Surr, svacka och skogsutflykt

Tisdag förmiddag och har precis lämnat skrutten på föris. Nu väntar några timmars skrivande…

Tankar en vanlig tisdag

Har haft en liten svacka det sista ska erkännas.  Både när det gäller mig själv och mitt skrivande. Ja, egentligen hänger det ihop. När det gäller bloggande är det ju så lätt att tro att det bara är att släppa ur sig en massa text och trycka på ”publicera”… (I wish!), men det är så mycket annat som följer med som man inte riktigt räknar med och som oundvikligen har fört in mig på så mycket tankar. Jag inser att det är omöjligt att fortsätta den här bloggresan utan att brottas med en rad frågor som vem jag är, vad jag vill och vilket som är mitt sätt att nå ut. Just det där med att nå ut tycker jag är den svåraste biten – jag avskyr att sälja in det jag gör eftersom det på något ologiskt vis känns som att jag säljer mig själv. Svårt att förklara känslan, men det har iallafall satt igång en rejäl tankekarusell hos mig och det är inga direkt lättvindiga frågor som dyker upp. Jag har hur som helst insett att jag behöver hitta mina egna strategier för saker och ting och att detta är en lika mycket personlig som arbetsmässig utveckling. Jag vet inte om någon där ute kan relatera till detta?

Utflykt till Mariebergsskogen

Bjuder på ett par bilder från igår. Då var det jag och skrutten hela dagen. Vi inledde dagen med en utflykt till Mariebergsskogen… Mestadels spenderade vi tiden med att jaga hönor (stackars djur!), härma fåren och utforska skogen.

Resten av dagen blev det hemmamys och vi var nog lika trötta båda två. Tänk när man var föräldraledig och hittade på såna här upptåg nästan varenda dag… att man orkade? Jag tror jag kände efter min föräldraledighet att jag var hyfsat ”klar” med den biten och nu ville ägna mig åt mitt skrivande. Detta tänk visade sig dock inte vara helt lyckat, då jag började se tiden med skruttis som ”ett hinder” för eller ”en väntan” på det jag egentligen skulle göra. Mest kände jag mig bara stressad och frustrerad. Det kändes fel. Det är ju faktiskt lyx att ha så mycket tid med sitt barn. Så nu har jag bestämt mig för att använda tiden med henne bättre och integrera henne i saker som jag också tycker om. Mycket är ju svårt att göra när de är så små – det blir ju mest att man bara bevakar, springer efter eller kippar efter andan och aldrig riktigt kan slappna av. Men om man tänker efter finns det allt en del saker man kan göra. Ja, som att vara i skogen till exempel…

Skogsutflykt i Karlstad

Gröna typer som socialt glidmedel

Omgiven av idioter är en bok som inte direkt har gått obemärkt förbi. Psykologin med röda, gula, blå och gröna personer är ett ämne man kan stöta och blöta under en livstid. Det är svårt att läsa en sådan bok utan att få en uppsjö av intressanta tankar och som jag nämnt i tidigare inlägg är min avsikt att spinna vidare på några av dessa tankar. Jag skriver givetvis med glimten i ögat, om nu någon skulle uppfatta mig lite raljant, men tveka för den sakens skull inte på att säga mig ett sanningens ord i kommentarsfältet.

Som rubriken avslöjar är det den gröna personlighetstypen jag tänkte reflektera kring idag. Det vore svårt att påstå någonting annat än att gröna typer är ganska behagliga människor. De är lugna, vänliga och lätta att ha att göra med. De är hänsynsfulla, anpassningsbara och tålmodiga lagspelare. De är sannerligen inte särskilt initiativrika eller handlingskraftiga alla gånger, men oj vad de behövs. Tänk att låta röda, gula och blå personer få härja fritt. Det hade blivit kaos! Det behövs helt klart lite gröna personer som socialt glidmedel. Gröna personer som dämpar ned spretigheter och gör tillvaron och det sociala samspelet lite mer harmoniskt.

