Nya utgångspunkter

Ny vecka! Här i Karlstad har vi mest slask just nu. Alla drivor med snö och is måste tydligen smälta. Hade ju känts helt okej om man bara bortsåg ifrån att det med största sannolikhet kommer komma mer snö och med det mer slask. Eller vågar man hoppas på vår snart..?

DSC_0105

Status då? Eller ska vi bara prata väder i den här jääla trökbloggen?!DSC_0091

Jorå, det är ganska bra (tro det eller ej)! Det känns som lugnet efter stormen just nu. Har varit, och är, en ganska märklig period där det på utsidan inte händer alls mycket. Har till och med känt mig lite uttråkad stundtals. Men i det inre har det stormat rejält, faktiskt på de flesta plan samtidigt. Ja, 2019 har varit tufft. Det är inte mycket som får mig mer ur balans än att tvingas rasera visioner jag så länge och omsorgsfullt byggt upp med hela själen som insats – för att börja tänka om och bygga nytt. Men det positiva är ju att man trots allt växer av det. Man kanske till och med måste igenom sådana perioder och processer för att kunna komma vidare. Vidare till något bättre.

Jag läste någon gång att det är när saker inte känns bra, när man inte har svaret på sina problem – som man utvecklas. Detta eftersom hjärnan då ständigt letar nya lösningar. Medvetet som omedvetet. Det brukar jag tänka på i sådana lägen när hjärnan fullständigt vibrerar av tankar. Att den stackars hjärnan febrilt letar nya tankebanor och att det i slutändan är positivt. Det ska vara jobbigt, för det är något viktigt vi behöver lära oss.

DSC_0211

DSC_0213

Jag har nu lyckats landa i nya utgångspunkter och visioner och med detta har också ett nytt lugn kunnat sprida sig. Känns så skönt och mycket av min stress har lagt sig. Men det är så pass nytt och ovant att jag nog behöver lite mer tid för att just landa i det.

20190201_101714

Vad är er status just nu?

 

Gula vänskapsrelationer

Ja, vad hände egentligen med min bloggserie med utgångspunkt i boken Omgiven av idioter? Ja, det kan man undra. Nu är det iallafall hög tid att rannsaka den gula personlighetstypen. En insikt jag gjorde medan jag läste denna omtalade bok var inte bara att jag själv har en hel del gult i mig, utan också att mina närmaste vänner har det. Man kan alltså slå fast att jag trivs bäst med människor som är som mig själv. Det låter väl härligt självbelåtet?

Jag började dock fundera…. Hur är det egentligen möjligt för gula personer att ha en fungerande relation med varandra? I boken beskrivs gula personer som (typ…) överaktiva, överambitiösa, jobbigt pratiga, uppfyllda av sig själva och energiska till bristningsgränsen. Alltså ganska hysteriska över lag. Men också för känsliga för sitt eget bästa och på gränsen till neurotiska ibland. Kan verkligen två sådana personer komma överens? På samma sätt som jag ser framför mig hur två röda personer fullkomligt skallar varandra som på en tjurfäktningsarena och dödar alla frön till en eventuellt stundande vänskap, tänker jag att gula personer skulle behöva ett mer lugnt sällskap som kan balansera upp de värsta topparna och dalarna.

Men nej. Vid närmare eftertanke tror jag att det är just det som är grejen för många gula personer. Vi blir lätt rastlösa av allt för lugnt sällskap. En lugn livspartner – ja, det är nog ett måste. I alla fall för mig. Men när det gäller vänner? Nej, det är svårt. Missförstå mig rätt, det är jätteviktigt för mig att varva ner och ta det lugnt, men det är något jag föredrar att jag göra på egen hand. När jag umgås med vänner vill jag kunna prata om allt, allt, allt, högt och lågt och helst samtidigt. Vi vill kunna skratta och gråta, få vara lite smågalna eller egentligen helt enkelt bara oss själva. Med väldigt lugna personer känner jag mig lätt lite för mycket. Detta gör att jag automatiskt börjar dämpa mig och begränsa mig. Jag känner mig inte riktigt hemma och följaktligen blir relationen inte heller särskilt djup. Vi kan absolut vara goda vänner, men de kommer aldrig riktigt känna mig på djupet – något jag vill att mina närmaste ska göra.

gula_personer_vanskap

De flesta gula personer verkar gilla att höras, synas och att ta plats. Emellertid är gula personer också känslomänniskor, vilket jag tror räddar många från att bli helt odrägliga. De flesta gula märker direkt om de inte är omtyckta eller om andra inte är lika entusiastiska. När de märker detta kommer de helt av sig och drar sig illa kvickt tillbaka – förmodligen ganska naggade i hörnen. Jag skulle också gissa på att det gröna personlighetsdraget är ett relativt vanligt komplement till det gula och tillika en sund motpol. Gröna personer är ju som bekant lite mer kontrollerade och anpassningsbara. En gemensam nämnare för mig och mina närmaste vänner är nog att vi är just gulgröna. Det tror jag klart underlättar.

