Mina 5 mest lästa inlägg 2018

Nu när det är nytt år (ja det har allt varit nytt år ett tag, jag är tydligen bara lite efter…) tänkte jag att det kunde vara intressant att se vilka av mina inlägg som blev mest lästa under föregående år. Går det att se något mönster ur detta? Kan man dra några slutsatser?

Här ser ni mina fem mest lästa inlägg från föregående år, i ordningsföljd:

”Sluta känn efter” som högsensitiv?

Hänger du inte med i filmen? Du kanske är dum… eller bara högkänslig?

Starkskör

Öronproppar, hörselkåpor och brus-appar är mina bästa vänner

Vad bortprioriterar du som småbarnsförälder?

När jag går igenom min statistik är det tydligt att mina nischade inlägg blir mest lästa. Kanske går detta hand i hand med att nischade inlägg är lättare att marknadsföra. Har jag skrivit om ett visst ämne är det lättare att veta var jag ska marknadsföra det än om jag bara skriver en allmän vardagsuppdatering. Å andra sidan tror jag de där allmänna vardagsinläggen också behövs för att göra bloggen intressant på något sätt. De ger ju en annan sida till de där lite djupare inläggen, då de säger något om mig och min vardag. Men för mig har det aldrig känts självklart hur mycket och på vilket sätt jag ska nischa min blogg. Jag vet att jag knappast heller är ensam om att ha huvudbry kring den frågan.

Förutom att nischade inlägg blir mest lästa, kan vi också konstatera att det är inlägg om högkänslighet som toppar denna liga. De fyra mest lästa inläggen handlar alla om just högkänslighet. Inlägget på första plats drog iväg fullständigt utan att jag egentligen gjorde någon större ansträngning om att marknadsföra det. Det levde sitt eget lilla liv och flera gånger flammade det upp på nytt, trots att det hade gått ett bra tag. Jag saknar tyvärr tillräckligt detaljerad statistik för att kunna utläsa hur det hela gick till, men roligt var det i alla fall. Kanske var det en lockande rubrik, kanske var det bara slumpen. Oavsett går det helt klart att se att högkänslighet är ett tacksamt ämne att blogga om. Det är en stor, men samtidigt begränsad och tydlig målgrupp.

På femte plats hamnar ett inlägg om småbarnslivet och konsten att prioritera. Även småbarnslivet är ett tacksamt ämne att skriva om. Emellertid ser jag en markant försämring i besöksstatistiken när det gäller småbarnslivet jämfört med inläggen om högkänslighet. Ska jag våga mig på en kvalificerad gissning beror det på att målgruppen är betydligt mer utspridd. Småbarnsföräldrar finns överallt och det finns också otroligt många konkurrerande forum för dessa. Likaså finns oändligt med bloggar som drivs av småbarnsföräldrar. För högkänsliga personer upplever jag utbudet av mötesplatser betydligt mer begränsat och jag har bara lyckats hitta en handfull aktiva bloggar på detta tema – även om de såklart ökar i takt med att detta personlighetsdrag blir mer uppmärksammat. Så de forum, föreningar och aktiviteter som finns för högkänsliga är mer samlade och lätta att nå ut till. Skriver jag ett inlägg om högkänslighet har jag lättare att nåt ut med det på ett enkelt sätt än om jag skriver om småbarnslivet eller för all del relationer, personlig utveckling eller annat som är mer obegränsat.

Vad säger din statistik om din blogg?

Det här födde såklart mycket tankar hos mig. Ska ha detta i bakhuvudet när jag klurar över bloggen framöver. Vilka budskap gömmer sig i er besöksstatistik?

Hur bråkar du och din partner?

Så här efter jul- och nyårstider när många spenderat mer tid än vanligt tillsammans med familjen är det lätt att känna att det blivit lite mycket av det goda. Kanske har man under juluppehållet hunnit ryka ihop med sin andra hälft en gång för mycket? Kanske två och tre gånger för mycket också?

