Jag är stark. Jag har en stark tro på mig själv och vet att jag kommer klara av allt jag ställs inför. Jag är envis till tusen och tar mig dit jag vill. Jag är energisk, driven och brinner för det jag gör. Jag har upplevt mycket, men ställer mig alltid upp efter varje fall. Jag slutar aldrig gå och jag kommer kriga tills jag dör. Det är sån jag är.

Men jag är också otroligt skör. Jag är känslig. Jag gråter ofta. Jag påverkas starkt av min omgivning. Jag tar lätt illa upp. Är långsint. Blir berörd. Behöver mycket tid själv för att sortera mina tankar. Tid för att reflektera kring allt jag upplever och alla jag möter. Klarar inte av att se på skräckfilm, knappt ens nyheterna. Jag är konflikträdd. Ligger sömnlös för minsta oförrätt. Det är också sån jag är.

Starkskör. Det är alltså jag det. Stark och skör på samma gång. Flyger till månen den ena dagen och bryter ihop den andra. Som starkskör klarar man mycket, egentligen lite för mycket, och är duktig på att piska sig själv. Men man är samtidigt också väldigt känslig och hamnar lätt ur balans när det blir för mycket. Man kommer långt med sin ”ta över världen”-attityd, men det sker lätt på bekostnad av en själv och många blir utmattade.

Fenomenet med högkänslighet (HSP) har väl blivit ganska etablerat vid det här laget, vilket är skönt. Men något som kanske inte blivit lika känt är just den här tredjedelen av alla högkänsliga som förutom sin reflekterande och inåtvända sida samtidigt är mycket energiska och utåtriktade. Det blir en krock mellan den starka och sköra sidan. Medan den starka sidan vill ösa på och hela tiden göra mer och bättre – har den sköra sidan behov av egentid och att ty sig inåt.

Även om balanserandet mellan dessa egenheter kan vara utmanande nog, behöver det inte vara det som är det svåraste. Det svåraste är ofta att stå upp för den mer sköra sidan, eftersom det sällan är den som premieras. Man ska kunna hantera allt. Tåla allt. Maximera allt. Och man vill inte vara till besvär, inte göra någon besviken och det är lätt att skämmas över att man inte orkar. Har man den där starka, drivna sidan är det också lätt för omgivningen att tro att man alltid är på det sättet. Jag upplever exempelvis att många tror att jag är betydligt mer robust och obrydd än jag är och går ganska hårt mot mig – totalt ovetandes om hur nedslagen jag kan bli och lätt går och grubblar.

När starksköra faktiskt står upp för sin sköra sida, landar det heller inte alltid rätt. Omgivningen blir inte sällan förvånad eller irriterad över att man plötsligt inte kan ta ett skämt, att man sitter tyst eller vill gå hem tidigare från en fest. Och den starksköra i sin tur drabbas lätt av dåligt samvete, skäms och försöker släta över och töja ytterligare på sina gränser. Som starkskör är man duktig på att piska sig själv och aldrig göra någon besviken. Det är lätt att sopa den sköra sidan under mattan för att vara andra till lags.

(Tips! Läs mer om begreppet starkskör i boken ”Drunkna inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin).