Bästa och sämsta med högkänslighet?

Ny vecka! Hos oss kickstartar vi med bilningsarbete i lägenheten ovanför oss. Vad kan möjligtvis dränera stämningen mer än just bilningsarbete för en högkänslig person? Så totalt uttömmande och nattsvart tillvaron känns från ingenstans. Att bo i vårt hus är ett ständigt skämt, men idag bestämde jag mig snabbt för att hushålla med min energi och fokusera på rätt saker. Satte ner Skrutten i vagnen och gick ut (läs: krigade mig blodig genom gråtattacker och protester) och promenerade två härliga varv i solen runt det fina tjärnet där vi bor. Mycket bra beslut att byta obehag mot hänfördhet. Den sämsta delen av högkänslighet mot den bästa. Förmodligen njöt jag som bara en högkänslig kan.

20190114_103537

Ni som är högkänsliga, vad skulle ni säga är de tre sämsta respektive bästa effekterna/aspekterna av er känslighet?

Här är de tre sämsta för mig:

1. Att sociala situationer får mig så uttömd på energi. Efteråt är jag forcerad och har svårt att komma ned i varv i kombination med ett inre obehag. Det är som att jag riktigt känner hur hjärnan arbetar intensivt med att sortera, analysera och landa. Det är en nästan vibrerande känsla och jag vet att det är lönlöst att försöka jobba emot då det bara skulle bli ännu värre. Bara att acceptera, men visst är det tråkigt för en energisk person att inte bara kunna ösa på med allt man vill göra.

2. Ljudkänsligheten. Känner mig som en porslinsdocka i alla offentliga miljöer. Ett lätt offer som kräver ständig rustning för att inte dräneras. Jag går ingenstans utan öronproppar och hörlurar med brus, men jag upplever det ändå som ett handikapp att inte själv kunna filtrera bort oönskade ljud.

3. Att aldrig riktigt känna sig förstådd av omgivningen (det vill säga majoriteten som inte själva är högkänsliga). Att behöva förklara och försvara sådant som uppfattas som svagheter. Att man behöver mer egentid och pauser än andra för att må bra, att ett barnskrik inte bara är ett barnskrik utan känns som om någon slår med en hammare på mitt huvud, att en påslagen TV inte bara är en påslagen TV utan som en hel skränig orkester. Att inte känna sig helt accepterad eller tagen på allvar, eftersom så många helt enkelt inte kan relatera till känslighet på den nivån.

20190114_101658

Och här är de tre bästa aspekterna för mig:

1. Att min känslighet är min största tillgång i mitt skrivande. Min dröm är att kunna försörja mig enbart på mitt skrivande och min känslighet är en aldrig sinande tillgång då det alltid finns något jag går och tänker på och vill skriva om. Rent allmänt är det en tillgång för konstnärliga aktiviteter, som jag ser det. Eller kreativitet och fantasifullhet över lag.

2. Att kunna försätta mig i vilken sinnesstämning jag vill enbart genom att sätta på en viss låt, titta på en film eller göra en viss aktivitet, så som att ta en solig promenad i skogen, sitta bland klippor och vatten, gå på ett roligt träningspass med bra musik, strosa omkring med min kamera i naturen…

3. På samma sätt som negativa intryck går djupare, gör såklart även positiva intryck det. En massage är inte bara fysisk njutning för mig, det är snarare kärlek för hela min själ och existens. En bra låt är inte bara lite örongodis, utan snarare blir jag tagen med storm och i princip euforisk. En bra film är inte bara en stunds underhållning eller tidsfördriv, den följer med mig i flera veckor efteråt. (För mig är det ett mysterium att folk kan glömma bort om de har läst en viss bok eller sett en viss film. Läser jag en bok minns jag den för livet, oavsett hur bra eller dålig den är.) Allt går djupt. Vi får förvisso stå ut med en hel del dalar, men jäklar vilka höjder vi får uppleva ibland! Livet blir så mycket rikare!

Skriv er egen lista och gilla, dela och pinga om ni vill! ❤ 

Med guldmask och bubbel

Som kontrast till föregående gnällinlägg tänkte jag skriva om något betydligt roligare. Som egentligen bara bevisar att det faktiskt inte är ett dugg synd om mig (utifall att någon faktiskt tyckte synd om mig alltså, man vet ju aldrig). Häromveckan var jag nämligen i Örebro och gick bananas, all in och lite till. Hur det gick ihop med min sambos stukade fot? Det gick inte ihop, men som tur var lyckades vi trixa ihop barnvakt och tur var det då jag inte hade minsta lust att ställa in mina sedan länge bokade planer.

20190102_214557

Jag och min buddy

Jag har en sådan där kompis som det liksom var love at first sight med när vi träffades första gången. Vilken speciell person, tänkte jag. Henne gillar jag. Vi var placerade på samma universitetsprogram i Karlstad, lika nyinflyttade båda två. Också lika galna, lika grubbliga och lika totalenergiska båda två. Lite av en perfect match. När hon sedan flyttade många städer bort har vi ändå lyckats hålla kontakten och ett par gånger per år brukar vi se till att träffas i någon passande stad, ta in på hotell, shoppa järnet och dricka alldeles för mycket vin. Nu var det alltså dags igen. Ibland känns det som att det är sådana stunder man lever för.

