Nu laddar vi om

20190118_143627

Ja. Nä. Jag har ännu inte riktigt lyckats ta mig ur den där dåliga trenden jag skrev om i föregående inlägg. Egentligen har väl olyckorna slutat hagla in nu (peppar peppar med tjugo utropstecken), men jag har haft enormt svårt att bryta egna tankemönster och dåliga vanor som liksom kommer på köpet med sådana där perioder. All motivation har varit som bortblåst och livet har inte känts så där särdeles upplyftande. I helgen har jag dock försökt hamna på rätt köl och ta tag i fanskapet (dvs mig själv). Jag hoppas jag snart är igång igen!

20190118_125635

I övrigt blev det inte många knop gjorda. Blev flera småpromenader med Skrutten och en långpromenad ensam där jag spanade in några lägenheter som vi kanske är intresserade av. Har varit soligt men kallt både lördag och söndag och ibland blir jag alldeles hänförd av min omgivning. Är jag i dåligt skick är promenader det bästa jag kan lägga min tid på. Sedan har det blivit handling, matlagning och det vanliga vardagslunket, men också ett hårt träningspass som för att ruska igång min glöd igen.

20190118_152641

Tänkte nu sparka igång denna vecka. Wish me luck. Trevlig måndag på er! ❤

Bästa och sämsta med högkänslighet?

Ny vecka! Hos oss kickstartar vi med bilningsarbete i lägenheten ovanför oss. Vad kan möjligtvis dränera stämningen mer än just bilningsarbete för en högkänslig person? Så totalt uttömmande och nattsvart tillvaron känns från ingenstans. Att bo i vårt hus är ett ständigt skämt, men idag bestämde jag mig snabbt för att hushålla med min energi och fokusera på rätt saker. Satte ner Skrutten i vagnen och gick ut (läs: krigade mig blodig genom gråtattacker och protester) och promenerade två härliga varv i solen runt det fina tjärnet där vi bor. Mycket bra beslut att byta obehag mot hänfördhet. Den sämsta delen av högkänslighet mot den bästa. Förmodligen njöt jag som bara en högkänslig kan.

20190114_103537

Ni som är högkänsliga, vad skulle ni säga är de tre sämsta respektive bästa effekterna/aspekterna av er känslighet?

Här är de tre sämsta för mig:

1. Att sociala situationer får mig så uttömd på energi. Efteråt är jag forcerad och har svårt att komma ned i varv i kombination med ett inre obehag. Det är som att jag riktigt känner hur hjärnan arbetar intensivt med att sortera, analysera och landa. Det är en nästan vibrerande känsla och jag vet att det är lönlöst att försöka jobba emot då det bara skulle bli ännu värre. Bara att acceptera, men visst är det tråkigt för en energisk person att inte bara kunna ösa på med allt man vill göra.

2. Ljudkänsligheten. Känner mig som en porslinsdocka i alla offentliga miljöer. Ett lätt offer som kräver ständig rustning för att inte dräneras. Jag går ingenstans utan öronproppar och hörlurar med brus, men jag upplever det ändå som ett handikapp att inte själv kunna filtrera bort oönskade ljud.

3. Att aldrig riktigt känna sig förstådd av omgivningen (det vill säga majoriteten som inte själva är högkänsliga). Att behöva förklara och försvara sådant som uppfattas som svagheter. Att man behöver mer egentid och pauser än andra för att må bra, att ett barnskrik inte bara är ett barnskrik utan känns som om någon slår med en hammare på mitt huvud, att en påslagen TV inte bara är en påslagen TV utan som en hel skränig orkester. Att inte känna sig helt accepterad eller tagen på allvar, eftersom så många helt enkelt inte kan relatera till känslighet på den nivån.

20190114_101658

Och här är de tre bästa aspekterna för mig:

1. Att min känslighet är min största tillgång i mitt skrivande. Min dröm är att kunna försörja mig enbart på mitt skrivande och min känslighet är en aldrig sinande tillgång då det alltid finns något jag går och tänker på och vill skriva om. Rent allmänt är det en tillgång för konstnärliga aktiviteter, som jag ser det. Eller kreativitet och fantasifullhet över lag.

2. Att kunna försätta mig i vilken sinnesstämning jag vill enbart genom att sätta på en viss låt, titta på en film eller göra en viss aktivitet, så som att ta en solig promenad i skogen, sitta bland klippor och vatten, gå på ett roligt träningspass med bra musik, strosa omkring med min kamera i naturen…

3. På samma sätt som negativa intryck går djupare, gör såklart även positiva intryck det. En massage är inte bara fysisk njutning för mig, det är snarare kärlek för hela min själ och existens. En bra låt är inte bara lite örongodis, utan snarare blir jag tagen med storm och i princip euforisk. En bra film är inte bara en stunds underhållning eller tidsfördriv, den följer med mig i flera veckor efteråt. (För mig är det ett mysterium att folk kan glömma bort om de har läst en viss bok eller sett en viss film. Läser jag en bok minns jag den för livet, oavsett hur bra eller dålig den är.) Allt går djupt. Vi får förvisso stå ut med en hel del dalar, men jäklar vilka höjder vi får uppleva ibland! Livet blir så mycket rikare!

Skriv er egen lista och gilla, dela och pinga om ni vill! ❤ 

Med guldmask och bubbel

Som kontrast till föregående gnällinlägg tänkte jag skriva om något betydligt roligare. Som egentligen bara bevisar att det faktiskt inte är ett dugg synd om mig (utifall att någon faktiskt tyckte synd om mig alltså, man vet ju aldrig). Häromveckan var jag nämligen i Örebro och gick bananas, all in och lite till. Hur det gick ihop med min sambos stukade fot? Det gick inte ihop, men som tur var lyckades vi trixa ihop barnvakt och tur var det då jag inte hade minsta lust att ställa in mina sedan länge bokade planer.

