Vad bortprioriterar du som småbarnsförälder?

I föregående nummer av tidningen Skriva var det en stor artikel som handlade om hur man får tid för sitt skrivande (eller annat man nu vill göra) under det hektiska småbarnslivet. Detta är ju ingen ny frågeställning, men jag blev återigen påmind om det smått orimliga i hur vi lever under småbarnsåren. Hur vi dagligen kämpar, pusslar och flyttar berg. Inte minst i juletider.

…att kombinera heltidsarbete med att hämta tidigt på förskolan – redan där spricker det. Lägg sedan till kraven på vackert inredda hem och barn uppfödda på hemlagad mat, klädda i svenska ekologiska skinnsandaler. Helst ska ungarna också somna på fem minuter, klockan sju, så att föräldrarna kan träna för att springa halvmaran på under två timmar. Det går helt enkelt inte ihop – fastän det ser så förbannat trevligt ut på Instagram.

Ersätt to do-listan med en do not-lista

Dags att byta ut to do-listan mot en do not-lista?

Det jag själv tycker är det mest säregna under dessa år, är att livets allra viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats, samtidigt som många får sina livs mest omvälvande upplevelser. Många som skaffar barn är i 30-årsåldern och en tid i livet då mer eller mindre allt ska få plats. Vi försöker göra karriär och köper eller renoverar hus. Vi försöker räcka till både på jobbet och hemma, men är aldrig tillräckliga någonstans. Vi vill ”hitta oss själva” eller känner stress över att vi redan förväntas ha hittat oss själva. Vi försöker landa i vår nya roll som förälder och allt vad det gör med övriga familje- och vänskapsrelationer och relationen till partnern. Hela livet ställs mer eller mindre på sin ända, även om det är svårt att förstå innan. Vi vill prioritera stunder för oss själva samtidigt som vi vill vara engagerande föräldrar och goda förebilder. Vi vill vara starka, göra bra val och kunna stå upp för oss själva och våra barn. Trots att vi många gånger känner oss som barn själva. Förutom att orka med hela vardagspusslet, känner många också att de behöver vara ”representativa” hela tiden. Det räcker inte med att familjen mår bra, det måste i allra högsta grad se bra ut också. Vi är inte lyckade förrän det är dokumenterat i sociala medier att vi är det. Det är som gjort för destruktiva jämförelser och en falsk illusion av ”alla andra” som totalt bekymmerslösa.

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats på en och samma gång

Jag känner för egen del att jag vägrar bli ett offer för den här livsstilen fullt ut. Även om jag liksom de flesta andra befinner mig mitt i brinnande kaos, måste jag nog också säga att jag ändå – åtminstone till viss del – kan stå utanför och betrakta det ibland. Och det är jag glad för. Det kanske hänger ihop med att jag tänker mig ett liv som egenföretagare och på det sättet är mer fri att sätta mina egna villkor i mångt och mycket. Om jag ska springa i ett ekorrhjul ska det åtminstone vara i ett hjul jag själv har varit med och valt. Och framförallt själv ha tillgång till stoppknappen. Många (och såklart även jag själv ibland) verkar springa i blindo i sina hjul, fastlåsta i regler och sammanhang som bara ”är”. Som bara är som de är och så är det med det. Man ska vara på jobbet ett visst antal timmar, man ska vara med och sitta av den meningslösa fikarasten eller mötet, man ska prata med honom och henne och hälsa på den och den, man ska svara på mail så fort det plingar, man ska hämta barnen tidigt på förskolan varje dag, man ska stressa hem via mataffären var och varannan dag, man ska laga nyttig och ekologisk mat varje kväll, man ska leka pedagogiska lekar med barnen, man ska skjutsa dem på alla aktiviteter, man ska hinna iväg på ett eget träningspass, man ska hinna engagera sig i klassinsamlingar, barnkalas och planera bästa väninnans möhippa. Funderar vi ens på varför vi gör vissa saker? Jag tror att mycket är så inrutat och förväntat av oss att vi inte ens stannar upp och reflekterar över varför vi gör det ena eller andra eller huruvida vi skulle kunna göra annorlunda eller rent av helt ta avstånd från något.

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska jag vara med och bygga hjulet själv

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska det åtminstone vara ett hjul jag själv har valt

Oavsett om vi vill få plats för något mer i sitt liv eller om vi bara vill få in mer luft i tillvaron, är en av lösningarna i artikeln att vi – föga förvånande – behöver prioritera. Eller kanske snarare prioritera bort. Om vi säger nej till något säger vi ja till något annat. Ja, det där har vi väl alla hört förut, men har vi egentligen tagit steget att faktiskt prioritera bort något? Det finns nog en hel hög med grejer vi skulle kunna prioritera bort, eller åtminstone dra ner på, om vi bara tänkte efter. Vad händer om vi exempelvis går ned lite i arbetstid och ekonomisk standard? Eller om vi drar ner ambitionsnivån på familjeaktiviteterna? Eller slutar att plikttroget svara i telefon varje gång det ringer? Eller som det med glimten i ögat föreslås i artikeln:

Kanske skita i att träna? Bli lite tjock och stå för det.

Jag har då och då formulerat vissa bortprioriteringar för mig själv, halvt som halvt omedvetet, men nu har jag gjort dessa bortprioriteringar lite mer medvetna och redogör för dem nedan.

Att säga nej till något är att säga ja till något annat

(Bort)prioritera mera!

Behöver barn aktiveras 24/7?

Man ska kunna vara med sina barn utan att sitta på golvet och lägga pedagogiska pussel hela tiden. Att vara den man är och sedan göra plats för sina barn i det livet.

