Ironin i att bli stressad av en yogaklass

Vad tycker du om yoga? Just yoga är en sådan aktivitet som jag har fått höra både en och femtionio gånger att jag borde satsa på – eftersom det skulle passa mig. Jag håller med, det borde passa mig och jag vill att det ska passa mig. Men de gånger jag testat – både framför Youtube och på riktiga klasser – har det inte alls passat mig.

Yoga ger mig prestationskrav

Att jag aldrig har fastnat för yoga beror gissningsvis på att det skapar ett prestationskrav hos mig. Jag blir stressad och irriterad om det är något jag inte hänger med på eller om jag inte lyckas bli så där härligt skön som alla andra. Jag går alltid därifrån med en större stress eller frustration än innan – vilket knappast riktigt var poängen. När jag häromveckan ville ge yoga en ärlig chans, slutade det ändå med att jag efter halva passet var så irriterad på allt och alla att jag gick ut och ställde mig på löpbandet istället. Pinsamt, men sant (även om jag till mitt försvar gick in igen på slutet när det var dags för meditation). Jag har därför haft svårt att betrakta det som mental träning, men inte heller fysisk – eftersom jag är för ovan och dålig för att det ska vara ansträngande. Många säger att man ska ”ge det tid”, men då jag inte har kunnat se att det gett mig något har jag också saknat gnistan det krävs för att orka fortsätta.

Blir du irriterad och stressad av yoga

Men. Självklart har jag hört talas om yinyoga och varje gång har jag tänkt att det åtminstone borde passa mig. Där kan jag släppa tanken på att jag måste ”lyckas” eller att jag ”måste blir trött – annars räknas inte träningen”. Här kan jag bara fokusera på lugna rörelser och meditation. Av någon anledning har jag inte kommit iväg och provat, men jag tänkte faktiskt göra slag i saken och testa det imorgon! Vill så gärna komma hem och säga att jag älskade det… Samtidigt vill jag inte hoppas för mycket, men magkänslan är bra iallafall. Någon av er som har testat yinyoga? Berätta gärna vad ni tycker!

Har du provat yinyoga?

Yinyoga eller inte – det är otroligt viktigt för mig att ha en bra rutin som jag ser till att följa. Något som gör mig lite mer grundad. En trygg grund som gör att jag kan hantera tillvaron lite mer avslappnat. Som det är nu har jag sällan någon marginal, utan jag reagerar ofta med blåljusen för minsta grej. Och så händer nästa grej, och nästa… och jag är helt förlorad. Jag har ytterst svårt att komma tillbaka till mig själv när jag väl har stressat upp mig. Då är det redan för sent. Jag behöver en grund som gör att jag undviker att bli stressad från början.

Jag behöver känna mig grundad i livet för att hantera stress

Meditation har jag ägnat mig åt i många, många år, men aldrig riktigt prioriterat det på det sätt jag borde. Ofta har jag gjort det först när jag verkligen behöver det, snarare än att göra det förebyggande. Dessutom har jag ofta slängt in meditationen lite halvhjärtat (om än plikttroget) någonstans mellan dagens alla måsten, mest för att kunna känna att jag faktiskt har gjort det och med gott samvete kan återgå till ”det viktiga”. Det senaste har jag skärpt till mig och faktiskt prioriterat meditationen mer. Jag har insett att jag behöver en riktig rutin där jag gör det minst en gång varje dag, även när jag tror att jag inte behöver det. För jag behöver det visst, hela tiden, för att ligga steget före, alltid ha lite marginal och allmänt kunna hantera livet på ett bättre sätt.

Jag föreställer mig att yinyoga (eller annan liknande organiserad aktivitet, för den delen) skulle vara ett bra komplement till meditationen. Det blir en fast punkt varje vecka och något som bara ”ska” göras, likväl som alla andra måsten. Förhoppningen är dock att det är något jag ska längta till varje vecka och att det kan bli lite av en höjdpunkt.

Vad har ni för erfarenheter av yoga, meditation och liknande aktiviteter? Vad har det för funktion för er? 

Black me – För eller emot Black Friday?

