Krävande barn och motstridiga förhållningssätt

Ibland känns det som att jag balanserar på en svajig och skör lina i mitt eget förhållningssätt till att ha ett krävande barn. Å ena sidan jämför jag med andra och känner mig irriterad och missnöjd, ungefär som att det är orättvist att vissa får lugna barn och andra vilda. Ja, jag hör hur det låter, men det enda jag önskar mig dagligen är att vår tvååring ska lugna ner sig och vara tyst, om så bara en ynka sekund. Å andra sidan går jag runt med skuldkänslor för att jag, som har fått en frisk och fantastisk liten tjej, ens har mage att klaga. Alla barn är ju unika och alla ger olika förutsättningar. Jag har till och med önskat mig en busig, tuff och rolig dotter och nu är det precis det jag har fått. Känner mig som sämsta mamman i världen som gnäller och har fokus på det negativa.

Jag blir, i sann högsensitiv anda, så överväldigad av motstridiga känslor. Å ena sidan är jag världens lyckligaste. Lyckokänslorna är så intensiva att det känns som att jag ska gå sönder. Orkar ibland inte känna fullt ut, ungefär som att jag tror att den sanna lyckan ska ta kål på mig då den är så massiv och okontrollerad. Å andra sidan känns tillvaron ibland så krävande att jag tror att jag ska gå under. Ibland är min högsta dröm att bara få placera en simpel ljuslykta på bordet utan att huset står i brand två sekunder senare. Att vistas tillsammans ute bland folk en ynka stund utan att behöva ha krisberedskap och hjärtat i halsgropen. Att få göra ett enda blöjbyte eller påklädnad utan att det ska vara jämförbart med ett Kenyanskt maratonlopp. Eller att bara kunna gå runt fritt hemma utan öronproppar så långt instoppade att hörselgångarna värker.

Kan barn ha 2-årstrots?

Gammal bild från när Skrutten åkte på sin första – och framförallt sista – tågresa

När jag får höra om vänner och bekanta, eller vem som helst för den delen, som tar med sina ungar på charterresor, fjällenresor, flyg och tåg, eller ränner runt på stan, barnteater, museum eller restauranger, kan jag inte undgå att bli provocerad. Vi för vår del kan på vår höjd gå ut en kort, kort promenad – förutsatt att vi har med oss en hel uppsättning rån som mutning. I övrigt får jag och sambon turas om med att låsa in oss i var sitt rum för att göra det som måste göras, då det inte finns på världskartan att vi kan sitta fritt och öppet med en dator, plocka in disken eller fixa enklaste måltiden. Blotta tanken på Skrutten på en flygplats eller en barnbio får det alltså att flimra framför ögonen. Hon sover heller inte på dagen så det finns ingen chans för återhämtning. Hon har alltid varit krävande, men senaste tiden har hon intagit nya höjder. Både bildligt och bokstavligt då hon lärt sig avancerad klättring i hyllor och förgör allt hon kommer åt. Jag vet inte om 2-åringar brukar hamna i trotsåldern, men nog känns det så för Skruttens del. Hela hennes liv går ut på att testa gränser och streta emot, på en helt ny extrem nivå. Hela vårt liv går ut på att ta oss igenom dagen.

Även om våra barn är vårt allt och vi skulle offra våra egna liv mot deras utan att blinka, måste det få vara okej att klaga. Men hur hittar man balansen mellan att få ventilera och gnälla och samtidigt vara tålmodig och tacksam? Är jag den enda som känner mig förvirrad och går bet på det?

2 reaktioner på ”Krävande barn och motstridiga förhållningssätt

  1. mammatrams skriver:

    Din text får mig att le, så tillgivet som det går utan att känna din dotter det minsta, eller er heller för den delen. Jag ler åt 2åringen jag läser om, åt citatet ”att låta en 2åring leka fritt är som att mixa en smoothie utan lock” som hon får mig att tänka på. Jag tänker också på min sons förskolepedagog som, när jag kom en morgon och sa (utom hörhåll för sonen) att ibland, ibland blir jag liksom, aaaargh…!, ironiskt sa att nähä, menar du? Han är 2 år va, eller? Hon syftade på 2åringars ökända förmåga att driva alla representanter för autoritet i någon form till … ja, dit de driver oss. Själv blir jag vansinnig, andra går in och djupandas i garderoben, osv.
    Allt jag menar är att hon är 2 år. Det kommer hon inte alltid att vara. Men jag vet hur det känns. Alltför väl. Vi har haft 2 på raken här. Courage 💕

    Gillad av 1 person

    • Mellan raderna skriver:

      Tack så mycket för din kommentar!<3 Jag är som du, jag TAPPAR det. Att gå in och djupandas i en skrubb hade nog varit ett bättre alternativ, men vad gör man när man blir väckt kl 4 på natten, tvingas gå upp och agera lektant och samtidigt bli konstant slagen med en metallskopa i huvudet 😉 Jag.Blir:Knäpp.
      Att du skriver att 2 år är en ÖKÄND ålder får mig att må lite bättre och ger mig något slags hopp om att det en dag ska bli lite lättare att leva, haha! Oavsett är det skönt att man inte är ensam! ❤

      Gilla

Lämna ett svar till mammatrams Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s