Krävande barn och motstridiga förhållningssätt

Ibland känns det som att jag balanserar på en svajig och skör lina i mitt eget förhållningssätt till att ha ett krävande barn. Å ena sidan jämför jag med andra och känner mig irriterad och missnöjd, ungefär som att det är orättvist att vissa får lugna barn och andra vilda. Ja, jag hör hur det låter, men det enda jag önskar mig dagligen är att vår tvååring ska lugna ner sig och vara tyst, om så bara en ynka sekund. Å andra sidan går jag runt med skuldkänslor för att jag, som har fått en frisk och fantastisk liten tjej, ens har mage att klaga. Alla barn är ju unika och alla ger olika förutsättningar. Jag har till och med önskat mig en busig, tuff och rolig dotter och nu är det precis det jag har fått. Känner mig som sämsta mamman i världen som gnäller och har fokus på det negativa.

Jag blir, i sann högsensitiv anda, så överväldigad av motstridiga känslor. Å ena sidan är jag världens lyckligaste. Lyckokänslorna är så intensiva att det känns som att jag ska gå sönder. Orkar ibland inte känna fullt ut, ungefär som att jag tror att den sanna lyckan ska ta kål på mig då den är så massiv och okontrollerad. Å andra sidan känns tillvaron ibland så krävande att jag tror att jag ska gå under. Ibland är min högsta dröm att bara få placera en simpel ljuslykta på bordet utan att huset står i brand två sekunder senare. Att vistas tillsammans ute bland folk en ynka stund utan att behöva ha krisberedskap och hjärtat i halsgropen. Att få göra ett enda blöjbyte eller påklädnad utan att det ska vara jämförbart med ett Kenyanskt maratonlopp. Eller att bara kunna gå runt fritt hemma utan öronproppar så långt instoppade att hörselgångarna värker.

Kan barn ha 2-årstrots?

Gammal bild från när Skrutten åkte på sin första – och framförallt sista – tågresa

När jag får höra om vänner och bekanta, eller vem som helst för den delen, som tar med sina ungar på charterresor, fjällenresor, flyg och tåg, eller ränner runt på stan, barnteater, museum eller restauranger, kan jag inte undgå att bli provocerad. Vi för vår del kan på vår höjd gå ut en kort, kort promenad – förutsatt att vi har med oss en hel uppsättning rån som mutning. I övrigt får jag och sambon turas om med att låsa in oss i var sitt rum för att göra det som måste göras, då det inte finns på världskartan att vi kan sitta fritt och öppet med en dator, plocka in disken eller fixa enklaste måltiden. Blotta tanken på Skrutten på en flygplats eller en barnbio får det alltså att flimra framför ögonen. Hon sover heller inte på dagen så det finns ingen chans för återhämtning. Hon har alltid varit krävande, men senaste tiden har hon intagit nya höjder. Både bildligt och bokstavligt då hon lärt sig avancerad klättring i hyllor och förgör allt hon kommer åt. Jag vet inte om 2-åringar brukar hamna i trotsåldern, men nog känns det så för Skruttens del. Hela hennes liv går ut på att testa gränser och streta emot, på en helt ny extrem nivå. Hela vårt liv går ut på att ta oss igenom dagen.

Även om våra barn är vårt allt och vi skulle offra våra egna liv mot deras utan att blinka, måste det få vara okej att klaga. Men hur hittar man balansen mellan att få ventilera och gnälla och samtidigt vara tålmodig och tacksam? Är jag den enda som känner mig förvirrad och går bet på det?

Ett HSP-rum?

Är det fler högsensitiva därute som ibland drömmer om tysta rum enbart för högsensitiva? För alla vet (åtminstone alla högsensitiva vet) att så kallade tysta rum och tysta vagnar och allt vad det finns – inte är ett dugg tysta. Det är som om folk tänker:

Ja men jag är tyst, jag ska bara ta ett snabbt litet telefonsamtal här – ni behöver inte lyssna.

Jag är allt tyst, jag behöver bara totalt prassla sönder min tidning. Går inte att läsa annars.

Jajamänsan jag är svintyst, jag har bara lite slem i halsen som behöver harklas upp. Tar bara någon timme.

Jodå jag är allt tyst, jag behöver bara äta min smörgås. Knäckebrödssmörgås med smaskig rödbetssallad.

