Jag och Yinyoga i 11 punkter

Jag utfärdade ju ett varningens ord till allmänheten om att jag skulle leta upp första bästa yogalokal och så fort tillfälle ges kasta mig ut på ett yinyoga-pass. Jag förstår att det är snudd på för mycket begärt att ni ska behöva gå undrandes, dag ut och dag in. Jag inser det. Så håll i er nu!

Jag skrev ju innan att jag hoppades komma hem efteråt och säga att jag minsann älskade det.

Låt oss säga så här: Jag kom inte hem efteråt och sa att jag älskade det.

Men låt oss ta det från början, för all del. Här kan du läsa om hela förloppet i 9 punkter för att få en bättre bild av min kväll i yinyogans tecken:

1. Då jag totalt saknar all tillstymmelse av lokalsinne, hade jag så mycket marginal när jag åkte att till och med min farmor hade höjt imponerat på ögonbrynet. Med hjälp av noggrann vägbeskrivning, detaljstudie av karta och idiotanvändning av Google maps, hittade jag min destination tryggt och smidigt hittade jag ändå inte. Ja precis – då förstår ni vilken nivå vi talar om. Tio varv snurrade jag runt med bilen i området innan jag förstod vart jag skulle och var jag kunde ställa bilen. Sedan lyckades jag dessutom gå vilse efter att ha lämnat bilen ändå. Ja, nu börjar ni verkligen förstå…

Har du som jag hopplöst dåligt lokalsinne

Bara kompassen som saknades!

2. Väl utanför lokalen är det så mörkt att jag börjar tro att jag gått fel ändå (ja, det är alltid min första rimliga tanke var jag än befinner mig. Man ska ändå berömma mig för min självinsikt!). Skymtar tillslut texten yoga på dörren, men hittar ingen lysknapp i trappuppgången. Det kommer en mindre glad dam med en yogamatta under armen. Jag och glada damen lyser tillsammans upp trappan med hjälp av våra telefoner.

3. Strömavbrott, men vi kör ändå! Yogaledaren är tapper, men inte helt inbjudande. Jag swishar över 180 riksdaler och blir inskickad i the yoga shala room. Lite mörk känsla, i dubbel bemärkelse. Men yogarummet är mysigt upplyst av stearinljus och jag kan ändå se en strimma av ljus (i dubbel bemärkelse det också).

4. I rummet råder en märkbar stillhet, vilken nästan golvar mig. Men vänta nu, känner jag inte också en väldig sorgsenhet? Vad är det nu då? frågar jag mig själv trött per automatik – känslomänniska som jag är. Alltid är det något ouppklarat. Tills jag inser att känslan inte alls kommer från mig, utan i allra högsta grad från rummet. Ojdå, det var kanske ingen hit för en högsensitiv som inte kan filtrera bort intryck. Jaja, bara 1, 5 timme kvar…

5. Passet drar igång och jag får klart för mig svart på vitt vad yinyoga handlar om: Stretching. Att stretcha varje muskel i fem minuter. Totalt typ 90 minuter (…). Herre-gud vad tråkigt. Stretchingen känns heller inte så givande. Jag är nog inte så stel. Var det verkligen min idé att gå hit?

6. Inser drastiskt att detta må vara rogivande för kropp, men definitivt inte för själ. Förutom att jag blir rastlös är det två yogisar i rummet (varav den ena tryggt placerad bredvid mig) som frustar som tjurar på gastub. Jag blir helt osannolikt uppretad. Det här är ju helt skrattretande! Dämpa er för jösse namn?! ”Jättehärligt att ni kan slappna av och inte skäms för det, men här är en till som gärna skulle vilja slappna av!” överväger jag att viska i örat på granntjuren. (Jag väljer dock att avstå).

7. Det här är verkligen en passande stund att hylla sin egen högkänslighet, som det ju sägs att man ska. Jag blåser en serpentin i mitt inre. Att försöka tränga bort ljudet av deras andning är ungefär lika lätt som att försöka somna med öppna ögon. Känner mig smått gråtfärdig. Vill slå. (Avstår återigen).

8. Andningen kompletteras med lite kluckande magar, smaskande munnar och en och annan näsgrymtning… Börjar känna mig äcklad. Bara 45 minuter kvar…

9. Åh, äntligen dags att plocka fram filt och få meditera! Nu rackarns ska jag få lite valuta! Det här är min stund! Men vad nu? Vad är detta? Yogaledaren börjar någon slags predikning. Låter ungefär som Guds tio budord, fast mer i stil av Yogans 75 nutidsråd. Man ska tydligen inte försöka imponera på andra, vara fördomsfull eller köpa för mycket saker. Okej, då vet jag. Får jag meditera nu?

