Veckans springa ifrån sig själv

Har varit uppstressad det sista och, som så ofta annars, sprungit ifrån mig själv. Jag märker det så tydligt när jag börjar stressa över de mest triviala saker. Att jag inte hann gå upp på vinden och lämna grejer eller att jag inte hann köra en tvätt… Det är en ganska tydlig signal på att jag återigen tappat bort mig själv lite.

När man är en prestationsprinsessa är det lätt att bara känna sig duktig så länge man presterar. Jag kan lätt bli hög på mitt eget flow och fastnar lätt i ”bara en grej till” och ”lite till bara”, tills ögonen tillslut går i kors. Jag har väldigt lätt att tappa bort min egen känsla av att ”nu räcker det faktiskt, nu behöver jag vila”. Det kanske låter harmlöst, men problemet är att om jag väl har kört över den där gränsen för vad jag egentligen orkar med, så är det redan försent. Då har jag redan tappat bort mig själv och alla naturliga signaler på att stänga av är borta. I det läget är det såklart ännu lättare att köra över mig själv, eftersom jag inte alls har kontakt med mina behov. Jag är övertygad om att jag har en liten försynt släng av ADHD, då jag alltid haft otroliga mängder energi som jag haft svårt att stänga av och kontrollera som jag vill. Baksidan är att när jag tillslut stänger ned så drämmer tröttheten och ”baksmällan” till och jag får betala gånger tio.

Hur ska man fördela sin tid när det är så mycket man vill hinna med

För att behålla någon slags balans tror jag det är viktigt att regelbundet ha små ”avstämningar” med sig själv. Fundera över var man lägger sin energi och hur man fördelar den. Stämmer detta överens med hur man vill ha det? Här blir det också ganska tydligt huruvida man ställer rimliga krav på sig själv. Jag själv har svårt att acceptera att jag inte har mer tid än jag har och förnekar det genom att försöka pressa in grejer motsvarande betydligt fler timmar än jag har. För mig är därför steg ett just nu att acceptera förutsättningarna och göra en plan för de timmar jag faktiskt har. Annars kommer ju varenda vecka kännas som en besvikelse. Problemet ligger nog emellertid inte i att göra en rimlig plan, utan i själva accepterandet av förutsättningarna. När man vill sååå mycket, men inte har tid ens för hälften. Jag behöver påminna mig själv om att det är priset jag betalar för att ha barn och att jag väljer barn alla dagar i veckan. Ser jag det på det sättet borde det bli lite enklare att acceptera.

Hur fördelar du din tid och energi i livet

Hur fördelar jag då min vakna tid som inte går till busungen eller vardagsmåsten? Skulle gissa att jag just nu lägger 80 % på jobb, 10 % på fysisk träning, 5 % på mental träning och 5 % på roligheter. När jag skrev detta blev det tydligt för mig att jag lägger ner för mycket tid på fysisk träning i förhållande till den tid jag har. Jag tränar minst varannan dag och den dag jag inte tränar är jag ivrig på att gå ut och promenera – ibland med viktväst och ibland utan. Det händer aldrig att jag inte rör på mig alls. Promenaderna fungerar som terapi för mig – under dessa hinner jag tänka igenom saker och få lite distans och nytt syre i hjärnan. Om jag håller igång och mår bra fysiskt spiller det dessutom över på den psykiska och mentala hälsan. Så det är jätteviktigt för mig att träna fysiskt. Men. Vem har sagt att den fysiska hälsan är viktigare än den mentala? Det är lätt att glömma att den psykiska hälsan spiller över på den fysiska också. När jag är i mental balans känner jag mig också rent fysiskt mer avslappnad och skön. Det hänger ju ihop åt båda håll och jag behöver definitivt ge mer plats åt den mentala biten just nu.

Att ha för lite fokus på mental träning är den klassiska fällan för mig, eftersom jag felaktigt inte ser det som en prestation. Det är såklart frestande att välja bort sådant som jag inbillar mig inte räknas, inte syns och inte tar mig framåt. Inget kunde dock vara mer fel. Hur jag mår mentalt lägger grunden för allt. Hela mitt liv. När jag uppnår mental balans blir jag direkt harmonisk, glad och hela livet blir enklare.  Då försvinner hälften av alla problem och stressmoment som jag hade innan. Jag tar bättre beslut, blir bättre på att lösa problem och faktiskt också mer effektiv. När jag däremot är i mental obalans löser jag problem genom att springa fortare, när det jag egentligen behöver är att stanna upp och andas.

det psykiska och mentala välmåendet är lika viktigt som det fysiska

Har ni balans i era liv? Hur ser balansen ut mellan det ni vill/behöver göra och det ni faktiskt gör? Vilka fällor brukar ni gå i?

