Vår – nu jävlar…

Hej hallå mitt i veckan! Här i Karlstad lyser solen mest varenda dag och jag försöker pressa in så mycket promenader det bara går. Vår! Finns det något härligare? Våren brukar vara så kort – om den ens existerar. I princip bara ett par ynka veckor – sammanpressad mellan den evighetslånga vintern och den tidiga sommaren. Trist för en vårälskare som jag (och trist när man har halva garderoben full med vårjackor som man aldrig hinner använda), men därför försöker jag också njuta som vettvilling för tillfället.

Svanar i Klarälven

Svanar i Klarälven

Igår var jag och Skrutten och hälsade på våra vänner (tillika grannar) och fikade och firade Skruttens kompis som fyllt 2 år. Sedan ut på gården för lekröj och studsmatta till dödagar.20181029_123516

Hoppa studsmatta är livet

Vem kan hoppa med två fötter? Jag jag jag!

20190326_180015Kompishäng på gårdenSan

Förresten. Förstår om ni legat sömnlösa över hur det gick på loppisen jag tjatade om. Vill inte hålla er på sträckbänken längre, det måste ju ändå finnas gränser! Kalasade i hela 8 (!) par skor och några klädesplagg. Herregud, nu får jag lugna mig ett tag, men det är ju så kul. Tydligen är jag inte ensam om att tycka det: Kön var så lång genom Karlstad att man hade kunnat tro att det var en världsartist på besök. H-y-s-t-e-r-i-s-k-t.

Loppis på Pingstkyrkan

Allt detta för 255 kr – jo man tackar!

Samma dag väntade också finbesök och jag tokade till det med dessa tokdrinkar. Jag kommer tydligen aldrig bli vuxen och sluta dyrka mjölkdrinkar… Ser helt enkelt ingen anledning.

Tokiga drinkar med kalaskänsla

Som godis…😜

Hoppas alla har en fin vecka i vårsolen!

Förkylningar och helgmys

Här planerar man att ge en liten uppdatering från den gångna helgen och så vips är det tydligen ny helg?

Med det sagt får ni helt enkelt höra lite om både den gångna helgen och den stundande😃

Jag utmanade ödet på allvar och tog med mig en förkyld och trotsig Skrutt till morfars stuga. Där lyckades hon smitta ner oss båda rejält och det var som vanligt ord och inga visor och fullt ös. Men trots detta hade vi en mysig långhelg och hann både besöka Bengtsfors ”godisfabrik” och hoppa i lerpölar. Jag stack även ut själv och promenerade i skogen med min kamera vid några tillfällen, sköööönt, även om naturen kanske inte bjuder på så värst mycket fotoinspiration för tillfället.

Naturen i mars kan också vara vackerRoligt att leka bland snö, is och lera i marsBarn fascinerade av eld

Tillbaka i stan väntade en dryg vecka i sjukhetens tecken för mig. Jag som sällan blir sjuk har varit helt sänkt. Jag mår i alla fall bättre nu och den kommande helgen bjuder också på trevligheter minsann. Inte nog med att vi får barnvakt och har kvällen för oss själva, jag ska också gå loss på barnloppis imorgon och senare på dagen väntar finbesök av brorsan och hans flickvän och besök på Scalateatern för en förhoppningsvis rolig föreställning.

Hoppas ni också får en rolig helg!

Högsensitiva och röd kommunikation

I förra veckan skrev jag om mina tankar kring den röda personlighetstypen (utifrån boken Omgiven av idioter) och kände då att många av mina egna problem med röda personer bottnar i vår totala mismatch vad gäller kommunikation. Jag trevade på ämnet, men kände att jag ville fördjupa mina tankar i ett eget inlägg.