10. Nehä, ungeför däär var det slut. Okej, snabbt iväg innan yogaledaren eventuellt hinner fråga vad jag tyckte om klassen (nä, okej, det hade hon nog inte gjort ändå).

11. Sätter mig i bilen och tjurar lite. Åker hemåt (och hittar vägen!).

Jag utövar yoga - eller kanske inte

Sådärja. Det var det, det. Är ändå glad att jag testade. Till yinyogans försvar måste jag erkänna att jag fick ett skönt lugn i kroppen och hade det bara funnits mer utrymme för meditation i slutet hade jag garanterat kunnat få ut lite mer av det. Hade folk inte frustat så fanatiskt hade jag nog fått ut ännu lite mer av det. Men i det stora hela och bortom alla störande inslag (ja, du får blicka långt bort!), kändes det ändå inte som något för mig. Tyvärr, ska jag ärligt säga. Nu har jag dock gett yinyoga ett försök och det klickade inte. You had your chance. Tack och hej.

Ironin i att bli stressad av en yogaklass

Vad tycker du om yoga? Just yoga är en sådan aktivitet som jag har fått höra både en och femtionio gånger att jag borde satsa på – eftersom det skulle passa mig. Jag håller med, det borde passa mig och jag vill att det ska passa mig. Men de gånger jag testat – både framför Youtube och på riktiga klasser – har det inte alls passat mig.

Yoga ger mig prestationskrav

Att jag aldrig har fastnat för yoga beror gissningsvis på att det skapar ett prestationskrav hos mig. Jag blir stressad och irriterad om det är något jag inte hänger med på eller om jag inte lyckas bli så där härligt skön som alla andra. Jag går alltid därifrån med en större stress eller frustration än innan – vilket knappast riktigt var poängen. När jag häromveckan ville ge yoga en ärlig chans, slutade det ändå med att jag efter halva passet var så irriterad på allt och alla att jag gick ut och ställde mig på löpbandet istället. Pinsamt, men sant (även om jag till mitt försvar gick in igen på slutet när det var dags för meditation). Jag har därför haft svårt att betrakta det som mental träning, men inte heller fysisk – eftersom jag är för ovan och dålig för att det ska vara ansträngande. Många säger att man ska ”ge det tid”, men då jag inte har kunnat se att det gett mig något har jag också saknat gnistan det krävs för att orka fortsätta.

Blir du irriterad och stressad av yoga

Men. Självklart har jag hört talas om yinyoga och varje gång har jag tänkt att det åtminstone borde passa mig. Där kan jag släppa tanken på att jag måste ”lyckas” eller att jag ”måste blir trött – annars räknas inte träningen”. Här kan jag bara fokusera på lugna rörelser och meditation. Av någon anledning har jag inte kommit iväg och provat, men jag tänkte faktiskt göra slag i saken och testa det imorgon! Vill så gärna komma hem och säga att jag älskade det… Samtidigt vill jag inte hoppas för mycket, men magkänslan är bra iallafall. Någon av er som har testat yinyoga? Berätta gärna vad ni tycker!

Har du provat yinyoga?

Yinyoga eller inte – det är otroligt viktigt för mig att ha en bra rutin som jag ser till att följa. Något som gör mig lite mer grundad. En trygg grund som gör att jag kan hantera tillvaron lite mer avslappnat. Som det är nu har jag sällan någon marginal, utan jag reagerar ofta med blåljusen för minsta grej. Och så händer nästa grej, och nästa… och jag är helt förlorad. Jag har ytterst svårt att komma tillbaka till mig själv när jag väl har stressat upp mig. Då är det redan för sent. Jag behöver en grund som gör att jag undviker att bli stressad från början.

Jag behöver känna mig grundad i livet för att hantera stress

Meditation har jag ägnat mig åt i många, många år, men aldrig riktigt prioriterat det på det sätt jag borde. Ofta har jag gjort det först när jag verkligen behöver det, snarare än att göra det förebyggande. Dessutom har jag ofta slängt in meditationen lite halvhjärtat (om än plikttroget) någonstans mellan dagens alla måsten, mest för att kunna känna att jag faktiskt har gjort det och med gott samvete kan återgå till ”det viktiga”. Det senaste har jag skärpt till mig och faktiskt prioriterat meditationen mer. Jag har insett att jag behöver en riktig rutin där jag gör det minst en gång varje dag, även när jag tror att jag inte behöver det. För jag behöver det visst, hela tiden, för att ligga steget före, alltid ha lite marginal och allmänt kunna hantera livet på ett bättre sätt.

