Kan jag sitta här?

”Kan jag sitta här?”

Frågan hänger i luften och jag blir ställd. Ytterst ställd.

Svarar ”jaaaa…” med svävande tonläge, som för att vinna tid. Kommer dock inte på något mer att säga och alla tankar och protester som febrilt studsar omkring i mitt energifält, förblir osagda.

Men ynglingen har såklart redan hunnit slå sig ned, oavsett. Mitt framför mig vid det lilla bordet på biblioteket. Han är redan i full färd med att koppla in sladdar, knappra på tangentbord och greja med hörlurar. Kvar sitter jag som paralyserad och försöker smälta att denna människa mitt emot mig just slog sig ned vid ”mitt” bord trots att det fanns så många tomma bredvid.

Jag slår vad om att ni också varit med om denna smått bisarra situation många gånger. På bussen. På läktaren. På bänken. Vad svarar man? ”Eh, kan du inte sätta dig någon annanstans?” Nej det gör man inte. Man blir så förvånad och ställd att man i ren panik glädjetjuter ”ja men absoluuuut!” Sedan sitter man en lång stund och analyserar det som precis hände. Stöter han på mig? Är han lite efterbliven? Eller är han bara väldigt sällskaplig? Är det mig det är fel på – är jag för osvensk och stel?

Svenskar sätter sig aldrig bredvid andra

Var hade du satt dig?

Ynglingen mitt emot mig är helt och totalt insjunken i sitt eget liv. Jag är också (tyvärr) helt och totalt insjunken i hans liv. För det enda jag kan ta in är hans knapprande på tangenter, hans andning, hans finnar, hans fotsvett, hans harklingar… Jag drar kepsen långt ned över pannan, men ser ändå. Kör in öronpropparna långt in i öronen, men hör ändå. Jag ger upp. Hela hans uppenbarelse stör mig så fullständigt att jag omöjligt kan fokusera. Hela hans existens har fått mitt liv ur balans. Jag vet inte ens vad jag höll på med innan han kom. Vem var jag? Vad gjorde jag?

Vad gör man i det här läget? Det jag gör är i alla fall att vänta artigt några plågsamma minuter, låtsas att jag är på väg hem – inga konstigheter alls – och går sedan lite diskret och sätter mig vid ett annat bord.

Ja men precis, ynglingen brydde sig förmodligen jättemycket om vad jag gjorde och inte gjorde, han verkade ju så uppmärksam och allt, så det var tur att jag skötte det snyggt! Visst?!

Någon som känner igen sig? Ja? Nej?

Insomnia och förfärlig avundsjuka

Det här med sömnproblem. Hur förklarar man det för någon som alltid sovit som en kung? Någon som alltid i alla lägen kan sova. Var som helst, när som helst, hur som helst. Det är väl förmodligen som att försöka förklara för en västerlänning hur det är att inte få mat på X antal dagar. Nej, det går inte, för vi kan inte relatera till det. Sömn är ju precis som mat ett basbehov. Det är inte utan anledning som ständiga uppvak använts som tortyrmetod. När man aldrig får sova blir man tillslut galen. Det påverkar livet på en helt enorm nivå. Det förstör så mycket att man blir gråtfärdig bara av tanken på det.

