Månad: oktober 2018

Hur man bäst spenderar en helgmorgon

1 kommentar

Ja, jag förstår att ni är många som undrar! Så här ska ni få höra hur man går tillväga (tillika ett referat av vår fantastiska söndagsmorgon):

Klockan 4.30 (tja, varför inte?) slår mami upp ögonen. Redo och i givakt för vad eller vem som nu möjligen kan tänkas behöva mig. Var det en hostning, en motorcykel, eller kanske bara min egna stress?

Olustkänslan från gårkvällen infinner sig genast. Jag och sambon hade tänkt chocka världen (och inte minst oss själva) med att UMGÅS. Kanske se en FILM lördagen till ära (här snackar vi ordentliga utsvävningar, jag vet, sjukt). Busfröt hade emellertid andra planer och somnade så sent som kl 22. Då hade jag hunnit bli tillräckligt trött och grinig för att känna att jag lika gärna kunde gå lägga mig själv också och prioritera den stackars sömnen istället. Men tja… vad trodde jag, att jag skulle kunna sova? Årets skämt. Såklart kunde jag ändå inte somna förrän efter kl 1.

Så med mina tre timmars sömn ligger jag alltså och vrider mig och vrider mig… för att kl 5.30 ge upp. Bestämmer mig för att gå upp och jobba istället. Känns ändå trösterikt att åtminstone kunna utnyttja tiden lite! Smyger in i busfröts rum för att tyst, tyst hämta datorn och ser att hon sparkat av sig täcket. Har en snabböverläggning med mig själv… vågar jag? Men som den fantastiskt omsorgsfulla moder jag är, har jag inte hjärta att låta henne ligga och frysa utan lägger försiiiiktigt på henne en filt.

BIIIG mistake!

Min ljuvliga söndagsmorgon med sovmorgon, frukost på sängen och en glad familj

Tar inte ens en hundradels sekund innan hon sitter spikrak upp och vrååååålar rakt ut. Mitt hjärta bultar som ur värsta skräckfilmen medan jag förskräckt backar ut, stänger dörren och ber till högre makter. Håller för öronen och biter mig krampaktigt i käken. Har god lust att stånga mitt huvud i väggen riktigt hårt – men väljer att avstå och går istället upp och byter dagens första bajsblöja.

Jag vet inte om ni har tagit in situationen riktigt? Jag hade kunnat jobba i TVÅ timmar. Eller ligga kvar i sängen och VILA. Kanske läsa en BOK. En fantastisk BOOOK!!! Nej nej, dumheter, istället går jag alltså upp och VÄCKER ungen kl 5.30 en söndagsmorgon. Fullt vettigt. Något jag rekommenderar alla småbarnsföräldrar.

Är fortfarande inte säker på att jag förlåtit mig själv. Hur kunde jag? Hur kunde jag? Sånt jäkla amatörmisstag. Övertrött och jobbig var hon såklart, så sambon vaknade också, och inte ett skit fick jag gjort. Sedan var vi trötta och gnälliga alla tre resten av dagen. Förkyld blev jag också för den delen. Ja, som ni förstår gäller det alltså att gå och gräma sig själv riktigt ordentligt resten av dagen. Som för att verkligen suga ut varenda litet milligram av eländet.

Sökte tröst hos min vän, men vännen svarade förebrående: ”Helena, man rör inte ett barn som sover!”. Kände instinktivt att jag borde brodera detta i korsstygn och hänga upp på väggen.

Japp, där har ni min helg! Carpe diem osv! Är hur som helst fantastiskt lättad över att det är ny vecka nu. Trots att jag är både trött och förkyld ser jag fram emot nya tag!

Veckans springa ifrån sig själv

3 kommentarer

Har varit uppstressad det sista och, som så ofta annars, sprungit ifrån mig själv. Jag märker det så tydligt när jag börjar stressa över de mest triviala saker. Att jag inte hann gå upp på vinden och lämna grejer eller att jag inte hann köra en tvätt… Det är en ganska tydlig signal på att jag återigen tappat bort mig själv lite.

När man är en prestationsprinsessa är det lätt att bara känna sig duktig så länge man presterar. Jag kan lätt bli hög på mitt eget flow och fastnar lätt i ”bara en grej till” och ”lite till bara”, tills ögonen tillslut går i kors. Jag har väldigt lätt att tappa bort min egen känsla av att ”nu räcker det faktiskt, nu behöver jag vila”. Det kanske låter harmlöst, men problemet är att om jag väl har kört över den där gränsen för vad jag egentligen orkar med, så är det redan försent. Då har jag redan tappat bort mig själv och alla naturliga signaler på att stänga av är borta. I det läget är det såklart ännu lättare att köra över mig själv, eftersom jag inte alls har kontakt med mina behov. Jag är övertygad om att jag har en liten försynt släng av ADHD, då jag alltid haft otroliga mängder energi som jag haft svårt att stänga av och kontrollera som jag vill. Baksidan är att när jag tillslut stänger ned så drämmer tröttheten och ”baksmällan” till och jag får betala gånger tio.

Hur ska man fördela sin tid när det är så mycket man vill hinna med

För att behålla någon slags balans tror jag det är viktigt att regelbundet ha små ”avstämningar” med sig själv. Fundera över var man lägger sin energi och hur man fördelar den. Stämmer detta överens med hur man vill ha det? Här blir det också ganska tydligt huruvida man ställer rimliga krav på sig själv. Jag själv har svårt att acceptera att jag inte har mer tid än jag har och förnekar det genom att försöka pressa in grejer motsvarande betydligt fler timmar än jag har. För mig är därför steg ett just nu att acceptera förutsättningarna och göra en plan för de timmar jag faktiskt har. Annars kommer ju varenda vecka kännas som en besvikelse. Problemet ligger nog emellertid inte i att göra en rimlig plan, utan i själva accepterandet av förutsättningarna. När man vill sååå mycket, men inte har tid ens för hälften. Jag behöver påminna mig själv om att det är priset jag betalar för att ha barn och att jag väljer barn alla dagar i veckan. Ser jag det på det sättet borde det bli lite enklare att acceptera.

Hur fördelar du din tid och energi i livet

Hur fördelar jag då min vakna tid som inte går till busungen eller vardagsmåsten? Skulle gissa att jag just nu lägger 80 % på jobb, 10 % på fysisk träning, 5 % på mental träning och 5 % på roligheter. När jag skrev detta blev det tydligt för mig att jag lägger ner för mycket tid på fysisk träning i förhållande till den tid jag har. Jag tränar minst varannan dag och den dag jag inte tränar är jag ivrig på att gå ut och promenera – ibland med viktväst och ibland utan. Det händer aldrig att jag inte rör på mig alls. Promenaderna fungerar som terapi för mig – under dessa hinner jag tänka igenom saker och få lite distans och nytt syre i hjärnan. Om jag håller igång och mår bra fysiskt spiller det dessutom över på den psykiska och mentala hälsan. Så det är jätteviktigt för mig att träna fysiskt. Men. Vem har sagt att den fysiska hälsan är viktigare än den mentala? Det är lätt att glömma att den psykiska hälsan spiller över på den fysiska också. När jag är i mental balans känner jag mig också rent fysiskt mer avslappnad och skön. Det hänger ju ihop åt båda håll och jag behöver definitivt ge mer plats åt den mentala biten just nu.

Att ha för lite fokus på mental träning är den klassiska fällan för mig, eftersom jag felaktigt inte ser det som en prestation. Det är såklart frestande att välja bort sådant som jag inbillar mig inte räknas, inte syns och inte tar mig framåt. Inget kunde dock vara mer fel. Hur jag mår mentalt lägger grunden för allt. Hela mitt liv. När jag uppnår mental balans blir jag direkt harmonisk, glad och hela livet blir enklare.  Då försvinner hälften av alla problem och stressmoment som jag hade innan. Jag tar bättre beslut, blir bättre på att lösa problem och faktiskt också mer effektiv. När jag däremot är i mental obalans löser jag problem genom att springa fortare, när det jag egentligen behöver är att stanna upp och andas.

det psykiska och mentala välmåendet är lika viktigt som det fysiska

Har ni balans i era liv? Hur ser balansen ut mellan det ni vill/behöver göra och det ni faktiskt gör? Vilka fällor brukar ni gå i?

Alla dessa idioter

1 kommentar

Ja, nog har ni hört talas om den hypade boken Omgiven av idioter och knappast är jag unik som filosoferar kring den heller. Snarare är jag förmodligen sist på bollen (men så har jag ju heller aldrig varit så trendig heller). Som stor entusiast av att göra personlighetstester och att läsa om olika personlighetstyper var det en självklarhet att läsa denna bok. Skeptisk som jag är började jag emellertid min läsning med något negativa glasögon, men fick en bit in i boken medge att den var såväl träffande som underhållande. (Något jag dock hade önskat är en betoning av att boken är en förenkling av verkligheten. Jag undrar vad forskare i psykologi har att säga om boken, men jag gissar att det inte är idel positiva omdömen. Men bortser vi från att boken till största sannolikhet är förenklad och att det inte görs tydligt, så tyckte jag mycket om den). Det var näst intill komiskt när så många ansikten i min egen bekantskapskrets dök upp för mitt inre när jag läste. Plötsligt läste jag inte om exempelvis den blåa personlighetstypen längre, utan jag läste om en vän eller släkting. Det var också intressant att läsa om vilka färger som naturligt passar bra ihop och vilka som definitivt inte gör det, då det kan förklara varför vissa helt otippade människor i min närhet ständigt verkar komma bra överens och varför andra konstant krockar.

Boken Omgiven av idioter kan kritiseras, men är ändå mycket underhållande

När man läser boken kan man ju lätt konstatera att det inte direkt är de mest attraktiva dragen som målas upp inom respektive färg. Vi är ganska så gräsliga hela högen, i alla fall om vi fokuserar på de negativa sidorna och bortser från de positiva. Det var dock detta som, enligt mig, gjorde boken så underhållande. Helst vill man inte förlika sig med någon av färgerna.

För egen del har jag både gult och grönt i mig. Ingen idé att hymla om det. Enligt boken är jag alltså omåttligt relationsorienterad, snarare än uppgiftsorienterad. Alla dagar i veckan. Detta känns löjligt bekant, måste jag säga. Trivs jag inte i en relation är allting annat ganska kört också. En rolig aktivitet kan sällan kompensera för en bristande relation. En intressant iakttagelse för egen del är att jag är fruktansvärt envis och målinriktad när det gäller mig själv och saker jag själv företar mig. Men så fort andra är inblandade skiftar jag tydligen fokus. Relationen ska vara bra, annars skiter jag ändå i huruvida jag går i mål eller inte.

Framöver har jag tänkt reflektera lite mer kring varje färg och då utifrån mitt – alltså en gulgrön persons – perspektiv. Tills dess får ni gärna diskutera kring boken och era tankar om den i kommentarsfältet. Kunde ni känna igen er i en eller flera färger i boken? Kände ni igen er familj och era vänner? Är ni uppgifts- eller relationsorienterade eller både och? Vad har ni för andra åsikter efter att ha läst?

Sjukstuga och att acceptera läget

2 kommentarer

Vi hade sjukstuga här hemma i helgen. På ett sätt mysigt, men på ett annat sätt frustrerande då jag själv kände mig pigg och behövde få saker gjorda. Jag har så svårt för att bara flyta omkring, ta tagen som den kommer och hoppas på det bästa. Jag behöver struktur, annars blir jag stressad. Hur som helst rimmar struktur mycket dåligt med att ha en busunge hemma. Speciellt en sjuk busunge. Som dessutom vägrar sova.

Men ibland lyckas jag ändå acceptera förutsättningarna och vända situationen till något positivt. Som i måndags. Då vägrade busungen återigen sova (hon brås alldeles för mycket på sin mor…), men istället för att bli stressad som jag brukar bara jag släppte allt och accepterade läget. Accepterade att min jobbstund gick upp i rök. Accepterade att jag fortfarande var vrålhungrig men inte skulle få äta på ytterligare en bra stund. Och bara låg kvar lugn och stilla. Då kände jag mig nöjd för att jag inte bara lyckats besegra mig själv, utan också för att vi fick en jättemysig stund tillsammans. Vi bara låg tätt, tätt under täcket och myste med huvudena på samma (visserligen totalt nersnorade) kudde.

Tänk att något som är så enkelt, ska vara så svårt.

När det är sjukstuga får man acceptera att det inte blir så mycket gjort

Kritisera andra mammor för att höja sig själv

Lämna en kommentar

”Men oj lilla vän, fryser du inte utan mössa? Det är ju så kallt idag!”

”Nej men vet du, inte leka med sladdar! Det är jättefarligt! Sånt ska inte ligga framme!”

Du som är mamma har säkert hört det. Alla dessa pikar som ”oskyldigt” bäddas in i en fasad av välmening. Gärna också genom hurtfriska tilltal till barnen, men som inte är något annat än gliringar direkt till mamman (ja, jag säger mamma och mammor, för jag har aldrig någonsin hört pappor hålla på så här mot varandra!).

Jag kan inte föreställa mig en förälder som inte skulle göra precis allt för sitt barn. Dessutom har olika familjer olika rutiner och tankar kring alltifrån barnuppfostran till vad barnen ska äta och ha på sig. Därför är sådant här beteende så otroligt kontraproduktivt. Finns det egentligen något annat syfte än att själv få framstå lite bättre?

