Jag sträckte fram handen, hälsade och presenterade mig.

Fem minuter senare gjorde jag det igen. Sträckte fram handen, hälsade och presenterade mig.

För samma person.

Det som gjorde felsteget om möjligt ännu mer pinsamt var att denna person råkade vara ordföranden i juryn, som precis skulle lämna över ett stort och ärofyllt pris till mig. Förmodligen den person jag hade att tacka för att jag vunnit. Jag var 23 år och toknervös. Inte för att jag skulle upp på scen och tacka och hålla presentation, utan för att jag förväntades mingla både före och efter. Mingla. Jag fick ångest bara av ordet. Fast besluten att göra gott intryck förträngde jag dessa känslor och slängde istället på mig rollen som den avslappnade, lättsamma och glada människa jag ville vara. Och körde järnet. Ända in i kaklet.

”Så du hälsar två gånger du?” frågade han mig med höjt ögonbryn. Inte antydan till leende.

Jag ville sjunka genom marken. Var paralyserad av skam. Insåg att det inte fanns något i hela världen jag kunde göra för att rädda upp situationen.

Så där stod vi under långa sekunder. För att verkligen rama in denna redan inbrända tavla och detta storartade ögonblick utbrast tjejen – för övrigt den bittra andrapristagaren – i ett stort elakt gapskratt där hon stod bredvid och sken av belåtenhet.

Som tur var sjönk jag inte genom marken. Istället gjorde jag en riktigt bra presentation på scen. Jorden fortsatte att snurra och förmodligen är det bara jag som fortfarande minns min lilla fadäs. Men händelsen har funnits med i mina tankar genom åren…

För även jag har blivit hälsad på flerfaldigt av samma person. Varenda gång som om det vore första gången. Jag kan inte påstå att jag blev stött, utan snarare osäker på hur jag skulle agera. Upplysa honom om hans misstag eller spela med? Ge honom skammen eller ta den själv?

Jag tog den själv.

Enligt den tyske sociologen Erving Goffman upplevs det starkt besvärande för oss när någon gör bort sig. Därför anstränger vi oss till max för att dämpa klavertrampet och rädda ansiktet på den som just tappat det. Vi slätar över, täcker upp, skämtar bort.

Tja, det stämmer i alla fall in på mig. Allt för väl. Men stämmer det in på alla? Eller beror det på hur man är som person eller hur man reagerar i olika situationer?

I historien ovan med ordföranden på prisutdelningen blev jag uppenbart lämnad med skammen själv. Ordföranden kanske blev förolämpad och upplevde mig nonchalant? Genast ville han återställa ordningen och sin position. Eller också hade han helt enkelt inget intresse eller behov av att ta socialt ansvar? Jag fick sålunda ta allt ansvar för själv, såklart med all rätt. Men man hade också kunnat tänka sig olika förmildrande omständigheter som gett historien en lite annan utgång. Tänk om ordföranden hade genomskådat min nervositet och svarat ”Du, det är inte så konstigt. Det vimlar av människor här, det är helt omöjligt att komma ihåg vem man har hälsat på!”. Tänk om tjejen bredvid hade låtsats som att hon inte hörde och därmed besparat mig dubbel skam. Tänk om vi hade kunnat skratta åt det. Sopat det, åtminstone lite halvdant, under mattan.

Frågan jag ställer mig är huruvida vi bör ta ansvar för andras tavlor eller inte. Ska vi överhuvudtaget ta ansvar för andras sociala misstag? Och till vilket pris? Ska man göra det på bekostnad av sig själv? När min kollega hälsade på mig flerfaldigt blev jag så obekväm att jag helt enkelt bara spelade med. Stod inte ut med tanken på att genera honom. Men sen började det skava efteråt istället. Varför ska jag offra mig för att han ska må bra? Ska jag behöva ta hans skam? Det är så lätt att bli en person som får bära både sin egen skam och andras.

Numera har jag landat i att det, för egen del, bara finns ett alternativ: Att dela på ansvaret. För då behöver skammen inte bli så stor för någon av oss, oavsett vem som tabbar sig. En kommentar i stil med ”ja, vi har allt träffats några gånger, men det var säkert längesedan nu!” gör att jag på ett ganska odramatiskt sätt kan stå upp för mig själv, utan att sänka motparten. Dessutom får den stackars människan möjlighet att slingra sig genom att hävda att han nog känner igen mig trots allt eller faktiskt tyckte att jag såg väldigt bekant ut.

Hur gör ni i den här typen av situation? Eller hur skulle ni vilja göra? Finns det andra exempel på hur vi tar på oss, eller inte tar på oss, andras skam i sociala situationer?