Blå personer och uppskjutarbeteende

Jag spinner vidare med mina funderingar utifrån boken Omgiven av idioter och vi har nu kommit fram till den blå personlighetstypen. Min käre sambo är blå… … om vi nu ska börja där. Eller ja, blågrön är han väl om man ska vara petig. Det gröna har vi gemensamt och tur är väl det. Men det där blå alltså… jag tror jag blir galen. Jag tror ärligt talat inte att han kommit fram till ett beslut i hela sitt liv. Å ena sidan, å andra sidan… Det ska spekuleras, undersökas, jämföras, funderas, väntas… Ja, framförallt väntas. Det där eviga väntandet och uppskjutandet. Det har, om ni frågar mig, bara en enda funktion och det är att slippa ta något beslut överhuvudtaget. Det blå draget krockar ganska friskt med min gula otåliga sida. Som exempel kan man inte, Gud förbjude, åka och köpa en enkel hylla på Ikea bara så där. Nej nej, det är inget man bara gör hur som helst. Förmodligen är det min förtjänst att vi ens äger en gemensam diskborste. Men visst, man måste ju förstå honom – efter blott 11 år tillsammans ska man ju inte förhasta sig… … …

Samma ovillighet att komma till skott märkte jag ofta hos klasskompisar när det var dags för grupparbeten i skolan. Vi kunde sitta och diskutera och planera, stöta och blöta i timmar, men så fort jag tog initiativ till att börja skriva eller åtminstone punkta upp våra planer var de inte alls med på noterna längre. Det var aldrig något de uttryckte med ord, utan snarare blev de tysta och började bläddra i ytterligare en bok, googla fram ytterligare fakta eller helt enkelt bara fortsätta diskussionerna med en ny vinkel. Ingenting gjorde mig mer stressad. Jag inser dock att jag antagligen var lika störande för dem, som dem för mig.

Det är möjligt att jag överanalyserar, men ibland får jag känslan av att blå personer skjuter upp problem just för att de någonstans vet (eller hoppas) att problemen förr eller senare kommer lösa sig av sig själva. Alternativt att någon annan löser problemen åt dem. Det här är en metod som tyvärr också verkar funka. Om än på bekostnad av omgivningen.

En typisk egenskap för den blå personen är också det gedigna ordningssinnet. Här vill jag skjuta in att just denna egenskap har gått min sambo helt och totalt förbi, trots hans i övrigt blåa skapelse. Snarare är det jag som är ordnings-Hitler hemma. Jag är alltid lite lättare i kroppen med ”ordning och reda, pengar på fredag”-mentaliteten och när det är rent och prydligt omkring mig. Kaos, stök och oavslutade grejer ger mig panik. Av denna anledning skulle nog många tycka att jag är en blå person och ja, så kan det ju till synes verka. Jag själv skulle emellertid påstå att det blåa är ett inlärt beteende hos mig, snarare än ett naturligt. Mitt ordningssinne handlar sannolikt om att jag försöker skapa i mitt yttre det jag saknar i mitt inre. För vem orkar ha det oroligt både på insidan och utsidan? När man då dessutom har en extremt rörig sambo utvecklar man rimligtvis ett ordningssinne utan dess like. Jag vill alltså hävda att mitt ordningssinne är ett ”överlevnadsbeteende” och alltså inget naturligt drag hos mig. Detta stärks av att ju mer stressad jag är desto mer detaljerade (neurotiska?) blir mina ”to do”-listor. Känner jag mig däremot avslappnad och lugn kan jag under vissa dagar vara så wild and crazy att jag till och med kan skippa listan helt. Då snackar vi avspänning på hög nivå.

5 reaktioner på ”Blå personer och uppskjutarbeteende

  1. Zilia Ving skriver:

    Okej. Lite tankar om detta skojiga inlägg! 🙂

    Jag anser mig ju vara blå, åtminstone iförstahand. Men det där med att skjuta upp saker känner jag inte alls igen mig i. Visste inte att det beteendet tillhörde den blåa färgen heller! :O (Borde läsa den där boken om idioter snart… hehe.) Fast när jag tänker efter så var jag gärna sån när jag var yngre. Att jag sköt upp saker och ting som var jobbigt att ta tag i.

    Men gällande dina klasskamrater. Visst har väl ändå det här med att ha en motvilja till att ta tag i uppgifter också en koppling till allmän omognad. För inte kan väl 90% av alla tonåringar vara blåa, medan endast (förslagsvis) 25% är det i vuxen ålder. Min poäng är: att ha svårt att komma till skott behöver inte enbart ha att göra med att man är blå utan kanske helt enkelt bara har att göra med att man är ung och naiv och inte ännu har lärt sig av sina misstag? 😉 Att det till viss del är ett åldersadekvat beteende.

    Intressanta reflektioner kring eventuella ”överlevnadsbeteenden”. Undrar om jag har något sådant men kommer inte på något på rak arm… Men dessa listor. Visst måste man ändå älska dem!!! 😀 Vad vore vi utan dem?

    Ser fram emot att höra dina tankar kring gul och röd.

    /Från en blandad färgglad själ

    Gillad av 1 person

    • Mellan raderna skriver:

      Älskar att du är så engagerad i mina ”Idiot-inlägg”! 😀 Visst är det sjukt kul att spekulera i vilka färger man själv och andra har, haha!

      Jo det kan nog som du säger vara så att uppskjutarbeteende ofta är åldersrelaterat och kopplat till mognad (även om vissa aldrig tycks mogna, he he…). Men jag tycker faktiskt ändå att det är skrämmande många vuxna med drag av det där beteendet… det känns som att det är ett så väl inövat beteende att det oftast sker omedvetet. Jag tror (eller hoppas) inte att det är allt för många som tänker ”jag skjuter upp det där eländet, så kanske någon annan tar tag i det istället” utan snarare ”hmm, oj, har jag fått ett mail här, är nog bäst jag tar det först…” Man låter hjärnan lura en på olika sätt. Oavsett har jag jättesvårt för det draget! 😦

      Jaaa, älska listor - trots allt 😉
      Kram!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

Gravatar
WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s