Gula vänskapsrelationer

Ja, vad hände egentligen med min bloggserie med utgångspunkt i boken Omgiven av idioter? Ja, det kan man undra. Nu är det iallafall hög tid att rannsaka den gula personlighetstypen. En insikt jag gjorde medan jag läste denna omtalade bok var inte bara att jag själv har en hel del gult i mig, utan också att mina närmaste vänner har det. Man kan alltså slå fast att jag trivs bäst med människor som är som mig själv. Det låter väl härligt självbelåtet?

Jag började dock fundera…. Hur är det egentligen möjligt för gula personer att ha en fungerande relation med varandra? I boken beskrivs gula personer som (typ…) överaktiva, överambitiösa, jobbigt pratiga, uppfyllda av sig själva och energiska till bristningsgränsen. Alltså ganska hysteriska över lag. Men också för känsliga för sitt eget bästa och på gränsen till neurotiska ibland. Kan verkligen två sådana personer komma överens? På samma sätt som jag ser framför mig hur två röda personer fullkomligt skallar varandra som på en tjurfäktningsarena och dödar alla frön till en eventuellt stundande vänskap, tänker jag att gula personer skulle behöva ett mer lugnt sällskap som kan balansera upp de värsta topparna och dalarna.

Men nej. Vid närmare eftertanke tror jag att det är just det som är grejen för många gula personer. Vi blir lätt rastlösa av allt för lugnt sällskap. En lugn livspartner – ja, det är nog ett måste. I alla fall för mig. Men när det gäller vänner? Nej, det är svårt. Missförstå mig rätt, det är jätteviktigt för mig att varva ner och ta det lugnt, men det är något jag föredrar att jag göra på egen hand. När jag umgås med vänner vill jag kunna prata om allt, allt, allt, högt och lågt och helst samtidigt. Vi vill kunna skratta och gråta, få vara lite smågalna eller egentligen helt enkelt bara oss själva. Med väldigt lugna personer känner jag mig lätt lite för mycket. Detta gör att jag automatiskt börjar dämpa mig och begränsa mig. Jag känner mig inte riktigt hemma och följaktligen blir relationen inte heller särskilt djup. Vi kan absolut vara goda vänner, men de kommer aldrig riktigt känna mig på djupet – något jag vill att mina närmaste ska göra.

gula_personer_vanskap

De flesta gula personer verkar gilla att höras, synas och att ta plats. Emellertid är gula personer också känslomänniskor, vilket jag tror räddar många från att bli helt odrägliga. De flesta gula märker direkt om de inte är omtyckta eller om andra inte är lika entusiastiska. När de märker detta kommer de helt av sig och drar sig illa kvickt tillbaka – förmodligen ganska naggade i hörnen. Jag skulle också gissa på att det gröna personlighetsdraget är ett relativt vanligt komplement till det gula och tillika en sund motpol. Gröna personer är ju som bekant lite mer kontrollerade och anpassningsbara. En gemensam nämnare för mig och mina närmaste vänner är nog att vi är just gulgröna. Det tror jag klart underlättar.

En baksida av mina kompispreferenser är emellertid att jag kan bli väldigt trött av att umgås. Jag får väldigt mycket energi, men det kostar också en del energi att umgås på ett sådant intensivt sätt. När det har varit mycket sociala aktiviteter blir jag lätt överstimulerad och behöver få vara själv och liksom landa ett par dagar. Ja, här spelar såklart min högkänslighet in.

En annan baksida är också att det ibland kan vara svårt att hitta en balans av givande och tagande som passar bägge parter. När båda har enorma behov av att få uttrycka sig – vem ska då lyssna? När båda har så mycket energi och så mycket att säga, upplever jag det svårt ibland att både lyssna och bli lyssnad på. Jag tar illa upp när jag märker att motparten är disträ och knappt tittar på mig eller bekräftar det jag säger. Här tror jag man får hitta ”spelregler” som är unika för varje relation. Jag tror gula personer är rätt duktiga på att hitta ett dynamiskt samspel och har lätt att anpassa det från person till person. Det är såklart inget som behöver uttalas högt; spelreglerna är mer av en osynlig förhandling. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Speciellt inte när det handlar om känslomänniskor.

20190104_174555

Vad säger ni, är det någon som känner igen sig i detta? Är det fler gula eller gulgröna personer som föredrar vänner med samma färg? Gäller det även eventuell partner eller behöver ni en partner som istället kompletterar er?

Nu laddar vi om

20190118_143627

Ja. Nä. Jag har ännu inte riktigt lyckats ta mig ur den där dåliga trenden jag skrev om i föregående inlägg. Egentligen har väl olyckorna slutat hagla in nu (peppar peppar med tjugo utropstecken), men jag har haft enormt svårt att bryta egna tankemönster och dåliga vanor som liksom kommer på köpet med sådana där perioder. All motivation har varit som bortblåst och livet har inte känts så där särdeles upplyftande. I helgen har jag dock försökt hamna på rätt köl och ta tag i fanskapet (dvs mig själv). Jag hoppas jag snart är igång igen!

20190118_125635

I övrigt blev det inte många knop gjorda. Blev flera småpromenader med Skrutten och en långpromenad ensam där jag spanade in några lägenheter som vi kanske är intresserade av. Har varit soligt men kallt både lördag och söndag och ibland blir jag alldeles hänförd av min omgivning. Är jag i dåligt skick är promenader det bästa jag kan lägga min tid på. Sedan har det blivit handling, matlagning och det vanliga vardagslunket, men också ett hårt träningspass som för att ruska igång min glöd igen.

20190118_152641

Tänkte nu sparka igång denna vecka. Wish me luck. Trevlig måndag på er! ❤

När man attraherar fel saker

Igår var det total snöinvasion i Karlstad. Plogbilarna låg hopplösa timmar efter och det var smått omöjligt att ta sig framåt. Att cykla var såklart inte att tänka på och att promenera med barnvagn var som att försöka trycka fram en plogbil med handkraft. Lönlöst. Tog mig en halv evighet att få bort all snö och is från bilen, bara för att konstatera att bilen inte ens startade. Batterilampan lös och bilen gick inte ens att starta. Och där satt jag och klurade på hur jag skulle transportera hem Skrutten från förskolan, fem minuter innan jag skulle vara där. Att jag hade världens yrsel gjorde inte saken bättre. Klarade knappt av att sitta på en stol. Under dagen gick också ett fint vinglas, som jag fått i disputationspresent, i kras och min älskade Hilfigher weekend bag, som är ett fint minne från USA, blev totalt missfärgad i tvätten. Dagen avslutades sedan med ett tråkigt besked på jobbfronten, vilket på något sätt bara drog bort mattan under mina fötter. Plötsligt var all energi som bortblåst och sedan dess har jag känt mig som ett lik. Gårdagen var bara en dag, men hela detta år har än så länge gått i samma klang. Det har varit olyckor, onödiga bråk och inget som egentligen gått min väg. Gårdagen var egentligen bara droppen. I sådana här dåliga perioder kan jag bli rädd. Rädd för att jag själv är medskyldig till allt som händer mig.

Attraherar man själv sitt liv

Enda sedan jag var liten har jag upplevt att jag i sann ”the secret”-anda attraherar både dåliga och bra saker beroende på vilken energi jag sänder ut. Jag kan ha exceptionellt flyt i livet. När jag tittar tillbaka på mitt liv är det vissa perioder som jag bara häpnar över när jag tittar tillbaka. Som när jag blev handplockad och i princip övertalad att ta ett jobb som många nog skulle drömma om, utan att jag ens hade sökt eller visat intresse för det. Jag sa till och med rakt ut, mot bättre vetande, att jag inte ville ha det. Men jag fick det turligt nog ändå. Detta var inte långt innan mitt bokmanus blev accepterat av ett förlag (min stora livsdröm!) och jag fick hålla presentation och signera böcker på bokmässan, fick stora uppslag i Aftonbladet och i de allra flesta arbetslivstidningarna. Det var den ena lyckan efter den andra och jag hade mitt livs flow. Jag kände mig stark och lysande och livet bara log mot mig. Dessvärre är det precis samma sak även åt andra hållet. Att jag tycks dra till mig exceptionell otur ibland också. Som just nu. Jag har alltid häpnat under såna här perioder, oavsett det är en väldigt bra eller väldigt dålig period.

Givetvis kan slumpen och diverse yttre faktorer spela in och jag har heller ingen lust att ta på mig ansvaret för precis allt som händer mig i livet. Människan kan knappast styra över jord och hav. Ändock tror jag stenhårt på att vi åtminstone lockar till oss människor, situationer och mönster beroende på vilken energi vi själva sänder ut. Och det är alltså just det som gör mig rädd ibland. För oj vad det är svårt att bryta en negativ trend. Går man en meter utanför dörren kan man ge sig tusan på att man stöter på den enda människan i hela vida världen som man inte vill träffa just då. Vem man än pratar med är emot en. Vilket mail man än öppnar är det negativt. Allt blir fel. Får man minsta medgång dras den snabbt ned i nästa stora motgång som lurar bakom hörnet. Allt blir fel. Jag vill ta ett djupt andetag, nollställa mig, börja om. Men det är just det som är så svårt, att bryta trenden. Vad gör man när den egna energin och motivationen inte räcker till? När allt man behöver är en puff i rätt riktning, men den inte kommer?

Drar du till dig olycka

Är det någon mer ”flummig” typ som håller med i detta ”magnet-resonemang” och som kanske känner igen sig?

Bästa och sämsta med högkänslighet?

Ny vecka! Hos oss kickstartar vi med bilningsarbete i lägenheten ovanför oss. Vad kan möjligtvis dränera stämningen mer än just bilningsarbete för en högkänslig person? Så totalt uttömmande och nattsvart tillvaron känns från ingenstans. Att bo i vårt hus är ett ständigt skämt, men idag bestämde jag mig snabbt för att hushålla med min energi och fokusera på rätt saker. Satte ner Skrutten i vagnen och gick ut (läs: krigade mig blodig genom gråtattacker och protester) och promenerade två härliga varv i solen runt det fina tjärnet där vi bor. Mycket bra beslut att byta obehag mot hänfördhet. Den sämsta delen av högkänslighet mot den bästa. Förmodligen njöt jag som bara en högkänslig kan.

20190114_103537

Ni som är högkänsliga, vad skulle ni säga är de tre sämsta respektive bästa effekterna/aspekterna av er känslighet?