Jag föreställer mig att de flesta småbarnsföräldrar dagligen ryker ihop över vardagspusslet och hur det bäst ska pusslas, hur tid och pengar ska fördelas och vem som ska göra vad. Vi är inte så olika som vi tror. Men något som är desto mer intressant är hur vi bråkar och även hur vi förhåller oss till bråken.

På bråkfronten skulle jag nog säga att jag är en aktiv bråkare medan min sambo är en passiv sådan. Jag vill gärna diskutera allt in i detalj och blir ytterst frustrerad när jag inte får något större gensvar. Vilket givetvis gör mig ännu mer aktiv som bråkare och sambon förmodligen ännu mer passiv. Ja, vi är riktiga hejjare på kommunikation!

Hur bråkar du och din sambo och hur förhåller ni er till bråk

Hur vi förhåller oss till konflikter är också som natt och dag. Så här kan det se ut:

Jag: Hmm, hur ska jag bo nu när jag är själv, är en trea lagom? Ska jag ha Skrutten varannan vecka? Vem ska jag fråga om barnvakt? Är jag fast i den här staden? Vilka av våra gemensamma vänner har jag kvar? Nu får Skrutten ingen kärnfamilj! Nu blir Skrutten ett skilsmässobarn! Ska jag skriva om hela min livsplan nu? Kommer jag bli deprimerad? Eller blir det fantastiskt? Vem är jag? Är mitt liv bara en illusion? Kris kris kris…

Sambon: Ja men det går väl upp och ned för alla. Vad ska vi äta ikväll?

Eh ja, man kan alltså jobba lite olika. Hantera konflikter lite olika.

Freaka lite olika mycket.

Puh.

Hur ser det ut för dig och din andra hälft? Hur lika eller olika förhåller ni er till bråk?

Gula vänskapsrelationer

Ja, vad hände egentligen med min bloggserie med utgångspunkt i boken Omgiven av idioter? Ja, det kan man undra. Nu är det iallafall hög tid att rannsaka den gula personlighetstypen. En insikt jag gjorde medan jag läste denna omtalade bok var inte bara att jag själv har en hel del gult i mig, utan också att mina närmaste vänner har det. Man kan alltså slå fast att jag trivs bäst med människor som är som mig själv. Det låter väl härligt självbelåtet?

Jag började dock fundera…. Hur är det egentligen möjligt för gula personer att ha en fungerande relation med varandra? I boken beskrivs gula personer som (typ…) överaktiva, överambitiösa, jobbigt pratiga, uppfyllda av sig själva och energiska till bristningsgränsen. Alltså ganska hysteriska över lag. Men också för känsliga för sitt eget bästa och på gränsen till neurotiska ibland. Kan verkligen två sådana personer komma överens? På samma sätt som jag ser framför mig hur två röda personer fullkomligt skallar varandra som på en tjurfäktningsarena och dödar alla frön till en eventuellt stundande vänskap, tänker jag att gula personer skulle behöva ett mer lugnt sällskap som kan balansera upp de värsta topparna och dalarna.

Men nej. Vid närmare eftertanke tror jag att det är just det som är grejen för många gula personer. Vi blir lätt rastlösa av allt för lugnt sällskap. En lugn livspartner – ja, det är nog ett måste. I alla fall för mig. Men när det gäller vänner? Nej, det är svårt. Missförstå mig rätt, det är jätteviktigt för mig att varva ner och ta det lugnt, men det är något jag föredrar att jag göra på egen hand. När jag umgås med vänner vill jag kunna prata om allt, allt, allt, högt och lågt och helst samtidigt. Vi vill kunna skratta och gråta, få vara lite smågalna eller egentligen helt enkelt bara oss själva. Med väldigt lugna personer känner jag mig lätt lite för mycket. Detta gör att jag automatiskt börjar dämpa mig och begränsa mig. Jag känner mig inte riktigt hemma och följaktligen blir relationen inte heller särskilt djup. Vi kan absolut vara goda vänner, men de kommer aldrig riktigt känna mig på djupet – något jag vill att mina närmaste ska göra.

