Jag är egentligen ingen nyårsfirare. Har ingenting alls emot att bara vara hemma och göra ingenting. Om man ser tillbaka på mina nyårsaftnar är det inte många jag suttit till bords med partyhatten på eller svirat omkring i en glittrig festblåsa. Knappt någon alls. Vet inte om det beror på att jag lätt blir lite anti när saker blir hypade och kravfyllda. Då förvandlas jag till en liten trotsig barnunge som inte vill vara med. Studenten är ett klassiskt exempel på det. Många tjejer i min årskurs pratade hysteriskt om Studenten ett helt halvår innan och sprang på solduschar, manikyr och pedikyr, gick på salong och fick uppsättningar och make-up, hyrde häst och vagn till studentbalen… Jag var bara sur och tvekade om jag ens skulle köpa en studentmössa. Balen bojkottade jag helt. Nyår är lite samma sak för mig. Eller också beror det helt enkelt bara på att nyårsinbjudningarna inte direkt haglar och jag inte direkt vet var jag skulle ta vägen.

Men de senaste åren efter att många i bekantskapskretsen fått barn har vi liksom kommit in i en ny era. Småbarnsfamiljefirandet. Där man ses tidigt, går hem tidigt, äter något och ingen har någon högre förhoppning än att barnen ska hålla sig lugna och att kvällen ska fortlöpa utan större incidenter. Har man roligt på köpet är det mest ett plus. Lite på den nivån. Och så kommer man hem och känner sig nöjd för att man faktiskt ”hittade på något” och drar en lättnadens suck över att det nu är ett helt år kvar tills det är nyår igen. Ja, kanske låter det dystert, men jag är ingen nyårsfirare som sagt. 

I år var vi tre familjer (med var sin liten dotter) som slog ihop oss och körde ett koncept med trerätters där varje familj stod för var sin rätt. Jag var ju inte dummare än att jag knep efterrätten, ha! Vi åt mat, drack lite vin och drinkar (barnsliga men löjligt goda mjölkdrinkar!) och spelade lite halvhjärtat ett frågespel. Det är bara 10 månader mellan tjejerna, ändå kändes det som tre olika generationer. Tripp, Trapp, Trull, där Skrutten fick rollen som Trapp. Helt otroligt hur mycket några månaders skillnad visar sig i utveckling.

Efter en trevlig kväll och efter att ha nattat Skrutten blev det ett lugnt inväntande till tolvslaget och de få fyrverkerier som gick att se ovanför hustaken. Sedan var jag så överstimulerad av intryck att jag valde att röja och städa i köket eftersom jag visste att jag ändå inte skulle kunna somna. Så kan man också fira in det nya året. Dagen efter var jag trröööttt.

Den här december har tankarna gått till förra årets december. Det var utan tvekan min mest påfrestande december någonsin och jag får en klump i magen av tanken på hur vi hade det då. Jag har väl nämnt tidigare att huset där vi bor aldrig är tyst och att det alltid är något byggnadsprojekt eller annat störningsmoment som pågår. December förra året tog dock priset. Då skulle företaget i lokalen under oss (deras tak är vårt golv) flytta ut och ett annat företag var på väg in. Tydligen är folk mycket benägna att bryta upp golvet och börja borra i tid och otid, för det var inte första gången det hände. Bilningsarbete. Det var ett helt nytt ord för mig, men gav mig så seriösa men att jag fortfarande får rysningar när jag hör det. Det var alltså så högt att vi inte kunde prata, knappt ens skrika, för att höra varandra. Det gick inte på långa vägar att lyssna på musik eller TV eller ens att tänka på något annat än det fruktansvärda borrljudet. Det väckte oss varje morgon kl 7 och fortsatte från och till fram till kl 16.30. Det pågick i hela december och lite därtill.

Hade man varit på jobbet hade det såklart varit lättare att hantera, men vid den här tiden var jag föräldraledig på heltid. Givetvis kunde vi inte vara hemma. Som föräldraledig är väl de flesta lätt uppstressade som det är och i regel också trötta. Man kanske får gå upp till bebis om nätterna och man kanske som jag, har svårt att sova själv även när man har chansen. Att då inte få möjligheten att sova lite längre på morgonen eller ens kunna vara hemma och ”vila” dagtid med bebis utan ständigt känna att man måste hitta på aktiviteter 8-9 timmar om dagen utanför hemmet i en hel månad – det tär på en. Visst kunde vi hänga på öppna förskolor, hälsa på vänner och gå promenader. Men är man föräldraledig behöver man en lugn bas där man kan vara med sitt barn ifred. En plats att landa. En plats där barnet kan sova och där mamma kan få byta blöjor och kläder utan att behöva stå i kö till offentliga toaletter.

Frustration var bara förnamnet. Mitt hem är min borg och det är där jag tankar energi och landar i mig själv. När då min borg förvandlades till en mardröm mådde jag inte alls bra. Situationen hade förmodligen varit påfrestande och vansinnig för vem som helst, men för mig som högsensitiv blev det nästan ett litet trauma – även om det kanske kan låta överdrivet om man inte är högsensitiv själv. Det var som att oljudet borrades in i min själ och tog alla reservlager jag hade.

Dessutom var jag besviken över att mysiga december bara försvann och brinnande arg över att vi var tvungna att stå ut med det här. Vi klagade givetvis, för varför ska vi betala full hyra när vi inte ens kan vara hemma om dagarna? Ibland är det dock komplicerat vem som har vilket ansvar när det är olika fastighetsägare, hyresvärdar och andra parter och vi trillade mellan stolarna totalt.

En olycka kommer tyvärr heller sällan ensam och lagom till jul fick Skrutten sin första ordentliga förkylning och 40 graders feber och var allmänt orolig, arg och sovvägrande över hela julen. Jag minns som igår hur vi mitt i brinnande julkaos och på väg till Uddevalla där vi skulle spendera julen, fick stanna till på jourmottagningen och få en gallskrikande unge undersökt. Varken jag eller min sambo var knappast några särskilt harmoniska människor under den här tiden och innan allt spektakel hade lagt sig hade vi fullständigt bråkat sönder varandra. Jag var så less, så less och så trött, så trött.

Den här december är raka motsatsen och jag kan inte låta bli att känna en enorm tacksamhet för det. Klart det fortfarande är oljud titt som tätt i det här eländiga huset och klart som tusan vi hade hoppats på att bo någon annanstans vid det här laget, men skillnaden mot förra året är ändå enorm. Jag njuter av bara tanken. Nu när jag vet hur det hade kunnat vara. Vi har varit hemma en hel massa och kunnat baka, lyssna på julmusik och myst hela familjen i soffan. Precis så det ska vara i december.

Som avslut vill jag passa på att tipsa om Red noise, för er andra ljudkänsliga människor som plågas av just oljud. Jag har ju tidigare tipsat om bland annat brown noise, men nytt för mig är alltså Red noise som jag tycker är helt underbart. Det är ett sådant djup i ”surret” som gör mig lugn. Aaah. Jag inser hur nördig (sjuk?) jag låter, men kan väl bara hoppas att ni andra högkänsliga förstår vad jag babblar om.