20190102_090908

Redan bussresan dit kändes smått magisk. Hur ofta får man sitta i en nästan tom buss med riktigt sköna säten och ordentligt benutrymme för oss långbenta? Hur ofta får man följa soluppgången och samtidigt lyssna på en meditationsinspelning i lurarna? Bästa starten. Vissa stunder är så löjligt perfekta att man undrar varför man inte kan få spilla över lite energi på livets sämre stunder.

20190102_123113

Chocken i att handla till sig själv och inte till Skrutten

20190102_140205

Dessa guldmasker visade sig vara världens kap… Tur vi knep de sista två i butiken…

Efter snabbt kramkalas rivstartade vi med den obligatoriska second hand-rundan följt av en rejäl tur på Mariebergs köpcentrum (på grund av den hemska kylan dissade vi centrum). Sedan direkt till hotellet för flera timmars spa. Då det var en onsdag hade vi stundtals hela relaxområdet för oss själva, vilket kändes enormt lyxigt. Vi smugglade med lite mousserande och riktiga champagneglas, tog på oss guldmaskerna och sjönk ner i bubbelpoolen. Magic. Var detta ens på riktigt? (Är fortfarande inte helt säker).

20190102_174822

Svårt att le med guldmask (vilket eventuellt kan ha varit världshistoriens största lyxproblem).

20190102_174658

Skål!

Sedan fixade vi oss i sällskap av ännu mer vin och musik och prat. Blev en mycket sen middag på Oleary´s, då det mesta annat var stängt. Dock var maten enastående god och vi var inte direkt besvikna. Efter detta avslutades dock kvällen något snopet då det visade sig att i princip ingenting fanns öppet. Trots att vi hade kollat upp innan att ett par ställen skulle vara öppna till 01. Så blev hem och sova istället. Eller ja, sova och sova, jag sover väl aldrig jag, men någon timme här och där blev det väl kanske. Orkar inte ens bli frustrerad längre, det hjälper mig knappast. Så jag ligger bara och vilar och försöker acceptera läget. Jag tänker att jag har det skönt då det inte är något som krävs av mig just då. Det kan kanske vara ett avstressande tips för någon annan med samma problem?

20190102_161654

Klassiska nödlösningen

20190102_223512

Pasta Alfredo tror jag denna goding hette…

Dagen efter inleddes med hotellfrukost. Det måste ju nästan vara en del av höjdpunkten med att bo på hotell? Sedan gick vi förväntansfulla ned till spaavdelningen igen (nej, vi hade tydligen inte fått nog… herregud) men insåg besviket att det var stängt. Vi la oss dock i varsin vilstol och pratade en stund innan det var dags att packa ihop sig och checka ut. Sedan blev det ytterligare en tur till Marieberg för att säkerställa att det verkligen inte fanns fler guldmasker. Det fanns det inte. Vi tröstade oss med lite småshopping på Ikea med efterföljande lunch innan vi styrde kursen mot Karlstad. Min kära buddy följde med in en stund för fika och mys med Skrutten innan hon fortsatte vidare.

20190103_091324

Ska det blandas ska det blandas rejält. Observera högen med grädde, mmm…

Motig start på 2019

Har filat på ett vardagsinlägg i ett par dagar nu, eftersom jag inser att det är hög tid att uppdatera lite om ”här och nu”. Sedan att tekniken strulat och jag fått börja om både en och två gånger, det orkar jag inte ens gå in på. Den här veckan har vi hur som helst försökt landa mer och mer i de vanliga rutinerna igen. Skönt. Jullovet har i ärlighetens namn känts något för långt. Vi har liksom levt varandra och dessutom har vi ränt omkring på diverse julfirande som avlösts av nyårsfirande och vi har varit med Skrutten i Uddevalla i två olika omgångar. Nu senast var i helgen som gick. Som alltid var det mysigt, om än ganska stökigt den här gången. Min pappa hade precis kommit hem nyopererad från sjukhuset och var ytterst begränsad, Skrutten var givetvis stökigare än någonsin och jag i min tur var inte alls i form och hade ett antal grejer för mycket som surrade i huvudet. Dessutom (eller kanske just därför) hade jag lyckats glömma halva packningen hemma, vilket komplicerade det mesta vi gjorde. Men men, helgen var mysig ändå och fokus låg på kalas en av dagarna. Vi hann också med en hel del mys hemma hos gammelfarmor och en träff med en gammal kompis och hennes barn. Hon är för övrigt min allra äldsta vän – ja inte i betydelsen att hon är gammal (åtminstone inte äldre än mig…) utan att hon är den jag haft som vän längst.

januarilek i Uddevalla

Kampen om pinnarna…

20190106_104150

20190105_144538

Kicken i att lägga beslag på gammelfarmors fåtölj…

20190105_155109

…och att showa lite och få 100 % uppmärksamhet.

