Kategori: Personlig utveckling

När man väntar

Lämna en kommentar

När någonting ligger i luften. Något stort. Man vet inte alls vad, bara att det snart kommer hända. Att något också måste hända, för att situationen inte är hållbar. När man måste vänta ut andra, människor, omständigheter eller självaste ödet, men det finns inget man kan göra för att påverka.

Det är frustrerande att vänta

Snart, snart. Jag känner det i luften. Snart…

Så märklig situation jag befunnit mig i så länge nu, ett tillstånd som långt ifrån gagnar mig och som jag spenderar dagar med att försöka hantera och förhålla mig konstruktiv till. Frustrationsbarometern har gått i taket många gånger om, samtidigt som jag på något sätt också tvingas anpassa mitt liv efter situationen. Farligt kanske, eller lärorikt? Är man ett offer om man är passiv och bara väntar eller är man modig som fortsätter acceptera och ha tillit till situationen? Jag försöker alltid göra det som är sant just för mig, men när det som känns rätt också innebär ett förhållningssätt som känns fel är det svårt att inte bli helt rådvill.

Är man ett offer som väntar eller är man modig som har tillit

…men tydligen inte riktigt än.

Det där lagom

4 kommentarer

Jag är så dålig på det kanske ”normalaste” som finns; Att vara lagom.

Nog för att jag med allra största säkerhet uppfattas som lagom. Utåt sett är jag inte vare sig för mycket eller för lite. Jag är väl som folk är mest, lite småbeige men ändå inte tråkig. Visst, lite egna idéer och avtryck må hända, men i slutändan en fullt vanlig lagom person.

Och ändå är det mil ifrån hur jag själv upplever mig. Jag är bara i undantagsfall i fas med mig själv och livet. Alltid för glad eller för ledsen. För stark eller för svag. För mycket eller för lite. För säker eller för osäker. Går för hårt in - eller går inte alls. Vill allt eller vill ingenting. Antingen överstimulerad eller understimulerad. Sprakande motiverad eller dödligt omotiverad. Tar världen med storm eller målar in mig i ett hörn. Uppe bland stjärnorna eller nere under isen.

Vare sig överstimulerad eller understimulerad

En helt lagom flugsvamp

Jag vill vara en person som kan vara glad utan att bli forcerad. Jag vill vara en person som kan vara ledsen utan att bli deprimerad. En person som kan vara social utan tankeveck i pannan. Som kan vara allvarlig, men ändå slappna av. Som kan vara orolig, men sova gott på natten ändå. Jag vill vara aktiv och ta mig för mycket, utan att känna mig utmattad. Jag vill vara obokad och ledig, utan att känna mig isolerad. Jag vill kunna jobba och sen gå hem och vara ledig. Äta en bulle och sen ändå gå till gymmet. Kunna göra allt utan svåra kontraster. Göra både och. Lite av varje, lite av allt. Lagom och lugn. Leva i en harmonisk gråskala utan svart och vitt.

Lagom för mig framstår som en hägrande illusion men som fått osedvanligt underskattat rykte. Folk verkar se det som en förolämpning att ses som lagom, men vem bryr sig om man är ”tråkig” så länge man har ett lugnt och stabilt liv? Livet blir må hända väldigt intressant med ständiga känslopåslag och extremiteter (och ja, det erkänner jag gärna; det ger många uppslag om man gillar att skriva och skapa…), men det är också ett liv man aldrig någonsin blir klok på. Ett liv utan ro.

Hur får man en lagom tillvaro?

Hur lagom är du?

Sommar

2 kommentarer

Här kommer ett livstecken från mig. Och ja, dumstruten sitter stadigt där den ska, tro inget annat. Är förvånad, men väldigt glad såklart, att ni fortsätter att enträget klicka er in här. Jag har inte gett upp hoppet om mig själv heller, jag lovar, jag har bara saknat den där rätta motivationen. Har stått och stampat lite väl länge nu, men det är saker som behöver landa i mitt liv. Eller kanske hända. Man behöver leda sitt eget liv, men ibland vet man bara inte hur. Eller vart. Ibland sitter man helt enkelt fast. Jag antar att det måste få vara så, även om det är svårt. Jag vill tro att det finns en mening med allt, utan att för den sakens skull bli passiv och tappa bort sig själv. Om det är någon som går eller har gått i samma tankar, dela gärna med er bland kommentarerna ❤

Sommartjej på landet

Min sommartjej på morfars stuga

En bra sommar har vi haft iallafall (och förhoppningsvis är den inte riktigt slut än!). Det har varit bra och dåligt och allting däremellan, så som livet är mest. Men mest bra! Är nöjd med att vi lyckades få till en lagom nivå på tillvaron, där vi varken planerade in för mycket eller för lite. Just det är ju ofta en konst i sig i semestertider. Hoppas ni också haft en fin sommar och tack för att ni har lite överseende med mitt dåliga bloggande!

Våga surfa

6 kommentarer

Ett annorlunda år. Intetsägande på utsidan, omvälvande på insidan.

Själen som insats. Drömmar laddade med dynamit.

Ett år för att krascha. Köra på ändå, krascha igen.

Gå vilse, gå rätt, gå vilse igen.

Ett år för att omvärdera, tveka, omvärdera igen.

Nya glasögon, men för immiga för att se. Veta målet, men sakna rätt väg.

Inte redo att släppa på all dynamit. Inte heller viljan att vara kvar, vänta på att sprängas.

Det gäller att ha tillit till livet

Kantstött och skör, men med nya perspektiv. Nya krafter, nytt mod.

Gamla insikter i ny skepnad. Ny chans att lära.

Att våga ha tillit till livet. Inte stirra blint.

Våga kasta mig ut. Åtminstone surfa lite på vågorna.

Våga lita på att de tar mig i land. Våga lita på att jag kan parera varje våg när den kommer.

Inte gömma mig i flytvästen, för jag kan simma.

Inte rita en färdig karta, för jag litar på att vågorna för mig rätt.

Att forcera bara leder till fel hamn.

Att ha tillit, att våga surfa -

är ända vägen hem.

Våga ha tillit och surfa för att hitta hem

Högsensitiva och röd kommunikation

1 kommentar

I förra veckan skrev jag om mina tankar kring den röda personlighetstypen (utifrån boken Omgiven av idioter) och kände då att många av mina egna problem med röda personer bottnar i vår totala mismatch vad gäller kommunikation. Jag trevade på ämnet, men kände att jag ville fördjupa mina tankar i ett eget inlägg.

Att jag har sådana problem med hur kraftigt röda personer kommunicerar beror garanterat inte bara på att jag finner deras stil burdus och okänslig, utan också på att jag själv är högkänslig. Röda personer ödslar ingen tid på något de tycker är ointressant. Är de inte intresserade av att lyssna har de inga problem med att avbryta hux flux, eller bara be mig hålla tyst. Det upplever jag inte bara otrevligt, utan också som en djup förolämpning. Den röda menade inget illa, han var bara inte intresserad eller orkade inte lyssna mer. Men ouch. Den kan bli enormt svår att rädda. Relationen är förmodligen redan stendöd. När jag i min tur lyssnar uttråkat på andra människor, gör jag istället allt i min makt för att verka intresserad, ställa följdfrågor och nicka entusiastiskt. Allt för att motparten inte ska förstå hur ointresserad jag är och eventuellt bli ledsen. Detta är ju uppenbart ett lika korkat beteende, speciellt eftersom jag har en stark tendens att vara för snäll och dra till mig folk som jag egentligen inte vill ha efter mig. Jag kan säga saker mellan raderna eller kanske försiktigt styra in samtalet på ett annat ämne, men det hela är så försynt att jag ska vara glad om motparten reagerar överhuvudtaget. Med exemplet vill jag illustrera hur mitt sensitiva sätt att kommunicera blir någon slags motsats till det röda sättet att kommunicera. Den röda bara är. Folk får tycka vad de vill. Jag å min sida vänder ut och in på mig själv för att alla ska vara glada och må bra. Tar ansvar ända ned för stupkanten. Och sen ligger jag där nere och inser att den enda jag inte tog ansvar för var mig själv.

Ett annat exempel där våra sätt att kommunicera krockar rejält, är när vi ska ge kritik. Den röda personen säger ”jag gillar inte dig”. Den sensitiva personen däremot säger det mellan raderna. I sitt kroppsspråk, minspel, tonen hon pratar med. Hur tydligt som helst, åtminstone enligt sig själv. Så vad händer då, när vi ger kritik på så olika sätt? Tja, den röda vill ha klara besked – minspel och tonfall hör inte dit. Alltså når kritiken inte fram. För den sensitiva däremot krävs det inte mycket för att hon ska pejla läget. När det gäller ordlös kommunikation är en sensitiv person nästan orimligt uppmärksam. Det kan vara en liten gest eller ton och den högsensitiva hjärnan är redan i full gång med att analysera och bearbeta. Att då storma in och skrika eller tala om så där ö-v-e-r-t-y-d-l-i-g-t att hon har gjort något dåligt, är verkligen överflödigt. Hon har redan förstått och din kommentar blir bara för mycket. Jag minns gånger när jag fått sådan okänslig kritik. Jag förstod deras kritik på en gång och tog den till mig, men av någon anledning fortsatte de att ”göra ner mig” mest för sakens skull. Kanske för att glänsa själva och riktigt äga sin poäng, vad vet jag. Men där någonstans var inte kritiken längre konstruktiv utan snarare dödande och jag minns att mitt system stängde ned totalt.

Vad har ni för reflektioner kring rött och icke-rött sätt att kommunicera och ge och ta kritik?

(Om någon vill läsa mer har jag tidigare skrivit om den gröna, blåa och röda personlighetstypen.)

Så röd att blodet sprutar?

7 kommentarer

Som ni kanske känner till har jag reflekterat en del kring boken Omgiven av idioter i föregående inlägg. Hittills har jag skrivit om mina tankar kring de olika personlighetstyperna gul, blå och grön. Nu har alltså turen kommit till den röda personlighetstypen. Många kanske tycker att dessa inlägg är aningen raljanta och överdrivna – om än med glimten i ögat. Det förstår jag och jag håller med. Det är emellertid just på det sättet jag upplever att boken är skriven och faktiskt också det jag uppskattar mest med den; dess frispråkighet. Sen ska man ju ha i åtanke att när vi pratar om respektive färg så pratar vi om renodlingar – många människor har ju mer än en färg och reagerar dessutom lite mer nyanserat beroende på situation och bakgrund.

Den röda personlighetstypen ja… Jag säger det direkt: Det är en personlighetstyp som jag mer eller mindre flyr. Detta säger förmodligen minst lika mycket om mig själv som just röda personer, men ändå. Ur mina egna gulgröna, och även högsensitiva, glasögon har jag ytterst svårt att hantera och umgås med riktigt starkt lysande röda personer. Jag upplever dem (håll i er nu!) otrevliga, burdusa, dominanta och faktiskt rätt obehagliga. Alltid taggarna utåt. Allt på deras villkor. Allt som står i vägen kör de över. Sen finns det ju såklart olika grader; vissa är bara rödtonade medan andra är så röda att blodet sprutar. I det senare fallet snackar vi riktigt ocharmiga människor.

Min konflikträdsla har gjort att jag utvecklat någon form av röd varningsbarometer. Den kickar igång på en hundradels sekund så fort jag möter en röd person. Jag känner det rent instinktivt. Kalla kårar längs ryggraden. Han eller hon behöver knappt öppna munnen. Det är något i deras kroppsspråk eller uppsyn som säger att den här människan jävlas man inte med ostraffat. Det måste vara viktigt för att jag ska ge mig in i diskussion med en klarröd person. Jag kastar mig inte in i någon slags tjurfäktning och riskerar att bli skallad, utan att veta vad jag ger mig in på. Det är inte värt det. Det kostar för mycket energi för mig och varför skulle jag dränera mig på grund av något som inte är viktigt. Man får välja sina strider, helt enkelt. En röd person tycker förmodligen att han eller hon bara talar om hur något ligger till, medan motparten tycker att hen just blev utskälld eller väldigt otrevligt bemött. Röda personer verkar inte förstå själva hur de uppfattas av omgivningen, och om de gör det så bryr de sig inte ändå eftersom de anser att omgivningen har fel.

