Nya utgångspunkter

Ny vecka! Här i Karlstad har vi mest slask just nu. Alla drivor med snö och is måste tydligen smälta. Hade ju känts helt okej om man bara bortsåg ifrån att det med största sannolikhet kommer komma mer snö och med det mer slask. Eller vågar man hoppas på vår snart..?

DSC_0105

Status då? Eller ska vi bara prata väder i den här jääla trökbloggen?!DSC_0091

Jorå, det är ganska bra (tro det eller ej)! Det känns som lugnet efter stormen just nu. Har varit, och är, en ganska märklig period där det på utsidan inte händer alls mycket. Har till och med känt mig lite uttråkad stundtals. Men i det inre har det stormat rejält, faktiskt på de flesta plan samtidigt. Ja, 2019 har varit tufft. Det är inte mycket som får mig mer ur balans än att tvingas rasera visioner jag så länge och omsorgsfullt byggt upp med hela själen som insats – för att börja tänka om och bygga nytt. Men det positiva är ju att man trots allt växer av det. Man kanske till och med måste igenom sådana perioder och processer för att kunna komma vidare. Vidare till något bättre.

Jag läste någon gång att det är när saker inte känns bra, när man inte har svaret på sina problem – som man utvecklas. Detta eftersom hjärnan då ständigt letar nya lösningar. Medvetet som omedvetet. Det brukar jag tänka på i sådana lägen när hjärnan fullständigt vibrerar av tankar. Att den stackars hjärnan febrilt letar nya tankebanor och att det i slutändan är positivt. Det ska vara jobbigt, för det är något viktigt vi behöver lära oss.

DSC_0211

DSC_0213

Jag har nu lyckats landa i nya utgångspunkter och visioner och med detta har också ett nytt lugn kunnat sprida sig. Känns så skönt och mycket av min stress har lagt sig. Men det är så pass nytt och ovant att jag nog behöver lite mer tid för att just landa i det.

20190201_101714

Vad är er status just nu?

 

Misärbloggen

Ja, hej hörrni och välkomna till Misärbloggen!

Usch ja, åtminstone är det så det känns. När jag väl uppdaterar är det bara konstant gnäll och klagerier. Vet dock inte riktigt vad jag ska göra åt saken, för tillvaron är rätt kämpig just nu. På många plan, men framförallt sovplanet. Skrutten har vaknat tidigare och tidigare för varje morgon (eller natt hade nog varit en lämpligare benämning) senaste veckan. Och prompt velat gå upp. I fredags skämtade jag (eller egentligen inte) till sambon om att det vore himmelskt om man kunde få sovmorgon till åtminstone kl 4. Drömmen! Skrattar bäst som skrattar sist. Kl 3 var det så dags att skutta upp på lördagsmorgonen! Det är ärligt talat inte ens rimligt för småbarnsföräldrar. Så livet har fått stå på paus ett tag medan vi har haft projekt ”överleva dagen”.

20190129_15392520190129_153936

Ja, ja. Nog om det. Nu är det iallafall ny vecka och (förhoppningsvis eventuellt kanske) nya tag. Om inte kan man iallafall njuta av all snö som ligger i drivor just nu. Vi åker pulka till och från förskolan varje dag, vilket är en kul bonus. Att det är februari och ett steg närmare våren är också positivt.

20190131_085238

20190201_104836

20190201_103525Hur mår ni? Och hur förhåller ni er till dessa tunga månader innan våren är här?

Helg med badhus, noll sömn, pulkaröj och lägenhetsvisning

Måndag igen! Under helgen inträffade inget mer spektakulärt än det som rubriken avslöjar. Låt oss ta det i ordning:

1. Badhuset. Lek och bus och stoj och stim tillsammans med våra buddies. Ända tills Skruttens kompis tyckte att det var en bra idé att bajsa. Då kände vi allihop att det var läge att avrunda.

Men än var det inte slut! Det visade sig nämligen att Skrutten är en storbastare av rang! Luttrad som man ju ändå är hade man varit nöjd för så bara 30 sekunder i värmen, men Skrutten satt alltså still på bänken ytterst belåten. Ja precis, hon satt STILL! (ja, ja, till en början åtminstone). Informativt pekade hon ut alla personer i bastun och berättade sakligt vad var och en hade för sig. Tydligen satt de ned. Tydligen drack de vatten. Hon gjorde också klart för alla att HÄR ÄR MAMMA. Kändes tryggt och bra att vi alla visste var vi hade varandra.

