Trötta men småglada fredag

Här kommer en liten fredagsupdate från mitt liv som känns lite grått för tillfället. Skruttens märkliga sovfas verkar (tyvärr) inte bli det minsta bättre, vilket gör att jag och sambon också gått in i en speciell fas. ”Ta sig igenom dagen-fasen”. Vi turas om och tar henne varannan natt, vilket gör att dagarna består av att antingen masa sig fram som en zombie med ögonen i kors eller att försöka hinna ikapp med allt man inte gjorde dagen innan. Dessutom har vi fått lägga massa tradig tid på att röja i badrummet både innan och efter vaktmästarens arbete varje dag. Igår var det äntligen klart, men då fick jag ägna hela eftermiddagen åt att (försöka) städa bort klister, murbruk, damm och färgklet. Har ni någonsin träffat en vaktmästare som är duktig på att städa? Inte jag. Hur som helst, inatt var det min tur att sova, men istället vaknade jag upp sjuk och ynklig. Alltid ska det vara något.

Ta inte livet för allvarligt

Nä, dagarna känns inte så tillfredsställande just nu, men det var ju det där med acceptans igen. Just nu kan jag inte ha så stora krav på tillvaron, så är det bara. Att se sitt liv med lite perspektiv hjälper också. Då börjar man istället känna sig bortskämd och otacksam. Och får skuldkänslor…. Ja, heh, man kanske inte ska tänka så himla mycket alls. Det är vad det är och jag ska inte ta livet för allvarligt (man kommer ju ändå inte ur det levande, som någon sa). Istället bjussar jag på en bild som gör mig glad. Det är Skrutten som är ute på äventyr min sin goda vän Manfred:

Lek och bus och söta barn

Trevlig helg på er! Glöm inte att gilla och kommentera så blir jag ännu gladare!

Kontrasten mellan jobbdagarna

Mina jobbdagar är normalt sett rätt alldagliga. För det mesta sitter jag bara hemma för att försöka skapa så mycket lugn och ro jag kan. Då och då gör jag vissa utsvävningar till bibblan eller något café, men för det mesta föredrar jag alltså att vara hemma. Därför är det lite extra kul när man slår på stort och spenderar en hel jobbdag på stan med en vän.

Lattedag på stan med en god vän

Vi satt på olika caféer, varvade jobb med välbehövligt catch up. Ja, i ärlighetens namn var det väl mest catch up – med lite bloggande och småpill in emellan. Med andra ord inte den mest effektiva dagen, men ibland känner jag faktiskt att det kvittar. Ibland behöver man det sociala mer. Skönt att ”komma ut lite”, äta finlunch och få trevligt sällskap. Fick även testat både chailatte och tomtelatte. Chailatten var gudomlig och fick mig att undra varför jag inte vågat prova det tidigare. Tomtelatten däremot var ingen större hit – förstår inte alls varför den är så hypad. Smakade mest bara kardemumma faktiskt.

Förena nytta med nöje på café

Vi körde på fram till klockan 17 och det ska erkännas att jag då var ordentligt trött. Att som högsensitiv hålla uppe fokus en hel dag i sociala miljöer med mycket människor, musik och surr och dessutom själv vara lite social in emellan och försöka få lite jobb gjort… är inte helt lätt. I längden kan ju dock sådana dagar ge mer energi än de tar (såvida de inte inträffar för ofta!), men det är alltid en svår avvägning. Väl hemma tog jag en välbehövlig promenad med skrutten och sedan blev det inte många knop.

Hur har jag kunnat missa chailatte

Idag är min arbetsdag inte fullt lika sprakande. Varken julmusik eller finlatte! Istället går jag runt i mysbrallor och raggsockor samtidigt som jag steker äggröra, försöker skriva något smart och släpper in vaktmästare för glatta livet.

Kontraster i vardagen är skönt

Ha en fin onsdag!

