”Men oj lilla vän, fryser du inte utan mössa? Det är ju så kallt idag!”

”Nej men vet du, inte leka med sladdar! Det är jättefarligt! Sånt ska inte ligga framme!”

Du som är mamma har säkert hört det. Alla dessa pikar som ”oskyldigt” bäddas in i en fasad av välmening. Gärna också genom hurtfriska tilltal till barnen, men som inte är något annat än gliringar direkt till mamman (ja, jag säger mamma och mammor, för jag har aldrig någonsin hört pappor hålla på så här mot varandra!).

Jag kan inte föreställa mig en förälder som inte skulle göra precis allt för sitt barn. Dessutom har olika familjer olika rutiner och tankar kring alltifrån barnuppfostran till vad barnen ska äta och ha på sig. Därför är sådant här beteende så otroligt kontraproduktivt. Finns det egentligen något annat syfte än att själv få framstå lite bättre?

Jag tror (och hoppas!) att det här tillplattandet av andra föräldrar inte är något som sker medvetet, utan snarare är en dålig vana som vissa lagt sig till med. De kanske inte riktigt förstår hur de uppfattas eller hur de får andra att känna sig. Förmodligen är de också lite osäkra i sig själva eller i sin föräldraroll. De vet inte exakt hur de vill vara i alla lägen, men genom att klanka ner på andra kan de åtminstone konstatera hur de inte vill vara. Detta ger dem lite tillfälligt självförtroende (på bekostnad av någon annan). Hade de varit trygga i sig själva hade de knappast haft behov av att kommentera andras ”brister” överhuvudtaget.

Någon mer som känner igen det här beteendet bland föräldrar?