gula_personer_vanskap

De flesta gula personer verkar gilla att höras, synas och att ta plats. Emellertid är gula personer också känslomänniskor, vilket jag tror räddar många från att bli helt odrägliga. De flesta gula märker direkt om de inte är omtyckta eller om andra inte är lika entusiastiska. När de märker detta kommer de helt av sig och drar sig illa kvickt tillbaka – förmodligen ganska naggade i hörnen. Jag skulle också gissa på att det gröna personlighetsdraget är ett relativt vanligt komplement till det gula och tillika en sund motpol. Gröna personer är ju som bekant lite mer kontrollerade och anpassningsbara. En gemensam nämnare för mig och mina närmaste vänner är nog att vi är just gulgröna. Det tror jag klart underlättar.

En baksida av mina kompispreferenser är emellertid att jag kan bli väldigt trött av att umgås. Jag får väldigt mycket energi, men det kostar också en del energi att umgås på ett sådant intensivt sätt. När det har varit mycket sociala aktiviteter blir jag lätt överstimulerad och behöver få vara själv och liksom landa ett par dagar. Ja, här spelar såklart min högkänslighet in.

En annan baksida är också att det ibland kan vara svårt att hitta en balans av givande och tagande som passar bägge parter. När båda har enorma behov av att få uttrycka sig – vem ska då lyssna? När båda har så mycket energi och så mycket att säga, upplever jag det svårt ibland att både lyssna och bli lyssnad på. Jag tar illa upp när jag märker att motparten är disträ och knappt tittar på mig eller bekräftar det jag säger. Här tror jag man får hitta ”spelregler” som är unika för varje relation. Jag tror gula personer är rätt duktiga på att hitta ett dynamiskt samspel och har lätt att anpassa det från person till person. Det är såklart inget som behöver uttalas högt; spelreglerna är mer av en osynlig förhandling. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Speciellt inte när det handlar om känslomänniskor.

20190104_174555

Vad säger ni, är det någon som känner igen sig i detta? Är det fler gula eller gulgröna personer som föredrar vänner med samma färg? Gäller det även eventuell partner eller behöver ni en partner som istället kompletterar er?

Nu laddar vi om

20190118_143627

Ja. Nä. Jag har ännu inte riktigt lyckats ta mig ur den där dåliga trenden jag skrev om i föregående inlägg. Egentligen har väl olyckorna slutat hagla in nu (peppar peppar med tjugo utropstecken), men jag har haft enormt svårt att bryta egna tankemönster och dåliga vanor som liksom kommer på köpet med sådana där perioder. All motivation har varit som bortblåst och livet har inte känts så där särdeles upplyftande. I helgen har jag dock försökt hamna på rätt köl och ta tag i fanskapet (dvs mig själv). Jag hoppas jag snart är igång igen!

20190118_125635

I övrigt blev det inte många knop gjorda. Blev flera småpromenader med Skrutten och en långpromenad ensam där jag spanade in några lägenheter som vi kanske är intresserade av. Har varit soligt men kallt både lördag och söndag och ibland blir jag alldeles hänförd av min omgivning. Är jag i dåligt skick är promenader det bästa jag kan lägga min tid på. Sedan har det blivit handling, matlagning och det vanliga vardagslunket, men också ett hårt träningspass som för att ruska igång min glöd igen.

20190118_152641

Tänkte nu sparka igång denna vecka. Wish me luck. Trevlig måndag på er! ❤

Bästa och sämsta med högkänslighet?

Ny vecka! Hos oss kickstartar vi med bilningsarbete i lägenheten ovanför oss. Vad kan möjligtvis dränera stämningen mer än just bilningsarbete för en högkänslig person? Så totalt uttömmande och nattsvart tillvaron känns från ingenstans. Att bo i vårt hus är ett ständigt skämt, men idag bestämde jag mig snabbt för att hushålla med min energi och fokusera på rätt saker. Satte ner Skrutten i vagnen och gick ut (läs: krigade mig blodig genom gråtattacker och protester) och promenerade två härliga varv i solen runt det fina tjärnet där vi bor. Mycket bra beslut att byta obehag mot hänfördhet. Den sämsta delen av högkänslighet mot den bästa. Förmodligen njöt jag som bara en högkänslig kan.

