För ett år sedan…

Skrutten fyller 2 år nu till veckan. Igår kom min familj hit och firade, på onsdag kommer några av sambons vänner, på torsdag hans familj och under helgen några av mina vänner i omgångar. Ja, det blir många kalas, men samtidigt mindre trångt när alla förgäves försöker hitta en sittplats. Dessutom blir jag lätt stressad när det kommer för många på en gång, åtminstone om jag har en ambition att vilja prata med var och en.

Hur som helst kan det hända att det kommer dyka upp en hel del kalasbilder här under veckans gång, så därför tyckte jag att vi kunde grunda med en liten återblick till förra årets kalas. Alltså Skruttens ettårskalas. Jag gick verkligen all in med bubbelgumsrosa och onödiga smådetaljer bara för att det var fint, men jag tänkte att Skrutten fyller ju bara ett år en gång i livet…

20180304_145222

20180303_20532720180304_14585620180304_145941

20180304_140710

20180304_16112820180306_19115920180307_150402

Mina 5 mest lästa inlägg 2018

Nu när det är nytt år (ja det har allt varit nytt år ett tag, jag är tydligen bara lite efter…) tänkte jag att det kunde vara intressant att se vilka av mina inlägg som blev mest lästa under föregående år. Går det att se något mönster ur detta? Kan man dra några slutsatser?

Här ser ni mina fem mest lästa inlägg från föregående år, i ordningsföljd:

”Sluta känn efter” som högsensitiv?

Hänger du inte med i filmen? Du kanske är dum… eller bara högkänslig?

Starkskör

Öronproppar, hörselkåpor och brus-appar är mina bästa vänner

Vad bortprioriterar du som småbarnsförälder?

När jag går igenom min statistik är det tydligt att mina nischade inlägg blir mest lästa. Kanske går detta hand i hand med att nischade inlägg är lättare att marknadsföra. Har jag skrivit om ett visst ämne är det lättare att veta var jag ska marknadsföra det än om jag bara skriver en allmän vardagsuppdatering. Å andra sidan tror jag de där allmänna vardagsinläggen också behövs för att göra bloggen intressant på något sätt. De ger ju en annan sida till de där lite djupare inläggen, då de säger något om mig och min vardag. Men för mig har det aldrig känts självklart hur mycket och på vilket sätt jag ska nischa min blogg. Jag vet att jag knappast heller är ensam om att ha huvudbry kring den frågan.

Förutom att nischade inlägg blir mest lästa, kan vi också konstatera att det är inlägg om högkänslighet som toppar denna liga. De fyra mest lästa inläggen handlar alla om just högkänslighet. Inlägget på första plats drog iväg fullständigt utan att jag egentligen gjorde någon större ansträngning om att marknadsföra det. Det levde sitt eget lilla liv och flera gånger flammade det upp på nytt, trots att det hade gått ett bra tag. Jag saknar tyvärr tillräckligt detaljerad statistik för att kunna utläsa hur det hela gick till, men roligt var det i alla fall. Kanske var det en lockande rubrik, kanske var det bara slumpen. Oavsett går det helt klart att se att högkänslighet är ett tacksamt ämne att blogga om. Det är en stor, men samtidigt begränsad och tydlig målgrupp.

På femte plats hamnar ett inlägg om småbarnslivet och konsten att prioritera. Även småbarnslivet är ett tacksamt ämne att skriva om. Emellertid ser jag en markant försämring i besöksstatistiken när det gäller småbarnslivet jämfört med inläggen om högkänslighet. Ska jag våga mig på en kvalificerad gissning beror det på att målgruppen är betydligt mer utspridd. Småbarnsföräldrar finns överallt och det finns också otroligt många konkurrerande forum för dessa. Likaså finns oändligt med bloggar som drivs av småbarnsföräldrar. För högkänsliga personer upplever jag utbudet av mötesplatser betydligt mer begränsat och jag har bara lyckats hitta en handfull aktiva bloggar på detta tema – även om de såklart ökar i takt med att detta personlighetsdrag blir mer uppmärksammat. Så de forum, föreningar och aktiviteter som finns för högkänsliga är mer samlade och lätta att nå ut till. Skriver jag ett inlägg om högkänslighet har jag lättare att nåt ut med det på ett enkelt sätt än om jag skriver om småbarnslivet eller för all del relationer, personlig utveckling eller annat som är mer obegränsat.