20190102_214557

Jag och min buddy

Jag har en sådan där kompis som det liksom var love at first sight med när vi träffades första gången. Vilken speciell person, tänkte jag. Henne gillar jag. Vi var placerade på samma universitetsprogram i Karlstad, lika nyinflyttade båda två. Också lika galna, lika grubbliga och lika totalenergiska båda två. Lite av en perfect match. När hon sedan flyttade många städer bort har vi ändå lyckats hålla kontakten och ett par gånger per år brukar vi se till att träffas i någon passande stad, ta in på hotell, shoppa järnet och dricka alldeles för mycket vin. Nu var det alltså dags igen. Ibland känns det som att det är sådana stunder man lever för.

20190102_090908

Redan bussresan dit kändes smått magisk. Hur ofta får man sitta i en nästan tom buss med riktigt sköna säten och ordentligt benutrymme för oss långbenta? Hur ofta får man följa soluppgången och samtidigt lyssna på en meditationsinspelning i lurarna? Bästa starten. Vissa stunder är så löjligt perfekta att man undrar varför man inte kan få spilla över lite energi på livets sämre stunder.

20190102_123113

Chocken i att handla till sig själv och inte till Skrutten

20190102_140205

Dessa guldmasker visade sig vara världens kap… Tur vi knep de sista två i butiken…

Efter snabbt kramkalas rivstartade vi med den obligatoriska second hand-rundan följt av en rejäl tur på Mariebergs köpcentrum (på grund av den hemska kylan dissade vi centrum). Sedan direkt till hotellet för flera timmars spa. Då det var en onsdag hade vi stundtals hela relaxområdet för oss själva, vilket kändes enormt lyxigt. Vi smugglade med lite mousserande och riktiga champagneglas, tog på oss guldmaskerna och sjönk ner i bubbelpoolen. Magic. Var detta ens på riktigt? (Är fortfarande inte helt säker).

20190102_174822

Svårt att le med guldmask (vilket eventuellt kan ha varit världshistoriens största lyxproblem).

20190102_174658

Skål!

Sedan fixade vi oss i sällskap av ännu mer vin och musik och prat. Blev en mycket sen middag på Oleary´s, då det mesta annat var stängt. Dock var maten enastående god och vi var inte direkt besvikna. Efter detta avslutades dock kvällen något snopet då det visade sig att i princip ingenting fanns öppet. Trots att vi hade kollat upp innan att ett par ställen skulle vara öppna till 01. Så blev hem och sova istället. Eller ja, sova och sova, jag sover väl aldrig jag, men någon timme här och där blev det väl kanske. Orkar inte ens bli frustrerad längre, det hjälper mig knappast. Så jag ligger bara och vilar och försöker acceptera läget. Jag tänker att jag har det skönt då det inte är något som krävs av mig just då. Det kan kanske vara ett avstressande tips för någon annan med samma problem?

20190102_161654

Klassiska nödlösningen

20190102_223512

Pasta Alfredo tror jag denna goding hette…

Dagen efter inleddes med hotellfrukost. Det måste ju nästan vara en del av höjdpunkten med att bo på hotell? Sedan gick vi förväntansfulla ned till spaavdelningen igen (nej, vi hade tydligen inte fått nog… herregud) men insåg besviket att det var stängt. Vi la oss dock i varsin vilstol och pratade en stund innan det var dags att packa ihop sig och checka ut. Sedan blev det ytterligare en tur till Marieberg för att säkerställa att det verkligen inte fanns fler guldmasker. Det fanns det inte. Vi tröstade oss med lite småshopping på Ikea med efterföljande lunch innan vi styrde kursen mot Karlstad. Min kära buddy följde med in en stund för fika och mys med Skrutten innan hon fortsatte vidare.

20190103_091324

Ska det blandas ska det blandas rejält. Observera högen med grädde, mmm…

Kan jag sitta här?

”Kan jag sitta här?”

Frågan hänger i luften och jag blir ställd. Ytterst ställd.

Svarar ”jaaaa…” med svävande tonläge, som för att vinna tid. Kommer dock inte på något mer att säga och alla tankar och protester som febrilt studsar omkring i mitt energifält, förblir osagda.

Men ynglingen har såklart redan hunnit slå sig ned, oavsett. Mitt framför mig vid det lilla bordet på biblioteket. Han är redan i full färd med att koppla in sladdar, knappra på tangentbord och greja med hörlurar. Kvar sitter jag som paralyserad och försöker smälta att denna människa mitt emot mig just slog sig ned vid ”mitt” bord trots att det fanns så många tomma bredvid.

Jag slår vad om att ni också varit med om denna smått bisarra situation många gånger. På bussen. På läktaren. På bänken. Vad svarar man? ”Eh, kan du inte sätta dig någon annanstans?” Nej det gör man inte. Man blir så förvånad och ställd att man i ren panik glädjetjuter ”ja men absoluuuut!” Sedan sitter man en lång stund och analyserar det som precis hände. Stöter han på mig? Är han lite efterbliven? Eller är han bara väldigt sällskaplig? Är det mig det är fel på – är jag för osvensk och stel?

Svenskar sätter sig aldrig bredvid andra

Var hade du satt dig?