20190106_195426.jpg

En kväll bjöds det på Irish Coffe. Det behövde mami…

Nu är vi alltså tillbaka i Karlstad igen och här har vi det också minst sagt stökigt. Det är lustigt det där – i samma ögonblick man blir förälder försvinner också alla marginaler i livet. Ja, ni som också har barn förstår nog vad jag pratar om. Minsta lilla olycka tenderar att sätta hela tillvaron och familjepusslet fullständigt ur balans. För ett tag sedan gick min sambo på sin sedvanliga fotbollsträning. Detta var startpunkten på flera veckors familjekaos och relationsprövningar utan dess like. Av den extremt löjliga anledningen att han stukat foten. Det är väl inget? Nej, det tänkte jag också, innan jag förstod att vi har att göra med en sådan brutal stukning som gör dig i det närmaste invalid och minsta föresats att flytta på dig kräver en massiv insatsstyrka. Ännu massivare insatser har det dock krävts av den insjuknandes sambo, som inte bara har fått ta 100 procent ansvar för alla vardagsbestyr och Skrutten, utan också serva honom. Och sedan tydligen ha tid och ro att hinna skriva lite mellan varven? Tillåt mig att skratta.

Men nej, det är inte slut på eländet än. Som bekant kommer en olycka sällan ensam och när vi efter två veckor såg minsta antydan till förbättring med foten kom nästa olycka. Sambon skulle plocka upp en en leksaksmorot från golvet ståendes på ett ben och… fick då en härlig låsning i ryggen! Om möjligt är han alltså ännu mer soffliggande och eländig nu än innan. Ingen dunderkur för relationen direkt, om jag uttrycker mig så. Jag undrar vem det är mest synd om. Sambon som vill göra saker och springa omkring (dvs det enda jag gör) eller jag som vill ligga och stirra i soffan (dvs det enda han gör). Knivig fråga… Men idag kom jag iallafall iväg till bibblan för en skrivstund, alltid något. Och på lördag får vi barnvakt. Better days are coming…

Dimmigt januariväder i Uddevalla

Alltid varit svag för dimma…

När förlossningspeppet går för långt

Sedan jag gick igenom min första förlossning har jag tänkt otroligt mycket på förlossningar. Eller snarare på själva snacket kring förlossningar, både gravida emellan och hur vården talar med gravida om deras framtida förlossningar. För ett tag sedan diskuterade jag och en kompis just detta, efter att hon irriterat sig på inlägg i sociala medier, och detta satte igång ännu mer tankesnurr för min del.

forlossning_snack1

forlossning_snack2

Käcka utrop som detta är ju mer regel än undantag. Som jag upplever det är det mer eller mindre bara sådant som gravida får ta del av (förutom skräckhistorier då – som är den motsatta extremiteten). Som gravid är det väldigt lätt att få känslan av att det räcker att tänka positivt, andas rätt och ha stark tilltro till sin egen förmåga. Att det är det enda som spelar in. Självklart är det bra att att ha tilltro till sig själv och att tänka positivt – som gravid behöver man pepp! – men vad händer när detta är det enda man som gravid får höra? 

När jag själv var gravid reflekterade jag inte alls över detta faktum att man lägger över så mycket ansvar på den gravida kvinnan. För man har ju ingen aning. Man vet inte ett skit. Så man gör precis som de säger. Man litar på sin egen kropp och kraft. Man litar blint. För att man så gärna vill att allt ska gå bra. För att man väntar sitt första barn och är så där bubblande glad och totalt oviss. För att man vägrar tro att det ska gå dåligt. Man tänker positivt. Man kämpar på. För så fort barnet är ute blir man ju världens lyckligaste. Det säger alla. Vad kan gå fel när ju allt hänger på mig själv och jag är beredd att ge mitt allt?

graviditetspepp

…Och så går det sedan inte så där superfantastiskt ändå. Man gjorde sitt allt. Man kämpade så mycket att man trodde man skulle dö. Och ändå gick det inte riktigt som tänkt (även om barnet för det mesta mår super, vilket såklart är det viktigaste). Man kanske fick både en och flera skador. Eller så var det bara upplevelsen som blev dålig. Man kanske inte blev lyssnad på. Eller att man inte kunde prestera som man hade planerat (just eftersom det är svårt att planera något man inte har en aning om. Hur gör man t.ex. sitt livs träningspass när man inte kunnat vare sig sova eller äta på flera dygn?). Eller så gick allt bra, men man är ändå inte glad. Man förväntade sig sitt lyckligaste ögonblick, men är bara tom och ledsen. För att situationen är alldeles för överväldigande och man är i någon slags utmattningschock. Samtidigt som man känner djup skuld för att man inte är just världens lyckligaste.

Hur kan man då inte anklaga sig själv? När det ända man blivit itutad är att allt – den inre motivationen och den egna kroppen och kraften – hänger på en själv? Och när man har fått sitt livs största gåva och ändå inte kan vara glad? Då måste det ju vara något riktigt allvarligt fel. Hur otacksam får man bli? 

