En långsint individualist

Jo jag vet, man ska ju lyfta sig själv och så vidare. Men nu tänkte jag faktiskt sänka mig själv. Riktigt rejält. Jag läste Underbara Claras inlägg där hon beskriver sina sämre sidor och det var så uppfriskande och intressant att läsa att jag bestämde mig för att haka på… Är ju trots allt viktigt att ha lite självinsikt och fundera över hur man fungerar (även om jag säkerligen gör det lite väl mycket, hum hum…)

Liksom Clara ser jag mig själv som en superindividualist. Vill helst sköta mig själv. Det är väl inget som klingar särskilt väl, men så är det. Jag älskar snälla och vänliga människor, men jag vill bara inte ”trassla in mig själv” i oklara relationer och sammanhang. Jag älskar att ha djupa och givande relationer, men inte halvdana med typ halva jordklotet. Jag vill gärna hälsa på grannen, men helst inget mer än så. Jag är totalt ointresserad av kallprat med en avlägsen kollega. Skolans alla oändliga grupparbeten får jag fortfarande rysningar av att tänka tillbaka på. Även att vara anställd har ibland gett mig obehag. Avskyr att känna mig beroende, att vara fast i någon annans sammanhang. Jag vill bestämma själv. Sätta mina egna ramar och villkor. Så fort jag beblandar mig i allt och alla som kommer min väg försvinner min energi till slumpmässiga omständigheter som jag inte har valt. Jag vill lägga min energi på det jag själv har valt. Jag har massor av intressen, mål och drömmar – det är dem jag vill prioritera. Motsägelsefullt nog gillar jag tanken på gemenskap och att vi alla hjälps åt och finns för varandra, det är fint och viktigt, men måste vi klänga på varandra?

En annan dålig egenskap är att jag är långsint. Det tar ytterst lång tid för mig att släppa en oförrätt. Om jag ens gör det någonsin. Om jag blivit orättvist behandlad eller väldigt besviken på någon kommer det alltid ligga mellan oss på ett eller annat sätt. Jag kan förlåta, vi kan gå vidare och till och med ha en bra relation, men jag kommer aldrig ha riktigt samma bild av personen. Det är någon liten bit av relationen som alltid kommer vara förstörd. Det enda som kan få mig att släppa just en oförrätt är att få en genuin ursäkt. Men det inträffar såklart aldrig, då personen för det första sällan är medveten om problemet och för det andra säkerligen inte skulle hålla med om att hen har gjort något fel. Är det inte en osedvanligt bra relation tycker jag heller inte att det är värt att börja bråka, utan väljer hellre att låta relationen fortgå bäst den vill utan att ge den någon större näring.

Japp. Där har ni mig. En långsint individualist.

(Känner att jag säljer in mig själv som aldrig förr…)

Vad har ni för dåliga egenskaper? Bring it!

Dagens kriga på loppis (i tre faser)

Idag har jag härjat på barnklädesloppis. Det är samma mönster varje gång. Först blir jag totalt knockad av kaoset som råder. Det slår aldrig fel. Jag förfäras av hur folk så iskallt kan stå i vägen, breda ut sig och i princip lägga beslag på ett helt bord eller hylla. Detta är fas 1.

Ganska omgående hamnar jag dock i fas 2, vilket innebär det typiska tunnelseendet. Jag betraktar (läs: stirrar ursinnigt på) varorna med nitisk laserblick medan allt runt omkring är totalt blurrigt. Ju längre tiden går desto mer vågar jag armbåga mig fram och ta för mig bland drivorna av kläder. Detta är en väl beprövad överlevnadsstrategi som jag använder när jag är på 1. barnklädesloppis och 2. Ullared.  Jag blir precis en sådan som jag själv förfärades av blott en timme tidigare. Stressen ligger som en puttrande vulkan i magen, har inte tid att kolla vilka jag möter, absolut inte tid att kolla ett sms… Det är jag mot världen. Ingen tid att förlora. Nu kööör vi.

Det gäller att ha en överlevnadsstrategi för att orka loppis

Sist men inte minst kommer fas 3. Då är jag utmattad. Helt och totalt. Går förmodligen inte att få kontakt med mig under resten av dagen. (Men det är det värt…)

Hur gör ni på loppis? Tips på sundare strategier?

Vem ska man göra besviken – sig själv eller andra?

Häromdagen blev mitt inlägg om högkänslighet uppmärksammat av högkänsliga Sofia Ekholm i hennes fantastiska blogg. Jag vill uppmärksamma detta inlägg, då jag tycker att Sofia beskriver på ett så ärligt och målande sätt hur det är att leva med högkänslighet i praktiken och att försöka stå upp för sina behov och gränser. Speciellt denna mening var ”spot on” för min del:

Jag vet att denna högkänsliga sida är en del av min personlighet, men trots att jag vet att det är för mitt eget bästa har jag väldigt svårt att sätta gränser utan att få dåligt samvete.