Här är de tre sämsta för mig:

1. Att sociala situationer får mig så uttömd på energi. Efteråt är jag forcerad och har svårt att komma ned i varv i kombination med ett inre obehag. Det är som att jag riktigt känner hur hjärnan arbetar intensivt med att sortera, analysera och landa. Det är en nästan vibrerande känsla och jag vet att det är lönlöst att försöka jobba emot då det bara skulle bli ännu värre. Bara att acceptera, men visst är det tråkigt för en energisk person att inte bara kunna ösa på med allt man vill göra.

2. Ljudkänsligheten. Känner mig som en porslinsdocka i alla offentliga miljöer. Ett lätt offer som kräver ständig rustning för att inte dräneras. Jag går ingenstans utan öronproppar och hörlurar med brus, men jag upplever det ändå som ett handikapp att inte själv kunna filtrera bort oönskade ljud.

3. Att aldrig riktigt känna sig förstådd av omgivningen (det vill säga majoriteten som inte själva är högkänsliga). Att behöva förklara och försvara sådant som uppfattas som svagheter. Att man behöver mer egentid och pauser än andra för att må bra, att ett barnskrik inte bara är ett barnskrik utan känns som om någon slår med en hammare på mitt huvud, att en påslagen TV inte bara är en påslagen TV utan som en hel skränig orkester. Att inte känna sig helt accepterad eller tagen på allvar, eftersom så många helt enkelt inte kan relatera till känslighet på den nivån.

20190114_101658

Och här är de tre bästa aspekterna för mig:

1. Att min känslighet är min största tillgång i mitt skrivande. Min dröm är att kunna försörja mig enbart på mitt skrivande och min känslighet är en aldrig sinande tillgång då det alltid finns något jag går och tänker på och vill skriva om. Rent allmänt är det en tillgång för konstnärliga aktiviteter, som jag ser det. Eller kreativitet och fantasifullhet över lag.

2. Att kunna försätta mig i vilken sinnesstämning jag vill enbart genom att sätta på en viss låt, titta på en film eller göra en viss aktivitet, så som att ta en solig promenad i skogen, sitta bland klippor och vatten, gå på ett roligt träningspass med bra musik, strosa omkring med min kamera i naturen…

3. På samma sätt som negativa intryck går djupare, gör såklart även positiva intryck det. En massage är inte bara fysisk njutning för mig, det är snarare kärlek för hela min själ och existens. En bra låt är inte bara lite örongodis, utan snarare blir jag tagen med storm och i princip euforisk. En bra film är inte bara en stunds underhållning eller tidsfördriv, den följer med mig i flera veckor efteråt. (För mig är det ett mysterium att folk kan glömma bort om de har läst en viss bok eller sett en viss film. Läser jag en bok minns jag den för livet, oavsett hur bra eller dålig den är.) Allt går djupt. Vi får förvisso stå ut med en hel del dalar, men jäklar vilka höjder vi får uppleva ibland! Livet blir så mycket rikare!

Skriv er egen lista och gilla, dela och pinga om ni vill! ❤ 

När förlossningspeppet går för långt

Sedan jag gick igenom min första förlossning har jag tänkt otroligt mycket på förlossningar. Eller snarare på själva snacket kring förlossningar, både gravida emellan och hur vården talar med gravida om deras framtida förlossningar. För ett tag sedan diskuterade jag och en kompis just detta, efter att hon irriterat sig på inlägg i sociala medier, och detta satte igång ännu mer tankesnurr för min del.

forlossning_snack1

forlossning_snack2

Käcka utrop som detta är ju mer regel än undantag. Som jag upplever det är det mer eller mindre bara sådant som gravida får ta del av (förutom skräckhistorier då – som är den motsatta extremiteten). Som gravid är det väldigt lätt att få känslan av att det räcker att tänka positivt, andas rätt och ha stark tilltro till sin egen förmåga. Att det är det enda som spelar in. Självklart är det bra att att ha tilltro till sig själv och att tänka positivt – som gravid behöver man pepp! – men vad händer när detta är det enda man som gravid får höra? 

När jag själv var gravid reflekterade jag inte alls över detta faktum att man lägger över så mycket ansvar på den gravida kvinnan. För man har ju ingen aning. Man vet inte ett skit. Så man gör precis som de säger. Man litar på sin egen kropp och kraft. Man litar blint. För att man så gärna vill att allt ska gå bra. För att man väntar sitt första barn och är så där bubblande glad och totalt oviss. För att man vägrar tro att det ska gå dåligt. Man tänker positivt. Man kämpar på. För så fort barnet är ute blir man ju världens lyckligaste. Det säger alla. Vad kan gå fel när ju allt hänger på mig själv och jag är beredd att ge mitt allt?

graviditetspepp

…Och så går det sedan inte så där superfantastiskt ändå. Man gjorde sitt allt. Man kämpade så mycket att man trodde man skulle dö. Och ändå gick det inte riktigt som tänkt (även om barnet för det mesta mår super, vilket såklart är det viktigaste). Man kanske fick både en och flera skador. Eller så var det bara upplevelsen som blev dålig. Man kanske inte blev lyssnad på. Eller att man inte kunde prestera som man hade planerat (just eftersom det är svårt att planera något man inte har en aning om. Hur gör man t.ex. sitt livs träningspass när man inte kunnat vare sig sova eller äta på flera dygn?). Eller så gick allt bra, men man är ändå inte glad. Man förväntade sig sitt lyckligaste ögonblick, men är bara tom och ledsen. För att situationen är alldeles för överväldigande och man är i någon slags utmattningschock. Samtidigt som man känner djup skuld för att man inte är just världens lyckligaste.