Alla dessa idioter

Ja, nog har ni hört talas om den hypade boken Omgiven av idioter och knappast är jag unik som filosoferar kring den heller. Snarare är jag förmodligen sist på bollen (men så har jag ju heller aldrig varit så trendig heller). Som stor entusiast av att göra personlighetstester och att läsa om olika personlighetstyper var det en självklarhet att läsa denna bok. Skeptisk som jag är började jag emellertid min läsning med något negativa glasögon, men fick en bit in i boken medge att den var såväl träffande som underhållande. (Något jag dock hade önskat är en betoning av att boken är en förenkling av verkligheten. Jag undrar vad forskare i psykologi har att säga om boken, men jag gissar att det inte är idel positiva omdömen. Men bortser vi från att boken till största sannolikhet är förenklad och att det inte görs tydligt, så tyckte jag mycket om den). Det var näst intill komiskt när så många ansikten i min egen bekantskapskrets dök upp för mitt inre när jag läste. Plötsligt läste jag inte om exempelvis den blåa personlighetstypen längre, utan jag läste om en vän eller släkting. Det var också intressant att läsa om vilka färger som naturligt passar bra ihop och vilka som definitivt inte gör det, då det kan förklara varför vissa helt otippade människor i min närhet ständigt verkar komma bra överens och varför andra konstant krockar.

Boken Omgiven av idioter kan kritiseras, men är ändå mycket underhållande

När man läser boken kan man ju lätt konstatera att det inte direkt är de mest attraktiva dragen som målas upp inom respektive färg. Vi är ganska så gräsliga hela högen, i alla fall om vi fokuserar på de negativa sidorna och bortser från de positiva. Det var dock detta som, enligt mig, gjorde boken så underhållande. Helst vill man inte förlika sig med någon av färgerna.

För egen del har jag både gult och grönt i mig. Ingen idé att hymla om det. Enligt boken är jag alltså omåttligt relationsorienterad, snarare än uppgiftsorienterad. Alla dagar i veckan. Detta känns löjligt bekant, måste jag säga. Trivs jag inte i en relation är allting annat ganska kört också. En rolig aktivitet kan sällan kompensera för en bristande relation. En intressant iakttagelse för egen del är att jag är fruktansvärt envis och målinriktad när det gäller mig själv och saker jag själv företar mig. Men så fort andra är inblandade skiftar jag tydligen fokus. Relationen ska vara bra, annars skiter jag ändå i huruvida jag går i mål eller inte.

Framöver har jag tänkt reflektera lite mer kring varje färg och då utifrån mitt – alltså en gulgrön persons – perspektiv. Tills dess får ni gärna diskutera kring boken och era tankar om den i kommentarsfältet. Kunde ni känna igen er i en eller flera färger i boken? Kände ni igen er familj och era vänner? Är ni uppgifts- eller relationsorienterade eller både och? Vad har ni för andra åsikter efter att ha läst?

Sjukstuga och att acceptera läget

Vi hade sjukstuga här hemma i helgen. På ett sätt mysigt, men på ett annat sätt frustrerande då jag själv kände mig pigg och behövde få saker gjorda. Jag har så svårt för att bara flyta omkring, ta tagen som den kommer och hoppas på det bästa. Jag behöver struktur, annars blir jag stressad. Hur som helst rimmar struktur mycket dåligt med att ha en busunge hemma. Speciellt en sjuk busunge. Som dessutom vägrar sova.

Men ibland lyckas jag ändå acceptera förutsättningarna och vända situationen till något positivt. Som i måndags. Då vägrade busungen återigen sova (hon brås alldeles för mycket på sin mor…), men istället för att bli stressad som jag brukar bara jag släppte allt och accepterade läget. Accepterade att min jobbstund gick upp i rök. Accepterade att jag fortfarande var vrålhungrig men inte skulle få äta på ytterligare en bra stund. Och bara låg kvar lugn och stilla. Då kände jag mig nöjd för att jag inte bara lyckats besegra mig själv, utan också för att vi fick en jättemysig stund tillsammans. Vi bara låg tätt, tätt under täcket och myste med huvudena på samma (visserligen totalt nersnorade) kudde.

Tänk att något som är så enkelt, ska vara så svårt.