Jag föreställer mig att yinyoga (eller annan liknande organiserad aktivitet, för den delen) skulle vara ett bra komplement till meditationen. Det blir en fast punkt varje vecka och något som bara ”ska” göras, likväl som alla andra måsten. Förhoppningen är dock att det är något jag ska längta till varje vecka och att det kan bli lite av en höjdpunkt.

Vad har ni för erfarenheter av yoga, meditation och liknande aktiviteter? Vad har det för funktion för er? 

Kontrasten mellan jobbdagarna

Mina jobbdagar är normalt sett rätt alldagliga. För det mesta sitter jag bara hemma för att försöka skapa så mycket lugn och ro jag kan. Då och då gör jag vissa utsvävningar till bibblan eller något café, men för det mesta föredrar jag alltså att vara hemma. Därför är det lite extra kul när man slår på stort och spenderar en hel jobbdag på stan med en vän.

Lattedag på stan med en god vän

Vi satt på olika caféer, varvade jobb med välbehövligt catch up. Ja, i ärlighetens namn var det väl mest catch up – med lite bloggande och småpill in emellan. Med andra ord inte den mest effektiva dagen, men ibland känner jag faktiskt att det kvittar. Ibland behöver man det sociala mer. Skönt att ”komma ut lite”, äta finlunch och få trevligt sällskap. Fick även testat både chailatte och tomtelatte. Chailatten var gudomlig och fick mig att undra varför jag inte vågat prova det tidigare. Tomtelatten däremot var ingen större hit – förstår inte alls varför den är så hypad. Smakade mest bara kardemumma faktiskt.

Förena nytta med nöje på café

Vi körde på fram till klockan 17 och det ska erkännas att jag då var ordentligt trött. Att som högsensitiv hålla uppe fokus en hel dag i sociala miljöer med mycket människor, musik och surr och dessutom själv vara lite social in emellan och försöka få lite jobb gjort… är inte helt lätt. I längden kan ju dock sådana dagar ge mer energi än de tar (såvida de inte inträffar för ofta!), men det är alltid en svår avvägning. Väl hemma tog jag en välbehövlig promenad med skrutten och sedan blev det inte många knop.

Hur har jag kunnat missa chailatte

Idag är min arbetsdag inte fullt lika sprakande. Varken julmusik eller finlatte! Istället går jag runt i mysbrallor och raggsockor samtidigt som jag steker äggröra, försöker skriva något smart och släpper in vaktmästare för glatta livet.

Kontraster i vardagen är skönt

Ha en fin onsdag!

Hänger du inte med i filmen? Du kanske är dum… eller bara högkänslig?

Även om det inte har tagit några större proportioner i livet, har jag ändå varit lite förundrad, ja nästan fascinerad, över varför jag har så svårt att hänga med i filmer och serier. Jag vet ju att jag inte är dum (iallafall inte utöver det vanliga – hoppas jag). Jag vet också att handlingarna inte brukar vara så där uppseendeväckande komplicerade. Så varför händer det nästan uteslutande att jag sitter där som ett frågetecken när filmen är slut och en sambo som bara suckar åt mig?

Jag fokuserar på detaljer och missar det viktiga

Sedan slog det mig att det egentligen inte är så illa att jag inte kan hänga med, utan snarare så att jag faktiskt inte försöker. Min hjärna, ja hela min själ, är absorberad i rollkaraktärerna och deras relationer och liv. Även alla detaljer som säger rum vid sidan av själva handlingen, så som varför ingen äter av den färdiga middagen utan bara går därifrån, vem som hade tänkt hämta hem barnen eller vad de egentligen tycker om den irriterande grannen. Sådana grejer är för mig betydligt mer intressant än att försöka lista ut vem mördaren är eller vad som nu är målet med filmen. Detta gör alltså att mitt fokus lätt försvinner från själva råhandlingen. Denna selektion av händelser sker för mig helt omedvetet, vilket innebär att när jag väl sitter där under filmkvällen har jag ingen aning om att jag mer eller mindre blundar för det som de flesta andra fokuserar på.

Högkänsliga har svårt att hänga med i filmer

Inte är det ofta, men titt som tätt får jag ändå glänsa. Stunder då min omgivning ser mig i ett nytt skimrande ljus. Stunder då bilden av mig som hopplös filmmänniska istället, om än mycket tillfälligt, ersätts av tämligen imponerade ögonkast.  Ja, detta är givetvis tillfällen när någon av alla de där tusentals detaljer jag snappat upp  visat sig vara avgörande för hela filmen. Tillfällen då har jag kunnat förutse slutet eller lösningen långt före alla andra. Tillfällen då jag är helt frågande till hur de andra inte har kunnat se en sådan uppenbar sak.

Högkänslig förälder regnig tisdag kl 4.30

Om det finns något jag har svårt för så är det acceptans. Kanske framförallt acceptans i det lilla. Att vardagen har en tendens att inte riktigt bli som jag har tänkt mig. Det gör mig uppstressad, ur balans och jag försöker febrilt planera om och fixa till samtidigt som jag inser att det är hopplöst. Livet med barn… borde jag inte ha kommit längre?

I skrivande stund har jag precis lämnat busungen på förskolan efter en lång (lång) morgon. 4.30 i morse drog hon igång och gallskrek och jag undrar om hon inte väckte upp samtliga grannar också. Jag dog lite inombords, då detta var en exakt repris från gårdagen och jag därför kände mig desperat att få sova idag. La en timme på att försöka få henne att somna om, men visste såklart att det inte skulle gå. Istället gick vi upp och fixade välling… lika gnälliga av trötthet båda två… lekte… bajsade… lekte… bajsade en gång till. Åt lite gröt… Ja, timmarna riktigt masade sig framåt. När klockan slog 7.30 stod jag inte ut längre och bestämde att vi skulle gå ut på promenad. Förhoppningsvis skulle vi få lite frisk luft och en gnutta ny energi. Ladda om…

Vackra droppar när regnet stillat sig

En kvart senare har vi krigat och skrikit oss igenom alla lager av tröjor, overaller och vantar och ska precis gå ut när jag förstår att hon har bajsat. Igen. (Någon som vet, hur mycket kan en sådan liten människa egentligen bajsa?). Av med alla kläder, byta blöja (igen), med alla kläder (igen). Under den här tiden börjar regnet fullständigt vräka ner utanför fönstren. Vem är förvånad? Envis som jag är skulle jag dock ut till varje pris, för jag ville inte kasta om planerna ytterligare en gång. Så fort vi kommit ut insåg jag, återigen ja, att jag är alldeles för envis för mitt eget bästa. Busungen vägrade såklart att ha regnskyddet på vagnen och detta förpestade hela promenaden. Den timmes långa promenaden bestod mest av gnäll, svordomar, mutande av kex och att godtroget försöka sätta tillbaka regnskyddet var femte minut. När klockan så äntligen slog 9 anlände vi till förskolan. Lättade till döds. Och nerdränkta av både tårar och regn.

Trotsade regnet och gav oss ut på promenad

Väl hemma kändes det som att jag hade tagit mig igenom något slags maratonlopp. I fem timmar. Kände mig gråtfärdig och urholkad och min arbetsdag hade inte ens börjat. Jag vet att jag skulle kunna stoppa i mig en hel rad av koffeintabletter och hinka kaffe, på samma manér som jag lyckades ta mig igenom dagen igår. Samtidigt vet jag att det egentligen inte är ett sätt jag vill leva på… Hur ska man tänka? Jag vill lyssna in mig själv, men får samtidigt panik när jag inte kan prestera.

Jag avundas personer som inte är högsensitiva som, liksom min sambo, har en helt imponerande förmåga att skala av sig jobbigheter, gå vidare och ta tag i den nya dagen. För högkänsliga går ju allting bara rakt in – och stannar där. När jag nu väl fick tystnad och lugn, blev jag tvungen att börja processa allting och försöka acceptera att morgonen blev så här. Mina känslor var fortfarande kvar i chocken och obehaget det innebar att bli väckt mitt i djupsömnen och tvingas kliva upp samma sekund… och varenda liten del av morgonen ”som ju inte alls var tänkt att bli just så”. Har svårt att släppa saker. Förbannar mig själv för att jag inte var mer tålmodig mot min älskade lilla unge som ju faktiskt bara råkade vakna tidigt. Varför drar känslorna i väg med mig?

Istället för att rusa rakt in i dagen lyckades jag nu i alla fall stanna upp lite. Har gjort en kopp te och tänt ett stearinljus (tja, det är ju knappt ens ljust ute?) och skriver av mig lite. Försöker andas igenom alla lager av uppgivenhet och landa i mig själv igen. Det får ta den här extra tiden. Det är okej.

Det finns något trösterikt med regn trots allt

Någon mer som har svårt att hantera när saker inte blir som man tänkt eller som liksom jag har svårt att backa bandet och börja om? Innan man fick barn hade man större chans att gå iväg och ”gömma sig” en stund för att bryta av och ladda om. När man har barn är det sällan möjligt och istället bara jag fortsätter dras med i den eskalerande känslocirkusen. Någon som har något trick att bjuda på?

Balsam för intrycksbombade hjärnor

Hemma igen efter långhelg med busfröt i min hemstad. Allt har varit super och efterlängtat, men som vanligt strular min sömn och gör att allt blir så ansträngande. Man ska träffa familj, släkt och vänner och allt ska synkas med busungen som inte alltid vill samarbeta. Plus att jag klämde in en heldag på Ullared, som ni vet. När vi kom hem till Karlstad igår kände jag mig väldigt glad och väldigt utmattad på samma gång.

Inatt sov jag hela åtta timmar (obs! inget skämt!), vilket förmodligen är mer än jag sovit totalt sedan i torsdags. Jag har en allmänt skön tyngd i kroppen och känner en sån fantastisk lättnad över att ha sovit ikapp.

aktiv återhämtning för högsensistiva

Att nu bara gå vidare funkar emellertid inte riktigt om man är högsensitiv. Iallafall inte om man vill må bra. Man måste låta även sinnena få återhämta sig och då räcker det inte att bara sova. Det räcker heller inte att ligga i soffan och kolla film eller Instagram. Nej, hjärnan behöver inte mer input. Istället behöver den ges utrymme att aktivt kunna bearbeta alla intryck den bombarderats med.

Promenera är att meditera

Mina bästa aktiviteter när jag är så här jobbigt intrycksbombad är sådana man gör slentrianmässigt (och såklart utan krävande sällskap eller inget sällskap alls). Aktiviteten i sig kräver ingen tanke, utan ger istället tillfälle för tanke. Då kan hjärnan jobba sig igenom alla intryck och tankarna kan sväva iväg lite halvt omedvetet. Här är några tips:

  1. Gå promenader (bästa terapin?!)
  2. Träna fysiskt (typ simning, lättare jogging eller sådant som inte är för hårt)
  3. Meditera
  4. Diska, städa, kratta löv, fixa hemma och liknande

Barnvagnspromenad i höstsolen vilar huvudet

Så idag unnar jag mig precis detta. Bara sådant jag behöver. Samtidigt som jag gör lite nytta. Har ni några fler tips på aktiviteter för intrycksbombade hjärnor?

Öronproppar, hörselkåpor och brus-appar är mina bästa vänner

Jag har hört att det finns människor som får panik när det är tyst. Som alltid ser till att ha radion eller tv:n på. Eller helst både och. Gärna samtidigt som de pratar i telefon.

Vad är det för människor egentligen?!

Själv blir jag totalt överväldigad av alla ljud som dagligen bombarderar oss. En stor del av min tid och mitt liv går åt till att fly oljud. Ta bara idag. Kunde inte koncentrera mig hemma på grund av busungen. Flydde till biblioteket. På biblioteket var det två killar som höll på att installera lampor i taket eller något annat skojigt vars ljud skar ända in i benmärgen. Går då in i ett så kallat tyst rum… Ja, ni anar fortsättningen… Story of my life.

Jag är ljudkänslig och störd av de flesta ljud

På samma gång som det inte går att ta bort högkänslighet, går det heller tyvärr inte att få omvärlden att vara tyst. Det är bara att inse att det här är mitt problem, eftersom det är jag som blir störd. Dessutom blir man lätt sedd som en surkärring när man ber folk dämpa sig och jag skulle gissa att de flesta högkänsliga är minst lika känsliga för omgivningens eventuella upprördhet som för själva ljudet i sig. Alltså brukar jag försöka kämpa på med min ljudkänslighet på egen hand (såvida inte någon är totalt respektlös såklart, då säger jag alltid till).