En baksida av mina kompispreferenser är emellertid att jag kan bli väldigt trött av att umgås. Jag får väldigt mycket energi, men det kostar också en del energi att umgås på ett sådant intensivt sätt. När det har varit mycket sociala aktiviteter blir jag lätt överstimulerad och behöver få vara själv och liksom landa ett par dagar. Ja, här spelar såklart min högkänslighet in.

En annan baksida är också att det ibland kan vara svårt att hitta en balans av givande och tagande som passar bägge parter. När båda har enorma behov av att få uttrycka sig – vem ska då lyssna? När båda har så mycket energi och så mycket att säga, upplever jag det svårt ibland att både lyssna och bli lyssnad på. Jag tar illa upp när jag märker att motparten är disträ och knappt tittar på mig eller bekräftar det jag säger. Här tror jag man får hitta ”spelregler” som är unika för varje relation. Jag tror gula personer är rätt duktiga på att hitta ett dynamiskt samspel och har lätt att anpassa det från person till person. Det är såklart inget som behöver uttalas högt; spelreglerna är mer av en osynlig förhandling. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Speciellt inte när det handlar om känslomänniskor.

20190104_174555

Vad säger ni, är det någon som känner igen sig i detta? Är det fler gula eller gulgröna personer som föredrar vänner med samma färg? Gäller det även eventuell partner eller behöver ni en partner som istället kompletterar er?

När man attraherar fel saker

Igår var det total snöinvasion i Karlstad. Plogbilarna låg hopplösa timmar efter och det var smått omöjligt att ta sig framåt. Att cykla var såklart inte att tänka på och att promenera med barnvagn var som att försöka trycka fram en plogbil med handkraft. Lönlöst. Tog mig en halv evighet att få bort all snö och is från bilen, bara för att konstatera att bilen inte ens startade. Batterilampan lös och bilen gick inte ens att starta. Och där satt jag och klurade på hur jag skulle transportera hem Skrutten från förskolan, fem minuter innan jag skulle vara där. Att jag hade världens yrsel gjorde inte saken bättre. Klarade knappt av att sitta på en stol. Under dagen gick också ett fint vinglas, som jag fått i disputationspresent, i kras och min älskade Hilfigher weekend bag, som är ett fint minne från USA, blev totalt missfärgad i tvätten. Dagen avslutades sedan med ett tråkigt besked på jobbfronten, vilket på något sätt bara drog bort mattan under mina fötter. Plötsligt var all energi som bortblåst och sedan dess har jag känt mig som ett lik. Gårdagen var bara en dag, men hela detta år har än så länge gått i samma klang. Det har varit olyckor, onödiga bråk och inget som egentligen gått min väg. Gårdagen var egentligen bara droppen. I sådana här dåliga perioder kan jag bli rädd. Rädd för att jag själv är medskyldig till allt som händer mig.

Attraherar man själv sitt liv

Enda sedan jag var liten har jag upplevt att jag i sann ”the secret”-anda attraherar både dåliga och bra saker beroende på vilken energi jag sänder ut. Jag kan ha exceptionellt flyt i livet. När jag tittar tillbaka på mitt liv är det vissa perioder som jag bara häpnar över när jag tittar tillbaka. Som när jag blev handplockad och i princip övertalad att ta ett jobb som många nog skulle drömma om, utan att jag ens hade sökt eller visat intresse för det. Jag sa till och med rakt ut, mot bättre vetande, att jag inte ville ha det. Men jag fick det turligt nog ändå. Detta var inte långt innan mitt bokmanus blev accepterat av ett förlag (min stora livsdröm!) och jag fick hålla presentation och signera böcker på bokmässan, fick stora uppslag i Aftonbladet och i de allra flesta arbetslivstidningarna. Det var den ena lyckan efter den andra och jag hade mitt livs flow. Jag kände mig stark och lysande och livet bara log mot mig. Dessvärre är det precis samma sak även åt andra hållet. Att jag tycks dra till mig exceptionell otur ibland också. Som just nu. Jag har alltid häpnat under såna här perioder, oavsett det är en väldigt bra eller väldigt dålig period.