20190114_103537

Ni som är högkänsliga, vad skulle ni säga är de tre sämsta respektive bästa effekterna/aspekterna av er känslighet?

Här är de tre sämsta för mig:

1. Att sociala situationer får mig så uttömd på energi. Efteråt är jag forcerad och har svårt att komma ned i varv i kombination med ett inre obehag. Det är som att jag riktigt känner hur hjärnan arbetar intensivt med att sortera, analysera och landa. Det är en nästan vibrerande känsla och jag vet att det är lönlöst att försöka jobba emot då det bara skulle bli ännu värre. Bara att acceptera, men visst är det tråkigt för en energisk person att inte bara kunna ösa på med allt man vill göra.

2. Ljudkänsligheten. Känner mig som en porslinsdocka i alla offentliga miljöer. Ett lätt offer som kräver ständig rustning för att inte dräneras. Jag går ingenstans utan öronproppar och hörlurar med brus, men jag upplever det ändå som ett handikapp att inte själv kunna filtrera bort oönskade ljud.

3. Att aldrig riktigt känna sig förstådd av omgivningen (det vill säga majoriteten som inte själva är högkänsliga). Att behöva förklara och försvara sådant som uppfattas som svagheter. Att man behöver mer egentid och pauser än andra för att må bra, att ett barnskrik inte bara är ett barnskrik utan känns som om någon slår med en hammare på mitt huvud, att en påslagen TV inte bara är en påslagen TV utan som en hel skränig orkester. Att inte känna sig helt accepterad eller tagen på allvar, eftersom så många helt enkelt inte kan relatera till känslighet på den nivån.

20190114_101658

Och här är de tre bästa aspekterna för mig:

1. Att min känslighet är min största tillgång i mitt skrivande. Min dröm är att kunna försörja mig enbart på mitt skrivande och min känslighet är en aldrig sinande tillgång då det alltid finns något jag går och tänker på och vill skriva om. Rent allmänt är det en tillgång för konstnärliga aktiviteter, som jag ser det. Eller kreativitet och fantasifullhet över lag.

2. Att kunna försätta mig i vilken sinnesstämning jag vill enbart genom att sätta på en viss låt, titta på en film eller göra en viss aktivitet, så som att ta en solig promenad i skogen, sitta bland klippor och vatten, gå på ett roligt träningspass med bra musik, strosa omkring med min kamera i naturen…

3. På samma sätt som negativa intryck går djupare, gör såklart även positiva intryck det. En massage är inte bara fysisk njutning för mig, det är snarare kärlek för hela min själ och existens. En bra låt är inte bara lite örongodis, utan snarare blir jag tagen med storm och i princip euforisk. En bra film är inte bara en stunds underhållning eller tidsfördriv, den följer med mig i flera veckor efteråt. (För mig är det ett mysterium att folk kan glömma bort om de har läst en viss bok eller sett en viss film. Läser jag en bok minns jag den för livet, oavsett hur bra eller dålig den är.) Allt går djupt. Vi får förvisso stå ut med en hel del dalar, men jäklar vilka höjder vi får uppleva ibland! Livet blir så mycket rikare!

Skriv er egen lista och gilla, dela och pinga om ni vill! ❤ 

Med guldmask och bubbel

Som kontrast till föregående gnällinlägg tänkte jag skriva om något betydligt roligare. Som egentligen bara bevisar att det faktiskt inte är ett dugg synd om mig (utifall att någon faktiskt tyckte synd om mig alltså, man vet ju aldrig). Häromveckan var jag nämligen i Örebro och gick bananas, all in och lite till. Hur det gick ihop med min sambos stukade fot? Det gick inte ihop, men som tur var lyckades vi trixa ihop barnvakt och tur var det då jag inte hade minsta lust att ställa in mina sedan länge bokade planer.

