl inte med någon spontan vardagsuppdatering ibland – läsare brukar väl trots allt vilja ha en bild av personen bakom bloggen…

HSP-bloggen Mellan raderna

Tydligare tema på högkänslighet framöver…

Eller vad tänker ni? Låter det vettigt?

Att samla och slösa energi samtidigt

Vilket sommarväder som dundrat in i Sverige senaste dagarna! Och så röda härliga dagar på det. Som om vi gått från smällkall vinter till stekvarm semester över en natt. Vår påsk har spenderats med släkt och familj, nästan uteslutande på landet och i utomhusmiljö. Bara sitta ute och ”lyxojja” sig över att det blåser lite för lite medan flyttbestyr och andra måsten är lika bortglömda som snön. Skrutten har också varit harmonisk och kunnat härja runt med naturen som vardagsrum.

20190419_14490620190420_10441820190420_10474920190420_15260820190420_15335220190422_135516

Alla som är högsensitiva vet dock att det även stjäl energi när aktiviteter och sociala umgängen liksom staplas efter varandra utan chans till andhämtning däremellan. Jag känner mig lycklig men väldigt, väldigt trött med en nästan fysisk olustkänsla över mig. Hjärnan nästan bokstavligen surrar av överstimulering. Som en gnagande ”panik” att nu bara måste jag få vara själv. Måste. Så ja, nu ska jag försöka ge utrymme till uppladdning.

Hoppas ni också hade en fin påsk!🐣

Utan skyddande filter

Plötsligt händer det. I fredags åkte jag ut till landet och hade äkta ego-tid. Bara jag. Helt själv. En hel stuga och en massa skog. Det var så drömmigt att jag nästan inte kunde tro att det faktiskt hände. Men det gjorde det.

Stannade till i den lilla matbutiken någon mil bort och köpte allt jag ville äta det närmaste dygnet, för att sedan bege mig in i de djupa skogarna där mobiltäckning är ett minne blott. Med andra ord helt perfekt – just det att inte kunna vara tillgänglig. Resten av dagen och större delen av lördagen spenderades helt och hållet utifrån känsla – något jag är urusel på i vanliga fall. Typ ”vad känner jag för just nu?” och ”vad behöver jag just nu?”. Soliga skogspromenader varvades med långa stunder med min bok, en löptur, en runda med kameran, massa god mat och en lååång natts sömn. Jag bara flöt omkring, hann tänka klart alla tankar, lyssnade in mig själv… Orkade ikapp med alla intryck som studsat runt i minna sinnen – men aldrig förmått landa för att sedan passera.

Att våga möta sig själv utan barriärer är viktigt

Många får vrålångest bara vid tanken på att fördriva tid i en stuga ensam på landet, helt utan såväl människor som mobiltäckning, bredband och andra civiliserade omständigheter. Att sakna ett tryggt, dämpande och förvillande skydd mellan sitt känsloliv och sig själv. Jag kan förstå det – det är svårt att inte uppleva ett visst mått av ångest när man så avskalat möter sig själv. Men sanningen är att det för mig innebär ännu mer ångest att inte göra det. Att istället sopa under mattan, släta över, trycka undan. Jag har aldrig kunnat ljuga för mig själv. Det dyker upp som magknip eller ångest innan jag ens hunnit inse att något blivit fel. Att jag ljugit för mig själv, inte stått upp för mig själv, inte agerat som mig själv.

Jag brinner för makrofotografering

Tog inte så värst mycket bilder, men i vanlig ordning blev det några close-ups. Det jag tycker är klart roligast är just makrofotografering. Skulle nästan vilja säga att jag är besatt av det. Finns knappt ett enda motiv som inte skulle göra sig i en close up – allt blir intressant. Enligt mig då 😉 Sedan hatar jag att redigera bilder och gör det i princip aldrig. Dels för att jag inte kan, dels för att jag inte vill. Det tar udden av den annars så underbara känslan med fotografering. Att fånga ett ögonblick, en scen – och bevara den just så. Låta den få stå på sina egna sköra, men stolta ben. Jag antar att det där med att skala bort alla filter är något jag uppskattar även när det kommer till fotografering 😜 När det blir för mycket teknik och efterhandsfix handlar det inte om fotografering längre, utan något annat. Enligt mig då – återigen.