Givetvis kan slumpen och diverse yttre faktorer spela in och jag har heller ingen lust att ta på mig ansvaret för precis allt som händer mig i livet. Människan kan knappast styra över jord och hav. Ändock tror jag stenhårt på att vi åtminstone lockar till oss människor, situationer och mönster beroende på vilken energi vi själva sänder ut. Och det är alltså just det som gör mig rädd ibland. För oj vad det är svårt att bryta en negativ trend. Går man en meter utanför dörren kan man ge sig tusan på att man stöter på den enda människan i hela vida världen som man inte vill träffa just då. Vem man än pratar med är emot en. Vilket mail man än öppnar är det negativt. Allt blir fel. Får man minsta medgång dras den snabbt ned i nästa stora motgång som lurar bakom hörnet. Allt blir fel. Jag vill ta ett djupt andetag, nollställa mig, börja om. Men det är just det som är så svårt, att bryta trenden. Vad gör man när den egna energin och motivationen inte räcker till? När allt man behöver är en puff i rätt riktning, men den inte kommer?

Drar du till dig olycka

Är det någon mer ”flummig” typ som håller med i detta ”magnet-resonemang” och som kanske känner igen sig?

Bästa och sämsta med högkänslighet?

Ny vecka! Hos oss kickstartar vi med bilningsarbete i lägenheten ovanför oss. Vad kan möjligtvis dränera stämningen mer än just bilningsarbete för en högkänslig person? Så totalt uttömmande och nattsvart tillvaron känns från ingenstans. Att bo i vårt hus är ett ständigt skämt, men idag bestämde jag mig snabbt för att hushålla med min energi och fokusera på rätt saker. Satte ner Skrutten i vagnen och gick ut (läs: krigade mig blodig genom gråtattacker och protester) och promenerade två härliga varv i solen runt det fina tjärnet där vi bor. Mycket bra beslut att byta obehag mot hänfördhet. Den sämsta delen av högkänslighet mot den bästa. Förmodligen njöt jag som bara en högkänslig kan.

20190114_103537

Ni som är högkänsliga, vad skulle ni säga är de tre sämsta respektive bästa effekterna/aspekterna av er känslighet?

Här är de tre sämsta för mig:

1. Att sociala situationer får mig så uttömd på energi. Efteråt är jag forcerad och har svårt att komma ned i varv i kombination med ett inre obehag. Det är som att jag riktigt känner hur hjärnan arbetar intensivt med att sortera, analysera och landa. Det är en nästan vibrerande känsla och jag vet att det är lönlöst att försöka jobba emot då det bara skulle bli ännu värre. Bara att acceptera, men visst är det tråkigt för en energisk person att inte bara kunna ösa på med allt man vill göra.

2. Ljudkänsligheten. Känner mig som en porslinsdocka i alla offentliga miljöer. Ett lätt offer som kräver ständig rustning för att inte dräneras. Jag går ingenstans utan öronproppar och hörlurar med brus, men jag upplever det ändå som ett handikapp att inte själv kunna filtrera bort oönskade ljud.

3. Att aldrig riktigt känna sig förstådd av omgivningen (det vill säga majoriteten som inte själva är högkänsliga). Att behöva förklara och försvara sådant som uppfattas som svagheter. Att man behöver mer egentid och pauser än andra för att må bra, att ett barnskrik inte bara är ett barnskrik utan känns som om någon slår med en hammare på mitt huvud, att en påslagen TV inte bara är en påslagen TV utan som en hel skränig orkester. Att inte känna sig helt accepterad eller tagen på allvar, eftersom så många helt enkelt inte kan relatera till känslighet på den nivån.

20190114_101658

Och här är de tre bästa aspekterna för mig:

1. Att min känslighet är min största tillgång i mitt skrivande. Min dröm är att kunna försörja mig enbart på mitt skrivande och min känslighet är en aldrig sinande tillgång då det alltid finns något jag går och tänker på och vill skriva om. Rent allmänt är det en tillgång för konstnärliga aktiviteter, som jag ser det. Eller kreativitet och fantasifullhet över lag.

2. Att kunna försätta mig i vilken sinnesstämning jag vill enbart genom att sätta på en viss låt, titta på en film eller göra en viss aktivitet, så som att ta en solig promenad i skogen, sitta bland klippor och vatten, gå på ett roligt träningspass med bra musik, strosa omkring med min kamera i naturen…

3. På samma sätt som negativa intryck går djupare, gör såklart även positiva intryck det. En massage är inte bara fysisk njutning för mig, det är snarare kärlek för hela min själ och existens. En bra låt är inte bara lite örongodis, utan snarare blir jag tagen med storm och i princip euforisk. En bra film är inte bara en stunds underhållning eller tidsfördriv, den följer med mig i flera veckor efteråt. (För mig är det ett mysterium att folk kan glömma bort om de har läst en viss bok eller sett en viss film. Läser jag en bok minns jag den för livet, oavsett hur bra eller dålig den är.) Allt går djupt. Vi får förvisso stå ut med en hel del dalar, men jäklar vilka höjder vi får uppleva ibland! Livet blir så mycket rikare!