När det är sjukstuga får man acceptera att det inte blir så mycket gjort

En långsint individualist

Jo jag vet, man ska ju lyfta sig själv och så vidare. Men nu tänkte jag faktiskt sänka mig själv. Riktigt rejält. Jag läste Underbara Claras inlägg där hon beskriver sina sämre sidor och det var så uppfriskande och intressant att läsa att jag bestämde mig för att haka på… Är ju trots allt viktigt att ha lite självinsikt och fundera över hur man fungerar (även om jag säkerligen gör det lite väl mycket, hum hum…)

Liksom Clara ser jag mig själv som en superindividualist. Vill helst sköta mig själv. Det är väl inget som klingar särskilt väl, men så är det. Jag älskar snälla och vänliga människor, men jag vill bara inte ”trassla in mig själv” i oklara relationer och sammanhang. Jag älskar att ha djupa och givande relationer, men inte halvdana med typ halva jordklotet. Jag vill gärna hälsa på grannen, men helst inget mer än så. Jag är totalt ointresserad av kallprat med en avlägsen kollega. Skolans alla oändliga grupparbeten får jag fortfarande rysningar av att tänka tillbaka på. Även att vara anställd har ibland gett mig obehag. Avskyr att känna mig beroende, att vara fast i någon annans sammanhang. Jag vill bestämma själv. Sätta mina egna ramar och villkor. Så fort jag beblandar mig i allt och alla som kommer min väg försvinner min energi till slumpmässiga omständigheter som jag inte har valt. Jag vill lägga min energi på det jag själv har valt. Jag har massor av intressen, mål och drömmar – det är dem jag vill prioritera. Motsägelsefullt nog gillar jag tanken på gemenskap och att vi alla hjälps åt och finns för varandra, det är fint och viktigt, men måste vi klänga på varandra?

En annan dålig egenskap är att jag är långsint. Det tar ytterst lång tid för mig att släppa en oförrätt. Om jag ens gör det någonsin. Om jag blivit orättvist behandlad eller väldigt besviken på någon kommer det alltid ligga mellan oss på ett eller annat sätt. Jag kan förlåta, vi kan gå vidare och till och med ha en bra relation, men jag kommer aldrig ha riktigt samma bild av personen. Det är någon liten bit av relationen som alltid kommer vara förstörd. Det enda som kan få mig att släppa just en oförrätt är att få en genuin ursäkt. Men det inträffar såklart aldrig, då personen för det första sällan är medveten om problemet och för det andra säkerligen inte skulle hålla med om att hen har gjort något fel. Är det inte en osedvanligt bra relation tycker jag heller inte att det är värt att börja bråka, utan väljer hellre att låta relationen fortgå bäst den vill utan att ge den någon större näring.

Japp. Där har ni mig. En långsint individualist.

(Känner att jag säljer in mig själv som aldrig förr…)

Vad har ni för dåliga egenskaper? Bring it!

Vem ska man göra besviken – sig själv eller andra?

Häromdagen blev mitt inlägg om högkänslighet uppmärksammat av högkänsliga Sofia Ekholm i hennes fantastiska blogg. Jag vill uppmärksamma detta inlägg, då jag tycker att Sofia beskriver på ett så ärligt och målande sätt hur det är att leva med högkänslighet i praktiken och att försöka stå upp för sina behov och gränser. Speciellt denna mening var ”spot on” för min del:

Jag vet att denna högkänsliga sida är en del av min personlighet, men trots att jag vet att det är för mitt eget bästa har jag väldigt svårt att sätta gränser utan att få dåligt samvete.

Som högkänslig känns det ibland nästan som en förbannelse att känna av precis varenda energi i rummet. Varenda liten outtalad mening. När man rent intuitivt vet att de egna behoven strider mot de andras förhoppningar eller förväntningar, känns det såklart jobbigt. Jag upplever också att det är svårare att göra någon annan besviken än att ”bara” göra mig själv besviken. Gör man någon annan besviken måste man bära både den personens känslor och sina egna. Den andra personens besvikelse och det egna dåliga samvetet. Då är det oftare enklare att göra motparten till viljes och sen ”bara” behöva stå ut med sin egna negativa känslor.

Som högkänslig är det svårt att sätta gränser mot omgivningen

Problemet med att aldrig göra någon besviken på ständig bekostnad av sig själv, är att det såklart är våld mot den egna självkänslan. Jag gissar att högsensitiva över lag får kriga för att lyckas bygga upp en stark självkänsla. För hur står man på sig och lär sig att sätta naturliga gränser när man blir så totalt och konstant knockad av omgivningen? Jag tänker mig att det är lättare att uttala sina behov och sätta gränser när man inte är lika mottaglig för sin omvärld.

