Jag är trött på alla ”sanningar” om att det är en styrka att aldrig knäckas. Att aldrig visa minsta smärta. Att känna så lite som möjligt. Att inte låta någon komma åt en. Att vara som en maskin, kort och gott.

En så sorglig illusion. Alla har känslor och att inte ha tillgång till dem eller våga visa dem, det är en svaghet om något. Det är något som står i vägen för både en djupare kontakt med sig själv och andra och följaktligen också hindrar oss från att uppleva riktig lycka.

Vi behöver omvärdera vad styrka är. Som jag ser det ligger det en styrka i att våga visa svaghet. Att våga falla. Det är inget fel i att falla, så länge vi reser oss igen. Det är där den verkliga styrkan ligger. Att resa sig upp och fortsätta framåt. Att fortsätta gå fast benen värker.

Jag faller ofta, men reser mig alltid snabbt igen. Jag har aldrig sett mig själv som svag och jag kommer aldrig sluta gå.