En stor dröm jag har är att isolera mig själv i ett ljudisolerat rum (ja, alla har vi olika drömmar här i livet…). Eftersom det är ganska svårt att få till, är mitt minimum att åtminstone vara utrustad med öronproppar. Jag går ärligt talat ingenstans utan ett par öronproppar i väskan – jag får panik av bara tanken. Räcker inte detta (och det gör det i princip aldrig) tar jag dessutom på mig hörselkåpor ovanpå. Ja, såvida jag är hemma då (jag går inte runt på stan med hörselkåpor, jag lovar). Om inte detta heller skulle räcka byter jag ut kåporna mot riktigt rejäla omslutande hörlurar, sätter på brusreduceringsfunktionen på lurarna OCH kopplar på typ brown noice eller liknande på Youtube. Ifall jag inte skulle ha tillgång till internet har jag alltid en installerad brus-app så att jag kan lyssna även offline. Bruset är min bästa vän, eftersom alla andra (o)ljud försvinner in i bruset. I samma sekund som bruset går gå på känner jag bara aaaaaaaahh. Känslan av att kunna andas igen. Att kunna höra vad jag själv tänker. Magi.

Att lyssna på brus dämpar oljud

Så öronproppar, rejäla hörlurar och högt brus är vanligtvis mina räddande änglar när jag sitter på offentliga ställen, så som typ tåget, biblioteket och liknande. Sen räcker det inte alltid alla gånger, men man har i alla fall bättre förutsättningar. När man inte har någon naturlig förmåga att skärma av ljud, utan allt bara går rakt in i själen utan förbehåll, behöver man strategier för att inte blir totalt utmattad och uppäten av alla ljud.

Finns det några ljudreducerande strategier jag har missat? Hit me!

En långsint individualist

Jo jag vet, man ska ju lyfta sig själv och så vidare. Men nu tänkte jag faktiskt sänka mig själv. Riktigt rejält. Jag läste Underbara Claras inlägg där hon beskriver sina sämre sidor och det var så uppfriskande och intressant att läsa att jag bestämde mig för att haka på… Är ju trots allt viktigt att ha lite självinsikt och fundera över hur man fungerar (även om jag säkerligen gör det lite väl mycket, hum hum…)

Liksom Clara ser jag mig själv som en superindividualist. Vill helst sköta mig själv. Det är väl inget som klingar särskilt väl, men så är det. Jag älskar snälla och vänliga människor, men jag vill bara inte ”trassla in mig själv” i oklara relationer och sammanhang. Jag älskar att ha djupa och givande relationer, men inte halvdana med typ halva jordklotet. Jag vill gärna hälsa på grannen, men helst inget mer än så. Jag är totalt ointresserad av kallprat med en avlägsen kollega. Skolans alla oändliga grupparbeten får jag fortfarande rysningar av att tänka tillbaka på. Även att vara anställd har ibland gett mig obehag. Avskyr att känna mig beroende, att vara fast i någon annans sammanhang. Jag vill bestämma själv. Sätta mina egna ramar och villkor. Så fort jag beblandar mig i allt och alla som kommer min väg försvinner min energi till slumpmässiga omständigheter som jag inte har valt. Jag vill lägga min energi på det jag själv har valt. Jag har massor av intressen, mål och drömmar – det är dem jag vill prioritera. Motsägelsefullt nog gillar jag tanken på gemenskap och att vi alla hjälps åt och finns för varandra, det är fint och viktigt, men måste vi klänga på varandra?

En annan dålig egenskap är att jag är långsint. Det tar ytterst lång tid för mig att släppa en oförrätt. Om jag ens gör det någonsin. Om jag blivit orättvist behandlad eller väldigt besviken på någon kommer det alltid ligga mellan oss på ett eller annat sätt. Jag kan förlåta, vi kan gå vidare och till och med ha en bra relation, men jag kommer aldrig ha riktigt samma bild av personen. Det är någon liten bit av relationen som alltid kommer vara förstörd. Det enda som kan få mig att släppa just en oförrätt är att få en genuin ursäkt. Men det inträffar såklart aldrig, då personen för det första sällan är medveten om problemet och för det andra säkerligen inte skulle hålla med om att hen har gjort något fel. Är det inte en osedvanligt bra relation tycker jag heller inte att det är värt att börja bråka, utan väljer hellre att låta relationen fortgå bäst den vill utan att ge den någon större näring.

Japp. Där har ni mig. En långsint individualist.