Att jag har sådana problem med hur kraftigt röda personer kommunicerar beror garanterat inte bara på att jag finner deras stil burdus och okänslig, utan också på att jag själv är högkänslig. Röda personer ödslar ingen tid på något de tycker är ointressant. Är de inte intresserade av att lyssna har de inga problem med att avbryta hux flux, eller bara be mig hålla tyst. Det upplever jag inte bara otrevligt, utan också som en djup förolämpning. Den röda menade inget illa, han var bara inte intresserad eller orkade inte lyssna mer. Men ouch. Den kan bli enormt svår att rädda. Relationen är förmodligen redan stendöd. När jag i min tur lyssnar uttråkat på andra människor, gör jag istället allt i min makt för att verka intresserad, ställa följdfrågor och nicka entusiastiskt. Allt för att motparten inte ska förstå hur ointresserad jag är och eventuellt bli ledsen. Detta är ju uppenbart ett lika korkat beteende, speciellt eftersom jag har en stark tendens att vara för snäll och dra till mig folk som jag egentligen inte vill ha efter mig. Jag kan säga saker mellan raderna eller kanske försiktigt styra in samtalet på ett annat ämne, men det hela är så försynt att jag ska vara glad om motparten reagerar överhuvudtaget. Med exemplet vill jag illustrera hur mitt sensitiva sätt att kommunicera blir någon slags motsats till det röda sättet att kommunicera. Den röda bara är. Folk får tycka vad de vill. Jag å min sida vänder ut och in på mig själv för att alla ska vara glada och må bra. Tar ansvar ända ned för stupkanten. Och sen ligger jag där nere och inser att den enda jag inte tog ansvar för var mig själv.

Hur kommunicerar högkänsliga med röda personer?

Ett annat exempel där våra sätt att kommunicera krockar rejält, är när vi ska ge kritik. Den röda personen säger ”jag gillar inte dig”. Den sensitiva personen däremot säger det mellan raderna. I sitt kroppsspråk, minspel, tonen hon pratar med. Hur tydligt som helst, åtminstone enligt sig själv. Så vad händer då, när vi ger kritik på så olika sätt? Tja, den röda vill ha klara besked – minspel och tonfall hör inte dit. Alltså når kritiken inte fram. För den sensitiva däremot krävs det inte mycket för att hon ska pejla läget. När det gäller ordlös kommunikation är en sensitiv person nästan orimligt uppmärksam. Det kan vara en liten gest eller ton och den högsensitiva hjärnan är redan i full gång med att analysera och bearbeta. Att då storma in och skrika eller tala om så där ö-v-e-r-t-y-d-l-i-g-t att hon har gjort något dåligt, är verkligen överflödigt. Hon har redan förstått och din kommentar blir bara för mycket. Jag minns gånger när jag fått sådan okänslig kritik. Jag förstod deras kritik på en gång och tog den till mig, men av någon anledning fortsatte de att ”göra ner mig” mest för sakens skull. Kanske för att glänsa själva och riktigt äga sin poäng, vad vet jag. Men där någonstans var inte kritiken längre konstruktiv utan snarare dödande och jag minns att mitt system stängde ned totalt.

Vad har ni för reflektioner kring rött och icke-rött sätt att kommunicera och ge och ta kritik?

(Om någon vill läsa mer har jag tidigare skrivit om den gröna, blåa och röda personlighetstypen.)

Krävande barn och motstridiga förhållningssätt

Ibland känns det som att jag balanserar på en svajig och skör lina i mitt eget förhållningssätt till att ha ett krävande barn. Å ena sidan jämför jag med andra och känner mig irriterad och missnöjd, ungefär som att det är orättvist att vissa får lugna barn och andra vilda. Ja, jag hör hur det låter, men det enda jag önskar mig dagligen är att vår tvååring ska lugna ner sig och vara tyst, om så bara en ynka sekund. Å andra sidan går jag runt med skuldkänslor för att jag, som har fått en frisk och fantastisk liten tjej, ens har mage att klaga. Alla barn är ju unika och alla ger olika förutsättningar. Jag har till och med önskat mig en busig, tuff och rolig dotter och nu är det precis det jag har fått. Känner mig som sämsta mamman i världen som gnäller och har fokus på det negativa.

Jag blir, i sann högsensitiv anda, så överväldigad av motstridiga känslor. Å ena sidan är jag världens lyckligaste. Lyckokänslorna är så intensiva att det känns som att jag ska gå sönder. Orkar ibland inte känna fullt ut, ungefär som att jag tror att den sanna lyckan ska ta kål på mig då den är så massiv och okontrollerad. Å andra sidan känns tillvaron ibland så krävande att jag tror att jag ska gå under. Ibland är min högsta dröm att bara få placera en simpel ljuslykta på bordet utan att huset står i brand två sekunder senare. Att vistas tillsammans ute bland folk en ynka stund utan att behöva ha krisberedskap och hjärtat i halsgropen. Att få göra ett enda blöjbyte eller påklädnad utan att det ska vara jämförbart med ett Kenyanskt maratonlopp. Eller att bara kunna gå runt fritt hemma utan öronproppar så långt instoppade att hörselgångarna värker.

Kan barn ha 2-årstrots?