Det var det här med Black Friday… Eller borde jag säga Black weekend? Eller rent av Black week? Ja, oavsett har ju denna sensation växt sig hysterisk i Sverige senaste åren. Jag känner mig lite kluven – självklart inför själva sensationen i sig men framförallt inför debatten kring den.

Önskar en mer nyanserad diskussion kring Black Friday

Vad gäller sensationen i sig, kan jag tycka det är snudd på pinsamt att vi så rakt av och med sådan brist på eftertanke kopierar och omfamnar alla happenings direkt från USA. Som Halloween till exempel. Varför har den fina allhelgonahelgen blivit kopplad till skräck? Osympatiskt, tycker jag – i samma sekund som jag också inser att jag låter som tant Agda, 79. Oavsett vad kan jag även känna viss avsmak när det gäller Black Friday. Varför uppmuntra till ännu mer köphets?

Men. Är det något som stör mig ännu mer så är det faktiskt den hysteriska diskussionen kring Black Friday, som framförallt förs av hysteriska PK-människor. Hela mitt facebook-flöde liknar för närvarande en enda krigskamp där människor ser det som sin livsuppgift att predika för sina mindre vetande medmänniskor hur de bör leva sina liv.

Jag undrar i mitt stilla sinne varför allt jämt måste vara så svart eller vitt? Jag skulle föredra en mer nyanserad diskussion och ett helhetsperspektiv. Vad spelar det ens för roll vad jag köper eller inte köper under Black Friday, om jag inte ser till mina konsumtionsvanor över hela året?

Köphets under Black friday

Jodå, jag har allt fyndat. Faktiskt mer än vanligt ska erkännas. Jag är över lag knappast en storshoppare, utan föredrar att laga och suga musten ur mina prylar innan jag köper nya. Jag har därför inte ett dugg dåligt samvete över att jag nu unnat mig ett gäng med grejer. Det är dessutom grejer jag behövde och hade planerat att köpa. Man behöver ju inte vara en dum kund, bara för att man eventuellt ogillar ett koncept. Varför skulle jag köpa dessa grejer innan eller efter Black Friday, när jag kan köpa dem Black Friday och få en rejäl rabatt? Vad är vitsen med att bojkotta och haaata Black Friday, för att sedan shoppa loss veckan efter istället? Att däremot handla enorma mängder på Black Friday; grejer som man annars aldrig hade köpt, det får gärna diskuteras.

Man får lov att handla på Black Friday, hellre se till helheten

Jag hyllar inte Black Friday, lika lite som jag tänker bojkotta det. Jag bidrar inte till köphets – lika lite som jag är en dum kund. Jag ser det inte svart eller vitt. Jag är emot komsumtionshetsen över lag, men självklart gör jag helst mina inköp under de dagar det gynnar mig mest. Det behöver inte vara svårare än så.

Hur förhåller NI er till Black Friday? Sprid gärna vidare och dela med er av era åsikter!

Trötta men småglada fredag

Här kommer en liten fredagsupdate från mitt liv som känns lite grått för tillfället. Skruttens märkliga sovfas verkar (tyvärr) inte bli det minsta bättre, vilket gör att jag och sambon också gått in i en speciell fas. ”Ta sig igenom dagen-fasen”. Vi turas om och tar henne varannan natt, vilket gör att dagarna består av att antingen masa sig fram som en zombie med ögonen i kors eller att försöka hinna ikapp med allt man inte gjorde dagen innan. Dessutom har vi fått lägga massa tradig tid på att röja i badrummet både innan och efter vaktmästarens arbete varje dag. Igår var det äntligen klart, men då fick jag ägna hela eftermiddagen åt att (försöka) städa bort klister, murbruk, damm och färgklet. Har ni någonsin träffat en vaktmästare som är duktig på att städa? Inte jag. Hur som helst, inatt var det min tur att sova, men istället vaknade jag upp sjuk och ynklig. Alltid ska det vara något.