Ynglingen mitt emot mig är helt och totalt insjunken i sitt eget liv. Jag är också (tyvärr) helt och totalt insjunken i hans liv. För det enda jag kan ta in är hans knapprande på tangenter, hans andning, hans finnar, hans fotsvett, hans harklingar… Jag drar kepsen långt ned över pannan, men ser ändå. Kör in öronpropparna långt in i öronen, men hör ändå. Jag ger upp. Hela hans uppenbarelse stör mig så fullständigt att jag omöjligt kan fokusera. Hela hans existens har fått mitt liv ur balans. Jag vet inte ens vad jag höll på med innan han kom. Vem var jag? Vad gjorde jag?

Vad gör man i det här läget? Det jag gör är i alla fall att vänta artigt några plågsamma minuter, låtsas att jag är på väg hem – inga konstigheter alls – och går sedan lite diskret och sätter mig vid ett annat bord.

Ja men precis, ynglingen brydde sig förmodligen jättemycket om vad jag gjorde och inte gjorde, han verkade ju så uppmärksam och allt, så det var tur att jag skötte det snyggt! Visst?!

Någon som känner igen sig? Ja? Nej?

En Nyår i småbarnsanda

Jag är egentligen ingen nyårsfirare. Har ingenting alls emot att bara vara hemma och göra ingenting. Om man ser tillbaka på mina nyårsaftnar är det inte många jag suttit till bords med partyhatten på eller svirat omkring i en glittrig festblåsa. Knappt någon alls. Vet inte om det beror på att jag lätt blir lite anti när saker blir hypade och kravfyllda. Då förvandlas jag till en liten trotsig barnunge som inte vill vara med. Studenten är ett klassiskt exempel på det. Många tjejer i min årskurs pratade hysteriskt om Studenten ett helt halvår innan och sprang på solduschar, manikyr och pedikyr, gick på salong och fick uppsättningar och make-up, hyrde häst och vagn till studentbalen… Jag var bara sur och tvekade om jag ens skulle köpa en studentmössa. Balen bojkottade jag helt. Nyår är lite samma sak för mig. Eller också beror det helt enkelt bara på att nyårsinbjudningarna inte direkt haglar och jag inte direkt vet var jag skulle ta vägen.

Men de senaste åren efter att många i bekantskapskretsen fått barn har vi liksom kommit in i en ny era. Småbarnsfamiljefirandet. Där man ses tidigt, går hem tidigt, äter något och ingen har någon högre förhoppning än att barnen ska hålla sig lugna och att kvällen ska fortlöpa utan större incidenter. Har man roligt på köpet är det mest ett plus. Lite på den nivån. Och så kommer man hem och känner sig nöjd för att man faktiskt ”hittade på något” och drar en lättnadens suck över att det nu är ett helt år kvar tills det är nyår igen. Ja, kanske låter det dystert, men jag är ingen nyårsfirare som sagt. 20181231_162921

I år var vi tre familjer (med var sin liten dotter) som slog ihop oss och körde ett koncept med trerätters där varje familj stod för var sin rätt. Jag var ju inte dummare än att jag knep efterrätten, ha! Vi åt mat, drack lite vin och drinkar (barnsliga men löjligt goda mjölkdrinkar!) och spelade lite halvhjärtat ett frågespel. Det är bara 10 månader mellan tjejerna, ändå kändes det som tre olika generationer. Tripp, Trapp, Trull, där Skrutten fick rollen som Trapp. Helt otroligt hur mycket några månaders skillnad visar sig i utveckling.

20181231_17221220181231_17385920181231_17440520181231_17355920181230_21203220181231_181712

20181231_150948Efter en trevlig kväll och efter att ha nattat Skrutten blev det ett lugnt inväntande till tolvslaget och de få fyrverkerier som gick att se ovanför hustaken. Sedan var jag så överstimulerad av intryck att jag valde att röja och städa i köket eftersom jag visste att jag ändå inte skulle kunna somna. Så kan man också fira in det nya året. Dagen efter var jag trröööttt.

December för ett år sedan

Den här december har tankarna gått till förra årets december. Det var utan tvekan min mest påfrestande december någonsin och jag får en klump i magen av tanken på hur vi hade det då. Jag har väl nämnt tidigare att huset där vi bor aldrig är tyst och att det alltid är något byggnadsprojekt eller annat störningsmoment som pågår. December förra året tog dock priset. Då skulle företaget i lokalen under oss (deras tak är vårt golv) flytta ut och ett annat företag var på väg in. Tydligen är folk mycket benägna att bryta upp golvet och börja borra i tid och otid, för det var inte första gången det hände. Bilningsarbete. Det var ett helt nytt ord för mig, men gav mig så seriösa men att jag fortfarande får rysningar när jag hör det. Det var alltså så högt att vi inte kunde prata, knappt ens skrika, för att höra varandra. Det gick inte på långa vägar att lyssna på musik eller TV eller ens att tänka på något annat än det fruktansvärda borrljudet. Det väckte oss varje morgon kl 7 och fortsatte från och till fram till kl 16.30. Det pågick i hela december och lite därtill.

Hade man varit på jobbet hade det såklart varit lättare att hantera, men vid den här tiden var jag föräldraledig på heltid. Givetvis kunde vi inte vara hemma. Som föräldraledig är väl de flesta lätt uppstressade som det är och i regel också trötta. Man kanske får gå upp till bebis om nätterna och man kanske som jag, har svårt att sova själv även när man har chansen. Att då inte få möjligheten att sova lite längre på morgonen eller ens kunna vara hemma och ”vila” dagtid med bebis utan ständigt känna att man måste hitta på aktiviteter 8-9 timmar om dagen utanför hemmet i en hel månad – det tär på en. Visst kunde vi hänga på öppna förskolor, hälsa på vänner och gå promenader. Men är man föräldraledig behöver man en lugn bas där man kan vara med sitt barn ifred. En plats att landa. En plats där barnet kan sova och där mamma kan få byta blöjor och kläder utan att behöva stå i kö till offentliga toaletter.

Frustration var bara förnamnet. Mitt hem är min borg och det är där jag tankar energi och landar i mig själv. När då min borg förvandlades till en mardröm mådde jag inte alls bra. Situationen hade förmodligen varit påfrestande och vansinnig för vem som helst, men för mig som högsensitiv blev det nästan ett litet trauma – även om det kanske kan låta överdrivet om man inte är högsensitiv själv. Det var som att oljudet borrades in i min själ och tog alla reservlager jag hade.

Dessutom var jag besviken över att mysiga december bara försvann och brinnande arg över att vi var tvungna att stå ut med det här. Vi klagade givetvis, för varför ska vi betala full hyra när vi inte ens kan vara hemma om dagarna? Ibland är det dock komplicerat vem som har vilket ansvar när det är olika fastighetsägare, hyresvärdar och andra parter och vi trillade mellan stolarna totalt.

En olycka kommer tyvärr heller sällan ensam och lagom till jul fick Skrutten sin första ordentliga förkylning och 40 graders feber och var allmänt orolig, arg och sovvägrande över hela julen. Jag minns som igår hur vi mitt i brinnande julkaos och på väg till Uddevalla där vi skulle spendera julen, fick stanna till på jourmottagningen och få en gallskrikande unge undersökt. Varken jag eller min sambo var knappast några särskilt harmoniska människor under den här tiden och innan allt spektakel hade lagt sig hade vi fullständigt bråkat sönder varandra. Jag var så less, så less och så trött, så trött.

I december ska man njuta

Den här december är raka motsatsen och jag kan inte låta bli att känna en enorm tacksamhet för det. Klart det fortfarande är oljud titt som tätt i det här eländiga huset och klart som tusan vi hade hoppats på att bo någon annanstans vid det här laget, men skillnaden mot förra året är ändå enorm. Jag njuter av bara tanken. Nu när jag vet hur det hade kunnat vara. Vi har varit hemma en hel massa och kunnat baka, lyssna på julmusik och myst hela familjen i soffan. Precis så det ska vara i december.

Som avslut vill jag passa på att tipsa om Red noise, för er andra ljudkänsliga människor som plågas av just oljud. Jag har ju tidigare tipsat om bland annat brown noise, men nytt för mig är alltså Red noise som jag tycker är helt underbart. Det är ett sådant djup i ”surret” som gör mig lugn. Aaah. Jag inser hur nördig (sjuk?) jag låter, men kan väl bara hoppas att ni andra högkänsliga förstår vad jag babblar om.

Red noise dämpar oljud

Sista veckan innan jul

Det är med svansen mellan benen jag klickar mig in här. Är ytterst medveten om mitt urkassa bloggande senaste dagarna och kan bara hoppas att rubriken räcker som fullgod ursäkt. Att det helt enkelt är sista veckan innan jul. Man tycker man är duktig på att planera och vara ute i god tid, men ändå står man här med massa städning och julfix kvar, julkort som ännu inte kommit iväg och och VAB-dagar man inte hade räknat med.

Just nu sitter jag på ett fik i stan medan snön singlar ned från himlen. I morse var det otroligt dimmigt, men jag gillar den drömska stämningen som följer av det. I skrivande stund har jag det ganska behagligt och försöker skapa distans till allt ståhej. Med handen på hjärtat är det kanske inte  mycket ståhej, men jag har så lätt för att bli stressad när det är mycket runt omkring. Dessutom gick pulsen upp rejält när de ringde från förskolan och varnade om magsjuka. Så vi behåller Skrutten hemma den här veckan och hjälps åt så gott vi kan. Förra julen var hon sjuk – jag känner inte att jag har lust att upprepa det i år igen och speciellt inte med magsjuka. Hu!

Dimmig morgon och drömsk känslaParkerad cykel i snön20181217_092342.jpg

Mitt i allt julstök hade jag dock en helt fantastisk lördag med en kompis. Vi glömde allt vad stress hette och körde heldag på spa! Vad kan egentligen vara mer passande under en tid som denna? Vi njöt av diverse pooler och bastusittningar, tankade energi i solarummet, åt världens godaste lunch och hann samtidigt prata och umgås. Fantastiskt!

Sundstadbadets relaxavdelning

Ibland kan jag känna att spa är mer njutbart i teorin än i praktiken (även om det inte på långa vägar får mig att hålla mig därifrån! Jag är en riktig spafantast!). Jag kan ha svårt att slappna av och komma ned i varv och det är ofta ett och annat störningsmoment så som för mycket folk eller att någon pool är avstängd. Men den här gången var det faktiskt exakt så där njutbart som man tänker att det ska vara. Ungefär som när man avundsjukt betraktar folks skrytbilder på Instagram och tänker ååh. Just så var det. Ska försöka återkalla den känslan nu sista tiden innan jul!

Utomhuspool är livetVedeldad bastu är gött

Hälsolunch med lax på badhuset

Vad bortprioriterar du som småbarnsförälder?

I föregående nummer av tidningen Skriva var det en stor artikel som handlade om hur man får tid för sitt skrivande (eller annat man nu vill göra) under det hektiska småbarnslivet. Detta är ju ingen ny frågeställning, men jag blev återigen påmind om det smått orimliga i hur vi lever under småbarnsåren. Hur vi dagligen kämpar, pusslar och flyttar berg. Inte minst i juletider.

…att kombinera heltidsarbete med att hämta tidigt på förskolan – redan där spricker det. Lägg sedan till kraven på vackert inredda hem och barn uppfödda på hemlagad mat, klädda i svenska ekologiska skinnsandaler. Helst ska ungarna också somna på fem minuter, klockan sju, så att föräldrarna kan träna för att springa halvmaran på under två timmar. Det går helt enkelt inte ihop – fastän det ser så förbannat trevligt ut på Instagram.

Ersätt to do-listan med en do not-lista

Dags att byta ut to do-listan mot en do not-lista?

Det jag själv tycker är det mest säregna under dessa år, är att livets allra viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats, samtidigt som många får sina livs mest omvälvande upplevelser. Många som skaffar barn är i 30-årsåldern och en tid i livet då mer eller mindre allt ska få plats. Vi försöker göra karriär och köper eller renoverar hus. Vi försöker räcka till både på jobbet och hemma, men är aldrig tillräckliga någonstans. Vi vill ”hitta oss själva” eller känner stress över att vi redan förväntas ha hittat oss själva. Vi försöker landa i vår nya roll som förälder och allt vad det gör med övriga familje- och vänskapsrelationer och relationen till partnern. Hela livet ställs mer eller mindre på sin ända, även om det är svårt att förstå innan. Vi vill prioritera stunder för oss själva samtidigt som vi vill vara engagerande föräldrar och goda förebilder. Vi vill vara starka, göra bra val och kunna stå upp för oss själva och våra barn. Trots att vi många gånger känner oss som barn själva. Förutom att orka med hela vardagspusslet, känner många också att de behöver vara ”representativa” hela tiden. Det räcker inte med att familjen mår bra, det måste i allra högsta grad se bra ut också. Vi är inte lyckade förrän det är dokumenterat i sociala medier att vi är det. Det är som gjort för destruktiva jämförelser och en falsk illusion av ”alla andra” som totalt bekymmerslösa.

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats

Livets viktigaste pusselbitar ska hitta sin plats på en och samma gång

Jag känner för egen del att jag vägrar bli ett offer för den här livsstilen fullt ut. Även om jag liksom de flesta andra befinner mig mitt i brinnande kaos, måste jag nog också säga att jag ändå – åtminstone till viss del – kan stå utanför och betrakta det ibland. Och det är jag glad för. Det kanske hänger ihop med att jag tänker mig ett liv som egenföretagare och på det sättet är mer fri att sätta mina egna villkor i mångt och mycket. Om jag ska springa i ett ekorrhjul ska det åtminstone vara i ett hjul jag själv har varit med och valt. Och framförallt själv ha tillgång till stoppknappen. Många (och såklart även jag själv ibland) verkar springa i blindo i sina hjul, fastlåsta i regler och sammanhang som bara ”är”. Som bara är som de är och så är det med det. Man ska vara på jobbet ett visst antal timmar, man ska vara med och sitta av den meningslösa fikarasten eller mötet, man ska prata med honom och henne och hälsa på den och den, man ska svara på mail så fort det plingar, man ska hämta barnen tidigt på förskolan varje dag, man ska stressa hem via mataffären var och varannan dag, man ska laga nyttig och ekologisk mat varje kväll, man ska leka pedagogiska lekar med barnen, man ska skjutsa dem på alla aktiviteter, man ska hinna iväg på ett eget träningspass, man ska hinna engagera sig i klassinsamlingar, barnkalas och planera bästa väninnans möhippa. Funderar vi ens på varför vi gör vissa saker? Jag tror att mycket är så inrutat och förväntat av oss att vi inte ens stannar upp och reflekterar över varför vi gör det ena eller andra eller huruvida vi skulle kunna göra annorlunda eller rent av helt ta avstånd från något.

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska jag vara med och bygga hjulet själv

Om jag ska springa i ekorrhjulet ska det åtminstone vara ett hjul jag själv har valt

Oavsett om vi vill få plats för något mer i sitt liv eller om vi bara vill få in mer luft i tillvaron, är en av lösningarna i artikeln att vi – föga förvånande – behöver prioritera. Eller kanske snarare prioritera bort. Om vi säger nej till något säger vi ja till något annat. Ja, det där har vi väl alla hört förut, men har vi egentligen tagit steget att faktiskt prioritera bort något? Det finns nog en hel hög med grejer vi skulle kunna prioritera bort, eller åtminstone dra ner på, om vi bara tänkte efter. Vad händer om vi exempelvis går ned lite i arbetstid och ekonomisk standard? Eller om vi drar ner ambitionsnivån på familjeaktiviteterna? Eller slutar att plikttroget svara i telefon varje gång det ringer? Eller som det med glimten i ögat föreslås i artikeln:

Kanske skita i att träna? Bli lite tjock och stå för det.

Jag har då och då formulerat vissa bortprioriteringar för mig själv, halvt som halvt omedvetet, men nu har jag gjort dessa bortprioriteringar lite mer medvetna och redogör för dem nedan.

Att säga nej till något är att säga ja till något annat

(Bort)prioritera mera!

Behöver barn aktiveras 24/7?

Man ska kunna vara med sina barn utan att sitta på golvet och lägga pedagogiska pussel hela tiden. Att vara den man är och sedan göra plats för sina barn i det livet.

Jag förundras ibland över föräldrar som tycker att barn ska stimuleras och engageras varenda vaken minut. Vad skulle hända om de får engagera sig själva lite? När jag tänker tillbaka på min egen barndom har jag svårt att minnas att föräldrar över lag satt med och lekte på golvet. Minns ni något om det? Jag säger verkligen inte att vi inte ska ägna oss åt våra barn, men jag tycker lätt det blir överdrivet. Kanske kan det gå för långt åt andra hållet – att barnen blir överstimulerade, stressade och vana vid att det måste hända saker konstant. Nu pratar jag bara utifrån vad jag själv tror och jag tror det är ett plus om barnen lär sig att kunna stimulera sig själva och att hantera att allt inte är supermegaskoj hela tiden. Jag tror också det är viktigt att få fritt utrymme för sina egna tankar och att hinna landa lite i sig själv. Kanske lär de sig rent av att bli mer självständiga och att ta större ansvar för hur de själva mår.