2. Noll sömn då? Vad menar jag med det? Man måste väl ha rätt att sova? Nej, det är ett missförstånd. Lördagen inleddes kl 05.02, vilket är en högst rimlig tid att dra igång helgen på. Det är bara folk som saknar karaktär som ligger och drar sig och håller på. Skutten stormade in i vårt sovrum och skrek HEEJJJ under brinnande entusiasm. Och så var tydligen dagen i full gång.

Söndagen då? Nädå, vi sparade inte på krutet här heller. Kl 00.45 tyckte Skrutten det var utmärkt läge att kicka igång dagen. Här satte dock mami ned foten. Med besked. Skruttens förslag var att åka pulka eller att äta gröt. Denna entusiasm tog en hel timme att släcka. Sedan ytterligare två timmar för mami att somna om. Så en liten näpen vakenpaus på tre timmar och sedan upp igen kl 6.30.

Dagen efter kunde man hitta en och annan souvenir från denna färgsprakande natt, bland annat följande chattkonversation med sambon (ja det är korrekt uppfattat, sambon hade prickat in det fint och hållit sig borta just denna natt):

Whatsapp konversation med sambon

Lite nattlig poesi en lördagsnatt. (Observera min sambos engagemang!)

3. Pulkaröj ja… Blev en kortare utsvävning i snön under lördagen (tills pulkasnöret åkte av) och sedan fick Skrutten även följa med farmor och hunden på ytterligare en tur under söndagen. För då var nämligen mami och papi på….

4. …Lägenhetsvisning!!!!!!! Alltså!!!!!! (Helena snälla, chilla lite!). Jag hade inte haft riktigt samma entusiasm om det inte vore för att jag är 99 procent säker på att vi kommer få lägenheten. Den var finare än jag trott och efter visningen var det bara ren och skär kaosglädje i huvudet. Forcerad och hysterisk till max. Glädje som om jag gick på något extremt starkt. Egentligen mest obehagligt om jag ska vara ärlig. Ingenting är ju klart än och jag ville vara lika cool och samlad som sambon, men det är inte riktigt jag. ”En släng av adhd”, som en terapeut konstaterade en gång. Jo tack. Kan omöjligt hantera energistormar av den kalibern. Men jag kände åtminstone hur färgen började komma tillbaka i ansiktet, efter en tid av motgångar, så det var nog  inte så dumt ändå. Nu håller jag tummarna så att de krampar! Nej, så att de går av!

Försökte fånga mig och Skrutten på bild. Gick toppenbra. Inga konstigheter.

Hur bråkar du och din partner?

Så här efter jul- och nyårstider när många spenderat mer tid än vanligt tillsammans med familjen är det lätt att känna att det blivit lite mycket av det goda. Kanske har man under juluppehållet hunnit ryka ihop med sin andra hälft en gång för mycket? Kanske två och tre gånger för mycket också?

Jag föreställer mig att de flesta småbarnsföräldrar dagligen ryker ihop över vardagspusslet och hur det bäst ska pusslas, hur tid och pengar ska fördelas och vem som ska göra vad. Vi är inte så olika som vi tror. Men något som är desto mer intressant är hur vi bråkar och även hur vi förhåller oss till bråken.

På bråkfronten skulle jag nog säga att jag är en aktiv bråkare medan min sambo är en passiv sådan. Jag vill gärna diskutera allt in i detalj och blir ytterst frustrerad när jag inte får något större gensvar. Vilket givetvis gör mig ännu mer aktiv som bråkare och sambon förmodligen ännu mer passiv. Ja, vi är riktiga hejjare på kommunikation!