Vad säger din statistik om din blogg?

Det här födde såklart mycket tankar hos mig. Ska ha detta i bakhuvudet när jag klurar över bloggen framöver. Vilka budskap gömmer sig i er besöksstatistik?

Jag i ett ABC

Jag har alltid tyckt att det är intressant att fundera över egenskaper och personligheter. När jag såg denna lista på Hannas krypin kändes det därför självklart att skriva ett eget ABC… Listan nedan bjuder på både bra och dåliga sidor som jag identifierar hos mig själv.

Min personlighet i alfabetisk ordning

Ambitiös – Jag har alltid varit flitig och gått in för saker. Ibland kanske lite för mycket.

Bedrövligt strukturerad – skriver to do-listor till absurdum.

Cool – skoja! Cool är det sista jag är.

Detaljsyn – har lättare för att se detaljer än de stora dragen. Det är därför jag aldrig hänger med i filmer

Envis – Ja, lite för envis. För det mesta är envisheten positiv, men ibland har den gjort mig korkad då den satt skygglappar för mina ögon.

Fjantig – älskar att fjanta, fuldansa och spralla omkring. Tur man har barn – då kommer man undan med det mesta. Som när jag och en kompis och våra barn var på lekland och kompisen säger: ”Helena, den där rutschkanan är väl något för dig? Du kan ju ta med dig Skrutten så ser det bättre ut!”

Grubblig – på samma gång som jag är intensiv och pratglad.

Hemmakär – älskar att mysa runt hemma.

Ivrig – när jag får ett infall ska det hända nu. Helst igår.

Jättesvår – kan jag tro. Introvert och extrovert på samma gång i samma jättejobbiga människa.

Kramig och pussig – till bristningsgränsen. Undrar om jag kväver min familj…?

Långsint – Jag är extremt lojal till mina nära och kära, men när någon bryter det ”kontraktet” kan jag vara långsint till dödagar. Att jag kan förlåta och gå vidare betyder inte att jag har glömt.

Modig – Bra på att utmana mig själv och göra saker jag är rädd för. Innan kan jag vara hur larvig som helst, men när det väl gäller fegar jag aldrig ur.

Negativ – kan tyvärr ha en tendens att vara lite negativ eller gnällig ibland. Hatar det och vill jobba bort det.

Otålig – har extremt dåligt tålamod. Har lite för mycket effektivitetstänk, att tiden ska användas väl och allt arbete man gör ska leda någonstans. Ja, det krockar lavinartat med att ha småbarn, det är helt korrekt gissat.

Paranoid – Möjligen viss överdrift på den, men jag kan vara ganska misstänksam mot människor. Tänker ofta att det finns en slug baktanke bakom folks handlingar.

Qatar – har jag aldrig varit till.

Rolig – Jag hoppas iallafall att jag är rolig. Har alltid haft lätt att observera min omgivning, men också mycket självironi och med det brukar det vara lätt att få folk att skratta.

Stark och skör – på samma gång. Starkskör.

Tar livet för allvarligt – ja tyvärr. Vill egentligen vara en sån där bekymmerslös ”klackarna i taket-person”.

Urglad – när jag väl är glad. Brukar varva mellan urglad och urledsen några gånger per dag, inga konstigheter.

Vänlig – Ja, det låter kanske tråkigt i sig, men jag skulle aldrig, aldrig kunna snäsa åt en främmande person eller kompis utan anledning (familjen, det är en annan sak…..)

X – i matte var jag bäst på ekvationer och algebra. Njutning!

Yvig – i mina rörelser. Rör mig snabbt och impulsivt så att det lätt händer olyckor, t.ex. reser mig upp och kör upp huvudet i en skåplucka och liknande.

Zzzz – här hann jag somna innan jag kom på någon egenskap… sorry.

Åhhh – här var det också svårt att komma på något, ja… heh.