Veckans nattvaka, fuktskada och gnäll

Den här veckan har känts rörig på många sätt. En anledning till det är att vi har en fuktskada i badrumstaket (på grund av att vår senila granne glömt vattnet på) och vaktmästaren har sprungit här varenda dag. Det senare har gjort mig stressad, då jag har svårt att koncentrera mig på det jag ska göra om jag vet att det när som helst kan knacka på dörren. Likaså blir det oljud när han är här och jag är alldeles för artig och känner att jag måste vara sällskaplig eller bjuda på kaffe. Gah! Bestämde mig igår för att jobba på bibblan för att slippa bli involverad, men då blev det istället stök med att han skulle låna nyckel, kom innan jag hade hunnit iväg, velade med tider osv osv.  Suck. Än är det inte klart heller, nästa vecka blir likadan. Egentligen har det varit konstant oljud p.g.a renovering och bilningsarbete ända sedan vi flyttade in i det här huset för några år sedan. Är urless på att bo här och har ingen förhoppning om att få lugn och ro så länge vi bor kvar. Mitt hem är min borg och därför blir jag så olidligt stressad när det händer såna här grejer. Det är som att någon har hoppat över mitt staket både rent fysiskt och mentalt. När får vi vara ifred? När kan vi ens använda vår dusch igen? Kan ingen himla vaktmästare städa efter sig?

Rörig och tuff vecka

En annan anledning till att den här veckan känts jobbig är att busungen vaknat mitt i natten och gallskrikit. Varenda natt. Detta har såklart stört vår nattsömn något kopiöst och även om vi har försökt dela upp nätterna har det lett till massor av onödigt tjafs och ”tävlingar” om vem som har det värst. Någon som känner igen sig i det? Man blir ju inte precis sitt bästa jag när man snittar tre timmars sömn per natt. Inatt var det min tur att vaka och jag skrapade bara ihop ynka två timmars sömn (inte ens sammanhängande). Kan inte bara skylla på skrutten, det är främst mina egna sömnspärrar som förstör för mig. Har försökt sova lite nu på dagen, men det går som vanligt inte. Trots att jag varit vaken sedan kl 1.30 i morse (igår..?). Det som känns så bittert just nu är att vi har barnvakt idag och jag har längtat efter det hela veckan. Men istället för att njuta och fullfölja alla mina planer, har jag hittills bara gått runt och ältat och känt mig eländig.

Vi har varit trötta denna vecka

Men. Så fick jag nog av mig själv. Fixade världshistoriens största kaffemugg och kickade igång mig själv – fast besluten att vända dagen och göra något bra av den. Jag tror jag ska rensa och sortera om i garderoben, ett projekt jag har haft i tanken i ett helt år tror jag. Måste också bli en löprunda så jag får lite frisk luft. Helst innan det blir allt för mörkt. Får bli några varv runt Gubbholmen – det är så fint där nu med alla höstlöv. Ikväll ska sambon iväg, så då ska jag passa på att se en film som han avskyr och vräka i mig Ben & Jerrys.

Löprunda runt Gubbholmen

Inte så konstigt att man får ny energi av att springa här….

Det är väl det här med acceptans, återigen. Att acceptera att tillvaron sällan blir som man har tänkt, men på något sätt gilla läget ändå. Rycka på axlarna och vara tacksam för det som trots allt är bra. Att det ska vara så löjligt svårt? 

Surr, svacka och skogsutflykt

Tisdag förmiddag och har precis lämnat skrutten på föris. Nu väntar några timmars skrivande…

Tankar en vanlig tisdag

Har haft en liten svacka det sista ska erkännas.  Både när det gäller mig själv och mitt skrivande. Ja, egentligen hänger det ihop. När det gäller bloggande är det ju så lätt att tro att det bara är att släppa ur sig en massa text och trycka på ”publicera”… (I wish!), men det är så mycket annat som följer med som man inte riktigt räknar med och som oundvikligen har fört in mig på så mycket tankar. Jag inser att det är omöjligt att fortsätta den här bloggresan utan att brottas med en rad frågor som vem jag är, vad jag vill och vilket som är mitt sätt att nå ut. Just det där med att nå ut tycker jag är den svåraste biten – jag avskyr att sälja in det jag gör eftersom det på något ologiskt vis känns som att jag säljer mig själv. Svårt att förklara känslan, men det har iallafall satt igång en rejäl tankekarusell hos mig och det är inga direkt lättvindiga frågor som dyker upp. Jag har hur som helst insett att jag behöver hitta mina egna strategier för saker och ting och att detta är en lika mycket personlig som arbetsmässig utveckling. Jag vet inte om någon där ute kan relatera till detta?