Ta inte livet för allvarligt

Nä, dagarna känns inte så tillfredsställande just nu, men det var ju det där med acceptans igen. Just nu kan jag inte ha så stora krav på tillvaron, så är det bara. Att se sitt liv med lite perspektiv hjälper också. Då börjar man istället känna sig bortskämd och otacksam. Och får skuldkänslor…. Ja, heh, man kanske inte ska tänka så himla mycket alls. Det är vad det är och jag ska inte ta livet för allvarligt (man kommer ju ändå inte ur det levande, som någon sa). Istället bjussar jag på en bild som gör mig glad. Det är Skrutten som är ute på äventyr min sin goda vän Manfred:

Lek och bus och söta barn

Trevlig helg på er! Glöm inte att gilla och kommentera så blir jag ännu gladare!

Veckans nattvaka, fuktskada och gnäll

Den här veckan har känts rörig på många sätt. En anledning till det är att vi har en fuktskada i badrumstaket (på grund av att vår senila granne glömt vattnet på) och vaktmästaren har sprungit här varenda dag. Det senare har gjort mig stressad, då jag har svårt att koncentrera mig på det jag ska göra om jag vet att det när som helst kan knacka på dörren. Likaså blir det oljud när han är här och jag är alldeles för artig och känner att jag måste vara sällskaplig eller bjuda på kaffe. Gah! Bestämde mig igår för att jobba på bibblan för att slippa bli involverad, men då blev det istället stök med att han skulle låna nyckel, kom innan jag hade hunnit iväg, velade med tider osv osv.  Suck. Än är det inte klart heller, nästa vecka blir likadan. Egentligen har det varit konstant oljud p.g.a renovering och bilningsarbete ända sedan vi flyttade in i det här huset för några år sedan. Är urless på att bo här och har ingen förhoppning om att få lugn och ro så länge vi bor kvar. Mitt hem är min borg och därför blir jag så olidligt stressad när det händer såna här grejer. Det är som att någon har hoppat över mitt staket både rent fysiskt och mentalt. När får vi vara ifred? När kan vi ens använda vår dusch igen? Kan ingen himla vaktmästare städa efter sig?

Rörig och tuff vecka

En annan anledning till att den här veckan känts jobbig är att busungen vaknat mitt i natten och gallskrikit. Varenda natt. Detta har såklart stört vår nattsömn något kopiöst och även om vi har försökt dela upp nätterna har det lett till massor av onödigt tjafs och ”tävlingar” om vem som har det värst. Någon som känner igen sig i det? Man blir ju inte precis sitt bästa jag när man snittar tre timmars sömn per natt. Inatt var det min tur att vaka och jag skrapade bara ihop ynka två timmars sömn (inte ens sammanhängande). Kan inte bara skylla på skrutten, det är främst mina egna sömnspärrar som förstör för mig. Har försökt sova lite nu på dagen, men det går som vanligt inte. Trots att jag varit vaken sedan kl 1.30 i morse (igår..?). Det som känns så bittert just nu är att vi har barnvakt idag och jag har längtat efter det hela veckan. Men istället för att njuta och fullfölja alla mina planer, har jag hittills bara gått runt och ältat och känt mig eländig.

Vi har varit trötta denna vecka

Men. Så fick jag nog av mig själv. Fixade världshistoriens största kaffemugg och kickade igång mig själv – fast besluten att vända dagen och göra något bra av den. Jag tror jag ska rensa och sortera om i garderoben, ett projekt jag har haft i tanken i ett helt år tror jag. Måste också bli en löprunda så jag får lite frisk luft. Helst innan det blir allt för mörkt. Får bli några varv runt Gubbholmen – det är så fint där nu med alla höstlöv. Ikväll ska sambon iväg, så då ska jag passa på att se en film som han avskyr och vräka i mig Ben & Jerrys.

Löprunda runt Gubbholmen

Inte så konstigt att man får ny energi av att springa här….

Det är väl det här med acceptans, återigen. Att acceptera att tillvaron sällan blir som man har tänkt, men på något sätt gilla läget ändå. Rycka på axlarna och vara tacksam för det som trots allt är bra. Att det ska vara så löjligt svårt? 