Jag förundras ibland över föräldrar som tycker att barn ska stimuleras och engageras varenda vaken minut. Vad skulle hända om de får engagera sig själva lite? När jag tänker tillbaka på min egen barndom har jag svårt att minnas att föräldrar över lag satt med och lekte på golvet. Minns ni något om det? Jag säger verkligen inte att vi inte ska ägna oss åt våra barn, men jag tycker lätt det blir överdrivet. Kanske kan det gå för långt åt andra hållet – att barnen blir överstimulerade, stressade och vana vid att det måste hända saker konstant. Nu pratar jag bara utifrån vad jag själv tror och jag tror det är ett plus om barnen lär sig att kunna stimulera sig själva och att hantera att allt inte är supermegaskoj hela tiden. Jag tror också det är viktigt att få fritt utrymme för sina egna tankar och att hinna landa lite i sig själv. Kanske lär de sig rent av att bli mer självständiga och att ta större ansvar för hur de själva mår.

En före detta kollega berättade det roliga, men ack så tankeväckande, i deras storslagna familjeutflykt till Kolmården, där barnet ändå hade föredragit att stå på samma plats och titta på en grävskopa halva dagen. Ibland är det lilla det stora. Ibland sliter vi ut oss till ingens glädje.

Måste man laga mat varenda dag?

Detta känns som ett allmänt ”måste” ute i stugorna. Att föräldrarna rusar hem från jobbet, via mataffären och direkt till spisen. Vareviga dag. Inget man direkt reflekterar över. Här tycker jag gott man kan stanna upp ibland och fråga sig: Måste vi verkligen laga middag varje dag? Varför inte laga mat varannan eller var tredje dag och göra dubbelt så mycket? Måste vi ha både lagad lunch och lagad middag? Är det någon som ens tackar mig för min insats? Skulle familjen bli lika glad av att äta gårdagens rester eller ett matigt mellanmål istället för nylagad middag någon dag? Får det inte vara okej med halvfabrikat någon gång? Eller gå ut och äta någon gång emellanåt? Göra ett middagssamarbete med grannen två dagar i veckan?

Det finns inte i min värld att jag skulle lägga tid på att laga middag varje dag. Vi äter heller inte lagad mat mer än en gång om dagen. Nej, jag har inte ett dugg dåligt samvete. Skrutten får bra mat på förskolan och vi är duktiga på att göra storkok och frysa ned matlådor, göra nyttiga mellanmål med mera.

Timglaset är inte bara en illusion

Nej, det är inte bara sanden som rinner ut – utan även ditt liv…

Måste hemmet vara som taget ur ett inredningsmagasin?

Mitt hem är min borg. Jag älskar att vara hemma. Jag vill ha det rent, snyggt och fint. Helst vill jag också kunna känna mig en gnutta stolt över mitt hem. Det kan jag absolut inte just nu. Här har jag dock fått kompromissa med mig själv rejält. Min vision om hur mitt hem ska se ut, är inte helt genomförbart just nu. Vi ser till att ha det städat och ordnat till en viss (förvisso ganska låg) nivå, men utöver det är det okej med stök och bök och att det inte alls är särskilt tjusigt. Det är bara att acceptera; med en mini hemma som river ner allt försvinner både lusten och poängen att göra fint. I alla fall är det så jag känner det.

I år, liksom föregående år, kommer vi dra ner drastiskt på julpyntet. Julgran och prydnadstomtar, vad är det? Väldigt trist för en juldyrkare som mig, men är det inte praktiskt möjligt så är det inte. Då får det vara så. Dessutom är det så mycket saker överallt och tanken på att ta fram ännu mer saker ger mig smått panik. Kanske finns det också högtider man kan strunta fullständigt i? Exempelvis ogillar jag halloween – alltså skulle det aldrig falla mig in att skära ett elakt flin i en pumpa och sätta utanför dörren bara för att grannarna gör det.

Måste man ha kvar relationer som tar mer energi än de ger?

Det här är kanske den viktigaste punkten av dem alla. Ibland tar det, som för mig, flera år att inse att det faktiskt är okej att slopa vissa relationer. Exempelvis vänskapsrelationer i vilka man egentligen aldrig riktigt har trivts, inte riktigt fått den där välbehövliga energin eller kicken som man är ute efter när man träffar vänner eller inte riktigt kommit till sin rätt eller blivit sedd på det sätt man vill. För mig krävdes det att bli gravid för att svart på vitt inse det irrationella i att lägga energi på aktiviteter, omständigheter och människor som inte ger lika mycket energi tillbaka. Även om jag egentligen förstod det redan innan, trillade polletten ner på riktigt först när min egen ork och energi blev betydligt mer begränsad och ett nytt, viktigare, kapitel var på väg att ta form.

Detta är nog inte bara den viktigaste punkten, utan också den svåraste. I alla fall för känslomänniskor som mig. Jag är snäll, lite för snäll, och har ett större samvete än jag egentligen önskar. Att eventuellt kanske möjligen göra någon yttepytteledsen är det jobbigaste jag vet. Jag har genom hela livet varit alldeles för lojal mot alla. Det är såklart inget dåligt i sig, men jag behöver ju lära mig att vara lojal även mot mig själv. Annars kör man sin självkänsla i botten. Så även sin ork. Man behöver äga sitt eget liv och välja själv vad eller vem som förtjänar ens tid och energi.

Sträck på dig – det är ditt liv!

Vad prioriterar du och vad prioriterar du bort

Vad prioriterar du och vad du prioriterar du bort?

Detta är endast mina bortprioriteringar – jag säger inte att något är bättre än något annat. Vilka områden väljer du att strama åt eller kör du all in? In och kommentera!

Dela gärna inlägget om du, som jag, tycker detta är viktigt att diskutera!

Mom shaming

Sjukt att det till och med har fått ett eget uttryck. Mom shaming. Det säger tyvärr något om hur utbrett detta vidriga fenomen är. Som om mammor inte har nog med sina egna otillräcklighetskänslor, ska de dessutom skuldbelägga varandra. Snyggt.

Jag må vara en känslomänniska, men även om jag blir grymt irriterad över personer (tja, främst kvinnor?!) som ägnar sig åt mom shaming så kan jag ärligt säga att jag inte blir så personligt påverkad av det. Hade jag däremot blivit mamma redan i 20-årsåldern hade situationen nog varit otroligt annorlunda och det gör mig lite beklämd. Så varför påverkas jag inte av mom shaming idag då? Jo, för att jag inser att majoriteten av de som skuldbelägger andra mammor har ett enträget behov av det. Och varför har de det? Jo, förmodligen för att täcka upp för och dölja egna otillräcklighetskänslor tryggt under en präktig helyllefasad. Det är liksom allt jag behöver veta.

Sedan finns det förvisso säkert mammor som ägnar sig åt Mom shaming och som själva har exceptionellt lugna och stilla barn. Barn som är så tillfreds att de hade kunnat få sitta med på Nobels Fredsmiddag utan några som helst problem. Ja, såna barn existerar faktiskt, även om de nog är sällsynta! Dessa föräldrar har inte en susning om hur deras tillvaro hade kunnat se ut.

Sedan finns såklart den värsta gruppen av dem alla: De som inte har barn själva, men som mer än gärna delar med sig av sina klokheter om barnuppfostran till omgivningen. Hu! Så komiskt det är egentligen. Jag erkänner villigt att jag inte heller trodde att det skulle vara så svårt att ha barn – innan jag fick ett eget. Lyckligtvis avhöll jag mig från att tala vitt och brett om det och tur är väl det, eftersom jag hade fått slicka i mig vartenda ord. Jag tycker allmänt att man bör hålla sig ifrån starka uttalanden om saker man inte har någon personlig erfarenhet av. Det spelar ingen roll att du eventuellt har suttit barnvakt åt hela din släkt eller kanske till och med jobbar som förskolelärare eller barnpsykolog. Att få egna barn är något helt annat.

När icke-föräldrar ger råd till föräldrar får man hålla sig för skratt

Bild lånad från Sofia som också skrev om mom shaming nyligen.

Det finns enormt många ”BIG NO NO”, som jag egentligen skulle vilja bemöta. Dock är risken att det skulle bli en hel bok och inte ”bara” ett långt blogginlägg, så jag får begränsa mig lite. En typisk grej man ofta hör är iallafall att man tydligen inte får låta sina barn se på TV. Alltså inte ens barn-TV som typ Babblarna (!). Varför jag dissar denna regel? Jo, för det första för att jag tycker att dessa program är BRA för mitt barn (i lagom dos, såklart). Förutom att hon älskar att titta, har dessa program nästan uteslutande en pedagogisk och lärande funktion. För det andra gör den tiden, låt oss säga en ynka kvart, all skillnad i världen för hela klimatet hemma hos oss. Under den här tiden får jag möjlighet att torka upp grötkladd i halva köket, duscha, byta om, borsta tänderna och packa skötväskan utan att ha ett skrikande barn klängandes i mina ben. På så sätt slipper både jag och mitt barn ta del av en apatisk mamma som grinar i hallen eller rent av går ut i bara pyjamas i november eftersom hon inte haft någon tid att reflektera över hur hon själv går klädd.

Ett annat random ”förbud” som jag reagerar lite extra på, är det där om att man inte under några som helst omständigheter får gå och handla, gå till gynekologen eller utföra annat privat ärende innan man hämtar barnet på förskolan. Barnet ska hämtas först och följa med till varje pris, i alla lägen. Jag undrar i mitt stilla sinne om de som prompt basunerar ut denna regel själva har någon aning om vad det innebär att släppa in sin 2-åring på typ Ica Maxi? Jag kan ju bara tala för mig själv: Att slippa ta med mitt barn till affären innebär, förutom att handlingen tar 9 minuter istället för 59, att vi båda slipper bli portade från affären för all framtid. Vi slipper också bli utmattade för resten av dagen. Förmodligen gäller det också resten av människorna i affären (inklusive personalen). (Obs! Jag är inte född igår, jag förstår mycket väl att detta eventuellt sticker i ögonen på överbelastad förskolepersonal. Och all cred till er för det fantastiska och viktiga jobb ni gör trots låg lön och dåliga resurser. Men det missnöjet bör riktas uppåt och inte gå ut över föräldrar som kämpar precis lika mycket de.)

Nä… vad gäller mom shaming känner jag bara: Det är fritt fram att vara precis hur perfekt man vill! Man behöver inte frälsa andra för det! Gratulera dig själv för att du är perfekt och så låter du alla andra mammor vara ifred. 

Ironin i att bli stressad av en yogaklass

Vad tycker du om yoga? Just yoga är en sådan aktivitet som jag har fått höra både en och femtionio gånger att jag borde satsa på – eftersom det skulle passa mig. Jag håller med, det borde passa mig och jag vill att det ska passa mig. Men de gånger jag testat – både framför Youtube och på riktiga klasser – har det inte alls passat mig.

Yoga ger mig prestationskrav

Att jag aldrig har fastnat för yoga beror gissningsvis på att det skapar ett prestationskrav hos mig. Jag blir stressad och irriterad om det är något jag inte hänger med på eller om jag inte lyckas bli så där härligt skön som alla andra. Jag går alltid därifrån med en större stress eller frustration än innan – vilket knappast riktigt var poängen. När jag häromveckan ville ge yoga en ärlig chans, slutade det ändå med att jag efter halva passet var så irriterad på allt och alla att jag gick ut och ställde mig på löpbandet istället. Pinsamt, men sant (även om jag till mitt försvar gick in igen på slutet när det var dags för meditation). Jag har därför haft svårt att betrakta det som mental träning, men inte heller fysisk – eftersom jag är för ovan och dålig för att det ska vara ansträngande. Många säger att man ska ”ge det tid”, men då jag inte har kunnat se att det gett mig något har jag också saknat gnistan det krävs för att orka fortsätta.