Efter att ha klandrat mig själv ett bra tag (och förmodligen också alltid kommer göra till viss del, tragiskt men sant), ältat och ältat, sprungit på samtal och känt mig snuvad på den där första rosaskimrande bebistiden (som ju är den enda bild man får som gravid) slog det mig att det är aningen märkligt att detta ska behöva komma som en sådan chock. Varför pratar man inte mer om det på MVC innan barnet kommer? De flesta hade nog behövt höra det innan för att ha realistiska förväntningar. Att det är OKEJ om det inte blir perfekt. Att det är OKEJ att inte känna sig som ett enda härligt Instagramfoto. Att det är OKEJ att få skador och att det inte behöver vara någons fel utan att det bara blir så. Det är först efteråt som man får höra hur otroligt vanligt det är med förlossningsdepressioner, förlossningsskador och allmänt ambivalenta känslor när man blivit förälder. Varför är det så?

Det är bra att tänka positivt, men det är också viktigt att påminna om att det i slutändan är otroligt många faktorer som spelar in som ligger utom den gravidas kontroll. Att allt  inte handlar om att tänka positivt eller att springa på profylaxkurser. Allt handlar inte om vad den gravida gör eller inte gör. Snälla, den blivande mamman får dödliga skuldkänslor bara hon äter en tesked lax eller en halv alvedon eller är en tråkig kompis eller sambo som inte orkar kolla klart filmen – gör henne inte till syndabock för en dålig förlossning också!

Vad är era erfarenheter? Hur tänker ni kring detta? In och diskutera och dela!

Kan jag sitta här?

”Kan jag sitta här?”

Frågan hänger i luften och jag blir ställd. Ytterst ställd.

Svarar ”jaaaa…” med svävande tonläge, som för att vinna tid. Kommer dock inte på något mer att säga och alla tankar och protester som febrilt studsar omkring i mitt energifält, förblir osagda.

Men ynglingen har såklart redan hunnit slå sig ned, oavsett. Mitt framför mig vid det lilla bordet på biblioteket. Han är redan i full färd med att koppla in sladdar, knappra på tangentbord och greja med hörlurar. Kvar sitter jag som paralyserad och försöker smälta att denna människa mitt emot mig just slog sig ned vid ”mitt” bord trots att det fanns så många tomma bredvid.

Jag slår vad om att ni också varit med om denna smått bisarra situation många gånger. På bussen. På läktaren. På bänken. Vad svarar man? ”Eh, kan du inte sätta dig någon annanstans?” Nej det gör man inte. Man blir så förvånad och ställd att man i ren panik glädjetjuter ”ja men absoluuuut!” Sedan sitter man en lång stund och analyserar det som precis hände. Stöter han på mig? Är han lite efterbliven? Eller är han bara väldigt sällskaplig? Är det mig det är fel på – är jag för osvensk och stel?

Svenskar sätter sig aldrig bredvid andra

Var hade du satt dig?

Ynglingen mitt emot mig är helt och totalt insjunken i sitt eget liv. Jag är också (tyvärr) helt och totalt insjunken i hans liv. För det enda jag kan ta in är hans knapprande på tangenter, hans andning, hans finnar, hans fotsvett, hans harklingar… Jag drar kepsen långt ned över pannan, men ser ändå. Kör in öronpropparna långt in i öronen, men hör ändå. Jag ger upp. Hela hans uppenbarelse stör mig så fullständigt att jag omöjligt kan fokusera. Hela hans existens har fått mitt liv ur balans. Jag vet inte ens vad jag höll på med innan han kom. Vem var jag? Vad gjorde jag?

Vad gör man i det här läget? Det jag gör är i alla fall att vänta artigt några plågsamma minuter, låtsas att jag är på väg hem – inga konstigheter alls – och går sedan lite diskret och sätter mig vid ett annat bord.

Ja men precis, ynglingen brydde sig förmodligen jättemycket om vad jag gjorde och inte gjorde, han verkade ju så uppmärksam och allt, så det var tur att jag skötte det snyggt! Visst?!

Någon som känner igen sig? Ja? Nej?

Insomnia och förfärlig avundsjuka

Det här med sömnproblem. Hur förklarar man det för någon som alltid sovit som en kung? Någon som alltid i alla lägen kan sova. Var som helst, när som helst, hur som helst. Det är väl förmodligen som att försöka förklara för en västerlänning hur det är att inte få mat på X antal dagar. Nej, det går inte, för vi kan inte relatera till det. Sömn är ju precis som mat ett basbehov. Det är inte utan anledning som ständiga uppvak använts som tortyrmetod. När man aldrig får sova blir man tillslut galen. Det påverkar livet på en helt enorm nivå. Det förstör så mycket att man blir gråtfärdig bara av tanken på det.

