Vinnande strategi när du inte blir lyssnad på

Där sitter ni och äter lunch och du är just i full färd med att berätta om den där superviktiga grejen. Åtminstone är den viktig för dig. Du har emellertid inte pratat mer än några sekunder förrän du inser att ditt sällskap har slutat lyssna. Hon kanske sitter och pillar med mobilen. Eller stirrar tankspritt på en skylt tio meter bort. Du blir irriterad och vill återta uppmärksamheten. Du tystnar och tittar manande på henne. Förvirrat tittar hon upp, utbrister ett ”åh vad kul!” för att snabbt återgå till mobilen eller skylten.

Hur gör du nu?

Du kanske utbrister ett anklagande ”du lyssnar ju inte!” och spänner blicken i din vän? Eller frågar uppfodrande om hon håller med dig i det du säger? Eller huruvida hon fått många trevliga sms eller om det står något sjukt på den där skylten? Eller du kanske skämtar om hela situationen för att på ett trevligt sätt framföra ditt missnöje?

Så gör inte jag.

Jag använder förmodligen den bästa tänkbara strategin av dem alla. Jag blir nämligen så illa till mods av dessa situationer att jag liksom blir låst. Det är någon slags akilleshäl jag har. Känslan av att inte bli lyssnad på. Att känna sig oviktig. Det sätter igång en hel miserabel tankekedja hos mig. Insikten om att hon lyssnar inte har på några bråkdels sekunder landat i den skottsäkra insikten om att jag är oviktig och ingen tycker om mig. Helt logiskt.

Det jag gör är alltså inte att försöka lösa situationen på ett konstruktivt och allmänt normalt sätt. Det jag gör är att låtsas att motparten lyssnar och snabbt som attan prata klart och sätta punkt. För att sedan sitta tyst. Alldeles för stolt och stött för att kräva varken uppmärksamhet eller upprättelse. När min vän sedan vaknar ur sin lilla dvala är allt ”som vanligt” och hon är intet ont anandes. Själv spelar jag med, för att sedan åka hem och dra på mig den stinkande offerkoftan.

Med detta sagt vill jag rekommendera den här strategin på alla sätt – den är mycket funktionell och framförallt lösningsorienterad.

Hur ska man agera när någon inte lyssnar?

(Tillägg: Ja ja, jag erkänner. Är det min pappa eller min sambo som inte lyssnar så skriker jag rakt ut att du lyssnar ju inte din jävel”. Är det någon annan kör jag den beprövade strategin ovan).

Vad andra tänker om dig

Jag funderar inte på vad andra tänker om mig, utan på vad jag tänker om andra

När denna bild dök upp i Instagramflödet kändes det som ett litet försynt budskap direkt till mig. Man kan väl läsa det på olika sätt, men jag läser det som:

Jag funderar inte längre på vad andra tänker om mig, utan på vad jag tänker om dem

Jag är inte där än, men det är dit jag vill komma. Åtminstone mer åt det hållet. Nu tänker jag visserligen också mycket på vad jag tycker om andra – men det är knappast där som ångesten ligger. Vad jag tycker om andra vet jag ju redan. Vad de tycker om mig kan jag bara spekulera kring.

Hur gör du; funderar du på vad andra tänker om dig eller på vad du tänker om andra? En relevant fråga att ställa är också om du är en person som BÖR fundera på det ena eller det andra. Det verkar vara en vanlig uppfattning att det är något positivt i att bara köra sitt eget race och skita i vad alla andra tycker. Jag håller verkligen inte med. Det skadar inte med lite självrannsakan och lyhördhet emellanåt. Det är osunt att aldrig fundera över hur man uppfattas.

Man behöver inte vara så extrem åt något håll. Man kan köra sitt eget race och ändå vara en gnutta ödmjuk inför hur andra uppfattar en. Man kan bry sig om vad andra tycker och ändå ha pondus nog att gå sin egen väg. Det är när det eskalerar åt det ena eller andra hållet man kanske ska ta sig en funderare.

Så vem är du och i vilken ände tenderar du att ligga?