Ärlig – visst, en och annan vit lögn drar jag väl till med ibland, men i grund och botten är jag en väldigt ärlig person.

Övriga frågor på det? – Inte det nej?

Gör gärna listan du med! Vill ju lära känna mina läsare lite bättre!

Använda barnvaktstid till städning?

– I samarbete med Freska – 

Jag hör ibland om folk som hävdar att de skurar golven en gång i veckan (!). Jag fattar ingenting, att skura golven tar ju en evighet – i alla fall om det ska bli gjort ordentligt (vilket är hela poängen, annars kunde det ju kvitta). Jag minns för ett tag sedan när sambon och jag hade bestämt oss för att just skura golven. Det händer pinsamt sällan och vi kände att vi omöjligt kunde skjuta upp det längre. Men som småbarnsförälder är ju en sådan grej knappast gjord i en handvändning… Först var vi tvungna att skaffa barnvakt – ja, det hade omöjligt gått med Skrutten hemma. Hon hade inte bara doppat huvudet i skurhinken och drämt ut allt vatten, utan också sprungit omkring och dragit ner prylar över golvet och varit allmänt i vägen. Sedan fick vi alltså spendera de dyrbara barnvaktstimmarna åt att städa (skulle kunna tänka ut både en och femtioelva grejer jag hellre hade gjort) och svära oss svettiga över att behöva flytta undan alla möbler och mattor och inse att det var så mycket smutsigare än vi trodde.

Mop_and_bucket

Visst var vi nöjda när allt var klart, men i efterhand kunde jag inte låta bli att undra varför vi inte beställde hemstädning istället? När jag flyttar är det alltid en självklarhet för mig att köpa flyttstädning, men egentligen – om man nu har möjlighet – varför inte också köpa hemstädning i alla fall en gång om året eller liknande? Vardagsstädning kanske man kan stå ut med, men så fort det är något mer krävande, så som att skura golven, rengöra ugnen, putsa fönstren… då upptar det ibland enorma proportioner av ens energi. För att inte tala om hur mycket energi det slukar innan man ens har börjat. Blotta tanken på att vi skulle skura golven gjorde mig på dåligt humör i flera dagar. Knappast värt det, om jag tänker efter.

Hur resonerar ni kring att köpa städning och andra hushållstjänster? Onödig lyx eller välförtjänt överlevnadshack?

Ny lägenhet

Hej hopp! Vad gör ni, hur går det? På Skruttens förskola härjar magsjuka (igen, ja) så vi håller Skrutten hemma den här veckan. Är väl bara att vara glad för att vi inte själva ligger hemma och spyr i en hink, antar jag. Det är väl så man får se det.

Det var dock inte magsjuka jag skulle skriva om, utan det lilla faktum att vi fick den däringa lägenheten jag var så betuttad i. Ha! Jag är sååå glad! Vi kommer bo på markplan, vilket innebär att vi (förutom att vi slipper våndas över trasiga hissar och bära upp tunga barnvagnar) har en egen uteplats! Tänk att kunna sitta och grilla i sin egen trädgård i sommar och att låta Skrutten leka i gräset och bada i egen pool. Tänk också att ha ett modernare kök, eget tvättrum (!!!!!), betydligt mer förvaringsutrymmen och en barnvänlig gård med lekplats precis utanför dörren. Känns overkligt.

Här är en lägenhetsskiss och vad vi tänker oss för varje rum. Började först rita dit möblering osv, men blev svinkladdigt och fult, så jag tror vi nöjer oss så här……. Terassen är egentligen större än på skissen, då vi har både plattor där vi tänker placera utemöbler men också en gräsplätt.

Planlösning på vår lägenhet i Karlstad

I mitt huvud surrar nu alla tänkbara möbleringsalternativ, möbelinköp och förvaringslösningar. Lovade mig själv att ligga lite lågt för att inte tröttna innan vi ens har påbörjat flytten, men det går sådär. Såå typiskt mig att bli besatt av saker! (Tiden fram till flytten kommer nu gå helt fasansfullt långsamt…) Är så trött på vår nuvarande lägenhet och våra möbler, så helst av allt skulle jag vilja förnya allt, men det går sådär med en sambo som är en blå person som både tycks vara emot allt nytt och vägrar att ta beslut. Något säger mig att vi går en tuff match till mötes… … Men det ignorerar vi ett tag till, så släng gärna hit en massa tips på roliga inredningssidor, idéer eller kap! Jag behöver inspiration! 