Gammal bild från när Skrutten åkte på sin första – och framförallt sista – tågresa

När jag får höra om vänner och bekanta, eller vem som helst för den delen, som tar med sina ungar på charterresor, fjällenresor, flyg och tåg, eller ränner runt på stan, barnteater, museum eller restauranger, kan jag inte undgå att bli provocerad. Vi för vår del kan på vår höjd gå ut en kort, kort promenad – förutsatt att vi har med oss en hel uppsättning rån som mutning. I övrigt får jag och sambon turas om med att låsa in oss i var sitt rum för att göra det som måste göras, då det inte finns på världskartan att vi kan sitta fritt och öppet med en dator, plocka in disken eller fixa enklaste måltiden. Blotta tanken på Skrutten på en flygplats eller en barnbio får det alltså att flimra framför ögonen. Hon sover heller inte på dagen så det finns ingen chans för återhämtning. Hon har alltid varit krävande, men senaste tiden har hon intagit nya höjder. Både bildligt och bokstavligt då hon lärt sig avancerad klättring i hyllor och förgör allt hon kommer åt. Jag vet inte om 2-åringar brukar hamna i trotsåldern, men nog känns det så för Skruttens del. Hela hennes liv går ut på att testa gränser och streta emot, på en helt ny extrem nivå. Hela vårt liv går ut på att ta oss igenom dagen.

Även om våra barn är vårt allt och vi skulle offra våra egna liv mot deras utan att blinka, måste det få vara okej att klaga. Men hur hittar man balansen mellan att få ventilera och gnälla och samtidigt vara tålmodig och tacksam? Är jag den enda som känner mig förvirrad och går bet på det?

Ett HSP-rum?

Är det fler högsensitiva därute som ibland drömmer om tysta rum enbart för högsensitiva? För alla vet (åtminstone alla högsensitiva vet) att så kallade tysta rum och tysta vagnar och allt vad det finns – inte är ett dugg tysta. Det är som om folk tänker:

Ja men jag är tyst, jag ska bara ta ett snabbt litet telefonsamtal här – ni behöver inte lyssna.

Jag är allt tyst, jag behöver bara totalt prassla sönder min tidning. Går inte att läsa annars.

Jajamänsan jag är svintyst, jag har bara lite slem i halsen som behöver harklas upp. Tar bara någon timme.

Jodå jag är allt tyst, jag behöver bara äta min smörgås. Knäckebrödssmörgås med smaskig rödbetssallad.

Häromdagen satt jag alltså i ett sådant här så kallat tyst rum på biblioteket. Det var jag och tre till och alla var svintysta och allt var frid och fröjd. Vilket härligt gäng, tänkte jag förnöjsamt. Människor i min smak. Ja alltså fram tills en i gänget bestämde sig för att hala fram en morot och börja gnaga lite försynt på. Irritation – ja, men jag höjde volymen på bruset i lurarna och lyckades (åtminstone stundtals) tänka på annat. Ja, det vill säga tills en av de övriga tydligen betraktade moroten som ett grönt ljus för att hala fram även ett knäckebröd (!!!). Och därtill bjuda rummet på en riktig ”tuggshow” i sann gourmetanda. Kratsch, kratsch, kratsch, där varje kratsch ljuder lägre och lägre för att sedan tillfälligt avstanna helt och liksom trappa upp spänningen och bringa löfte om nästa stora KRATSCH som ska ta rummet med ny storm.

I sådana lägen finns det, såklart, inget brus eller tillräckligt hög volym i världen som hjälper. Jag frågar mig själv om det är allmänt civiliserat att be någon tugga tystare. Kommer snabbt fram till att nej, det är det inte (inte att tugga högt heller i och för sig…). Så det var bara att ta sitt pick och pack och bege sig därifrån. Och förstås drömma om ett HSP-rum.

Blir du störd av folk som tuggar högt?

 

Kan tillägga att jag försynt stack in huvudet en stund senare för att ta reda på om den lilla knäckebrödsstunden var över. Det var den inte. Istället hade den utökats till ett helt kalas. På knäckebröden ringlade nu härlig skinkost och det hårda knastret hade helt bytt karaktär. Om den föregående tuggshowen liknade en stapplande rytmisk rapp, intog denna formen av en mjuk och mer nyanserad, för att inte säga sliskig, smörsång.

Vilka är med mig? Någon mer som dagdrömmer om HSP-rum?!

Så röd att blodet sprutar?