En före detta kollega berättade det roliga, men ack så tankeväckande, i deras storslagna familjeutflykt till Kolmården, där barnet ändå hade föredragit att stå på samma plats och titta på en grävskopa halva dagen. Ibland är det lilla det stora. Ibland sliter vi ut oss till ingens glädje.

Måste man laga mat varenda dag?

Detta känns som ett allmänt ”måste” ute i stugorna. Att föräldrarna rusar hem från jobbet, via mataffären och direkt till spisen. Vareviga dag. Inget man direkt reflekterar över. Här tycker jag gott man kan stanna upp ibland och fråga sig: Måste vi verkligen laga middag varje dag? Varför inte laga mat varannan eller var tredje dag och göra dubbelt så mycket? Måste vi ha både lagad lunch och lagad middag? Är det någon som ens tackar mig för min insats? Skulle familjen bli lika glad av att äta gårdagens rester eller ett matigt mellanmål istället för nylagad middag någon dag? Får det inte vara okej med halvfabrikat någon gång? Eller gå ut och äta någon gång emellanåt? Göra ett middagssamarbete med grannen två dagar i veckan?

Det finns inte i min värld att jag skulle lägga tid på att laga middag varje dag. Vi äter heller inte lagad mat mer än en gång om dagen. Nej, jag har inte ett dugg dåligt samvete. Skrutten får bra mat på förskolan och vi är duktiga på att göra storkok och frysa ned matlådor, göra nyttiga mellanmål med mera.

Timglaset är inte bara en illusion

Nej, det är inte bara sanden som rinner ut – utan även ditt liv…

Måste hemmet vara som taget ur ett inredningsmagasin?

Mitt hem är min borg. Jag älskar att vara hemma. Jag vill ha det rent, snyggt och fint. Helst vill jag också kunna känna mig en gnutta stolt över mitt hem. Det kan jag absolut inte just nu. Här har jag dock fått kompromissa med mig själv rejält. Min vision om hur mitt hem ska se ut, är inte helt genomförbart just nu. Vi ser till att ha det städat och ordnat till en viss (förvisso ganska låg) nivå, men utöver det är det okej med stök och bök och att det inte alls är särskilt tjusigt. Det är bara att acceptera; med en mini hemma som river ner allt försvinner både lusten och poängen att göra fint. I alla fall är det så jag känner det.

I år, liksom föregående år, kommer vi dra ner drastiskt på julpyntet. Julgran och prydnadstomtar, vad är det? Väldigt trist för en juldyrkare som mig, men är det inte praktiskt möjligt så är det inte. Då får det vara så. Dessutom är det så mycket saker överallt och tanken på att ta fram ännu mer saker ger mig smått panik. Kanske finns det också högtider man kan strunta fullständigt i? Exempelvis ogillar jag halloween – alltså skulle det aldrig falla mig in att skära ett elakt flin i en pumpa och sätta utanför dörren bara för att grannarna gör det.

Måste man ha kvar relationer som tar mer energi än de ger?

Det här är kanske den viktigaste punkten av dem alla. Ibland tar det, som för mig, flera år att inse att det faktiskt är okej att slopa vissa relationer. Exempelvis vänskapsrelationer i vilka man egentligen aldrig riktigt har trivts, inte riktigt fått den där välbehövliga energin eller kicken som man är ute efter när man träffar vänner eller inte riktigt kommit till sin rätt eller blivit sedd på det sätt man vill. För mig krävdes det att bli gravid för att svart på vitt inse det irrationella i att lägga energi på aktiviteter, omständigheter och människor som inte ger lika mycket energi tillbaka. Även om jag egentligen förstod det redan innan, trillade polletten ner på riktigt först när min egen ork och energi blev betydligt mer begränsad och ett nytt, viktigare, kapitel var på väg att ta form.

Detta är nog inte bara den viktigaste punkten, utan också den svåraste. I alla fall för känslomänniskor som mig. Jag är snäll, lite för snäll, och har ett större samvete än jag egentligen önskar. Att eventuellt kanske möjligen göra någon yttepytteledsen är det jobbigaste jag vet. Jag har genom hela livet varit alldeles för lojal mot alla. Det är såklart inget dåligt i sig, men jag behöver ju lära mig att vara lojal även mot mig själv. Annars kör man sin självkänsla i botten. Så även sin ork. Man behöver äga sitt eget liv och välja själv vad eller vem som förtjänar ens tid och energi.

Sträck på dig – det är ditt liv!

Vad prioriterar du och vad prioriterar du bort

Vad prioriterar du och vad du prioriterar du bort?

Detta är endast mina bortprioriteringar – jag säger inte att något är bättre än något annat. Vilka områden väljer du att strama åt eller kör du all in? In och kommentera!

Dela gärna inlägget om du, som jag, tycker detta är viktigt att diskutera!

När livet springer ifrån och man är luttrad och har förberett sig men blir överkörd ändå

Nu var det minsann ett tag sedan jag ”vardagsuppdaterade”..? Är olidligt trött på uttrycket ”livet kom emellan”, som jag läser överallt, men det är ju dessvärre precis så det är. Livet har varit intensivt senaste veckan och jag har ärligt talat knappt jobbat någonting. Det har varit än det ena än det andra, men framförallt hade vi vänner på besök i helgen, vilket förstås var otroligt mysigt och vi hann beta av både middag, spel och umgänge. Kul!