Detta inlägg är inte menat som en ”hatattack” till folk som är bra på att sova. Hade ju eventuellt varit lite sjukt. Möjligtvis. Klart folk ska få sova. Ändå finns det inget som provocerar mig mer än när jag hör om folk som just kan sova var, när och hur som helst. När man får höra att någon ”bara ska gå och ta en powernap en timme” och i nästa sekund hör ljuva snarkningar. Eller de som knappt hinner sätta sig i flygstolen innan de däckar. Eller som börjar snarka innan kroppen ens har landat i sängen. Bara det att själv kunna planera sitt eget sovande. Bestämma själv när man ska sova och hur länge. Ha! För mig räcker det att lite oskyldigt tänka att ”i natt vore det väldigt bra om jag sov”, för att rubba alla slags chanser att sova överhuvudtaget. Ju mer jag försöker påverka min sömn desto större stressmoment blir det. Jag är så galet avundsjuk på människor som sover bra, att jag nästan blir äcklad på mig själv. När jag och min sambo flyttade ihop var jag arg på honom när han kunde sova, men inte jag. Han låg där och sov djupt som en kung medan jag skakade av frustration och bara hoppades att han skulle vakna så att jag slapp ha sådan ångest. Ibland ”råkade” jag till och med hosta till lite i hopp om att han skulle vakna. (Årets flickvän!). Men nej, han vaknade aldrig. Fanns ju ingen anledning till det. Han sov ju för att han var trött. Inte konstigare än så. Jag önskar jag var lika enkel.

När man inte kan sova om natten

Jäklar i mig, folk brukar ju tipsa om att man måste slappna av för att kunna somna! Ha! Att jag inte tänkte på det! 

Gissningsvis är det precis denna avund som ofrivilligt barnlösa par känner inför par som blir gravida bara de andas på varandra eller som planerar att ”i maj ska vi bli gravida!” och så blir de det. Eller folk som lever hälsosamt och tränar men som ständigt har generna emot sig – och får höra glada utrop som ”jag kan verkligen inte gå upp i vikt, haha, jag äter godis till frukost, lunch och middag och tränar aldrig, hihihi!”.

Självklart existerar det nätter, och till och med perioder, då jag faktiskt sover helt okej. Då känner jag en sådan enorm lättnad och tacksamhet genom hela dagen. Jag deltog i ett sömnseminarium en gång som kändes som ett smärre sektmöte. Med stor inlevelse skrek seminarieledaren att ÄKTA LYCKA ÄR EN GOD NATTS SÖMN!!! varpå samtliga deltagare med passion och emfas vrålade JAAAAAA. Smått komiskt, men oj så sant. Bra sömn är inget jag tar för givet. Kanske är det som med hälsan – många tar den för given för att de inte själva varit sjuka.

Ni som känner igen er i detta; in och skriv i kommentarsfältet! Visst känns det bättre när man påminns om att man inte är ensam? Det är få saker som gör mig lyckligare efter en hemsk natt än att höra om andra som sovit lika dåligt. Eller helst sämre. (Ja, jag är en hemsk människa…)

Eller så har ni helt andra jobbigheter som ni tampas med år ut och år in. Berätta gärna!

En Nyår i småbarnsanda

Jag är egentligen ingen nyårsfirare. Har ingenting alls emot att bara vara hemma och göra ingenting. Om man ser tillbaka på mina nyårsaftnar är det inte många jag suttit till bords med partyhatten på eller svirat omkring i en glittrig festblåsa. Knappt någon alls. Vet inte om det beror på att jag lätt blir lite anti när saker blir hypade och kravfyllda. Då förvandlas jag till en liten trotsig barnunge som inte vill vara med. Studenten är ett klassiskt exempel på det. Många tjejer i min årskurs pratade hysteriskt om Studenten ett helt halvår innan och sprang på solduschar, manikyr och pedikyr, gick på salong och fick uppsättningar och make-up, hyrde häst och vagn till studentbalen… Jag var bara sur och tvekade om jag ens skulle köpa en studentmössa. Balen bojkottade jag helt. Nyår är lite samma sak för mig. Eller också beror det helt enkelt bara på att nyårsinbjudningarna inte direkt haglar och jag inte direkt vet var jag skulle ta vägen.

Men de senaste åren efter att många i bekantskapskretsen fått barn har vi liksom kommit in i en ny era. Småbarnsfamiljefirandet. Där man ses tidigt, går hem tidigt, äter något och ingen har någon högre förhoppning än att barnen ska hålla sig lugna och att kvällen ska fortlöpa utan större incidenter. Har man roligt på köpet är det mest ett plus. Lite på den nivån. Och så kommer man hem och känner sig nöjd för att man faktiskt ”hittade på något” och drar en lättnadens suck över att det nu är ett helt år kvar tills det är nyår igen. Ja, kanske låter det dystert, men jag är ingen nyårsfirare som sagt. 20181231_162921

I år var vi tre familjer (med var sin liten dotter) som slog ihop oss och körde ett koncept med trerätters där varje familj stod för var sin rätt. Jag var ju inte dummare än att jag knep efterrätten, ha! Vi åt mat, drack lite vin och drinkar (barnsliga men löjligt goda mjölkdrinkar!) och spelade lite halvhjärtat ett frågespel. Det är bara 10 månader mellan tjejerna, ändå kändes det som tre olika generationer. Tripp, Trapp, Trull, där Skrutten fick rollen som Trapp. Helt otroligt hur mycket några månaders skillnad visar sig i utveckling.