(Känner att jag säljer in mig själv som aldrig förr…)

Vad har ni för dåliga egenskaper? Bring it!

Vem ska man göra besviken – sig själv eller andra?

Häromdagen blev mitt inlägg om högkänslighet uppmärksammat av högkänsliga Sofia Ekholm i hennes fantastiska blogg. Jag vill uppmärksamma detta inlägg, då jag tycker att Sofia beskriver på ett så ärligt och målande sätt hur det är att leva med högkänslighet i praktiken och att försöka stå upp för sina behov och gränser. Speciellt denna mening var ”spot on” för min del:

Jag vet att denna högkänsliga sida är en del av min personlighet, men trots att jag vet att det är för mitt eget bästa har jag väldigt svårt att sätta gränser utan att få dåligt samvete.

Som högkänslig känns det ibland nästan som en förbannelse att känna av precis varenda energi i rummet. Varenda liten outtalad mening. När man rent intuitivt vet att de egna behoven strider mot de andras förhoppningar eller förväntningar, känns det såklart jobbigt. Jag upplever också att det är svårare att göra någon annan besviken än att ”bara” göra mig själv besviken. Gör man någon annan besviken måste man bära både den personens känslor och sina egna. Den andra personens besvikelse och det egna dåliga samvetet. Då är det oftare enklare att göra motparten till viljes och sen ”bara” behöva stå ut med sin egna negativa känslor.

Som högkänslig är det svårt att sätta gränser mot omgivningen

Problemet med att aldrig göra någon besviken på ständig bekostnad av sig själv, är att det såklart är våld mot den egna självkänslan. Jag gissar att högsensitiva över lag får kriga för att lyckas bygga upp en stark självkänsla. För hur står man på sig och lär sig att sätta naturliga gränser när man blir så totalt och konstant knockad av omgivningen? Jag tänker mig att det är lättare att uttala sina behov och sätta gränser när man inte är lika mottaglig för sin omvärld.

Vinnande strategi när du inte blir lyssnad på

Där sitter ni och äter lunch och du är just i full färd med att berätta om den där superviktiga grejen. Åtminstone är den viktig för dig. Du har emellertid inte pratat mer än några sekunder förrän du inser att ditt sällskap har slutat lyssna. Hon kanske sitter och pillar med mobilen. Eller stirrar tankspritt på en skylt tio meter bort. Du blir irriterad och vill återta uppmärksamheten. Du tystnar och tittar manande på henne. Förvirrat tittar hon upp, utbrister ett ”åh vad kul!” för att snabbt återgå till mobilen eller skylten.

Hur gör du nu?

Du kanske utbrister ett anklagande ”du lyssnar ju inte!” och spänner blicken i din vän? Eller frågar uppfodrande om hon håller med dig i det du säger? Eller huruvida hon fått många trevliga sms eller om det står något sjukt på den där skylten? Eller du kanske skämtar om hela situationen för att på ett trevligt sätt framföra ditt missnöje?

Så gör inte jag.

Jag använder förmodligen den bästa tänkbara strategin av dem alla. Jag blir nämligen så illa till mods av dessa situationer att jag liksom blir låst. Det är någon slags akilleshäl jag har. Känslan av att inte bli lyssnad på. Att känna sig oviktig. Det sätter igång en hel miserabel tankekedja hos mig. Insikten om att hon lyssnar inte har på några bråkdels sekunder landat i den skottsäkra insikten om att jag är oviktig och ingen tycker om mig. Helt logiskt.

Det jag gör är alltså inte att försöka lösa situationen på ett konstruktivt och allmänt normalt sätt. Det jag gör är att låtsas att motparten lyssnar och snabbt som attan prata klart och sätta punkt. För att sedan sitta tyst. Alldeles för stolt och stött för att kräva varken uppmärksamhet eller upprättelse. När min vän sedan vaknar ur sin lilla dvala är allt ”som vanligt” och hon är intet ont anandes. Själv spelar jag med, för att sedan åka hem och dra på mig den stinkande offerkoftan.

Med detta sagt vill jag rekommendera den här strategin på alla sätt – den är mycket funktionell och framförallt lösningsorienterad.

Hur ska man agera när någon inte lyssnar?

(Tillägg: Ja ja, jag erkänner. Är det min pappa eller min sambo som inte lyssnar så skriker jag rakt ut att du lyssnar ju inte din jävel”. Är det någon annan kör jag den beprövade strategin ovan).