Där satt han som vanligt på torsdagskvällen. Trampade och trampade. Svetten sprutade som en vattenspridare runt honom, vilket bara sporrade honom att trampa ännu hårdare. En och annan medmotionär slängde en förargad blick på honom och torkade demonstrativt av sig själva och sina cyklar från den ofrivilliga duschen. Men det hade han inte tid att notera, för han var ett med sin träning, ett med sitt flow och framförallt ett med musiken. Han log euforiskt för sig själv. You only live once. Han var oslagbar. Det sagolika dunket dundrade ut genom högtalaren och han rycktes med i tonerna av Beyoncé.

All the single ladies, all the single ladies, all the single ladies, now put your hands up…

Oooh, så bra den är. Put your hands up. Oooh. Men vadfalls? Han skulle just till att sträcka upp händerna så där härligt medryckande till musiken när han till sitt stora förtret kände hur han vinglade till på cykeln. Vad i hela fri… Hur ska han kunna sträcka upp händerna om han måste hålla i styret? Måste de ha låtar med såna här texter? Så himla frustrerande, och framförallt tanklöst, att ledarna väljer låtar med uppmaningar som inte går att förverkliga. Gaaaah.

Ja jag vet ju såklart inte… Men jag ser framför mig att det är just denna man som har skickat in följande insändare till senaste numret av Friskispressen: