Veckans springa ifrån sig själv

Har varit uppstressad det sista och, som så ofta annars, sprungit ifrån mig själv. Jag märker det så tydligt när jag börjar stressa över de mest triviala saker. Att jag inte hann gå upp på vinden och lämna grejer eller att jag inte hann köra en tvätt… Det är en ganska tydlig signal på att jag återigen tappat bort mig själv lite.

När man är en prestationsprinsessa är det lätt att bara känna sig duktig så länge man presterar. Jag kan lätt bli hög på mitt eget flow och fastnar lätt i ”bara en grej till” och ”lite till bara”, tills ögonen tillslut går i kors. Jag har väldigt lätt att tappa bort min egen känsla av att ”nu räcker det faktiskt, nu behöver jag vila”. Det kanske låter harmlöst, men problemet är att om jag väl har kört över den där gränsen för vad jag egentligen orkar med, så är det redan försent. Då har jag redan tappat bort mig själv och alla naturliga signaler på att stänga av är borta. I det läget är det såklart ännu lättare att köra över mig själv, eftersom jag inte alls har kontakt med mina behov. Jag är övertygad om att jag har en liten försynt släng av ADHD, då jag alltid haft otroliga mängder energi som jag haft svårt att stänga av och kontrollera som jag vill. Baksidan är att när jag tillslut stänger ned så drämmer tröttheten och ”baksmällan” till och jag får betala gånger tio.

Hur ska man fördela sin tid när det är så mycket man vill hinna med

För att behålla någon slags balans tror jag det är viktigt att regelbundet ha små ”avstämningar” med sig själv. Fundera över var man lägger sin energi och hur man fördelar den. Stämmer detta överens med hur man vill ha det? Här blir det också ganska tydligt huruvida man ställer rimliga krav på sig själv. Jag själv har svårt att acceptera att jag inte har mer tid än jag har och förnekar det genom att försöka pressa in grejer motsvarande betydligt fler timmar än jag har. För mig är därför steg ett just nu att acceptera förutsättningarna och göra en plan för de timmar jag faktiskt har. Annars kommer ju varenda vecka kännas som en besvikelse. Problemet ligger nog emellertid inte i att göra en rimlig plan, utan i själva accepterandet av förutsättningarna. När man vill sååå mycket, men inte har tid ens för hälften. Jag behöver påminna mig själv om att det är priset jag betalar för att ha barn och att jag väljer barn alla dagar i veckan. Ser jag det på det sättet borde det bli lite enklare att acceptera.

Hur fördelar du din tid och energi i livet

Hur fördelar jag då min vakna tid som inte går till busungen eller vardagsmåsten? Skulle gissa att jag just nu lägger 80 % på jobb, 10 % på fysisk träning, 5 % på mental träning och 5 % på roligheter. När jag skrev detta blev det tydligt för mig att jag lägger ner för mycket tid på fysisk träning i förhållande till den tid jag har. Jag tränar minst varannan dag och den dag jag inte tränar är jag ivrig på att gå ut och promenera – ibland med viktväst och ibland utan. Det händer aldrig att jag inte rör på mig alls. Promenaderna fungerar som terapi för mig – under dessa hinner jag tänka igenom saker och få lite distans och nytt syre i hjärnan. Om jag håller igång och mår bra fysiskt spiller det dessutom över på den psykiska och mentala hälsan. Så det är jätteviktigt för mig att träna fysiskt. Men. Vem har sagt att den fysiska hälsan är viktigare än den mentala? Det är lätt att glömma att den psykiska hälsan spiller över på den fysiska också. När jag är i mental balans känner jag mig också rent fysiskt mer avslappnad och skön. Det hänger ju ihop åt båda håll och jag behöver definitivt ge mer plats åt den mentala biten just nu.

Att ha för lite fokus på mental träning är den klassiska fällan för mig, eftersom jag felaktigt inte ser det som en prestation. Det är såklart frestande att välja bort sådant som jag inbillar mig inte räknas, inte syns och inte tar mig framåt. Inget kunde dock vara mer fel. Hur jag mår mentalt lägger grunden för allt. Hela mitt liv. När jag uppnår mental balans blir jag direkt harmonisk, glad och hela livet blir enklare.  Då försvinner hälften av alla problem och stressmoment som jag hade innan. Jag tar bättre beslut, blir bättre på att lösa problem och faktiskt också mer effektiv. När jag däremot är i mental obalans löser jag problem genom att springa fortare, när det jag egentligen behöver är att stanna upp och andas.

det psykiska och mentala välmåendet är lika viktigt som det fysiska

Har ni balans i era liv? Hur ser balansen ut mellan det ni vill/behöver göra och det ni faktiskt gör? Vilka fällor brukar ni gå i?

På hösten får man vara ifred

Hösten för något dubbelt med sig. Vemodig och urmysig på samma gång. Mörk och kall, men jag får ro i mitt sinne.

Idag är det Regnets dag. Det öste ner redan innan jag öppnat ögonen i morse och det kommer ösa ner långt efter att jag stängt ögonen ikväll. Efter att ha lämnat lilltjejen på föris, parkerade jag mig i soffan med laptoppen och en kopp te under en stor ullfilt. Där har jag suttit idag, skrivit och skrivit… i min egen lilla värld.

Till skillnad från många andra ser jag hösten som betydligt mer kravlös än sommaren. Inte för att man på något sätt har mindre att göra på hösten, utan för att man får vara ifred på ett helt annat sätt. Det finns inga förväntningar om att jag (förutom jobb och andra vardagsplikter såklart) måste göra så förbannat mycket. Jag måste inte träffa alla jag känner, jag måste inte vara utomhus hela himla tiden, jag måste inte ha en massa storslagna planer. Och framförallt behöver jag inte dras med dåligt samvete varenda sekund. Det är okej att bara vara. För att det är höst.

Hösten är kall och mörk, men mer kravlös än sommaren

Veckans brunchfrossare, supershoppare och ifrågasättare

Jag hänger sannerligen inte på stan ofta. Inte för att jag inte vill, utan för att det inte är något jag prioriterar. Det är alldeles för tidsslukande och brukar aldrig resultera i något ändå. Mer än att jag åker hem några hack deppigare än innan. Den här helgen råkade det sig emellertid så lyckligt att jag hängde på stan hela två gånger.

Ena gången som den supershoppare jag (verkligen inte) är. Jag vill ha en massa supersnygga kläder – jag orkar bara inte hitta dem. Men den här gången så! Vill nu bli bjuden på fest snarast!

Andra gången brunchfrossandes inne på Scandic. Det enda dåliga med det sistnämnda är att man blir mätt alldeles för fort. Men det vägrar man såklart inse och lassar på lite till. Och lite till. Tills man kommer på att hela efterrättsbuffén hägrar. Pust. Efteråt gick jag och mina tre brunchvänner ojjandes in i en barnklädesaffär, klämde på våra magar och frustade omkring bland bodys och vindfleece. ”Har ni precis ätit?” frågade expediten tillslut. Mhmm. Det kan man säga.

Proppmätt på brunchbuffe

I övrigt har det varit en ganska klassisk vecka. Ena sekunden on top of the world. Andra sekunden ifrågasättandes allt. Jag är bäst, jag är sämst. Jag kan allt, jag kan inget. Jag vet faktiskt inte. Vem är jag ens?

Tröttsamt nog har jag också alltid behovet av att definiera allting. Definiera mig själv. Allt jag känner. Varenda situation. Hela mitt liv. Jag kan liksom aldrig bara vara. Kan aldrig observera i lugn och ro och sen gå vidare. Nej, nej. Här ska vi analysera. Slå fast. Ringa in. För att sen börja om på noll igen. Någon som känner igen sig?