Styrka är inte att aldrig falla

Jag är trött på alla ”sanningar” om att det är en styrka att aldrig knäckas. Att aldrig visa minsta smärta. Att känna så lite som möjligt. Att inte låta någon komma åt en. Att vara som en maskin, kort och gott.

En så sorglig illusion. Alla har känslor och att inte ha tillgång till dem eller våga visa dem, det är en svaghet om något. Det är något som står i vägen för både en djupare kontakt med sig själv och andra och följaktligen också hindrar oss från att uppleva riktig lycka.

Styrka är att våga visa svaghet

Vi behöver omvärdera vad styrka är. Som jag ser det ligger det en styrka i att våga visa svaghet. Att våga falla. Det är inget fel i att falla, så länge vi reser oss igen. Det är där den verkliga styrkan ligger. Att resa sig upp och fortsätta framåt. Att fortsätta gå fast benen värker.

Jag faller ofta, men reser mig alltid snabbt igen. Jag har aldrig sett mig själv som svag och jag kommer aldrig sluta gå.

Ta hela skammen själv?

Jag sträckte fram handen, hälsade och presenterade mig.

Fem minuter senare gjorde jag det igen. Sträckte fram handen, hälsade och presenterade mig.

För samma person.

Det som gjorde felsteget om möjligt ännu mer pinsamt var att denna person råkade vara ordföranden i juryn, som precis skulle lämna över ett stort och ärofyllt pris till mig. Förmodligen den person jag hade att tacka för att jag vunnit. Jag var 23 år och toknervös. Inte för att jag skulle upp på scen och tacka och hålla presentation, utan för att jag förväntades mingla både före och efter. Mingla. Jag fick ångest bara av ordet. Fast besluten att göra gott intryck förträngde jag dessa känslor och slängde istället på mig rollen som den avslappnade, lättsamma och glada människa jag ville vara. Och körde järnet. Ända in i kaklet.

”Så du hälsar två gånger du?” frågade han mig med höjt ögonbryn. Inte antydan till leende.

Jag ville sjunka genom marken. Var paralyserad av skam. Insåg att det inte fanns något i hela världen jag kunde göra för att rädda upp situationen.

Så där stod vi under långa sekunder. För att verkligen rama in denna redan inbrända tavla och detta storartade ögonblick utbrast tjejen – för övrigt den bittra andrapristagaren – i ett stort elakt gapskratt där hon stod bredvid och sken av belåtenhet.Head_in_the_sand.JPG

Som tur var sjönk jag inte genom marken. Istället gjorde jag en riktigt bra presentation på scen. Jorden fortsatte att snurra och förmodligen är det bara jag som fortfarande minns min lilla fadäs. Men händelsen har funnits med i mina tankar genom åren…

För även jag har blivit hälsad på flerfaldigt av samma person. Varenda gång som om det vore första gången. Jag kan inte påstå att jag blev stött, utan snarare osäker på hur jag skulle agera. Upplysa honom om hans misstag eller spela med? Ge honom skammen eller ta den själv?

Jag tog den själv.

Enligt den tyske sociologen Erving Goffman upplevs det starkt besvärande för oss när någon gör bort sig. Därför anstränger vi oss till max för att dämpa klavertrampet och rädda ansiktet på den som just tappat det. Vi slätar över, täcker upp, skämtar bort.

Tja, det stämmer i alla fall in på mig. Allt för väl. Men stämmer det in på alla? Eller beror det på hur man är som person eller hur man reagerar i olika situationer?