Detta inlägg är inte menat som en ”hatattack” till folk som är bra på att sova. Hade ju eventuellt varit lite sjukt. Möjligtvis. Klart folk ska få sova. Ändå finns det inget som provocerar mig mer än när jag hör om folk som just kan sova var, när och hur som helst. När man får höra att någon ”bara ska gå och ta en powernap en timme” och i nästa sekund hör ljuva snarkningar. Eller de som knappt hinner sätta sig i flygstolen innan de däckar. Eller som börjar snarka innan kroppen ens har landat i sängen. Bara det att själv kunna planera sitt eget sovande. Bestämma själv när man ska sova och hur länge. Ha! För mig räcker det att lite oskyldigt tänka att ”i natt vore det väldigt bra om jag sov”, för att rubba alla slags chanser att sova överhuvudtaget. Ju mer jag försöker påverka min sömn desto större stressmoment blir det. Jag är så galet avundsjuk på människor som sover bra, att jag nästan blir äcklad på mig själv. När jag och min sambo flyttade ihop var jag arg på honom när han kunde sova, men inte jag. Han låg där och sov djupt som en kung medan jag skakade av frustration och bara hoppades att han skulle vakna så att jag slapp ha sådan ångest. Ibland ”råkade” jag till och med hosta till lite i hopp om att han skulle vakna. (Årets flickvän!). Men nej, han vaknade aldrig. Fanns ju ingen anledning till det. Han sov ju för att han var trött. Inte konstigare än så. Jag önskar jag var lika enkel.

När man inte kan sova om natten

Jäklar i mig, folk brukar ju tipsa om att man måste slappna av för att kunna somna! Ha! Att jag inte tänkte på det! 

Gissningsvis är det precis denna avund som ofrivilligt barnlösa par känner inför par som blir gravida bara de andas på varandra eller som planerar att ”i maj ska vi bli gravida!” och så blir de det. Eller folk som lever hälsosamt och tränar men som ständigt har generna emot sig – och får höra glada utrop som ”jag kan verkligen inte gå upp i vikt, haha, jag äter godis till frukost, lunch och middag och tränar aldrig, hihihi!”.

Självklart existerar det nätter, och till och med perioder, då jag faktiskt sover helt okej. Då känner jag en sådan enorm lättnad och tacksamhet genom hela dagen. Jag deltog i ett sömnseminarium en gång som kändes som ett smärre sektmöte. Med stor inlevelse skrek seminarieledaren att ÄKTA LYCKA ÄR EN GOD NATTS SÖMN!!! varpå samtliga deltagare med passion och emfas vrålade JAAAAAA. Smått komiskt, men oj så sant. Bra sömn är inget jag tar för givet. Kanske är det som med hälsan – många tar den för given för att de inte själva varit sjuka.

Ni som känner igen er i detta; in och skriv i kommentarsfältet! Visst känns det bättre när man påminns om att man inte är ensam? Det är få saker som gör mig lyckligare efter en hemsk natt än att höra om andra som sovit lika dåligt. Eller helst sämre. (Ja, jag är en hemsk människa…)

Eller så har ni helt andra jobbigheter som ni tampas med år ut och år in. Berätta gärna!

En Nyår i småbarnsanda

Jag är egentligen ingen nyårsfirare. Har ingenting alls emot att bara vara hemma och göra ingenting. Om man ser tillbaka på mina nyårsaftnar är det inte många jag suttit till bords med partyhatten på eller svirat omkring i en glittrig festblåsa. Knappt någon alls. Vet inte om det beror på att jag lätt blir lite anti när saker blir hypade och kravfyllda. Då förvandlas jag till en liten trotsig barnunge som inte vill vara med. Studenten är ett klassiskt exempel på det. Många tjejer i min årskurs pratade hysteriskt om Studenten ett helt halvår innan och sprang på solduschar, manikyr och pedikyr, gick på salong och fick uppsättningar och make-up, hyrde häst och vagn till studentbalen… Jag var bara sur och tvekade om jag ens skulle köpa en studentmössa. Balen bojkottade jag helt. Nyår är lite samma sak för mig. Eller också beror det helt enkelt bara på att nyårsinbjudningarna inte direkt haglar och jag inte direkt vet var jag skulle ta vägen.