Nya utgångspunkter

Ny vecka! Här i Karlstad har vi mest slask just nu. Alla drivor med snö och is måste tydligen smälta. Hade ju känts helt okej om man bara bortsåg ifrån att det med största sannolikhet kommer komma mer snö och med det mer slask. Eller vågar man hoppas på vår snart..?

DSC_0105

Status då? Eller ska vi bara prata väder i den här jääla trökbloggen?!DSC_0091

Jorå, det är ganska bra (tro det eller ej)! Det känns som lugnet efter stormen just nu. Har varit, och är, en ganska märklig period där det på utsidan inte händer alls mycket. Har till och med känt mig lite uttråkad stundtals. Men i det inre har det stormat rejält, faktiskt på de flesta plan samtidigt. Ja, 2019 har varit tufft. Det är inte mycket som får mig mer ur balans än att tvingas rasera visioner jag så länge och omsorgsfullt byggt upp med hela själen som insats – för att börja tänka om och bygga nytt. Men det positiva är ju att man trots allt växer av det. Man kanske till och med måste igenom sådana perioder och processer för att kunna komma vidare. Vidare till något bättre.

Jag läste någon gång att det är när saker inte känns bra, när man inte har svaret på sina problem – som man utvecklas. Detta eftersom hjärnan då ständigt letar nya lösningar. Medvetet som omedvetet. Det brukar jag tänka på i sådana lägen när hjärnan fullständigt vibrerar av tankar. Att den stackars hjärnan febrilt letar nya tankebanor och att det i slutändan är positivt. Det ska vara jobbigt, för det är något viktigt vi behöver lära oss.

DSC_0211

DSC_0213

Jag har nu lyckats landa i nya utgångspunkter och visioner och med detta har också ett nytt lugn kunnat sprida sig. Känns så skönt och mycket av min stress har lagt sig. Men det är så pass nytt och ovant att jag nog behöver lite mer tid för att just landa i det.

20190201_101714

Vad är er status just nu?

 

Hur personlig är du i din blogg?

Hur personlig ska man vara i sin blogg? Ja, jag vet att jag inte är ensam om att ställa mig den frågan. Jag vet också att det självklart inte finns något givet svar. Det beror såklart på vem man är, vilken sorts blogg man har och vad syftet med den är. Jag personligen får ut mer av att läsa personliga bloggar, även om det kan finnas en charm med opersonliga också. Ibland orkar man inte med en massa text och djupa funderingar; man vill bara ha ett gott skratt eller lite lättsamt tidsfördriv. Eller för den delen läsa om ett specifikt ämne som inte är kopplat till en viss person.

Många har uttryckt att ”oj vad personlig du är i bloggen!”. Jag förstår vad de menar och kan väl på sätt och vis hålla med. Men för mig känns det ärligt talat inte särskilt personligt att dela med mig av mina tankar och känslor – så länge det inte är ett privat ämne förstås. Däremot kan jag tycka att det känns betydligt mer personligt att dela med mig av min vardag i det lilla. Så som hur mina familjekvällar ser ut, vad vi pratar om, vad vi äter till middag eller hur vi fördelar vår tid och liknande. Jag förstår om det låter ologiskt, just eftersom mina tankar borde anses mer personligt än vad jag åt till middag eller vad jag lyssnar på för musik. Men nej, jag har aldrig upplevt det så. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner starkt att det där lilla som man bara delar med sin familj eller närmaste vänner – det vill jag inte lägga ut offentligt (trots att det kanske inte egentligen är något privat). Även om jag ibland lyfter fram en del vardagsbestyr och liknande är det fortfarande medvetna val och bara ett begränsat urval. Det kanske är knepigt att förstå, jag vet inte, men det skulle vara intressant att höra om någon kan relatera till detta.

Vad skulle du aldrig skriva om?