20190102_214557

Jag och min buddy

Jag har en sådan där kompis som det liksom var love at first sight med när vi träffades första gången. Vilken speciell person, tänkte jag. Henne gillar jag. Vi var placerade på samma universitetsprogram i Karlstad, lika nyinflyttade båda två. Också lika galna, lika grubbliga och lika totalenergiska båda två. Lite av en perfect match. När hon sedan flyttade många städer bort har vi ändå lyckats hålla kontakten och ett par gånger per år brukar vi se till att träffas i någon passande stad, ta in på hotell, shoppa järnet och dricka alldeles för mycket vin. Nu var det alltså dags igen. Ibland känns det som att det är sådana stunder man lever för.

20190102_090908

Redan bussresan dit kändes smått magisk. Hur ofta får man sitta i en nästan tom buss med riktigt sköna säten och ordentligt benutrymme för oss långbenta? Hur ofta får man följa soluppgången och samtidigt lyssna på en meditationsinspelning i lurarna? Bästa starten. Vissa stunder är så löjligt perfekta att man undrar varför man inte kan få spilla över lite energi på livets sämre stunder.

20190102_123113

Chocken i att handla till sig själv och inte till Skrutten

20190102_140205

Dessa guldmasker visade sig vara världens kap… Tur vi knep de sista två i butiken…

Efter snabbt kramkalas rivstartade vi med den obligatoriska second hand-rundan följt av en rejäl tur på Mariebergs köpcentrum (på grund av den hemska kylan dissade vi centrum). Sedan direkt till hotellet för flera timmars spa. Då det var en onsdag hade vi stundtals hela relaxområdet för oss själva, vilket kändes enormt lyxigt. Vi smugglade med lite mousserande och riktiga champagneglas, tog på oss guldmaskerna och sjönk ner i bubbelpoolen. Magic. Var detta ens på riktigt? (Är fortfarande inte helt säker).

20190102_174822

Svårt att le med guldmask (vilket eventuellt kan ha varit världshistoriens största lyxproblem).

20190102_174658

Skål!

Sedan fixade vi oss i sällskap av ännu mer vin och musik och prat. Blev en mycket sen middag på Oleary´s, då det mesta annat var stängt. Dock var maten enastående god och vi var inte direkt besvikna. Efter detta avslutades dock kvällen något snopet då det visade sig att i princip ingenting fanns öppet. Trots att vi hade kollat upp innan att ett par ställen skulle vara öppna till 01. Så blev hem och sova istället. Eller ja, sova och sova, jag sover väl aldrig jag, men någon timme här och där blev det väl kanske. Orkar inte ens bli frustrerad längre, det hjälper mig knappast. Så jag ligger bara och vilar och försöker acceptera läget. Jag tänker att jag har det skönt då det inte är något som krävs av mig just då. Det kan kanske vara ett avstressande tips för någon annan med samma problem?

20190102_161654

Klassiska nödlösningen

20190102_223512

Pasta Alfredo tror jag denna goding hette…

Dagen efter inleddes med hotellfrukost. Det måste ju nästan vara en del av höjdpunkten med att bo på hotell? Sedan gick vi förväntansfulla ned till spaavdelningen igen (nej, vi hade tydligen inte fått nog… herregud) men insåg besviket att det var stängt. Vi la oss dock i varsin vilstol och pratade en stund innan det var dags att packa ihop sig och checka ut. Sedan blev det ytterligare en tur till Marieberg för att säkerställa att det verkligen inte fanns fler guldmasker. Det fanns det inte. Vi tröstade oss med lite småshopping på Ikea med efterföljande lunch innan vi styrde kursen mot Karlstad. Min kära buddy följde med in en stund för fika och mys med Skrutten innan hon fortsatte vidare.

20190103_091324

Ska det blandas ska det blandas rejält. Observera högen med grädde, mmm…

Kan jag sitta här?

”Kan jag sitta här?”

Frågan hänger i luften och jag blir ställd. Ytterst ställd.

Svarar ”jaaaa…” med svävande tonläge, som för att vinna tid. Kommer dock inte på något mer att säga och alla tankar och protester som febrilt studsar omkring i mitt energifält, förblir osagda.