Men de senaste åren efter att många i bekantskapskretsen fått barn har vi liksom kommit in i en ny era. Småbarnsfamiljefirandet. Där man ses tidigt, går hem tidigt, äter något och ingen har någon högre förhoppning än att barnen ska hålla sig lugna och att kvällen ska fortlöpa utan större incidenter. Har man roligt på köpet är det mest ett plus. Lite på den nivån. Och så kommer man hem och känner sig nöjd för att man faktiskt ”hittade på något” och drar en lättnadens suck över att det nu är ett helt år kvar tills det är nyår igen. Ja, kanske låter det dystert, men jag är ingen nyårsfirare som sagt. 20181231_162921

I år var vi tre familjer (med var sin liten dotter) som slog ihop oss och körde ett koncept med trerätters där varje familj stod för var sin rätt. Jag var ju inte dummare än att jag knep efterrätten, ha! Vi åt mat, drack lite vin och drinkar (barnsliga men löjligt goda mjölkdrinkar!) och spelade lite halvhjärtat ett frågespel. Det är bara 10 månader mellan tjejerna, ändå kändes det som tre olika generationer. Tripp, Trapp, Trull, där Skrutten fick rollen som Trapp. Helt otroligt hur mycket några månaders skillnad visar sig i utveckling.

20181231_17221220181231_17385920181231_17440520181231_17355920181230_21203220181231_181712

20181231_150948Efter en trevlig kväll och efter att ha nattat Skrutten blev det ett lugnt inväntande till tolvslaget och de få fyrverkerier som gick att se ovanför hustaken. Sedan var jag så överstimulerad av intryck att jag valde att röja och städa i köket eftersom jag visste att jag ändå inte skulle kunna somna. Så kan man också fira in det nya året. Dagen efter var jag trröööttt.

Bildbomb från mellandagarna

Tänkte skriva om nyår, men insåg att det blir fel ordning att inte skriva om mellandagarna först. Rätt ska ju liksom vara rätt. Ytterst viktigt.

Några av mellandagarna spenderades hur som helst i Uddevalla hos min pappa och för en gångs skull när jag är hemma tog vi det faktiskt väldigt lugnt. Annars är jag världsbäst på att planera in alldeles för mycket och bli så stressad att jag istället inte njuter av det jag gör. Men så ville jag inte ha det nu och faktum är att det var längesedan jag var så avslappnad. Satt till och med och sträckkollade en hel film (en hel film, ja du läste rätt) och fick både en och två stunder ensam med min bok. Lovely!

Tupplur i bilen

Snart kommer jag morfar! Passa du på att vila innan, det kommer du behöva!

20181226_092448

Ballast i stan?!

Utöver det hann vi med en sväng på den vackra strandpromenaden i strålande solsken:

20181226_113556

20181226_122444

En tur till Torp (ja, en snabb tur innan Skrutten skrek så det dånade i korridorerna och vi insåg att det är klokast att pysa självmant innan vakterna slänger ut oss)…

Åka kundvagn är livet

Lugnet före stormen…

…och god lunch på Laxbutiken i Ljungskile:

Laxbutiken i Ljungskile

Lax- och broccolipaj, mmm…. Skrutten slukade ett helt äpple (hennes nya last).

Självklart blev det även storslaget julfirande (för övrigt mitt fjärde firande!) hemma hos brorsan och hans flickvän:20181227_184246

20181227_190526

Ja, det är min sambo som står bakom kameran. Han är en ytterlig fotograf som ni ser.

20181227_190945

Glädjen bara en mor kan känna efter att ha smugit in ett hårspänne i hennes hår, utan varken vildsinta protester eller galna utspel.

Väl hemma bestämde vi oss för att plocka fram lite av Skruttens alla julklappar i taget. Finns ju knappt något ljuvligare än när hon blir helt absorberad av en pryl och sitter som fastklistrad hur länge som helst.  Drrrrröm. Inte förrän hon tröttnat på en pryl trollar man fram nästa. Man är ju inte dum.

20181228_154308

Vi började med den ryska dockan, som var väldigt poppis.

20181231_141255

Men den slog ju knappast Bamse-tältet!

20181231_135431

Tittut!