På hösten får man vara ifred

Hösten för något dubbelt med sig. Vemodig och urmysig på samma gång. Mörk och kall, men jag får ro i mitt sinne.

Idag är det Regnets dag. Det öste ner redan innan jag öppnat ögonen i morse och det kommer ösa ner långt efter att jag stängt ögonen ikväll. Efter att ha lämnat lilltjejen på föris, parkerade jag mig i soffan med laptoppen och en kopp te under en stor ullfilt. Där har jag suttit idag, skrivit och skrivit… i min egen lilla värld.

Till skillnad från många andra ser jag hösten som betydligt mer kravlös än sommaren. Inte för att man på något sätt har mindre att göra på hösten, utan för att man får vara ifred på ett helt annat sätt. Det finns inga förväntningar om att jag (förutom jobb och andra vardagsplikter såklart) måste göra så förbannat mycket. Jag måste inte träffa alla jag känner, jag måste inte vara utomhus hela himla tiden, jag måste inte ha en massa storslagna planer. Och framförallt behöver jag inte dras med dåligt samvete varenda sekund. Det är okej att bara vara. För att det är höst.

Hösten är kall och mörk, men mer kravlös än sommaren

Vad andra tänker om dig

Jag funderar inte på vad andra tänker om mig, utan på vad jag tänker om andra

När denna bild dök upp i Instagramflödet kändes det som ett litet försynt budskap direkt till mig. Man kan väl läsa det på olika sätt, men jag läser det som:

Jag funderar inte längre på vad andra tänker om mig, utan på vad jag tänker om dem

Jag är inte där än, men det är dit jag vill komma. Åtminstone mer åt det hållet. Nu tänker jag visserligen också mycket på vad jag tycker om andra – men det är knappast där som ångesten ligger. Vad jag tycker om andra vet jag ju redan. Vad de tycker om mig kan jag bara spekulera kring.

Hur gör du; funderar du på vad andra tänker om dig eller på vad du tänker om andra? En relevant fråga att ställa är också om du är en person som BÖR fundera på det ena eller det andra. Det verkar vara en vanlig uppfattning att det är något positivt i att bara köra sitt eget race och skita i vad alla andra tycker. Jag håller verkligen inte med. Det skadar inte med lite självrannsakan och lyhördhet emellanåt. Det är osunt att aldrig fundera över hur man uppfattas.

Man behöver inte vara så extrem åt något håll. Man kan köra sitt eget race och ändå vara en gnutta ödmjuk inför hur andra uppfattar en. Man kan bry sig om vad andra tycker och ändå ha pondus nog att gå sin egen väg. Det är när det eskalerar åt det ena eller andra hållet man kanske ska ta sig en funderare.

Så vem är du och i vilken ände tenderar du att ligga?