Vi hade sjukstuga här hemma i helgen. På ett sätt mysigt, men på ett annat sätt frustrerande då jag själv kände mig pigg och behövde få saker gjorda. Jag har så svårt för att bara flyta omkring, ta tagen som den kommer och hoppas på det bästa. Jag behöver struktur, annars blir jag stressad. Hur som helst rimmar struktur mycket dåligt med att ha en busunge hemma. Speciellt en sjuk busunge. Som dessutom vägrar sova.
Men ibland lyckas jag ändå acceptera förutsättningarna och vända situationen till något positivt. Som i måndags. Då vägrade busungen återigen sova (hon brås alldeles för mycket på sin mor…), men istället för att bli stressad som jag brukar bara jag släppte allt och accepterade läget. Accepterade att min jobbstund gick upp i rök. Accepterade att jag fortfarande var vrålhungrig men inte skulle få äta på ytterligare en bra stund. Och bara låg kvar lugn och stilla. Då kände jag mig nöjd för att jag inte bara lyckats besegra mig själv, utan också för att vi fick en jättemysig stund tillsammans. Vi bara låg tätt, tätt under täcket och myste med huvudena på samma (visserligen totalt nersnorade) kudde.
Tänk att något som är så enkelt, ska vara så svårt.
Vilken otroligt viktig aspekt av föräldraskap och medmänsklighet du lyfter här. Det rörde mitt hjärta. ❤
GillaGillad av 1 person
Tack så mycket för din fina kommentar, glad att du tycker så! ❤
GillaGillad av 1 person