Häromdagen satt jag alltså i ett sådant här så kallat tyst rum på biblioteket. Det var jag och tre till och alla var svintysta och allt var frid och fröjd. Vilket härligt gäng, tänkte jag förnöjsamt. Människor i min smak. Ja alltså fram tills en i gänget bestämde sig för att hala fram en morot och börja gnaga lite försynt på. Irritation – ja, men jag höjde volymen på bruset i lurarna och lyckades (åtminstone stundtals) tänka på annat. Ja, det vill säga tills en av de övriga tydligen betraktade moroten som ett grönt ljus för att hala fram även ett knäckebröd (!!!). Och därtill bjuda rummet på en riktig ”tuggshow” i sann gourmetanda. Kratsch, kratsch, kratsch, där varje kratsch ljuder lägre och lägre för att sedan tillfälligt avstanna helt och liksom trappa upp spänningen och bringa löfte om nästa stora KRATSCH som ska ta rummet med ny storm.

I sådana lägen finns det, såklart, inget brus eller tillräckligt hög volym i världen som hjälper. Jag frågar mig själv om det är allmänt civiliserat att be någon tugga tystare. Kommer snabbt fram till att nej, det är det inte (inte att tugga högt heller i och för sig…). Så det var bara att ta sitt pick och pack och bege sig därifrån. Och förstås drömma om ett HSP-rum.

Blir du störd av folk som tuggar högt?

 

Kan tillägga att jag försynt stack in huvudet en stund senare för att ta reda på om den lilla knäckebrödsstunden var över. Det var den inte. Istället hade den utökats till ett helt kalas. På knäckebröden ringlade nu härlig skinkost och det hårda knastret hade helt bytt karaktär. Om den föregående tuggshowen liknade en stapplande rytmisk rapp, intog denna formen av en mjuk och mer nyanserad, för att inte säga sliskig, smörsång.

Vilka är med mig? Någon mer som dagdrömmer om HSP-rum?!

Så röd att blodet sprutar?

Som ni kanske känner till har jag reflekterat en del kring boken Omgiven av idioter i föregående inlägg. Hittills har jag skrivit om mina tankar kring de olika personlighetstyperna gul, blå och grön. Nu har alltså turen kommit till den röda personlighetstypen. Många kanske tycker att dessa inlägg är aningen raljanta och överdrivna – om än med glimten i ögat. Det förstår jag och jag håller med. Det är emellertid just på det sättet jag upplever att boken är skriven och faktiskt också det jag uppskattar mest med den; dess frispråkighet. Sen ska man ju ha i åtanke att när vi pratar om respektive färg så pratar vi om renodlingar – många människor har ju mer än en färg och reagerar dessutom lite mer nyanserat beroende på situation och bakgrund.

Den röda personlighetstypen ja… Jag säger det direkt: Det är en personlighetstyp som jag mer eller mindre flyr. Detta säger förmodligen minst lika mycket om mig själv som just röda personer, men ändå. Ur mina egna gulgröna, och även högsensitiva, glasögon har jag ytterst svårt att hantera och umgås med riktigt starkt lysande röda personer. Jag upplever dem (håll i er nu!) otrevliga, burdusa, dominanta och faktiskt rätt obehagliga. Alltid taggarna utåt. Allt på deras villkor. Allt som står i vägen kör de över. Sen finns det ju såklart olika grader; vissa är bara rödtonade medan andra är så röda att blodet sprutar. I det senare fallet snackar vi riktigt ocharmiga människor.

Hur hanterar du röda personer?

Min konflikträdsla har gjort att jag utvecklat någon form av röd varningsbarometer. Den kickar igång på en hundradels sekund så fort jag möter en röd person. Jag känner det rent instinktivt. Kalla kårar längs ryggraden. Han eller hon behöver knappt öppna munnen. Det är något i deras kroppsspråk eller uppsyn som säger att den här människan jävlas man inte med ostraffat. Det måste vara viktigt för att jag ska ge mig in i diskussion med en klarröd person. Jag kastar mig inte in i någon slags tjurfäktning och riskerar att bli skallad, utan att veta vad jag ger mig in på. Det är inte värt det. Det kostar för mycket energi för mig och varför skulle jag dränera mig på grund av något som inte är viktigt. Man får välja sina strider, helt enkelt. En röd person tycker förmodligen att han eller hon bara talar om hur något ligger till, medan motparten tycker att hen just blev utskälld eller väldigt otrevligt bemött. Röda personer verkar inte förstå själva hur de uppfattas av omgivningen, och om de gör det så bryr de sig inte ändå eftersom de anser att omgivningen har fel.