Utflykt till Mariebergsskogen

Bjuder på ett par bilder från igår. Då var det jag och skrutten hela dagen. Vi inledde dagen med en utflykt till Mariebergsskogen… Mestadels spenderade vi tiden med att jaga hönor (stackars djur!), härma fåren och utforska skogen.

Resten av dagen blev det hemmamys och vi var nog lika trötta båda två. Tänk när man var föräldraledig och hittade på såna här upptåg nästan varenda dag… att man orkade? Jag tror jag kände efter min föräldraledighet att jag var hyfsat ”klar” med den biten och nu ville ägna mig åt mitt skrivande. Detta tänk visade sig dock inte vara helt lyckat, då jag började se tiden med skruttis som ”ett hinder” för eller ”en väntan” på det jag egentligen skulle göra. Mest kände jag mig bara stressad och frustrerad. Det kändes fel. Det är ju faktiskt lyx att ha så mycket tid med sitt barn. Så nu har jag bestämt mig för att använda tiden med henne bättre och integrera henne i saker som jag också tycker om. Mycket är ju svårt att göra när de är så små – det blir ju mest att man bara bevakar, springer efter eller kippar efter andan och aldrig riktigt kan slappna av. Men om man tänker efter finns det allt en del saker man kan göra. Ja, som att vara i skogen till exempel…

Skogsutflykt i Karlstad

Listan om just nu

Hittade en sån där kulig lista som brukar poppa upp i bloggar titt som tätt och bestämde mig för att fylla i den själv! Listan handlar om vad som surrar i ens huvud och i ens liv just precis nu och det tilltalade mig. So let’s do this!

Vad stressar dig just nu? 

Just nu i denna brinnande sekund känner jag stress över att busungen inte vill sova. Sambon kämpar i rummet intill och jag försöker blockera allt ljud med brus i hörlurarna (ja ni vet ju…). Att hon ska vara så envis! Det känns både tråkigt och frustrerande att vi måste lägga så oändligt med tid på detta varje dag. Andra familjer gör saker. Det enda vi gör är vardagsmåsten och att turas om att natta. Ungefär så känns det.

I övrigt är jag inte stressad, utan mer… bedövad, är kanske rätt ord. Har nästan stressat in mig själv i väggen senaste tiden, som så många andra gånger, men lyckades som tur är komma till sans innan det gick för långt. Just nu känner jag mig istället ledsen över att jag lät det gå så långt och för att det ska vara så svårt att ta hand om sig själv. Känner också en överväldigande trötthet. Vill gå och lägga mig under en sten i skogen. Att någon ska klappa på mig och säga att jag får ligga där hur länge jag vill. Typ.

Ledsen och trött efter en stressig period

Vad ska du göra ikväll? 

Jag ska natta mitt barn. (Obs! Är inte bitter, utan skrattade faktiskt när jag skrev det. Kändes bara så tragikomiskt).

Vad är svårt? 

Det jag tycker är svårast just nu är faktiskt att läsa av mina egna känslor, vilket förmodligen hänger ihop med min stress. Framförallt har jag inte kunnat skilja på rädsla och dålig magkänsla. Jag vill alltid gå emot mina rädslor, eftersom jag vill utvecklas. Men jag vill definitivt inte gå emot min magkänsla. Får ingen klarhet i vad som är vad. Tyvärr har jag också varit för otålig för att vänta in mig själv och kört på ändå, vilket tyvärr bringat lite onödig ångest.

Svårt att skilja på rädsla och dålig magkänsla

Vad är lätt? 

Att skratta och busa i det lilla. Blir så när man får barn, så oändligt med kärlek hela tiden. En spontan fuldans i vardagsrummet ligger aldrig många sekunder bort.

Vad blir det för middag idag?

Våfflor med grädde och sylt! Liksom igår! Gäller att fylla upp hela fettcirkeln så här på helgen. Träning – det tar vi imorgon… dubbelpass kanske?

Vad vill du göra mer? 