Gröna typer vill vara alla till lags

Jag tror (och hoppas) att de flesta människor har åtminstone en liten släng av grönt i sig. Det sociala livet blir förmodligen ganska motigt om man saknar en naturlig flexibilitet och anpassningsförmåga. Om jag bara tittar på mig själv som har både gult och grönt i mig, så inser jag att det gröna är ett ganska sunt komplement till min gula sida. Samtidigt är det lätt hänt att jag låter det gröna få för stort spelrum också. Jag kan lätt bli allt för försiktig och felaktigt få för mig att jag tagit för mycket plats eller stuckit ut hakan för långt. Jag är gul och vill därför gärna uttrycka mig, samtidigt som jag är grön och lätt får ångest av detsamma. Detta är en motstridighet inom mig, på samma gång som det också utgör en sund balans. När det gröna och gula har dividerat klart och gjort upp sinsemellan tror jag att resultatet blir mer välbalanserat.

Det jag däremot kan ha svårare för med den gröna personlighetstypen är denna ständiga passivitet. Jag måste erkänna att det kliade i hela kroppen på mig när jag läste om den gröna typen. Jag har så svårt att förstå hur man kan välja att sitta passiv medan livet passerar framför näsan på en. Att vara så ovillig till att ta saker i egna händer, ta kontroll, skapa det liv man vill. Den gröna typen känns på många sätt så…. menlös. Ja, som jag var inne på tror jag att grönt är bäst som komplement till övriga färger, inte som ensam färg. För då kommer det sannerligen inte hända mycket.

Gröna personlighetstypen är snäll och lite menlös

Även om det är lätt att störa sig på människor som prompt ska sticka ut hela tiden, är det också lätt att störa sig på människor som aldrig skulle drömma om att gå ens en millimeter utanför normen. Som lever i en mellanmjölkstillvaro och bara är allmänt förutsägbara och ointressanta. Som aldrig skulle kunna ha en egen klädstil, en egen inredningsstil, en egen åsikt och som definitivt aldrig skulle kunna säga eller göra något kontroversiellt. Som bara följer strömmen. För att det är bekvämt och alldeles förträffligt lagom.

Kanske är det nu många som tänker att ”men vadå, jag är ju en vanlig person!”. Jag håller inte med. Vi är nog alla ganska ”vanliga” när allt kommer omkring, men vi har också något som gör oss unika. Varför inte ge utlopp för vilka vi är? Det är bekvämt att gå passiv genom livet och bara hålla med, vi slipper friktioner och ovänner och det mesta flyter på. Vi kan också skylla på andra människor och olika omständigheter. Men vi gör det också på bekostnad av våra egna drömmar. Och kom ihåg; att vara passiv innebär inte att du är fri från ansvar. Att inte ta plats, att inte ta ställning, att inte ta strid, att inte göra – det är också ett val. Om du inte gör något är det ditt eget ansvar.

Det är svårt att störa sig på eller bli ovän med dessa oförargliga gröna människor. De tycker inte särskilt mycket, sticker aldrig ut hakan, gör aldrig någon ledsen, väljer aldrig sida, tar helst aldrig beslut och håller alla dörrar öppna… Just därför ligger det nära till hands att börja tänka i banor av falskhet. Även om det skulle vara överdrivet att påstå att gröna personer är falska, kan jag inte låta bli att undra var gränsen går. När är man falsk? Allas vän är ingens vän, som ordspråket lyder.

Har ni något grönt i er? Hur uppfattar ni gröna personer? Finns det positiva eller negativa gröna drag som är värda att betona?

Veckans springa ifrån sig själv

Har varit uppstressad det sista och, som så ofta annars, sprungit ifrån mig själv. Jag märker det så tydligt när jag börjar stressa över de mest triviala saker. Att jag inte hann gå upp på vinden och lämna grejer eller att jag inte hann köra en tvätt… Det är en ganska tydlig signal på att jag återigen tappat bort mig själv lite.

När man är en prestationsprinsessa är det lätt att bara känna sig duktig så länge man presterar. Jag kan lätt bli hög på mitt eget flow och fastnar lätt i ”bara en grej till” och ”lite till bara”, tills ögonen tillslut går i kors. Jag har väldigt lätt att tappa bort min egen känsla av att ”nu räcker det faktiskt, nu behöver jag vila”. Det kanske låter harmlöst, men problemet är att om jag väl har kört över den där gränsen för vad jag egentligen orkar med, så är det redan försent. Då har jag redan tappat bort mig själv och alla naturliga signaler på att stänga av är borta. I det läget är det såklart ännu lättare att köra över mig själv, eftersom jag inte alls har kontakt med mina behov. Jag är övertygad om att jag har en liten försynt släng av ADHD, då jag alltid haft otroliga mängder energi som jag haft svårt att stänga av och kontrollera som jag vill. Baksidan är att när jag tillslut stänger ned så drämmer tröttheten och ”baksmällan” till och jag får betala gånger tio.