Skriv er egen lista och gilla, dela och pinga om ni vill! ❤ 

Ironin i att bli stressad av en yogaklass

Vad tycker du om yoga? Just yoga är en sådan aktivitet som jag har fått höra både en och femtionio gånger att jag borde satsa på – eftersom det skulle passa mig. Jag håller med, det borde passa mig och jag vill att det ska passa mig. Men de gånger jag testat – både framför Youtube och på riktiga klasser – har det inte alls passat mig.

Yoga ger mig prestationskrav

Att jag aldrig har fastnat för yoga beror gissningsvis på att det skapar ett prestationskrav hos mig. Jag blir stressad och irriterad om det är något jag inte hänger med på eller om jag inte lyckas bli så där härligt skön som alla andra. Jag går alltid därifrån med en större stress eller frustration än innan – vilket knappast riktigt var poängen. När jag häromveckan ville ge yoga en ärlig chans, slutade det ändå med att jag efter halva passet var så irriterad på allt och alla att jag gick ut och ställde mig på löpbandet istället. Pinsamt, men sant (även om jag till mitt försvar gick in igen på slutet när det var dags för meditation). Jag har därför haft svårt att betrakta det som mental träning, men inte heller fysisk – eftersom jag är för ovan och dålig för att det ska vara ansträngande. Många säger att man ska ”ge det tid”, men då jag inte har kunnat se att det gett mig något har jag också saknat gnistan det krävs för att orka fortsätta.

Blir du irriterad och stressad av yoga

Men. Självklart har jag hört talas om yinyoga och varje gång har jag tänkt att det åtminstone borde passa mig. Där kan jag släppa tanken på att jag måste ”lyckas” eller att jag ”måste blir trött – annars räknas inte träningen”. Här kan jag bara fokusera på lugna rörelser och meditation. Av någon anledning har jag inte kommit iväg och provat, men jag tänkte faktiskt göra slag i saken och testa det imorgon! Vill så gärna komma hem och säga att jag älskade det… Samtidigt vill jag inte hoppas för mycket, men magkänslan är bra iallafall. Någon av er som har testat yinyoga? Berätta gärna vad ni tycker!

Har du provat yinyoga?

Yinyoga eller inte – det är otroligt viktigt för mig att ha en bra rutin som jag ser till att följa. Något som gör mig lite mer grundad. En trygg grund som gör att jag kan hantera tillvaron lite mer avslappnat. Som det är nu har jag sällan någon marginal, utan jag reagerar ofta med blåljusen för minsta grej. Och så händer nästa grej, och nästa… och jag är helt förlorad. Jag har ytterst svårt att komma tillbaka till mig själv när jag väl har stressat upp mig. Då är det redan för sent. Jag behöver en grund som gör att jag undviker att bli stressad från början.

Jag behöver känna mig grundad i livet för att hantera stress

Meditation har jag ägnat mig åt i många, många år, men aldrig riktigt prioriterat det på det sätt jag borde. Ofta har jag gjort det först när jag verkligen behöver det, snarare än att göra det förebyggande. Dessutom har jag ofta slängt in meditationen lite halvhjärtat (om än plikttroget) någonstans mellan dagens alla måsten, mest för att kunna känna att jag faktiskt har gjort det och med gott samvete kan återgå till ”det viktiga”. Det senaste har jag skärpt till mig och faktiskt prioriterat meditationen mer. Jag har insett att jag behöver en riktig rutin där jag gör det minst en gång varje dag, även när jag tror att jag inte behöver det. För jag behöver det visst, hela tiden, för att ligga steget före, alltid ha lite marginal och allmänt kunna hantera livet på ett bättre sätt.

Jag föreställer mig att yinyoga (eller annan liknande organiserad aktivitet, för den delen) skulle vara ett bra komplement till meditationen. Det blir en fast punkt varje vecka och något som bara ”ska” göras, likväl som alla andra måsten. Förhoppningen är dock att det är något jag ska längta till varje vecka och att det kan bli lite av en höjdpunkt.

Vad har ni för erfarenheter av yoga, meditation och liknande aktiviteter? Vad har det för funktion för er? 

Blå personer och uppskjutarbeteende

Jag spinner vidare med mina funderingar utifrån boken Omgiven av idioter och vi har nu kommit fram till den blå personlighetstypen. Min käre sambo är blå… … om vi nu ska börja där. Eller ja, blågrön är han väl om man ska vara petig. Det gröna har vi gemensamt och tur är väl det. Men det där blå alltså… jag tror jag blir galen. Jag tror ärligt talat inte att han kommit fram till ett beslut i hela sitt liv. Å ena sidan, å andra sidan… Det ska spekuleras, undersökas, jämföras, funderas, väntas… Ja, framförallt väntas. Det där eviga väntandet och uppskjutandet. Det har, om ni frågar mig, bara en enda funktion och det är att slippa ta något beslut överhuvudtaget. Det blå draget krockar ganska friskt med min gula otåliga sida. Som exempel kan man inte, Gud förbjude, åka och köpa en enkel hylla på Ikea bara så där. Nej nej, det är inget man bara gör hur som helst. Förmodligen är det min förtjänst att vi ens äger en gemensam diskborste. Men visst, man måste ju förstå honom – efter blott 11 år tillsammans ska man ju inte förhasta sig… … …