Ett vanligt tankesätt hos röda personer verkar vara att ”de är som de är” och om andra har problem med det så är det just deras problem. De är emellertid inte sena med att komma med anvisningar för hur andra ska agera. En väldigt röd person krävde en gång av mig att jag skulle säga till direkt jag blev sur, då jag hade en tendens att lägga mina irritationer på lager tills jag tillslut blev akutarg på riktigt. För att använda hennes egna ord kunde hon omöjligt acceptera att jag drog upp sådant som hänt tidigare, eftersom jag inte hade någon rätt att vara arg i efterhand. Hon var van vid att alla umgicks på hennes villkor, så jag antar att det var naturligt för henne att tala om vad andra människor hade för rättigheter. Självklart förstår jag ändå hennes poäng i att säga till direkt. Visst vore det härligt om jag kunde göra det. Till en gul, blå eller grön person hade jag förmodligen också gjort det. Men att säga till direkt till en väldigt röd person? Det gick ju för tusan inte att resonera med henne utan att få en ”käftsmäll”? Röda personer tycks inte ha något intresse av att lyssna in andra eller att mötas halvvägs - det är deras regler som gäller eller så kan relationen kvitta.

Hur tänker ni kring rött beteende och hur det krockar eller matchar med andra färger?

Nya utgångspunkter

1 kommentar

Ny vecka! Här i Karlstad har vi mest slask just nu. Alla drivor med snö och is måste tydligen smälta. Hade ju känts helt okej om man bara bortsåg ifrån att det med största sannolikhet kommer komma mer snö och med det mer slask. Eller vågar man hoppas på vår snart..?

Status då? Eller ska vi bara prata väder i den här jääla trökbloggen?!

Jorå, det är ganska bra (tro det eller ej)! Det känns som lugnet efter stormen just nu. Har varit, och är, en ganska märklig period där det på utsidan inte händer alls mycket. Har till och med känt mig lite uttråkad stundtals. Men i det inre har det stormat rejält, faktiskt på de flesta plan samtidigt. Ja, 2019 har varit tufft. Det är inte mycket som får mig mer ur balans än att tvingas rasera visioner jag så länge och omsorgsfullt byggt upp med hela själen som insats - för att börja tänka om och bygga nytt. Men det positiva är ju att man trots allt växer av det. Man kanske till och med måste igenom sådana perioder och processer för att kunna komma vidare. Vidare till något bättre.

Jag läste någon gång att det är när saker inte känns bra, när man inte har svaret på sina problem - som man utvecklas. Detta eftersom hjärnan då ständigt letar nya lösningar. Medvetet som omedvetet. Det brukar jag tänka på i sådana lägen när hjärnan fullständigt vibrerar av tankar. Att den stackars hjärnan febrilt letar nya tankebanor och att det i slutändan är positivt. Det ska vara jobbigt, för det är något viktigt vi behöver lära oss.

Jag har nu lyckats landa i nya utgångspunkter och visioner och med detta har också ett nytt lugn kunnat sprida sig. Känns så skönt och mycket av min stress har lagt sig. Men det är så pass nytt och ovant att jag nog behöver lite mer tid för att just landa i det.

Vad är er status just nu?

 

Gula vänskapsrelationer

4 kommentarer

Ja, vad hände egentligen med min bloggserie med utgångspunkt i boken Omgiven av idioter? Ja, det kan man undra. Nu är det iallafall hög tid att rannsaka den gula personlighetstypen. En insikt jag gjorde medan jag läste denna omtalade bok var inte bara att jag själv har en hel del gult i mig, utan också att mina närmaste vänner har det. Man kan alltså slå fast att jag trivs bäst med människor som är som mig själv. Det låter väl härligt självbelåtet?