Spelkväll med vänner och pepparkakor

Funderar seriöst på att skicka in denna bild till Årets foto 2018

På söndagen var det dags för julmarknad med samma sällskap. Trots regnigt och grått väder utan alltför mycket julkänsla, blev julmarknaden ändå väldigt lyckad. Köpte både det ena och det andra och Skrutten fick ta emot julkolor från tomten (och blev rädd!), springa runt och busa och framförallt fick hon rida ponny! Mami och papi tyckte emellertid det var minst lika kul som Skrutten, om jag säger så. Hon skrattade överförtjust och pekade exalterat på ponnyn och tjöt ”titta, titta!”. Ah, mitt hjärta sjöng ljuv musik…

När dottern fick rida ponny

Glädjetjut under ponnyridning

Vi är otroligt dåliga på att både träffa folk och att rent allmänt ”hitta på” saker, så är mycket nöjd med helgen och jag vet att det i långa loppet ger energi. I det kortare loppet får man tyvärr snarare frukta för sitt liv (viss överdrift möjligen, kanske). Kan bara lugnt konstatera att ”bjuda hem folk” inte riiktigt är lika smidigt och simpelt efter att man fått barn som innan. Nu var jag visserligen smått uppstressad även innan jag fick barn, men skillnaden efter barn är ändå enorm. Trots massivt åtgärdsplanerande i form av vem som skulle handla (och kompletteringshandla ytterligare fem gånger), dammsuga alla rum (för att sedan dammsuga in i det sista ändå, eftersom det inte syntes att det någonsin varit dammsuget), planera mat och inte minst laga den, göra efterrätt, springa och köa på Systemet, röja i köket, röja i vardagsrummet (tja egentligen röja i hela jäkla lägenheten så att det överhuvudtaget var fysiskt möjligt att ta sig in) och framförallt planera vem som samtidigt skulle hindra Skrutten från att sätta käppar i alla välplanerade hjul. Puh.

En vanlig dag hemma hos oss, inga konstigheter

Smakprov på hur det såg ut några timmar innan gästerna kom… Vadå, inte behöver vi röja?

Egentligen var det nog främst sömnbristen och vår lilla vilde här hemma som gjorde att allt kändes övermäktigt. Jag får egentligen ångest bara av tanken på att steka pannkakor numera, eftersom jag vet att hon kommer stå och skrika och dra i mina ben och göra allt för att bränna sig på plattan samtidigt. Ja, ja. Vill man något får man väl lägga ner sig ibland. Bara man ser till att inte ha så mycket inplanerat innan och efter. Förutseende som jag är (tja, lite självinsikt har man väl fått med årens gång?) hade jag turligt nog förberett och tidsinställt flera blogginlägg på raken. Det måste ju ärligt talat vara bästa bloggfunktionen? Den gör att jag kan släppa allt vad bloggar heter under några dagar och bara gå lös på andra områden. Nu vet jag i och för sig inte om jag direkt gick lös; snarare försökte jag hindra mig själv från ett nervsammanbrott. Det är sjukt vad sömnbrist gör med människor.

Efter en i princip sömnlös helg (och månad för den delen) kunde vi trösta oss med att Skrutten nu faktiskt börjat sova riktigt bra igen. Åtminstone på nätterna (eftersom hon är sjuk kan hon inte alls sova på dagen… man kan tydligen inte få allt här i livet). Så när jag äntligen börjat sova ikapp och kaxigt tänkte att jag jäklarimej var beredd att åter möta livet – då vaknade jag upp sjuk. Inte sjuk av den lindriga sorten, utan snarare den brutala. Var seriöst helt nedsänkt och det var på gränsen att jag ens orkade slå in två julklappar (!). Var övertygad om att jag måste ha 39 grader i feber – minst – och kände mig därför aningen nedslagen när tempen visade ingen feber alls. ”Är det mig eller termometern det är fel på?” var den enda klartänkta tanke jag lyckades tänka under hela den dagen.

Idag, alltså torsdag (*skrattar bittert*), mår jag typ inte ett dugg bättre. Jo lite kanske. Blogga orkar jag ju tydligen i alla fall. Men har sprängande huvudvärk och knaprar alvedon konstant. Ska kanske inte ta några livsavgörande beslut idag (heller).

Mitt i allt sjukkaos senaste dagarna utspelade sig häromkvällen följande dialog mellan mig och sambon:

Sambo: Det är en sak vi glömt…

Jag: Jaha?

Sambo: Vi hade 11-årsdag förra veckan.

Jag: …

Jag: …

Jag: …!!!

Jag: Men sluuuuuuuuuuuuta?!

Jag: Nej, det här går jag inte med på!

Jag: Seriöst..?!

Jag: Är det helt ute för oss?!
Spirande kärlek och firande av årsdag

Så här firade jag och min älskade vår 11-årsdag 11-årsdag – vad är det?

Nu ska tilläggas att jag och sambon inte direkt är några superfirare av rang eller ens särskilt romantiskt lagda. Men av just den anledningen kan det väl vara kul att ändå fira någon dag. Ja, åtminstone uppmärksamma den. Ja, i alla fall helst innan två veckor senare. Jag är dessutom imponerad över att vi båda lyckades missa detta så helt och totalt – hur är det ens möjligt? Jag antar att det får ses som ett slags bevis på att livet har ändrat sig en smula de senaste två åren, om inte annat. Ska man se det positivt var det ju glädjande att båda missade den, så slapp någon av oss bli bitter. (Nu fick båda bli det istället, he he…).