Samma ovillighet att komma till skott märkte jag ofta hos klasskompisar när det var dags för grupparbeten i skolan. Vi kunde sitta och diskutera och planera, stöta och blöta i timmar, men så fort jag tog initiativ till att börja skriva eller åtminstone punkta upp våra planer var de inte alls med på noterna längre. Det var aldrig något de uttryckte med ord, utan snarare blev de tysta och började bläddra i ytterligare en bok, googla fram ytterligare fakta eller helt enkelt bara fortsätta diskussionerna med en ny vinkel. Ingenting gjorde mig mer stressad. Jag inser dock att jag antagligen var lika störande för dem, som dem för mig.

Den blå personlighetstypen har svårt att komma till skott och att ta beslut

Det är möjligt att jag överanalyserar, men ibland får jag känslan av att blå personer skjuter upp problem just för att de någonstans vet (eller hoppas) att problemen förr eller senare kommer lösa sig av sig själva. Alternativt att någon annan löser problemen åt dem. Det här är en metod som tyvärr också verkar funka. Om än på bekostnad av omgivningen.

En typisk egenskap för den blå personen är också det gedigna ordningssinnet. Här vill jag skjuta in att just denna egenskap har gått min sambo helt och totalt förbi, trots hans i övrigt blåa skapelse. Snarare är det jag som är ordnings-Hitler hemma. Jag är alltid lite lättare i kroppen med ”ordning och reda, pengar på fredag”-mentaliteten och när det är rent och prydligt omkring mig. Kaos, stök och oavslutade grejer ger mig panik. Av denna anledning skulle nog många tycka att jag är en blå person och ja, så kan det ju till synes verka. Jag själv skulle emellertid påstå att det blåa är ett inlärt beteende hos mig, snarare än ett naturligt. Mitt ordningssinne handlar sannolikt om att jag försöker skapa i mitt yttre det jag saknar i mitt inre. För vem orkar ha det oroligt både på insidan och utsidan? När man då dessutom har en extremt rörig sambo utvecklar man rimligtvis ett ordningssinne utan dess like. Jag vill alltså hävda att mitt ordningssinne är ett ”överlevnadsbeteende” och alltså inget naturligt drag hos mig. Detta stärks av att ju mer stressad jag är desto mer detaljerade (neurotiska?) blir mina ”to do”-listor. Känner jag mig däremot avslappnad och lugn kan jag under vissa dagar vara så wild and crazy att jag till och med kan skippa listan helt. Då snackar vi avspänning på hög nivå.

Tips på personliga bloggar

När jag hittar en, för mig, ny blogg märker jag direkt om det är en blogg jag vill följa eller inte. Om den talar till mig. Bloggar finns väl i de flesta varianter och utföranden, men något som för mig är mer tilltalande än annat är bloggar där det finns en tydlig tanke och passion bakom. En glöd. Jag har svårt för större bloggar som saknar genuint engagemang och som mest består av reklam – jag blir nästan provocerad. Därför är det så roligt att hitta bloggar som har det där lilla extra – trots att besökstalen inte alltid toppar blogglistorna.

Mina favoriter bland personliga bloggar

I detta inlägg vill jag lyfta mina favoriter bland personliga bloggar. Det är otroligt svårt att nå ut med en liten blogg genom allt brus idag och därför är det också viktigt att puffa för de bloggar vi vill ska överleva. Gemensamt för de bloggar jag har valt att lyfta fram här nedan är att samtliga är välarbetade och välskrivna och bloggaren bakom känns hängiven och vågar vara öppen med sina tankar. Dessutom känns bloggen genuin och ärlig och ger en välbalanserad bild av verkligheten, inte bara en fin yta.

SOFIA EKHOLM

ekholm.png

Sofia har blivit lite av en ”bloggsyster” och jag är så glad att jag har hittat henne. Våra bloggar går så mycket i linje med varandras, vi har så många liknande tankar och upplevelser… Hon berättar mycket om sin högkänslighet och hur hon tacklar den i vardagen i kombination med att ha småbarn och att driva eget. Otroligt givande att läsa. Jag är imponerad av att hon vågar vara så öppen och personlig och skriva om så viktiga ämnen i hopp om att hjälpa andra. Fler som Sofia behövs!