Som ni kanske känner till har jag reflekterat en del kring boken Omgiven av idioter i föregående inlägg. Hittills har jag skrivit om mina tankar kring de olika personlighetstyperna gul, blå och grön. Nu har alltså turen kommit till den röda personlighetstypen. Många kanske tycker att dessa inlägg är aningen raljanta och överdrivna – om än med glimten i ögat. Det förstår jag och jag håller med. Det är emellertid just på det sättet jag upplever att boken är skriven och faktiskt också det jag uppskattar mest med den; dess frispråkighet. Sen ska man ju ha i åtanke att när vi pratar om respektive färg så pratar vi om renodlingar – många människor har ju mer än en färg och reagerar dessutom lite mer nyanserat beroende på situation och bakgrund.

Den röda personlighetstypen ja… Jag säger det direkt: Det är en personlighetstyp som jag mer eller mindre flyr. Detta säger förmodligen minst lika mycket om mig själv som just röda personer, men ändå. Ur mina egna gulgröna, och även högsensitiva, glasögon har jag ytterst svårt att hantera och umgås med riktigt starkt lysande röda personer. Jag upplever dem (håll i er nu!) otrevliga, burdusa, dominanta och faktiskt rätt obehagliga. Alltid taggarna utåt. Allt på deras villkor. Allt som står i vägen kör de över. Sen finns det ju såklart olika grader; vissa är bara rödtonade medan andra är så röda att blodet sprutar. I det senare fallet snackar vi riktigt ocharmiga människor.

Hur hanterar du röda personer?

Min konflikträdsla har gjort att jag utvecklat någon form av röd varningsbarometer. Den kickar igång på en hundradels sekund så fort jag möter en röd person. Jag känner det rent instinktivt. Kalla kårar längs ryggraden. Han eller hon behöver knappt öppna munnen. Det är något i deras kroppsspråk eller uppsyn som säger att den här människan jävlas man inte med ostraffat. Det måste vara viktigt för att jag ska ge mig in i diskussion med en klarröd person. Jag kastar mig inte in i någon slags tjurfäktning och riskerar att bli skallad, utan att veta vad jag ger mig in på. Det är inte värt det. Det kostar för mycket energi för mig och varför skulle jag dränera mig på grund av något som inte är viktigt. Man får välja sina strider, helt enkelt. En röd person tycker förmodligen att han eller hon bara talar om hur något ligger till, medan motparten tycker att hen just blev utskälld eller väldigt otrevligt bemött. Röda personer verkar inte förstå själva hur de uppfattas av omgivningen, och om de gör det så bryr de sig inte ändå eftersom de anser att omgivningen har fel.

Ett vanligt tankesätt hos röda personer verkar vara att ”de är som de är” och om andra har problem med det så är det just deras problem. De är emellertid inte sena med att komma med anvisningar för hur andra ska agera. En väldigt röd person krävde en gång av mig att jag skulle säga till direkt jag blev sur, då jag hade en tendens att lägga mina irritationer på lager tills jag tillslut blev akutarg på riktigt. För att använda hennes egna ord kunde hon omöjligt acceptera att jag drog upp sådant som hänt tidigare, eftersom jag inte hade någon rätt att vara arg i efterhand. Hon var van vid att alla umgicks på hennes villkor, så jag antar att det var naturligt för henne att tala om vad andra människor hade för rättigheter. Självklart förstår jag ändå hennes poäng i att säga till direkt. Visst vore det härligt om jag kunde göra det. Till en gul, blå eller grön person hade jag förmodligen också gjort det. Men att säga till direkt till en väldigt röd person? Det gick ju för tusan inte att resonera med henne utan att få en ”käftsmäll”? Röda personer tycks inte ha något intresse av att lyssna in andra eller att mötas halvvägs – det är deras regler som gäller eller så kan relationen kvitta.

Hur tänker ni kring rött beteende och hur det krockar eller matchar med andra färger?

Kalasröjarveckan

En aning lättad över att den här kalasveckan är över, samtidigt som det känns lite tomt så här efteråt. Å andra sidan har vi blommor utplacerade lite varstans, golven fyllda av ballonger och kylen fortfarande fylld med tårta, vilket är mysigt. Skrutten har haft en riktigt skojig vecka och blivit nästan löjligt bortskämd. Vi som knappt hunnit leka med alla julklappar…

Här kommer en riktig bildbomb med kalasröj:

20190224_16314820190224_162504

20190224_154544

20190224_15522920190224_154342

20190228_17383620190224_15433320190224_17144420190228_180603

20190228_19022120190228_184240

I övrigt får jag be om ursäkt för pinsamt dåligt bloggande. Det händer mycket, men samtidigt ingenting. Jag vet varken ut eller in. Det är som det är. Vill inte bli stämplad som gnällbloggaren, så ibland är det bättre att bara vara tyst. Hela jag brukar blomma upp kring våren, med vintern i bagaget och den kravfyllda sommaren på lagom långt avstånd. Så låt oss blicka framåt några veckor. Då ska jag glänsa – lovar.