Hur ska man fördela sin tid när det är så mycket man vill hinna med

För att behålla någon slags balans tror jag det är viktigt att regelbundet ha små ”avstämningar” med sig själv. Fundera över var man lägger sin energi och hur man fördelar den. Stämmer detta överens med hur man vill ha det? Här blir det också ganska tydligt huruvida man ställer rimliga krav på sig själv. Jag själv har svårt att acceptera att jag inte har mer tid än jag har och förnekar det genom att försöka pressa in grejer motsvarande betydligt fler timmar än jag har. För mig är därför steg ett just nu att acceptera förutsättningarna och göra en plan för de timmar jag faktiskt har. Annars kommer ju varenda vecka kännas som en besvikelse. Problemet ligger nog emellertid inte i att göra en rimlig plan, utan i själva accepterandet av förutsättningarna. När man vill sååå mycket, men inte har tid ens för hälften. Jag behöver påminna mig själv om att det är priset jag betalar för att ha barn och att jag väljer barn alla dagar i veckan. Ser jag det på det sättet borde det bli lite enklare att acceptera.

Hur fördelar du din tid och energi i livet

Hur fördelar jag då min vakna tid som inte går till busungen eller vardagsmåsten? Skulle gissa att jag just nu lägger 80 % på jobb, 10 % på fysisk träning, 5 % på mental träning och 5 % på roligheter. När jag skrev detta blev det tydligt för mig att jag lägger ner för mycket tid på fysisk träning i förhållande till den tid jag har. Jag tränar minst varannan dag och den dag jag inte tränar är jag ivrig på att gå ut och promenera – ibland med viktväst och ibland utan. Det händer aldrig att jag inte rör på mig alls. Promenaderna fungerar som terapi för mig – under dessa hinner jag tänka igenom saker och få lite distans och nytt syre i hjärnan. Om jag håller igång och mår bra fysiskt spiller det dessutom över på den psykiska och mentala hälsan. Så det är jätteviktigt för mig att träna fysiskt. Men. Vem har sagt att den fysiska hälsan är viktigare än den mentala? Det är lätt att glömma att den psykiska hälsan spiller över på den fysiska också. När jag är i mental balans känner jag mig också rent fysiskt mer avslappnad och skön. Det hänger ju ihop åt båda håll och jag behöver definitivt ge mer plats åt den mentala biten just nu.

Att ha för lite fokus på mental träning är den klassiska fällan för mig, eftersom jag felaktigt inte ser det som en prestation. Det är såklart frestande att välja bort sådant som jag inbillar mig inte räknas, inte syns och inte tar mig framåt. Inget kunde dock vara mer fel. Hur jag mår mentalt lägger grunden för allt. Hela mitt liv. När jag uppnår mental balans blir jag direkt harmonisk, glad och hela livet blir enklare.  Då försvinner hälften av alla problem och stressmoment som jag hade innan. Jag tar bättre beslut, blir bättre på att lösa problem och faktiskt också mer effektiv. När jag däremot är i mental obalans löser jag problem genom att springa fortare, när det jag egentligen behöver är att stanna upp och andas.

det psykiska och mentala välmåendet är lika viktigt som det fysiska

Har ni balans i era liv? Hur ser balansen ut mellan det ni vill/behöver göra och det ni faktiskt gör? Vilka fällor brukar ni gå i?

Alla dessa idioter

Ja, nog har ni hört talas om den hypade boken Omgiven av idioter och knappast är jag unik som filosoferar kring den heller. Snarare är jag förmodligen sist på bollen (men så har jag ju heller aldrig varit så trendig heller). Som stor entusiast av att göra personlighetstester och att läsa om olika personlighetstyper var det en självklarhet att läsa denna bok. Skeptisk som jag är började jag emellertid min läsning med något negativa glasögon, men fick en bit in i boken medge att den var såväl träffande som underhållande. (Något jag dock hade önskat är en betoning av att boken är en förenkling av verkligheten. Jag undrar vad forskare i psykologi har att säga om boken, men jag gissar att det inte är idel positiva omdömen. Men bortser vi från att boken till största sannolikhet är förenklad och att det inte görs tydligt, så tyckte jag mycket om den). Det var näst intill komiskt när så många ansikten i min egen bekantskapskrets dök upp för mitt inre när jag läste. Plötsligt läste jag inte om exempelvis den blåa personlighetstypen längre, utan jag läste om en vän eller släkting. Det var också intressant att läsa om vilka färger som naturligt passar bra ihop och vilka som definitivt inte gör det, då det kan förklara varför vissa helt otippade människor i min närhet ständigt verkar komma bra överens och varför andra konstant krockar.

