Jag har funderat en del kring när det den ultimata åldern för att skaffa barn är. Inte för att det finns något facit och självklart är det också en högst individuell fråga. Inte desto mindre är det intressant att diskutera för- och nackdelar med det ena eller andra.

Det är väl ingen nyhet att dagens föräldrar får barn senare i livet, jämfört med tidigare generationers föräldrar. En klar nackdel med att få barn när man passerat 30 tror jag är att man redan hunnit vänja sig vid att egen tid och intressen är en självklar del av livet. Likaså att det är självklart att kunna ställa vissa krav på livet.

Som ung (yngre?) var det, i alla fall för mig, mer naturligt att ”stå ut med elände”. Man var fast i så många sammanhang som man egentligen inte själv hade valt. En skola man var placerad i för att man råkade bo nära. Ett sommarjobb som man blivit tilldelad slumpmässigt av kommunen. En aktivitet man inte riktigt älskade men la tid på ändå, för att föräldrar eller vänner tyckte att man borde. Vänner som man umgicks med för att man råkade hamna i samma klass, på samma fritids, i samma radhuslänga eller i samma förening. Kompisgäng som man kanske inte trivdes i, men som man inte visste hur man skulle ta sig ur eller inte hade andra vänner att ersätta med. I alla fall såg det till stor del ut så här för mig. Sedan har jag från gymnasiet och framåt kunnat välja mina egna sammanhang i större utsträckning. Jag har varit tvungen att – men framförallt också velat – ta mina egna beslut och plöja min egen väg. Det var något jag helt klart längtat efter, att få flyga fritt och ha större möjlighet att bygga upp min styrka utan en massa spärrar överallt. Jag tror det är så här för många. För varje år som går blir man lite säkrare på vem man är och åt vilket håll man ska. Även om livet är svårt och jag aldrig tror man blir riktigt klar med sig själv, har jag åtminstone hunnit vänja mig vid att få mer kvalitet i livet på ett helt annat sätt än innan. Jag kan njuta mer av livet nu än tidigare. Känner mig gladare, tryggare.

Detta gör emellertid också att jag ställer mer krav på livet nu än tidigare. Plötsligt tycker jag mig förtjäna både det ena och det andra. Man ska inte behöva stå ut med ditten eller datten. Livet ska kännas meningsfullt. Egentid är en allmän rättighet. Därför blir det lätt en chock när barnen kommer och den där egna tiden och de egna idealen tenderar att nästan helt försvinna. Man ställer sig frågan ”ska man behöva ha det så här”? Är det ens rimligt att få sina mentala, psykiska och fysiska behov så totalt inskränkta under så lång tid?”, ”Är det ens värdigt att behöva streta på så här hårt och aldrig någonsin få sova ut?”. Man har hunnit vänja sig vid en viss livsstandard som krockar totalt med det krävande och kaotiska småbarnslivet.

Ur denna aspekt tror jag att det är ”enklare” att få barn tidigt. Speciellt om man lägger till att många i 30-årsåldern förutom att skaffa barn, också skaffar barn tätt. Att de gärna vill satsa på jobb och karriär. Att gärna köper och renoverar hus… Allt tenderar att hända samtidigt under dessa år.

Å andra sidan finns det såklart nackdelar med att få barn tidigt också. Förmodligen betydligt fler. För egen del är jag ytterst glad att jag väntade tills jag fyllt 30, även om jag egentligen ville ha barn tidigare. Jag har haft med mig en helt annan trygghet i min mammaroll än vad jag hade haft som exempelvis 25-åring. Jag hade förmodligen klivit rakt i mammafällan och känt mig dålig och blivit upprörd över allt jag läst i sociala medier. Även om det givetvis är mycket man ojjar och nojjar över som nybakad förälder, har jag faktiskt mestadels kunnat flina åt alla präktiga mammor som måste mammaskamma för att själva känna att de duger.

En annan fördel med att få barn efter 30 är möjligtvis också att man hunnit se och göra lite mer i livet. När jag valde att bli gravid kände jag tydligt att jag var nöjd med mycket jag hunnit göra. Åtminstone visste jag att jag inte skulle längta efter sena partynätter eller opraktiska långresor det första jag gjorde. Sedan är det klart att det är just friheten man kommer sakna och självklart ska man heller inte ge upp sitt liv, men jag insåg att jag åtminstone inte skulle känna mig bitter över ett ”missat kapitel” eller liknande – som jag föreställer mig att riktigt unga föräldrar kan uppleva.

Många påpekar att unga föräldrar är mer pigga och har roligare med sina barn. Men att man skulle bli ”gammal och trött” vid 30 är inget jag kan relatera till. Är man ens gammal och trött vid 40? Jag har alltid varit en sprallig och barnslig typ och känner mig inte ett dugg äldre än jag gjorde för 10 år sedan. Sömnbrist hade också påverkat mig lika starkt då som nu. Jag tror att plågan över sömnlösa nätter och skrikande barn är precis lika påtaglig oavsett hur gammal föräldern är.

Hur resonerar ni? Fler för- och nackdelar med det ena eller det andra? Hur gamla var ni när ni fick ert första barn?