Hur bråkar du och din sambo och hur förhåller ni er till bråk

Hur vi förhåller oss till konflikter är också som natt och dag. Så här kan det se ut:

Jag: Hmm, hur ska jag bo nu när jag är själv, är en trea lagom? Ska jag ha Skrutten varannan vecka? Vem ska jag fråga om barnvakt? Är jag fast i den här staden? Vilka av våra gemensamma vänner har jag kvar? Nu får Skrutten ingen kärnfamilj! Nu blir Skrutten ett skilsmässobarn! Ska jag skriva om hela min livsplan nu? Kommer jag bli deprimerad? Eller blir det fantastiskt? Vem är jag? Är mitt liv bara en illusion? Kris kris kris…

Sambon: Ja men det går väl upp och ned för alla. Vad ska vi äta ikväll?

Eh ja, man kan alltså jobba lite olika. Hantera konflikter lite olika.

Freaka lite olika mycket.

Puh.

Hur ser det ut för dig och din andra hälft? Hur lika eller olika förhåller ni er till bråk?

Nu laddar vi om

20190118_143627

Ja. Nä. Jag har ännu inte riktigt lyckats ta mig ur den där dåliga trenden jag skrev om i föregående inlägg. Egentligen har väl olyckorna slutat hagla in nu (peppar peppar med tjugo utropstecken), men jag har haft enormt svårt att bryta egna tankemönster och dåliga vanor som liksom kommer på köpet med sådana där perioder. All motivation har varit som bortblåst och livet har inte känts så där särdeles upplyftande. I helgen har jag dock försökt hamna på rätt köl och ta tag i fanskapet (dvs mig själv). Jag hoppas jag snart är igång igen!

20190118_125635

I övrigt blev det inte många knop gjorda. Blev flera småpromenader med Skrutten och en långpromenad ensam där jag spanade in några lägenheter som vi kanske är intresserade av. Har varit soligt men kallt både lördag och söndag och ibland blir jag alldeles hänförd av min omgivning. Är jag i dåligt skick är promenader det bästa jag kan lägga min tid på. Sedan har det blivit handling, matlagning och det vanliga vardagslunket, men också ett hårt träningspass som för att ruska igång min glöd igen.

20190118_152641

Tänkte nu sparka igång denna vecka. Wish me luck. Trevlig måndag på er! ❤

Motig start på 2019

Har filat på ett vardagsinlägg i ett par dagar nu, eftersom jag inser att det är hög tid att uppdatera lite om ”här och nu”. Sedan att tekniken strulat och jag fått börja om både en och två gånger, det orkar jag inte ens gå in på. Den här veckan har vi hur som helst försökt landa mer och mer i de vanliga rutinerna igen. Skönt. Jullovet har i ärlighetens namn känts något för långt. Vi har liksom levt varandra och dessutom har vi ränt omkring på diverse julfirande som avlösts av nyårsfirande och vi har varit med Skrutten i Uddevalla i två olika omgångar. Nu senast var i helgen som gick. Som alltid var det mysigt, om än ganska stökigt den här gången. Min pappa hade precis kommit hem nyopererad från sjukhuset och var ytterst begränsad, Skrutten var givetvis stökigare än någonsin och jag i min tur var inte alls i form och hade ett antal grejer för mycket som surrade i huvudet. Dessutom (eller kanske just därför) hade jag lyckats glömma halva packningen hemma, vilket komplicerade det mesta vi gjorde. Men men, helgen var mysig ändå och fokus låg på kalas en av dagarna. Vi hann också med en hel del mys hemma hos gammelfarmor och en träff med en gammal kompis och hennes barn. Hon är för övrigt min allra äldsta vän – ja inte i betydelsen att hon är gammal (åtminstone inte äldre än mig…) utan att hon är den jag haft som vän längst.

januarilek i Uddevalla

Kampen om pinnarna…

20190106_104150

20190105_144538

Kicken i att lägga beslag på gammelfarmors fåtölj…

20190105_155109

…och att showa lite och få 100 % uppmärksamhet.