Ett vanligt tankesätt hos röda personer verkar vara att ”de är som de är” och om andra har problem med det så är det just deras problem. De är emellertid inte sena med att komma med anvisningar för hur andra ska agera. En väldigt röd person krävde en gång av mig att jag skulle säga till direkt jag blev sur, då jag hade en tendens att lägga mina irritationer på lager tills jag tillslut blev akutarg på riktigt. För att använda hennes egna ord kunde hon omöjligt acceptera att jag drog upp sådant som hänt tidigare, eftersom jag inte hade någon rätt att vara arg i efterhand. Hon var van vid att alla umgicks på hennes villkor, så jag antar att det var naturligt för henne att tala om vad andra människor hade för rättigheter. Självklart förstår jag ändå hennes poäng i att säga till direkt. Visst vore det härligt om jag kunde göra det. Till en gul, blå eller grön person hade jag förmodligen också gjort det. Men att säga till direkt till en väldigt röd person? Det gick ju för tusan inte att resonera med henne utan att få en ”käftsmäll”? Röda personer tycks inte ha något intresse av att lyssna in andra eller att mötas halvvägs – det är deras regler som gäller eller så kan relationen kvitta.

Hur tänker ni kring rött beteende och hur det krockar eller matchar med andra färger?

Kalasröjarveckan

En aning lättad över att den här kalasveckan är över, samtidigt som det känns lite tomt så här efteråt. Å andra sidan har vi blommor utplacerade lite varstans, golven fyllda av ballonger och kylen fortfarande fylld med tårta, vilket är mysigt. Skrutten har haft en riktigt skojig vecka och blivit nästan löjligt bortskämd. Vi som knappt hunnit leka med alla julklappar…

Här kommer en riktig bildbomb med kalasröj:

20190224_16314820190224_162504

20190224_154544

20190224_15522920190224_154342

20190228_17383620190224_15433320190224_17144420190228_180603

20190228_19022120190228_184240

I övrigt får jag be om ursäkt för pinsamt dåligt bloggande. Det händer mycket, men samtidigt ingenting. Jag vet varken ut eller in. Det är som det är. Vill inte bli stämplad som gnällbloggaren, så ibland är det bättre att bara vara tyst. Hela jag brukar blomma upp kring våren, med vintern i bagaget och den kravfyllda sommaren på lagom långt avstånd. Så låt oss blicka framåt några veckor. Då ska jag glänsa – lovar.

För ett år sedan…

Skrutten fyller 2 år nu till veckan. Igår kom min familj hit och firade, på onsdag kommer några av sambons vänner, på torsdag hans familj och under helgen några av mina vänner i omgångar. Ja, det blir många kalas, men samtidigt mindre trångt när alla förgäves försöker hitta en sittplats. Dessutom blir jag lätt stressad när det kommer för många på en gång, åtminstone om jag har en ambition att vilja prata med var och en.

Hur som helst kan det hända att det kommer dyka upp en hel del kalasbilder här under veckans gång, så därför tyckte jag att vi kunde grunda med en liten återblick till förra årets kalas. Alltså Skruttens ettårskalas. Jag gick verkligen all in med bubbelgumsrosa och onödiga smådetaljer bara för att det var fint, men jag tänkte att Skrutten fyller ju bara ett år en gång i livet…

20180304_145222

20180303_20532720180304_14585620180304_145941

20180304_140710

20180304_16112820180306_19115920180307_150402

Mina 5 mest lästa inlägg 2018

Nu när det är nytt år (ja det har allt varit nytt år ett tag, jag är tydligen bara lite efter…) tänkte jag att det kunde vara intressant att se vilka av mina inlägg som blev mest lästa under föregående år. Går det att se något mönster ur detta? Kan man dra några slutsatser?

Här ser ni mina fem mest lästa inlägg från föregående år, i ordningsföljd:

”Sluta känn efter” som högsensitiv?

Hänger du inte med i filmen? Du kanske är dum… eller bara högkänslig?

Starkskör

Öronproppar, hörselkåpor och brus-appar är mina bästa vänner

Vad bortprioriterar du som småbarnsförälder?