Jag tror (och hoppas!) att det här tillplattandet av andra föräldrar inte är något som sker medvetet, utan snarare är en dålig vana som vissa lagt sig till med. De kanske inte riktigt förstår hur de uppfattas eller hur de får andra att känna sig. Förmodligen är de också lite osäkra i sig själva eller i sin föräldraroll. De vet inte exakt hur de vill vara i alla lägen, men genom att klanka ner på andra kan de åtminstone konstatera hur de inte vill vara. Detta ger dem lite tillfälligt självförtroende (på bekostnad av någon annan). Hade de varit trygga i sig själva hade de knappast haft behov av att kommentera andras ”brister” överhuvudtaget.Vissa föräldrar klankar ner på andra föräldrar för att bekräfta sig själva

Någon mer som känner igen det här beteendet bland föräldrar?

En långsint individualist

2 kommentarer

Jo jag vet, man ska ju lyfta sig själv och så vidare. Men nu tänkte jag faktiskt sänka mig själv. Riktigt rejält. Jag läste Underbara Claras inlägg där hon beskriver sina sämre sidor och det var så uppfriskande och intressant att läsa att jag bestämde mig för att haka på… Är ju trots allt viktigt att ha lite självinsikt och fundera över hur man fungerar (även om jag säkerligen gör det lite väl mycket, hum hum…)

Liksom Clara ser jag mig själv som en superindividualist. Vill helst sköta mig själv. Det är väl inget som klingar särskilt väl, men så är det. Jag älskar snälla och vänliga människor, men jag vill bara inte ”trassla in mig själv” i oklara relationer och sammanhang. Jag älskar att ha djupa och givande relationer, men inte halvdana med typ halva jordklotet. Jag vill gärna hälsa på grannen, men helst inget mer än så. Jag är totalt ointresserad av kallprat med en avlägsen kollega. Skolans alla oändliga grupparbeten får jag fortfarande rysningar av att tänka tillbaka på. Även att vara anställd har ibland gett mig obehag. Avskyr att känna mig beroende, att vara fast i någon annans sammanhang. Jag vill bestämma själv. Sätta mina egna ramar och villkor. Så fort jag beblandar mig i allt och alla som kommer min väg försvinner min energi till slumpmässiga omständigheter som jag inte har valt. Jag vill lägga min energi på det jag själv har valt. Jag har massor av intressen, mål och drömmar – det är dem jag vill prioritera. Motsägelsefullt nog gillar jag tanken på gemenskap och att vi alla hjälps åt och finns för varandra, det är fint och viktigt, men måste vi klänga på varandra?

En annan dålig egenskap är att jag är långsint. Det tar ytterst lång tid för mig att släppa en oförrätt. Om jag ens gör det någonsin. Om jag blivit orättvist behandlad eller väldigt besviken på någon kommer det alltid ligga mellan oss på ett eller annat sätt. Jag kan förlåta, vi kan gå vidare och till och med ha en bra relation, men jag kommer aldrig ha riktigt samma bild av personen. Det är någon liten bit av relationen som alltid kommer vara förstörd. Det enda som kan få mig att släppa just en oförrätt är att få en genuin ursäkt. Men det inträffar såklart aldrig, då personen för det första sällan är medveten om problemet och för det andra säkerligen inte skulle hålla med om att hen har gjort något fel. Är det inte en osedvanligt bra relation tycker jag heller inte att det är värt att börja bråka, utan väljer hellre att låta relationen fortgå bäst den vill utan att ge den någon större näring.

Japp. Där har ni mig. En långsint individualist.

(Känner att jag säljer in mig själv som aldrig förr…)

Vad har ni för dåliga egenskaper? Bring it!

Dagens kriga på loppis (i tre faser)

2 kommentarer

Idag har jag härjat på barnklädesloppis. Det är samma mönster varje gång. Först blir jag totalt knockad av kaoset som råder. Det slår aldrig fel. Jag förfäras av hur folk så iskallt kan stå i vägen, breda ut sig och i princip lägga beslag på ett helt bord eller hylla. Detta är fas 1.

Ganska omgående hamnar jag dock i fas 2, vilket innebär det typiska tunnelseendet. Jag betraktar (läs: stirrar ursinnigt på) varorna med nitisk laserblick medan allt runt omkring är totalt blurrigt. Ju längre tiden går desto mer vågar jag armbåga mig fram och ta för mig bland drivorna av kläder. Detta är en väl beprövad överlevnadsstrategi som jag använder när jag är på 1. barnklädesloppis och 2. Ullared.  Jag blir precis en sådan som jag själv förfärades av blott en timme tidigare. Stressen ligger som en puttrande vulkan i magen, har inte tid att kolla vilka jag möter, absolut inte tid att kolla ett sms… Det är jag mot världen. Ingen tid att förlora. Nu kööör vi.