Som högkänslig känns det ibland nästan som en förbannelse att känna av precis varenda energi i rummet. Varenda liten outtalad mening. När man rent intuitivt vet att de egna behoven strider mot de andras förhoppningar eller förväntningar, känns det såklart jobbigt. Jag upplever också att det är svårare att göra någon annan besviken än att ”bara” göra mig själv besviken. Gör man någon annan besviken måste man bära både den personens känslor och sina egna. Den andra personens besvikelse och det egna dåliga samvetet. Då är det oftare enklare att göra motparten till viljes och sen ”bara” behöva stå ut med sin egna negativa känslor.

Som högkänslig är det svårt att sätta gränser mot omgivningen

Problemet med att aldrig göra någon besviken på ständig bekostnad av sig själv, är att det såklart är våld mot den egna självkänslan. Jag gissar att högsensitiva över lag får kriga för att lyckas bygga upp en stark självkänsla. För hur står man på sig och lär sig att sätta naturliga gränser när man blir så totalt och konstant knockad av omgivningen? Jag tänker mig att det är lättare att uttala sina behov och sätta gränser när man inte är lika mottaglig för sin omvärld.

Vinnande strategi när du inte blir lyssnad på

Där sitter ni och äter lunch och du är just i full färd med att berätta om den där superviktiga grejen. Åtminstone är den viktig för dig. Du har emellertid inte pratat mer än några sekunder förrän du inser att ditt sällskap har slutat lyssna. Hon kanske sitter och pillar med mobilen. Eller stirrar tankspritt på en skylt tio meter bort. Du blir irriterad och vill återta uppmärksamheten. Du tystnar och tittar manande på henne. Förvirrat tittar hon upp, utbrister ett ”åh vad kul!” för att snabbt återgå till mobilen eller skylten.

Hur gör du nu?

Du kanske utbrister ett anklagande ”du lyssnar ju inte!” och spänner blicken i din vän? Eller frågar uppfodrande om hon håller med dig i det du säger? Eller huruvida hon fått många trevliga sms eller om det står något sjukt på den där skylten? Eller du kanske skämtar om hela situationen för att på ett trevligt sätt framföra ditt missnöje?

Så gör inte jag.

Jag använder förmodligen den bästa tänkbara strategin av dem alla. Jag blir nämligen så illa till mods av dessa situationer att jag liksom blir låst. Det är någon slags akilleshäl jag har. Känslan av att inte bli lyssnad på. Att känna sig oviktig. Det sätter igång en hel miserabel tankekedja hos mig. Insikten om att hon lyssnar inte har på några bråkdels sekunder landat i den skottsäkra insikten om att jag är oviktig och ingen tycker om mig. Helt logiskt.

Det jag gör är alltså inte att försöka lösa situationen på ett konstruktivt och allmänt normalt sätt. Det jag gör är att låtsas att motparten lyssnar och snabbt som attan prata klart och sätta punkt. För att sedan sitta tyst. Alldeles för stolt och stött för att kräva varken uppmärksamhet eller upprättelse. När min vän sedan vaknar ur sin lilla dvala är allt ”som vanligt” och hon är intet ont anandes. Själv spelar jag med, för att sedan åka hem och dra på mig den stinkande offerkoftan.

Med detta sagt vill jag rekommendera den här strategin på alla sätt – den är mycket funktionell och framförallt lösningsorienterad.

Hur ska man agera när någon inte lyssnar?

(Tillägg: Ja ja, jag erkänner. Är det min pappa eller min sambo som inte lyssnar så skriker jag rakt ut att du lyssnar ju inte din jävel”. Är det någon annan kör jag den beprövade strategin ovan).

På hösten får man vara ifred

Hösten för något dubbelt med sig. Vemodig och urmysig på samma gång. Mörk och kall, men jag får ro i mitt sinne.

Idag är det Regnets dag. Det öste ner redan innan jag öppnat ögonen i morse och det kommer ösa ner långt efter att jag stängt ögonen ikväll. Efter att ha lämnat lilltjejen på föris, parkerade jag mig i soffan med laptoppen och en kopp te under en stor ullfilt. Där har jag suttit idag, skrivit och skrivit… i min egen lilla värld.

Till skillnad från många andra ser jag hösten som betydligt mer kravlös än sommaren. Inte för att man på något sätt har mindre att göra på hösten, utan för att man får vara ifred på ett helt annat sätt. Det finns inga förväntningar om att jag (förutom jobb och andra vardagsplikter såklart) måste göra så förbannat mycket. Jag måste inte träffa alla jag känner, jag måste inte vara utomhus hela himla tiden, jag måste inte ha en massa storslagna planer. Och framförallt behöver jag inte dras med dåligt samvete varenda sekund. Det är okej att bara vara. För att det är höst.

