Det här med sömnproblem. Hur förklarar man det för någon som alltid sovit som en kung? Någon som alltid i alla lägen kan sova. Var som helst, när som helst, hur som helst. Det är väl förmodligen som att försöka förklara för en västerlänning hur det är att inte få mat på X antal dagar. Nej, det går inte, för vi kan inte relatera till det. Sömn är ju precis som mat ett basbehov. Det är inte utan anledning som ständiga uppvak använts som tortyrmetod. När man aldrig får sova blir man tillslut galen. Det påverkar livet på en helt enorm nivå. Det förstör så mycket att man blir gråtfärdig bara av tanken på det.

Detta inlägg är inte menat som en ”hatattack” till folk som är bra på att sova. Hade ju eventuellt varit lite sjukt. Möjligtvis. Klart folk ska få sova. Ändå finns det inget som provocerar mig mer än när jag hör om folk som just kan sova var, när och hur som helst. När man får höra att någon ”bara ska gå och ta en powernap en timme” och i nästa sekund hör ljuva snarkningar. Eller de som knappt hinner sätta sig i flygstolen innan de däckar. Eller som börjar snarka innan kroppen ens har landat i sängen. Bara det att själv kunna planera sitt eget sovande. Bestämma själv när man ska sova och hur länge. Ha! För mig räcker det att lite oskyldigt tänka att ”i natt vore det väldigt bra om jag sov”, för att rubba alla slags chanser att sova överhuvudtaget. Ju mer jag försöker påverka min sömn desto större stressmoment blir det. Jag är så galet avundsjuk på människor som sover bra, att jag nästan blir äcklad på mig själv. När jag och min sambo flyttade ihop var jag arg på honom när han kunde sova, men inte jag. Han låg där och sov djupt som en kung medan jag skakade av frustration och bara hoppades att han skulle vakna så att jag slapp ha sådan ångest. Ibland ”råkade” jag till och med hosta till lite i hopp om att han skulle vakna. (Årets flickvän!). Men nej, han vaknade aldrig. Fanns ju ingen anledning till det. Han sov ju för att han var trött. Inte konstigare än så. Jag önskar jag var lika enkel.

Jäklar i mig, folk brukar ju tipsa om att man måste slappna av för att kunna somna! Ha! Att jag inte tänkte på det! 

Gissningsvis är det precis denna avund som ofrivilligt barnlösa par känner inför par som blir gravida bara de andas på varandra eller som planerar att ”i maj ska vi bli gravida!” och så blir de det. Eller folk som lever hälsosamt och tränar men som ständigt har generna emot sig – och får höra glada utrop som ”jag kan verkligen inte gå upp i vikt, haha, jag äter godis till frukost, lunch och middag och tränar aldrig, hihihi!”.

Självklart existerar det nätter, och till och med perioder, då jag faktiskt sover helt okej. Då känner jag en sådan enorm lättnad och tacksamhet genom hela dagen. Jag deltog i ett sömnseminarium en gång som kändes som ett smärre sektmöte. Med stor inlevelse skrek seminarieledaren att ÄKTA LYCKA ÄR EN GOD NATTS SÖMN!!! varpå samtliga deltagare med passion och emfas vrålade JAAAAAA. Smått komiskt, men oj så sant. Bra sömn är inget jag tar för givet. Kanske är det som med hälsan – många tar den för given för att de inte själva varit sjuka.

Ni som känner igen er i detta; in och skriv i kommentarsfältet! Visst känns det bättre när man påminns om att man inte är ensam? Det är få saker som gör mig lyckligare efter en hemsk natt än att höra om andra som sovit lika dåligt. Eller helst sämre. (Ja, jag är en hemsk människa…)

Eller så har ni helt andra jobbigheter som ni tampas med år ut och år in. Berätta gärna!