Vinnande strategi när du inte blir lyssnad på

Där sitter ni och äter lunch och du är just i full färd med att berätta om den där superviktiga grejen. Åtminstone är den viktig för dig. Du har emellertid inte pratat mer än några sekunder förrän du inser att ditt sällskap har slutat lyssna. Hon kanske sitter och pillar med mobilen. Eller stirrar tankspritt på en skylt tio meter bort. Du blir irriterad och vill återta uppmärksamheten. Du tystnar och tittar manande på henne. Förvirrat tittar hon upp, utbrister ett ”åh vad kul!” för att snabbt återgå till mobilen eller skylten.

Hur gör du nu?

Du kanske utbrister ett anklagande ”du lyssnar ju inte!” och spänner blicken i din vän? Eller frågar uppfodrande om hon håller med dig i det du säger? Eller huruvida hon fått många trevliga sms eller om det står något sjukt på den där skylten? Eller du kanske skämtar om hela situationen för att på ett trevligt sätt framföra ditt missnöje?

Så gör inte jag.

Jag använder förmodligen den bästa tänkbara strategin av dem alla. Jag blir nämligen så illa till mods av dessa situationer att jag liksom blir låst. Det är någon slags akilleshäl jag har. Känslan av att inte bli lyssnad på. Att känna sig oviktig. Det sätter igång en hel miserabel tankekedja hos mig. Insikten om att hon lyssnar inte har på några bråkdels sekunder landat i den skottsäkra insikten om att jag är oviktig och ingen tycker om mig. Helt logiskt.

Det jag gör är alltså inte att försöka lösa situationen på ett konstruktivt och allmänt normalt sätt. Det jag gör är att låtsas att motparten lyssnar och snabbt som attan prata klart och sätta punkt. För att sedan sitta tyst. Alldeles för stolt och stött för att kräva varken uppmärksamhet eller upprättelse. När min vän sedan vaknar ur sin lilla dvala är allt ”som vanligt” och hon är intet ont anandes. Själv spelar jag med, för att sedan åka hem och dra på mig den stinkande offerkoftan.

Med detta sagt vill jag rekommendera den här strategin på alla sätt – den är mycket funktionell och framförallt lösningsorienterad.

Hur ska man agera när någon inte lyssnar?

(Tillägg: Ja ja, jag erkänner. Är det min pappa eller min sambo som inte lyssnar så skriker jag rakt ut att du lyssnar ju inte din jävel”. Är det någon annan kör jag den beprövade strategin ovan).

Vad andra tänker om dig

Jag funderar inte på vad andra tänker om mig, utan på vad jag tänker om andra

När denna bild dök upp i Instagramflödet kändes det som ett litet försynt budskap direkt till mig. Man kan väl läsa det på olika sätt, men jag läser det som:

Jag funderar inte längre på vad andra tänker om mig, utan på vad jag tänker om dem

Jag är inte där än, men det är dit jag vill komma. Åtminstone mer åt det hållet. Nu tänker jag visserligen också mycket på vad jag tycker om andra – men det är knappast där som ångesten ligger. Vad jag tycker om andra vet jag ju redan. Vad de tycker om mig kan jag bara spekulera kring.

Hur gör du; funderar du på vad andra tänker om dig eller på vad du tänker om andra? En relevant fråga att ställa är också om du är en person som BÖR fundera på det ena eller det andra. Det verkar vara en vanlig uppfattning att det är något positivt i att bara köra sitt eget race och skita i vad alla andra tycker. Jag håller verkligen inte med. Det skadar inte med lite självrannsakan och lyhördhet emellanåt. Det är osunt att aldrig fundera över hur man uppfattas.

Man behöver inte vara så extrem åt något håll. Man kan köra sitt eget race och ändå vara en gnutta ödmjuk inför hur andra uppfattar en. Man kan bry sig om vad andra tycker och ändå ha pondus nog att gå sin egen väg. Det är när det eskalerar åt det ena eller andra hållet man kanske ska ta sig en funderare.

Så vem är du och i vilken ände tenderar du att ligga?

Styrka är inte att aldrig falla

Jag är trött på alla ”sanningar” om att det är en styrka att aldrig knäckas. Att aldrig visa minsta smärta. Att känna så lite som möjligt. Att inte låta någon komma åt en. Att vara som en maskin, kort och gott.

