Hej kära läsare! Jag har fastnat lite i mitt, så kallade, bloggande. Igen, ja. Trodde att jag var på rätt väg, men så stannade det upp igen. Jag är ju en skrivande person, att skriva är det bästa jag vet och jag gillar dessutom tanken på att ha en blogg och nå ut. Så varför ska det behöva vara så svårt egentligen?

Det finns väl, som alltid, förklaringar till det, men mest av allt handlar det nog faktiskt om att jag känner mig osäker på vad, och i så fall på vilket sätt, jag vill dela med mig av mitt liv. Och framförallt till vilka. Att jag inte vet exakt vilka som läser mina, ibland ganska personliga, texter… det stör mig. Jag behöver ha en viss kontroll på vad jag berättar och för vem. Allt vill man helt enkelt inte att ”alla” ska veta. Mina ord hänger dessutom i luften på något sätt, då en blogg (tyvärr) ofta blir obesvarad och jag kan aldrig vara säker på hur mina utläggningar har mottagits. Jag kan också oroa mig för att vissa personer tar illa upp för att de förstår att det är dem jag skriver om. Eller ännu mer att de ska tro att det är dem jag skriver om, vilket jag oftast inte alls gör. Över lag tänker jag nog för mycket och jag tvingas inse att jag kanske inte är fullt så öppen som jag skulle vilja vara.

En aspekt i detta är att det fortfarande är så mycket i mitt liv som inte fallit på plats och jag har kommit på mig själv med tankar om att inte vilja vara öppenhjärtig förrän de där sista stora pusselbitarna fallit på plats. Så klart för att det då är så mycket lättare. Då kan man vitt och brett och öppet berätta tillbaka om hur det var DÅ, eftersom man tryggt kan luta sig tillbaka i vetskapen om att allt har löst sig. Det blir inte lika blottande som när man är mitt uppe i något och bara känner sig skör och extremt ovillig till att ta in folks synpunkter. Jag vill komma till en punkt där jag känner mig nöjd och stolt över mitt liv både inför mig själv och omgivningen. Det är såklart mycket jag är nöjd och stolt över i mitt liv, inte minst mitt trygga hem och underbara lilla familj, men jag kan heller inte bortse från att mitt liv sedan flera år tillbaka känts väldigt oklart. Jag vet vart jag vill och passionen brinner starkt, men tyvärr har hindren varit lika stora och jag har fastnat och fått börja om. Samtidigt pågår livet med fulla stormar runt omkring och mycket av energin har gått åt till att bara släcka bränder och försöka må bra längs vägen.

Jag inser ju att det krävs en ganska oskön människa för att bara vilja berätta om allt som är bra. Och det är heller inte jag. Tvärtom älskar jag att nå ut med mina funderingar och grubblerier och jag har heller inget emot att bli personlig då det är jag själv som sätter villkoren. Men ibland är man i perioder då det är väldigt svårt att vara öppenhjärtig med vad som händer i sitt liv. Just nu är en sådan period. Det händer löjligt mycket just nu för hela familjen på samma gång, vilket är en omställning även om allt är till det bättre. Det händer också mycket med olika relationer nu, mycket jobbigt, men samtidigt är jag glad att jag med åren blir bättre och bättre på att känna in mig själv och vill ha en större respekt för var jag lägger min energi. Med det sagt har jag lite svårt att veta vad jag ska blogga om, eftersom jag inte bara vill utelämna allt som känns viktigt. Det sista jag vill med min blogg är ju att den ska vara glättig och opersonlig😬

Jag tror att det ger sig, som med allt annat. Jag får försöka hitta en balans i vad jag kan tänka mig att dela med mig av och samtidigt blanda upp med lite lättsamma vardagsinlägg också. Det är just den variationen jag uppskattar mest när jag läser andra bloggar i alla fall. Jag kommer inte se bloggen som ett ont måste utan ha en mer lekfull inställning till den framöver – det är det som gynnar min skrivlust och i förlängningen även bloggen. Sen hoppas och tror jag att det kommer bli mer action på bloggen efter jul och nyår och att ni som troget klickar er in här vill fortsätta följa mig 💕