I historien ovan med ordföranden på prisutdelningen blev jag uppenbart lämnad med skammen själv. Ordföranden kanske blev förolämpad och upplevde mig nonchalant? Genast ville han återställa ordningen och sin position. Eller också hade han helt enkelt inget intresse eller behov av att ta socialt ansvar? Jag fick sålunda ta allt ansvar för själv, såklart med all rätt. Men man hade också kunnat tänka sig olika förmildrande omständigheter som gett historien en lite annan utgång. Tänk om ordföranden hade genomskådat min nervositet och svarat ”Du, det är inte så konstigt. Det vimlar av människor här, det är helt omöjligt att komma ihåg vem man har hälsat på!”. Tänk om tjejen bredvid hade låtsats som att hon inte hörde och därmed besparat mig dubbel skam. Tänk om vi hade kunnat skratta åt det. Sopat det, åtminstone lite halvdant, under mattan.

shame.jpg

Frågan jag ställer mig är huruvida vi bör ta ansvar för andras tavlor eller inte. Ska vi överhuvudtaget ta ansvar för andras sociala misstag? Och till vilket pris? Ska man göra det på bekostnad av sig själv? När min kollega hälsade på mig flerfaldigt blev jag så obekväm att jag helt enkelt bara spelade med. Stod inte ut med tanken på att genera honom. Men sen började det skava efteråt istället. Varför ska jag offra mig för att han ska må bra? Ska jag behöva ta hans skam? Det är så lätt att bli en person som får bära både sin egen skam och andras.

Numera har jag landat i att det, för egen del, bara finns ett alternativ: Att dela på ansvaret. För då behöver skammen inte bli så stor för någon av oss, oavsett vem som tabbar sig. En kommentar i stil med ”ja, vi har allt träffats några gånger, men det var säkert längesedan nu!” gör att jag på ett ganska odramatiskt sätt kan stå upp för mig själv, utan att sänka motparten. Dessutom får den stackars människan möjlighet att slingra sig genom att hävda att han nog känner igen mig trots allt eller faktiskt tyckte att jag såg väldigt bekant ut.

Hur gör ni i den här typen av situation? Eller hur skulle ni vilja göra? Finns det andra exempel på hur vi tar på oss, eller inte tar på oss, andras skam i sociala situationer?

Veckans: Ha barn och driva eget

Den här veckan har gått i frustrationens tecken. Frustration är nog för övrigt en av de vanligaste känslorna jag upplever och jag tror jag har orimligt mycket att lära mig när det gäller att driva eget. Och då menar jag inte i första hand verksamheten i sig, utan framförallt hur man ska lägga upp sin tillvaro i stort. Eftersom jag tidigare har doktorerat och levt ungefär som jag inbillar mig att en egenföretagare lever, är inte situationen ny som sådan. Jag har heller inget problem med disciplinen. Skillnaden nu är snarare att jag har en liten mini här hemma och ingenting är sig likt längre. Jag äger inte längre min egen tid. Jag står jämt på stand by. Ständig jour. Ständigt beredd.

Jag fantiserar ibland om allt jag hade fått gjort om jag ägde min egen tid. Förmodligen något alla småbarnsföräldrar fantiserar om. Om jag fick sova ut nån enda himla gång. Fick lite lugn och ro. Ingen som störde. Alla hinder borta. Då hade jag fan kandiderat till nästa presidentval. Nej, kanske inte riktigt. Men jag har så mycket inom mig, men hålls hela tiden tillbaka. Så känns det. Och om chansen tillslut faktiskt kommer och man inte blir avbruten – då kanske man inte kan eller orkar längre. Man är ju trots allt ingen maskin. När det är ett kreativt jobb tänker jag att det är några varv klurigare. Det är inget rutinjobb som ska göras, utan man behöver vara på alerten och känna lite inspiration. Ofta känner jag att lika gärna hade kunnat släppa ambitionen från början, bara slappna av och försöka ta tagen som den kommer, typ. Det känns förödande att lägga ner så mycket energi på ingenting. Men jag vill ju så mycket…

DSC_0015.JPG

Jag har varit fullständigt närvarande och njutit (oftast.. heh) av föräldraledigheten, men har nu mentalt gått vidare till nästa etapp i livet. Detta gör att allt som hindrar mig i detta nya steg gör mig frustrerad och arg. Även fast jag har gått vidare till nästa steg så verkar inte verkligheten ha följt efter. Ett fel jag gör gång på gång är att jag ”glömmer bort” att jag lever ett nytt liv nu. Det är inte mina villkor som gäller längre och jag kan inte styra mitt liv på samma sätt som innan. Ändå är det så lätt att fastna i samma tänk och vanor som man hade då. Exempelvis går jag fortfarande  in hundra procent i allt jag gör, visualiserar, har rätt mindset – eldar upp mig själv som en tjur och tänker att inget ska få stoppa mig. Jag är hypermaxad, redo att prestera till 100 procent – men tillåts nu bara prestera 10. Den frustrationen är inte att leka med. Jag vill slå någon. Gråta ett hav.