En så sorglig illusion. Alla har känslor och att inte ha tillgång till dem eller våga visa dem, det är en svaghet om något. Det är något som står i vägen för både en djupare kontakt med sig själv och andra och följaktligen också hindrar oss från att uppleva riktig lycka.

Styrka är att våga visa svaghet

Vi behöver omvärdera vad styrka är. Som jag ser det ligger det en styrka i att våga visa svaghet. Att våga falla. Det är inget fel i att falla, så länge vi reser oss igen. Det är där den verkliga styrkan ligger. Att resa sig upp och fortsätta framåt. Att fortsätta gå fast benen värker.

Jag faller ofta, men reser mig alltid snabbt igen. Jag har aldrig sett mig själv som svag och jag kommer aldrig sluta gå.

Ta hela skammen själv?

Jag sträckte fram handen, hälsade och presenterade mig.

Fem minuter senare gjorde jag det igen. Sträckte fram handen, hälsade och presenterade mig.

För samma person.

Det som gjorde felsteget om möjligt ännu mer pinsamt var att denna person råkade vara ordföranden i juryn, som precis skulle lämna över ett stort och ärofyllt pris till mig. Förmodligen den person jag hade att tacka för att jag vunnit. Jag var 23 år och toknervös. Inte för att jag skulle upp på scen och tacka och hålla presentation, utan för att jag förväntades mingla både före och efter. Mingla. Jag fick ångest bara av ordet. Fast besluten att göra gott intryck förträngde jag dessa känslor och slängde istället på mig rollen som den avslappnade, lättsamma och glada människa jag ville vara. Och körde järnet. Ända in i kaklet.

”Så du hälsar två gånger du?” frågade han mig med höjt ögonbryn. Inte antydan till leende.

Jag ville sjunka genom marken. Var paralyserad av skam. Insåg att det inte fanns något i hela världen jag kunde göra för att rädda upp situationen.

Så där stod vi under långa sekunder. För att verkligen rama in denna redan inbrända tavla och detta storartade ögonblick utbrast tjejen – för övrigt den bittra andrapristagaren – i ett stort elakt gapskratt där hon stod bredvid och sken av belåtenhet.Head_in_the_sand.JPG

Som tur var sjönk jag inte genom marken. Istället gjorde jag en riktigt bra presentation på scen. Jorden fortsatte att snurra och förmodligen är det bara jag som fortfarande minns min lilla fadäs. Men händelsen har funnits med i mina tankar genom åren…

För även jag har blivit hälsad på flerfaldigt av samma person. Varenda gång som om det vore första gången. Jag kan inte påstå att jag blev stött, utan snarare osäker på hur jag skulle agera. Upplysa honom om hans misstag eller spela med? Ge honom skammen eller ta den själv?

Jag tog den själv.

Enligt den tyske sociologen Erving Goffman upplevs det starkt besvärande för oss när någon gör bort sig. Därför anstränger vi oss till max för att dämpa klavertrampet och rädda ansiktet på den som just tappat det. Vi slätar över, täcker upp, skämtar bort.

Tja, det stämmer i alla fall in på mig. Allt för väl. Men stämmer det in på alla? Eller beror det på hur man är som person eller hur man reagerar i olika situationer?

I historien ovan med ordföranden på prisutdelningen blev jag uppenbart lämnad med skammen själv. Ordföranden kanske blev förolämpad och upplevde mig nonchalant? Genast ville han återställa ordningen och sin position. Eller också hade han helt enkelt inget intresse eller behov av att ta socialt ansvar? Jag fick sålunda ta allt ansvar för själv, såklart med all rätt. Men man hade också kunnat tänka sig olika förmildrande omständigheter som gett historien en lite annan utgång. Tänk om ordföranden hade genomskådat min nervositet och svarat ”Du, det är inte så konstigt. Det vimlar av människor här, det är helt omöjligt att komma ihåg vem man har hälsat på!”. Tänk om tjejen bredvid hade låtsats som att hon inte hörde och därmed besparat mig dubbel skam. Tänk om vi hade kunnat skratta åt det. Sopat det, åtminstone lite halvdant, under mattan.

shame.jpg

Frågan jag ställer mig är huruvida vi bör ta ansvar för andras tavlor eller inte. Ska vi överhuvudtaget ta ansvar för andras sociala misstag? Och till vilket pris? Ska man göra det på bekostnad av sig själv? När min kollega hälsade på mig flerfaldigt blev jag så obekväm att jag helt enkelt bara spelade med. Stod inte ut med tanken på att genera honom. Men sen började det skava efteråt istället. Varför ska jag offra mig för att han ska må bra? Ska jag behöva ta hans skam? Det är så lätt att bli en person som får bära både sin egen skam och andras.