Hur kan man då inte anklaga sig själv? När det ända man blivit itutad är att allt – den inre motivationen och den egna kroppen och kraften – hänger på en själv? Och när man har fått sitt livs största gåva och ändå inte kan vara glad? Då måste det ju vara något riktigt allvarligt fel. Hur otacksam får man bli? 

Efter att ha klandrat mig själv ett bra tag (och förmodligen också alltid kommer göra till viss del, tragiskt men sant), ältat och ältat, sprungit på samtal och känt mig snuvad på den där första rosaskimrande bebistiden (som ju är den enda bild man får som gravid) slog det mig att det är aningen märkligt att detta ska behöva komma som en sådan chock. Varför pratar man inte mer om det på MVC innan barnet kommer? De flesta hade nog behövt höra det innan för att ha realistiska förväntningar. Att det är OKEJ om det inte blir perfekt. Att det är OKEJ att inte känna sig som ett enda härligt Instagramfoto. Att det är OKEJ att få skador och att det inte behöver vara någons fel utan att det bara blir så. Det är först efteråt som man får höra hur otroligt vanligt det är med förlossningsdepressioner, förlossningsskador och allmänt ambivalenta känslor när man blivit förälder. Varför är det så?

Det är bra att tänka positivt, men det är också viktigt att påminna om att det i slutändan är otroligt många faktorer som spelar in som ligger utom den gravidas kontroll. Att allt  inte handlar om att tänka positivt eller att springa på profylaxkurser. Allt handlar inte om vad den gravida gör eller inte gör. Snälla, den blivande mamman får dödliga skuldkänslor bara hon äter en tesked lax eller en halv alvedon eller är en tråkig kompis eller sambo som inte orkar kolla klart filmen – gör henne inte till syndabock för en dålig förlossning också!

Vad är era erfarenheter? Hur tänker ni kring detta? In och diskutera och dela!

Kan jag sitta här?

”Kan jag sitta här?”

Frågan hänger i luften och jag blir ställd. Ytterst ställd.

Svarar ”jaaaa…” med svävande tonläge, som för att vinna tid. Kommer dock inte på något mer att säga och alla tankar och protester som febrilt studsar omkring i mitt energifält, förblir osagda.

Men ynglingen har såklart redan hunnit slå sig ned, oavsett. Mitt framför mig vid det lilla bordet på biblioteket. Han är redan i full färd med att koppla in sladdar, knappra på tangentbord och greja med hörlurar. Kvar sitter jag som paralyserad och försöker smälta att denna människa mitt emot mig just slog sig ned vid ”mitt” bord trots att det fanns så många tomma bredvid.

Jag slår vad om att ni också varit med om denna smått bisarra situation många gånger. På bussen. På läktaren. På bänken. Vad svarar man? ”Eh, kan du inte sätta dig någon annanstans?” Nej det gör man inte. Man blir så förvånad och ställd att man i ren panik glädjetjuter ”ja men absoluuuut!” Sedan sitter man en lång stund och analyserar det som precis hände. Stöter han på mig? Är han lite efterbliven? Eller är han bara väldigt sällskaplig? Är det mig det är fel på – är jag för osvensk och stel?

Svenskar sätter sig aldrig bredvid andra

Var hade du satt dig?

Ynglingen mitt emot mig är helt och totalt insjunken i sitt eget liv. Jag är också (tyvärr) helt och totalt insjunken i hans liv. För det enda jag kan ta in är hans knapprande på tangenter, hans andning, hans finnar, hans fotsvett, hans harklingar… Jag drar kepsen långt ned över pannan, men ser ändå. Kör in öronpropparna långt in i öronen, men hör ändå. Jag ger upp. Hela hans uppenbarelse stör mig så fullständigt att jag omöjligt kan fokusera. Hela hans existens har fått mitt liv ur balans. Jag vet inte ens vad jag höll på med innan han kom. Vem var jag? Vad gjorde jag?

Vad gör man i det här läget? Det jag gör är i alla fall att vänta artigt några plågsamma minuter, låtsas att jag är på väg hem – inga konstigheter alls – och går sedan lite diskret och sätter mig vid ett annat bord.

Ja men precis, ynglingen brydde sig förmodligen jättemycket om vad jag gjorde och inte gjorde, han verkade ju så uppmärksam och allt, så det var tur att jag skötte det snyggt! Visst?!

Någon som känner igen sig? Ja? Nej?

Insomnia och förfärlig avundsjuka

Det här med sömnproblem. Hur förklarar man det för någon som alltid sovit som en kung? Någon som alltid i alla lägen kan sova. Var som helst, när som helst, hur som helst. Det är väl förmodligen som att försöka förklara för en västerlänning hur det är att inte få mat på X antal dagar. Nej, det går inte, för vi kan inte relatera till det. Sömn är ju precis som mat ett basbehov. Det är inte utan anledning som ständiga uppvak använts som tortyrmetod. När man aldrig får sova blir man tillslut galen. Det påverkar livet på en helt enorm nivå. Det förstör så mycket att man blir gråtfärdig bara av tanken på det.