Men ynglingen har såklart redan hunnit slå sig ned, oavsett. Mitt framför mig vid det lilla bordet på biblioteket. Han är redan i full färd med att koppla in sladdar, knappra på tangentbord och greja med hörlurar. Kvar sitter jag som paralyserad och försöker smälta att denna människa mitt emot mig just slog sig ned vid ”mitt” bord trots att det fanns så många tomma bredvid.

Jag slår vad om att ni också varit med om denna smått bisarra situation många gånger. På bussen. På läktaren. På bänken. Vad svarar man? ”Eh, kan du inte sätta dig någon annanstans?” Nej det gör man inte. Man blir så förvånad och ställd att man i ren panik glädjetjuter ”ja men absoluuuut!” Sedan sitter man en lång stund och analyserar det som precis hände. Stöter han på mig? Är han lite efterbliven? Eller är han bara väldigt sällskaplig? Är det mig det är fel på – är jag för osvensk och stel?

Svenskar sätter sig aldrig bredvid andra

Var hade du satt dig?

Ynglingen mitt emot mig är helt och totalt insjunken i sitt eget liv. Jag är också (tyvärr) helt och totalt insjunken i hans liv. För det enda jag kan ta in är hans knapprande på tangenter, hans andning, hans finnar, hans fotsvett, hans harklingar… Jag drar kepsen långt ned över pannan, men ser ändå. Kör in öronpropparna långt in i öronen, men hör ändå. Jag ger upp. Hela hans uppenbarelse stör mig så fullständigt att jag omöjligt kan fokusera. Hela hans existens har fått mitt liv ur balans. Jag vet inte ens vad jag höll på med innan han kom. Vem var jag? Vad gjorde jag?

Vad gör man i det här läget? Det jag gör är i alla fall att vänta artigt några plågsamma minuter, låtsas att jag är på väg hem – inga konstigheter alls – och går sedan lite diskret och sätter mig vid ett annat bord.

Ja men precis, ynglingen brydde sig förmodligen jättemycket om vad jag gjorde och inte gjorde, han verkade ju så uppmärksam och allt, så det var tur att jag skötte det snyggt! Visst?!

Någon som känner igen sig? Ja? Nej?

En Nyår i småbarnsanda

Jag är egentligen ingen nyårsfirare. Har ingenting alls emot att bara vara hemma och göra ingenting. Om man ser tillbaka på mina nyårsaftnar är det inte många jag suttit till bords med partyhatten på eller svirat omkring i en glittrig festblåsa. Knappt någon alls. Vet inte om det beror på att jag lätt blir lite anti när saker blir hypade och kravfyllda. Då förvandlas jag till en liten trotsig barnunge som inte vill vara med. Studenten är ett klassiskt exempel på det. Många tjejer i min årskurs pratade hysteriskt om Studenten ett helt halvår innan och sprang på solduschar, manikyr och pedikyr, gick på salong och fick uppsättningar och make-up, hyrde häst och vagn till studentbalen… Jag var bara sur och tvekade om jag ens skulle köpa en studentmössa. Balen bojkottade jag helt. Nyår är lite samma sak för mig. Eller också beror det helt enkelt bara på att nyårsinbjudningarna inte direkt haglar och jag inte direkt vet var jag skulle ta vägen.

Men de senaste åren efter att många i bekantskapskretsen fått barn har vi liksom kommit in i en ny era. Småbarnsfamiljefirandet. Där man ses tidigt, går hem tidigt, äter något och ingen har någon högre förhoppning än att barnen ska hålla sig lugna och att kvällen ska fortlöpa utan större incidenter. Har man roligt på köpet är det mest ett plus. Lite på den nivån. Och så kommer man hem och känner sig nöjd för att man faktiskt ”hittade på något” och drar en lättnadens suck över att det nu är ett helt år kvar tills det är nyår igen. Ja, kanske låter det dystert, men jag är ingen nyårsfirare som sagt. 20181231_162921

I år var vi tre familjer (med var sin liten dotter) som slog ihop oss och körde ett koncept med trerätters där varje familj stod för var sin rätt. Jag var ju inte dummare än att jag knep efterrätten, ha! Vi åt mat, drack lite vin och drinkar (barnsliga men löjligt goda mjölkdrinkar!) och spelade lite halvhjärtat ett frågespel. Det är bara 10 månader mellan tjejerna, ändå kändes det som tre olika generationer. Tripp, Trapp, Trull, där Skrutten fick rollen som Trapp. Helt otroligt hur mycket några månaders skillnad visar sig i utveckling.