Blir du irriterad och stressad av yoga

Men. Självklart har jag hört talas om yinyoga och varje gång har jag tänkt att det åtminstone borde passa mig. Där kan jag släppa tanken på att jag måste ”lyckas” eller att jag ”måste blir trött – annars räknas inte träningen”. Här kan jag bara fokusera på lugna rörelser och meditation. Av någon anledning har jag inte kommit iväg och provat, men jag tänkte faktiskt göra slag i saken och testa det imorgon! Vill så gärna komma hem och säga att jag älskade det… Samtidigt vill jag inte hoppas för mycket, men magkänslan är bra iallafall. Någon av er som har testat yinyoga? Berätta gärna vad ni tycker!

Har du provat yinyoga?

Yinyoga eller inte – det är otroligt viktigt för mig att ha en bra rutin som jag ser till att följa. Något som gör mig lite mer grundad. En trygg grund som gör att jag kan hantera tillvaron lite mer avslappnat. Som det är nu har jag sällan någon marginal, utan jag reagerar ofta med blåljusen för minsta grej. Och så händer nästa grej, och nästa… och jag är helt förlorad. Jag har ytterst svårt att komma tillbaka till mig själv när jag väl har stressat upp mig. Då är det redan för sent. Jag behöver en grund som gör att jag undviker att bli stressad från början.

Jag behöver känna mig grundad i livet för att hantera stress

Meditation har jag ägnat mig åt i många, många år, men aldrig riktigt prioriterat det på det sätt jag borde. Ofta har jag gjort det först när jag verkligen behöver det, snarare än att göra det förebyggande. Dessutom har jag ofta slängt in meditationen lite halvhjärtat (om än plikttroget) någonstans mellan dagens alla måsten, mest för att kunna känna att jag faktiskt har gjort det och med gott samvete kan återgå till ”det viktiga”. Det senaste har jag skärpt till mig och faktiskt prioriterat meditationen mer. Jag har insett att jag behöver en riktig rutin där jag gör det minst en gång varje dag, även när jag tror att jag inte behöver det. För jag behöver det visst, hela tiden, för att ligga steget före, alltid ha lite marginal och allmänt kunna hantera livet på ett bättre sätt.

Jag föreställer mig att yinyoga (eller annan liknande organiserad aktivitet, för den delen) skulle vara ett bra komplement till meditationen. Det blir en fast punkt varje vecka och något som bara ”ska” göras, likväl som alla andra måsten. Förhoppningen är dock att det är något jag ska längta till varje vecka och att det kan bli lite av en höjdpunkt.

Vad har ni för erfarenheter av yoga, meditation och liknande aktiviteter? Vad har det för funktion för er? 

Black me – För eller emot Black Friday?

Det var det här med Black Friday… Eller borde jag säga Black weekend? Eller rent av Black week? Ja, oavsett har ju denna sensation växt sig hysterisk i Sverige senaste åren. Jag känner mig lite kluven – självklart inför själva sensationen i sig men framförallt inför debatten kring den.

Önskar en mer nyanserad diskussion kring Black Friday

Vad gäller sensationen i sig, kan jag tycka det är snudd på pinsamt att vi så rakt av och med sådan brist på eftertanke kopierar och omfamnar alla happenings direkt från USA. Som Halloween till exempel. Varför har den fina allhelgonahelgen blivit kopplad till skräck? Osympatiskt, tycker jag – i samma sekund som jag också inser att jag låter som tant Agda, 79. Oavsett vad kan jag även känna viss avsmak när det gäller Black Friday. Varför uppmuntra till ännu mer köphets?

Men. Är det något som stör mig ännu mer så är det faktiskt den hysteriska diskussionen kring Black Friday, som framförallt förs av hysteriska PK-människor. Hela mitt facebook-flöde liknar för närvarande en enda krigskamp där människor ser det som sin livsuppgift att predika för sina mindre vetande medmänniskor hur de bör leva sina liv.

Jag undrar i mitt stilla sinne varför allt jämt måste vara så svart eller vitt? Jag skulle föredra en mer nyanserad diskussion och ett helhetsperspektiv. Vad spelar det ens för roll vad jag köper eller inte köper under Black Friday, om jag inte ser till mina konsumtionsvanor över hela året?

Köphets under Black friday

Jodå, jag har allt fyndat. Faktiskt mer än vanligt ska erkännas. Jag är över lag knappast en storshoppare, utan föredrar att laga och suga musten ur mina prylar innan jag köper nya. Jag har därför inte ett dugg dåligt samvete över att jag nu unnat mig ett gäng med grejer. Det är dessutom grejer jag behövde och hade planerat att köpa. Man behöver ju inte vara en dum kund, bara för att man eventuellt ogillar ett koncept. Varför skulle jag köpa dessa grejer innan eller efter Black Friday, när jag kan köpa dem Black Friday och få en rejäl rabatt? Vad är vitsen med att bojkotta och haaata Black Friday, för att sedan shoppa loss veckan efter istället? Att däremot handla enorma mängder på Black Friday; grejer som man annars aldrig hade köpt, det får gärna diskuteras.

Man får lov att handla på Black Friday, hellre se till helheten

Jag hyllar inte Black Friday, lika lite som jag tänker bojkotta det. Jag bidrar inte till köphets – lika lite som jag är en dum kund. Jag ser det inte svart eller vitt. Jag är emot komsumtionshetsen över lag, men självklart gör jag helst mina inköp under de dagar det gynnar mig mest. Det behöver inte vara svårare än så.

Hur förhåller NI er till Black Friday? Sprid gärna vidare och dela med er av era åsikter!

Trötta men småglada fredag

Här kommer en liten fredagsupdate från mitt liv som känns lite grått för tillfället. Skruttens märkliga sovfas verkar (tyvärr) inte bli det minsta bättre, vilket gör att jag och sambon också gått in i en speciell fas. ”Ta sig igenom dagen-fasen”. Vi turas om och tar henne varannan natt, vilket gör att dagarna består av att antingen masa sig fram som en zombie med ögonen i kors eller att försöka hinna ikapp med allt man inte gjorde dagen innan. Dessutom har vi fått lägga massa tradig tid på att röja i badrummet både innan och efter vaktmästarens arbete varje dag. Igår var det äntligen klart, men då fick jag ägna hela eftermiddagen åt att (försöka) städa bort klister, murbruk, damm och färgklet. Har ni någonsin träffat en vaktmästare som är duktig på att städa? Inte jag. Hur som helst, inatt var det min tur att sova, men istället vaknade jag upp sjuk och ynklig. Alltid ska det vara något.

Ta inte livet för allvarligt

Nä, dagarna känns inte så tillfredsställande just nu, men det var ju det där med acceptans igen. Just nu kan jag inte ha så stora krav på tillvaron, så är det bara. Att se sitt liv med lite perspektiv hjälper också. Då börjar man istället känna sig bortskämd och otacksam. Och får skuldkänslor…. Ja, heh, man kanske inte ska tänka så himla mycket alls. Det är vad det är och jag ska inte ta livet för allvarligt (man kommer ju ändå inte ur det levande, som någon sa). Istället bjussar jag på en bild som gör mig glad. Det är Skrutten som är ute på äventyr min sin goda vän Manfred:

Lek och bus och söta barn

Trevlig helg på er! Glöm inte att gilla och kommentera så blir jag ännu gladare!

Veckans nattvaka, fuktskada och gnäll

Den här veckan har känts rörig på många sätt. En anledning till det är att vi har en fuktskada i badrumstaket (på grund av att vår senila granne glömt vattnet på) och vaktmästaren har sprungit här varenda dag. Det senare har gjort mig stressad, då jag har svårt att koncentrera mig på det jag ska göra om jag vet att det när som helst kan knacka på dörren. Likaså blir det oljud när han är här och jag är alldeles för artig och känner att jag måste vara sällskaplig eller bjuda på kaffe. Gah! Bestämde mig igår för att jobba på bibblan för att slippa bli involverad, men då blev det istället stök med att han skulle låna nyckel, kom innan jag hade hunnit iväg, velade med tider osv osv.  Suck. Än är det inte klart heller, nästa vecka blir likadan. Egentligen har det varit konstant oljud p.g.a renovering och bilningsarbete ända sedan vi flyttade in i det här huset för några år sedan. Är urless på att bo här och har ingen förhoppning om att få lugn och ro så länge vi bor kvar. Mitt hem är min borg och därför blir jag så olidligt stressad när det händer såna här grejer. Det är som att någon har hoppat över mitt staket både rent fysiskt och mentalt. När får vi vara ifred? När kan vi ens använda vår dusch igen? Kan ingen himla vaktmästare städa efter sig?

Rörig och tuff vecka

En annan anledning till att den här veckan känts jobbig är att busungen vaknat mitt i natten och gallskrikit. Varenda natt. Detta har såklart stört vår nattsömn något kopiöst och även om vi har försökt dela upp nätterna har det lett till massor av onödigt tjafs och ”tävlingar” om vem som har det värst. Någon som känner igen sig i det? Man blir ju inte precis sitt bästa jag när man snittar tre timmars sömn per natt. Inatt var det min tur att vaka och jag skrapade bara ihop ynka två timmars sömn (inte ens sammanhängande). Kan inte bara skylla på skrutten, det är främst mina egna sömnspärrar som förstör för mig. Har försökt sova lite nu på dagen, men det går som vanligt inte. Trots att jag varit vaken sedan kl 1.30 i morse (igår..?). Det som känns så bittert just nu är att vi har barnvakt idag och jag har längtat efter det hela veckan. Men istället för att njuta och fullfölja alla mina planer, har jag hittills bara gått runt och ältat och känt mig eländig.

Vi har varit trötta denna vecka

Men. Så fick jag nog av mig själv. Fixade världshistoriens största kaffemugg och kickade igång mig själv – fast besluten att vända dagen och göra något bra av den. Jag tror jag ska rensa och sortera om i garderoben, ett projekt jag har haft i tanken i ett helt år tror jag. Måste också bli en löprunda så jag får lite frisk luft. Helst innan det blir allt för mörkt. Får bli några varv runt Gubbholmen – det är så fint där nu med alla höstlöv. Ikväll ska sambon iväg, så då ska jag passa på att se en film som han avskyr och vräka i mig Ben & Jerrys.

Löprunda runt Gubbholmen

Inte så konstigt att man får ny energi av att springa här….

Det är väl det här med acceptans, återigen. Att acceptera att tillvaron sällan blir som man har tänkt, men på något sätt gilla läget ändå. Rycka på axlarna och vara tacksam för det som trots allt är bra. Att det ska vara så löjligt svårt? 

Tips på personliga bloggar

När jag hittar en, för mig, ny blogg märker jag direkt om det är en blogg jag vill följa eller inte. Om den talar till mig. Bloggar finns väl i de flesta varianter och utföranden, men något som för mig är mer tilltalande än annat är bloggar där det finns en tydlig tanke och passion bakom. En glöd. Jag har svårt för större bloggar som saknar genuint engagemang och som mest består av reklam – jag blir nästan provocerad. Därför är det så roligt att hitta bloggar som har det där lilla extra – trots att besökstalen inte alltid toppar blogglistorna.

Mina favoriter bland personliga bloggar

I detta inlägg vill jag lyfta mina favoriter bland personliga bloggar. Det är otroligt svårt att nå ut med en liten blogg genom allt brus idag och därför är det också viktigt att puffa för de bloggar vi vill ska överleva. Gemensamt för de bloggar jag har valt att lyfta fram här nedan är att samtliga är välarbetade och välskrivna och bloggaren bakom känns hängiven och vågar vara öppen med sina tankar. Dessutom känns bloggen genuin och ärlig och ger en välbalanserad bild av verkligheten, inte bara en fin yta.

SOFIA EKHOLM

ekholm.png

Sofia har blivit lite av en ”bloggsyster” och jag är så glad att jag har hittat henne. Våra bloggar går så mycket i linje med varandras, vi har så många liknande tankar och upplevelser… Hon berättar mycket om sin högkänslighet och hur hon tacklar den i vardagen i kombination med att ha småbarn och att driva eget. Otroligt givande att läsa. Jag är imponerad av att hon vågar vara så öppen och personlig och skriva om så viktiga ämnen i hopp om att hjälpa andra. Fler som Sofia behövs!

LÄNGTA HEM

fondofhome

Här har vi också en stor favorit där jag delar mycket tankar och upplevelser. Cristall driver en inspirerande blogg där hon varvar sitt intresse för inredning och fina bilder med  tankar om vardagslivet med småbarn och att driva eget. Hon är också öppen och bjuder in läsaren i sin personliga resa med bloggen. Tankar om bloggstatistik, bloggsidor och bloggportaler. Hur hon ser på bloggvärlden och vad hon har för mål. Otroligt intressant för en som är i precis samma situation och går i samma tankar om dagarna. Jag hoppas vi kan utbyta små tips och tricks framöver!

REAKTIONISTA

reaktionista

Det här är också en favoritblogg av rang! Wilda skriver så ärligt och fint… Så omsorgsfullt och med hela sin själ. Dessutom bjuder hon på vackra bilder av naturen och sin fina ”bullet journal”. Fokus för bloggen är att leva i harmoni och självmedkänsla och att tackla livet trots högkänslighet och utmattning. Att se det lilla i det stora. Jag varken vill eller kan läsa den här bloggen i ett nafs, utan tar mig tid då och då att på allvar läsa med full uppmärksamhet. För det är den värd. Jag känner alltid ett skönt lugn i magen när jag läser – som en skön kontrast till den ångestklump man annars så lätt kan känna i social media. Dessutom delar vi vårt skrivintresse!

ETT RIKT LIV

ett_rikt_liv.pngDet här är en blogg som jag upptäckte precis i slutskedet av att få klart det här inlägget. Egentligen var det en ren slump att jag hamnade på Tinas blogg och tänkte först bara scrolla lite snabbt… men föll pladask! Det här är en personlig och genuin blogg med mycket intressanta tankar om livet i stort och smått och tillvaron med småbarn. Jag kan inte helt sätta fingret på varför bloggen tilltalade mig så mycket, men förmodligen är det för att jag kan relatera till så mycket. En blogg som dröjer sig kvar helt enkelt… Dessutom finns skrivintresset som gemensam nämnare även här.

Vad har du för favoritbloggar i den personliga kategorin? Fyll gärna på denna lista eller gör en egen! En förhoppning är att detta kan leda till en kedjereaktion där vi lyfter och stöttar småbloggar vi gillar!

Surr, svacka och skogsutflykt

Tisdag förmiddag och har precis lämnat skrutten på föris. Nu väntar några timmars skrivande…

Tankar en vanlig tisdag

Har haft en liten svacka det sista ska erkännas.  Både när det gäller mig själv och mitt skrivande. Ja, egentligen hänger det ihop. När det gäller bloggande är det ju så lätt att tro att det bara är att släppa ur sig en massa text och trycka på ”publicera”… (I wish!), men det är så mycket annat som följer med som man inte riktigt räknar med och som oundvikligen har fört in mig på så mycket tankar. Jag inser att det är omöjligt att fortsätta den här bloggresan utan att brottas med en rad frågor som vem jag är, vad jag vill och vilket som är mitt sätt att nå ut. Just det där med att nå ut tycker jag är den svåraste biten – jag avskyr att sälja in det jag gör eftersom det på något ologiskt vis känns som att jag säljer mig själv. Svårt att förklara känslan, men det har iallafall satt igång en rejäl tankekarusell hos mig och det är inga direkt lättvindiga frågor som dyker upp. Jag har hur som helst insett att jag behöver hitta mina egna strategier för saker och ting och att detta är en lika mycket personlig som arbetsmässig utveckling. Jag vet inte om någon där ute kan relatera till detta?

Utflykt till Mariebergsskogen

Bjuder på ett par bilder från igår. Då var det jag och skrutten hela dagen. Vi inledde dagen med en utflykt till Mariebergsskogen… Mestadels spenderade vi tiden med att jaga hönor (stackars djur!), härma fåren och utforska skogen.

Resten av dagen blev det hemmamys och vi var nog lika trötta båda två. Tänk när man var föräldraledig och hittade på såna här upptåg nästan varenda dag… att man orkade? Jag tror jag kände efter min föräldraledighet att jag var hyfsat ”klar” med den biten och nu ville ägna mig åt mitt skrivande. Detta tänk visade sig dock inte vara helt lyckat, då jag började se tiden med skruttis som ”ett hinder” för eller ”en väntan” på det jag egentligen skulle göra. Mest kände jag mig bara stressad och frustrerad. Det kändes fel. Det är ju faktiskt lyx att ha så mycket tid med sitt barn. Så nu har jag bestämt mig för att använda tiden med henne bättre och integrera henne i saker som jag också tycker om. Mycket är ju svårt att göra när de är så små – det blir ju mest att man bara bevakar, springer efter eller kippar efter andan och aldrig riktigt kan slappna av. Men om man tänker efter finns det allt en del saker man kan göra. Ja, som att vara i skogen till exempel…

Skogsutflykt i Karlstad

Listan om just nu

Hittade en sån där kulig lista som brukar poppa upp i bloggar titt som tätt och bestämde mig för att fylla i den själv! Listan handlar om vad som surrar i ens huvud och i ens liv just precis nu och det tilltalade mig. So let’s do this!