Tips på personliga bloggar

När jag hittar en, för mig, ny blogg märker jag direkt om det är en blogg jag vill följa eller inte. Om den talar till mig. Bloggar finns väl i de flesta varianter och utföranden, men något som för mig är mer tilltalande än annat är bloggar där det finns en tydlig tanke och passion bakom. En glöd. Jag har svårt för större bloggar som saknar genuint engagemang och som mest består av reklam – jag blir nästan provocerad. Därför är det så roligt att hitta bloggar som har det där lilla extra – trots att besökstalen inte alltid toppar blogglistorna.

Mina favoriter bland personliga bloggar

I detta inlägg vill jag lyfta mina favoriter bland personliga bloggar. Det är otroligt svårt att nå ut med en liten blogg genom allt brus idag och därför är det också viktigt att puffa för de bloggar vi vill ska överleva. Gemensamt för de bloggar jag har valt att lyfta fram här nedan är att samtliga är välarbetade och välskrivna och bloggaren bakom känns hängiven och vågar vara öppen med sina tankar. Dessutom känns bloggen genuin och ärlig och ger en välbalanserad bild av verkligheten, inte bara en fin yta.

SOFIA EKHOLM

ekholm.png

Sofia har blivit lite av en ”bloggsyster” och jag är så glad att jag har hittat henne. Våra bloggar går så mycket i linje med varandras, vi har så många liknande tankar och upplevelser… Hon berättar mycket om sin högkänslighet och hur hon tacklar den i vardagen i kombination med att ha småbarn och att driva eget. Otroligt givande att läsa. Jag är imponerad av att hon vågar vara så öppen och personlig och skriva om så viktiga ämnen i hopp om att hjälpa andra. Fler som Sofia behövs!

LÄNGTA HEM

fondofhome

Här har vi också en stor favorit där jag delar mycket tankar och upplevelser. Cristall driver en inspirerande blogg där hon varvar sitt intresse för inredning och fina bilder med  tankar om vardagslivet med småbarn och att driva eget. Hon är också öppen och bjuder in läsaren i sin personliga resa med bloggen. Tankar om bloggstatistik, bloggsidor och bloggportaler. Hur hon ser på bloggvärlden och vad hon har för mål. Otroligt intressant för en som är i precis samma situation och går i samma tankar om dagarna. Jag hoppas vi kan utbyta små tips och tricks framöver!

REAKTIONISTA

reaktionista

Det här är också en favoritblogg av rang! Wilda skriver så ärligt och fint… Så omsorgsfullt och med hela sin själ. Dessutom bjuder hon på vackra bilder av naturen och sin fina ”bullet journal”. Fokus för bloggen är att leva i harmoni och självmedkänsla och att tackla livet trots högkänslighet och utmattning. Att se det lilla i det stora. Jag varken vill eller kan läsa den här bloggen i ett nafs, utan tar mig tid då och då att på allvar läsa med full uppmärksamhet. För det är den värd. Jag känner alltid ett skönt lugn i magen när jag läser – som en skön kontrast till den ångestklump man annars så lätt kan känna i social media. Dessutom delar vi vårt skrivintresse!

ETT RIKT LIV

ett_rikt_liv.pngDet här är en blogg som jag upptäckte precis i slutskedet av att få klart det här inlägget. Egentligen var det en ren slump att jag hamnade på Tinas blogg och tänkte först bara scrolla lite snabbt… men föll pladask! Det här är en personlig och genuin blogg med mycket intressanta tankar om livet i stort och smått och tillvaron med småbarn. Jag kan inte helt sätta fingret på varför bloggen tilltalade mig så mycket, men förmodligen är det för att jag kan relatera till så mycket. En blogg som dröjer sig kvar helt enkelt… Dessutom finns skrivintresset som gemensam nämnare även här.

Vad har du för favoritbloggar i den personliga kategorin? Fyll gärna på denna lista eller gör en egen! En förhoppning är att detta kan leda till en kedjereaktion där vi lyfter och stöttar småbloggar vi gillar!