Få in mer mental träning i vardagen, helt klart. Är duktig på att sticka ut och springa eller gå på träningspass, men den mentala träningen blir ofta lidande för att den kräver mer av mig. Funderar på att ge yoga en chans till… när jag tidigare har testat det har jag blivit stressad, irriterad och känt mig dålig och alltså fått motsatt resultat mot vad jag hoppats. Men det förtjänar absolut en chans till. När jag tänker efter har jag fått tecken lite överallt. Människor jag pratat med, bloggar jag läst, drömmar på natten… Yoga, yoga… kan det bli mer tydligt egentligen?

Vad går du igång på?

Det jag går igång på mest av allt är driftiga människor som uppnår sina drömmar tack vare jävlar anamma och en vilja av stål. Som ger sig fan på något och sedan gör det. Punkt slut, inga ursäkter. Jag blir taggad. Jag blir hög. Jag blir lycklig.

Nå dina drömmar med jävlar anamma och en stålvilja

Vad gråter du av?

Lika mycket av kärlek som av uppgivenhet och sorg. Jag gråter mest hela tiden, men det är ett skönt sätt att känna sig lite lättare. Tycker synd om folk som inte vill eller kan gråta.

Vad gjorde dig arg senast?

Jag kan av naturliga skäl inte riktigt relatera till krig och svält och sådant, men däremot orättvisor i det lilla. Saker som triggar mig kan vara till exempel ojämställdhet i parrelationer, när vuxnas beteende går ut över barnen eller när någon far illa av dold utfrysning eller dålig gruppdynamik.

Vad åt du senast? 

En kanelgiffel. Fettcirkeln som sagt… Ikväll blir det nog popcorn! Jag är en popcornfantast av rang, har alltid valt det före chips och annat snacks. Popcorn är egentligen enda snackset jag köper, annars blir det mest godis och choklad. Har nu en period då jag bara kan tänka mig spispopcorn. Det är ju visserligen bra mycket bökigare att få bra resultat med spispop – det är lite som rysk roulette (förutom att ingen dör – även om det känns lite så just då i besvikelsens ögonblick) – men oj vad äckligt det är med mikropop om man vant sig vid spispop. Smakar ju endast fett! Lite samma sak som när man vant sig vid mörk choklad och så sätter man tänderna i marabou mjölkchoklad… smakar ju enbart socker!

Jag kan inte leva utan popcornSpispopcorn är godare och nyttigare än mikropopcorn

Vad är fånigt? 

Att av olika anledningar inte vilja, orka eller våga ge komplimanger. Har aldrig förstått grejen med varför vissa människor är så snåla med att sprida kärlek. Kan också tycka det är fånigt att inte kunna ta emot en komplimang. Någon vill ge dig en gåva, men du vägrar ta emot den? Jag antar att det många gånger handlar om osäkerhet, men tycker bara det är så sorgligt på något sätt.

Vad är du inte? 

Jag är inte en person som tar lätt på saker. TYVÄRR. Önskar att jag kunde vara lite mer lättsam, skaka av mig saker snabbt och inte ta livet på så stort allvar.

 Vad har du missuppfattat? 

En sak som jag tidigare missuppfattat är att jag trodde mig kunna påverka andra människor, relationer eller omständigheter, när jag egentligen inte hade någon kontroll alls. Har kommit till insikt om att det enda sätt som fungerar är att släppa kontrollen helt. Ibland får man acceptera att man inte kan påverka saker, sörja detta faktum och sedan släppa det. Först då kan det bli förändring – men då ”bryr” man sig heller inte längre på samma sätt vilket också är hela poängen med att det kunde ske.

När man har släppt taget brukar saker lösa sig av sig själva

Vad ska du göra nu?

Gå upp på vinden och kika om vi har några gamla barnböcker som kan passa busungen. Ibland blir hon helt absorberad i en bok i kanske tio minuter – och bara tänk hur mycket man hinner få gjort då!

Vad gör du just precis nu? Vad tänker du på? Gör listan du med!

Högkänslig förälder regnig tisdag kl 4.30

Om det finns något jag har svårt för så är det acceptans. Kanske framförallt acceptans i det lilla. Att vardagen har en tendens att inte riktigt bli som jag har tänkt mig. Det gör mig uppstressad, ur balans och jag försöker febrilt planera om och fixa till samtidigt som jag inser att det är hopplöst. Livet med barn… borde jag inte ha kommit längre?

I skrivande stund har jag precis lämnat busungen på förskolan efter en lång (lång) morgon. 4.30 i morse drog hon igång och gallskrek och jag undrar om hon inte väckte upp samtliga grannar också. Jag dog lite inombords, då detta var en exakt repris från gårdagen och jag därför kände mig desperat att få sova idag. La en timme på att försöka få henne att somna om, men visste såklart att det inte skulle gå. Istället gick vi upp och fixade välling… lika gnälliga av trötthet båda två… lekte… bajsade… lekte… bajsade en gång till. Åt lite gröt… Ja, timmarna riktigt masade sig framåt. När klockan slog 7.30 stod jag inte ut längre och bestämde att vi skulle gå ut på promenad. Förhoppningsvis skulle vi få lite frisk luft och en gnutta ny energi. Ladda om…

Vackra droppar när regnet stillat sig

En kvart senare har vi krigat och skrikit oss igenom alla lager av tröjor, overaller och vantar och ska precis gå ut när jag förstår att hon har bajsat. Igen. (Någon som vet, hur mycket kan en sådan liten människa egentligen bajsa?). Av med alla kläder, byta blöja (igen), med alla kläder (igen). Under den här tiden börjar regnet fullständigt vräka ner utanför fönstren. Vem är förvånad? Envis som jag är skulle jag dock ut till varje pris, för jag ville inte kasta om planerna ytterligare en gång. Så fort vi kommit ut insåg jag, återigen ja, att jag är alldeles för envis för mitt eget bästa. Busungen vägrade såklart att ha regnskyddet på vagnen och detta förpestade hela promenaden. Den timmes långa promenaden bestod mest av gnäll, svordomar, mutande av kex och att godtroget försöka sätta tillbaka regnskyddet var femte minut. När klockan så äntligen slog 9 anlände vi till förskolan. Lättade till döds. Och nerdränkta av både tårar och regn.

Trotsade regnet och gav oss ut på promenad

Väl hemma kändes det som att jag hade tagit mig igenom något slags maratonlopp. I fem timmar. Kände mig gråtfärdig och urholkad och min arbetsdag hade inte ens börjat. Jag vet att jag skulle kunna stoppa i mig en hel rad av koffeintabletter och hinka kaffe, på samma manér som jag lyckades ta mig igenom dagen igår. Samtidigt vet jag att det egentligen inte är ett sätt jag vill leva på… Hur ska man tänka? Jag vill lyssna in mig själv, men får samtidigt panik när jag inte kan prestera.

Jag avundas personer som inte är högsensitiva som, liksom min sambo, har en helt imponerande förmåga att skala av sig jobbigheter, gå vidare och ta tag i den nya dagen. För högkänsliga går ju allting bara rakt in – och stannar där. När jag nu väl fick tystnad och lugn, blev jag tvungen att börja processa allting och försöka acceptera att morgonen blev så här. Mina känslor var fortfarande kvar i chocken och obehaget det innebar att bli väckt mitt i djupsömnen och tvingas kliva upp samma sekund… och varenda liten del av morgonen ”som ju inte alls var tänkt att bli just så”. Har svårt att släppa saker. Förbannar mig själv för att jag inte var mer tålmodig mot min älskade lilla unge som ju faktiskt bara råkade vakna tidigt. Varför drar känslorna i väg med mig?

Istället för att rusa rakt in i dagen lyckades jag nu i alla fall stanna upp lite. Har gjort en kopp te och tänt ett stearinljus (tja, det är ju knappt ens ljust ute?) och skriver av mig lite. Försöker andas igenom alla lager av uppgivenhet och landa i mig själv igen. Det får ta den här extra tiden. Det är okej.

Det finns något trösterikt med regn trots allt

Någon mer som har svårt att hantera när saker inte blir som man tänkt eller som liksom jag har svårt att backa bandet och börja om? Innan man fick barn hade man större chans att gå iväg och ”gömma sig” en stund för att bryta av och ladda om. När man har barn är det sällan möjligt och istället bara jag fortsätter dras med i den eskalerande känslocirkusen. Någon som har något trick att bjuda på?