20181231_17221220181231_17385920181231_17440520181231_17355920181230_21203220181231_181712

20181231_150948Efter en trevlig kväll och efter att ha nattat Skrutten blev det ett lugnt inväntande till tolvslaget och de få fyrverkerier som gick att se ovanför hustaken. Sedan var jag så överstimulerad av intryck att jag valde att röja och städa i köket eftersom jag visste att jag ändå inte skulle kunna somna. Så kan man också fira in det nya året. Dagen efter var jag trröööttt.

Bildbomb från mellandagarna

Tänkte skriva om nyår, men insåg att det blir fel ordning att inte skriva om mellandagarna först. Rätt ska ju liksom vara rätt. Ytterst viktigt.

Några av mellandagarna spenderades hur som helst i Uddevalla hos min pappa och för en gångs skull när jag är hemma tog vi det faktiskt väldigt lugnt. Annars är jag världsbäst på att planera in alldeles för mycket och bli så stressad att jag istället inte njuter av det jag gör. Men så ville jag inte ha det nu och faktum är att det var längesedan jag var så avslappnad. Satt till och med och sträckkollade en hel film (en hel film, ja du läste rätt) och fick både en och två stunder ensam med min bok. Lovely!

Tupplur i bilen

Snart kommer jag morfar! Passa du på att vila innan, det kommer du behöva!

20181226_092448

Ballast i stan?!

Utöver det hann vi med en sväng på den vackra strandpromenaden i strålande solsken:

20181226_113556

20181226_122444

En tur till Torp (ja, en snabb tur innan Skrutten skrek så det dånade i korridorerna och vi insåg att det är klokast att pysa självmant innan vakterna slänger ut oss)…

Åka kundvagn är livet

Lugnet före stormen…

…och god lunch på Laxbutiken i Ljungskile:

Laxbutiken i Ljungskile

Lax- och broccolipaj, mmm…. Skrutten slukade ett helt äpple (hennes nya last).

Självklart blev det även storslaget julfirande (för övrigt mitt fjärde firande!) hemma hos brorsan och hans flickvän:20181227_184246

20181227_190526

Ja, det är min sambo som står bakom kameran. Han är en ytterlig fotograf som ni ser.

20181227_190945

Glädjen bara en mor kan känna efter att ha smugit in ett hårspänne i hennes hår, utan varken vildsinta protester eller galna utspel.

Väl hemma bestämde vi oss för att plocka fram lite av Skruttens alla julklappar i taget. Finns ju knappt något ljuvligare än när hon blir helt absorberad av en pryl och sitter som fastklistrad hur länge som helst.  Drrrrröm. Inte förrän hon tröttnat på en pryl trollar man fram nästa. Man är ju inte dum.

20181228_154308

Vi började med den ryska dockan, som var väldigt poppis.

20181231_141255

Men den slog ju knappast Bamse-tältet!

20181231_135431

Tittut!

Mitt 2018

Så här i nyårstider passar det väl orimligt bra med en liten summering av det gångna året. Eftersom jag älskar listor tänkte jag kopiera en av de listor som florerar just nu, (denna hittade jag i den läsvärda bloggen Längta hem), fast med mina svar då förstås (visst är det skönt att jag förtydligar?)!

Hur summerar du 2018?

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut? Tog första riktiga steget mot att våga följa min dröm. Löjligt efterlängtat!

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, men framförallt i min tanke. Det är ju där allting börjar. Har jag väl kommit till insikt om något kommer det tids nog – och ibland direkt – ge utslag i det yttre livet.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Inte några av de närmaste, men ja, det är flera bekanta som fått barn.

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas? Kommer inte minnas något specifikt datum, men däremot året som helhet. Att det på ett sätt var ett lugnt år där vi fick mycket familjetid och chans att njuta av vår egen lilla bubbla. Samtidigt som det på ett annat sätt hände otroligt mycket på det inre planet. Jag jobbade mycket med mig själv och hann ikapp mentalt från föregående år som var betydligt mer kaotiskt. Jag vågade också ta första steget mot min dröm och deala med alla rädslor och tvivel som kommer med det. Har också reflekterat och tagit viktiga beslut kring relationer och hur jag vill leva.

Dog någon som stod dig nära? Nej, och jag hoppas det får fortsätta så ett bra tag till. Vi hade några år när det kändes som att mer eller mindre halva släkten gick bort, även om det låter brutalt. Trött på det nu och vill bara att alla ska vara pigga och friska för alltid.

Vilka länder besökte du? Polen. Jag och en nära vän tog en spa- och festweekend i Gdansk! I övrigt blir det inte mycket resande med en mini hemma. Jag vet att många småbarnsföräldrar vågar sig på det, men någonstans vet man nog bäst själv vad som kommer funka och inte med sitt barn – och vi känner definitivt att det får vänta ett tag till.