Vad stressar dig just nu? 

Just nu i denna brinnande sekund känner jag stress över att busungen inte vill sova. Sambon kämpar i rummet intill och jag försöker blockera allt ljud med brus i hörlurarna (ja ni vet ju…). Att hon ska vara så envis! Det känns både tråkigt och frustrerande att vi måste lägga så oändligt med tid på detta varje dag. Andra familjer gör saker. Det enda vi gör är vardagsmåsten och att turas om att natta. Ungefär så känns det.

I övrigt är jag inte stressad, utan mer… bedövad, är kanske rätt ord. Har nästan stressat in mig själv i väggen senaste tiden, som så många andra gånger, men lyckades som tur är komma till sans innan det gick för långt. Just nu känner jag mig istället ledsen över att jag lät det gå så långt och för att det ska vara så svårt att ta hand om sig själv. Känner också en överväldigande trötthet. Vill gå och lägga mig under en sten i skogen. Att någon ska klappa på mig och säga att jag får ligga där hur länge jag vill. Typ.

Ledsen och trött efter en stressig period

Vad ska du göra ikväll? 

Jag ska natta mitt barn. (Obs! Är inte bitter, utan skrattade faktiskt när jag skrev det. Kändes bara så tragikomiskt).

Vad är svårt? 

Det jag tycker är svårast just nu är faktiskt att läsa av mina egna känslor, vilket förmodligen hänger ihop med min stress. Framförallt har jag inte kunnat skilja på rädsla och dålig magkänsla. Jag vill alltid gå emot mina rädslor, eftersom jag vill utvecklas. Men jag vill definitivt inte gå emot min magkänsla. Får ingen klarhet i vad som är vad. Tyvärr har jag också varit för otålig för att vänta in mig själv och kört på ändå, vilket tyvärr bringat lite onödig ångest.

Svårt att skilja på rädsla och dålig magkänsla

Vad är lätt? 

Att skratta och busa i det lilla. Blir så när man får barn, så oändligt med kärlek hela tiden. En spontan fuldans i vardagsrummet ligger aldrig många sekunder bort.

Vad blir det för middag idag?

Våfflor med grädde och sylt! Liksom igår! Gäller att fylla upp hela fettcirkeln så här på helgen. Träning – det tar vi imorgon… dubbelpass kanske?

Vad vill du göra mer? 

Få in mer mental träning i vardagen, helt klart. Är duktig på att sticka ut och springa eller gå på träningspass, men den mentala träningen blir ofta lidande för att den kräver mer av mig. Funderar på att ge yoga en chans till… när jag tidigare har testat det har jag blivit stressad, irriterad och känt mig dålig och alltså fått motsatt resultat mot vad jag hoppats. Men det förtjänar absolut en chans till. När jag tänker efter har jag fått tecken lite överallt. Människor jag pratat med, bloggar jag läst, drömmar på natten… Yoga, yoga… kan det bli mer tydligt egentligen?

Vad går du igång på?

Det jag går igång på mest av allt är driftiga människor som uppnår sina drömmar tack vare jävlar anamma och en vilja av stål. Som ger sig fan på något och sedan gör det. Punkt slut, inga ursäkter. Jag blir taggad. Jag blir hög. Jag blir lycklig.

Nå dina drömmar med jävlar anamma och en stålvilja

Vad gråter du av?

Lika mycket av kärlek som av uppgivenhet och sorg. Jag gråter mest hela tiden, men det är ett skönt sätt att känna sig lite lättare. Tycker synd om folk som inte vill eller kan gråta.

Vad gjorde dig arg senast?

Jag kan av naturliga skäl inte riktigt relatera till krig och svält och sådant, men däremot orättvisor i det lilla. Saker som triggar mig kan vara till exempel ojämställdhet i parrelationer, när vuxnas beteende går ut över barnen eller när någon far illa av dold utfrysning eller dålig gruppdynamik.

Vad åt du senast? 

En kanelgiffel. Fettcirkeln som sagt… Ikväll blir det nog popcorn! Jag är en popcornfantast av rang, har alltid valt det före chips och annat snacks. Popcorn är egentligen enda snackset jag köper, annars blir det mest godis och choklad. Har nu en period då jag bara kan tänka mig spispopcorn. Det är ju visserligen bra mycket bökigare att få bra resultat med spispop – det är lite som rysk roulette (förutom att ingen dör – även om det känns lite så just då i besvikelsens ögonblick) – men oj vad äckligt det är med mikropop om man vant sig vid spispop. Smakar ju endast fett! Lite samma sak som när man vant sig vid mörk choklad och så sätter man tänderna i marabou mjölkchoklad… smakar ju enbart socker!

Jag kan inte leva utan popcornSpispopcorn är godare och nyttigare än mikropopcorn

Vad är fånigt? 

Att av olika anledningar inte vilja, orka eller våga ge komplimanger. Har aldrig förstått grejen med varför vissa människor är så snåla med att sprida kärlek. Kan också tycka det är fånigt att inte kunna ta emot en komplimang. Någon vill ge dig en gåva, men du vägrar ta emot den? Jag antar att det många gånger handlar om osäkerhet, men tycker bara det är så sorgligt på något sätt.

Vad är du inte? 