När jag går igenom min statistik är det tydligt att mina nischade inlägg blir mest lästa. Kanske går detta hand i hand med att nischade inlägg är lättare att marknadsföra. Har jag skrivit om ett visst ämne är det lättare att veta var jag ska marknadsföra det än om jag bara skriver en allmän vardagsuppdatering. Å andra sidan tror jag de där allmänna vardagsinläggen också behövs för att göra bloggen intressant på något sätt. De ger ju en annan sida till de där lite djupare inläggen, då de säger något om mig och min vardag. Men för mig har det aldrig känts självklart hur mycket och på vilket sätt jag ska nischa min blogg. Jag vet att jag knappast heller är ensam om att ha huvudbry kring den frågan.

Förutom att nischade inlägg blir mest lästa, kan vi också konstatera att det är inlägg om högkänslighet som toppar denna liga. De fyra mest lästa inläggen handlar alla om just högkänslighet. Inlägget på första plats drog iväg fullständigt utan att jag egentligen gjorde någon större ansträngning om att marknadsföra det. Det levde sitt eget lilla liv och flera gånger flammade det upp på nytt, trots att det hade gått ett bra tag. Jag saknar tyvärr tillräckligt detaljerad statistik för att kunna utläsa hur det hela gick till, men roligt var det i alla fall. Kanske var det en lockande rubrik, kanske var det bara slumpen. Oavsett går det helt klart att se att högkänslighet är ett tacksamt ämne att blogga om. Det är en stor, men samtidigt begränsad och tydlig målgrupp.

På femte plats hamnar ett inlägg om småbarnslivet och konsten att prioritera. Även småbarnslivet är ett tacksamt ämne att skriva om. Emellertid ser jag en markant försämring i besöksstatistiken när det gäller småbarnslivet jämfört med inläggen om högkänslighet. Ska jag våga mig på en kvalificerad gissning beror det på att målgruppen är betydligt mer utspridd. Småbarnsföräldrar finns överallt och det finns också otroligt många konkurrerande forum för dessa. Likaså finns oändligt med bloggar som drivs av småbarnsföräldrar. För högkänsliga personer upplever jag utbudet av mötesplatser betydligt mer begränsat och jag har bara lyckats hitta en handfull aktiva bloggar på detta tema – även om de såklart ökar i takt med att detta personlighetsdrag blir mer uppmärksammat. Så de forum, föreningar och aktiviteter som finns för högkänsliga är mer samlade och lätta att nå ut till. Skriver jag ett inlägg om högkänslighet har jag lättare att nåt ut med det på ett enkelt sätt än om jag skriver om småbarnslivet eller för all del relationer, personlig utveckling eller annat som är mer obegränsat.

Vad säger din statistik om din blogg?

Det här födde såklart mycket tankar hos mig. Ska ha detta i bakhuvudet när jag klurar över bloggen framöver. Vilka budskap gömmer sig i er besöksstatistik?

Jag i ett ABC

Jag har alltid tyckt att det är intressant att fundera över egenskaper och personligheter. När jag såg denna lista på Hannas krypin kändes det därför självklart att skriva ett eget ABC… Listan nedan bjuder på både bra och dåliga sidor som jag identifierar hos mig själv.

Min personlighet i alfabetisk ordning

Ambitiös – Jag har alltid varit flitig och gått in för saker. Ibland kanske lite för mycket.

Bedrövligt strukturerad – skriver to do-listor till absurdum.

Cool – skoja! Cool är det sista jag är.

Detaljsyn – har lättare för att se detaljer än de stora dragen. Det är därför jag aldrig hänger med i filmer

Envis – Ja, lite för envis. För det mesta är envisheten positiv, men ibland har den gjort mig korkad då den satt skygglappar för mina ögon.

Fjantig – älskar att fjanta, fuldansa och spralla omkring. Tur man har barn – då kommer man undan med det mesta. Som när jag och en kompis och våra barn var på lekland och kompisen säger: ”Helena, den där rutschkanan är väl något för dig? Du kan ju ta med dig Skrutten så ser det bättre ut!”

Grubblig – på samma gång som jag är intensiv och pratglad.

Hemmakär – älskar att mysa runt hemma.

Ivrig – när jag får ett infall ska det hända nu. Helst igår.