Boken Omgiven av idioter kan kritiseras, men är ändå mycket underhållande

När man läser boken kan man ju lätt konstatera att det inte direkt är de mest attraktiva dragen som målas upp inom respektive färg. Vi är ganska så gräsliga hela högen, i alla fall om vi fokuserar på de negativa sidorna och bortser från de positiva. Det var dock detta som, enligt mig, gjorde boken så underhållande. Helst vill man inte förlika sig med någon av färgerna.

För egen del har jag både gult och grönt i mig. Ingen idé att hymla om det. Enligt boken är jag alltså omåttligt relationsorienterad, snarare än uppgiftsorienterad. Alla dagar i veckan. Detta känns löjligt bekant, måste jag säga. Trivs jag inte i en relation är allting annat ganska kört också. En rolig aktivitet kan sällan kompensera för en bristande relation. En intressant iakttagelse för egen del är att jag är fruktansvärt envis och målinriktad när det gäller mig själv och saker jag själv företar mig. Men så fort andra är inblandade skiftar jag tydligen fokus. Relationen ska vara bra, annars skiter jag ändå i huruvida jag går i mål eller inte.

Framöver har jag tänkt reflektera lite mer kring varje färg och då utifrån mitt – alltså en gulgrön persons – perspektiv. Tills dess får ni gärna diskutera kring boken och era tankar om den i kommentarsfältet. Kunde ni känna igen er i en eller flera färger i boken? Kände ni igen er familj och era vänner? Är ni uppgifts- eller relationsorienterade eller både och? Vad har ni för andra åsikter efter att ha läst?

Sjukstuga och att acceptera läget

Vi hade sjukstuga här hemma i helgen. På ett sätt mysigt, men på ett annat sätt frustrerande då jag själv kände mig pigg och behövde få saker gjorda. Jag har så svårt för att bara flyta omkring, ta tagen som den kommer och hoppas på det bästa. Jag behöver struktur, annars blir jag stressad. Hur som helst rimmar struktur mycket dåligt med att ha en busunge hemma. Speciellt en sjuk busunge. Som dessutom vägrar sova.

Men ibland lyckas jag ändå acceptera förutsättningarna och vända situationen till något positivt. Som i måndags. Då vägrade busungen återigen sova (hon brås alldeles för mycket på sin mor…), men istället för att bli stressad som jag brukar bara jag släppte allt och accepterade läget. Accepterade att min jobbstund gick upp i rök. Accepterade att jag fortfarande var vrålhungrig men inte skulle få äta på ytterligare en bra stund. Och bara låg kvar lugn och stilla. Då kände jag mig nöjd för att jag inte bara lyckats besegra mig själv, utan också för att vi fick en jättemysig stund tillsammans. Vi bara låg tätt, tätt under täcket och myste med huvudena på samma (visserligen totalt nersnorade) kudde.

Tänk att något som är så enkelt, ska vara så svårt.

När det är sjukstuga får man acceptera att det inte blir så mycket gjort

En långsint individualist

Jo jag vet, man ska ju lyfta sig själv och så vidare. Men nu tänkte jag faktiskt sänka mig själv. Riktigt rejält. Jag läste Underbara Claras inlägg där hon beskriver sina sämre sidor och det var så uppfriskande och intressant att läsa att jag bestämde mig för att haka på… Är ju trots allt viktigt att ha lite självinsikt och fundera över hur man fungerar (även om jag säkerligen gör det lite väl mycket, hum hum…)