Surr, svacka och skogsutflykt

Tisdag förmiddag och har precis lämnat skrutten på föris. Nu väntar några timmars skrivande…

Tankar en vanlig tisdag

Har haft en liten svacka det sista ska erkännas.  Både när det gäller mig själv och mitt skrivande. Ja, egentligen hänger det ihop. När det gäller bloggande är det ju så lätt att tro att det bara är att släppa ur sig en massa text och trycka på ”publicera”… (I wish!), men det är så mycket annat som följer med som man inte riktigt räknar med och som oundvikligen har fört in mig på så mycket tankar. Jag inser att det är omöjligt att fortsätta den här bloggresan utan att brottas med en rad frågor som vem jag är, vad jag vill och vilket som är mitt sätt att nå ut. Just det där med att nå ut tycker jag är den svåraste biten – jag avskyr att sälja in det jag gör eftersom det på något ologiskt vis känns som att jag säljer mig själv. Svårt att förklara känslan, men det har iallafall satt igång en rejäl tankekarusell hos mig och det är inga direkt lättvindiga frågor som dyker upp. Jag har hur som helst insett att jag behöver hitta mina egna strategier för saker och ting och att detta är en lika mycket personlig som arbetsmässig utveckling. Jag vet inte om någon där ute kan relatera till detta?

Utflykt till Mariebergsskogen

Bjuder på ett par bilder från igår. Då var det jag och skrutten hela dagen. Vi inledde dagen med en utflykt till Mariebergsskogen… Mestadels spenderade vi tiden med att jaga hönor (stackars djur!), härma fåren och utforska skogen.

Resten av dagen blev det hemmamys och vi var nog lika trötta båda två. Tänk när man var föräldraledig och hittade på såna här upptåg nästan varenda dag… att man orkade? Jag tror jag kände efter min föräldraledighet att jag var hyfsat ”klar” med den biten och nu ville ägna mig åt mitt skrivande. Detta tänk visade sig dock inte vara helt lyckat, då jag började se tiden med skruttis som ”ett hinder” för eller ”en väntan” på det jag egentligen skulle göra. Mest kände jag mig bara stressad och frustrerad. Det kändes fel. Det är ju faktiskt lyx att ha så mycket tid med sitt barn. Så nu har jag bestämt mig för att använda tiden med henne bättre och integrera henne i saker som jag också tycker om. Mycket är ju svårt att göra när de är så små – det blir ju mest att man bara bevakar, springer efter eller kippar efter andan och aldrig riktigt kan slappna av. Men om man tänker efter finns det allt en del saker man kan göra. Ja, som att vara i skogen till exempel…

Skogsutflykt i Karlstad

Listan om just nu

Hittade en sån där kulig lista som brukar poppa upp i bloggar titt som tätt och bestämde mig för att fylla i den själv! Listan handlar om vad som surrar i ens huvud och i ens liv just precis nu och det tilltalade mig. So let’s do this!

Vad stressar dig just nu? 

Just nu i denna brinnande sekund känner jag stress över att busungen inte vill sova. Sambon kämpar i rummet intill och jag försöker blockera allt ljud med brus i hörlurarna (ja ni vet ju…). Att hon ska vara så envis! Det känns både tråkigt och frustrerande att vi måste lägga så oändligt med tid på detta varje dag. Andra familjer gör saker. Det enda vi gör är vardagsmåsten och att turas om att natta. Ungefär så känns det.

I övrigt är jag inte stressad, utan mer… bedövad, är kanske rätt ord. Har nästan stressat in mig själv i väggen senaste tiden, som så många andra gånger, men lyckades som tur är komma till sans innan det gick för långt. Just nu känner jag mig istället ledsen över att jag lät det gå så långt och för att det ska vara så svårt att ta hand om sig själv. Känner också en överväldigande trötthet. Vill gå och lägga mig under en sten i skogen. Att någon ska klappa på mig och säga att jag får ligga där hur länge jag vill. Typ.

Ledsen och trött efter en stressig period

Vad ska du göra ikväll? 

Jag ska natta mitt barn. (Obs! Är inte bitter, utan skrattade faktiskt när jag skrev det. Kändes bara så tragikomiskt).

Vad är svårt? 

Det jag tycker är svårast just nu är faktiskt att läsa av mina egna känslor, vilket förmodligen hänger ihop med min stress. Framförallt har jag inte kunnat skilja på rädsla och dålig magkänsla. Jag vill alltid gå emot mina rädslor, eftersom jag vill utvecklas. Men jag vill definitivt inte gå emot min magkänsla. Får ingen klarhet i vad som är vad. Tyvärr har jag också varit för otålig för att vänta in mig själv och kört på ändå, vilket tyvärr bringat lite onödig ångest.