Jättesvår – kan jag tro. Introvert och extrovert på samma gång i samma jättejobbiga människa.

Kramig och pussig – till bristningsgränsen. Undrar om jag kväver min familj…?

Långsint – Jag är extremt lojal till mina nära och kära, men när någon bryter det ”kontraktet” kan jag vara långsint till dödagar. Att jag kan förlåta och gå vidare betyder inte att jag har glömt.

Modig – Bra på att utmana mig själv och göra saker jag är rädd för. Innan kan jag vara hur larvig som helst, men när det väl gäller fegar jag aldrig ur.

Negativ – kan tyvärr ha en tendens att vara lite negativ eller gnällig ibland. Hatar det och vill jobba bort det.

Otålig – har extremt dåligt tålamod. Har lite för mycket effektivitetstänk, att tiden ska användas väl och allt arbete man gör ska leda någonstans. Ja, det krockar lavinartat med att ha småbarn, det är helt korrekt gissat.

Paranoid – Möjligen viss överdrift på den, men jag kan vara ganska misstänksam mot människor. Tänker ofta att det finns en slug baktanke bakom folks handlingar.

Qatar – har jag aldrig varit till.

Rolig – Jag hoppas iallafall att jag är rolig. Har alltid haft lätt att observera min omgivning, men också mycket självironi och med det brukar det vara lätt att få folk att skratta.

Stark och skör – på samma gång. Starkskör.

Tar livet för allvarligt – ja tyvärr. Vill egentligen vara en sån där bekymmerslös ”klackarna i taket-person”.

Urglad – när jag väl är glad. Brukar varva mellan urglad och urledsen några gånger per dag, inga konstigheter.

Vänlig – Ja, det låter kanske tråkigt i sig, men jag skulle aldrig, aldrig kunna snäsa åt en främmande person eller kompis utan anledning (familjen, det är en annan sak…..)

X – i matte var jag bäst på ekvationer och algebra. Njutning!

Yvig – i mina rörelser. Rör mig snabbt och impulsivt så att det lätt händer olyckor, t.ex. reser mig upp och kör upp huvudet i en skåplucka och liknande.

Zzzz – här hann jag somna innan jag kom på någon egenskap… sorry.

Åhhh – här var det också svårt att komma på något, ja… heh.

Ärlig – visst, en och annan vit lögn drar jag väl till med ibland, men i grund och botten är jag en väldigt ärlig person.

Övriga frågor på det? – Inte det nej?

Gör gärna listan du med! Vill ju lära känna mina läsare lite bättre!

Använda barnvaktstid till städning?

– I samarbete med Freska – 

Jag hör ibland om folk som hävdar att de skurar golven en gång i veckan (!). Jag fattar ingenting, att skura golven tar ju en evighet – i alla fall om det ska bli gjort ordentligt (vilket är hela poängen, annars kunde det ju kvitta). Jag minns för ett tag sedan när sambon och jag hade bestämt oss för att just skura golven. Det händer pinsamt sällan och vi kände att vi omöjligt kunde skjuta upp det längre. Men som småbarnsförälder är ju en sådan grej knappast gjord i en handvändning… Först var vi tvungna att skaffa barnvakt – ja, det hade omöjligt gått med Skrutten hemma. Hon hade inte bara doppat huvudet i skurhinken och drämt ut allt vatten, utan också sprungit omkring och dragit ner prylar över golvet och varit allmänt i vägen. Sedan fick vi alltså spendera de dyrbara barnvaktstimmarna åt att städa (skulle kunna tänka ut både en och femtioelva grejer jag hellre hade gjort) och svära oss svettiga över att behöva flytta undan alla möbler och mattor och inse att det var så mycket smutsigare än vi trodde.

Mop_and_bucket

Visst var vi nöjda när allt var klart, men i efterhand kunde jag inte låta bli att undra varför vi inte beställde hemstädning istället? När jag flyttar är det alltid en självklarhet för mig att köpa flyttstädning, men egentligen – om man nu har möjlighet – varför inte också köpa hemstädning i alla fall en gång om året eller liknande? Vardagsstädning kanske man kan stå ut med, men så fort det är något mer krävande, så som att skura golven, rengöra ugnen, putsa fönstren… då upptar det ibland enorma proportioner av ens energi. För att inte tala om hur mycket energi det slukar innan man ens har börjat. Blotta tanken på att vi skulle skura golven gjorde mig på dåligt humör i flera dagar. Knappast värt det, om jag tänker efter.