Självklart är detta ett pris man betalar för att ha barn och självklart är det värt det alla dagar i veckan. Men ibland blir frustrationen bara övermäktig och den här veckan har varit just så. Förhoppningsvis får man bättre rutin med tiden och lär sig hantera den nya livssituationen där man inte längre själv bestämmer villkoren. Det var lättare att acceptera de villkoren som föräldraledig, men när man nu förväntas jobba också… då blir det knepigare. Dela gärna med er i kommentarsfältet ni som har mer erfarenhet än jag! Hur får man jobb gjort när man lever ett liv med konstanta överraskningar och hinder?

Plats för oss

Jag vet precis. Du hade sett fram emot att få ha en lång utläggning eller att ingående få diskutera något. Knappast botemedlet för cancer eller ett nytt fredsförslag, men något som kändes viktigt för dig. Kanske om en upplevelse du haft, ett möte med en person, hur du kände vid ett specifikt tillfälle eller något som inte riktigt blev som du hoppats. Du hade verkligen längtat efter att få uttrycka dina tankar och du hade redan hunnit vältra dig i färdiga formuleringar i huvudet.

Men så står du där efteråt likförbannat och känner dig tom, besviken, dum eller rent av arg. Personen hade förstås inte tålamod att lyssna, han kanske var tankspridd och lyssnade inte riktigt, han kanske bytte ämne lite för snabbt eller vinklade ämnet på ett sätt du inte ville. Eller så sa han bara rent ut att han inte orkade lyssna eller var tvungen att gå.

Nej, det är inte alla som har ork eller ens intresse att fokusera på ”detaljer”. Inte alla som har lust att djupdyka och verkligen grotta ner sig i ett samtal. Många vill bara spurta vidare eller hålla sig till mer väsentliga saker. Rationellt, neutralt, konkret, snabbt. Sen går vi vidare. Inget tjafs.

När någon ställer en fråga till mig går tankarna igång som en tornado och jag vill gärna ha en chans att hinna svara ordentligt. På ett sätt som känns bra. Det ska kännas rätt för mig att berätta, men jag vill också försäkra mig om att det landar rätt hos motparten. Motparten å sin sida agerar dock ofta som om han prickar av en checklista och stressar direkt vidare på nästa fråga. Vad gör du nu? Vad gör du sen? Vad är planen? Vad är back up-planen? Okej då vet jag, tack! Hur är det annars då? Vad gör du i sommar? Jag blir stressad av sådana samtal, då jag gärna vill prata om varje ämne ordentligt och gå in på detaljerna kring det (det vill säga det väsentliga för mig). Medan motparten är nöjd efter ha fått enkla och framförallt opersonliga svar på sina frågor, känner jag mig splittrad och lite överkörd.

I den omvända situationen känner jag mig också tämligen otillfredsställd. Jag är nyfiken på något, ställer frågor och vill genuint veta, men får bara korta och neutrala svar som ”nä inget särskilt”, ”det gamla vanliga bara” eller ”men det är som det är”. Svar som indikerar att samtalet är tvärslut. Punkt. Det där samtalet jag lätt hade kunnat spinna vidare på i en halvtimme – bara dog. Och så pratar vi väder istället.

På den här sidan kan vi åtminstone stanna upp ett slag. Tillåta oss att tänka obegränsat mycket på vad vi vill och hur länge vi vill. Diskutera tills vi storknar. Utan att någon bestämmer vad som är väsentligt och inte. Det här är en mötesplats för oss.

DSC_0014