När förlossningspeppet går för långt

Sedan jag gick igenom min första förlossning har jag tänkt otroligt mycket på förlossningar. Eller snarare på själva snacket kring förlossningar, både gravida emellan och hur vården talar med gravida om deras framtida förlossningar. För ett tag sedan diskuterade jag och en kompis just detta, efter att hon irriterat sig på inlägg i sociala medier, och detta satte igång ännu mer tankesnurr för min del.

forlossning_snack1

forlossning_snack2

Käcka utrop som detta är ju mer regel än undantag. Som jag upplever det är det mer eller mindre bara sådant som gravida får ta del av (förutom skräckhistorier då – som är den motsatta extremiteten). Som gravid är det väldigt lätt att få känslan av att det räcker att tänka positivt, andas rätt och ha stark tilltro till sin egen förmåga. Att det är det enda som spelar in. Självklart är det bra att att ha tilltro till sig själv och att tänka positivt – som gravid behöver man pepp! – men vad händer när detta är det enda man som gravid får höra? 

När jag själv var gravid reflekterade jag inte alls över detta faktum att man lägger över så mycket ansvar på den gravida kvinnan. För man har ju ingen aning. Man vet inte ett skit. Så man gör precis som de säger. Man litar på sin egen kropp och kraft. Man litar blint. För att man så gärna vill att allt ska gå bra. För att man väntar sitt första barn och är så där bubblande glad och totalt oviss. För att man vägrar tro att det ska gå dåligt. Man tänker positivt. Man kämpar på. För så fort barnet är ute blir man ju världens lyckligaste. Det säger alla. Vad kan gå fel när ju allt hänger på mig själv och jag är beredd att ge mitt allt?

graviditetspepp

…Och så går det sedan inte så där superfantastiskt ändå. Man gjorde sitt allt. Man kämpade så mycket att man trodde man skulle dö. Och ändå gick det inte riktigt som tänkt (även om barnet för det mesta mår super, vilket såklart är det viktigaste). Man kanske fick både en och flera skador. Eller så var det bara upplevelsen som blev dålig. Man kanske inte blev lyssnad på. Eller att man inte kunde prestera som man hade planerat (just eftersom det är svårt att planera något man inte har en aning om. Hur gör man t.ex. sitt livs träningspass när man inte kunnat vare sig sova eller äta på flera dygn?). Eller så gick allt bra, men man är ändå inte glad. Man förväntade sig sitt lyckligaste ögonblick, men är bara tom och ledsen. För att situationen är alldeles för överväldigande och man är i någon slags utmattningschock. Samtidigt som man känner djup skuld för att man inte är just världens lyckligaste.

Hur kan man då inte anklaga sig själv? När det ända man blivit itutad är att allt – den inre motivationen och den egna kroppen och kraften – hänger på en själv? Och när man har fått sitt livs största gåva och ändå inte kan vara glad? Då måste det ju vara något riktigt allvarligt fel. Hur otacksam får man bli? 

Efter att ha klandrat mig själv ett bra tag (och förmodligen också alltid kommer göra till viss del, tragiskt men sant), ältat och ältat, sprungit på samtal och känt mig snuvad på den där första rosaskimrande bebistiden (som ju är den enda bild man får som gravid) slog det mig att det är aningen märkligt att detta ska behöva komma som en sådan chock. Varför pratar man inte mer om det på MVC innan barnet kommer? De flesta hade nog behövt höra det innan för att ha realistiska förväntningar. Att det är OKEJ om det inte blir perfekt. Att det är OKEJ att inte känna sig som ett enda härligt Instagramfoto. Att det är OKEJ att få skador och att det inte behöver vara någons fel utan att det bara blir så. Det är först efteråt som man får höra hur otroligt vanligt det är med förlossningsdepressioner, förlossningsskador och allmänt ambivalenta känslor när man blivit förälder. Varför är det så?

Det är bra att tänka positivt, men det är också viktigt att påminna om att det i slutändan är otroligt många faktorer som spelar in som ligger utom den gravidas kontroll. Att allt  inte handlar om att tänka positivt eller att springa på profylaxkurser. Allt handlar inte om vad den gravida gör eller inte gör. Snälla, den blivande mamman får dödliga skuldkänslor bara hon äter en tesked lax eller en halv alvedon eller är en tråkig kompis eller sambo som inte orkar kolla klart filmen – gör henne inte till syndabock för en dålig förlossning också!

Vad är era erfarenheter? Hur tänker ni kring detta? In och diskutera och dela!

5 reaktioner på ”När förlossningspeppet går för långt

  1. Evahle - en blogg om psykisk hälsa skriver:

    Jag har aldrig varit gravid så kan inte sätta mig in i riktigt hur det är. Men jag tänker att det måste komma fram alla möjliga historier om förlossningar i och med att alla är olika. Samma som sjukdomar och diagnoser kan vara olika för olika personer. Jag vet att det är lätt att döma sig själv så kan tänka mig att det är det gällande förlossningar också. Jag tycker rent generellt att det måste bli mer accepterat att allt inte är okej och att det ska vara okej.

    Ett mycket bra och tänkvärt inlägg! ❤

    Gillad av 1 person

  2. Zilia Ving skriver:

    Ja, jag kan inte annat än nicka instämmande. Jag pratar sällan om min första förlossning för den var ett helvete och jag vill inte tänka på den. Fick 3:e gradens sfinkterruptur och kunde inte sitta normalt på veckor/månader efter (minns inte), inte äta annat än flytande, inte gå på toa normalt. Den andra förlossningen gick mycket bättre rent fysiskt men var ett kaos mentalt.

    LYCKLIGTVIS så är jag en sån där nervös och oroande typ som vill ha full kontroll och som lägger ner enormt med tid på att läsa på och förbereda mig inför allting. Jag hade läst massor av katastrofhistorier på nätet och var förberedd på det värsta. I mitt fall blev det min räddning. Jag blev inte chockad över min upplevelse, för jag hade ställt in mig på att det skulle kunna gå illa. Jag hade kontakt med aurorabarmorska och psykolog redan inför första förlossningen, och tur var väl det, för det gjorde också att de var duktiga på att fånga upp mig efteråt. Hade psykologstöd inför andra förlossningen också.

    Jag blev aldrig chockad av min upplevelse, men icke desto mindre var det fortfarande en traumatisk upplevelse. Men jag vågar inte tänka på hur jag hade mått om jag hade förväntat mig en rosaskimrande förlossning! :O

    Jag tror att vi människor fungerar olika. Vissa vill förbereda sig på det värsta för att slippa bli överraskade. Andra vill tänka att allt kommer att gå bra, för att peppa sig själv och hitta styrkan. Oavsett tror jag att du har rätt i att vi måste kunna prata om båda möjligheterna, både de historier där det går som man har hoppats och de där det inte gör det. Båda sanningarna finns. (Dock bör man förstås undvika de alldeles extrema historierna som bara skrämmer!)

    Gilla

  3. Zilia Ving skriver:

    Ja, jag kan inte annat än nicka instämmande. Jag pratar sällan om min första förlossning för den var ett helvete och jag vill inte tänka på den. Fick 3:e gradens sfinkterruptur och kunde inte sitta normalt på veckor/månader efter (minns inte), inte äta annat än flytande, inte gå på toa normalt. Den andra förlossningen gick mycket bättre rent fysiskt men var ett kaos mentalt.

    LYCKLIGTVIS så är jag en sån där nervös och oroande typ som vill ha full kontroll och som lägger ner enormt med tid på att läsa på och förbereda mig inför allting. Jag hade läst massor av katastrofhistorier på nätet och var förberedd på det värsta. I mitt fall blev det min räddning. Jag blev inte chockad över min upplevelse, för jag hade ställt in mig på att det skulle kunna gå illa. Jag hade kontakt med aurorabarmorska och psykolog redan inför första förlossningen, och tur var väl det, för det gjorde också att de var duktiga på att fånga upp mig efteråt. Hade psykologstöd inför andra förlossningen också.

    Jag blev aldrig chockad av min upplevelse, men icke desto mindre var det fortfarande en traumatisk upplevelse. Men jag vågar inte tänka på hur jag hade mått om jag hade förväntat mig en rosaskimrande förlossning! :O

    Jag tror att vi människor fungerar olika. Vissa vill förbereda sig på det värsta för att slippa bli överraskade. Andra vill tänka att allt kommer att gå bra, för att peppa sig själv och hitta styrkan. Oavsett tror jag att du har rätt i att vi måste kunna prata om båda möjligheterna, både de historier där det går som man har hoppats och de där det inte gör det. Båda sanningarna finns. (Dock bör man förstås undvika de alldeles extrema historierna som bara skrämmer!)

    Men JAAA jag blir jätteprovocerad av de som skriver/säger såna där saker. ”Det kommer gå bra och din kropp kommer att klara det galant” etc. Bullshit. 😛

    Gillad av 1 person

    • Mellan raderna skriver:

      Så lustigt, jag fick precis samma skada som du, samma grad, och dessutom blev min svanskota skev/uttänjd. Så det var alltså två skador och den första blev betydligt bättre ganska snabbt medan svanskotan krävde akupunktur en gång i veckan ett helt år. Helt bra var ingen av dessa skador förrän det hade gått mer än ett år. Otroligt segt. Men det mentala den första tiden var nog värst och jag gick också i samtalsterapi efteråt (även om det nog inte hjälpte mig nämnvärt ärligt talat).

      Egentligen är det väldigt ovanligt för mig att INTE oroa mig, men jag tror att jag helt enkelt inte orkade. Och eftersom detta var en helt ny sak som jag inte visste något om så visste jag inte riktigt VAD jag skulle oroa mig för, jag visste ju ingenting. Så jag tror att jag medvetet var lite naiv för att jag inte orkade gå in i den där orosbubblan. Det skulle liksom inte hjälpt mig tror jag. Men så här i efterhand är jag ändå väldigt kritisk till att vården inte är bättre på att informera om alla dessa vanliga problem i samband med förlossningar och att bli ny förälder.

      Tack för din kommentar! ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s