Svårt att skilja på rädsla och dålig magkänsla

Vad är lätt? 

Att skratta och busa i det lilla. Blir så när man får barn, så oändligt med kärlek hela tiden. En spontan fuldans i vardagsrummet ligger aldrig många sekunder bort.

Vad blir det för middag idag?

Våfflor med grädde och sylt! Liksom igår! Gäller att fylla upp hela fettcirkeln så här på helgen. Träning – det tar vi imorgon… dubbelpass kanske?

Vad vill du göra mer? 

Få in mer mental träning i vardagen, helt klart. Är duktig på att sticka ut och springa eller gå på träningspass, men den mentala träningen blir ofta lidande för att den kräver mer av mig. Funderar på att ge yoga en chans till… när jag tidigare har testat det har jag blivit stressad, irriterad och känt mig dålig och alltså fått motsatt resultat mot vad jag hoppats. Men det förtjänar absolut en chans till. När jag tänker efter har jag fått tecken lite överallt. Människor jag pratat med, bloggar jag läst, drömmar på natten… Yoga, yoga… kan det bli mer tydligt egentligen?

Vad går du igång på?

Det jag går igång på mest av allt är driftiga människor som uppnår sina drömmar tack vare jävlar anamma och en vilja av stål. Som ger sig fan på något och sedan gör det. Punkt slut, inga ursäkter. Jag blir taggad. Jag blir hög. Jag blir lycklig.

Nå dina drömmar med jävlar anamma och en stålvilja

Vad gråter du av?

Lika mycket av kärlek som av uppgivenhet och sorg. Jag gråter mest hela tiden, men det är ett skönt sätt att känna sig lite lättare. Tycker synd om folk som inte vill eller kan gråta.

Vad gjorde dig arg senast?

Jag kan av naturliga skäl inte riktigt relatera till krig och svält och sådant, men däremot orättvisor i det lilla. Saker som triggar mig kan vara till exempel ojämställdhet i parrelationer, när vuxnas beteende går ut över barnen eller när någon far illa av dold utfrysning eller dålig gruppdynamik.

Vad åt du senast? 

En kanelgiffel. Fettcirkeln som sagt… Ikväll blir det nog popcorn! Jag är en popcornfantast av rang, har alltid valt det före chips och annat snacks. Popcorn är egentligen enda snackset jag köper, annars blir det mest godis och choklad. Har nu en period då jag bara kan tänka mig spispopcorn. Det är ju visserligen bra mycket bökigare att få bra resultat med spispop – det är lite som rysk roulette (förutom att ingen dör – även om det känns lite så just då i besvikelsens ögonblick) – men oj vad äckligt det är med mikropop om man vant sig vid spispop. Smakar ju endast fett! Lite samma sak som när man vant sig vid mörk choklad och så sätter man tänderna i marabou mjölkchoklad… smakar ju enbart socker!

Jag kan inte leva utan popcornSpispopcorn är godare och nyttigare än mikropopcorn

Vad är fånigt? 

Att av olika anledningar inte vilja, orka eller våga ge komplimanger. Har aldrig förstått grejen med varför vissa människor är så snåla med att sprida kärlek. Kan också tycka det är fånigt att inte kunna ta emot en komplimang. Någon vill ge dig en gåva, men du vägrar ta emot den? Jag antar att det många gånger handlar om osäkerhet, men tycker bara det är så sorgligt på något sätt.

Vad är du inte? 

Jag är inte en person som tar lätt på saker. TYVÄRR. Önskar att jag kunde vara lite mer lättsam, skaka av mig saker snabbt och inte ta livet på så stort allvar.

 Vad har du missuppfattat? 

En sak som jag tidigare missuppfattat är att jag trodde mig kunna påverka andra människor, relationer eller omständigheter, när jag egentligen inte hade någon kontroll alls. Har kommit till insikt om att det enda sätt som fungerar är att släppa kontrollen helt. Ibland får man acceptera att man inte kan påverka saker, sörja detta faktum och sedan släppa det. Först då kan det bli förändring – men då ”bryr” man sig heller inte längre på samma sätt vilket också är hela poängen med att det kunde ske.

När man har släppt taget brukar saker lösa sig av sig själva

Vad ska du göra nu?

Gå upp på vinden och kika om vi har några gamla barnböcker som kan passa busungen. Ibland blir hon helt absorberad i en bok i kanske tio minuter – och bara tänk hur mycket man hinner få gjort då!

Vad gör du just precis nu? Vad tänker du på? Gör listan du med!

Veckans springa ifrån sig själv

Har varit uppstressad det sista och, som så ofta annars, sprungit ifrån mig själv. Jag märker det så tydligt när jag börjar stressa över de mest triviala saker. Att jag inte hann gå upp på vinden och lämna grejer eller att jag inte hann köra en tvätt… Det är en ganska tydlig signal på att jag återigen tappat bort mig själv lite.

När man är en prestationsprinsessa är det lätt att bara känna sig duktig så länge man presterar. Jag kan lätt bli hög på mitt eget flow och fastnar lätt i ”bara en grej till” och ”lite till bara”, tills ögonen tillslut går i kors. Jag har väldigt lätt att tappa bort min egen känsla av att ”nu räcker det faktiskt, nu behöver jag vila”. Det kanske låter harmlöst, men problemet är att om jag väl har kört över den där gränsen för vad jag egentligen orkar med, så är det redan försent. Då har jag redan tappat bort mig själv och alla naturliga signaler på att stänga av är borta. I det läget är det såklart ännu lättare att köra över mig själv, eftersom jag inte alls har kontakt med mina behov. Jag är övertygad om att jag har en liten försynt släng av ADHD, då jag alltid haft otroliga mängder energi som jag haft svårt att stänga av och kontrollera som jag vill. Baksidan är att när jag tillslut stänger ned så drämmer tröttheten och ”baksmällan” till och jag får betala gånger tio.

Hur ska man fördela sin tid när det är så mycket man vill hinna med

För att behålla någon slags balans tror jag det är viktigt att regelbundet ha små ”avstämningar” med sig själv. Fundera över var man lägger sin energi och hur man fördelar den. Stämmer detta överens med hur man vill ha det? Här blir det också ganska tydligt huruvida man ställer rimliga krav på sig själv. Jag själv har svårt att acceptera att jag inte har mer tid än jag har och förnekar det genom att försöka pressa in grejer motsvarande betydligt fler timmar än jag har. För mig är därför steg ett just nu att acceptera förutsättningarna och göra en plan för de timmar jag faktiskt har. Annars kommer ju varenda vecka kännas som en besvikelse. Problemet ligger nog emellertid inte i att göra en rimlig plan, utan i själva accepterandet av förutsättningarna. När man vill sååå mycket, men inte har tid ens för hälften. Jag behöver påminna mig själv om att det är priset jag betalar för att ha barn och att jag väljer barn alla dagar i veckan. Ser jag det på det sättet borde det bli lite enklare att acceptera.

Hur fördelar du din tid och energi i livet

Hur fördelar jag då min vakna tid som inte går till busungen eller vardagsmåsten? Skulle gissa att jag just nu lägger 80 % på jobb, 10 % på fysisk träning, 5 % på mental träning och 5 % på roligheter. När jag skrev detta blev det tydligt för mig att jag lägger ner för mycket tid på fysisk träning i förhållande till den tid jag har. Jag tränar minst varannan dag och den dag jag inte tränar är jag ivrig på att gå ut och promenera – ibland med viktväst och ibland utan. Det händer aldrig att jag inte rör på mig alls. Promenaderna fungerar som terapi för mig – under dessa hinner jag tänka igenom saker och få lite distans och nytt syre i hjärnan. Om jag håller igång och mår bra fysiskt spiller det dessutom över på den psykiska och mentala hälsan. Så det är jätteviktigt för mig att träna fysiskt. Men. Vem har sagt att den fysiska hälsan är viktigare än den mentala? Det är lätt att glömma att den psykiska hälsan spiller över på den fysiska också. När jag är i mental balans känner jag mig också rent fysiskt mer avslappnad och skön. Det hänger ju ihop åt båda håll och jag behöver definitivt ge mer plats åt den mentala biten just nu.

Att ha för lite fokus på mental träning är den klassiska fällan för mig, eftersom jag felaktigt inte ser det som en prestation. Det är såklart frestande att välja bort sådant som jag inbillar mig inte räknas, inte syns och inte tar mig framåt. Inget kunde dock vara mer fel. Hur jag mår mentalt lägger grunden för allt. Hela mitt liv. När jag uppnår mental balans blir jag direkt harmonisk, glad och hela livet blir enklare.  Då försvinner hälften av alla problem och stressmoment som jag hade innan. Jag tar bättre beslut, blir bättre på att lösa problem och faktiskt också mer effektiv. När jag däremot är i mental obalans löser jag problem genom att springa fortare, när det jag egentligen behöver är att stanna upp och andas.

det psykiska och mentala välmåendet är lika viktigt som det fysiska

Har ni balans i era liv? Hur ser balansen ut mellan det ni vill/behöver göra och det ni faktiskt gör? Vilka fällor brukar ni gå i?

På hösten får man vara ifred

Hösten för något dubbelt med sig. Vemodig och urmysig på samma gång. Mörk och kall, men jag får ro i mitt sinne.

Idag är det Regnets dag. Det öste ner redan innan jag öppnat ögonen i morse och det kommer ösa ner långt efter att jag stängt ögonen ikväll. Efter att ha lämnat lilltjejen på föris, parkerade jag mig i soffan med laptoppen och en kopp te under en stor ullfilt. Där har jag suttit idag, skrivit och skrivit… i min egen lilla värld.

Till skillnad från många andra ser jag hösten som betydligt mer kravlös än sommaren. Inte för att man på något sätt har mindre att göra på hösten, utan för att man får vara ifred på ett helt annat sätt. Det finns inga förväntningar om att jag (förutom jobb och andra vardagsplikter såklart) måste göra så förbannat mycket. Jag måste inte träffa alla jag känner, jag måste inte vara utomhus hela himla tiden, jag måste inte ha en massa storslagna planer. Och framförallt behöver jag inte dras med dåligt samvete varenda sekund. Det är okej att bara vara. För att det är höst.

Hösten är kall och mörk, men mer kravlös än sommaren

Veckans brunchfrossare, supershoppare och ifrågasättare

Jag hänger sannerligen inte på stan ofta. Inte för att jag inte vill, utan för att det inte är något jag prioriterar. Det är alldeles för tidsslukande och brukar aldrig resultera i något ändå. Mer än att jag åker hem några hack deppigare än innan. Den här helgen råkade det sig emellertid så lyckligt att jag hängde på stan hela två gånger.

Ena gången som den supershoppare jag (verkligen inte) är. Jag vill ha en massa supersnygga kläder – jag orkar bara inte hitta dem. Men den här gången så! Vill nu bli bjuden på fest snarast!

Andra gången brunchfrossandes inne på Scandic. Det enda dåliga med det sistnämnda är att man blir mätt alldeles för fort. Men det vägrar man såklart inse och lassar på lite till. Och lite till. Tills man kommer på att hela efterrättsbuffén hägrar. Pust. Efteråt gick jag och mina tre brunchvänner ojjandes in i en barnklädesaffär, klämde på våra magar och frustade omkring bland bodys och vindfleece. ”Har ni precis ätit?” frågade expediten tillslut. Mhmm. Det kan man säga.

Proppmätt på brunchbuffe

I övrigt har det varit en ganska klassisk vecka. Ena sekunden on top of the world. Andra sekunden ifrågasättandes allt. Jag är bäst, jag är sämst. Jag kan allt, jag kan inget. Jag vet faktiskt inte. Vem är jag ens?

Tröttsamt nog har jag också alltid behovet av att definiera allting. Definiera mig själv. Allt jag känner. Varenda situation. Hela mitt liv. Jag kan liksom aldrig bara vara. Kan aldrig observera i lugn och ro och sen gå vidare. Nej, nej. Här ska vi analysera. Slå fast. Ringa in. För att sen börja om på noll igen. Någon som känner igen sig?