Hösten är kall och mörk, men mer kravlös än sommaren

Vad andra tänker om dig

Jag funderar inte på vad andra tänker om mig, utan på vad jag tänker om andra

När denna bild dök upp i Instagramflödet kändes det som ett litet försynt budskap direkt till mig. Man kan väl läsa det på olika sätt, men jag läser det som:

Jag funderar inte längre på vad andra tänker om mig, utan på vad jag tänker om dem

Jag är inte där än, men det är dit jag vill komma. Åtminstone mer åt det hållet. Nu tänker jag visserligen också mycket på vad jag tycker om andra – men det är knappast där som ångesten ligger. Vad jag tycker om andra vet jag ju redan. Vad de tycker om mig kan jag bara spekulera kring.

Hur gör du; funderar du på vad andra tänker om dig eller på vad du tänker om andra? En relevant fråga att ställa är också om du är en person som BÖR fundera på det ena eller det andra. Det verkar vara en vanlig uppfattning att det är något positivt i att bara köra sitt eget race och skita i vad alla andra tycker. Jag håller verkligen inte med. Det skadar inte med lite självrannsakan och lyhördhet emellanåt. Det är osunt att aldrig fundera över hur man uppfattas.

Man behöver inte vara så extrem åt något håll. Man kan köra sitt eget race och ändå vara en gnutta ödmjuk inför hur andra uppfattar en. Man kan bry sig om vad andra tycker och ändå ha pondus nog att gå sin egen väg. Det är när det eskalerar åt det ena eller andra hållet man kanske ska ta sig en funderare.

Så vem är du och i vilken ände tenderar du att ligga?

Veckans brunchfrossare, supershoppare och ifrågasättare

Jag hänger sannerligen inte på stan ofta. Inte för att jag inte vill, utan för att det inte är något jag prioriterar. Det är alldeles för tidsslukande och brukar aldrig resultera i något ändå. Mer än att jag åker hem några hack deppigare än innan. Den här helgen råkade det sig emellertid så lyckligt att jag hängde på stan hela två gånger.

Ena gången som den supershoppare jag (verkligen inte) är. Jag vill ha en massa supersnygga kläder – jag orkar bara inte hitta dem. Men den här gången så! Vill nu bli bjuden på fest snarast!

Andra gången brunchfrossandes inne på Scandic. Det enda dåliga med det sistnämnda är att man blir mätt alldeles för fort. Men det vägrar man såklart inse och lassar på lite till. Och lite till. Tills man kommer på att hela efterrättsbuffén hägrar. Pust. Efteråt gick jag och mina tre brunchvänner ojjandes in i en barnklädesaffär, klämde på våra magar och frustade omkring bland bodys och vindfleece. ”Har ni precis ätit?” frågade expediten tillslut. Mhmm. Det kan man säga.

Proppmätt på brunchbuffe

I övrigt har det varit en ganska klassisk vecka. Ena sekunden on top of the world. Andra sekunden ifrågasättandes allt. Jag är bäst, jag är sämst. Jag kan allt, jag kan inget. Jag vet faktiskt inte. Vem är jag ens?

Tröttsamt nog har jag också alltid behovet av att definiera allting. Definiera mig själv. Allt jag känner. Varenda situation. Hela mitt liv. Jag kan liksom aldrig bara vara. Kan aldrig observera i lugn och ro och sen gå vidare. Nej, nej. Här ska vi analysera. Slå fast. Ringa in. För att sen börja om på noll igen. Någon som känner igen sig?

Och träden bara fortsätter susa

Sedan jag hittade den här texten häromdagen har jag inte riktigt kunna släppa den. Jag skrev den för drygt fem år sedan och slungades direkt tillbaka i både känsla och tid. Det var mammas första födelsedag när hon inte längre var i livet. Jag tycker texten fångar upp den märkliga dubbelhet jag kände (och fortfarande känner) inför döden. Att något som är så enkelt är så svårt. Att hela världen verkade fortsätta som vanligt, medan min värld var totalt förändrad. Människans litenhet på jorden samtidigt som vårt liv är vårt allt.

Idag skulle du ha fyllt år. Vi skulle ha firat i stugan som vanligt. Grillat och glatt oss åt att hela sommaren hägrar framför oss. Din present är inslagen och ligger och väntar…

Det är overkligt hur livet bara kan förändras på en sekund. Det finns ingenting man kan ta för givet och det finns ingenting man kan vara säker på. Självklarheter, men som man inte förstår på riktigt förrän man upplever det svart på vitt.