LÄNGTA HEM

fondofhome

Här har vi också en stor favorit där jag delar mycket tankar och upplevelser. Cristall driver en inspirerande blogg där hon varvar sitt intresse för inredning och fina bilder med  tankar om vardagslivet med småbarn och att driva eget. Hon är också öppen och bjuder in läsaren i sin personliga resa med bloggen. Tankar om bloggstatistik, bloggsidor och bloggportaler. Hur hon ser på bloggvärlden och vad hon har för mål. Otroligt intressant för en som är i precis samma situation och går i samma tankar om dagarna. Jag hoppas vi kan utbyta små tips och tricks framöver!

REAKTIONISTA

reaktionista

Det här är också en favoritblogg av rang! Wilda skriver så ärligt och fint… Så omsorgsfullt och med hela sin själ. Dessutom bjuder hon på vackra bilder av naturen och sin fina ”bullet journal”. Fokus för bloggen är att leva i harmoni och självmedkänsla och att tackla livet trots högkänslighet och utmattning. Att se det lilla i det stora. Jag varken vill eller kan läsa den här bloggen i ett nafs, utan tar mig tid då och då att på allvar läsa med full uppmärksamhet. För det är den värd. Jag känner alltid ett skönt lugn i magen när jag läser – som en skön kontrast till den ångestklump man annars så lätt kan känna i social media. Dessutom delar vi vårt skrivintresse!

ETT RIKT LIV

ett_rikt_liv.pngDet här är en blogg som jag upptäckte precis i slutskedet av att få klart det här inlägget. Egentligen var det en ren slump att jag hamnade på Tinas blogg och tänkte först bara scrolla lite snabbt… men föll pladask! Det här är en personlig och genuin blogg med mycket intressanta tankar om livet i stort och smått och tillvaron med småbarn. Jag kan inte helt sätta fingret på varför bloggen tilltalade mig så mycket, men förmodligen är det för att jag kan relatera till så mycket. En blogg som dröjer sig kvar helt enkelt… Dessutom finns skrivintresset som gemensam nämnare även här.

Vad har du för favoritbloggar i den personliga kategorin? Fyll gärna på denna lista eller gör en egen! En förhoppning är att detta kan leda till en kedjereaktion där vi lyfter och stöttar småbloggar vi gillar!

Surr, svacka och skogsutflykt

Tisdag förmiddag och har precis lämnat skrutten på föris. Nu väntar några timmars skrivande…

Tankar en vanlig tisdag

Har haft en liten svacka det sista ska erkännas.  Både när det gäller mig själv och mitt skrivande. Ja, egentligen hänger det ihop. När det gäller bloggande är det ju så lätt att tro att det bara är att släppa ur sig en massa text och trycka på ”publicera”… (I wish!), men det är så mycket annat som följer med som man inte riktigt räknar med och som oundvikligen har fört in mig på så mycket tankar. Jag inser att det är omöjligt att fortsätta den här bloggresan utan att brottas med en rad frågor som vem jag är, vad jag vill och vilket som är mitt sätt att nå ut. Just det där med att nå ut tycker jag är den svåraste biten – jag avskyr att sälja in det jag gör eftersom det på något ologiskt vis känns som att jag säljer mig själv. Svårt att förklara känslan, men det har iallafall satt igång en rejäl tankekarusell hos mig och det är inga direkt lättvindiga frågor som dyker upp. Jag har hur som helst insett att jag behöver hitta mina egna strategier för saker och ting och att detta är en lika mycket personlig som arbetsmässig utveckling. Jag vet inte om någon där ute kan relatera till detta?

Utflykt till Mariebergsskogen

Bjuder på ett par bilder från igår. Då var det jag och skrutten hela dagen. Vi inledde dagen med en utflykt till Mariebergsskogen… Mestadels spenderade vi tiden med att jaga hönor (stackars djur!), härma fåren och utforska skogen.

Resten av dagen blev det hemmamys och vi var nog lika trötta båda två. Tänk när man var föräldraledig och hittade på såna här upptåg nästan varenda dag… att man orkade? Jag tror jag kände efter min föräldraledighet att jag var hyfsat ”klar” med den biten och nu ville ägna mig åt mitt skrivande. Detta tänk visade sig dock inte vara helt lyckat, då jag började se tiden med skruttis som ”ett hinder” för eller ”en väntan” på det jag egentligen skulle göra. Mest kände jag mig bara stressad och frustrerad. Det kändes fel. Det är ju faktiskt lyx att ha så mycket tid med sitt barn. Så nu har jag bestämt mig för att använda tiden med henne bättre och integrera henne i saker som jag också tycker om. Mycket är ju svårt att göra när de är så små – det blir ju mest att man bara bevakar, springer efter eller kippar efter andan och aldrig riktigt kan slappna av. Men om man tänker efter finns det allt en del saker man kan göra. Ja, som att vara i skogen till exempel…

Skogsutflykt i Karlstad

Gröna typer som socialt glidmedel

Omgiven av idioter är en bok som inte direkt har gått obemärkt förbi. Psykologin med röda, gula, blå och gröna personer är ett ämne man kan stöta och blöta under en livstid. Det är svårt att läsa en sådan bok utan att få en uppsjö av intressanta tankar och som jag nämnt i tidigare inlägg är min avsikt att spinna vidare på några av dessa tankar. Jag skriver givetvis med glimten i ögat, om nu någon skulle uppfatta mig lite raljant, men tveka för den sakens skull inte på att säga mig ett sanningens ord i kommentarsfältet.