20181231_17221220181231_17385920181231_17440520181231_17355920181230_21203220181231_181712

20181231_150948Efter en trevlig kväll och efter att ha nattat Skrutten blev det ett lugnt inväntande till tolvslaget och de få fyrverkerier som gick att se ovanför hustaken. Sedan var jag så överstimulerad av intryck att jag valde att röja och städa i köket eftersom jag visste att jag ändå inte skulle kunna somna. Så kan man också fira in det nya året. Dagen efter var jag trröööttt.

December för ett år sedan

Den här december har tankarna gått till förra årets december. Det var utan tvekan min mest påfrestande december någonsin och jag får en klump i magen av tanken på hur vi hade det då. Jag har väl nämnt tidigare att huset där vi bor aldrig är tyst och att det alltid är något byggnadsprojekt eller annat störningsmoment som pågår. December förra året tog dock priset. Då skulle företaget i lokalen under oss (deras tak är vårt golv) flytta ut och ett annat företag var på väg in. Tydligen är folk mycket benägna att bryta upp golvet och börja borra i tid och otid, för det var inte första gången det hände. Bilningsarbete. Det var ett helt nytt ord för mig, men gav mig så seriösa men att jag fortfarande får rysningar när jag hör det. Det var alltså så högt att vi inte kunde prata, knappt ens skrika, för att höra varandra. Det gick inte på långa vägar att lyssna på musik eller TV eller ens att tänka på något annat än det fruktansvärda borrljudet. Det väckte oss varje morgon kl 7 och fortsatte från och till fram till kl 16.30. Det pågick i hela december och lite därtill.

Hade man varit på jobbet hade det såklart varit lättare att hantera, men vid den här tiden var jag föräldraledig på heltid. Givetvis kunde vi inte vara hemma. Som föräldraledig är väl de flesta lätt uppstressade som det är och i regel också trötta. Man kanske får gå upp till bebis om nätterna och man kanske som jag, har svårt att sova själv även när man har chansen. Att då inte få möjligheten att sova lite längre på morgonen eller ens kunna vara hemma och ”vila” dagtid med bebis utan ständigt känna att man måste hitta på aktiviteter 8-9 timmar om dagen utanför hemmet i en hel månad – det tär på en. Visst kunde vi hänga på öppna förskolor, hälsa på vänner och gå promenader. Men är man föräldraledig behöver man en lugn bas där man kan vara med sitt barn ifred. En plats att landa. En plats där barnet kan sova och där mamma kan få byta blöjor och kläder utan att behöva stå i kö till offentliga toaletter.

Frustration var bara förnamnet. Mitt hem är min borg och det är där jag tankar energi och landar i mig själv. När då min borg förvandlades till en mardröm mådde jag inte alls bra. Situationen hade förmodligen varit påfrestande och vansinnig för vem som helst, men för mig som högsensitiv blev det nästan ett litet trauma – även om det kanske kan låta överdrivet om man inte är högsensitiv själv. Det var som att oljudet borrades in i min själ och tog alla reservlager jag hade.

Dessutom var jag besviken över att mysiga december bara försvann och brinnande arg över att vi var tvungna att stå ut med det här. Vi klagade givetvis, för varför ska vi betala full hyra när vi inte ens kan vara hemma om dagarna? Ibland är det dock komplicerat vem som har vilket ansvar när det är olika fastighetsägare, hyresvärdar och andra parter och vi trillade mellan stolarna totalt.