Liksom Clara ser jag mig själv som en superindividualist. Vill helst sköta mig själv. Det är väl inget som klingar särskilt väl, men så är det. Jag älskar snälla och vänliga människor, men jag vill bara inte ”trassla in mig själv” i oklara relationer och sammanhang. Jag älskar att ha djupa och givande relationer, men inte halvdana med typ halva jordklotet. Jag vill gärna hälsa på grannen, men helst inget mer än så. Jag är totalt ointresserad av kallprat med en avlägsen kollega. Skolans alla oändliga grupparbeten får jag fortfarande rysningar av att tänka tillbaka på. Även att vara anställd har ibland gett mig obehag. Avskyr att känna mig beroende, att vara fast i någon annans sammanhang. Jag vill bestämma själv. Sätta mina egna ramar och villkor. Så fort jag beblandar mig i allt och alla som kommer min väg försvinner min energi till slumpmässiga omständigheter som jag inte har valt. Jag vill lägga min energi på det jag själv har valt. Jag har massor av intressen, mål och drömmar – det är dem jag vill prioritera. Motsägelsefullt nog gillar jag tanken på gemenskap och att vi alla hjälps åt och finns för varandra, det är fint och viktigt, men måste vi klänga på varandra?

En annan dålig egenskap är att jag är långsint. Det tar ytterst lång tid för mig att släppa en oförrätt. Om jag ens gör det någonsin. Om jag blivit orättvist behandlad eller väldigt besviken på någon kommer det alltid ligga mellan oss på ett eller annat sätt. Jag kan förlåta, vi kan gå vidare och till och med ha en bra relation, men jag kommer aldrig ha riktigt samma bild av personen. Det är någon liten bit av relationen som alltid kommer vara förstörd. Det enda som kan få mig att släppa just en oförrätt är att få en genuin ursäkt. Men det inträffar såklart aldrig, då personen för det första sällan är medveten om problemet och för det andra säkerligen inte skulle hålla med om att hen har gjort något fel. Är det inte en osedvanligt bra relation tycker jag heller inte att det är värt att börja bråka, utan väljer hellre att låta relationen fortgå bäst den vill utan att ge den någon större näring.

Japp. Där har ni mig. En långsint individualist.

(Känner att jag säljer in mig själv som aldrig förr…)

Vad har ni för dåliga egenskaper? Bring it!

Vem ska man göra besviken – sig själv eller andra?

Häromdagen blev mitt inlägg om högkänslighet uppmärksammat av högkänsliga Sofia Ekholm i hennes fantastiska blogg. Jag vill uppmärksamma detta inlägg, då jag tycker att Sofia beskriver på ett så ärligt och målande sätt hur det är att leva med högkänslighet i praktiken och att försöka stå upp för sina behov och gränser. Speciellt denna mening var ”spot on” för min del:

Jag vet att denna högkänsliga sida är en del av min personlighet, men trots att jag vet att det är för mitt eget bästa har jag väldigt svårt att sätta gränser utan att få dåligt samvete.

Som högkänslig känns det ibland nästan som en förbannelse att känna av precis varenda energi i rummet. Varenda liten outtalad mening. När man rent intuitivt vet att de egna behoven strider mot de andras förhoppningar eller förväntningar, känns det såklart jobbigt. Jag upplever också att det är svårare att göra någon annan besviken än att ”bara” göra mig själv besviken. Gör man någon annan besviken måste man bära både den personens känslor och sina egna. Den andra personens besvikelse och det egna dåliga samvetet. Då är det oftare enklare att göra motparten till viljes och sen ”bara” behöva stå ut med sin egna negativa känslor.

Som högkänslig är det svårt att sätta gränser mot omgivningen

Problemet med att aldrig göra någon besviken på ständig bekostnad av sig själv, är att det såklart är våld mot den egna självkänslan. Jag gissar att högsensitiva över lag får kriga för att lyckas bygga upp en stark självkänsla. För hur står man på sig och lär sig att sätta naturliga gränser när man blir så totalt och konstant knockad av omgivningen? Jag tänker mig att det är lättare att uttala sina behov och sätta gränser när man inte är lika mottaglig för sin omvärld.

Vinnande strategi när du inte blir lyssnad på

Där sitter ni och äter lunch och du är just i full färd med att berätta om den där superviktiga grejen. Åtminstone är den viktig för dig. Du har emellertid inte pratat mer än några sekunder förrän du inser att ditt sällskap har slutat lyssna. Hon kanske sitter och pillar med mobilen. Eller stirrar tankspritt på en skylt tio meter bort. Du blir irriterad och vill återta uppmärksamheten. Du tystnar och tittar manande på henne. Förvirrat tittar hon upp, utbrister ett ”åh vad kul!” för att snabbt återgå till mobilen eller skylten.

Hur gör du nu?

Du kanske utbrister ett anklagande ”du lyssnar ju inte!” och spänner blicken i din vän? Eller frågar uppfodrande om hon håller med dig i det du säger? Eller huruvida hon fått många trevliga sms eller om det står något sjukt på den där skylten? Eller du kanske skämtar om hela situationen för att på ett trevligt sätt framföra ditt missnöje?

Så gör inte jag.

Jag använder förmodligen den bästa tänkbara strategin av dem alla. Jag blir nämligen så illa till mods av dessa situationer att jag liksom blir låst. Det är någon slags akilleshäl jag har. Känslan av att inte bli lyssnad på. Att känna sig oviktig. Det sätter igång en hel miserabel tankekedja hos mig. Insikten om att hon lyssnar inte har på några bråkdels sekunder landat i den skottsäkra insikten om att jag är oviktig och ingen tycker om mig. Helt logiskt.

Det jag gör är alltså inte att försöka lösa situationen på ett konstruktivt och allmänt normalt sätt. Det jag gör är att låtsas att motparten lyssnar och snabbt som attan prata klart och sätta punkt. För att sedan sitta tyst. Alldeles för stolt och stött för att kräva varken uppmärksamhet eller upprättelse. När min vän sedan vaknar ur sin lilla dvala är allt ”som vanligt” och hon är intet ont anandes. Själv spelar jag med, för att sedan åka hem och dra på mig den stinkande offerkoftan.

Med detta sagt vill jag rekommendera den här strategin på alla sätt – den är mycket funktionell och framförallt lösningsorienterad.

Hur ska man agera när någon inte lyssnar?

(Tillägg: Ja ja, jag erkänner. Är det min pappa eller min sambo som inte lyssnar så skriker jag rakt ut att du lyssnar ju inte din jävel”. Är det någon annan kör jag den beprövade strategin ovan).

Vad andra tänker om dig

Jag funderar inte på vad andra tänker om mig, utan på vad jag tänker om andra

När denna bild dök upp i Instagramflödet kändes det som ett litet försynt budskap direkt till mig. Man kan väl läsa det på olika sätt, men jag läser det som:

Jag funderar inte längre på vad andra tänker om mig, utan på vad jag tänker om dem

Jag är inte där än, men det är dit jag vill komma. Åtminstone mer åt det hållet. Nu tänker jag visserligen också mycket på vad jag tycker om andra – men det är knappast där som ångesten ligger. Vad jag tycker om andra vet jag ju redan. Vad de tycker om mig kan jag bara spekulera kring.

Hur gör du; funderar du på vad andra tänker om dig eller på vad du tänker om andra? En relevant fråga att ställa är också om du är en person som BÖR fundera på det ena eller det andra. Det verkar vara en vanlig uppfattning att det är något positivt i att bara köra sitt eget race och skita i vad alla andra tycker. Jag håller verkligen inte med. Det skadar inte med lite självrannsakan och lyhördhet emellanåt. Det är osunt att aldrig fundera över hur man uppfattas.

Man behöver inte vara så extrem åt något håll. Man kan köra sitt eget race och ändå vara en gnutta ödmjuk inför hur andra uppfattar en. Man kan bry sig om vad andra tycker och ändå ha pondus nog att gå sin egen väg. Det är när det eskalerar åt det ena eller andra hållet man kanske ska ta sig en funderare.

Så vem är du och i vilken ände tenderar du att ligga?

Styrka är inte att aldrig falla

Jag är trött på alla ”sanningar” om att det är en styrka att aldrig knäckas. Att aldrig visa minsta smärta. Att känna så lite som möjligt. Att inte låta någon komma åt en. Att vara som en maskin, kort och gott.

En så sorglig illusion. Alla har känslor och att inte ha tillgång till dem eller våga visa dem, det är en svaghet om något. Det är något som står i vägen för både en djupare kontakt med sig själv och andra och följaktligen också hindrar oss från att uppleva riktig lycka.

Styrka är att våga visa svaghet

Vi behöver omvärdera vad styrka är. Som jag ser det ligger det en styrka i att våga visa svaghet. Att våga falla. Det är inget fel i att falla, så länge vi reser oss igen. Det är där den verkliga styrkan ligger. Att resa sig upp och fortsätta framåt. Att fortsätta gå fast benen värker.

Jag faller ofta, men reser mig alltid snabbt igen. Jag har aldrig sett mig själv som svag och jag kommer aldrig sluta gå.