Dagens mammasanning

Igår var jag och busungen ute på lekplats. Ska jag vara riktigt ärlig tycker jag det är bedrövligt tråkigt att hänga just på lekplats. Så kanske man inte får säga, men jag har aldrig utgett mig för att vara någon helyllemamma heller. Upp i gungan – nej ner igen, upp i en annan gunga – nej ner igen, upp för rutschkanan – ta emot mig mamma – nej förresten åka själv, iväg och springa lååångt bort och vägra hålla sig till lekplatsen – mamma ju snabbare du springer desto snabbare springer jag – men du måste springa efter annars kanske jag kryper igenom grannens häck och hoppar i deras privata rabatter – man vet ju aldrig…

Men om man, som vi igår, har med sig trevligt sällskap blir det ju väldigt många hack roligare.

Gunga med kompisen

Ja… tro inte att tjejerna satt så här fridfullt och var kompisar i mer än 30 sekunder. Eller att mammorna på något sätt satt bredvid och sörplade kaffe och mös. Inte riktigt så. Men ändå kul de där sekunderna som faktiskt klickar och just att kunna klämma in lite socialt… Man smälter ju en aning när de här små minimänniskorna rultar omkring.

Väl hemma. Av med jacka, skor, mössa, vantar, halsduk, rubbet och – tvätta händerna! Snabbt och enkelt, bara skölja av och torka – klart!

Eller inte riktigt.

Innan man skaffade barn var man lyckligt ovetandes om att en sådan enkel skitsak som att tvätta händerna kan spåra ur fullständigt. Så här såg händelseförloppet ut för vår del:

Jag lyfter upp busungen medan sambon tvättar hennes händer. So far so good. Mitt i handtvätten får busungen emellertid syn på sin vattenmugg som hon sliter åt sig och börjar dricka ur för glatta livet. Mami blir lycklig för att hon för en gångs skull vill dricka vatten och låter henne såklart dricka. Men någonstans här börjar situationen snabbt urarta. Busungen bestämmer sig nämligen för att vända muggen upp och ner.

Okej, dags att torka upp. Både händer och golv. Ingen större big deal. Men nej, vad händer nu då? Busungen ställer sig rakt i vattenpölen, ja, till och med sätter sig.

Nej nej nej, nu får vi byta kläder också! Av med kläderna!

Tss. Busungen tycker det är en betydligt bättre idé att lägga sig ner och slicka upp vattnet från golvet.

Ja, men det är ju tur att vi åtminstone har det så städat och fint i alla fall.

Roligt att hälla ut vattenglaset och slicka upp från golvet

En oskyldig mugg med vatten – vad kan vi hitta på med den?

Så var det med den saken. Nu tar vi helg!!

Balsam för intrycksbombade hjärnor

Hemma igen efter långhelg med busfröt i min hemstad. Allt har varit super och efterlängtat, men som vanligt strular min sömn och gör att allt blir så ansträngande. Man ska träffa familj, släkt och vänner och allt ska synkas med busungen som inte alltid vill samarbeta. Plus att jag klämde in en heldag på Ullared, som ni vet. När vi kom hem till Karlstad igår kände jag mig väldigt glad och väldigt utmattad på samma gång.

Inatt sov jag hela åtta timmar (obs! inget skämt!), vilket förmodligen är mer än jag sovit totalt sedan i torsdags. Jag har en allmänt skön tyngd i kroppen och känner en sån fantastisk lättnad över att ha sovit ikapp.

aktiv återhämtning för högsensistiva

Att nu bara gå vidare funkar emellertid inte riktigt om man är högsensitiv. Iallafall inte om man vill må bra. Man måste låta även sinnena få återhämta sig och då räcker det inte att bara sova. Det räcker heller inte att ligga i soffan och kolla film eller Instagram. Nej, hjärnan behöver inte mer input. Istället behöver den ges utrymme att aktivt kunna bearbeta alla intryck den bombarderats med.

Promenera är att meditera

Mina bästa aktiviteter när jag är så här jobbigt intrycksbombad är sådana man gör slentrianmässigt (och såklart utan krävande sällskap eller inget sällskap alls). Aktiviteten i sig kräver ingen tanke, utan ger istället tillfälle för tanke. Då kan hjärnan jobba sig igenom alla intryck och tankarna kan sväva iväg lite halvt omedvetet. Här är några tips:

  1. Gå promenader (bästa terapin?!)
  2. Träna fysiskt (typ simning, lättare jogging eller sådant som inte är för hårt)
  3. Meditera
  4. Diska, städa, kratta löv, fixa hemma och liknande

Barnvagnspromenad i höstsolen vilar huvudet

Så idag unnar jag mig precis detta. Bara sådant jag behöver. Samtidigt som jag gör lite nytta. Har ni några fler tips på aktiviteter för intrycksbombade hjärnor?