En olycka kommer tyvärr heller sällan ensam och lagom till jul fick Skrutten sin första ordentliga förkylning och 40 graders feber och var allmänt orolig, arg och sovvägrande över hela julen. Jag minns som igår hur vi mitt i brinnande julkaos och på väg till Uddevalla där vi skulle spendera julen, fick stanna till på jourmottagningen och få en gallskrikande unge undersökt. Varken jag eller min sambo var knappast några särskilt harmoniska människor under den här tiden och innan allt spektakel hade lagt sig hade vi fullständigt bråkat sönder varandra. Jag var så less, så less och så trött, så trött.

I december ska man njuta

Den här december är raka motsatsen och jag kan inte låta bli att känna en enorm tacksamhet för det. Klart det fortfarande är oljud titt som tätt i det här eländiga huset och klart som tusan vi hade hoppats på att bo någon annanstans vid det här laget, men skillnaden mot förra året är ändå enorm. Jag njuter av bara tanken. Nu när jag vet hur det hade kunnat vara. Vi har varit hemma en hel massa och kunnat baka, lyssna på julmusik och myst hela familjen i soffan. Precis så det ska vara i december.

Som avslut vill jag passa på att tipsa om Red noise, för er andra ljudkänsliga människor som plågas av just oljud. Jag har ju tidigare tipsat om bland annat brown noise, men nytt för mig är alltså Red noise som jag tycker är helt underbart. Det är ett sådant djup i ”surret” som gör mig lugn. Aaah. Jag inser hur nördig (sjuk?) jag låter, men kan väl bara hoppas att ni andra högkänsliga förstår vad jag babblar om.

Red noise dämpar oljud

Sista veckan innan jul

Det är med svansen mellan benen jag klickar mig in här. Är ytterst medveten om mitt urkassa bloggande senaste dagarna och kan bara hoppas att rubriken räcker som fullgod ursäkt. Att det helt enkelt är sista veckan innan jul. Man tycker man är duktig på att planera och vara ute i god tid, men ändå står man här med massa städning och julfix kvar, julkort som ännu inte kommit iväg och och VAB-dagar man inte hade räknat med.

Just nu sitter jag på ett fik i stan medan snön singlar ned från himlen. I morse var det otroligt dimmigt, men jag gillar den drömska stämningen som följer av det. I skrivande stund har jag det ganska behagligt och försöker skapa distans till allt ståhej. Med handen på hjärtat är det kanske inte  mycket ståhej, men jag har så lätt för att bli stressad när det är mycket runt omkring. Dessutom gick pulsen upp rejält när de ringde från förskolan och varnade om magsjuka. Så vi behåller Skrutten hemma den här veckan och hjälps åt så gott vi kan. Förra julen var hon sjuk – jag känner inte att jag har lust att upprepa det i år igen och speciellt inte med magsjuka. Hu!

Dimmig morgon och drömsk känslaParkerad cykel i snön20181217_092342.jpg

Mitt i allt julstök hade jag dock en helt fantastisk lördag med en kompis. Vi glömde allt vad stress hette och körde heldag på spa! Vad kan egentligen vara mer passande under en tid som denna? Vi njöt av diverse pooler och bastusittningar, tankade energi i solarummet, åt världens godaste lunch och hann samtidigt prata och umgås. Fantastiskt!

Sundstadbadets relaxavdelning

Ibland kan jag känna att spa är mer njutbart i teorin än i praktiken (även om det inte på långa vägar får mig att hålla mig därifrån! Jag är en riktig spafantast!). Jag kan ha svårt att slappna av och komma ned i varv och det är ofta ett och annat störningsmoment så som för mycket folk eller att någon pool är avstängd. Men den här gången var det faktiskt exakt så där njutbart som man tänker att det ska vara. Ungefär som när man avundsjukt betraktar folks skrytbilder på Instagram och tänker ååh. Just så var det. Ska försöka återkalla den känslan nu sista tiden innan jul!

Utomhuspool är livetVedeldad bastu är gött

Hälsolunch med lax på badhuset