Detta inlägg är inte menat som en ”hatattack” till folk som är bra på att sova. Hade ju eventuellt varit lite sjukt. Möjligtvis. Klart folk ska få sova. Ändå finns det inget som provocerar mig mer än när jag hör om folk som just kan sova var, när och hur som helst. När man får höra att någon ”bara ska gå och ta en powernap en timme” och i nästa sekund hör ljuva snarkningar. Eller de som knappt hinner sätta sig i flygstolen innan de däckar. Eller som börjar snarka innan kroppen ens har landat i sängen. Bara det att själv kunna planera sitt eget sovande. Bestämma själv när man ska sova och hur länge. Ha! För mig räcker det att lite oskyldigt tänka att ”i natt vore det väldigt bra om jag sov”, för att rubba alla slags chanser att sova överhuvudtaget. Ju mer jag försöker påverka min sömn desto större stressmoment blir det. Jag är så galet avundsjuk på människor som sover bra, att jag nästan blir äcklad på mig själv. När jag och min sambo flyttade ihop var jag arg på honom när han kunde sova, men inte jag. Han låg där och sov djupt som en kung medan jag skakade av frustration och bara hoppades att han skulle vakna så att jag slapp ha sådan ångest. Ibland ”råkade” jag till och med hosta till lite i hopp om att han skulle vakna. (Årets flickvän!). Men nej, han vaknade aldrig. Fanns ju ingen anledning till det. Han sov ju för att han var trött. Inte konstigare än så. Jag önskar jag var lika enkel.

När man inte kan sova om natten

Jäklar i mig, folk brukar ju tipsa om att man måste slappna av för att kunna somna! Ha! Att jag inte tänkte på det! 

Gissningsvis är det precis denna avund som ofrivilligt barnlösa par känner inför par som blir gravida bara de andas på varandra eller som planerar att ”i maj ska vi bli gravida!” och så blir de det. Eller folk som lever hälsosamt och tränar men som ständigt har generna emot sig – och får höra glada utrop som ”jag kan verkligen inte gå upp i vikt, haha, jag äter godis till frukost, lunch och middag och tränar aldrig, hihihi!”.

Självklart existerar det nätter, och till och med perioder, då jag faktiskt sover helt okej. Då känner jag en sådan enorm lättnad och tacksamhet genom hela dagen. Jag deltog i ett sömnseminarium en gång som kändes som ett smärre sektmöte. Med stor inlevelse skrek seminarieledaren att ÄKTA LYCKA ÄR EN GOD NATTS SÖMN!!! varpå samtliga deltagare med passion och emfas vrålade JAAAAAA. Smått komiskt, men oj så sant. Bra sömn är inget jag tar för givet. Kanske är det som med hälsan – många tar den för given för att de inte själva varit sjuka.

Ni som känner igen er i detta; in och skriv i kommentarsfältet! Visst känns det bättre när man påminns om att man inte är ensam? Det är få saker som gör mig lyckligare efter en hemsk natt än att höra om andra som sovit lika dåligt. Eller helst sämre. (Ja, jag är en hemsk människa…)

Eller så har ni helt andra jobbigheter som ni tampas med år ut och år in. Berätta gärna!

Julfirande, julrutiner och nya familjer

Idag har vi tjuvstartat firandet hos Skruttens farfar och nya familj. Blev lite klappar, mys och god mat. På julafton blir det firande hos Skruttens farmor och på juldagen åker vi till min hemstad Uddevalla för ännu mer firande och klappar med Skruttens morfar och morbror med flera. Därför har vi bestämt oss för att bara vara hemma vi tre imorgon och mysa på egen hand. Jag fick lite panik vid tanken på att jag knappt kommer äta någon julmat i år (!), så nu har vi laddat kylen med iallafall våra favoriter. Det är ju ändå bara en del av julbordet som man (jag) uppskattar, så räcker ju att köpa hem det bästa tänker jag. Och såklart frossa i glögg, pepparkakor, knäck och allt annat julgodis som har bakats senaste veckorna.

Här är ett axplock med bilder från dagens firande. Vi lyckades till och med övertala Skruttens farbror att vara tomte:

Julfirande med tomteJulmys hos farfarJulaftonslek

20181222_164754

Jag och sambon är båda väldigt förtjusta i julen så vi brukar fira varannan julafton hos hans familj och varannan hos min. I år har turen kommit till hans familj och det ska såklart bli roligt och mysigt, även om det är lite trist att känna att jag missar det vanliga firandet ”hemma”. För övrigt är jag lite kluven till hur man ska/bör lägga upp sitt firande nu när man har egna barn. En sida av mig är så fast i hur det ”ska” vara och ”hur det alltid har varit”, samtidigt som jag också vill att min nya lilla familj ska stå stadigt på egna traditioner. I år känner jag ett starkt behov av att skapa en ny liten tradition med min dotter på julafton, just för att ersätta det julaftonsfirande jag själv går miste om. Hur jularna framöver ska se ut vet jag inte riktigt. Kanske är min kluvenhet bara ett uttryck för en vilsenhet i det här med gamla och nya familjer. Själen kanske inte riktigt hinner med ibland.

Ska man fira jul med sin nya eller gamla familj?

Ni med egna barn – hur brukar ni lägga upp firandet mellan era olika familjer eller har ni startat upp en ny egen jultradition med utgångspunkt i er nya familj? 

Vad bortprioriterar du som småbarnsförälder?