Att bjuda på sina tankar och känslor i bloggen skapar emellertid en del frågor och ”dilemman”. Till exempel: Vad ska jag berätta och inte? Vad är jag bekväm med? Var sätter jag min gräns? Man måste ju vara fullt medveten om att man kanske inte får någon som helst respons på det man skriver och att risken är att man känner sig blottad eller kanske till och med lite dum om man varit väldigt frikostig. Det är ju också fullt möjligt att det kommer kommentarer från personer av en annan åsikt eller kanske till och med negativa kommentarer. I tidigare bloggar kunde jag ha lite väl bråttom att trycka på publicera-knappen, vilket ibland gav mig ångest och ytterst ambivalenta känslor i efterhand. Kanske får man rutin på det där i takt med att man blir mer varm i kläderna som bloggare. Kanske är det också åldersrelaterat att lättare känna av vad man är beredd att dela med sig av och inte. Någon slags mognad. Man behöver nog landa lite i sig själv för att kunna avgöra vad man vill och inte vill. När jag nuförtiden är minsta osäker på innehållet i min text låter jag inlägget marineras under natten och ser på det med nya ögon dagen därpå. Då brukar det kännas självklart vad jag vill justera innan jag publicerar. Jag orkar inte brottas med ångest i efterhand och är därför extremt noga med vad jag publicerar och inte. Det fungerar faktiskt bra.

Hur personlig ska man vara i sin blogg?

Ett annat dilemma när jag skriver personligt är att mycket faller bort på grund av rädsla för att någon ska ta illa upp. Även om risken är minimal att personen skulle inse att det är just hen det handlar om, är det inte värt risken att någon blir ledsen eller känner sig uthängd. Det kan finnas oändligt med tankar jag vill dela med mig av från olika relationer, men det är bara att bita ihop. Ibland kan man såklart justera lite fakta så att ingen känner sig träffad, men det funkar tyvärr inte alltid.

Hur personlig tycker ni att en blogg ska vara? Och hur tänker ni som har egna bloggar – vad är personligt för er och vad väljer ni att dela med er av och inte?

Misärbloggen

Ja, hej hörrni och välkomna till Misärbloggen!

Usch ja, åtminstone är det så det känns. När jag väl uppdaterar är det bara konstant gnäll och klagerier. Vet dock inte riktigt vad jag ska göra åt saken, för tillvaron är rätt kämpig just nu. På många plan, men framförallt sovplanet. Skrutten har vaknat tidigare och tidigare för varje morgon (eller natt hade nog varit en lämpligare benämning) senaste veckan. Och prompt velat gå upp. I fredags skämtade jag (eller egentligen inte) till sambon om att det vore himmelskt om man kunde få sovmorgon till åtminstone kl 4. Drömmen! Skrattar bäst som skrattar sist. Kl 3 var det så dags att skutta upp på lördagsmorgonen! Det är ärligt talat inte ens rimligt för småbarnsföräldrar. Så livet har fått stå på paus ett tag medan vi har haft projekt ”överleva dagen”.

20190129_15392520190129_153936

Ja, ja. Nog om det. Nu är det iallafall ny vecka och (förhoppningsvis eventuellt kanske) nya tag. Om inte kan man iallafall njuta av all snö som ligger i drivor just nu. Vi åker pulka till och från förskolan varje dag, vilket är en kul bonus. Att det är februari och ett steg närmare våren är också positivt.

20190131_085238

20190201_104836

20190201_103525Hur mår ni? Och hur förhåller ni er till dessa tunga månader innan våren är här?

Förälder vid 20+ vs 30+

Jag har funderat en del kring när det den ultimata åldern för att skaffa barn är. Inte för att det finns något facit och självklart är det också en högst individuell fråga. Inte desto mindre är det intressant att diskutera för- och nackdelar med det ena eller andra.

Jag blev mamma som 30-åring

Det är väl ingen nyhet att dagens föräldrar får barn senare i livet, jämfört med tidigare generationers föräldrar. En klar nackdel med att få barn när man passerat 30 tror jag är att man redan hunnit vänja sig vid att egen tid och intressen är en självklar del av livet. Likaså att det är självklart att kunna ställa vissa krav på livet.