Härliga vår förevigad i kameralinsen

Redan till helgen åker jag tillbaka till stugan igen – men då med familjen och en massa andra släktingar. Påsk är lite av en favorithögtid för mig, så det ser jag fram emot! Hoppas ni också är ute och njuter av vårvädret!💕

Krävande barn och motstridiga förhållningssätt

Ibland känns det som att jag balanserar på en svajig och skör lina i mitt eget förhållningssätt till att ha ett krävande barn. Å ena sidan jämför jag med andra och känner mig irriterad och missnöjd, ungefär som att det är orättvist att vissa får lugna barn och andra vilda. Ja, jag hör hur det låter, men det enda jag önskar mig dagligen är att vår tvååring ska lugna ner sig och vara tyst, om så bara en ynka sekund. Å andra sidan går jag runt med skuldkänslor för att jag, som har fått en frisk och fantastisk liten tjej, ens har mage att klaga. Alla barn är ju unika och alla ger olika förutsättningar. Jag har till och med önskat mig en busig, tuff och rolig dotter och nu är det precis det jag har fått. Känner mig som sämsta mamman i världen som gnäller och har fokus på det negativa.

Jag blir, i sann högsensitiv anda, så överväldigad av motstridiga känslor. Å ena sidan är jag världens lyckligaste. Lyckokänslorna är så intensiva att det känns som att jag ska gå sönder. Orkar ibland inte känna fullt ut, ungefär som att jag tror att den sanna lyckan ska ta kål på mig då den är så massiv och okontrollerad. Å andra sidan känns tillvaron ibland så krävande att jag tror att jag ska gå under. Ibland är min högsta dröm att bara få placera en simpel ljuslykta på bordet utan att huset står i brand två sekunder senare. Att vistas tillsammans ute bland folk en ynka stund utan att behöva ha krisberedskap och hjärtat i halsgropen. Att få göra ett enda blöjbyte eller påklädnad utan att det ska vara jämförbart med ett Kenyanskt maratonlopp. Eller att bara kunna gå runt fritt hemma utan öronproppar så långt instoppade att hörselgångarna värker.

Kan barn ha 2-årstrots?

Gammal bild från när Skrutten åkte på sin första – och framförallt sista – tågresa

När jag får höra om vänner och bekanta, eller vem som helst för den delen, som tar med sina ungar på charterresor, fjällenresor, flyg och tåg, eller ränner runt på stan, barnteater, museum eller restauranger, kan jag inte undgå att bli provocerad. Vi för vår del kan på vår höjd gå ut en kort, kort promenad – förutsatt att vi har med oss en hel uppsättning rån som mutning. I övrigt får jag och sambon turas om med att låsa in oss i var sitt rum för att göra det som måste göras, då det inte finns på världskartan att vi kan sitta fritt och öppet med en dator, plocka in disken eller fixa enklaste måltiden. Blotta tanken på Skrutten på en flygplats eller en barnbio får det alltså att flimra framför ögonen. Hon sover heller inte på dagen så det finns ingen chans för återhämtning. Hon har alltid varit krävande, men senaste tiden har hon intagit nya höjder. Både bildligt och bokstavligt då hon lärt sig avancerad klättring i hyllor och förgör allt hon kommer åt. Jag vet inte om 2-åringar brukar hamna i trotsåldern, men nog känns det så för Skruttens del. Hela hennes liv går ut på att testa gränser och streta emot, på en helt ny extrem nivå. Hela vårt liv går ut på att ta oss igenom dagen.

Även om våra barn är vårt allt och vi skulle offra våra egna liv mot deras utan att blinka, måste det få vara okej att klaga. Men hur hittar man balansen mellan att få ventilera och gnälla och samtidigt vara tålmodig och tacksam? Är jag den enda som känner mig förvirrad och går bet på det?

Mina 5 mest lästa inlägg 2018

Nu när det är nytt år (ja det har allt varit nytt år ett tag, jag är tydligen bara lite efter…) tänkte jag att det kunde vara intressant att se vilka av mina inlägg som blev mest lästa under föregående år. Går det att se något mönster ur detta? Kan man dra några slutsatser?

Här ser ni mina fem mest lästa inlägg från föregående år, i ordningsföljd:

”Sluta känn efter” som högsensitiv?

Hänger du inte med i filmen? Du kanske är dum… eller bara högkänslig?

Starkskör

Öronproppar, hörselkåpor och brus-appar är mina bästa vänner

Vad bortprioriterar du som småbarnsförälder?

När jag går igenom min statistik är det tydligt att mina nischade inlägg blir mest lästa. Kanske går detta hand i hand med att nischade inlägg är lättare att marknadsföra. Har jag skrivit om ett visst ämne är det lättare att veta var jag ska marknadsföra det än om jag bara skriver en allmän vardagsuppdatering. Å andra sidan tror jag de där allmänna vardagsinläggen också behövs för att göra bloggen intressant på något sätt. De ger ju en annan sida till de där lite djupare inläggen, då de säger något om mig och min vardag. Men för mig har det aldrig känts självklart hur mycket och på vilket sätt jag ska nischa min blogg. Jag vet att jag knappast heller är ensam om att ha huvudbry kring den frågan.