I föregående nummer av tidningen Skriva var det en stor artikel som handlade om hur man får tid för sitt skrivande (eller annat man nu vill göra) under det hektiska småbarnslivet. Detta är ju ingen ny frågeställning, men jag blev återigen påmind om det smått orimliga i hur vi lever under småbarnsåren. Hur vi dagligen kämpar, pusslar och flyttar berg. Inte minst i juletider.

…att kombinera heltidsarbete med att hämta tidigt på förskolan – redan där spricker det. Lägg sedan till kraven på vackert inredda hem och barn uppfödda på hemlagad mat, klädda i svenska ekologiska skinnsandaler. Helst ska ungarna också somna på fem minuter, klockan sju, så att föräldrarna kan träna för att springa halvmaran på under två timmar. Det går helt enkelt inte ihop – fastän det ser så förbannat trevligt ut på Instagram.

Ersätt to do-listan med en do not-lista

Dags att byta ut to do-listan mot en do not-lista?

Det jag själv tycker är det mest säregna under dessa år, är att livets allra viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats, samtidigt som många får sina livs mest omvälvande upplevelser. Många som skaffar barn är i 30-årsåldern och en tid i livet då mer eller mindre allt ska få plats. Vi försöker göra karriär och köper eller renoverar hus. Vi försöker räcka till både på jobbet och hemma, men är aldrig tillräckliga någonstans. Vi vill ”hitta oss själva” eller känner stress över att vi redan förväntas ha hittat oss själva. Vi försöker landa i vår nya roll som förälder och allt vad det gör med övriga familje- och vänskapsrelationer och relationen till partnern. Hela livet ställs mer eller mindre på sin ända, även om det är svårt att förstå innan. Vi vill prioritera stunder för oss själva samtidigt som vi vill vara engagerande föräldrar och goda förebilder. Vi vill vara starka, göra bra val och kunna stå upp för oss själva och våra barn. Trots att vi många gånger känner oss som barn själva. Förutom att orka med hela vardagspusslet, känner många också att de behöver vara ”representativa” hela tiden. Det räcker inte med att familjen mår bra, det måste i allra högsta grad se bra ut också. Vi är inte lyckade förrän det är dokumenterat i sociala medier att vi är det. Det är som gjort för destruktiva jämförelser och en falsk illusion av ”alla andra” som totalt bekymmerslösa.

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats på en och samma gång

Jag känner för egen del att jag vägrar bli ett offer för den här livsstilen fullt ut. Även om jag liksom de flesta andra befinner mig mitt i brinnande kaos, måste jag nog också säga att jag ändå – åtminstone till viss del – kan stå utanför och betrakta det ibland. Och det är jag glad för. Det kanske hänger ihop med att jag tänker mig ett liv som egenföretagare och på det sättet är mer fri att sätta mina egna villkor i mångt och mycket. Om jag ska springa i ett ekorrhjul ska det åtminstone vara i ett hjul jag själv har varit med och valt. Och framförallt själv ha tillgång till stoppknappen. Många (och såklart även jag själv ibland) verkar springa i blindo i sina hjul, fastlåsta i regler och sammanhang som bara ”är”. Som bara är som de är och så är det med det. Man ska vara på jobbet ett visst antal timmar, man ska vara med och sitta av den meningslösa fikarasten eller mötet, man ska prata med honom och henne och hälsa på den och den, man ska svara på mail så fort det plingar, man ska hämta barnen tidigt på förskolan varje dag, man ska stressa hem via mataffären var och varannan dag, man ska laga nyttig och ekologisk mat varje kväll, man ska leka pedagogiska lekar med barnen, man ska skjutsa dem på alla aktiviteter, man ska hinna iväg på ett eget träningspass, man ska hinna engagera sig i klassinsamlingar, barnkalas och planera bästa väninnans möhippa. Funderar vi ens på varför vi gör vissa saker? Jag tror att mycket är så inrutat och förväntat av oss att vi inte ens stannar upp och reflekterar över varför vi gör det ena eller andra eller huruvida vi skulle kunna göra annorlunda eller rent av helt ta avstånd från något.

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska jag vara med och bygga hjulet själv

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska det åtminstone vara ett hjul jag själv har valt

Oavsett om vi vill få plats för något mer i sitt liv eller om vi bara vill få in mer luft i tillvaron, är en av lösningarna i artikeln att vi – föga förvånande – behöver prioritera. Eller kanske snarare prioritera bort. Om vi säger nej till något säger vi ja till något annat. Ja, det där har vi väl alla hört förut, men har vi egentligen tagit steget att faktiskt prioritera bort något? Det finns nog en hel hög med grejer vi skulle kunna prioritera bort, eller åtminstone dra ner på, om vi bara tänkte efter. Vad händer om vi exempelvis går ned lite i arbetstid och ekonomisk standard? Eller om vi drar ner ambitionsnivån på familjeaktiviteterna? Eller slutar att plikttroget svara i telefon varje gång det ringer? Eller som det med glimten i ögat föreslås i artikeln:

Kanske skita i att träna? Bli lite tjock och stå för det.

Jag har då och då formulerat vissa bortprioriteringar för mig själv, halvt som halvt omedvetet, men nu har jag gjort dessa bortprioriteringar lite mer medvetna och redogör för dem nedan.

Att säga nej till något är att säga ja till något annat

(Bort)prioritera mera!

Behöver barn aktiveras 24/7?

Man ska kunna vara med sina barn utan att sitta på golvet och lägga pedagogiska pussel hela tiden. Att vara den man är och sedan göra plats för sina barn i det livet.