Bästa köpet? Haha, har inte köpt så väldans mycket, men jag svarar alla dyra träningsskor och liknande som jag fyndade på Black Friday.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Ja, framförallt att få privilegiet att vara föräldraledig i våras och somras när det var så fantastiskt varmt och fint. Kändes enormt lyxigt att kunna få vara ledig och bada med Skrutten varje dag. Likaså att ha mycket tid att umgås med min föräldralediga kompis som bor precis vid oss och även att ta med Skrutten till pappas stuga i Dalsland och umgås med honom. Kände mig väldigt tacksam. Tror jag tänkte på det varenda dag.

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019? Ja, jag vill ha mer klarhet och struktur över praktiska saker som rör vår familj. Som boende, jobb, förskoletimmar, mitt eget skrivande… Mycket som länge känts oklart och det gör mig lite frustrerad. Jag önskar att praktiska saker ordnar upp sig helt enkelt. Jag vill ha en plan, men det är svårt när det handlar om saker som ligger utom ens kontroll.

Vad önskar du att du gjort mer?  Lagt mer energi på rätt saker, så som att köra mitt eget race istället för att lägga energi på andras race (eller icke-race).

Vad önskar du att du gjort mindre? Försökt kontrollera tillvaron mindre och haft större tillit till att saker och ting blir bra. Önskar också att jag hade lagt mindre fokus på dåliga saker.

Favoritserier från året som gått? Sista säsongen av Bates Motel. Den serien blev ju bara bättre och bättre! Har visserligen lite svårt för den kusliga undertonen, mespropp som jag är, men med sambon bredvid blev det himla bra.

Bästa boken du läst i år? Kan inte påstå att jag läser så värst mycket. Hinns inte riktigt med och så blir det alltid att jag prioriterar tidningar som jag får hem eller prenumererar på och hinner knappt ens med det. Men! Just nu läser jag en bok med jultema som heter Det lilla bageriet på strandpromenaden och den är faktiskt läsvärd.

Största musikaliska upptäckten? Har varit dålig på att upptäcka musik det här året ska erkännas. Blir att jag mest lyssnar på mina gamla favoriter och då och då lägger till en ny goding i playlisten redo att lyssnas sönder.

Vad var din största framgång på jobbet 2018? Tja… framgången får väl i så fall bli att jag äntligen har vågat ta steget och faktiskt satt bollar i rullning. Det är väl trots allt det viktigaste – och svåraste – steget att ta.

Största framgång på det privata planet? Att jag prioriterat och faktiskt kommit en bra bit på vägen vad gäller mental träning och personlig utveckling. Även vågat testa på hypnos. Personlig utveckling och andlighet är förmodligen mina största intressen (efter att skriva då) och jag har på nytt insett hur värdefullt och stärkande det är för mig att prioritera sådant. Lika uppgivet som det känns att gång på gång trampa i gamla inkörda hjulspår – lika mäktigt känns det när man faktiskt överkommer gamla rädslor eller hinder. Wow! Man kan aldrig sluta utvecklas, man blir aldrig klar, men jag vill i alla fall komma så långt jag kan innan jag dör.

Största misstaget? Säkert flera. Krävs inte särskilt mycket för att jag ska klandra mig själv. Exempelvis gjort saker bara för att jag ”borde” när jag egentligen känt att det var fel. Men får väl dra till med den urvattnade klyschan att man blir klokare och lär sig av sina misstag. När jag blivit bättre på att meditera och lyssna in mig själv har i alla fall misstagen minskat drastiskt.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare! Den värsta bebisomvälvande tiden var över och vi hade landat betydligt mer som föräldrar. Samtidigt har det varit så otroligt kul att det händer så mycket roligt i utvecklingen när barnen passerat det första året.

Vad spenderade du mest pengar på? Har inte spenderat så mycket pengar. Kanske på småsaker, typ mängder av grejer på Ullared som jag redan glömt bort. Och resan jag nämnde ovan. Och så designen till mina två hemsidor förstås.

Något du önskade dig och fick? Ja det tror jag allt, men kommer inte på nåt konkret.

Något du önskade dig och inte fick? Ett nytt boende. Och en datorryggsäck som jag hade önskat mig i julklapp men inte fick, hä hä.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018? Oj, hjälp, jag kommer inte ens ihåg. Tror jag var på nationaldagsfirande med pappa och Skrutten. Det tog åtskilliga veckor innan jag och sambon kunde få till en kväll att gå ut och äta för att fira.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ett bättre boende (ursäkta mitt tjat!) med större yta och fler förvaringsmöjligheter. Trött på kaoset hemma. Fler förskoletimmar åt Skrutten (vilket vi inte har rätt till just nu), vilket hade frigjort otroligt mycket mer tid.

Vad fick dig att må bra? Att vara tillsammans med min lilla familj och njuta av den trygghetskänsla det ger mig. Känner mig otroligt tacksam och lyckligt lottad.

Vem saknade du? Saknar alltid min mamma såklart, även om hon förstås är med mig.

De bästa nya människorna du träffade? Jag följde min magkänsla och tog kontakt med en tjej som driver ett holistiskt center. Känner starkt att det var meningen att jag skulle dit och märker redan att det haft stor betydelse för mig, både jobbmässigt och privat.

Mest stolt över? Min dotter!