Som ung (yngre?) var det, i alla fall för mig, mer naturligt att ”stå ut med elände”. Man var fast i så många sammanhang som man egentligen inte själv hade valt. En skola man var placerad i för att man råkade bo nära. Ett sommarjobb som man blivit tilldelad slumpmässigt av kommunen. En aktivitet man inte riktigt älskade men la tid på ändå, för att föräldrar eller vänner tyckte att man borde. Vänner som man umgicks med för att man råkade hamna i samma klass, på samma fritids, i samma radhuslänga eller i samma förening. Kompisgäng som man kanske inte trivdes i, men som man inte visste hur man skulle ta sig ur eller inte hade andra vänner att ersätta med. I alla fall såg det till stor del ut så här för mig. Sedan har jag från gymnasiet och framåt kunnat välja mina egna sammanhang i större utsträckning. Jag har varit tvungen att – men framförallt också velat – ta mina egna beslut och plöja min egen väg. Det var något jag helt klart längtat efter, att få flyga fritt och ha större möjlighet att bygga upp min styrka utan en massa spärrar överallt. Jag tror det är så här för många. För varje år som går blir man lite säkrare på vem man är och åt vilket håll man ska. Även om livet är svårt och jag aldrig tror man blir riktigt klar med sig själv, har jag åtminstone hunnit vänja mig vid att få mer kvalitet i livet på ett helt annat sätt än innan. Jag kan njuta mer av livet nu än tidigare. Känner mig gladare, tryggare.

Detta gör emellertid också att jag ställer mer krav på livet nu än tidigare. Plötsligt tycker jag mig förtjäna både det ena och det andra. Man ska inte behöva stå ut med ditten eller datten. Livet ska kännas meningsfullt. Egentid är en allmän rättighet. Därför blir det lätt en chock när barnen kommer och den där egna tiden och de egna idealen tenderar att nästan helt försvinna. Man ställer sig frågan ”ska man behöva ha det så här”? Är det ens rimligt att få sina mentala, psykiska och fysiska behov så totalt inskränkta under så lång tid?”, ”Är det ens värdigt att behöva streta på så här hårt och aldrig någonsin få sova ut?”. Man har hunnit vänja sig vid en viss livsstandard som krockar totalt med det krävande och kaotiska småbarnslivet.

Ur denna aspekt tror jag att det är ”enklare” att få barn tidigt. Speciellt om man lägger till att många i 30-årsåldern förutom att skaffa barn, också skaffar barn tätt. Att de gärna vill satsa på jobb och karriär. Att gärna köper och renoverar hus… Allt tenderar att hända samtidigt under dessa år.

Trettioårig mamma

Å andra sidan finns det såklart nackdelar med att få barn tidigt också. Förmodligen betydligt fler. För egen del är jag ytterst glad att jag väntade tills jag fyllt 30, även om jag egentligen ville ha barn tidigare. Jag har haft med mig en helt annan trygghet i min mammaroll än vad jag hade haft som exempelvis 25-åring. Jag hade förmodligen klivit rakt i mammafällan och känt mig dålig och blivit upprörd över allt jag läst i sociala medier. Även om det givetvis är mycket man ojjar och nojjar över som nybakad förälder, har jag faktiskt mestadels kunnat flina åt alla präktiga mammor som måste mammaskamma för att själva känna att de duger.

En annan fördel med att få barn efter 30 är möjligtvis också att man hunnit se och göra lite mer i livet. När jag valde att bli gravid kände jag tydligt att jag var nöjd med mycket jag hunnit göra. Åtminstone visste jag att jag inte skulle längta efter sena partynätter eller opraktiska långresor det första jag gjorde. Sedan är det klart att det är just friheten man kommer sakna och självklart ska man heller inte ge upp sitt liv, men jag insåg att jag åtminstone inte skulle känna mig bitter över ett ”missat kapitel” eller liknande – som jag föreställer mig att riktigt unga föräldrar kan uppleva.

