”Kan jag sitta här?”
Frågan hänger i luften och jag blir ställd. Ytterst ställd.
Svarar ”jaaaa…” med svävande tonläge, som för att vinna tid. Kommer dock inte på något mer att säga och alla tankar och protester som febrilt studsar omkring i mitt energifält, förblir osagda.
Men ynglingen har såklart redan hunnit slå sig ned, oavsett. Mitt framför mig vid det lilla bordet på biblioteket. Han är redan i full färd med att koppla in sladdar, knappra på tangentbord och greja med hörlurar. Kvar sitter jag som paralyserad och försöker smälta att denna människa mitt emot mig just slog sig ned vid ”mitt” bord trots att det fanns så många tomma bredvid.
Jag slår vad om att ni också varit med om denna smått bisarra situation många gånger. På bussen. På läktaren. På bänken. Vad svarar man? ”Eh, kan du inte sätta dig någon annanstans?” Nej det gör man inte. Man blir så förvånad och ställd att man i ren panik glädjetjuter ”ja men absoluuuut!” Sedan sitter man en lång stund och analyserar det som precis hände. Stöter han på mig? Är han lite efterbliven? Eller är han bara väldigt sällskaplig? Är det mig det är fel på – är jag för osvensk och stel?

Var hade du satt dig?
Ynglingen mitt emot mig är helt och totalt insjunken i sitt eget liv. Jag är också (tyvärr) helt och totalt insjunken i hans liv. För det enda jag kan ta in är hans knapprande på tangenter, hans andning, hans finnar, hans fotsvett, hans harklingar… Jag drar kepsen långt ned över pannan, men ser ändå. Kör in öronpropparna långt in i öronen, men hör ändå. Jag ger upp. Hela hans uppenbarelse stör mig så fullständigt att jag omöjligt kan fokusera. Hela hans existens har fått mitt liv ur balans. Jag vet inte ens vad jag höll på med innan han kom. Vem var jag? Vad gjorde jag?
Vad gör man i det här läget? Det jag gör är i alla fall att vänta artigt några plågsamma minuter, låtsas att jag är på väg hem – inga konstigheter alls – och går sedan lite diskret och sätter mig vid ett annat bord.
Ja men precis, ynglingen brydde sig förmodligen jättemycket om vad jag gjorde och inte gjorde, han verkade ju så uppmärksam och allt, så det var tur att jag skötte det snyggt! Visst?!
Någon som känner igen sig? Ja? Nej?