Förutom att nischade inlägg blir mest lästa, kan vi också konstatera att det är inlägg om högkänslighet som toppar denna liga. De fyra mest lästa inläggen handlar alla om just högkänslighet. Inlägget på första plats drog iväg fullständigt utan att jag egentligen gjorde någon större ansträngning om att marknadsföra det. Det levde sitt eget lilla liv och flera gånger flammade det upp på nytt, trots att det hade gått ett bra tag. Jag saknar tyvärr tillräckligt detaljerad statistik för att kunna utläsa hur det hela gick till, men roligt var det i alla fall. Kanske var det en lockande rubrik, kanske var det bara slumpen. Oavsett går det helt klart att se att högkänslighet är ett tacksamt ämne att blogga om. Det är en stor, men samtidigt begränsad och tydlig målgrupp.

På femte plats hamnar ett inlägg om småbarnslivet och konsten att prioritera. Även småbarnslivet är ett tacksamt ämne att skriva om. Emellertid ser jag en markant försämring i besöksstatistiken när det gäller småbarnslivet jämfört med inläggen om högkänslighet. Ska jag våga mig på en kvalificerad gissning beror det på att målgruppen är betydligt mer utspridd. Småbarnsföräldrar finns överallt och det finns också otroligt många konkurrerande forum för dessa. Likaså finns oändligt med bloggar som drivs av småbarnsföräldrar. För högkänsliga personer upplever jag utbudet av mötesplatser betydligt mer begränsat och jag har bara lyckats hitta en handfull aktiva bloggar på detta tema – även om de såklart ökar i takt med att detta personlighetsdrag blir mer uppmärksammat. Så de forum, föreningar och aktiviteter som finns för högkänsliga är mer samlade och lätta att nå ut till. Skriver jag ett inlägg om högkänslighet har jag lättare att nåt ut med det på ett enkelt sätt än om jag skriver om småbarnslivet eller för all del relationer, personlig utveckling eller annat som är mer obegränsat.

Vad säger din statistik om din blogg?

Det här födde såklart mycket tankar hos mig. Ska ha detta i bakhuvudet när jag klurar över bloggen framöver. Vilka budskap gömmer sig i er besöksstatistik?

Ny lägenhet

Hej hopp! Vad gör ni, hur går det? På Skruttens förskola härjar magsjuka (igen, ja) så vi håller Skrutten hemma den här veckan. Är väl bara att vara glad för att vi inte själva ligger hemma och spyr i en hink, antar jag. Det är väl så man får se det.

Det var dock inte magsjuka jag skulle skriva om, utan det lilla faktum att vi fick den däringa lägenheten jag var så betuttad i. Ha! Jag är sååå glad! Vi kommer bo på markplan, vilket innebär att vi (förutom att vi slipper våndas över trasiga hissar och bära upp tunga barnvagnar) har en egen uteplats! Tänk att kunna sitta och grilla i sin egen trädgård i sommar och att låta Skrutten leka i gräset och bada i egen pool. Tänk också att ha ett modernare kök, eget tvättrum (!!!!!), betydligt mer förvaringsutrymmen och en barnvänlig gård med lekplats precis utanför dörren. Känns overkligt.

Här är en lägenhetsskiss och vad vi tänker oss för varje rum. Började först rita dit möblering osv, men blev svinkladdigt och fult, så jag tror vi nöjer oss så här……. Terassen är egentligen större än på skissen, då vi har både plattor där vi tänker placera utemöbler men också en gräsplätt.

Planlösning på vår lägenhet i Karlstad

I mitt huvud surrar nu alla tänkbara möbleringsalternativ, möbelinköp och förvaringslösningar. Lovade mig själv att ligga lite lågt för att inte tröttna innan vi ens har påbörjat flytten, men det går sådär. Såå typiskt mig att bli besatt av saker! (Tiden fram till flytten kommer nu gå helt fasansfullt långsamt…) Är så trött på vår nuvarande lägenhet och våra möbler, så helst av allt skulle jag vilja förnya allt, men det går sådär med en sambo som är en blå person som både tycks vara emot allt nytt och vägrar att ta beslut. Något säger mig att vi går en tuff match till mötes… … Men det ignorerar vi ett tag till, så släng gärna hit en massa tips på roliga inredningssidor, idéer eller kap! Jag behöver inspiration!