Numera har jag landat i att det, för egen del, bara finns ett alternativ: Att dela på ansvaret. För då behöver skammen inte bli så stor för någon av oss, oavsett vem som tabbar sig. En kommentar i stil med ”ja, vi har allt träffats några gånger, men det var säkert längesedan nu!” gör att jag på ett ganska odramatiskt sätt kan stå upp för mig själv, utan att sänka motparten. Dessutom får den stackars människan möjlighet att slingra sig genom att hävda att han nog känner igen mig trots allt eller faktiskt tyckte att jag såg väldigt bekant ut.

Hur gör ni i den här typen av situation? Eller hur skulle ni vilja göra? Finns det andra exempel på hur vi tar på oss, eller inte tar på oss, andras skam i sociala situationer?

Veckans: Ha barn och driva eget

Den här veckan har gått i frustrationens tecken. Frustration är nog för övrigt en av de vanligaste känslorna jag upplever och jag tror jag har orimligt mycket att lära mig när det gäller att driva eget. Och då menar jag inte i första hand verksamheten i sig, utan framförallt hur man ska lägga upp sin tillvaro i stort. Eftersom jag tidigare har doktorerat och levt ungefär som jag inbillar mig att en egenföretagare lever, är inte situationen ny som sådan. Jag har heller inget problem med disciplinen. Skillnaden nu är snarare att jag har en liten mini här hemma och ingenting är sig likt längre. Jag äger inte längre min egen tid. Jag står jämt på stand by. Ständig jour. Ständigt beredd.

Jag fantiserar ibland om allt jag hade fått gjort om jag ägde min egen tid. Förmodligen något alla småbarnsföräldrar fantiserar om. Om jag fick sova ut nån enda himla gång. Fick lite lugn och ro. Ingen som störde. Alla hinder borta. Då hade jag fan kandiderat till nästa presidentval. Nej, kanske inte riktigt. Men jag har så mycket inom mig, men hålls hela tiden tillbaka. Så känns det. Och om chansen tillslut faktiskt kommer och man inte blir avbruten – då kanske man inte kan eller orkar längre. Man är ju trots allt ingen maskin. När det är ett kreativt jobb tänker jag att det är några varv klurigare. Det är inget rutinjobb som ska göras, utan man behöver vara på alerten och känna lite inspiration. Ofta känner jag att lika gärna hade kunnat släppa ambitionen från början, bara slappna av och försöka ta tagen som den kommer, typ. Det känns förödande att lägga ner så mycket energi på ingenting. Men jag vill ju så mycket…

DSC_0015.JPG

Jag har varit fullständigt närvarande och njutit (oftast.. heh) av föräldraledigheten, men har nu mentalt gått vidare till nästa etapp i livet. Detta gör att allt som hindrar mig i detta nya steg gör mig frustrerad och arg. Även fast jag har gått vidare till nästa steg så verkar inte verkligheten ha följt efter. Ett fel jag gör gång på gång är att jag ”glömmer bort” att jag lever ett nytt liv nu. Det är inte mina villkor som gäller längre och jag kan inte styra mitt liv på samma sätt som innan. Ändå är det så lätt att fastna i samma tänk och vanor som man hade då. Exempelvis går jag fortfarande  in hundra procent i allt jag gör, visualiserar, har rätt mindset – eldar upp mig själv som en tjur och tänker att inget ska få stoppa mig. Jag är hypermaxad, redo att prestera till 100 procent – men tillåts nu bara prestera 10. Den frustrationen är inte att leka med. Jag vill slå någon. Gråta ett hav.

Självklart är detta ett pris man betalar för att ha barn och självklart är det värt det alla dagar i veckan. Men ibland blir frustrationen bara övermäktig och den här veckan har varit just så. Förhoppningsvis får man bättre rutin med tiden och lär sig hantera den nya livssituationen där man inte längre själv bestämmer villkoren. Det var lättare att acceptera de villkoren som föräldraledig, men när man nu förväntas jobba också… då blir det knepigare. Dela gärna med er i kommentarsfältet ni som har mer erfarenhet än jag! Hur får man jobb gjort när man lever ett liv med konstanta överraskningar och hinder?