Högsta önskan just nu? Ett boende som är helt perfekt för min familj och att vi får en massa flow vad gäller praktiska issues. Och att jag fortsätter min egen utveckling och bara blir starkare och starkare.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Ge mig själv den tid jag faktiskt behöver för att meditera och inte vika en sekund från det. För mig är det roten till att lyckas även på andra områden och att inte tappa bort mig själv i farten. Senaste två månaderna har jag kommit in i en bra rutin och den tänker jag hålla fast vid no matter what.

Kom igen nu, fyll i listan du med!

December för ett år sedan

Den här december har tankarna gått till förra årets december. Det var utan tvekan min mest påfrestande december någonsin och jag får en klump i magen av tanken på hur vi hade det då. Jag har väl nämnt tidigare att huset där vi bor aldrig är tyst och att det alltid är något byggnadsprojekt eller annat störningsmoment som pågår. December förra året tog dock priset. Då skulle företaget i lokalen under oss (deras tak är vårt golv) flytta ut och ett annat företag var på väg in. Tydligen är folk mycket benägna att bryta upp golvet och börja borra i tid och otid, för det var inte första gången det hände. Bilningsarbete. Det var ett helt nytt ord för mig, men gav mig så seriösa men att jag fortfarande får rysningar när jag hör det. Det var alltså så högt att vi inte kunde prata, knappt ens skrika, för att höra varandra. Det gick inte på långa vägar att lyssna på musik eller TV eller ens att tänka på något annat än det fruktansvärda borrljudet. Det väckte oss varje morgon kl 7 och fortsatte från och till fram till kl 16.30. Det pågick i hela december och lite därtill.

Hade man varit på jobbet hade det såklart varit lättare att hantera, men vid den här tiden var jag föräldraledig på heltid. Givetvis kunde vi inte vara hemma. Som föräldraledig är väl de flesta lätt uppstressade som det är och i regel också trötta. Man kanske får gå upp till bebis om nätterna och man kanske som jag, har svårt att sova själv även när man har chansen. Att då inte få möjligheten att sova lite längre på morgonen eller ens kunna vara hemma och ”vila” dagtid med bebis utan ständigt känna att man måste hitta på aktiviteter 8-9 timmar om dagen utanför hemmet i en hel månad – det tär på en. Visst kunde vi hänga på öppna förskolor, hälsa på vänner och gå promenader. Men är man föräldraledig behöver man en lugn bas där man kan vara med sitt barn ifred. En plats att landa. En plats där barnet kan sova och där mamma kan få byta blöjor och kläder utan att behöva stå i kö till offentliga toaletter.

Frustration var bara förnamnet. Mitt hem är min borg och det är där jag tankar energi och landar i mig själv. När då min borg förvandlades till en mardröm mådde jag inte alls bra. Situationen hade förmodligen varit påfrestande och vansinnig för vem som helst, men för mig som högsensitiv blev det nästan ett litet trauma – även om det kanske kan låta överdrivet om man inte är högsensitiv själv. Det var som att oljudet borrades in i min själ och tog alla reservlager jag hade.

Dessutom var jag besviken över att mysiga december bara försvann och brinnande arg över att vi var tvungna att stå ut med det här. Vi klagade givetvis, för varför ska vi betala full hyra när vi inte ens kan vara hemma om dagarna? Ibland är det dock komplicerat vem som har vilket ansvar när det är olika fastighetsägare, hyresvärdar och andra parter och vi trillade mellan stolarna totalt.

En olycka kommer tyvärr heller sällan ensam och lagom till jul fick Skrutten sin första ordentliga förkylning och 40 graders feber och var allmänt orolig, arg och sovvägrande över hela julen. Jag minns som igår hur vi mitt i brinnande julkaos och på väg till Uddevalla där vi skulle spendera julen, fick stanna till på jourmottagningen och få en gallskrikande unge undersökt. Varken jag eller min sambo var knappast några särskilt harmoniska människor under den här tiden och innan allt spektakel hade lagt sig hade vi fullständigt bråkat sönder varandra. Jag var så less, så less och så trött, så trött.

I december ska man njuta

Den här december är raka motsatsen och jag kan inte låta bli att känna en enorm tacksamhet för det. Klart det fortfarande är oljud titt som tätt i det här eländiga huset och klart som tusan vi hade hoppats på att bo någon annanstans vid det här laget, men skillnaden mot förra året är ändå enorm. Jag njuter av bara tanken. Nu när jag vet hur det hade kunnat vara. Vi har varit hemma en hel massa och kunnat baka, lyssna på julmusik och myst hela familjen i soffan. Precis så det ska vara i december.

Som avslut vill jag passa på att tipsa om Red noise, för er andra ljudkänsliga människor som plågas av just oljud. Jag har ju tidigare tipsat om bland annat brown noise, men nytt för mig är alltså Red noise som jag tycker är helt underbart. Det är ett sådant djup i ”surret” som gör mig lugn. Aaah. Jag inser hur nördig (sjuk?) jag låter, men kan väl bara hoppas att ni andra högkänsliga förstår vad jag babblar om.

Red noise dämpar oljud