Det gäller att ha en överlevnadsstrategi för att orka loppis

Sist men inte minst kommer fas 3. Då är jag utmattad. Helt och totalt. Går förmodligen inte att få kontakt med mig under resten av dagen. (Men det är det värt…)

Hur gör ni på loppis? Tips på sundare strategier?

Vem ska man göra besviken – sig själv eller andra?

2 kommentarer

Häromdagen blev mitt inlägg om högkänslighet uppmärksammat av högkänsliga Sofia Ekholm i hennes fantastiska blogg. Jag vill uppmärksamma detta inlägg, då jag tycker att Sofia beskriver på ett så ärligt och målande sätt hur det är att leva med högkänslighet i praktiken och att försöka stå upp för sina behov och gränser. Speciellt denna mening var ”spot on” för min del:

Jag vet att denna högkänsliga sida är en del av min personlighet, men trots att jag vet att det är för mitt eget bästa har jag väldigt svårt att sätta gränser utan att få dåligt samvete.

Som högkänslig känns det ibland nästan som en förbannelse att känna av precis varenda energi i rummet. Varenda liten outtalad mening. När man rent intuitivt vet att de egna behoven strider mot de andras förhoppningar eller förväntningar, känns det såklart jobbigt. Jag upplever också att det är svårare att göra någon annan besviken än att ”bara” göra mig själv besviken. Gör man någon annan besviken måste man bära både den personens känslor och sina egna. Den andra personens besvikelse och det egna dåliga samvetet. Då är det oftare enklare att göra motparten till viljes och sen ”bara” behöva stå ut med sin egna negativa känslor.

Som högkänslig är det svårt att sätta gränser mot omgivningen

Problemet med att aldrig göra någon besviken på ständig bekostnad av sig själv, är att det såklart är våld mot den egna självkänslan. Jag gissar att högsensitiva över lag får kriga för att lyckas bygga upp en stark självkänsla. För hur står man på sig och lär sig att sätta naturliga gränser när man blir så totalt och konstant knockad av omgivningen? Jag tänker mig att det är lättare att uttala sina behov och sätta gränser när man inte är lika mottaglig för sin omvärld.

Vinnande strategi när du inte blir lyssnad på

4 kommentarer

Där sitter ni och äter lunch och du är just i full färd med att berätta om den där superviktiga grejen. Åtminstone är den viktig för dig. Du har emellertid inte pratat mer än några sekunder förrän du inser att ditt sällskap har slutat lyssna. Hon kanske sitter och pillar med mobilen. Eller stirrar tankspritt på en skylt tio meter bort. Du blir irriterad och vill återta uppmärksamheten. Du tystnar och tittar manande på henne. Förvirrat tittar hon upp, utbrister ett ”åh vad kul!” för att snabbt återgå till mobilen eller skylten.

Hur gör du nu?

Du kanske utbrister ett anklagande ”du lyssnar ju inte!” och spänner blicken i din vän? Eller frågar uppfodrande om hon håller med dig i det du säger? Eller huruvida hon fått många trevliga sms eller om det står något sjukt på den där skylten? Eller du kanske skämtar om hela situationen för att på ett trevligt sätt framföra ditt missnöje?

Så gör inte jag.

Jag använder förmodligen den bästa tänkbara strategin av dem alla. Jag blir nämligen så illa till mods av dessa situationer att jag liksom blir låst. Det är någon slags akilleshäl jag har. Känslan av att inte bli lyssnad på. Att känna sig oviktig. Det sätter igång en hel miserabel tankekedja hos mig. Insikten om att hon lyssnar inte har på några bråkdels sekunder landat i den skottsäkra insikten om att jag är oviktig och ingen tycker om mig. Helt logiskt.

Det jag gör är alltså inte att försöka lösa situationen på ett konstruktivt och allmänt normalt sätt. Det jag gör är att låtsas att motparten lyssnar och snabbt som attan prata klart och sätta punkt. För att sedan sitta tyst. Alldeles för stolt och stött för att kräva varken uppmärksamhet eller upprättelse. När min vän sedan vaknar ur sin lilla dvala är allt ”som vanligt” och hon är intet ont anandes. Själv spelar jag med, för att sedan åka hem och dra på mig den stinkande offerkoftan.

Med detta sagt vill jag rekommendera den här strategin på alla sätt – den är mycket funktionell och framförallt lösningsorienterad.

Hur ska man agera när någon inte lyssnar?

(Tillägg: Ja ja, jag erkänner. Är det min pappa eller min sambo som inte lyssnar så skriker jag rakt ut att du lyssnar ju inte din jävel”. Är det någon annan kör jag den beprövade strategin ovan).