Hur resonerar ni kring att köpa städning och andra hushållstjänster? Onödig lyx eller välförtjänt överlevnadshack?

Ny lägenhet

Hej hopp! Vad gör ni, hur går det? På Skruttens förskola härjar magsjuka (igen, ja) så vi håller Skrutten hemma den här veckan. Är väl bara att vara glad för att vi inte själva ligger hemma och spyr i en hink, antar jag. Det är väl så man får se det.

Det var dock inte magsjuka jag skulle skriva om, utan det lilla faktum att vi fick den däringa lägenheten jag var så betuttad i. Ha! Jag är sååå glad! Vi kommer bo på markplan, vilket innebär att vi (förutom att vi slipper våndas över trasiga hissar och bära upp tunga barnvagnar) har en egen uteplats! Tänk att kunna sitta och grilla i sin egen trädgård i sommar och att låta Skrutten leka i gräset och bada i egen pool. Tänk också att ha ett modernare kök, eget tvättrum (!!!!!), betydligt mer förvaringsutrymmen och en barnvänlig gård med lekplats precis utanför dörren. Känns overkligt.

Här är en lägenhetsskiss och vad vi tänker oss för varje rum. Började först rita dit möblering osv, men blev svinkladdigt och fult, så jag tror vi nöjer oss så här……. Terassen är egentligen större än på skissen, då vi har både plattor där vi tänker placera utemöbler men också en gräsplätt.

Planlösning på vår lägenhet i Karlstad

I mitt huvud surrar nu alla tänkbara möbleringsalternativ, möbelinköp och förvaringslösningar. Lovade mig själv att ligga lite lågt för att inte tröttna innan vi ens har påbörjat flytten, men det går sådär. Såå typiskt mig att bli besatt av saker! (Tiden fram till flytten kommer nu gå helt fasansfullt långsamt…) Är så trött på vår nuvarande lägenhet och våra möbler, så helst av allt skulle jag vilja förnya allt, men det går sådär med en sambo som är en blå person som både tycks vara emot allt nytt och vägrar att ta beslut. Något säger mig att vi går en tuff match till mötes… … Men det ignorerar vi ett tag till, så släng gärna hit en massa tips på roliga inredningssidor, idéer eller kap! Jag behöver inspiration! 

Nya utgångspunkter

Ny vecka! Här i Karlstad har vi mest slask just nu. Alla drivor med snö och is måste tydligen smälta. Hade ju känts helt okej om man bara bortsåg ifrån att det med största sannolikhet kommer komma mer snö och med det mer slask. Eller vågar man hoppas på vår snart..?

DSC_0105

Status då? Eller ska vi bara prata väder i den här jääla trökbloggen?!DSC_0091

Jorå, det är ganska bra (tro det eller ej)! Det känns som lugnet efter stormen just nu. Har varit, och är, en ganska märklig period där det på utsidan inte händer alls mycket. Har till och med känt mig lite uttråkad stundtals. Men i det inre har det stormat rejält, faktiskt på de flesta plan samtidigt. Ja, 2019 har varit tufft. Det är inte mycket som får mig mer ur balans än att tvingas rasera visioner jag så länge och omsorgsfullt byggt upp med hela själen som insats – för att börja tänka om och bygga nytt. Men det positiva är ju att man trots allt växer av det. Man kanske till och med måste igenom sådana perioder och processer för att kunna komma vidare. Vidare till något bättre.

Jag läste någon gång att det är när saker inte känns bra, när man inte har svaret på sina problem – som man utvecklas. Detta eftersom hjärnan då ständigt letar nya lösningar. Medvetet som omedvetet. Det brukar jag tänka på i sådana lägen när hjärnan fullständigt vibrerar av tankar. Att den stackars hjärnan febrilt letar nya tankebanor och att det i slutändan är positivt. Det ska vara jobbigt, för det är något viktigt vi behöver lära oss.

DSC_0211

DSC_0213

Jag har nu lyckats landa i nya utgångspunkter och visioner och med detta har också ett nytt lugn kunnat sprida sig. Känns så skönt och mycket av min stress har lagt sig. Men det är så pass nytt och ovant att jag nog behöver lite mer tid för att just landa i det.

20190201_101714

Vad är er status just nu?