Det där lagom

Jag är så dålig på det kanske ”normalaste” som finns; Att vara lagom.

Nog för att jag med allra största säkerhet uppfattas som lagom. Utåt sett är jag inte vare sig för mycket eller för lite. Jag är väl som folk är mest, lite småbeige men ändå inte tråkig. Visst, lite egna idéer och avtryck må hända, men i slutändan en fullt vanlig lagom person.

Och ändå är det mil ifrån hur jag själv upplever mig. Jag är bara i undantagsfall i fas med mig själv och livet. Alltid för glad eller för ledsen. För stark eller för svag. För mycket eller för lite. För säker eller för osäker. Går för hårt in – eller går inte alls. Vill allt eller vill ingenting. Antingen överstimulerad eller understimulerad. Sprakande motiverad eller dödligt omotiverad. Tar världen med storm eller målar in mig i ett hörn. Uppe bland stjärnorna eller nere under isen.

Vare sig överstimulerad eller understimulerad

En helt lagom flugsvamp

Jag vill vara en person som kan vara glad utan att bli forcerad. Jag vill vara en person som kan vara ledsen utan att bli deprimerad. En person som kan vara social utan tankeveck i pannan. Som kan vara allvarlig, men ändå slappna av. Som kan vara orolig, men sova gott på natten ändå. Jag vill vara aktiv och ta mig för mycket, utan att känna mig utmattad. Jag vill vara obokad och ledig, utan att känna mig isolerad. Jag vill kunna jobba och sen gå hem och vara ledig. Äta en bulle och sen ändå gå till gymmet. Kunna göra allt utan svåra kontraster. Göra både och. Lite av varje, lite av allt. Lagom och lugn. Leva i en harmonisk gråskala utan svart och vitt. 

Lagom för mig framstår som en hägrande illusion men som fått osedvanligt underskattat rykte. Folk verkar se det som en förolämpning att ses som lagom, men vem bryr sig om man är ”tråkig” så länge man har ett lugnt och stabilt liv? Livet blir må hända väldigt intressant med ständiga känslopåslag och extremiteter (och ja, det erkänner jag gärna; det ger många uppslag om man gillar att skriva och skapa…), men det är också ett liv man aldrig någonsin blir klok på. Ett liv utan ro.

Hur får man en lagom tillvaro?

Hur lagom är du?

4 reaktioner på ”Det där lagom

  1. Ellet (@elletsse) skriver:

    Jag är… jag vet inte om jag är lagom. Jag tror att -jag- är lagom, jag tycker om när det är lugnt och stilla, inget drama, inget härj, tycker om vardagen. Men samtidigt så tillhör jag en vansinnig grupp som skaffar hus och torp och älskar julpynt och envisas med att göra allt jag kan göra själv, själv. Jag kan prata väldigt mycket och bjuda många på fest på en gång.

    Känslomässigt är det en oförutsägbar, barnvariant av en karusell. Går mycket upp och ner men inget överdrivet dramatiskt. Så, en lagom person som inte gör lagom saker alltid?

    Gillad av 1 person

  2. Zilia Ving skriver:

    Ja, vilket bra inlägg!! 😀 Det är så svårt det där, att försöka vara lagom. Det är något jag också kämpar med. Och någonstans kanske man måste landa i att bara acceptera att vi inte är de allra mest lagom personerna och kanske aldrig kommer att bli. 🙂 Kanske har det med den estetiska ådran att göra – att vi har många intryck/uttryck som behöver då komma ut… Vilket t.ex. är en del i att du är så bra på att skriva tänker jag. Högkänsligheten och behovet av/förmågan att ventilera intryck/uttryck.

    Ibland när jag försöker vara lagom så resulterar det i frustration och självförakt vilket inte heller är så bra. Känsloreglering är förstås något man behöver lära sig att handskas med för att skydda sig… men vilken svår konst det är!

    Haha, vilken förvirrad kommentar det blev….

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s