Jag förundras ibland över föräldrar som tycker att barn ska stimuleras och engageras varenda vaken minut. Vad skulle hända om de får engagera sig själva lite? När jag tänker tillbaka på min egen barndom har jag svårt att minnas att föräldrar över lag satt med och lekte på golvet. Minns ni något om det? Jag säger verkligen inte att vi inte ska ägna oss åt våra barn, men jag tycker lätt det blir överdrivet. Kanske kan det gå för långt åt andra hållet – att barnen blir överstimulerade, stressade och vana vid att det måste hända saker konstant. Nu pratar jag bara utifrån vad jag själv tror och jag tror det är ett plus om barnen lär sig att kunna stimulera sig själva och att hantera att allt inte är supermegaskoj hela tiden. Jag tror också det är viktigt att få fritt utrymme för sina egna tankar och att hinna landa lite i sig själv. Kanske lär de sig rent av att bli mer självständiga och att ta större ansvar för hur de själva mår.

En före detta kollega berättade det roliga, men ack så tankeväckande, i deras storslagna familjeutflykt till Kolmården, där barnet ändå hade föredragit att stå på samma plats och titta på en grävskopa halva dagen. Ibland är det lilla det stora. Ibland sliter vi ut oss till ingens glädje.

Måste man laga mat varenda dag?

Detta känns som ett allmänt ”måste” ute i stugorna. Att föräldrarna rusar hem från jobbet, via mataffären och direkt till spisen. Vareviga dag. Inget man direkt reflekterar över. Här tycker jag gott man kan stanna upp ibland och fråga sig: Måste vi verkligen laga middag varje dag? Varför inte laga mat varannan eller var tredje dag och göra dubbelt så mycket? Måste vi ha både lagad lunch och lagad middag? Är det någon som ens tackar mig för min insats? Skulle familjen bli lika glad av att äta gårdagens rester eller ett matigt mellanmål istället för nylagad middag någon dag? Får det inte vara okej med halvfabrikat någon gång? Eller gå ut och äta någon gång emellanåt? Göra ett middagssamarbete med grannen två dagar i veckan?

Det finns inte i min värld att jag skulle lägga tid på att laga middag varje dag. Vi äter heller inte lagad mat mer än en gång om dagen. Nej, jag har inte ett dugg dåligt samvete. Skrutten får bra mat på förskolan och vi är duktiga på att göra storkok och frysa ned matlådor, göra nyttiga mellanmål med mera.

Timglaset är inte bara en illusion

Nej, det är inte bara sanden som rinner ut – utan även ditt liv…

Måste hemmet vara som taget ur ett inredningsmagasin?

Mitt hem är min borg. Jag älskar att vara hemma. Jag vill ha det rent, snyggt och fint. Helst vill jag också kunna känna mig en gnutta stolt över mitt hem. Det kan jag absolut inte just nu. Här har jag dock fått kompromissa med mig själv rejält. Min vision om hur mitt hem ska se ut, är inte helt genomförbart just nu. Vi ser till att ha det städat och ordnat till en viss (förvisso ganska låg) nivå, men utöver det är det okej med stök och bök och att det inte alls är särskilt tjusigt. Det är bara att acceptera; med en mini hemma som river ner allt försvinner både lusten och poängen att göra fint. I alla fall är det så jag känner det.

I år, liksom föregående år, kommer vi dra ner drastiskt på julpyntet. Julgran och prydnadstomtar, vad är det? Väldigt trist för en juldyrkare som mig, men är det inte praktiskt möjligt så är det inte. Då får det vara så. Dessutom är det så mycket saker överallt och tanken på att ta fram ännu mer saker ger mig smått panik. Kanske finns det också högtider man kan strunta fullständigt i? Exempelvis ogillar jag halloween – alltså skulle det aldrig falla mig in att skära ett elakt flin i en pumpa och sätta utanför dörren bara för att grannarna gör det.

Måste man ha kvar relationer som tar mer energi än de ger?

Det här är kanske den viktigaste punkten av dem alla. Ibland tar det, som för mig, flera år att inse att det faktiskt är okej att slopa vissa relationer. Exempelvis vänskapsrelationer i vilka man egentligen aldrig riktigt har trivts, inte riktigt fått den där välbehövliga energin eller kicken som man är ute efter när man träffar vänner eller inte riktigt kommit till sin rätt eller blivit sedd på det sätt man vill. För mig krävdes det att bli gravid för att svart på vitt inse det irrationella i att lägga energi på aktiviteter, omständigheter och människor som inte ger lika mycket energi tillbaka. Även om jag egentligen förstod det redan innan, trillade polletten ner på riktigt först när min egen ork och energi blev betydligt mer begränsad och ett nytt, viktigare, kapitel var på väg att ta form.

Detta är nog inte bara den viktigaste punkten, utan också den svåraste. I alla fall för känslomänniskor som mig. Jag är snäll, lite för snäll, och har ett större samvete än jag egentligen önskar. Att eventuellt kanske möjligen göra någon yttepytteledsen är det jobbigaste jag vet. Jag har genom hela livet varit alldeles för lojal mot alla. Det är såklart inget dåligt i sig, men jag behöver ju lära mig att vara lojal även mot mig själv. Annars kör man sin självkänsla i botten. Så även sin ork. Man behöver äga sitt eget liv och välja själv vad eller vem som förtjänar ens tid och energi.

