Motig start på 2019

Har filat på ett vardagsinlägg i ett par dagar nu, eftersom jag inser att det är hög tid att uppdatera lite om ”här och nu”. Sedan att tekniken strulat och jag fått börja om både en och två gånger, det orkar jag inte ens gå in på. Den här veckan har vi hur som helst försökt landa mer och mer i de vanliga rutinerna igen. Skönt. Jullovet har i ärlighetens namn känts något för långt. Vi har liksom levt varandra och dessutom har vi ränt omkring på diverse julfirande som avlösts av nyårsfirande och vi har varit med Skrutten i Uddevalla i två olika omgångar. Nu senast var i helgen som gick. Som alltid var det mysigt, om än ganska stökigt den här gången. Min pappa hade precis kommit hem nyopererad från sjukhuset och var ytterst begränsad, Skrutten var givetvis stökigare än någonsin och jag i min tur var inte alls i form och hade ett antal grejer för mycket som surrade i huvudet. Dessutom (eller kanske just därför) hade jag lyckats glömma halva packningen hemma, vilket komplicerade det mesta vi gjorde. Men men, helgen var mysig ändå och fokus låg på kalas en av dagarna. Vi hann också med en hel del mys hemma hos gammelfarmor och en träff med en gammal kompis och hennes barn. Hon är för övrigt min allra äldsta vän - ja inte i betydelsen att hon är gammal (åtminstone inte äldre än mig…) utan att hon är den jag haft som vän längst.

Kampen om pinnarna…

Kicken i att lägga beslag på gammelfarmors fåtölj…

…och att showa lite och få 100 % uppmärksamhet.

En kväll bjöds det på Irish Coffe. Det behövde mami…

Nu är vi alltså tillbaka i Karlstad igen och här har vi det också minst sagt stökigt. Det är lustigt det där - i samma ögonblick man blir förälder försvinner också alla marginaler i livet. Ja, ni som också har barn förstår nog vad jag pratar om. Minsta lilla olycka tenderar att sätta hela tillvaron och familjepusslet fullständigt ur balans. För ett tag sedan gick min sambo på sin sedvanliga fotbollsträning. Detta var startpunkten på flera veckors familjekaos och relationsprövningar utan dess like. Av den extremt löjliga anledningen att han stukat foten. Det är väl inget? Nej, det tänkte jag också, innan jag förstod att vi har att göra med en sådan brutal stukning som gör dig i det närmaste invalid och minsta föresats att flytta på dig kräver en massiv insatsstyrka. Ännu massivare insatser har det dock krävts av den insjuknandes sambo, som inte bara har fått ta 100 procent ansvar för alla vardagsbestyr och Skrutten, utan också serva honom. Och sedan tydligen ha tid och ro att hinna skriva lite mellan varven? Tillåt mig att skratta.

Men nej, det är inte slut på eländet än. Som bekant kommer en olycka sällan ensam och när vi efter två veckor såg minsta antydan till förbättring med foten kom nästa olycka. Sambon skulle plocka upp en en leksaksmorot från golvet ståendes på ett ben och… fick då en härlig låsning i ryggen! Om möjligt är han alltså ännu mer soffliggande och eländig nu än innan. Ingen dunderkur för relationen direkt, om jag uttrycker mig så. Jag undrar vem det är mest synd om. Sambon som vill göra saker och springa omkring (dvs det enda jag gör) eller jag som vill ligga och stirra i soffan (dvs det enda han gör). Knivig fråga… Men idag kom jag iallafall iväg till bibblan för en skrivstund, alltid något. Och på lördag får vi barnvakt. Better days are coming…

Dimmigt januariväder i Uddevalla

Alltid varit svag för dimma…

2 reaktioner på ”Motig start på 2019

  1. Evahle - en blogg om psykisk hälsa skriver:

    Åh vad jobbigt med alla problem som uppstår :/ Förstår att det tar på krafterna och då kan minsta lilla sak som att datorn krånglar bli så stor… Hoppas allt lugnar sig och blir bättre för er i alla fall ❤

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

Gravatar
WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s