20190106_195426.jpg

En kväll bjöds det på Irish Coffe. Det behövde mami…

Nu är vi alltså tillbaka i Karlstad igen och här har vi det också minst sagt stökigt. Det är lustigt det där – i samma ögonblick man blir förälder försvinner också alla marginaler i livet. Ja, ni som också har barn förstår nog vad jag pratar om. Minsta lilla olycka tenderar att sätta hela tillvaron och familjepusslet fullständigt ur balans. För ett tag sedan gick min sambo på sin sedvanliga fotbollsträning. Detta var startpunkten på flera veckors familjekaos och relationsprövningar utan dess like. Av den extremt löjliga anledningen att han stukat foten. Det är väl inget? Nej, det tänkte jag också, innan jag förstod att vi har att göra med en sådan brutal stukning som gör dig i det närmaste invalid och minsta föresats att flytta på dig kräver en massiv insatsstyrka. Ännu massivare insatser har det dock krävts av den insjuknandes sambo, som inte bara har fått ta 100 procent ansvar för alla vardagsbestyr och Skrutten, utan också serva honom. Och sedan tydligen ha tid och ro att hinna skriva lite mellan varven? Tillåt mig att skratta.

Men nej, det är inte slut på eländet än. Som bekant kommer en olycka sällan ensam och när vi efter två veckor såg minsta antydan till förbättring med foten kom nästa olycka. Sambon skulle plocka upp en en leksaksmorot från golvet ståendes på ett ben och… fick då en härlig låsning i ryggen! Om möjligt är han alltså ännu mer soffliggande och eländig nu än innan. Ingen dunderkur för relationen direkt, om jag uttrycker mig så. Jag undrar vem det är mest synd om. Sambon som vill göra saker och springa omkring (dvs det enda jag gör) eller jag som vill ligga och stirra i soffan (dvs det enda han gör). Knivig fråga… Men idag kom jag iallafall iväg till bibblan för en skrivstund, alltid något. Och på lördag får vi barnvakt. Better days are coming…

Dimmigt januariväder i Uddevalla

Alltid varit svag för dimma…

Kan jag sitta här?

”Kan jag sitta här?”

Frågan hänger i luften och jag blir ställd. Ytterst ställd.

Svarar ”jaaaa…” med svävande tonläge, som för att vinna tid. Kommer dock inte på något mer att säga och alla tankar och protester som febrilt studsar omkring i mitt energifält, förblir osagda.

Men ynglingen har såklart redan hunnit slå sig ned, oavsett. Mitt framför mig vid det lilla bordet på biblioteket. Han är redan i full färd med att koppla in sladdar, knappra på tangentbord och greja med hörlurar. Kvar sitter jag som paralyserad och försöker smälta att denna människa mitt emot mig just slog sig ned vid ”mitt” bord trots att det fanns så många tomma bredvid.

Jag slår vad om att ni också varit med om denna smått bisarra situation många gånger. På bussen. På läktaren. På bänken. Vad svarar man? ”Eh, kan du inte sätta dig någon annanstans?” Nej det gör man inte. Man blir så förvånad och ställd att man i ren panik glädjetjuter ”ja men absoluuuut!” Sedan sitter man en lång stund och analyserar det som precis hände. Stöter han på mig? Är han lite efterbliven? Eller är han bara väldigt sällskaplig? Är det mig det är fel på – är jag för osvensk och stel?

Svenskar sätter sig aldrig bredvid andra

Var hade du satt dig?

Ynglingen mitt emot mig är helt och totalt insjunken i sitt eget liv. Jag är också (tyvärr) helt och totalt insjunken i hans liv. För det enda jag kan ta in är hans knapprande på tangenter, hans andning, hans finnar, hans fotsvett, hans harklingar… Jag drar kepsen långt ned över pannan, men ser ändå. Kör in öronpropparna långt in i öronen, men hör ändå. Jag ger upp. Hela hans uppenbarelse stör mig så fullständigt att jag omöjligt kan fokusera. Hela hans existens har fått mitt liv ur balans. Jag vet inte ens vad jag höll på med innan han kom. Vem var jag? Vad gjorde jag?

Vad gör man i det här läget? Det jag gör är i alla fall att vänta artigt några plågsamma minuter, låtsas att jag är på väg hem – inga konstigheter alls – och går sedan lite diskret och sätter mig vid ett annat bord.

Ja men precis, ynglingen brydde sig förmodligen jättemycket om vad jag gjorde och inte gjorde, han verkade ju så uppmärksam och allt, så det var tur att jag skötte det snyggt! Visst?!

Någon som känner igen sig? Ja? Nej?