Jag började dock fundera…. Hur är det egentligen möjligt för gula personer att ha en fungerande relation med varandra? I boken beskrivs gula personer som (typ…) överaktiva, överambitiösa, jobbigt pratiga, uppfyllda av sig själva och energiska till bristningsgränsen. Alltså ganska hysteriska över lag. Men också för känsliga för sitt eget bästa och på gränsen till neurotiska ibland. Kan verkligen två sådana personer komma överens? På samma sätt som jag ser framför mig hur två röda personer fullkomligt skallar varandra som på en tjurfäktningsarena och dödar alla frön till en eventuellt stundande vänskap, tänker jag att gula personer skulle behöva ett mer lugnt sällskap som kan balansera upp de värsta topparna och dalarna.

Men nej. Vid närmare eftertanke tror jag att det är just det som är grejen för många gula personer. Vi blir lätt rastlösa av allt för lugnt sällskap. En lugn livspartner – ja, det är nog ett måste. I alla fall för mig. Men när det gäller vänner? Nej, det är svårt. Missförstå mig rätt, det är jätteviktigt för mig att varva ner och ta det lugnt, men det är något jag föredrar att jag göra på egen hand. När jag umgås med vänner vill jag kunna prata om allt, allt, allt, högt och lågt och helst samtidigt. Vi vill kunna skratta och gråta, få vara lite smågalna eller egentligen helt enkelt bara oss själva. Med väldigt lugna personer känner jag mig lätt lite för mycket. Detta gör att jag automatiskt börjar dämpa mig och begränsa mig. Jag känner mig inte riktigt hemma och följaktligen blir relationen inte heller särskilt djup. Vi kan absolut vara goda vänner, men de kommer aldrig riktigt känna mig på djupet – något jag vill att mina närmaste ska göra.

De flesta gula personer verkar gilla att höras, synas och att ta plats. Emellertid är gula personer också känslomänniskor, vilket jag tror räddar många från att bli helt odrägliga. De flesta gula märker direkt om de inte är omtyckta eller om andra inte är lika entusiastiska. När de märker detta kommer de helt av sig och drar sig illa kvickt tillbaka – förmodligen ganska naggade i hörnen. Jag skulle också gissa på att det gröna personlighetsdraget är ett relativt vanligt komplement till det gula och tillika en sund motpol. Gröna personer är ju som bekant lite mer kontrollerade och anpassningsbara. En gemensam nämnare för mig och mina närmaste vänner är nog att vi är just gulgröna. Det tror jag klart underlättar.

En baksida av mina kompispreferenser är emellertid att jag kan bli väldigt trött av att umgås. Jag får väldigt mycket energi, men det kostar också en del energi att umgås på ett sådant intensivt sätt. När det har varit mycket sociala aktiviteter blir jag lätt överstimulerad och behöver få vara själv och liksom landa ett par dagar. Ja, här spelar såklart min högkänslighet in.

En annan baksida är också att det ibland kan vara svårt att hitta en balans av givande och tagande som passar bägge parter. När båda har enorma behov av att få uttrycka sig – vem ska då lyssna? När båda har så mycket energi och så mycket att säga, upplever jag det svårt ibland att både lyssna och bli lyssnad på. Jag tar illa upp när jag märker att motparten är disträ och knappt tittar på mig eller bekräftar det jag säger. Här tror jag man får hitta ”spelregler” som är unika för varje relation. Jag tror gula personer är rätt duktiga på att hitta ett dynamiskt samspel och har lätt att anpassa det från person till person. Det är såklart inget som behöver uttalas högt; spelreglerna är mer av en osynlig förhandling. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Speciellt inte när det handlar om känslomänniskor.