Många påpekar att unga föräldrar är mer pigga och har roligare med sina barn. Men att man skulle bli ”gammal och trött” vid 30 är inget jag kan relatera till. Är man ens gammal och trött vid 40? Jag har alltid varit en sprallig och barnslig typ och känner mig inte ett dugg äldre än jag gjorde för 10 år sedan. Sömnbrist hade också påverkat mig lika starkt då som nu. Jag tror att plågan över sömnlösa nätter och skrikande barn är precis lika påtaglig oavsett hur gammal föräldern är.

Hur resonerar ni? Fler för- och nackdelar med det ena eller det andra? Hur gamla var ni när ni fick ert första barn?

Helg med badhus, noll sömn, pulkaröj och lägenhetsvisning

Måndag igen! Under helgen inträffade inget mer spektakulärt än det som rubriken avslöjar. Låt oss ta det i ordning:

1. Badhuset. Lek och bus och stoj och stim tillsammans med våra buddies. Ända tills Skruttens kompis tyckte att det var en bra idé att bajsa. Då kände vi allihop att det var läge att avrunda.

Men än var det inte slut! Det visade sig nämligen att Skrutten är en storbastare av rang! Luttrad som man ju ändå är hade man varit nöjd för så bara 30 sekunder i värmen, men Skrutten satt alltså still på bänken ytterst belåten. Ja precis, hon satt STILL! (ja, ja, till en början åtminstone). Informativt pekade hon ut alla personer i bastun och berättade sakligt vad var och en hade för sig. Tydligen satt de ned. Tydligen drack de vatten. Hon gjorde också klart för alla att HÄR ÄR MAMMA. Kändes tryggt och bra att vi alla visste var vi hade varandra.

2. Noll sömn då? Vad menar jag med det? Man måste väl ha rätt att sova? Nej, det är ett missförstånd. Lördagen inleddes kl 05.02, vilket är en högst rimlig tid att dra igång helgen på. Det är bara folk som saknar karaktär som ligger och drar sig och håller på. Skutten stormade in i vårt sovrum och skrek HEEJJJ under brinnande entusiasm. Och så var tydligen dagen i full gång.

Söndagen då? Nädå, vi sparade inte på krutet här heller. Kl 00.45 tyckte Skrutten det var utmärkt läge att kicka igång dagen. Här satte dock mami ned foten. Med besked. Skruttens förslag var att åka pulka eller att äta gröt. Denna entusiasm tog en hel timme att släcka. Sedan ytterligare två timmar för mami att somna om. Så en liten näpen vakenpaus på tre timmar och sedan upp igen kl 6.30.

Dagen efter kunde man hitta en och annan souvenir från denna färgsprakande natt, bland annat följande chattkonversation med sambon (ja det är korrekt uppfattat, sambon hade prickat in det fint och hållit sig borta just denna natt):

Whatsapp konversation med sambon

Lite nattlig poesi en lördagsnatt. (Observera min sambos engagemang!)

3. Pulkaröj ja… Blev en kortare utsvävning i snön under lördagen (tills pulkasnöret åkte av) och sedan fick Skrutten även följa med farmor och hunden på ytterligare en tur under söndagen. För då var nämligen mami och papi på….

4. …Lägenhetsvisning!!!!!!! Alltså!!!!!! (Helena snälla, chilla lite!). Jag hade inte haft riktigt samma entusiasm om det inte vore för att jag är 99 procent säker på att vi kommer få lägenheten. Den var finare än jag trott och efter visningen var det bara ren och skär kaosglädje i huvudet. Forcerad och hysterisk till max. Glädje som om jag gick på något extremt starkt. Egentligen mest obehagligt om jag ska vara ärlig. Ingenting är ju klart än och jag ville vara lika cool och samlad som sambon, men det är inte riktigt jag. ”En släng av adhd”, som en terapeut konstaterade en gång. Jo tack. Kan omöjligt hantera energistormar av den kalibern. Men jag kände åtminstone hur färgen började komma tillbaka i ansiktet, efter en tid av motgångar, så det var nog  inte så dumt ändå. Nu håller jag tummarna så att de krampar! Nej, så att de går av!

Försökte fånga mig och Skrutten på bild. Gick toppenbra. Inga konstigheter.