Sträck på dig – det är ditt liv!

Vad prioriterar du och vad prioriterar du bort

Vad prioriterar du och vad du prioriterar du bort?

Detta är endast mina bortprioriteringar – jag säger inte att något är bättre än något annat. Vilka områden väljer du att strama åt eller kör du all in? In och kommentera!

Dela gärna inlägget om du, som jag, tycker detta är viktigt att diskutera!

Mom shaming

Sjukt att det till och med har fått ett eget uttryck. Mom shaming. Det säger tyvärr något om hur utbrett detta vidriga fenomen är. Som om mammor inte har nog med sina egna otillräcklighetskänslor, ska de dessutom skuldbelägga varandra. Snyggt.

Jag må vara en känslomänniska, men även om jag blir grymt irriterad över personer (tja, främst kvinnor?!) som ägnar sig åt mom shaming så kan jag ärligt säga att jag inte blir så personligt påverkad av det. Hade jag däremot blivit mamma redan i 20-årsåldern hade situationen nog varit otroligt annorlunda och det gör mig lite beklämd. Så varför påverkas jag inte av mom shaming idag då? Jo, för att jag inser att majoriteten av de som skuldbelägger andra mammor har ett enträget behov av det. Och varför har de det? Jo, förmodligen för att täcka upp för och dölja egna otillräcklighetskänslor tryggt under en präktig helyllefasad. Det är liksom allt jag behöver veta.

Sedan finns det förvisso säkert mammor som ägnar sig åt Mom shaming och som själva har exceptionellt lugna och stilla barn. Barn som är så tillfreds att de hade kunnat få sitta med på Nobels Fredsmiddag utan några som helst problem. Ja, såna barn existerar faktiskt, även om de nog är sällsynta! Dessa föräldrar har inte en susning om hur deras tillvaro hade kunnat se ut.

Sedan finns såklart den värsta gruppen av dem alla: De som inte har barn själva, men som mer än gärna delar med sig av sina klokheter om barnuppfostran till omgivningen. Hu! Så komiskt det är egentligen. Jag erkänner villigt att jag inte heller trodde att det skulle vara så svårt att ha barn – innan jag fick ett eget. Lyckligtvis avhöll jag mig från att tala vitt och brett om det och tur är väl det, eftersom jag hade fått slicka i mig vartenda ord. Jag tycker allmänt att man bör hålla sig ifrån starka uttalanden om saker man inte har någon personlig erfarenhet av. Det spelar ingen roll att du eventuellt har suttit barnvakt åt hela din släkt eller kanske till och med jobbar som förskolelärare eller barnpsykolog. Att få egna barn är något helt annat.

När icke-föräldrar ger råd till föräldrar får man hålla sig för skratt

Bild lånad från Sofia som också skrev om mom shaming nyligen.

Det finns enormt många ”BIG NO NO”, som jag egentligen skulle vilja bemöta. Dock är risken att det skulle bli en hel bok och inte ”bara” ett långt blogginlägg, så jag får begränsa mig lite. En typisk grej man ofta hör är iallafall att man tydligen inte får låta sina barn se på TV. Alltså inte ens barn-TV som typ Babblarna (!). Varför jag dissar denna regel? Jo, för det första för att jag tycker att dessa program är BRA för mitt barn (i lagom dos, såklart). Förutom att hon älskar att titta, har dessa program nästan uteslutande en pedagogisk och lärande funktion. För det andra gör den tiden, låt oss säga en ynka kvart, all skillnad i världen för hela klimatet hemma hos oss. Under den här tiden får jag möjlighet att torka upp grötkladd i halva köket, duscha, byta om, borsta tänderna och packa skötväskan utan att ha ett skrikande barn klängandes i mina ben. På så sätt slipper både jag och mitt barn ta del av en apatisk mamma som grinar i hallen eller rent av går ut i bara pyjamas i november eftersom hon inte haft någon tid att reflektera över hur hon själv går klädd.

Ett annat random ”förbud” som jag reagerar lite extra på, är det där om att man inte under några som helst omständigheter får gå och handla, gå till gynekologen eller utföra annat privat ärende innan man hämtar barnet på förskolan. Barnet ska hämtas först och följa med till varje pris, i alla lägen. Jag undrar i mitt stilla sinne om de som prompt basunerar ut denna regel själva har någon aning om vad det innebär att släppa in sin 2-åring på typ Ica Maxi? Jag kan ju bara tala för mig själv: Att slippa ta med mitt barn till affären innebär, förutom att handlingen tar 9 minuter istället för 59, att vi båda slipper bli portade från affären för all framtid. Vi slipper också bli utmattade för resten av dagen. Förmodligen gäller det också resten av människorna i affären (inklusive personalen). (Obs! Jag är inte född igår, jag förstår mycket väl att detta eventuellt sticker i ögonen på överbelastad förskolepersonal. Och all cred till er för det fantastiska och viktiga jobb ni gör trots låg lön och dåliga resurser. Men det missnöjet bör riktas uppåt och inte gå ut över föräldrar som kämpar precis lika mycket de.)

Nä… vad gäller mom shaming känner jag bara: Det är fritt fram att vara precis hur perfekt man vill! Man behöver inte frälsa andra för det! Gratulera dig själv för att du är perfekt och så låter du alla andra mammor vara ifred.