Som rubriken avslöjar är det den gröna personlighetstypen jag tänkte reflektera kring idag. Det vore svårt att påstå någonting annat än att gröna typer är ganska behagliga människor. De är lugna, vänliga och lätta att ha att göra med. De är hänsynsfulla, anpassningsbara och tålmodiga lagspelare. De är sannerligen inte särskilt initiativrika eller handlingskraftiga alla gånger, men oj vad de behövs. Tänk att låta röda, gula och blå personer få härja fritt. Det hade blivit kaos! Det behövs helt klart lite gröna personer som socialt glidmedel. Gröna personer som dämpar ned spretigheter och gör tillvaron och det sociala samspelet lite mer harmoniskt.

Gröna typer vill vara alla till lags

Jag tror (och hoppas) att de flesta människor har åtminstone en liten släng av grönt i sig. Det sociala livet blir förmodligen ganska motigt om man saknar en naturlig flexibilitet och anpassningsförmåga. Om jag bara tittar på mig själv som har både gult och grönt i mig, så inser jag att det gröna är ett ganska sunt komplement till min gula sida. Samtidigt är det lätt hänt att jag låter det gröna få för stort spelrum också. Jag kan lätt bli allt för försiktig och felaktigt få för mig att jag tagit för mycket plats eller stuckit ut hakan för långt. Jag är gul och vill därför gärna uttrycka mig, samtidigt som jag är grön och lätt får ångest av detsamma. Detta är en motstridighet inom mig, på samma gång som det också utgör en sund balans. När det gröna och gula har dividerat klart och gjort upp sinsemellan tror jag att resultatet blir mer välbalanserat.

Det jag däremot kan ha svårare för med den gröna personlighetstypen är denna ständiga passivitet. Jag måste erkänna att det kliade i hela kroppen på mig när jag läste om den gröna typen. Jag har så svårt att förstå hur man kan välja att sitta passiv medan livet passerar framför näsan på en. Att vara så ovillig till att ta saker i egna händer, ta kontroll, skapa det liv man vill. Den gröna typen känns på många sätt så…. menlös. Ja, som jag var inne på tror jag att grönt är bäst som komplement till övriga färger, inte som ensam färg. För då kommer det sannerligen inte hända mycket.

Gröna personlighetstypen är snäll och lite menlös

Även om det är lätt att störa sig på människor som prompt ska sticka ut hela tiden, är det också lätt att störa sig på människor som aldrig skulle drömma om att gå ens en millimeter utanför normen. Som lever i en mellanmjölkstillvaro och bara är allmänt förutsägbara och ointressanta. Som aldrig skulle kunna ha en egen klädstil, en egen inredningsstil, en egen åsikt och som definitivt aldrig skulle kunna säga eller göra något kontroversiellt. Som bara följer strömmen. För att det är bekvämt och alldeles förträffligt lagom.

Kanske är det nu många som tänker att ”men vadå, jag är ju en vanlig person!”. Jag håller inte med. Vi är nog alla ganska ”vanliga” när allt kommer omkring, men vi har också något som gör oss unika. Varför inte ge utlopp för vilka vi är? Det är bekvämt att gå passiv genom livet och bara hålla med, vi slipper friktioner och ovänner och det mesta flyter på. Vi kan också skylla på andra människor och olika omständigheter. Men vi gör det också på bekostnad av våra egna drömmar. Och kom ihåg; att vara passiv innebär inte att du är fri från ansvar. Att inte ta plats, att inte ta ställning, att inte ta strid, att inte göra – det är också ett val. Om du inte gör något är det ditt eget ansvar.

Det är svårt att störa sig på eller bli ovän med dessa oförargliga gröna människor. De tycker inte särskilt mycket, sticker aldrig ut hakan, gör aldrig någon ledsen, väljer aldrig sida, tar helst aldrig beslut och håller alla dörrar öppna… Just därför ligger det nära till hands att börja tänka i banor av falskhet. Även om det skulle vara överdrivet att påstå att gröna personer är falska, kan jag inte låta bli att undra var gränsen går. När är man falsk? Allas vän är ingens vän, som ordspråket lyder.

Har ni något grönt i er? Hur uppfattar ni gröna personer? Finns det positiva eller negativa gröna drag som är värda att betona?

Veckans springa ifrån sig själv

Har varit uppstressad det sista och, som så ofta annars, sprungit ifrån mig själv. Jag märker det så tydligt när jag börjar stressa över de mest triviala saker. Att jag inte hann gå upp på vinden och lämna grejer eller att jag inte hann köra en tvätt… Det är en ganska tydlig signal på att jag återigen tappat bort mig själv lite.

När man är en prestationsprinsessa är det lätt att bara känna sig duktig så länge man presterar. Jag kan lätt bli hög på mitt eget flow och fastnar lätt i ”bara en grej till” och ”lite till bara”, tills ögonen tillslut går i kors. Jag har väldigt lätt att tappa bort min egen känsla av att ”nu räcker det faktiskt, nu behöver jag vila”. Det kanske låter harmlöst, men problemet är att om jag väl har kört över den där gränsen för vad jag egentligen orkar med, så är det redan försent. Då har jag redan tappat bort mig själv och alla naturliga signaler på att stänga av är borta. I det läget är det såklart ännu lättare att köra över mig själv, eftersom jag inte alls har kontakt med mina behov. Jag är övertygad om att jag har en liten försynt släng av ADHD, då jag alltid haft otroliga mängder energi som jag haft svårt att stänga av och kontrollera som jag vill. Baksidan är att när jag tillslut stänger ned så drämmer tröttheten och ”baksmällan” till och jag får betala gånger tio.

Hur ska man fördela sin tid när det är så mycket man vill hinna med

För att behålla någon slags balans tror jag det är viktigt att regelbundet ha små ”avstämningar” med sig själv. Fundera över var man lägger sin energi och hur man fördelar den. Stämmer detta överens med hur man vill ha det? Här blir det också ganska tydligt huruvida man ställer rimliga krav på sig själv. Jag själv har svårt att acceptera att jag inte har mer tid än jag har och förnekar det genom att försöka pressa in grejer motsvarande betydligt fler timmar än jag har. För mig är därför steg ett just nu att acceptera förutsättningarna och göra en plan för de timmar jag faktiskt har. Annars kommer ju varenda vecka kännas som en besvikelse. Problemet ligger nog emellertid inte i att göra en rimlig plan, utan i själva accepterandet av förutsättningarna. När man vill sååå mycket, men inte har tid ens för hälften. Jag behöver påminna mig själv om att det är priset jag betalar för att ha barn och att jag väljer barn alla dagar i veckan. Ser jag det på det sättet borde det bli lite enklare att acceptera.

Hur fördelar du din tid och energi i livet

Hur fördelar jag då min vakna tid som inte går till busungen eller vardagsmåsten? Skulle gissa att jag just nu lägger 80 % på jobb, 10 % på fysisk träning, 5 % på mental träning och 5 % på roligheter. När jag skrev detta blev det tydligt för mig att jag lägger ner för mycket tid på fysisk träning i förhållande till den tid jag har. Jag tränar minst varannan dag och den dag jag inte tränar är jag ivrig på att gå ut och promenera – ibland med viktväst och ibland utan. Det händer aldrig att jag inte rör på mig alls. Promenaderna fungerar som terapi för mig – under dessa hinner jag tänka igenom saker och få lite distans och nytt syre i hjärnan. Om jag håller igång och mår bra fysiskt spiller det dessutom över på den psykiska och mentala hälsan. Så det är jätteviktigt för mig att träna fysiskt. Men. Vem har sagt att den fysiska hälsan är viktigare än den mentala? Det är lätt att glömma att den psykiska hälsan spiller över på den fysiska också. När jag är i mental balans känner jag mig också rent fysiskt mer avslappnad och skön. Det hänger ju ihop åt båda håll och jag behöver definitivt ge mer plats åt den mentala biten just nu.

Att ha för lite fokus på mental träning är den klassiska fällan för mig, eftersom jag felaktigt inte ser det som en prestation. Det är såklart frestande att välja bort sådant som jag inbillar mig inte räknas, inte syns och inte tar mig framåt. Inget kunde dock vara mer fel. Hur jag mår mentalt lägger grunden för allt. Hela mitt liv. När jag uppnår mental balans blir jag direkt harmonisk, glad och hela livet blir enklare.  Då försvinner hälften av alla problem och stressmoment som jag hade innan. Jag tar bättre beslut, blir bättre på att lösa problem och faktiskt också mer effektiv. När jag däremot är i mental obalans löser jag problem genom att springa fortare, när det jag egentligen behöver är att stanna upp och andas.

det psykiska och mentala välmåendet är lika viktigt som det fysiska

Har ni balans i era liv? Hur ser balansen ut mellan det ni vill/behöver göra och det ni faktiskt gör? Vilka fällor brukar ni gå i?