Vad säger ni, är det någon som känner igen sig i detta? Är det fler gula eller gulgröna personer som föredrar vänner med samma färg? Gäller det även eventuell partner eller behöver ni en partner som istället kompletterar er?

När man attraherar fel saker

7 kommentarer

Igår var det total snöinvasion i Karlstad. Plogbilarna låg hopplösa timmar efter och det var smått omöjligt att ta sig framåt. Att cykla var såklart inte att tänka på och att promenera med barnvagn var som att försöka trycka fram en plogbil med handkraft. Lönlöst. Tog mig en halv evighet att få bort all snö och is från bilen, bara för att konstatera att bilen inte ens startade. Batterilampan lös och bilen gick inte ens att starta. Och där satt jag och klurade på hur jag skulle transportera hem Skrutten från förskolan, fem minuter innan jag skulle vara där. Att jag hade världens yrsel gjorde inte saken bättre. Klarade knappt av att sitta på en stol. Under dagen gick också ett fint vinglas, som jag fått i disputationspresent, i kras och min älskade Hilfigher weekend bag, som är ett fint minne från USA, blev totalt missfärgad i tvätten. Dagen avslutades sedan med ett tråkigt besked på jobbfronten, vilket på något sätt bara drog bort mattan under mina fötter. Plötsligt var all energi som bortblåst och sedan dess har jag känt mig som ett lik. Gårdagen var bara en dag, men hela detta år har än så länge gått i samma klang. Det har varit olyckor, onödiga bråk och inget som egentligen gått min väg. Gårdagen var egentligen bara droppen. I sådana här dåliga perioder kan jag bli rädd. Rädd för att jag själv är medskyldig till allt som händer mig.

Enda sedan jag var liten har jag upplevt att jag i sann ”the secret”-anda attraherar både dåliga och bra saker beroende på vilken energi jag sänder ut. Jag kan ha exceptionellt flyt i livet. När jag tittar tillbaka på mitt liv är det vissa perioder som jag bara häpnar över när jag tittar tillbaka. Som när jag blev handplockad och i princip övertalad att ta ett jobb som många nog skulle drömma om, utan att jag ens hade sökt eller visat intresse för det. Jag sa till och med rakt ut, mot bättre vetande, att jag inte ville ha det. Men jag fick det turligt nog ändå. Detta var inte långt innan mitt bokmanus blev accepterat av ett förlag (min stora livsdröm!) och jag fick hålla presentation och signera böcker på bokmässan, fick stora uppslag i Aftonbladet och i de allra flesta arbetslivstidningarna. Det var den ena lyckan efter den andra och jag hade mitt livs flow. Jag kände mig stark och lysande och livet bara log mot mig. Dessvärre är det precis samma sak även åt andra hållet. Att jag tycks dra till mig exceptionell otur ibland också. Som just nu. Jag har alltid häpnat under såna här perioder, oavsett det är en väldigt bra eller väldigt dålig period.

Givetvis kan slumpen och diverse yttre faktorer spela in och jag har heller ingen lust att ta på mig ansvaret för precis allt som händer mig i livet. Människan kan knappast styra över jord och hav. Ändock tror jag stenhårt på att vi åtminstone lockar till oss människor, situationer och mönster beroende på vilken energi vi själva sänder ut. Och det är alltså just det som gör mig rädd ibland. För oj vad det är svårt att bryta en negativ trend. Går man en meter utanför dörren kan man ge sig tusan på att man stöter på den enda människan i hela vida världen som man inte vill träffa just då. Vem man än pratar med är emot en. Vilket mail man än öppnar är det negativt. Allt blir fel. Får man minsta medgång dras den snabbt ned i nästa stora motgång som lurar bakom hörnet. Allt blir fel. Jag vill ta ett djupt andetag, nollställa mig, börja om. Men det är just det som är så svårt, att bryta trenden. Vad gör man när den egna energin och motivationen inte räcker till? När allt man behöver är en puff i rätt riktning, men den inte kommer?

Är det någon mer ”flummig” typ som håller med i detta ”magnet-resonemang” och som kanske känner igen sig?