Tänk att döden kan kännas så naturlig, men ändå så onaturlig. Levande i ena sekunden, död i nästa. Träden fortsatte att susa i vinden vid stugan, bäckarna fortsatte porla, katterna fortsatte springa omkring… Som om allt var som det skulle, som om inget hade hänt. Som om detta var ödet och nu fortsatte jorden snurra som den mest självklara sak i världen.

Men inget var sig det minsta likt längre. En av de mest grundläggande bitarna i livet bara drogs ifrån oss. Så ofattbart och så omskakande, så hemskt och så overkligt.

Och träden bara fortsätter susa…

Döden känns både så naturlig och onaturlig

Podcast om arbetsmiljö och hälsa

För er som intresserar er för arbetsmiljöfrågor och inte minst arbetsvillkor i yrken långt ned i statushierarkin, vill jag tipsa om en podcast som jag nyligen medverkade i. Det blev ett bra samtal på cirka 30 minuter med fokus på detaljhandeln utifrån de anställdas upplevelser. Om den låga yrkesstatus som råder, exponerat och monotont arbete, bristfälliga chefer, respektlöst bemötande från kunder, att anställda i praktiken är underställda såväl chef som kund och inte sällan hamnar i lojalitetskonflikter. Och mycket mer. Lyssna gärna! 

Podcast om arbetsmiljö och hälsa

För er som vill läsa mer på detta ämne, kan jag tipsa om mina två böcker. Båda bygger på egna erfarenheter och min forskning om lågavlönat servicearbete, men är skrivna i lättsam och humoristisk anda.

Starkskör

Jag är stark. Jag har en stark tro på mig själv och vet att jag kommer klara av allt jag ställs inför. Jag är envis till tusen och tar mig dit jag vill. Jag är energisk, driven och brinner för det jag gör. Jag har upplevt mycket, men ställer mig alltid upp efter varje fall. Jag slutar aldrig gå och jag kommer kriga tills jag dör. Det är sån jag är.

Men jag är också otroligt skör. Jag är känslig. Jag gråter ofta. Jag påverkas starkt av min omgivning. Jag tar lätt illa upp. Är långsint. Blir berörd. Behöver mycket tid själv för att sortera mina tankar. Tid för att reflektera kring allt jag upplever och alla jag möter. Klarar inte av att se på skräckfilm, knappt ens nyheterna. Jag är konflikträdd. Ligger sömnlös för minsta oförrätt. Det är också sån jag är.

Starkskör. Det är alltså jag det. Stark och skör på samma gång. Flyger till månen den ena dagen och bryter ihop den andra. Som starkskör klarar man mycket, egentligen lite för mycket, och är duktig på att piska sig själv. Men man är samtidigt också väldigt känslig och hamnar lätt ur balans när det blir för mycket. Man kommer långt med sin ”ta över världen”-attityd, men det sker lätt på bekostnad av en själv och många blir utmattade.

Som starkskör är man högsensitiv men ändå stark och driven

Fenomenet med högkänslighet (HSP) har väl blivit ganska etablerat vid det här laget, vilket är skönt. Men något som kanske inte blivit lika känt är just den här tredjedelen av alla högkänsliga som förutom sin reflekterande och inåtvända sida samtidigt är mycket energiska och utåtriktade. Det blir en krock mellan den starka och sköra sidan. Medan den starka sidan vill ösa på och hela tiden göra mer och bättre – har den sköra sidan behov av egentid och att ty sig inåt.

Även om balanserandet mellan dessa egenheter kan vara utmanande nog, behöver det inte vara det som är det svåraste. Det svåraste är ofta att stå upp för den mer sköra sidan, eftersom det sällan är den som premieras. Man ska kunna hantera allt. Tåla allt. Maximera allt. Och man vill inte vara till besvär, inte göra någon besviken och det är lätt att skämmas över att man inte orkar. Har man den där starka, drivna sidan är det också lätt för omgivningen att tro att man alltid är på det sättet. Jag upplever exempelvis att många tror att jag är betydligt mer robust och obrydd än jag är och går ganska hårt mot mig – totalt ovetandes om hur nedslagen jag kan bli och lätt går och grubblar.

När starksköra faktiskt står upp för sin sköra sida, landar det heller inte alltid rätt. Omgivningen blir inte sällan förvånad eller irriterad över att man plötsligt inte kan ta ett skämt, att man sitter tyst eller vill gå hem tidigare från en fest. Och den starksköra i sin tur drabbas lätt av dåligt samvete, skäms och försöker släta över och töja ytterligare på sina gränser. Som starkskör är man duktig på att piska sig själv och aldrig göra någon besviken. Det är lätt att sopa den sköra sidan under mattan för att vara andra till lags.

(Tips! Läs mer om begreppet starkskör i boken ”Drunkna inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin).