Gula vänskapsrelationer

Ja, vad hände egentligen med min bloggserie med utgångspunkt i boken Omgiven av idioter? Ja, det kan man undra. Nu är det iallafall hög tid att rannsaka den gula personlighetstypen. En insikt jag gjorde medan jag läste denna omtalade bok var inte bara att jag själv har en hel del gult i mig, utan också att mina närmaste vänner har det. Man kan alltså slå fast att jag trivs bäst med människor som är som mig själv. Det låter väl härligt självbelåtet?

Jag började dock fundera…. Hur är det egentligen möjligt för gula personer att ha en fungerande relation med varandra? I boken beskrivs gula personer som (typ…) överaktiva, överambitiösa, jobbigt pratiga, uppfyllda av sig själva och energiska till bristningsgränsen. Alltså ganska hysteriska över lag. Men också för känsliga för sitt eget bästa och på gränsen till neurotiska ibland. Kan verkligen två sådana personer komma överens? På samma sätt som jag ser framför mig hur två röda personer fullkomligt skallar varandra som på en tjurfäktningsarena och dödar alla frön till en eventuellt stundande vänskap, tänker jag att gula personer skulle behöva ett mer lugnt sällskap som kan balansera upp de värsta topparna och dalarna.

Men nej. Vid närmare eftertanke tror jag att det är just det som är grejen för många gula personer. Vi blir lätt rastlösa av allt för lugnt sällskap. En lugn livspartner – ja, det är nog ett måste. I alla fall för mig. Men när det gäller vänner? Nej, det är svårt. Missförstå mig rätt, det är jätteviktigt för mig att varva ner och ta det lugnt, men det är något jag föredrar att jag göra på egen hand. När jag umgås med vänner vill jag kunna prata om allt, allt, allt, högt och lågt och helst samtidigt. Vi vill kunna skratta och gråta, få vara lite smågalna eller egentligen helt enkelt bara oss själva. Med väldigt lugna personer känner jag mig lätt lite för mycket. Detta gör att jag automatiskt börjar dämpa mig och begränsa mig. Jag känner mig inte riktigt hemma och följaktligen blir relationen inte heller särskilt djup. Vi kan absolut vara goda vänner, men de kommer aldrig riktigt känna mig på djupet – något jag vill att mina närmaste ska göra.

De flesta gula personer verkar gilla att höras, synas och att ta plats. Emellertid är gula personer också känslomänniskor, vilket jag tror räddar många från att bli helt odrägliga. De flesta gula märker direkt om de inte är omtyckta eller om andra inte är lika entusiastiska. När de märker detta kommer de helt av sig och drar sig illa kvickt tillbaka – förmodligen ganska naggade i hörnen. Jag skulle också gissa på att det gröna personlighetsdraget är ett relativt vanligt komplement till det gula och tillika en sund motpol. Gröna personer är ju som bekant lite mer kontrollerade och anpassningsbara. En gemensam nämnare för mig och mina närmaste vänner är nog att vi är just gulgröna. Det tror jag klart underlättar.

En baksida av mina kompispreferenser är emellertid att jag kan bli väldigt trött av att umgås. Jag får väldigt mycket energi, men det kostar också en del energi att umgås på ett sådant intensivt sätt. När det har varit mycket sociala aktiviteter blir jag lätt överstimulerad och behöver få vara själv och liksom landa ett par dagar. Ja, här spelar såklart min högkänslighet in.

En annan baksida är också att det ibland kan vara svårt att hitta en balans av givande och tagande som passar bägge parter. När båda har enorma behov av att få uttrycka sig – vem ska då lyssna? När båda har så mycket energi och så mycket att säga, upplever jag det svårt ibland att både lyssna och bli lyssnad på. Jag tar illa upp när jag märker att motparten är disträ och knappt tittar på mig eller bekräftar det jag säger. Här tror jag man får hitta ”spelregler” som är unika för varje relation. Jag tror gula personer är rätt duktiga på att hitta ett dynamiskt samspel och har lätt att anpassa det från person till person. Det är såklart inget som behöver uttalas högt; spelreglerna är mer av en osynlig förhandling. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Speciellt inte när det handlar om känslomänniskor.

Vad säger ni, är det någon som känner igen sig i detta? Är det fler gula eller gulgröna personer som föredrar vänner med samma färg? Gäller det även eventuell partner eller behöver ni en partner som istället kompletterar er?

4 reaktioner på ”Gula vänskapsrelationer

  1. Zilia Ving skriver:

    Javisst känner jag igen mig. Till 100% ungefär. Men om mina vänner också är så vet jag inte… Jo, kanske… Fast jag får nog säga att jag har nära vänner från varje färgkategori och jag tycker det funkar alldeles kanon det också! Allt har sina för- och nackdelar. Jag upplever precis som du ofta att gula personer både ger och tar energi på ett intensivt sätt och det är härligt, men kräver att man också är så pass observant, lyhörd och mogen i sin självinsikt att man vet hur man ska hantera det för att det ska fungera. Mina närmaste vänner är ganska röda också, faktiskt. Ganska envisa, initiativtagande, temperamentsfulla. 😀 Lustigt! Men maken är en grön lugn filbunke! 😉

    Men den intressanta frågan är, om den gula färgen i sig har en smula högkänslig läggning? 😀 Eller snarare den högra sidan av färgerna (det är väl gul och grön?). Lite såna tendenser?

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

Gravatar
WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s