Jag och Yinyoga i 11 punkter

Jag utfärdade ju ett varningens ord till allmänheten om att jag skulle leta upp första bästa yogalokal och så fort tillfälle ges kasta mig ut på ett yinyoga-pass. Jag förstår att det är snudd på för mycket begärt att ni ska behöva gå undrandes, dag ut och dag in. Jag inser det. Så håll i er nu!

Jag skrev ju innan att jag hoppades komma hem efteråt och säga att jag minsann älskade det.

Låt oss säga så här: Jag kom inte hem efteråt och sa att jag älskade det.

Men låt oss ta det från början, för all del. Här kan du läsa om hela förloppet i 9 punkter för att få en bättre bild av min kväll i yinyogans tecken:

1. Då jag totalt saknar all tillstymmelse av lokalsinne, hade jag så mycket marginal när jag åkte att till och med min farmor hade höjt imponerat på ögonbrynet. Med hjälp av noggrann vägbeskrivning, detaljstudie av karta och idiotanvändning av Google maps, hittade jag min destination tryggt och smidigt hittade jag ändå inte. Ja precis – då förstår ni vilken nivå vi talar om. Tio varv snurrade jag runt med bilen i området innan jag förstod vart jag skulle och var jag kunde ställa bilen. Sedan lyckades jag dessutom gå vilse efter att ha lämnat bilen ändå. Ja, nu börjar ni verkligen förstå…

Har du som jag hopplöst dåligt lokalsinne

Bara kompassen som saknades!

2. Väl utanför lokalen är det så mörkt att jag börjar tro att jag gått fel ändå (ja, det är alltid min första rimliga tanke var jag än befinner mig. Man ska ändå berömma mig för min självinsikt!). Skymtar tillslut texten yoga på dörren, men hittar ingen lysknapp i trappuppgången. Det kommer en mindre glad dam med en yogamatta under armen. Jag och glada damen lyser tillsammans upp trappan med hjälp av våra telefoner.

3. Strömavbrott, men vi kör ändå! Yogaledaren är tapper, men inte helt inbjudande. Jag swishar över 180 riksdaler och blir inskickad i the yoga shala room. Lite mörk känsla, i dubbel bemärkelse. Men yogarummet är mysigt upplyst av stearinljus och jag kan ändå se en strimma av ljus (i dubbel bemärkelse det också).

4. I rummet råder en märkbar stillhet, vilken nästan golvar mig. Men vänta nu, känner jag inte också en väldig sorgsenhet? Vad är det nu då? frågar jag mig själv trött per automatik – känslomänniska som jag är. Alltid är det något ouppklarat. Tills jag inser att känslan inte alls kommer från mig, utan i allra högsta grad från rummet. Ojdå, det var kanske ingen hit för en högsensitiv som inte kan filtrera bort intryck. Jaja, bara 1, 5 timme kvar…

5. Passet drar igång och jag får klart för mig svart på vitt vad yinyoga handlar om: Stretching. Att stretcha varje muskel i fem minuter. Totalt typ 90 minuter (…). Herre-gud vad tråkigt. Stretchingen känns heller inte så givande. Jag är nog inte så stel. Var det verkligen min idé att gå hit?

6. Inser drastiskt att detta må vara rogivande för kropp, men definitivt inte för själ. Förutom att jag blir rastlös är det två yogisar i rummet (varav den ena tryggt placerad bredvid mig) som frustar som tjurar på gastub. Jag blir helt osannolikt uppretad. Det här är ju helt skrattretande! Dämpa er för jösse namn?! ”Jättehärligt att ni kan slappna av och inte skäms för det, men här är en till som gärna skulle vilja slappna av!” överväger jag att viska i örat på granntjuren. (Jag väljer dock att avstå).

7. Det här är verkligen en passande stund att hylla sin egen högkänslighet, som det ju sägs att man ska. Jag blåser en serpentin i mitt inre. Att försöka tränga bort ljudet av deras andning är ungefär lika lätt som att försöka somna med öppna ögon. Känner mig smått gråtfärdig. Vill slå. (Avstår återigen).

8. Andningen kompletteras med lite kluckande magar, smaskande munnar och en och annan näsgrymtning… Börjar känna mig äcklad. Bara 45 minuter kvar…

9. Åh, äntligen dags att plocka fram filt och få meditera! Nu rackarns ska jag få lite valuta! Det här är min stund! Men vad nu? Vad är detta? Yogaledaren börjar någon slags predikning. Låter ungefär som Guds tio budord, fast mer i stil av Yogans 75 nutidsråd. Man ska tydligen inte försöka imponera på andra, vara fördomsfull eller köpa för mycket saker. Okej, då vet jag. Får jag meditera nu?

10. Nehä, ungeför däär var det slut. Okej, snabbt iväg innan yogaledaren eventuellt hinner fråga vad jag tyckte om klassen (nä, okej, det hade hon nog inte gjort ändå).

11. Sätter mig i bilen och tjurar lite. Åker hemåt (och hittar vägen!).

Jag utövar yoga - eller kanske inte

Sådärja. Det var det, det. Är ändå glad att jag testade. Till yinyogans försvar måste jag erkänna att jag fick ett skönt lugn i kroppen och hade det bara funnits mer utrymme för meditation i slutet hade jag garanterat kunnat få ut lite mer av det. Hade folk inte frustat så fanatiskt hade jag nog fått ut ännu lite mer av det. Men i det stora hela och bortom alla störande inslag (ja, du får blicka långt bort!), kändes det ändå inte som något för mig. Tyvärr, ska jag ärligt säga. Nu har jag dock gett yinyoga ett försök och det klickade inte. You had your chance. Tack och hej.