Bästa och sämsta med högkänslighet?

3 kommentarer

Ny vecka! Hos oss kickstartar vi med bilningsarbete i lägenheten ovanför oss. Vad kan möjligtvis dränera stämningen mer än just bilningsarbete för en högkänslig person? Så totalt uttömmande och nattsvart tillvaron känns från ingenstans. Att bo i vårt hus är ett ständigt skämt, men idag bestämde jag mig snabbt för att hushålla med min energi och fokusera på rätt saker. Satte ner Skrutten i vagnen och gick ut (läs: krigade mig blodig genom gråtattacker och protester) och promenerade två härliga varv i solen runt det fina tjärnet där vi bor. Mycket bra beslut att byta obehag mot hänfördhet. Den sämsta delen av högkänslighet mot den bästa. Förmodligen njöt jag som bara en högkänslig kan.

Ni som är högkänsliga, vad skulle ni säga är de tre sämsta respektive bästa effekterna/aspekterna av er känslighet?

Här är de tre sämsta för mig:

1. Att sociala situationer får mig så uttömd på energi. Efteråt är jag forcerad och har svårt att komma ned i varv i kombination med ett inre obehag. Det är som att jag riktigt känner hur hjärnan arbetar intensivt med att sortera, analysera och landa. Det är en nästan vibrerande känsla och jag vet att det är lönlöst att försöka jobba emot då det bara skulle bli ännu värre. Bara att acceptera, men visst är det tråkigt för en energisk person att inte bara kunna ösa på med allt man vill göra.

2. Ljudkänsligheten. Känner mig som en porslinsdocka i alla offentliga miljöer. Ett lätt offer som kräver ständig rustning för att inte dräneras. Jag går ingenstans utan öronproppar och hörlurar med brus, men jag upplever det ändå som ett handikapp att inte själv kunna filtrera bort oönskade ljud.

3. Att aldrig riktigt känna sig förstådd av omgivningen (det vill säga majoriteten som inte själva är högkänsliga). Att behöva förklara och försvara sådant som uppfattas som svagheter. Att man behöver mer egentid och pauser än andra för att må bra, att ett barnskrik inte bara är ett barnskrik utan känns som om någon slår med en hammare på mitt huvud, att en påslagen TV inte bara är en påslagen TV utan som en hel skränig orkester. Att inte känna sig helt accepterad eller tagen på allvar, eftersom så många helt enkelt inte kan relatera till känslighet på den nivån.

Och här är de tre bästa aspekterna för mig:

1. Att min känslighet är min största tillgång i mitt skrivande. Min dröm är att kunna försörja mig enbart på mitt skrivande och min känslighet är en aldrig sinande tillgång då det alltid finns något jag går och tänker på och vill skriva om. Rent allmänt är det en tillgång för konstnärliga aktiviteter, som jag ser det. Eller kreativitet och fantasifullhet över lag.

2. Att kunna försätta mig i vilken sinnesstämning jag vill enbart genom att sätta på en viss låt, titta på en film eller göra en viss aktivitet, så som att ta en solig promenad i skogen, sitta bland klippor och vatten, gå på ett roligt träningspass med bra musik, strosa omkring med min kamera i naturen…

3. På samma sätt som negativa intryck går djupare, gör såklart även positiva intryck det. En massage är inte bara fysisk njutning för mig, det är snarare kärlek för hela min själ och existens. En bra låt är inte bara lite örongodis, utan snarare blir jag tagen med storm och i princip euforisk. En bra film är inte bara en stunds underhållning eller tidsfördriv, den följer med mig i flera veckor efteråt. (För mig är det ett mysterium att folk kan glömma bort om de har läst en viss bok eller sett en viss film. Läser jag en bok minns jag den för livet, oavsett hur bra eller dålig den är.) Allt går djupt. Vi får förvisso stå ut med en hel del dalar, men jäklar vilka höjder vi får uppleva ibland! Livet blir så mycket rikare!

Skriv er egen lista och gilla, dela och pinga om ni vill! ❤