9 timmar på Ullared

Är det ingen som undrar var jag har varit idag? Någon som vågar sig på en kvalificerad gissning? Snälla gissa!!

Just det, Ullared. Blev både julklappar, grejer till busungen och lite till mami herself. Och en hel massa annat också som jag redan tycks ha glömt bort. Konstigt det där, hur mycket man plötsligt inser att man behöver. Hur klarade man sig egentligen innan?

Nu står vi iallafall i kö, min lika Ullareds-tokiga vän och jag. Trötta är vi. (Ja, jag körde förstås på min sedvanliga Ullared-strategi och har maxat hela dagen). Och uttråkade till döds – hur många timmar ska det egentligen ta innan vi är förbi kassan? Ingen som vet, ingen som vet.

Öronproppar, hörselkåpor och brus-appar är mina bästa vänner

Jag har hört att det finns människor som får panik när det är tyst. Som alltid ser till att ha radion eller tv:n på. Eller helst både och. Gärna samtidigt som de pratar i telefon.

Vad är det för människor egentligen?!

Själv blir jag totalt överväldigad av alla ljud som dagligen bombarderar oss. En stor del av min tid och mitt liv går åt till att fly oljud. Ta bara idag. Kunde inte koncentrera mig hemma på grund av busungen. Flydde till biblioteket. På biblioteket var det två killar som höll på att installera lampor i taket eller något annat skojigt vars ljud skar ända in i benmärgen. Går då in i ett så kallat tyst rum… Ja, ni anar fortsättningen… Story of my life.

Jag är ljudkänslig och störd av de flesta ljud

På samma gång som det inte går att ta bort högkänslighet, går det heller tyvärr inte att få omvärlden att vara tyst. Det är bara att inse att det här är mitt problem, eftersom det är jag som blir störd. Dessutom blir man lätt sedd som en surkärring när man ber folk dämpa sig och jag skulle gissa att de flesta högkänsliga är minst lika känsliga för omgivningens eventuella upprördhet som för själva ljudet i sig. Alltså brukar jag försöka kämpa på med min ljudkänslighet på egen hand (såvida inte någon är totalt respektlös såklart, då säger jag alltid till).

En stor dröm jag har är att isolera mig själv i ett ljudisolerat rum (ja, alla har vi olika drömmar här i livet…). Eftersom det är ganska svårt att få till, är mitt minimum att åtminstone vara utrustad med öronproppar. Jag går ärligt talat ingenstans utan ett par öronproppar i väskan – jag får panik av bara tanken. Räcker inte detta (och det gör det i princip aldrig) tar jag dessutom på mig hörselkåpor ovanpå. Ja, såvida jag är hemma då (jag går inte runt på stan med hörselkåpor, jag lovar). Om inte detta heller skulle räcka byter jag ut kåporna mot riktigt rejäla omslutande hörlurar, sätter på brusreduceringsfunktionen på lurarna OCH kopplar på typ brown noice eller liknande på Youtube. Ifall jag inte skulle ha tillgång till internet har jag alltid en installerad brus-app så att jag kan lyssna även offline. Bruset är min bästa vän, eftersom alla andra (o)ljud försvinner in i bruset. I samma sekund som bruset går gå på känner jag bara aaaaaaaahh. Känslan av att kunna andas igen. Att kunna höra vad jag själv tänker. Magi.

Att lyssna på brus dämpar oljud

Så öronproppar, rejäla hörlurar och högt brus är vanligtvis mina räddande änglar när jag sitter på offentliga ställen, så som typ tåget, biblioteket och liknande. Sen räcker det inte alltid alla gånger, men man har i alla fall bättre förutsättningar. När man inte har någon naturlig förmåga att skärma av ljud, utan allt bara går rakt in i själen utan förbehåll, behöver man strategier för att inte blir totalt utmattad och uppäten av alla ljud.

Finns det några ljudreducerande strategier jag har missat? Hit me!