Bildbomb från mellandagarna

Tänkte skriva om nyår, men insåg att det blir fel ordning att inte skriva om mellandagarna först. Rätt ska ju liksom vara rätt. Ytterst viktigt.

Några av mellandagarna spenderades hur som helst i Uddevalla hos min pappa och för en gångs skull när jag är hemma tog vi det faktiskt väldigt lugnt. Annars är jag världsbäst på att planera in alldeles för mycket och bli så stressad att jag istället inte njuter av det jag gör. Men så ville jag inte ha det nu och faktum är att det var längesedan jag var så avslappnad. Satt till och med och sträckkollade en hel film (en hel film, ja du läste rätt) och fick både en och två stunder ensam med min bok. Lovely!

Tupplur i bilen

Snart kommer jag morfar! Passa du på att vila innan, det kommer du behöva!

20181226_092448

Ballast i stan?!

Utöver det hann vi med en sväng på den vackra strandpromenaden i strålande solsken:

20181226_113556

20181226_122444

En tur till Torp (ja, en snabb tur innan Skrutten skrek så det dånade i korridorerna och vi insåg att det är klokast att pysa självmant innan vakterna slänger ut oss)…

Åka kundvagn är livet

Lugnet före stormen…

…och god lunch på Laxbutiken i Ljungskile:

Laxbutiken i Ljungskile

Lax- och broccolipaj, mmm…. Skrutten slukade ett helt äpple (hennes nya last).

Självklart blev det även storslaget julfirande (för övrigt mitt fjärde firande!) hemma hos brorsan och hans flickvän:20181227_184246

20181227_190526

Ja, det är min sambo som står bakom kameran. Han är en ytterlig fotograf som ni ser.

20181227_190945

Glädjen bara en mor kan känna efter att ha smugit in ett hårspänne i hennes hår, utan varken vildsinta protester eller galna utspel.

Väl hemma bestämde vi oss för att plocka fram lite av Skruttens alla julklappar i taget. Finns ju knappt något ljuvligare än när hon blir helt absorberad av en pryl och sitter som fastklistrad hur länge som helst.  Drrrrröm. Inte förrän hon tröttnat på en pryl trollar man fram nästa. Man är ju inte dum.

20181228_154308

Vi började med den ryska dockan, som var väldigt poppis.

20181231_141255

Men den slog ju knappast Bamse-tältet!

20181231_135431

Tittut!

God jul från mig med

Ville bara slänga in ett God jul. Ja, mest av princip antar jag, de flesta har gissningsvis fullt upp med sitt eget julfirande och är knappast ute och läser bloggar. Här har vi iallafall kommit hem från dagens firande, Skrutten är nattad och jag tänker bädda ner mig i soffan med choklad och en dålig julfilm. Imorgon blir det fullt ös med att packa bilen och åka ”hemåt”, men det får bli morgondagens bekymmer.

Bjussar på en bild från dagens firande på Skrutten som såg det som sitt livsuppdrag att förflytta alla klappar från granen till soffan och sedan tillbaka till granen igen, för att sedan börja om på nytt. Om och om igen. Det var knappt någon som fick plats i soffan, så det var med viss lättnad som vi öppnade klapparna och stuffade undan dem. Men inte mig emot – jag är som ett litet barn som bara älskar julklappar – både att ge och få. Underbart! Stapla julklappar på julafton

Hoppas ni alla haft en mysig dag!

Pulkaröj

Vi har haft en hel del snö senaste veckan och självklart måste man passa på att åka lite pulka då. Nästan så man borde skaffa en vuxenpulka också, för jag känner att jag har saknat att åka efter alla år. Tur att både jag och min sambo är sjukt barnsliga för jag tror sånt här blir betydligt roligare om man kan leva sig in i det roliga själv.

20181219_11595720181219_11575820181219_115808

Lurade även med våra vänner tillika grannar och körde lite pulkarace även igår. Tyvärr var inte Skrutten på sitt bästa humör och tyckte inte alls om när kompisen ville putta fart och leda pulkan. Men stundtals var det lyckat och oavsett är det såklart skönt att komma ut, speciellt när snön gör allt så vitt och ljust.

Pulkahäng med bästisen20181222_110757

Har ni hunnit åka pulka eller skidor eller något annat denna vinter?