Jag är inte en person som tar lätt på saker. TYVÄRR. Önskar att jag kunde vara lite mer lättsam, skaka av mig saker snabbt och inte ta livet på så stort allvar.

 Vad har du missuppfattat? 

En sak som jag tidigare missuppfattat är att jag trodde mig kunna påverka andra människor, relationer eller omständigheter, när jag egentligen inte hade någon kontroll alls. Har kommit till insikt om att det enda sätt som fungerar är att släppa kontrollen helt. Ibland får man acceptera att man inte kan påverka saker, sörja detta faktum och sedan släppa det. Först då kan det bli förändring – men då ”bryr” man sig heller inte längre på samma sätt vilket också är hela poängen med att det kunde ske.

När man har släppt taget brukar saker lösa sig av sig själva

Vad ska du göra nu?

Gå upp på vinden och kika om vi har några gamla barnböcker som kan passa busungen. Ibland blir hon helt absorberad i en bok i kanske tio minuter – och bara tänk hur mycket man hinner få gjort då!

Vad gör du just precis nu? Vad tänker du på? Gör listan du med!

Veckans springa ifrån sig själv

Har varit uppstressad det sista och, som så ofta annars, sprungit ifrån mig själv. Jag märker det så tydligt när jag börjar stressa över de mest triviala saker. Att jag inte hann gå upp på vinden och lämna grejer eller att jag inte hann köra en tvätt… Det är en ganska tydlig signal på att jag återigen tappat bort mig själv lite.

När man är en prestationsprinsessa är det lätt att bara känna sig duktig så länge man presterar. Jag kan lätt bli hög på mitt eget flow och fastnar lätt i ”bara en grej till” och ”lite till bara”, tills ögonen tillslut går i kors. Jag har väldigt lätt att tappa bort min egen känsla av att ”nu räcker det faktiskt, nu behöver jag vila”. Det kanske låter harmlöst, men problemet är att om jag väl har kört över den där gränsen för vad jag egentligen orkar med, så är det redan försent. Då har jag redan tappat bort mig själv och alla naturliga signaler på att stänga av är borta. I det läget är det såklart ännu lättare att köra över mig själv, eftersom jag inte alls har kontakt med mina behov. Jag är övertygad om att jag har en liten försynt släng av ADHD, då jag alltid haft otroliga mängder energi som jag haft svårt att stänga av och kontrollera som jag vill. Baksidan är att när jag tillslut stänger ned så drämmer tröttheten och ”baksmällan” till och jag får betala gånger tio.

Hur ska man fördela sin tid när det är så mycket man vill hinna med

För att behålla någon slags balans tror jag det är viktigt att regelbundet ha små ”avstämningar” med sig själv. Fundera över var man lägger sin energi och hur man fördelar den. Stämmer detta överens med hur man vill ha det? Här blir det också ganska tydligt huruvida man ställer rimliga krav på sig själv. Jag själv har svårt att acceptera att jag inte har mer tid än jag har och förnekar det genom att försöka pressa in grejer motsvarande betydligt fler timmar än jag har. För mig är därför steg ett just nu att acceptera förutsättningarna och göra en plan för de timmar jag faktiskt har. Annars kommer ju varenda vecka kännas som en besvikelse. Problemet ligger nog emellertid inte i att göra en rimlig plan, utan i själva accepterandet av förutsättningarna. När man vill sååå mycket, men inte har tid ens för hälften. Jag behöver påminna mig själv om att det är priset jag betalar för att ha barn och att jag väljer barn alla dagar i veckan. Ser jag det på det sättet borde det bli lite enklare att acceptera.

Hur fördelar du din tid och energi i livet

Hur fördelar jag då min vakna tid som inte går till busungen eller vardagsmåsten? Skulle gissa att jag just nu lägger 80 % på jobb, 10 % på fysisk träning, 5 % på mental träning och 5 % på roligheter. När jag skrev detta blev det tydligt för mig att jag lägger ner för mycket tid på fysisk träning i förhållande till den tid jag har. Jag tränar minst varannan dag och den dag jag inte tränar är jag ivrig på att gå ut och promenera – ibland med viktväst och ibland utan. Det händer aldrig att jag inte rör på mig alls. Promenaderna fungerar som terapi för mig – under dessa hinner jag tänka igenom saker och få lite distans och nytt syre i hjärnan. Om jag håller igång och mår bra fysiskt spiller det dessutom över på den psykiska och mentala hälsan. Så det är jätteviktigt för mig att träna fysiskt. Men. Vem har sagt att den fysiska hälsan är viktigare än den mentala? Det är lätt att glömma att den psykiska hälsan spiller över på den fysiska också. När jag är i mental balans känner jag mig också rent fysiskt mer avslappnad och skön. Det hänger ju ihop åt båda håll och jag behöver definitivt ge mer plats åt den mentala biten just nu.

Att ha för lite fokus på mental träning är den klassiska fällan för mig, eftersom jag felaktigt inte ser det som en prestation. Det är såklart frestande att välja bort sådant som jag inbillar mig inte räknas, inte syns och inte tar mig framåt. Inget kunde dock vara mer fel. Hur jag mår mentalt lägger grunden för allt. Hela mitt liv. När jag uppnår mental balans blir jag direkt harmonisk, glad och hela livet blir enklare.  Då försvinner hälften av alla problem och stressmoment som jag hade innan. Jag tar bättre beslut, blir bättre på att lösa problem och faktiskt också mer effektiv. När jag däremot är i mental obalans löser jag problem genom att springa fortare, när det jag egentligen behöver är att stanna upp och andas.

det psykiska och mentala välmåendet är lika viktigt som det fysiska

Har ni balans i era liv? Hur ser balansen ut mellan det ni vill/behöver göra och det ni faktiskt gör? Vilka fällor brukar ni gå i?