För ett år sedan…

Skrutten fyller 2 år nu till veckan. Igår kom min familj hit och firade, på onsdag kommer några av sambons vänner, på torsdag hans familj och under helgen några av mina vänner i omgångar. Ja, det blir många kalas, men samtidigt mindre trångt när alla förgäves försöker hitta en sittplats. Dessutom blir jag lätt stressad när det kommer för många på en gång, åtminstone om jag har en ambition att vilja prata med var och en.

Hur som helst kan det hända att det kommer dyka upp en hel del kalasbilder här under veckans gång, så därför tyckte jag att vi kunde grunda med en liten återblick till förra årets kalas. Alltså Skruttens ettårskalas. Jag gick verkligen all in med bubbelgumsrosa och onödiga smådetaljer bara för att det var fint, men jag tänkte att Skrutten fyller ju bara ett år en gång i livet…

20180304_145222

20180303_20532720180304_14585620180304_145941

20180304_140710

20180304_16112820180306_19115920180307_150402

Mina 5 mest lästa inlägg 2018

Nu när det är nytt år (ja det har allt varit nytt år ett tag, jag är tydligen bara lite efter…) tänkte jag att det kunde vara intressant att se vilka av mina inlägg som blev mest lästa under föregående år. Går det att se något mönster ur detta? Kan man dra några slutsatser?

Här ser ni mina fem mest lästa inlägg från föregående år, i ordningsföljd:

”Sluta känn efter” som högsensitiv?

Hänger du inte med i filmen? Du kanske är dum… eller bara högkänslig?

Starkskör

Öronproppar, hörselkåpor och brus-appar är mina bästa vänner

Vad bortprioriterar du som småbarnsförälder?

När jag går igenom min statistik är det tydligt att mina nischade inlägg blir mest lästa. Kanske går detta hand i hand med att nischade inlägg är lättare att marknadsföra. Har jag skrivit om ett visst ämne är det lättare att veta var jag ska marknadsföra det än om jag bara skriver en allmän vardagsuppdatering. Å andra sidan tror jag de där allmänna vardagsinläggen också behövs för att göra bloggen intressant på något sätt. De ger ju en annan sida till de där lite djupare inläggen, då de säger något om mig och min vardag. Men för mig har det aldrig känts självklart hur mycket och på vilket sätt jag ska nischa min blogg. Jag vet att jag knappast heller är ensam om att ha huvudbry kring den frågan.

Förutom att nischade inlägg blir mest lästa, kan vi också konstatera att det är inlägg om högkänslighet som toppar denna liga. De fyra mest lästa inläggen handlar alla om just högkänslighet. Inlägget på första plats drog iväg fullständigt utan att jag egentligen gjorde någon större ansträngning om att marknadsföra det. Det levde sitt eget lilla liv och flera gånger flammade det upp på nytt, trots att det hade gått ett bra tag. Jag saknar tyvärr tillräckligt detaljerad statistik för att kunna utläsa hur det hela gick till, men roligt var det i alla fall. Kanske var det en lockande rubrik, kanske var det bara slumpen. Oavsett går det helt klart att se att högkänslighet är ett tacksamt ämne att blogga om. Det är en stor, men samtidigt begränsad och tydlig målgrupp.

På femte plats hamnar ett inlägg om småbarnslivet och konsten att prioritera. Även småbarnslivet är ett tacksamt ämne att skriva om. Emellertid ser jag en markant försämring i besöksstatistiken när det gäller småbarnslivet jämfört med inläggen om högkänslighet. Ska jag våga mig på en kvalificerad gissning beror det på att målgruppen är betydligt mer utspridd. Småbarnsföräldrar finns överallt och det finns också otroligt många konkurrerande forum för dessa. Likaså finns oändligt med bloggar som drivs av småbarnsföräldrar. För högkänsliga personer upplever jag utbudet av mötesplatser betydligt mer begränsat och jag har bara lyckats hitta en handfull aktiva bloggar på detta tema – även om de såklart ökar i takt med att detta personlighetsdrag blir mer uppmärksammat. Så de forum, föreningar och aktiviteter som finns för högkänsliga är mer samlade och lätta att nå ut till. Skriver jag ett inlägg om högkänslighet har jag lättare att nåt ut med det på ett enkelt sätt än om jag skriver om småbarnslivet eller för all del relationer, personlig utveckling eller annat som är mer obegränsat.

