Jag har funderat en del kring när det den ultimata åldern för att skaffa barn är. Inte för att det finns något facit och självklart är det också en högst individuell fråga. Inte desto mindre är det intressant att diskutera för- och nackdelar med det ena eller andra.

Det är väl ingen nyhet att dagens föräldrar får barn senare i livet, jämfört med tidigare generationers föräldrar. En klar nackdel med att få barn när man passerat 30 tror jag är att man redan hunnit vänja sig vid att egen tid och intressen är en självklar del av livet. Likaså att det är självklart att kunna ställa vissa krav på livet.

Som ung (yngre?) var det, i alla fall för mig, mer naturligt att ”stå ut med elände”. Man var fast i så många sammanhang som man egentligen inte själv hade valt. En skola man var placerad i för att man råkade bo nära. Ett sommarjobb som man blivit tilldelad slumpmässigt av kommunen. En aktivitet man inte riktigt älskade men la tid på ändå, för att föräldrar eller vänner tyckte att man borde. Vänner som man umgicks med för att man råkade hamna i samma klass, på samma fritids, i samma radhuslänga eller i samma förening. Kompisgäng som man kanske inte trivdes i, men som man inte visste hur man skulle ta sig ur eller inte hade andra vänner att ersätta med. I alla fall såg det till stor del ut så här för mig. Sedan har jag från gymnasiet och framåt kunnat välja mina egna sammanhang i större utsträckning. Jag har varit tvungen att – men framförallt också velat – ta mina egna beslut och plöja min egen väg. Det var något jag helt klart längtat efter, att få flyga fritt och ha större möjlighet att bygga upp min styrka utan en massa spärrar överallt. Jag tror det är så här för många. För varje år som går blir man lite säkrare på vem man är och åt vilket håll man ska. Även om livet är svårt och jag aldrig tror man blir riktigt klar med sig själv, har jag åtminstone hunnit vänja mig vid att få mer kvalitet i livet på ett helt annat sätt än innan. Jag kan njuta mer av livet nu än tidigare. Känner mig gladare, tryggare.

Detta gör emellertid också att jag ställer mer krav på livet nu än tidigare. Plötsligt tycker jag mig förtjäna både det ena och det andra. Man ska inte behöva stå ut med ditten eller datten. Livet ska kännas meningsfullt. Egentid är en allmän rättighet. Därför blir det lätt en chock när barnen kommer och den där egna tiden och de egna idealen tenderar att nästan helt försvinna. Man ställer sig frågan ”ska man behöva ha det så här”? Är det ens rimligt att få sina mentala, psykiska och fysiska behov så totalt inskränkta under så lång tid?”, ”Är det ens värdigt att behöva streta på så här hårt och aldrig någonsin få sova ut?”. Man har hunnit vänja sig vid en viss livsstandard som krockar totalt med det krävande och kaotiska småbarnslivet.

Ur denna aspekt tror jag att det är ”enklare” att få barn tidigt. Speciellt om man lägger till att många i 30-årsåldern förutom att skaffa barn, också skaffar barn tätt. Att de gärna vill satsa på jobb och karriär. Att gärna köper och renoverar hus… Allt tenderar att hända samtidigt under dessa år.

Å andra sidan finns det såklart nackdelar med att få barn tidigt också. Förmodligen betydligt fler. För egen del är jag ytterst glad att jag väntade tills jag fyllt 30, även om jag egentligen ville ha barn tidigare. Jag har haft med mig en helt annan trygghet i min mammaroll än vad jag hade haft som exempelvis 25-åring. Jag hade förmodligen klivit rakt i mammafällan och känt mig dålig och blivit upprörd över allt jag läst i sociala medier. Även om det givetvis är mycket man ojjar och nojjar över som nybakad förälder, har jag faktiskt mestadels kunnat flina åt alla präktiga mammor som måste mammaskamma för att själva känna att de duger.

En annan fördel med att få barn efter 30 är möjligtvis också att man hunnit se och göra lite mer i livet. När jag valde att bli gravid kände jag tydligt att jag var nöjd med mycket jag hunnit göra. Åtminstone visste jag att jag inte skulle längta efter sena partynätter eller opraktiska långresor det första jag gjorde. Sedan är det klart att det är just friheten man kommer sakna och självklart ska man heller inte ge upp sitt liv, men jag insåg att jag åtminstone inte skulle känna mig bitter över ett ”missat kapitel” eller liknande – som jag föreställer mig att riktigt unga föräldrar kan uppleva.

Många påpekar att unga föräldrar är mer pigga och har roligare med sina barn. Men att man skulle bli ”gammal och trött” vid 30 är inget jag kan relatera till. Är man ens gammal och trött vid 40? Jag har alltid varit en sprallig och barnslig typ och känner mig inte ett dugg äldre än jag gjorde för 10 år sedan. Sömnbrist hade också påverkat mig lika starkt då som nu. Jag tror att plågan över sömnlösa nätter och skrikande barn är precis lika påtaglig oavsett hur gammal föräldern är.

Hur resonerar ni? Fler för- och nackdelar med det ena eller det andra? Hur gamla var ni när ni fick ert första barn?

Sedan jag gick igenom min första förlossning har jag tänkt otroligt mycket på förlossningar. Eller snarare på själva snacket kring förlossningar, både gravida emellan och hur vården talar med gravida om deras framtida förlossningar. För ett tag sedan diskuterade jag och en kompis just detta, efter att hon irriterat sig på inlägg i sociala medier, och detta satte igång ännu mer tankesnurr för min del.

Käcka utrop som detta är ju mer regel än undantag. Som jag upplever det är det mer eller mindre bara sådant som gravida får ta del av (förutom skräckhistorier då - som är den motsatta extremiteten). Som gravid är det väldigt lätt att få känslan av att det räcker att tänka positivt, andas rätt och ha stark tilltro till sin egen förmåga. Att det är det enda som spelar in. Självklart är det bra att att ha tilltro till sig själv och att tänka positivt - som gravid behöver man pepp! - men vad händer när detta är det enda man som gravid får höra?

När jag själv var gravid reflekterade jag inte alls över detta faktum att man lägger över så mycket ansvar på den gravida kvinnan. För man har ju ingen aning. Man vet inte ett skit. Så man gör precis som de säger. Man litar på sin egen kropp och kraft. Man litar blint. För att man så gärna vill att allt ska gå bra. För att man väntar sitt första barn och är så där bubblande glad och totalt oviss. För att man vägrar tro att det ska gå dåligt. Man tänker positivt. Man kämpar på. För så fort barnet är ute blir man ju världens lyckligaste. Det säger alla. Vad kan gå fel när ju allt hänger på mig själv och jag är beredd att ge mitt allt?

…Och så går det sedan inte så där superfantastiskt ändå. Man gjorde sitt allt. Man kämpade så mycket att man trodde man skulle dö. Och ändå gick det inte riktigt som tänkt (även om barnet för det mesta mår super, vilket såklart är det viktigaste). Man kanske fick både en och flera skador. Eller så var det bara upplevelsen som blev dålig. Man kanske inte blev lyssnad på. Eller att man inte kunde prestera som man hade planerat (just eftersom det är svårt att planera något man inte har en aning om. Hur gör man t.ex. sitt livs träningspass när man inte kunnat vare sig sova eller äta på flera dygn?). Eller så gick allt bra, men man är ändå inte glad. Man förväntade sig sitt lyckligaste ögonblick, men är bara tom och ledsen. För att situationen är alldeles för överväldigande och man är i någon slags utmattningschock. Samtidigt som man känner djup skuld för att man inte är just världens lyckligaste.

Hur kan man då inte anklaga sig själv? När det ända man blivit itutad är att allt - den inre motivationen och den egna kroppen och kraften - hänger på en själv? Och när man har fått sitt livs största gåva och ändå inte kan vara glad? Då måste det ju vara något riktigt allvarligt fel. Hur otacksam får man bli?

Efter att ha klandrat mig själv ett bra tag (och förmodligen också alltid kommer göra till viss del, tragiskt men sant), ältat och ältat, sprungit på samtal och känt mig snuvad på den där första rosaskimrande bebistiden (som ju är den enda bild man får som gravid) slog det mig att det är aningen märkligt att detta ska behöva komma som en sådan chock. Varför pratar man inte mer om det på MVC innan barnet kommer? De flesta hade nog behövt höra det innan för att ha realistiska förväntningar. Att det är OKEJ om det inte blir perfekt. Att det är OKEJ att inte känna sig som ett enda härligt Instagramfoto. Att det är OKEJ att få skador och att det inte behöver vara någons fel utan att det bara blir så. Det är först efteråt som man får höra hur otroligt vanligt det är med förlossningsdepressioner, förlossningsskador och allmänt ambivalenta känslor när man blivit förälder. Varför är det så?

Det är bra att tänka positivt, men det är också viktigt att påminna om att det i slutändan är otroligt många faktorer som spelar in som ligger utom den gravidas kontroll. Att allt inte handlar om att tänka positivt eller att springa på profylaxkurser. Allt handlar inte om vad den gravida gör eller inte gör. Snälla, den blivande mamman får dödliga skuldkänslor bara hon äter en tesked lax eller en halv alvedon eller är en tråkig kompis eller sambo som inte orkar kolla klart filmen - gör henne inte till syndabock för en dålig förlossning också!

Vad är era erfarenheter? Hur tänker ni kring detta? In och diskutera och dela!