Vad säger din statistik om din blogg?

Det här födde såklart mycket tankar hos mig. Ska ha detta i bakhuvudet när jag klurar över bloggen framöver. Vilka budskap gömmer sig i er besöksstatistik?

Jag i ett ABC

Jag har alltid tyckt att det är intressant att fundera över egenskaper och personligheter. När jag såg denna lista på Hannas krypin kändes det därför självklart att skriva ett eget ABC… Listan nedan bjuder på både bra och dåliga sidor som jag identifierar hos mig själv.

Min personlighet i alfabetisk ordning

Ambitiös – Jag har alltid varit flitig och gått in för saker. Ibland kanske lite för mycket.

Bedrövligt strukturerad – skriver to do-listor till absurdum.

Cool – skoja! Cool är det sista jag är.

Detaljsyn – har lättare för att se detaljer än de stora dragen. Det är därför jag aldrig hänger med i filmer

Envis – Ja, lite för envis. För det mesta är envisheten positiv, men ibland har den gjort mig korkad då den satt skygglappar för mina ögon.

Fjantig – älskar att fjanta, fuldansa och spralla omkring. Tur man har barn – då kommer man undan med det mesta. Som när jag och en kompis och våra barn var på lekland och kompisen säger: ”Helena, den där rutschkanan är väl något för dig? Du kan ju ta med dig Skrutten så ser det bättre ut!”

Grubblig – på samma gång som jag är intensiv och pratglad.

Hemmakär – älskar att mysa runt hemma.

Ivrig – när jag får ett infall ska det hända nu. Helst igår.

Jättesvår – kan jag tro. Introvert och extrovert på samma gång i samma jättejobbiga människa.

Kramig och pussig – till bristningsgränsen. Undrar om jag kväver min familj…?

Långsint – Jag är extremt lojal till mina nära och kära, men när någon bryter det ”kontraktet” kan jag vara långsint till dödagar. Att jag kan förlåta och gå vidare betyder inte att jag har glömt.

Modig – Bra på att utmana mig själv och göra saker jag är rädd för. Innan kan jag vara hur larvig som helst, men när det väl gäller fegar jag aldrig ur.

Negativ – kan tyvärr ha en tendens att vara lite negativ eller gnällig ibland. Hatar det och vill jobba bort det.

Otålig – har extremt dåligt tålamod. Har lite för mycket effektivitetstänk, att tiden ska användas väl och allt arbete man gör ska leda någonstans. Ja, det krockar lavinartat med att ha småbarn, det är helt korrekt gissat.

Paranoid – Möjligen viss överdrift på den, men jag kan vara ganska misstänksam mot människor. Tänker ofta att det finns en slug baktanke bakom folks handlingar.

Qatar – har jag aldrig varit till.

Rolig – Jag hoppas iallafall att jag är rolig. Har alltid haft lätt att observera min omgivning, men också mycket självironi och med det brukar det vara lätt att få folk att skratta.

Stark och skör – på samma gång. Starkskör.

Tar livet för allvarligt – ja tyvärr. Vill egentligen vara en sån där bekymmerslös ”klackarna i taket-person”.

Urglad – när jag väl är glad. Brukar varva mellan urglad och urledsen några gånger per dag, inga konstigheter.

Vänlig – Ja, det låter kanske tråkigt i sig, men jag skulle aldrig, aldrig kunna snäsa åt en främmande person eller kompis utan anledning (familjen, det är en annan sak…..)

X – i matte var jag bäst på ekvationer och algebra. Njutning!

Yvig – i mina rörelser. Rör mig snabbt och impulsivt så att det lätt händer olyckor, t.ex. reser mig upp och kör upp huvudet i en skåplucka och liknande.

Zzzz – här hann jag somna innan jag kom på någon egenskap… sorry.

Åhhh – här var det också svårt att komma på något, ja… heh.

Ärlig – visst, en och annan vit lögn drar jag väl till med ibland, men i grund och botten är jag en väldigt ärlig person.

Övriga frågor på det? – Inte det nej?

Gör gärna listan du med! Vill ju lära känna mina läsare lite bättre!